Claes Arvidsson

Archive
Säkerhetspolitik

Vi i civilsamhället är djupt besvikna och oroade över hur detta kan påverka svensk säkerhet, säger Svenska Läkare mot kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, som tillsammans driver ICAN (Nobels fredspris 2017) i Sverige.

Vi andra kan andas ut över att Margot Wallström inte fick sin vilja igenom i fråga om FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Om försvarsminister Hultqvist hade blivit överkörd igen, hade det också inneburit att regeringen totalt struntat i Lars-Erik Lundins utredning om konsekvenserna av ett svenskt tillträde till konventionen.

Lundin pekade bland annat på den höga frekvensen av snömos (dock inte hans begrepp) och bristen på mekanismer för verifiering. Ingen av kärnvapenmakterna skulle heller ställa sig bakom konventionen, som i den meningen skulle bli ett slag i luften. Dock med konsekvenser för Sverige med ett Ryssland där kärnvapen utgör själva essensen av Putins stormaktsambitioner.

Utredaren betonade Sveriges geostrategiska läge och som en följd av detta vårt beroende av säkerhets- och försvarssamarbeten. Han lyfte också fram att i händelse av konflikt skulle ett tillträde till konventionen kunna inskränka Sverige säkerhetspolitiska handlingsfrihet. 

Ytterligare en aspekt är ”förbudet mot avskräcknings- och utvidgad avskräckningspolitik i konventionen som direkt slår mot Natos medlemsstater, inte minst mot dem som inte själva har kärnvapen men som söker skydd på grundval av ett formellt bekräftat kärnvapenparaply”. Det vill säga redan innan konventionens dröm om en kärnvapenfri värld har besannats.

Bara drömmare kan tro att detta skulle öka säkerheten i Europa.

Ett tillträde till konventionen hade inneburit att Sverige skulle ha tagit avstånd från den strategiska doktrin som omfattas av våra grannar och vänner och gjort Sverige mindre relevant att lyssna på, samarbeta med och räkna med. Samtidigt som Sveriges (mini-)försvar och säkerhetspolitik bygger på motsatsen; utgår från att hjälp ska komma och att hjälp ska ges.

I praktiken skulle också ett tillträde ha punkterat möjligheten för Sverige att bli medlem i Nato – och det är ju just det som Wallström vill och Hultqvist inte vågar.

Remissrundan visade att Sveriges samlade expertis delade utredarens slutsats att Sverige inte borde tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen.

Och så blev det alltså:

”Regeringen konstaterar att FN:s förbudskonvention (TBNW) i sin nuvarande form inte är redo för undertecknande. Regeringen avstår i nuläget från att underteckna eller ratificera kärnvapenförbudskonventionen. Arbetet för kärnvapennedrustning fortsätter dock genom en rad olika satsningar.”

· Sverige observatör till FN:s förbudskonvention.

· Fokus på ett stärkt nedrustning- och icke-spridningsfördrag (NPT).

· Regeringen inrättar ett svenskt kunskapscentrum om kärnvapennedrustning.

· Regeringen främjar inrättandet av ett internationellt nedrustningssekretariat om kärnvapen.

Och det är förstås utmärkt om Sverige höjer aktivitetsnivån i fråga om kärnvapennedrustning – det är en lång och tålamodskrävande process.

Samtidigt är det faktiskt absurt att Sverige först ställde sig bakom FN-konventionen och Wallström sedan har kunnat driva på för ett tillträde. Problemet är att Palmeismen präglar och återspeglas i ett slags retropolitik som syftar till Att göra Sverige (S)torslaget igen.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 12/7 2019.

Read More

Som en reaktion på det ryska kriget mot Ukraina 2014 och annekteringen av Krim införde Europarådet sanktioner mot Ryssland som inte längre fullt ut fick delta i rådets arbete. 2016 svarade Ryssland genom att inte alls delta och upphörde dessutom med att betala medlemsavgiften.

Kreml ökade sedan trycket genom att hota med att helt lämna Europarådet om sanktionerna inte slopades.

Och hotet gick hem.

Med siffrorna 118 för, 62 mot och 10 blanka röstade Europarådets parlamentariska församling (PACE) i måndags ja till principförslaget att rösträtt och deltagande i olika organ aldrig ska kunna återkallas, liksom att alla medlemsstater var välkomna att delta i sessionens omröstning om en ny generalsekreterare och domare i Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

Resolutionen är en uppföljning av vad rådets ministerkommitté beslöt i Helsingfors i förra månaden. Bakom de till synes oförargliga formuleringarna döljer sig ett haveri för Europarådet – och ett medskick till svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Omröstningsresultatet betyder att PACE röstade för att sanktionerna mot Ryssland avslutas – utan att konsekvensen ens nämns i resolutionen – och att man öppnar för ett återinträda som fullvärdig medlem i Europarådet. Kort sagt, för en majoritet i PACE det är OK att gå i krig mot en annan medlemsstat och annektera en del av dess territorium.

Det betyder också att medlemmar som redan nu har svårt att eller inte alls lever upp till demokratisk standard, framöver inte har något att frukta. Opposition kan hanteras enligt diktatoriskt gottfinnande utan att det påverkar status i Europarådet. Också i Ryssland.

I summa betyder det att Europarådet i praktiken efter 70 år lämnar sin grundartanke bakom sig; den som stadgar att rådets uppgift är att skydda och stärka de mänskliga rättigheterna, ett demokratiskt styrelseskick och tillämpningen av rättsstatens principer. 

Frankrike och Tyskland – tillsammans med Europarådets avgående generalsekreterare Jagland – har varit pådrivande. Det gör dock inte saken ett dugg bättre vad gäller det faktum att regeringen Löfven valde att vika sig för Putins hot. I den svenska sexpersonersdelegationen till Europarådets parlamentariska församling röstade socialdemokraten Ola Möller för resolutionen. S andra ledamot missade omröstningen men skulle också ha lagt en ja-röst.

I försvaret för undfallenheten talas vacker wallströmska om att det nu öppnas för kritisk debatt med Ryssland i PACE. Det må så vara. Men finns det något som tyder på att det skulle ha den ringaste effekt på Kreml? Att tro det är detsamma som att leva i en fantasivärld. I den verkliga blånekar Putin till allt som läggs Ryssland till lags. Fakta betyder inget i lögnens rike. 

Bara i juni har snart inräknats 80 döda eller sårade i den ukrainska armén efter attacker från kreml-ledda trupper.

För Putin är idén om den liberala demokratin obsolet.

Det riktigt allvarliga med Europarådets – och regeringen Löfvens – agerande är att det för Putin blir ännu en bekräftelse på att aggressivitet lönar sig. Motståndaren viker ned sig. 

Samtidigt har regeringen Stefan Löfven spräckt enigheten i Försvarsberedningen; vill inte betala ens för ett paket som egentligen borde ha varit större. I stället vill man kompensera med prat enligt devisen att diplomatin är den första försvarslinjen.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 29/6 2019.

Read More

Nyheter från Ryssland handlar vanligtvis om avancerade vapensystem, styrkeuppbyggnad i Svarta havet, Arktis och Östersjön, nya militära stödpunkter i Afrika, uppbackning av Assad och Maduro och fortsatt krigföring mot Ukraina. Eller om påverkansoperationer mot väst. Eller om maktprojicering mot Sverige. Nyheterna från Putinland handlar också om den endemiska korruptionen, eller om ofriheten.

Häromveckan kom dock en ny nyhet värd att fundera över. Myndigheterna backade inför protester mot att den undersökande journalisten Ivan Galunov hade anhållits i Moskva för ringa narkotikabrott. Galunov släpptes och två höga polischefer har avskedats. På rak arm kan jag inte påminna mig om att något liknande har hänt någon gång tidigare.

Att polisen vid tillslag ”hittar” små mängder narkotika hos politiska motståndare, aktivister i civilsamhället eller hos journalister är en standardmetod i Putinland för att lösa problem. Rättsväsendet är inte något problem. Att Fru Justitia är blind exemplifieras av fallet Sergej Magnitskij när det gäller att skydda ekonomisk brottslighet medan det sedan flera år pågående rättshaveriet riktat mot historikern Jurij Dmitriev handlar om politik. Hans ”brott” består i att blottlägga Stalinterrorn.

Galunovs ”brott” kan misstänkas var knutet till blottläggandet av kriminalitet och korruption inom begravningsbranschens hela näringskedja (som han belyst i en serie reportage för den Rigabaserade nyhetssajten Meduza). Artiklarna är rena Sopranos med ”gängstrider” om territorier, men visar också om hur stat och brott över tid har integrerats. Kort sagt, det är en bild av Putinland.

Efter tillslaget mot Galunov hade de tre affärstidningarna Kommersant, Vedomosti och RBC alla samma framsida och med ett enda budskap: Jag är Ivan Galunov. I Moskva mötte demonstranter upp och blev arresterade. Nätet kokade. Som om man ville säga att nog är nog.

Att det är en rörelse på gång som reagerar på korruptionen och ”elitens” livsstil i en tid där levnadsstandarden sjunker för folket, illustrerades också i våras i form av massdemonstrationer efter avslöjanden om premiärminister Medvedevs lyx. Och det kommer hela tiden nya föga smickrande interiörer, senast om patriarken Kirill.

Att försöka begränsa tillgången till fastighetsregistret eller för den delen att lägga förslag om att korruption borde vara godtagbar i de fall den kan anses vara nödvändig, ger intryck av desperation. Som om man trots allt mer repressiv lagstiftning och hög repressionsnivå ändå inte upplever sig ha full kontroll.

Det hjälper regimen föga att tala om kampen mot korruptionen och då och då sätta dit någon på hög nivå. Det blir snarare en symbol för hur illa det är, än intrycket av att regimen verkligen vill göra något åt saken.

I bilden av växande motstånd ingår gräsrotsprotester som slår vakt om den lokala miljön. Det kan vara stort och smått – och inte bara i Moskva. I Archangelsk handlar protesten om sopor och i Jekaterineburg om byggande av en katedral.

Missnöjet växer medan president Putins popularitet är i fallande. Tilltron – allt enligt rysk tradition – till att han är den starke ledaren som står på folkets sida och griper in för att rätta till, blir allt mer ihålig. Samtidigt är Putinismen oförmögen att reformera sig själv. Så vadan och varthädan om friandet av Galunov släpper loss ilskan över ett ruttet system?

För Sveriges del är svaret en försvarsmakt som växer till två procent av BNP.

Gästledare publicerad i SvD 17/6 2019.

Read More

I Frivärlds rapport Att göra Sverige (s)torslaget igen ger Claes Arvidsson en historisk överblick över Socialdemokraternas förda utrikespolitik och hur Olof Palmes politiska arv än idag lever i den socialdemokratiska rörelsen. Arvidsson förklarar hur Palmeismen syns både i partiföreträdares retorik såväl som i utrikespolitiska beslut och hur det då som nu har inneburit en konflikt mellan idealism och säkerhetsbehov.

https://frivarld.se/wp-content/uploads/2019/06/Att-göra-Sverige-storslaget-igen.pdf

Read More

Vi lämnar försvarsberedningen. Det var det besked som lämnades i dag av de fyra borgerliga partierna. Uppbrottet sker bara några dagar innan beredningens rapport – manglad och kompromissad – skulle redovisas för offentligheten. Skälet är att regeringen inte är beredd att skriva under på en successiv uppväxling av försvarsanslaget till minst 1,5 procent av BNP under perioden 2021-2025. 

Avhoppet sker efter beskedet från försvarsminister Peter Hultqvist att regeringen vill hålla öppet för kommande förhandlingar om ekonomi och förmågeförstärkning. Två års arbete i beredningen klassificeras som en ”önskelista”.

Det kan också uttryckas som att Stefan Löfven och Magdalena Andersson både har kört över den egna försvarsministern och försvarsberedningens ordförande Björn von Sydow. 

Den svaga betalningsviljan skorrar illa i kontrast till den ansvarstagande retorik som Stefan Löfven och Peter Hultqvist så ofta ger uttryck för.  

Kort sagt, trots att även S-regeringen officiellt inser att säkerhetsläget väsentligen har försämrats håller den fast vid sin traditionella linje att inte vilja prioritera rikets säkerhet. 

Försvarsberedningen har som uppgift att skapa politiskt samförstånd över partigränserna. Det är bra och viktigt. Bättre och viktigare är dock att innehållet når upp till i alla fall en mininivå av vad som krävs för att stärka Sveriges försvarsförmåga.

I Riksdagen har det fyra borgerliga partierna och SD (som stannar i beredningen men står bakom procentsatsen), majoritet.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 10/5 2019.

Read More

De senaste åren har det varit – och är det fortfarande – utredningstätt på försvarsområdet. I sig bra, men samtidigt en dyster illustration av hur mycket som återstår att göra för att ge Sverige ett rejält upprustat nationellt försvar. Nog man man önska att regeringen Löfvens vilja betala för försvarsförmåga var lika stark som viljan att utreda den.

I raden av utredningar som har tillsatts ingår numera även ett uppdrag till ESV att granska den ekonomiska styrningen av FOI. 

Det är verkligen utmärkt. Regeringen var en gång på gång med att verkligen sänka möjligheterna till FOI-forskning men har kommit på allt bättre tankar.

I dagsläget finansieras FOI genom vad man drar in på de beställningar som erhålles – och därmed har man som det konstateras i utredningsdirektivet ”begränsade möjligheter att driva strategiskt arbete på eget initiativ för att identifiera verksamheter för framtida behov och fullt ut vara den expertmyndighet som regeringen och andra försvarsmyndigheter efterfrågar”.

ESV ska nu se på möjligheterna och utformningen av ett grundanslag som gör FOI ekonomiskt mindre beroende av intäkter från beställningar – och därmed mer oberoende.

Oberoende var ordet. Det som därför verkar något hotfullt – och motsägelsefullt – är att i uppdraget ingår att skapa möjligheter för att öka regeringens och Försvarsmaktens möjlighet att styra verksamheten.

Den viktigaste poängen med ett grundanslag är att FOI inte bara ska ge svar på regeringens och Försvarsmaktens frågor, utan att FOI också ställer frågor som huvudmännen inte har tänkt på. Eller för den delen, inte vill ha svar på.

Och så behöver också den akademiska forskningen om hur försvars- och säkerhetspolitiken sättas på kartan. Fast det är ju förstås en annan femma. Kanhända Försvarshögskolan kan intressera sig för saken med Robert Egnell som ny rektor.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 30/4 2019.

Read More

Vladimir Putin var på scenen i går kväll. Det var utomhuskonsert i Simferopol för att fira Dagen för Krims återförening med Ryssland. Det var på femårsdagen efter 18 mars 2014, då Putin skrev under det dokument som i Ryssland lagligförklarade den av det internationella samfundet olagligförklarade annekteringen av Krimhalvön i Ukraina.

Efter annekteringen dröjde det inte innan kriget gick vidare till Donbas i Ukraina– där det fortfarande pågår. Med 13 000 döda och 30 000 skadade. Med en miljon internflyktingar.

Samtidigt pressar Moskva på med maktanspråk på suveränitet i Azovska sjön. En typ av anspråk som nu även drivs i Arktis och även kan komma att dyka upp i Östersjön.

Krim är med stor sannolikhet ett ”lost case”, men det är desto viktigare att EU och USA gemensamt håller fast vid den rådande sanktionsregimen. Än så länge har det hållit, men i EU finns det röster som tyvärr talar för en mjukare attityd (till exempel regeringspartiet Lega Nord i Italien).

Krim ska kosta – även om det inte tycks påverka regimen i Kreml.

En annan slutsats är att det svenska försvaret måste få kosta – det påverkar regimen i Kreml.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 19/3 2019.

Read More

Försvarsminister Peter Hultqvist vill förändra en dålig tradition i svensk försvarspolitik. I ett tilläggsdirektiv till Försvarsberedningen kräver han att beredningens förslag till utformningen av det svenska försvaret 2021–2025 ska bygga på en försvarsekonomi i balans. Det har gett en del sura miner, men i princip är det rätt. Det behöver bli ett slut på önsketänkandet.

Rapporter från ESV, Statskontoret och utredningen om Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov visar alla på effekterna av obalans i försvarsekonomin. Försvaret har ett eftersläpande materielberg att bestiga till följd av att politikerna har önskat mer förmåga än vad man har velat betala för – och Högkvarterets tendens att överplanera. Det är en mång-mångmiljardnota som det saknas täckning för. Planeringsarbetet på Högkvarteret ska bli bättre. Det är också bra, men för att göra rätt krävs en bredare reformering av ett försvarsekonomiskt system, som till exempel leder till att Försvarsmakten inte fullt ut får kompensation för prisstegringar.

Inte minst visar genomförandet av innevarande försvarsbeslut – som Hultqvist själv är ytterst ansvarig för – på vådorna av att underfinansiera. Panikknappen har gått varm, extramedel har delats ut och kommer att skjutas till under resans gång.
Problemet med Hultqvist fokus på en ekonomi i balans är att Sverige också behöver ett försvar i balans och som kan verka krigsavhållande. Med en förväntad ekonomisk ram som innebär att försvarsanslaget ska växa till 1,5 procent av BNP till 2025, kommer utvecklingen i vår försvarsförmåga fortsätta att släpa efter och gapet till Ryssland öka istället för att minska. Trots att väckarklockorna ringer.

President Vladimir Putin kommer inte att ge sig på något Nato-land, eftersom det är för riskfyllt att testa hållfastheten i Nato:s artikel 5, hävdar den tidigare georgiske presidenten Mikheil Saakashvili i en artikel i tidskriften Foreign Policy. I stället kommer Putin om det skulle behövas för att få popularitetspoäng på hemmaplan att vända blicken mot de två allianslösa EU-medlemmarna Finland och Sverige. Det scenario som Saakashvili ser framför sig är inte en vidlyftig operation mot Helsingfors eller Stockholm utan ett litet krig längre ned på konfliktskalan för inte framkalla motåtgärder från Nato. Gotland skulle då vara ett tänkbart mål.

Eller som en orolig Försvarsberedningen uttryckte sig 2017 i rapporten Motståndkraft: att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas och att en större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige.

I Stefan Löfvens första regeringsförklaring hösten 2014 slogs det fast att ”Sverige ska vara en stark röst i världen för frihet, fred, mänskliga rättigheter och solidaritet”. Kort sagt, med Margot Wallström skulle det bli, och har blivit, mer ”Palme” i utrikes- och säkerhetspolitiken. På en fråga 2015 om Olof Palmes röststyrka var kopplad till försvarets storlek och styrka, svarade försvarsminister Peter Hultqvist ett obetingat ja. Och det är naturligtvis sant.

Tyvärr har vi inte ett försvar som går i takt med viljan att vara en stark röst, vilket understryker det absurda i att regeringen ens överväger att tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Som det konstaterats i utredningen av konsekvenserna skulle det hota Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten. I praktiken skulle det även sätta stopp för en svensk ansökan om medlemskap i Nato.

Hotbilden har inte blivit bättre. Försvarspolitiken måste bli det. För lite och för sent får inte bli slutomdömet också om denna Försvarsberedning.

Gästledare i SvD 19/3 2019

Read More

I Motståndskraft – Försvarsberedningen första delrapport – konstateras att det säkerhetspolitiska läget har försämrats i Sveriges närområde och i Europa, ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas en större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige.

Försvaret av Sverige kräver ett militärt försvar med större kraft och uthållighet och återuppbyggnad av ett civilt försvar, men även om Försvarsberedningen skulle överraska bygger försvarsplaneringen på att Sverige inte ska stå ensamt. Alla vet att Sverige är helt beroende av militärt stöd i händelse av elände. Det naturliga steget vore därför medlemskap i Nato.

Så varför är Sverige inte med i Nato? Enkelt uttryckt saknas det en majoritet i riksdagen. M, L, C och KD är för medlemskap medan S och ytterkantspartierna V, MP och SD är emot. Ett annat skäl som förs fram är att svenskarna inte vill. Visserligen har opinionen utvecklats i en positiv riktning men ännu är inställningen kluven. Ibland visar opinionsmätningarna på en knapp majoritet för, ibland emot.

Det är kanske inte så konstigt.

I regeringsförklaringen i januari 2019 slog Stefan Löfven fast att den utrikes- och säkerhetspolitiska linjen ligger fast, d v s den militära alliansfriheten. Fastheten består i att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato, men samtidigt slog statsministern också fast betydelsen av försvarssamarbeten. Särskilt med Finland ska det utvecklas. Den transatlantiska länken med fokus på USA och Nato ska värnas.

Vad det betyder är inte helt enkelt att förstå. I Dagens Nyheters nyhetsartikel 21/1 om regeringsförklaringen beskrevs doktrinen så här:

”Alliansfriheten innebär att Sverige håller sig neutralt, men inte passivt, för den händelse att en katastrof eller ett angrepp drabbar ett annat land i Norden eller EU. Motsvarande förväntar sig Sverige att dessa länder agerar på samma sätt om vi drabbas, sa Stefan Löfven, i linje med solidaritetsförklaringen.”

Inte ens Sveriges största morgontidning hade alltså pejling på den svenska säkerhetsdoktrinen (först nästan en månad senare uppdaterades artikeln efter att saken uppmärksammats på twitter).

I en SOM-mätning om Nato-medlemskap som gjordes 2015 ställdes även frågan om inställningen till en alliansfri politik syftande till neutralitet i krig, d v s en doktrin som redan var avskriven till förmån för den om militär alliansfrihet. Det visade sig att 60 procent av de tillfrågade var positiva och att detta även gällde 25 procent av dem som förordade ett medlemskap i Nato.

Att SOM-undersökningen ställde en fråga om en doktrin som Sverige övergivit, kan man ju ställa sig etiskt undrande inför. Likväl är svaret förstås intressant. En inte särskilt överraskande slutsats är väl att folk i allmänhet inte har så mycket kunskap om säkerhetspolitik och doktriner, något som understryker hur befängd tanken på en folkomröstning är. Men problematiken har fler bottnar.

I artikeln Sweden and the issue of NATO membership: exploring a public opinion paradox (Journal of Defence Studies 2019:1), tar sig forskarna Karl Ydén, Joakim Berndtsson och Magnus Petersson an den paradox som kom till uttryck i Som-mätningen. Slutsatsen är att folkförvirringen kan ses som ett medvetet resultat av det svenska politiska Nato-narrativet; hur man i politiken har försökt manövrera i det svårmanövrerbara farvattnet traditionell idealistisk utrikespolitik och realpolitiska säkerhetsbehov.

Sak samma kan egentligen sägas om varför Nato-opinionen inte är mer positiv.

I artikeln närmar man sig frågeställningen via sociologen Erving Goffmans distinktion mellan vad som utspelas front stage respektive backstage. Under kalla kriget – och framför allt under Palmes hegemoni – var den idealistiska sidan helt dominerande på scenen. Det ledde till att neutraliteten som fredsgaranti och som en del av den nationella identiteten (eller annorlunda uttryck ”fredsskadan”) befästes.

I verkligheten hade ju Sverige back stage ett nära men hemligt samarbete med Nato-länder och i praktiken skyddades riket av USA:s kärnvapenparaply. Detta allt medan den officiella kritiken haglade och den offentliga debatten präglades av nej till Europa och anti-amerikanism. Försök att försiktigtvis lyfta samarbete med Nato (Hjalmarsson 1959 och Wedén 1968) fördömdes. Det fanns, kort sagt, en avgrund mellan det som utspelade sig front stage i politiken respektiv back stage.

Efter kalla krigets slut har samarbetet med och integrationen i Nato fördjupats och avhemliggjorts. Numera kan Sveriges position bäst – men likväl oklart – beskrivas som de facto-medlem men utan säkerhetsgaranti. Fredskadan består dock. Så också socialdemokraternas behov av att politiskt navigera mellan den gamla sortens idealism och realpolitiken. Avgrunden har krympt men antalet ”övervintrare” inom socialdemokratin – och den därpå följande rädslan för ett sprucket parti – utgör en effektiv bromskloss för att partiet ska ta steget full ut.

Idealismens fokus på fredsbevarande insatser har i den nya tiden övergått till att även omfatta deltagande i fredsframtvingande operationer.1990-talets nya Nato med fokus på internationell krishantering kunde ganska sömlöst fogas in i den idealistiska traditionen. I artikeln påminns även om hur idealistiska argument om till exempel kvinnofrigörelse har använts front stage för att motivera svensk insats under Nato-befäl i Afghanistan. Realpolitiken back stage bottnade i behovet av ökad interoperabilitet, d v s förmåga att strida tillsammans med Natostyrkor.

Och, kan det tilläggas, av att solidariskt delta i hopp om bistånd om Sverige skulle utsättas för ett angrepp.

Med rådande öppenheten är, som artikelförfattarna påpekar, skillnaden mellan vad som sägs, beslutas och görs mindre hycklande, men på sätt och vis skulle jag säga snarare annorlunda.

Försvarsminister Peter Hultqvist talar väl om Nato och regeringens deklarationer betonar vikten av samarbetet med Nato. Samtidigt utesluts medlemskap. Ett nätverk av bilaterala och multilaterala samarbeten är tryggare för Sverige. Hultqvist har till och med talat ned Nato:s förmåga (organisatoriskt tungrott) i sitt försvar för sin egen doktrin. Man ska inte heller göra någon plötslig omsvängning som kan skada stabiliteten i närområdet (d v s Ryssland). Samtidigt är, som artikelförfattarna understryker, beroendet av Nato lika stort som någonsin – och viljan till integration i alliansen tycks omättbar.

Den enda gräns som inte får överträdas är den ansökan som leder till fullvärdigt medlemskap.

I långa stycken låter regeringen som socialdemokraterna alltid har gjort med betoning lagd på en politikens idealistiska sida samtidigt som den (militära) alliansfriheten pryds med Natoflaggan. Man låtsas som om inget har hänt. Som artikelförfattarna konstaterar är det därför inte konstigt att delar av svenska folket tror att alliansfrihet och Natomedlemskap kan förenas. Det är ju just det som regeringen i hög grad ger uttryck för.

Paradoxen är alltså egentligen inte i oförenligheten i opinionen utan snarare den politiska föreställning som Löfven, Wallström och Hultqvist ger front stage.

Publicerad i Kungliga krigsvetenskapsakademiens blogg Försvar och Säkerhet 25/2 2019

Read More

1

Pentagon hälsade på i Sälen med budskapet att USA vill ha goda förbindelser med allierade i Nato och partners som Sverige. Bry er inte om president Trumps twitterflöde! Det i sig säger något om hur absurd situationen är med Trump i Vita huset – och om man bläddrar igenom urvalet i The Donald J Trump Presidential TwitterLibrary som sammanställdes av The Daily Show 2018 blir man påmind om att det egentligen är värre än så.

Och alla lögner. Som president hade Trump vid årsskiftet, enligt faktakollen i Washington Post,uttryckt 7 645 felaktiga eller vilseledande påståenden.

Och ta det dystra faktum i beaktande att en amerikansk president får en allvarligt ställd fråga från en journalist om han, det vill säga Donald Trump, någonsin arbetat för Rysslands räkning.

Och så vidare.

Tiotusenkronorsfrågan för ett Sverige som har USA som ankare för sin säkerhet, är vilken tilltro som ska sättas till Pentagons försäkringar inklusive att det är den gällande nationella säkerhetsstrategin som gäller. Annars skulle man kunna säga att beslutet att lämna Syrien pekar i en annan riktning. Kort sagt, det går inte att låtsas som att den amerikanske presidenten – och tillika överbefälhavaren – inte spelar någon roll i utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken. 

Trump twittrar, andra får ägna sig åt skadebegränsning. Tryggare kan man vara.

Nato-toppmötet i somras var inte precis någon triumf för alliansen men blev ändå mer positivt än befarat. Att New York Timesnu rapporterar att Trump vid flera tillfällen förra året hotade med att ta USA ut ur Nato, gör Sveriges allianslöshet knappast mindre utsatt. Att det skulle vara en strategisk förlust – eller att det har ett större värde att slå vakt om en liberal världsordning – ingår inte i Trumps syn på saken. I stället är han som besatt att tanken på att USA har blivit lurat i allehanda ”deals”, inklusive Nato.

Utrikesminister Mike Pompeos talpå Nato:s utrikesministermöte i december formades inte oväntat till ett angrepp på internationellt samarbete. Inte minst EU fick på huden (alltmedan Brexit hyllades), men även FN, IMF, Världsbanken, WTO och ICC. Strategin bygger på att återta nationell suveränitet – och det bästa är om alla stater gör det. Fast under amerikansk ledning. ”America first”.

Sett från Trumps horisont kan Nato bara ha ett värde om USA:s allierade tar ett större kostnadsansvar (något som naturligtvis redan borde ha skett för länge sedan). Om så inte blir fallet – eller den om ökningen av försvarsbudgeten som sker i Nato:s respektive medlemsländer inte bedöms tillräcklig – är det fullt möjligt att Trump återkommer i ärendet. Med Trump kan allt hända. Kongressen kommer säkert att motsätta sig ett uttåg men vad finns kvar av den transatlantiska länken om Trump går så långt?

Visst ska det sägas att Pentagons man i Sälen också har argument på sin sida. Den amerikanske militära närvaron har ökat markant i Europa – och det stärker Nato. Redan det faktum att Trump skapat osäkerhet kring USA:s uppslutning kring artikel 5, har dock samtidigt skadat Nato:s trovärdighet. Och det är inte lätt att göra ogjort.

Så det finns egentligen bara ett Nato-svar att ge; se till att Nato:s medlemsländer uppfyller eller tydligt närmar sig alliansens tvåprocentsmål till 2022. Inte minst gäller detta även icke-medlemmen Sverige. Visst, det är som försvarsminister Hultqvist har uttryckt saken ett fyrkantigt mål. Trump är dock ännu mer fyrkantig – och att inte ha detta som ett ingångsvärde i Försvarsberedningen är rätt och slätt ansvarslöst. Att beredningen nu arbetar med att låta försvarsanslaget växa till 1,5 procent av BNP till 2025, är en målbild som knappast lär imponera på Trump. 

Bättre då att ha Försvarsmaktens absorptionsförmåga som utgångspunkt till anslagets tillväxt.

Sverige behöver USA och Nato – oavsett om vi fortsätter att stå utanför eller tar det naturliga steget från bästa partnerskap till ett fullt medlemskap. Den osäkerhet som Trump skapar ökar dessutom trycket på att Sverige i en osäkerhetens tid ska gå med. Som Hultqvist formulerade hotbildeni Sälen:

”Vi kan inte blunda för att det säkerhetspolitiska läget över tid har försämrats. Vi måste ha en medvetenhet om att kriser och incidenter som inbegriper militära maktmedel kan uppstå. Vi kan inte heller utesluta militära angreppshot.”

Finlands försvarsminister Jussi Niinistö varnade för svensk del för att ”det inte går att utesluta strategiska överraskningsangrepp”, men att om något inträffar så ”kommer vi”. Utmärkt, men vad innebär det i praktiken? Sverige och Finland har inte en försvarsallians med allt vad det innebär av förpliktelser och förberedelser, utan är en nästanallians med målsättningen att de militära resurserna ska kunna användas gemensamt i alla konfliktnivåer.

Det svensk-finländska försvarssamarbetet – liksom det nordiska samarbetet – skulle bli så mycket tydligare och effektivare om också Sverige och Finland blev medlemmar i Nato. Ett smart sätt att öka båda ländernas krigsavhållande förmåga. Och Nato:s.

Mindre smart är det förstås att som statsministerkandidaten Stefan Löfven öppna för att Vänsterpartiet som plåster på Jök-såret ska få inflytande över försvars- och säkerhetspolitiken. Det är illa nog med ”Wallströmfalangen” inom S. På DN-debatt klassar Daniel Färm, chefen för S-tankesmedjan Tiden, den försvars- och säkerhetspolitiska diskussionen som ett försök att medelst stämpeln säkerhet behövs lyfta ut frågor från den vanliga demokratiska debatten. 

”Högerkrav på svenskt Nato-medlemskap, vilket skulle innebära ett kraftigt minskat svenskt demokratiskt inflytande över storleken på försvarsanslagen och de egna säkerhetspolitiska vägvalen…ett svenskt Natomedlemskap skulle också – utöver risken för ökad subregional instabilitet och att dras in i Trumps eller Erdogans påhitt – innebära krav på kraftigt höjda militärutgifter på bekostnad av skola, sjukvård, trygghetssystem etc.”

Alltså: Försvaret av Sverige ses som ett hot mot demokratin. Att döma av flödet av rapporter och analyser från Tiden har man dock inte bara missat Krim 2014 utan också att den europeiska säkerhetsordningen är lagd i spillror och att den transatlantiska länken inte längre är vad den borde vara. Och Brexit. Och…

En replik från Peter Hultqvist vore på sin plats.

Read More