Claes Arvidsson

Archive
Norge

Återskapa beredskapspolisen

By: admin
12-11-2015
Försvarsmakten, Norge, Ryssland, Svensk politik, Svenska historia

En norsk statlig utredning föreslog 2013 att den så kalladepolitireserven skulle avvecklas. Samma uppfattning hade chefen för beredskap på politidirektoratet. Arbeiderpartiet var drivande för samma sak; man menade att styrkan hade spelat ut sin roll.

Den uppfattningen delades inte av den blå-blå regeringen och i somras beslöt Stortinget att politireserven (PR) ska finnas kvar – och utvecklas i stället för att avvecklas.

Det beslutet är de norska politikerna – även de som röstade nej – säkerligen nöjda med i dag.

Politireserven kan brukes:

-når militær beredskap eller mobilisering helt eller delvis er satt i verk -for å avverge eller begrense naturkatastrofer
 -for å avverge andre alvorlig ulykker -for å opprettholde samfunnsorden når viktige allmenne interesser tilsier det

Bruk av PR kan ikke forventes brukt annet enn i tilfelle av mer komplekse og/eller omfattende ressurskrevende hendelser av noe varighet. Forsterkning av politiet med mannskaper fra PR som sekundær ressurs vil i slike situasjoner ha til formål dels å understøtte og dels avløse ordinære politimannskaper, slik at disse får nødvendig hvile eller frigjøres til mer krevende og risikofylte oppgaver.

Hovedoppgavene til Politireserven ved bruk vil være:

– objektvakthold – trafikktjeneste – ordenstjeneste – grensekontroll

Så långt regelverket.

Sverige har också haft en politireserv, kallad beredskapspolisen. Den allmänna beredskapspolisen avskaffades 2009. Den särskilda beredskapspolisen gick samma öde till mötes 2012. Beredskapspolisen bestod av civilpliktiga poliser och utgjorde en förstärkningsresurs för polisen. Grupperna leddes av yrkespoliser. Den särskilda beredskapspolisen var bättre utbildad, beväpnad och kunde verka även i fredstid (när Gudrun drog fram 2005 och under fågelinfluensan 2006).

Men inget av detta behövdes enligt dåvarande alliansregeringen, ivrigt påhejad av polisledningen och polisfacket. En slutsats som för övrigt låg i linje med den eviga fredens försvarspolitik. I budgetpropositionen 2011/12 slogs det fast att:

”Mot bakgrund av de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling med en förändrad personalförsörjning för totalförsvaret där uttag med bl a civilplikt inte längre sker, samt den kraftiga ökningen av antalet poliser i tjänst, har Rikspolisstyrelsen framfört att polisen inte längre har behov av den förstärkningsresurs som beredskapspolisen utgör.

Till detta kommer även att polisen har ökat sin förmåga att vid behov förstärka utsatta områden med en nationell förstärkningsorganisation. Regeringen gör bedömningen att det mot denna bakgrund inte finns tillräckliga skäl att upprätthålla beredskapspolisen. En avveckling av organisationen bör genomföras under 2012.”

Jag skulle tro att det i dessa dagar finns en del ånger och krank blekhet. I flykting- och migrantkrisens Sverige skulle beredskapspolisens resurser behövas.

På riksdagens bord ligger nu tre motioner (FP, V, SD) om att återinföra/utreda beredskapspolisen. Utmärkt. Bra också att frågan finns på regeringens bord. Vid ett seminarium på Folk och försvar i maj i år fick inrikesminister Anders Ygeman en fråga just om beredskapspolisens återinförande. Svaret blev att ”det finns en diskussion men inga planer”.

Nu är det hög tid att gå från prat till plan – och för den som tvivlar på mediebilden ger Ygeman själv uttryck för att polisresurserna inte räcker till.

Precis som i Norge behövs det en djupare fundering kring hur beredskapspolisen modell 2015 ska se ut. I avvaktan på en sådan utredning borde dock den gamla organisationen hjälpligt dras i gång. Den senast utbildade gruppen beredskapspoliser kan kallas in, och före tjänstgöring få kompetensen uppfriskad och bli säkerhetsklassade. Det kan bli ett viktigt tillskott på kanske upp mot 800-900 personer, men även om det skulle bli färre blir det ändå en synnerligen nödvändig resursförstärkning.

Problemet är förstås att den förordning som reglerade beredskapspolisen försvann 2012, men återtaget av förmågan skulle kunna ske med stöd i totalförsvarsplikten. I avvecklingsbeslutet slogs det tydligt fast att regeringen vid höjd beredskap eller vid totalförsvarsplikt skulle kunna ”återinföra organisationen”.

En snabbupprättad beredskapspolis blir inte perfekt, men precis som kommunerna måste få improvisera gäller det nu att göra det bäst möjliga i ett kritiskt läge.

Och dessutom: I tider av rysk hybridkrigföring skulle beredskapspolisen kunna utgöra en viktig resurs i lägen där polisen blir första instans att hantera situationen. Den särskilda beredskapspolisen har också beskrivits som ett anti-sabotageförband med förmåga att till exempel strida i ett kringränt Stockholm. Beredskap behövs.

Publicerad på SvD-bloggen Säkerhetsrådet 12/112015.

Read More

Russlands hybridkrig mot Norge

By: admin
12-11-2015
Nato, Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina

Støre er blitt fanget i sin egen fortelling om Nordområdesatsingen, og stiller seg ikke bak regjeringens kritikk av Russland, som er ”nesten et normalt land”.

I en bredt anlagt forelesning om Nordområdesatsingen ved universitetet i Tromsø 29. april 2010 slo Jonas Gahr Støre fast at ”vi har fått en ny programvare i oppdateringen av våre mentale kart”. Nå er det på høy tid med en ny oppdatering.

Ved Luftmaktsseminaret i Trondheim i februar i år sa Støre at ”de kalde vindene fra Russland vi snakker om geopolitisk oppstår veldig sjelden i vårt nabolag i nord”(Adressavisa 3/2 2015). Han betonet også, i lys av krigen i Ukraina, at det var viktig at Norge forstår Russland. Han pekte ut holdingen som Norge burde innta:

”Når vi møter Russland som nabo er det med Nato i ryggen, og når vi møter Nato så vet de at vi har Russland som nabo.”

Formuleringen ”når vi møter Nato” er en veldig distansert måte å beskrive Norges allierte på. Og nå undrer man på akkurat hva det er Nato ”vet” om Norges posisjoner med ”Russland som nabo”.

Støre har markert sin avstand fra regjeringens syn på hvordan krigen i Ukraina har påvirket sikkerheten i Europa. Erna Solberg har beskrevet det som en klimaforandring og ikke bare tilfeldig dårlig vær. Forsvarsminister Søreide sier det samme med begrepet ny normaltilstand. Det en tilstand som ikke utelukker samarbeid, men som står i veien for en normalisering av relasjonene.

Arbeiderpartiet har ikke stilt seg bak regjeringens mer formelle formulering om en ”varig endret sikkerhetspolitisk situasjon”. I stedet har et stadig tilbakevendende tema vært at kritikken mot Russland har gått for langt.

Norsk sonderweg
I en intervju i Klassekampen 23. oktober la Støre mer eller mindre skylden på regjeringen for at Russland åpnet grensen ved Storskog. Som følge av den harde tonen fra norsk side skulle det bli vanskeligere å løse spørsmålet: ”Regjeringen har vært meget skarp mot Russland.”

I stedet burde mer tid og energi blitt brukt på – og brukes på – å gjenopprette det gode naboskapet med Russland. I intervjuet fikk Støre også spørsmål om Norge burde fjerne sanksjonene mot Russland. Han kunne ha sagt at sanksjonene er viktige både som et signal og som en konkret måte å sette grenser for Russlands fremferd. Svaret var dog lunkent distansert:

”Vi har gitt regjeringen støtte i Stortinget når det gjelder disse reaksjonene. Det er regjeringen som har det løpende ansvaret for utenriks- og naboskapspolitikken.”

Det er vanskelig å unngå konklusjonen at Jonas Gahr Støre ikke ville føre samme linje som regjeringen. Akkurat hva Støre skulle ha sagt og gjort får vi derimot aldri konkret svar på. Arbeiderpartiet mener jo at Norge som eneste Nato-land skal stemme for resolusjoner i FN som går på tvers av Natos atomvåpenstrategi. Men heller ikke i dette spørsmålet vil man til syvende og sist legge seg bort i regjeringens prerogativ innen utenriks- og sikkerhetspolitikken.

Det hele gir inntrykk av dobbeltbudskap. Som når Støre spørres ut av AP-tv den 14. april 2015 angående Norge og Natos mål om å bruke 2 prosent av BNP på forsvaret. Regjeringen står bak målet, men Støre unngikk å gi et klart svar gjennom å bare si at det var bra på Nato-basis.

Oppsummert er det vanskelig å unngå konklusjonen om en slags norsk ”sonderweg”. Ingen skulle i så fall bli gladere enn Putin.

Hybridkrigføring i Storskog
Da Jonas Gahr Støre talte på Agenda Nord i Bodø 30. oktober sa han at:

”Russland er nesten et normalt land. Det er en utfordring å videreføre et godt naboskap. Et godt forhold til Russland krever en særlig balanse, det krever fasthet, forsiktighet og varhet.”

”Nesten normalt” land er ikke akkurat et selvforklarende begrep, men implikasjonen er likevel åpenbar: Fuskevalg, brudd på rettsstatsprinsipper, korrupsjon, et kvalt sivilsamfunn, forfølgelse av annerledes tenkende, Stalinkult – alt dette er nesten normalt.

Å legge beslag på deler av andre stater (hvis grenser man dessuten lovet å holde inntakt) er også nesten normalt. Det er også trusler om preventive angrep med atomvåpen eller mer konkret å fly mot den svenske grensen for å øve på bombeangrep. Og så videre.

I Bodø snakket Støre bare om ”Russland i Nord”. Det skal tydeligvis være et annet land enn Putinland. Det er faktisk ubegripelig.

Det er derimot ikke overraskende at Russland bruker grenseovergangen ved Storskog for å legge press på Norge. Russland har lagt vekk kravet på Schengen-visum eller statsborgarskap i Schengen-land for å få passere grensen. Det er dog fremdeles praksis ved grensen til Finland. At man dessuten utviser personer med oppholdstillatelse i Russland, og som dermed ikke kan vises tilbake over grensen, gjør saken enda tydeligere politisk.

Man har muligheten til å åpne kranene ytterligere i en situasjon som allerede er vanskelig for Norge. Samtidig kjører man på med propaganda. Norge diskriminerer Russland, i følge Putins personlige sendebud Sergej Makarov:

”Norwegians conclude that they must accept those who arrive from Germany or Hungary, but find reasons to refuse those who come from Russia. It is because Russophobia is a legitimate form of racism in Europe.”

Storskog er et innslag i russisk hybridkrigføring. Man vil påvirke.

Aggressiv isolasjon
I sin tale på Agenda Nord kritiserte Støre Russland for å diskriminere Norge, og gjorde til og med en kobling mellom grenseproblematikken og de mer spente relasjonene mellom Norge og Russland etter Ukraina. Han kunne ha fyrt mot Russland, men valgte i stedet å snakke mer forsonende om en vanskelig overgangsfase.

Det var positivt at han lot være å komme med den vanlige kanonaden mot regjeringens Russlandskritikk, men han slo fast at det var regjeringens sak å sørge for at ”det ryddes opp i forskjellsbehandlingen”. Han mente at ”utfordringen nå er ikke de norske reaksjonene overfor Russlands engasjement i Øst-Ukraina… uten at utfordringen er at situasjonen på grensen til Russland i dag er svært alvorlig”.

Mer nordområdepolitikk for bevare lavspenningen etterlyses – alt for å minske risikoen for import av konflikter fra andre områder. Men hva om de to spørsmålene henger sammen? Hvordan henger da Støres resonnement sammen?

I en intervju i VG i april advarte Støre mot å låse seg til et bilde av Russland som kan bli selvoppfyllende.

Russere som han hadde snakket med skiller mellom tidligere kommunistland som raskt ble EU-medlemmer og de russiske kjerneområdene, altså Polen og Tsjekkia på den ene siden og Ukraina og Hviterussland på den andre, som omfattes av russisk interessesfæretenkning. Om Estland, Latvia og Litauen hadde Støre ingenting å si.

Russlands oppførsel ville ikke Støre betegne som ”aggressiv ekspansjon”, men som ”aggressiv isolasjon”. I Kiev ser man nok ikke saken helt slik, ikke i Tblisi heller, eller for den saks skyld Chisnau (Moldova). Resultatet blir mer av samme slags lavspenningspolitikk som etter den russiske krigen mot Georgia i 2008, da Støre gikk i bresjen for en normalisering av relasjonene mellom Russland og Nato (og EU).

Det mentale kartet
Hvordan skal man forstå at Arbeiderpartiet velger å bryte samforståelsen om utenriks- og sikkerhetspolitikken? Handler det om hensynet til innenrikspolitikken? Kanskje det. Handler det om viljen til å søke en fri posisjon for å kunne spille rollen som brobygger? At man tror man har et spesielt forhold til Kreml? Vi kan spille en viktig rolle, sa Støre i VG (tankesmien Agenda har til og med åpent lansert tanken på Norge som megler). Innslaget av overmot utelukker ikke at dette er tenkelig.

Men kanskje også svaret skal søkes hos Støre selv, og det prosjektet som han lagt ned så mye tid, energi og følelser i: Nordområdesatsingen, som ble kronet med avtalen med Russland om delelinjen i Barentshavet og Polhavet 2010.

I universitetsforelesningen i Tromsø 2010 – der Støre og Lavrov året etter ble utnevnt til æresdoktorer – talte han om Nordområdesatsingen som om dette var å skrive historie. Vår tids store fortelling ”…en visjon, en fortelling om utvikling, arbeid, velferd og kultur – solidaritet og felles løft. Som gjenreisingen etter Den andre verdenskrigen. Som byggingen av det norske velferdssamfunnet. Som utviklingen av olje- og gassindustrien.”

Og han understreket at:

”Nordområdesatsingen er ikke et kvartalsprosjekt, ikke bare en satsing for neste budsjettår, det er i sin natur… et generasjonsprosjekt, det handler om moderne samfunnsbygging.”

Støre betonet også at:

”Det er en satsing som vil lykkes om vi klarer å oppdatere våre mentale kart, trekke lærdom fra historien – men også justere våre tilvante tenkemåter, der vi har lært at å lese både gode og dårlige værtegn, der vi har trygghet til å justere kursen, slik at vi kan se en venn der vi før så en fiende, en utfordring der vi før så en fare, en mulighet der vi før så et problem.”

Og om Russland som trussel sa han:

”Vi må fortsatt leve med at Russland har en stor del av sin militære slagkraft i kort avstand fra vår landegrense. Det kaller på nøkternhet i våre vurderinger. Som at vi evner å skille mellom økt øvingsmønster og modernisering av fly og fartøy på den ene siden, og økt trussel mot Norge på den andre siden. Det er ikke nødvendigvis en sammenheng. Vi opplever ikke en slik økt trussel.”

Tanken går til Cornelia Funkes fantasifulle ungdomsroman Blekkhjerte. Hovedpersonen Meggie Folchart leser seg inn i en fortelling og siden handler storyen om vanskelighetene med å ta seg ut av den igjen – å komme tilbake til den virkelige verden. Det er som om Støre er blitt fanget i sin egen fortelling.

Publicerad på Minervanett 6/11 2015 (översatt av Jan Arild Snoen)

Read More

Okkupant og provosert

By: admin
16-10-2015
EU, Mänskliga fri- och rättigheter, Nato, Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina

Det finnes et kor av stemmer, også i Norge, som mener at «vi» må vise forståelse for Russland, og ikke ”provosere”. La oss heller høre på Svetlana Aleksijevitj, årets Nobelprisvinner i litteratur.

En rød tråd i Aleksijevitjs forfatterskap er skildringen av det sovjetiske mennesket. Hun er empatisk overfor de menneskene hun skildrer, men sluttresultatet er likevel en dyster skildring av Sovjetunionen og den kommunistiske utopis – eller den virkelige sosialismens – konsekvenser. Bøkene hennes ble betegnet som anti-sovjetiske i Sovjet-tiden. Og behandlet som det.

President Putin er ikke en fan. Skildringen er langt fra det bildet av virkeligheten som kolporteres i Kreml, der det lenge har pågått en form for rehabilitering og heroisering av Sovjetunionen. Inkludert Stalin. Putin kan ikke ha blitt muntrere av at Aleksijevitj i intervjuer etter at hun fikk kunngjøringen om prisen beskrev krigen i Ukraina som en «okkupasjon, en utenlandsk invasjon.»

Ingen stor dag altså. Og fredsprisen? Burde ha gått till Sepp Blatter, om man skal tro tidligere uttalelser fra Putin.

La oss ikke provosere!
Er valget av litteraturprisvinneren rett og slett en provokasjon? Det finnes et kor av stemmer – også i Norge – med røtter i media, politikk og akademia, som fremmer tesen om at «vi» må vise forståelse, omtanke og ikke provosere. Det vil si – i den spente situasjonen som har oppstått etter at EU og NATO først provoserte frem den russiske krigen mot Ukraina, og deretter ila sanksjoner og begynte å ruste opp i regionen, er det ellers overhengende fare for en ny kald krig. Ja, mer enn det, faktisk. Nå får det være nok, mener man.

Det er altså ikke overraskende at kritikk rettes mot TV2s Okkupert, der Russland figurerer som okkupanter. Serien burde ikke sendes fordi den provoserer et allerede provosert Russland (jfr. Bård Larsens artikkel). I et intervju i Klassekampen slår Peter Normann Waage fast at:

”En slik framstilling av Russland er det siste et tiltakende anstrengt forhold mellom Norge og Russland trenger. Det skapes en stemningsbølge som bygger opp under Russland som en fiende.”

Og ja, selv før den fiktive okkupasjonen av Norge begynte på TV2, protesterte den russiske ambassadøren i Oslo. Russiske Sputnik News har også reagert etter å ha snakket med en russer som bor i Norge, og la ham ikke legge fingrene i mellom:

”Jevgenij er av den oppfatning at de russiskfiendtlige stemninger i Norge ikke bare er mange politikeres visittkort, men også et ID eller rettere sagt et springbrett til storpolitikk og en garanti for suksess. (…)

Etter krisen i Ukraina er den russiske trusselen nå mainstream. Og det virker i sannhet som at Russland med deres trussel om å okkupere ikke bare Norge, men praktisk talt hele verden, er det eneste som for tiden virkelig opptar Vesten. Men i virkeligheten finnes det faktisk ingen trussel. (…) Og det betyr at stemninger preget av hat mot Russland som eksisterer i disse landene uten denne serien, vil florere på ny.”

De russiske reaksjonene kan tolkes som en slags bekreftelse på at kritikerne har rett, og at dette er TV som ikke gagner de russisk-norske relasjoner. Men er et mediaklima der Kreml indirekte avgjør norske TV-tablåer noe vi virkelig ønsker? Er dette ikke i virkeligheten heller bare en ekstra myk variant av den tause slow-motion overtakelsen av makt som er selve essensen i handlingen iOkkupert?

Selvavskrekking betyr at man av frykt for å provosere en overlegen motstander ikke gjør det man ellers ville ha gjort – eller gjør hva man ellers ikke ville ha gjort.

Virkelighetskontakt
De to første delene av Okkupert gir mersmak. God action, selv om historien ikke føles helt oppdatert. EU og Russland går sammen mot Norge når den grønne regjeringen trykker på av-knappen for olje- og gassproduksjonen (mens Saudi-Arabia er i borgerkrig og ikke leverer). Det hadde vært mer realistisk hvis Russland hadde dratt fordel av situasjonen; kassert inn storgevinsten når energiprisene steg og mer hardhendt enn tidligere brukt energi som et våpen for å få makt. Kort sagt, gullposisjon.

Men action er på en måte som opera. For å bli en hyggelig opplevelse må du ha tålmodighet med at handlingen ikke alltid er realistisk eller egentlig henger sammen.

Samtidig er det action på sitt beste når den både er godt laget og har kontakt med virkeligheten. Og det har Okkupert. Maktovertakelsens metode – etter statsministerens kapitulasjon – kan bringe tankene hen til hvordan Sovjetunionen med små skritt opprettet vasallstater i Øst-Europa etter andre verdenskrig. Nærmere i tid ligger selvsagt hvordan Russland først sendt inn «grønne menn» på Krim, og deretter gradvis tok over politikken og kvalte sivilsamfunnet.

Forutsigbare uforutsigbarhet
Paradoksalt nok er historiens mangel på realisme et realistisk bilde av hvordan Russland opererer i verdenspolitikken. Uberegnelig, men med en resolutt handlekraft som verken EU, NATO eller USA kan matche. Villige til å ta risiko. Som i Syria, der Putin med ett slag både styrket Assads overlevelsessjanser og gjorde Russland til sentrale aktør når det gjelder alle mulige løsninger (og problemer).

Samtidig skaper nå flyktning- og migrasjons-krisen i EU – på samme måte som når Okkuperts”Rasmus Hansson» stenge ned olje- og gassproduksjon – muligheter for Russland. I tilfellet Ukraina har Russland ikke oppfylt sine løfter gitt i Minsk I eller Minsk II. I nr. III i Paris tok Putin hjem en ny seier.

Kursen synes staket ut. EU-president Jean-Claude Junker understreket i en tale i Passau at Russland må behandles skikkelig, at USA ikke kan få diktere EUs forhold til Russland, og at EU må gjøre en innsats for å få til et fungerende samarbeid med Russland.

Til uforutsigbarheten hører også at avtaler kan brytes når det er hensiktsmessig, og at politikken bæres frem på løgnens vinger. Ingenting er som det ser ut. Kanskje. Mens USA mente at de fikk signaler om at Russland var forberedt på å inngå et kompromiss om Assads fremtid, forberedte Putin den pågående offensiven sammen med Iran.

Og det ligger i sakens natur at «felttoget» må planlegges i god tid. Som i krigene mot Georgia og Ukraina, eller for den del hvordan Russland skal håndtere ulike scenarier i Baltikum.

For øvrig kan det nevnes at russiske spesialstyrker nå har våpen (lignende HK416 og HK417) som også brukes i det norske forsvaret – og uniformer med et kamuflasjemønster som ligner på NATO-standarder. ”Til forveksling lik” betyr at signaturen kan være ubehagelig forvirrende.

Løgnfabrikken
Nei, vi har ikke noen russiske soldater på Krim. Slik låt det lenge fra Kreml. Jo, beslutningen om å gå inn på Krim tok jeg lenge før den ble gjennomført. Låt det senere fra Putin. Nei, vi har ikke russiske soldater i det østlige Ukraina. Slik låter det fortsatt.

Nå gjør vi felles sak mot IS. Men hallo, du bomber jo feil grupper! Nei, vi retter angrepet mot IS. Her er bildebevisene. Samme sak med nedskytingen av MH17 i Ukraina. Teorier og fotobevis som tydelig viser at Russland ikke hører hjemme på anklagebenken, har blitt presentert. Man sår tvil –også i organer som ligger utenfor Russland.

Kreml pumper ut desinformasjon. Offisielt, gjennom trollfabrikker og propagandakanaler. Man vender seg innover. Man vender seg utover. «Fakta” lever sitt eget liv. Setter seg fast. Ubåter i svensk farvann er et godt eksempel på dette.

Grense under vann
For et år siden ble det foretatt en omfattende, men nyttesløs søking etter en ubåt i Stockholms skjærgård. Russiske medier fleipet om saken – som de også har gjort med det svenske forsvaret – og knyttet an til de like resultatløse ubåtjaktene på 1980-tallet. Det ble raljert også andre steder, som i en artikkel av Arve Kalvø i Aftenposten.

”Svenskar dreiv og leita etter ubåtar i skjergarden på åttitalet også. Akkurat som dei har gjort dei siste dagane. Stadig vekk. Og vi lo. Og lo og lo og lo. (…)

Det var faktisk ein russisk ubåt som gjekk på grunn i Sverige på åttitalet, som desse nyheitene var faktisk ikkje berre tull. Det speler inga rolle. Det går ikkje. Ikkje orda «svensk», «skjergard» og «ubåt» i same setning. Alvorlige svenskar i uniform. Svenskar i uniform i det heile tatt.”

I sommer slo et privat dykkerfirma alarm om at man hadde funnet en forlist ubåt i skjærgården. I pressemeldingen skrev Ocean X Team:

”En rysk miniubåt har upptäckts på svenskt territorialvatten inte långt ifrån den svenska Östersjökusten. Ubåten är omkring 20 meter lång och tre meter bred. Det är oklart hur gammal ubåten är och hur länge den har legat på havsbotten, men de kyrilliska bokstäverna på skrovet tyder på att den är rysk.”

Det vakte selvfølgelig oppsikt, og førte til noen forhastede uttalelser om at ubåten kunne være av moderne design. Etter en dag var imidlertid saken avklart. Faktisk stammet ubåten fra første verdenskrig. Fra russisk side hadde man spøkt friskt om den ubåtjakten som den svenske marinen gjennomførte i 2014, og med krigsgraven som vinkling slo man videre på den trommen, for eksempel i Sputnik:

”En riktig romantisk og skremmende historie har man funnet på. Den sensasjonelle nyheten minner dog om en annen i samme stil – den desperate ubåtjakten forrige høst.”

Og under overskriften På’n igjen:

”Noen måneder etter at rapporteringen om russiske ubåter viste seg å være falske, virkar det som om svenskene er i gang igjen.”

Det kunne ha vært slutten på historien. Men den lever videre. I Klassekampen løfter Waage opp vraket til overflaten som eksempel på russofobi:

”Da det ble funnet en ubåt i svensk farvann sist vår, var det tidlig åpenbart av det var en svært gammel båt. Det visste man fordi navnet inneholdt bokstaver som utgikk med den russiske revolusjonen. Likevel spekulerte mediene lenge om dette kunne dreie som en nyere båt.”

Saken er at ubåtvraket kan ha blitt oppdaget allerede i 2002, og at funnet da ble rapportert til svenske myndigheter, som rimelig nok videresendt informasjonen til Russland. Legg til at ekspedisjonen finansieres av en russer knyttet til et russisk ubåtmuseum. Dessuten fant russerne om bord riktig posisjon med det samme.

Det kan selvsagt ha vært et PR- kupp, men fremstår mer som en del av informasjonskrigen. Det kan legges til at nylig – etter et år med analyse – slo Forsvaret fast at Sverige «uten rimelig» tvil ble krenket av en fremmed ubåt i oktober 2014. Fornærmende nasjon ble ikke identifisert. Men få tviler på hvilken nasjon det dreide seg om.

Og dessuten var ubåtkrenkingene på 1980-tallet ikke bare fiction – selv om russisk side fortsatt hevder at Whiskey on the rocks i skjærgården utenfor Karlskrona var en navigasjonsfeil, og det for øvrig ikke finnes noe å rapportere

Hvem vet?
Bård Larsen fremhever i sin artikkel om Okkupert, som en undertekst, de ulike valg som Norge og Danmark gjorde i forhold til de tyske okkupasjonsstyrkene: Nei og samarbeid. Det er et annet eksempel på seriens kontakt med virkeligheten, men også på det faktum at ingen på forhånd kan være sikre på hva politikere eller vanlige privatpersoner velger. Det er et empirisk spørsmål. Men hvordan man stiller seg testes ikke bare i spente situasjoner.

Dette gjelder for eksempel med hvilke briller du ser Okkupert. Bør tilnærmingen være regjeringen Olof Palmes, som forsøkte å redusere skadevirkningene i kjølvannet av Alexandr Solzhenitsyn Nobelpris i litteratur i 1970 (noe hans svenske forlag beskriver i Förläggarliv, Bonniers 1999)? Ved prisutdelingen der den faste sekretæren leste opp en kort tale av Solzjenitsyn (vinneren selv fikk ikke utreisevisum) ble de siste, spesielt provoserende setningene, utelatt:

«Måtte man ved dette rike bord ikke glemme de politiske fangene som i dag sultestreiker for sine sterkt begrensede og fullstendig istykkertrampede rettigheter.”

Dessuten: Til tross for russiske protester antar jeg at Kreml ikke er altfor misfornøyd med TV2sOkkupert. Det gir en mulighet til å presse på og skape en opinion. For dette karakteriserer Russland opptreden mot omverdenen – å presse på og skyve på grensene. Skape en ny normaltilstand. Det gjøres i stort og smått – over så å si hele konfliktskalaen. Fra å sende visestatsministeren på Krim til et møte i Polen, å kidnappe en sikkerhetsoffiser på estisk jord, simulere bombeangrep mot Sverige, fly farlig med kampfly i internasjonalt luftrom, til å gjentatte ganger true med å bruke atomvåpen. I Georgia. I Moldova. I Ukraina.

Å ikke provosere er ett svar på hvordan man skal oppføre seg, og kommer for eksempel fra Waage, som understreker at Russland ikke utgjør noen trussel mot Norge, og at Putin opptrer logisk basert på eget utgangspunkt:

”Putin oppfører seg aggressivt. Da er det Vestens og Norges oppgave å oppføre seg slik at han ikke får enda større grunn til det.”

Sidekick i Putins realityshow
Dog: Dersom Norge valgte sin egen vei på siden av NATO og EU, skulle champagnekorker smelle i Kreml. Splitt og hersk er en annen maktmetode. Smelle skulle det også om Norge, slik Jonas Gahr Støre har tatt til orde for, skulle søke seg til en slags stilling mellom NATO og Russland.

Er det virkelig russofobi å ønske at menneskerettigheter må gjelde også i Russland? Er det russofobi å si nei når Russland invaderer et naboland og annektere deler av det? Og er det russofobi å gå inn for at stater bør få lov til å velge sin egen vei? Man kan se på dette slik Svetlana Aleksijevitsj gjør:

”I love the good Russian world, the humanitarian Russian world, but I do not love the Russian world of Beria, Stalin and Shoigu (Putins försvarsminster).”

Risikoen er at man ellers ufrivillig blir en sidekick i Kremls realityshow.

Oversatt av Jan Arild Snoen.

Publicerad på Minervanett 15/10 2015.

Read More

Opposisjon i posisjon

By: admin
09-07-2015
Försvarsmakten, Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik

En likhet mellom Norge og Sverige er at politikken ikke lenger ligner seg selv. Spillets regler brukte å være slik at ledermøtene i partiene som er medlem av regjeringen, støtter sistnevntes politikk. Frie valg i spørsmål som splitter partiene er én sak, men det er noe helt annet når Fremskrittpartiets stortingsgruppe betrakter seg selv som helt frittstående når de skal stemme over forslagene som deres egen regjering legger frem. Det er en ny definisjon på maktfordelingen mellom regjeringen og Stortinget.

Mer opp-ned

Å spise kaken (altså å sitte i regjering) og samtidig beholde den (stemme imot) er en strategi for regjeringssamarbeidet som ikke er holdbar i lengden – ikke minst siden Solberg & Jensen AS må forholde seg til Venstre og Krf for å sy sammen politikken.

I Sverige er politikkens verden enda mer opp-ned. Etter valghøsten 2014, valgte de fire borgerlige partiene verken å spise kake eller beholde den. Det er heller ikke noen holdbar strategi.

Det er ingen tilfeldighet at den politiske ordenen som forsvant sammen med den rødgrønne regjeringen forkortes til DØ. Ordningen medfører at de borgerlige skal droppe sin egen politikk og vedta minoritetsregjeringens budsjett.

Den såkalte Decemberöverenstemmelsen (DØ) ble svaret etter valget da Sverigedemokratene valgte å bryte med konstitusjonell stemmepraksis for opposisjonspartier og dermed felle Löfven-regjeringens statsbudsjett. De fikk i stedet innlede styret med å regjere på Alliansregjeringens forslag til budsjett – som i en opp-ned-verden.

Demokratisk paradoks

Ett øyeblikk så det ut til å bli nyvalg, men i stedet ble det altså DØ. Alt for å samle riket slik at det kunne bli styrt, og på den andre siden forhindre at Sverigedemokratene fikk innflytelse. Partiet ville gjøre hvert statsbudsjett til spørsmål om innvandring, med trusselen «gjør som vi vil, ellers…».

Resultatet er et demokratisk paradoks. De borgerlige partiene beskylder den rødgrønne regjeringen for å bedrive en feilslått politikk som leder Sverige inn på den gale vei. Tross dette ble nylig minoritetsregjeringens eget «vårbudsjett» vedtatt i tråd med DØ, og med Sverigedemokratene som eneste opposisjonsparti – som de selv omtaler seg.

Den politiske tryllekunsten har heller ikke stoppet Sverigedemokratene som nå har satt seg målet å bli Sveriges størst parti. At de ser til Dansk Folkeparti ble tydelig da Jimmie Åkesson i sin tale under Almedalsveckan gjorde barn til den viktigste politiske saken. Nå skal velferdsstaten, i henhold til kjent populistisk resept, omfavnes.

De borgerlige alliansepartiene står sterkere i opinionen enn de rødgrønne som ligger klart under valgresultatet. Statsministeren selv er i ferd med å miste tillit – og det handler ikke om å få orden på arbeidsmarkedet, for ham var ikke dette det samme som å bygge ned offentlige sektor. Det har ikke hjulpet med et eget budsjett når regjeringen sliter med amatørmentalitet og indre uenighet. MIljøpartiet blokkerer i tillegg for politiske reformer for innvandring og integrering. Kort sagt, på det området har Löfven havnet i samme tapssituasjon da Alliansregjeringens oppgjør med De grønne etter valget i 2010.

Vil få tyn

Fredrik Reinfeldt bidro til det borgerlige valgnederlaget med sin tale om at svenskene burde åpne sine hjerter, men uten å gjøre det klart hva som måtte gjøres i praksis. Det var helt på linje med temaet som toppet partiledernes hitliste i Almedalen året før. Da, etter EU-parlamentsvalget og før riksdagsvalget, sto Sverigedemokratene klemt opp i et hjørne av kritikere. I år – og det er en viktig endring – sto problemløsning og en del «tenke nytt»-slagord sentralt i spørsmål om innvandring og integrering på de borgerlige partienes agenda.

Og det er på høy tid at det formuleres alternativer til de grønnes «fri innvandring» og Sverigedemokratenes «ingen innvandring».

Med tanke på den rådende stemningen, er det interessant at Stefan Löfven talte om krav for den enkelte borger med begrepet om utviklingsmoralisme (Gjør din plikt), mens Moderatlederen Anna Kinberg Batra understreket at man måtte gjøre sitt ytterste for å skaffe seg jobb (og samtidig burde kravene for sosialstønader økes), og Folkpartiets Jan Björklund advarte mot et curlingsamfunn for voksne. Virkeligheten trenger seg på.

Til tross for den også trenger seg på i form av krig i Ukraina. Østersjøen, som er et område der gnisningene stadig tiltar i form av russiske, militære provokasjoner, var ikke ett av årets store politiske spørsmål. Statsministeren spanderte et halvt minutt på saken. Fire av partilederne nevnte den ikke. Arbeidsledighet trumfet. Også det kan bli en politisk nedtur for regjeringen som kommer til å få tyn etter sitt løfte om å få EUs laveste arbeidsløshet.

I Almedalen er det mye politikk, og enda mer rosévin. Nå er vinglassene tomme, men de politiske utfordringene er intakte. Ikke minst kan den rødgrønne regjeringen få seg en smell. Fra alliansepartiene har det kommet advarsler om å stille mistillitsforslag mot regjeringen, og jo mer rødgrønn politikken blir, jo mer fristende blir et nyvalg. Temperaturen i politikken kommer i hvert fall til å bli hetere. Sinte velgere har allerede med rette pekt på det absurde i å støtte en politikk som er skadelig for landet.

Publicerad i Verdens Gang 10/7 2015.

Read More

Pst, det är från säkerhetspolisen

By: admin
27-06-2015
Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik

Den norska säkerhetspolisen PST, rapporterade Verdens Ganghäromdagen, tog förra året kontakt med Fremskrittspartiets stortingsrepresentant Tor André Johnsen och manade honom till försiktighet i sitt sociala umgänge med ryska diplomater. Det hjälpte inte. För ovanlighetens skull tvingades PST ta initiativet till ännu ett samtal.

Johnsen själv menar att det hela är problemfritt.

På den ryska ambassaden tycker man att Johnsen är ”en bra man”.

Varningarna kan ses i perspektiv PST:s trusselvurdering för 2015, där man lyfter fram Kina och Ryssland som två utländska makter som Norge inte har säkerhetspolitiskt samarbete med och som har stor underrättelsekapacitet. Vidare slås det fast att den ryska underrättelseverksamheten har störst skadepotential för norska intressen.

I Verdens Gangs avslöjande ingår också hur Johnsen agerade i den norska gruppen av OSSE-parlamentariker. Han var starkt pådrivande för att den förra året skulle ställa sig bakom en rysk resolution (författad av den tidigare FSB-chefen Andrej Kovalev), vars egentliga syfte var att ge stöd för Rysslands intåg i Ukraina. När han inte fick stöd för saken och i stället uppmanades att gå på den samlade norska linjen gjorde han sig själv ändå till medförslagsställare.

I omröstningen i OSSE:s parlamentariska församling var det bara – från EU och Norden – Johnsen och en representant från ett högerpopulistiskt grekiskt parti som var för.

Till vardags har Johnsen sin hemvist i Stortinget i Arbeids- och sosialkomiteen. Där har han nu internationellt reseförbud – om inte hela kommittén reser. FrP:s gruppledare har slagit fast att partiets stortingsledamöter ska följa PST:s råd.

Johnsen var också med om att strax före det ryska övertagandet av Krim bilda Norsk Russisk Venneforening i Stortinget. Den ryska ambassaden hade jobbet länge för detta. Av de 17 medlemmarna är sju från Fremskrittspartiet. I kretsen ingår också Arbeiderpartiets vice partiordförande och Miljöpartiets partiordförande.

Vänföreningens ordförande AP:s Kåre Simensen från Finnmark är tillika ledamot av utenriks- og forsvarskomitén, och ”er mer positiv til samarbeid med Russland enn det som er vanlig på Stortinget nå”:

”Med en gang du lærer å kjenne folk, så er det ikke så farlig lenger. Og det er litt av den erfaringen jeg har med meg fra nord, som jeg ønsker å ta meg inn hit til Stortinget.”

Lite naivt, kan det tyckas…

Informationskrigföring är inget nytt men har med nätet som nav mycket större möjligheter att nå ut i breda kretsar. Demokratier är också mer sårbara bland annat av den enkla anledningen att de politiska beslutsfattarna måste ta hänsyn till opinionerna – och att politiken i allt högre grad har blivit opinionsdriven.

Därför är den också så ett centralt inslag i den ryska hybridkrigföringen. Det handlar inte nödvändigtvis om att göra ryska lögner till sanna i Väst, men mer om att skapa tvivel och resa frågetecken, splittra och försvaga. Till exempel när det gäller Nato, där Kreml nyligen kunde glädja sig åt den bristande en opinionspejling som visade ihålig solidaritet.

Trollen går i skift och så här jobbar man mot Finland. I den ryska upprustningen ingår också propagandakanaler som vänder sig till utlandet. RT och Sputnik är potemkinkulisser som bakom en polerad fasad pumpar ut Kremltrogna beskrivningar av verkligheten. Till exempel att det inte finns rysk trupp i Ukraina.

Eller budskapet från Kreml att konfrontation måste ersättas av dialog och kompromisser. Det låter som ljuv musik i de troskyldigas öron. Allt inbakat i en kritik av USA, Nato och/eller EU som hakar i en egen politisk agenda. Och i den delen blir mer klassiska påverkansoperationer en viktig del – genomslaget ökar med lokala och trovärdiga budbärare.

Publicerad i SvD-bloggen Säkerhetsrådet 27/6 2015.

Read More

Putin på Oslo S?

By: admin
01-06-2015
Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik

Vi må ikke bare minnes at Sovjet befridde Finnmark i 1945, men også at Stalin samarbeidet med Hitler for å gjøre det lettere for nazistene å okkupere Norge i 1940.

«Seiersdagen» den 9. mai ble feiret på den røde plass med fullastet våpenparade – som i de dårlige gamle dager. Tradisjonen forsvant med Sovjetunionen i 1991, men ble gjenopptatt av Vladimir Putin i forbindelse med feiringen i 2008 (et par måneder før den russiske krigen i Georgia). Styrkedemonstrasjonen inngår i den propagandaen om trussel og kommende krig som fullstendig dominerer det politiske budskapet og medielandskapet.

Våpenskrammelet skal gi – og gir – Putin folkelig støtte. Men det er også et element i det arsenalet som brukes til projeksjon av makt overfor verden utenfor. Seiersdagen ble feiret også med massemarsjerende hyllester til de som kjempet og døde under andre verdenskrig. Det er både autentisk følelse og politisk kampanje. Som vanlig ser det ut til at noen var innleid eller beordret til å delta. Et tegn på det er at kastede bilder av ”nylig ærede slektninger” lå og fløt etter demonstasjonen.

Ingen trenger imidlertid å være i tvil om at krigen er levende historie i Russland. Heller ikke at den aktivt blir holdt i live som en del av etableringen av legitimitet for regimet på hjemmebane. Putin også gikk i toget med et portrett av sin far. Men ”den store fedrelandskrigen» fungerer også som en begrunnelse for politikken overfor omverdenen i dag – og dette er det viktig å forholde seg til. Selv på Oslo S, der Komiteen for det anti-fascistiske monument over Osvald-sabotørene og de falne ved NSB har plassert monumentet Knus nazismen.

Monumentet er laget av Bjørn Melbye Gulliksen med inspirasjon hentet fra billedspråket til sovjetisk «propagandakunst», og med den sovjetiske hammeren som symbol på motstanden. I sin historieløshet blir hyllest til motstandsgruppen til propaganda, som ubetenksomt knytter an til Putins historiefortelling. Problemet er at det mangler et MEN.

Min første tanke da jeg så monumentet gikk til krigen, og min andre tanke til freden – da hammeren med full kraft møtte det Sovjet-kontrollerte Øst-Europa. I Iron Curtain: The Crushing of Eastern Europe 1944-56 (Doubleday, 2012), beskrev Anne Applebaum hvordan Stalin og hans sikkerhetsapparat sammen med medløpere i de lokale kommunistiske partier opprettet et totalitært lydrike. Alt under samme slags høystemte retorisk banner, som sitatet fra Asbjørn Sunde som er gjengitt på monument: «Det var verd å kjempe for friheten – for alle land, for alle raser, for alle klasser, for alle mennesker og alle sinn.»

Uavhengig av intensjonene som medlemmene av Osvald-gruppen eller Sunde selv kunne tenkes å ha hatt for Norge (men det sier vel litt at han ble dømt for spionasje for Sovjetunionen), er det nettopp det motsatte av frihet som kommunismen representerer. NKP representert et mareritt som også hadde blitt en realitet i et Norge på feil side av jernteppet.

Det er likevel positivt at monumentet inviterer til en diskusjon om krigshistorien og Sovjetunionens rolle. Det er spesielt viktig i tider med russiske informasjonskrigføring i form av historien om «den store fedrelandskrigen», der den moderne kampen mot fascismen fremstilles som en slags fortsettelseskrig. Alt vagt forbundet med trommeslag om trusselen fra USA og NATO.

Det er en historie med mange holdeplasser, men i sentrum står selvfølgelig Molotov-Ribbentrop-pakten som ble undertegnet 23. august 1939. I en hemmelig protokoll delte det kommunistiske Sovjetunionen fremtidig krigsbytte med Nazi-Tyskland. Så mye for viljen til å knuse nazismen.

Pakten passer selvsagt ikke i Putins heroisering av den antifascistiske kampen, men han forsvarer den tappert med at det var den eneste måten å sørge for sikkerhet for sitt eget land. Den hemmelige protokollen bør vi helst glemme. Altså at bak det som offisielt var en ikke-angrepspakt fantes en aggresjonspakt rettet mot andre stater.

Samtidig bygger Putin den russiske politikken på samme tilnærming; ideen om retten til en innflytelsessfære der Russland bestemmer. I 1939 var det Polen som sto først i køen. Hitler var på plass noen dager etter signering av pakten, og Stalin en måned senere. Kremls offisielle motiv var behovet for å beskytte ukrainske og hviterussiske minoriteter. (Putin taler for sin del om retten til å gripe inn for å beskytte russiske minoriteter i Ukraina eller Baltikum).

Men angrepspakten og den økonomiske samarbeidsavtalen som ble signert hadde også betydning for hva som ville skje i Norge. Og som også er en del av konteksten til monumentet Knus nazismen. Sovjetunionen ga i største hemmelighet en marinebase på Kola til Nazi-Tyskland. Basis Nord ble først plassert i Litsafjorden, og deretter ved en bedre beliggenhet ved Lokangabukten.

Tanken var at basen skulle tjene som forsyningspunkt for tyske ubåter som deltok i sjøkrigen. Den kom dessuten til å spille en avgjørende rolle da Hitler tok Narvik i april 1940. Tre forsyningsskip skulle hjelpe den tyske marinestyrke, men bare en av dem kom frem med drivstoff. Det var den ombygde hvalkokeren Jan Wellhem – fra Basis Nord.

Etter okkupasjonen av Norge var Basis Nord ikke lenger til nytte, men den forble et symbol på godt partnerskap (at Nazi-Tyskland i 1941 brøt tvillingpakten er en annen historie).

Det er ikke bare den sovjetiske frigjøringen av Finnmark for 70 år siden vi nå skal minnes, men også hvordan Stalin for 75 år siden i pakt med Hitler aktivt jobbet for å legge til rette for den nazistiske okkupasjonen.

Publicerad i tidskriften Minervas nätupplaga 21/5 2015.

 

Read More

Gratulerer med dagen!

By: admin
21-05-2015
Norge

I dag firas Norges nationaldag. Det är stort. Trots att ”grunnlovsdagen” i hög grad har blivit en barnens festdag är den mycket mer än så, och särskilt i år, 75 år efter den nazityska ockupationen och 70 år efter frigörelsen. 17:e maj är levande historia. I Sverige är nationaldagen allra mest en röd dag.

Men också mycket annat skiljer. Trots de stora politiska, ekonomiska och kulturella likheterna. Trots den långvariga samlevnaden och integrationen. Trots att det med lika gott humör går att berätta norgevitsar som om det vore svenskevitsar och vice versa.

Google Zeitgeist illustrerar att vi lever i en globaliserad värld men att tidsandan samtidigt är väldigt lokal – också i grannländer som Sverige och Norge. Vad är klockan? Det var den vanligaste vad-frågan på sökmotorn Google i Norge 2014. Frågan varför var nog, gissar jag, ganska personlig: Varför stretcha? Hur handlade om hur många som heter si eller så. Pannkaka var den vinnande receptfrågan.

I Sverige gällde den mest populära frågan på Google som började påvad, sjukdomen Ebola. Frågan varför handlade om varför fotbollsstjärnan Suarez biter motspelare. Hur innehöll, supervalåret 2014, en undran om hur man röstar. Den trendigaste matfrågan avsåg en rätt med det mexikanska fröet Chia.

Olikheten kan också illustreras av flödet med nyord som gjorde entré under 2014. Det svenska Språkrådets nyordslista domineras av politikord. SD:s frammarsch gav upphov till nyordet blåbrun som vill koppla ihop SD och borgerligheten. Ryggprotest är en politisk manifestation genom att vända ryggen till – först mot Jimmy Åkesson. FI:s uppmarsch inför valet gav upphov till rödgrönrosa. Om jag ska tippa ett politiskt nyord för 2015 blir det DÖ.

Det norska Språkrådets nyordslist bygger främst på ord hämtad från nättidningarna. Det är inte så mycket politik som i Sverige. Trots beskyllningar mot den ”blåblå” regeringen för att den driver en extrem politik säger det en hel del att det enda politiska nyordet är ståhjuling(Segway), som har blivit tillåten. 2015 kan politikordet bli något som anknyter till striden om söndagsöppet, ja det är fortfarande stängt i Norge.

2014 kröntes den norska tio-i-topp-listan av fremmedkriger – fast det handlar om personer med mer eller mindre norsk anknytning som strider i Syrien och Irak. Mest kreativt på den norska listan är pøbelgran, som avser granar som anses utgöra en ekologisk fara genom att fortplanta sig utanför sitt naturliga växtområde.

Och även om Sverige inte är nationalistiskt på samma sätt som Norge, så dök 2014 i alla fall nyordet matnationalism upp i svenska språket. Det innebär att det egna landets mat alltid är bättre än importerad. Där är vi nu lika.

I Sverige är nyordslistan proppad med nyord som rör identitet. Icke-binär är en person som inte ryms i tvåkönsnormen (man och kvinna). Som komplement till utanförskap finns numera även mellanförskap. Det innebär att inte till fullo uppleva sig ingå i någon samhällsgemenskap.

I ett avseende går tidsandan definitivt i takt. Fyra av de mest frekventa norska nyorden har att göra med nätet. Roligast är mobilnacke, som uppstår efter att ha suttit för mycket böjd över mobilen eller datorn. På den svenska listan återfinns det träffande mobilzombie för personer som är så upptagna med, ja ni vet vad, att de inte märker omvärlden.

Men firandet den 17:e maj kommer att märkas – också i Stockholm då hurraropen skallar på vägen när tåget går från Kungsträdgården till Skansen.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 17/5 2015.

Read More

Støres ord låter som ljuv musik i Kreml

By: admin
19-03-2015
Försvarsmakten, Nato, Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina

Arbeiderpartiets ordförande Jonas Gahr Støre säger att det är ”viktigt at Norge forstår Russland”. Vad menar han egentligen med det? Vad är det vi ska förstå? Om jag förstår Støre rätt betyder det att han vill bryta samförståndet om norsk säkerhetspolitik.

”I Ukraina blir volden verre og krisen dypere. Russland fortsetter å overse internasjonale regler og støtter separatistene med avanserte våpen, trening og styrker.” Orden föll tungt från AP:s tidigare partiordförande Jens Stoltenberg i samband med Nato:s försvarsministermöte den 2 februari. En slutsats från mötet blev att stärka den kollektiva försvarsförmågan bland annat med en spjutspetsstyrka. I väntan på att den upprättas nästa år ska Norge tillsammans med Nederländerna och Tyskland bilda en tillfällig spjutspets.

Samma dag talade statsminister Erna Solberg på den traditionsrika Leangkollen-konferensen. Kritiken mot Ryssland var stenhård. Hon slog fast dessutom fast att Nato utgör hörnstenen i norsk säkerhetspolitik men pekade även på att EU spelar en allt viktigare roll för europeisk säkerhet. När det gällde nordområdena betonade hon att Norge genom militär närvaro ska spela en stabiliserande roll. Samtidigt lyfte hon fram vikten av fortsatt samarbete med Ryssland i frågor av gemensamt civilt intresse.

Det fanns inte ett uns av tvivel om vilket läger som den blåblå regeringen anser att Norge hör hemma i.

Dagen efter, den 3 februari, talade Jonas Gahr Støre på Luftmaktsseminaret i Trondheim. Støre anslog en ton som indikerar att Arbeiderpartiet inte står bakom regeringens linje – och att samförståndet i norsk politik kring säkerhetspolitiken därmed är på väg att spricka. Det är i sådana fall dåligt för Norge. Inte minst för det med sig en säkerhetspolitisk kostnad när trovärdighet som allierad i Nato och stödmedlem i EU urholkas.

I AP:s nya linje, ja i alla fall att döma av partiledaren, är nyckelordet förstå. Det er viktigt at Norge forstår Russland, slog Støre fast. Det är ord som låter som ljuv musik i Kreml, där man tolkar sådana uttalande i termer av en mjukare, just det, mer förstående attityd till att Putin raserar den europeiska säkerhetsordningen. Att finna indirekt stöd hos ansvariga politiker i Väst är mycket bättre än den öppna support som fås från UKIP, Syriza och Viktor Orban.

Härska och splittra är Putins melodi.

Vid Luftmaktsseminaret uttalade sig dessutom Støre på ett sätt som reser frågetecken om vilken roll som han anser att Norge konkret bör spela.

”Når vi møter Russland som nabo er det med Nato i ryggen, og når vi møter Nato så vet de at vi har Russland som nabo.”

Den första delen av meningen är lätt och förstå, men den andra delen öppnar för tolkningar. Formuleringen ”når vi møter Nato” är ett väldigt distanserat sätt att beskriva Norges allierade. Och exakt vad är det som Nato ”vet” om Norges positioner med ”Russland som nabo”?

Än mer undrande kan man bli när den AP närstående tankesmedjan Agenda går ut med krav på att Norge ska bli medlare i kriget mellan Ryssland och Ukraina. För Agenda verkar det dock vara ett medel för att kunna prioritera samarbetet med Ryssland i nordområdena. Det finns inte något geografiskt område som är viktigare för Norge, menar man, och visar därmed att den internationella solidariteten tar slut vid den norska gränsen.

I den ryska militärdoktrinen utpekas Nato som fiende – och ännu värre låter det i Putinpropagandan. Nato anser för sin del att Ryssland inte längre är en partner. I tider av rysk avancerad hybridkrigföring förefaller det en smula naivt att tro att kriget i Europa inte berör Norge. Men Støre verkar se Norge som ett utanförland:

”De kalde vindene fra Russland vi snakker om geopolitisk oppstår veldig sjelden i vårt nabolag i nord.”

Så vad är det som vi ska förstå? Att Ryssland vill styra och ställa i sin egen proklamerade intressesfär, att det finns ryska militärstrategiska behov att ta hänsyn till och att Putinismen behöver utländska fiender för att sitta tryggt vid makten?

Eller är det snarare det här som väst borde förstå och förhålla sig till.

Som ett led i grunnlovsfirandet förra året gjorde försvaret filmen Minus fem. Tanken var att få unga att förstå hur viktig grunnloven är genom att fokusera på ockupationsåren 1940-45. Dess bärande budskap blev inte inaktuellt när jubileumsåret var till ända. För det handlar inte bara om Norge.

I det ryska kriget mot Ukraina har mer än 5 000 människor dött och en och en halv miljon drivits på flykt. Krim är annekterat och delar av östra Ukraina under rysk kontroll. Ukraina ska inte få gå sin egen väg.

I grunden ändras inte den bilden efter det nya avtalet i Minsk. Vapenvila är välkommen men samtidigt innebär den säkerhetszon som ska inrättas ett slags gränsdragning. Inte minst är ”folkrepublikernas” självstyre en av de svåra olösta frågorna. Putin behöver inte ”segra”, utan för Ryssland räcker det med att Ukraina inte fritt kan utvecklas till en modern europeisk stat.

Och än har vi inte sett slutet på kriget i Europa.

CLAES ARVIDSSON

Artikeln publicerades ursprungligen i Verdens Gang den 13 februari 2015.

 

Read More

Skriver nu också för Säkerhetsrådet.

By: admin
19-03-2015
Finland, Försvarsmakten, Nato, Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik, Ukraina

Nu är Säkerhetsrådet inrättat, Svenska Dagbladet 8/2 2015.

Israel gjorde ett existentiellt val, 18/3 2015.

Helt rätt att Löfven är i Kiev, 10/3 2015.

Sverige krisövar med Nato igen, 5/3 2015.

Finland värmer upp för Natomedlemskap, 27/2 2015.

Först Mariupol och sedan Minsk III, 24/2 2015.

Ny tråd i Wallströms UD-härva, 22/2 2015.

Nordisk försvarspakt i väntan på Godot, 17/2 2015.

Vad är det Margot Wallström har gjort?, 16/2 2015.

Vapen till Ukraina?, 13/2 2015.

Bryskt uppvaknande också i Norge, 10/2 2015.

Read More

FOR ALT VI HAR OG ALT VI ER

By: admin
05-02-2015
Försvarsmakten, Nato, Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik

Stora salen i det Norska Nobelinstitutet var fullsatt i måndags, men det var inte Nobelkommitténs ordförande Torbjørn Jagland som talade om hopp för freden. När statsminister Erna Solberg höll vad som beskrivits som hennes första riktigt stora säkerhetspolitiska tal, handlade det om hoten mot freden.

Det var knappast överraskande att Solberg särskilt lyfte fram Ryssland och IS som de två stora internationella säkerhetspolitiska utmaningarna, men väl så viktigt att dessa sattes in i ett större sammanhang. I flödet av ständigt uppdaterad information om krig och elände finns det en risk att själva utgångspunkten tappas bort – att motståndskampen även i en tid av realpolitikens återkomst ytterst handlar om försvaret av grundläggande demokratiska värden.

Som Solberg betonade, har skillnaderna när det gäller ideologi, intressen, värden och syn på världen aldrig tidigare varit så stora efter kalla krigets slut. Och hoten aldrig så nära.

Ett glatt flaggviftande Norge kan ibland ge intryck av att vara seg selv nok, men det gäller inte i fråga om försvar och säkerhet. EU finns med i bilden och Norge ställer upp på sanktionspolitiken mot Ryssland. Nato utgör dock, som Solberg sade, hörnsten i norsk säkerhetspolitik och är en folkligt förankrad självklarhet.

Det är något som bottnar i Nato:s kollektiva försvarsförpliktelser och unika förmåga att agera militärt, men också i att Nato står på det som också är solid norsk värdegrund (ja, för den delen också svensk). Eller som den norska försvarsmaktens slogan lyder: For alt vi har. Og alt vi er.

Precis som i Sverige är en vägledande tanke att uppnå kollektiv säkerhet på hemmaplan innebär att ta kollektivt ansvar på bortaplan. Skillnaden är förstås att Sverige inte är medlem av Nato utan uppfattas – med all rätt – som en de facto medlem. Det blir som att köra bil utan säkerhetsbälte; det går bra så länge det inte händer någon olycka.

Säkerhetstänkandet om gemensam säkerhet är detsamma som i Sverige och kommer även till uttryck i viljan att delta i insatser även när ett handlingsförlamat FN sviktar, som nu i Syrien/Irak.

Solberg varnade för att ta hörnstenen för given. Alla måste bidra och dela bördorna. Ta ansvar för sitt. Den norska försvarsbudgeten har ökat under senare år och ytterligare medel kommer att tillföras. Säkerhet kostar som Solberg konstaterade. Återstår att, liksom i Sverige, se hur mycket säkerheten är värd i kronor och ören.

Erna Solberg betonade (om än i mer diplomatiska ordalag) att det inte finns någon snabblösning på konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Även om det ryska kriget tar slut och övergår i en frusen konflikt handlar det inte om tillfälligt dåligt väder i Europa utan om en klimatförändring.

Gästledare Svenska Dagbladet 5/2 2015.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.