Claes Arvidsson

Archive
Ukraina

Ryssland för krig i Europa. Krim är annekterat. Separatisterna i östra Ukraina blir däremot alltmer trängda och därmed även Vladimir Putin. Valet för honom står mellan att förlora eller att gå in med ryska styrkor. Putin kan välja att bli en loser på hemmaplan som tvingas ge upp sin nationalistiska ideologi med ett återupprättande av ett slags skugg-Sovjet. Putin skulle då inte längre vara Putin.

Valet kan också falla på en humanitär intervention under fredsflagg, som förändrar verkligheten på marken i rysk favör. Och det går i sådana fall fort. Det valet ger en styrkeposition i förhandlingar om ett avtal som fryser ned kriget och placerar Ukraina i samma belägenhet som Moldova och Georgien.

Med Krim i fickan kan det räcka med en ansiktsräddare.

I förra veckan gjorde Vladimir Putin sitt andra besök Krim sedan Kreml tog över. Han höll ett som vanligt på förhand välannonserat tal, men till skillnad från regeln i ryska medier omnämndes sedan knappt talet. Det var inte nationalistbombastiskt utan försonligt hållet.

Putin hänger ibland med Aleksandr Zaldostanov som är ledare för Rysslands mest beryktade motorcykelgäng. Nattvargarna höll mässa i Sevastopol några veckor tidigare. Då var det andra bullar. I en storslagen show, som visades i rysk tv och inför 100 000 åskådare, bjöd man på Sovjetnostalgi och varningar för att en ny strid mot fascismen är oundviklig. Obamas röst hördes och Hitlers. Dollartecken och dansare som formade en svastika.

Finkulturen har också en roll på propagandascenen. I juli var det premiär för operan Krim i S:t Petersburg. Ursprungsversionen är från 1946 och tonläget går Stalinkultens anda. I versionen 2014 är dock hyllningar till Stalin borta. Moder Ryssland står i centrum. När ridån går upp inleds stycket med att en person misstänkt lik ja, just det, Putin, står framför en karta över Krim och läser dikten Mitt Krim.

Ett annat kulturinslag är de 500 fina personer som i våras skrev ett öppet brev till stöd för annekteringen av Krim. En av dem gästar Stockholm och Östersjöfestivalen som inleds i veckan. Det är Valery Gergiev som är dirigent för Mariinskijteaterns orkester. Gergiev är dessutom en av festivalens grundare.

Jag vet inget om det tryck som Gergiev och andra kan ha utsatts för. Men det är klart att det finns ett tryck. Lika klart är att valet finns där för den enskilde att sätta sitt namn – eller inte göra det – under en stödappell för ett folkrättsbrott.

Lika klart är att Gergievs agerande inte hör hemma på en festival som vill främja ett ”demokratiskt och långsiktigt ledarskap”. Man kan ju inte heller säga att han uppfyller kraven på att: ”Ett altruistiskt ledarskap är det enda som kan leda vår region in i framtiden.” Och nog kan man bäva inför Putins tolkning av festivalorden: ”För att skapa en ljus framtid för våra barn behöver vi en enad Östersjöregion.”

På söndag kan man gå på konsert på Confidencen till stöd för Ukraina (och oss).

GÄSTLEDARE I SVENSKA DAGBLADET 22/8 2014.

Read More

Det er en følelse i Vesten av at den tragedien må bli en «game changer» i spillet om Ukraina. Dessverre tyder det meste på at den følelsen bare er nok et naivt håp om at Putin endelig forstår sitt og Russlands beste.

Kan en tragedie bli et vendepunkt i Ukraina? Føre til en slutt på krigen? Nei, jeg tenker ikke på den russiske annekteringen av Krim. Jeg tenker heller ikke på den pågående tragedien i form av Putins krig i det skjulte i det østlige Ukraina. Den som føres med tjenestemenn fra GRU eller kanskje FSB, «leiesoldater» og lokale krefter.

Klar indisierekke

Nei, det handler om MH17. Det finnes en følelse i Vesten av at den tragedien må bli en «game changer». Nå er det nok. Dessverre tyder det meste på at den følelsen bare er nok et positivt håp om at Putin endelig må forstå hva som er best for Russland.

298 mennesker døde når Malaysia Airlines Flight 17 ble skutt ned over Ukraina. Indisiekjeden peker tydelig på Moskva-tro separatister. Sannsynligvis var det dødelige våpenet en robot fra luftvernsystemet BUK (med Nato-betegnelsen SA-11 Gadfly). Bevisene handler om oppfangede samtaler, uttalelser, fotografi og twitter (også fjernede tweets).

Fra amerikansk side – og også andre fra andre sider – var man tidlig ute med å fordele skyld. Hovedsporet er fremdeles at gjerningsmennene var trent og bevæpnet av Putin, men man holder det også åpent at kompetansen i å håndtere BUK kan stamme fra det ukrainske forsvaret. Man konstaterer også at det dreier seg om en feiltakelse, man trodde at MH17 var et militærfly.

Det er en rimelig bedømmelse. En like rimelig antakelse er at våpensystemet nå igjen er på russisk jord. Det vil bli vanskelig å entydig dokumetere sannheten, og under alle omstendigheter kommer det til å ta lang tid. Det taler imot en rask løsning. Ytterligere to fly har blitt skutt ned – ukrainske separatister har skutt ned to ukrainske militærfly.

Nye autoritære lover

Putin har også gitt et svar i form av nye lover som ytterligere innskrenker ytringsfriheten i Russland. Putin har også – til tross for krigen mot Ukraina – lagt bak seg en vellykket reise i i Latin-Amerika. Han lener seg mot Kina for å minske eksportavhengigheten av gass til EU. Han finner støtte i Europa for homofobi og fremmedfrykt. Og så videre.

Håpet om forandring styrkes så visst ikke av Putins reaksjon på nedskytningen. Han la skylden på den ukrainske regjeringen for at den hadde gjenopptatt kampene mot separatistene, manet til en slutt på konflikten og understreket at tragedien ikke måtte utnyttes til politiske formål. Dette ble fulgt opp av forsvarsdepartementet som dro en versjon om at MH17 hadde blitt forfulgt av ukrainske stridsfly SU-25, som forøvrig ikke kan fly i den høyden.

I massemedia bruker man det groveste skytset. På TV opptrer «eksperter» som forklarer at det umulig kan ha vært BUK som ble anvendt. Man har også lansert teorier om at Ukraina forvekslet MH17 med Putins private fly. Terrorisme kommer også inn i bildet. Til det mer søkte hører at Fidel Castro har fastslått at Kiev sto bak nedskytningen.

En ulykkeshendelse – i dette tilfellet fra Kievs side – er en vanlig konklusjon.

Det er dette som møter den jevne russer i et medierom som allerede i lang tid er befolket av utenlandske agenter, forrædere og trusler. Pluss på med konspirasjonsteorier som florerer på nettet, for eksempel at MH17 i virkeligheten var det forsvunne MH370. En amerikansk konspirasjon er det under alle omstendigheter.

For Putin ville det bety å gi opp sin populære posisjon som tsar og Russlands forsvarer å begynne å ordlegge seg på en annen måte. I den betydningen er han sin egen framgangsrike propagandas fange.

I tillegg å agere på en annen måte i Ukraina ville være å gi opp det som er Putins maktprosjekt i det nære utland.

Hvorfor retrett?

Så hvorfor skulle Putin gjøre retrett? Et svar er selvsagt trusselen om sanksjoner som føles på kroppen. Så sent som for et par dager siden kom EU med advarsler om hardere grep, men Putins «venner» i EU-kretsen holder igjen.

Det er heller ingen signaler som tyder på at Ungarn, Østerrike, eller for den saks skyld EUs ordførerland Italia vil komme til å revurdere sine ja til South Stream. Frankrike står fast ved å levere det første helikopterbærende hangarfartøy i Mistral-klassen, men kan tenker seg å innstille leveransen av det andre hvis Russland ikke oppfører seg.

Rapportene i sommer om at separatistene fikk tilgang på avanserte våpensystemer (for eks T-64, BUK, Grad, Tornado) fra Putinland, gjorde ikke noe inntrykk. Først nå krever EU – med trusler om hardere fase 3-sanksjoner – at tilgangen på våpen stoppes, at tropper trekkes tilbake fra den ukrainske grensen og at Kreml bruker sin innflytelse over separatistene.

Lockerbie-parallellen

Og kanskje blir det til slutt en slags avtale som Putin ikke behøver å oppfylle. Georgia er et eksempel på at Vesten lar Russland slippe unna. Transdnjestr er et annet. Ukraina er et tredje, som også skaper en fastlåst konflikt.

For å gi kraft bak ordene om gamechanger har blant annet forfatteren og historikeren Anne Applebaum trukket en parallell til sprengningen av Pan Am Flight no 103 i desember 1988 over Lockerbie i Skottland. MH17 er Putins Lockerbie.

Etter en internasjonal utredning ble det fastslått at den libyske sikkerhetstjenesten sto bak. To personer ble tiltalt i 1991, men ikke utlevert fra Libya. FNs sikkerhetsråd gjorde et vedtak om økonomiske sanksjoner. I 1999 ble de to utlevert og dømt.

Libyas diktator Muammar al-Gadafi ble styrtet 2011. Altså 23 år etter Lockerbie.

Vladimir Putin ser nå fram mot å være vertskap for VM i fotball 2018.

Men jeg tar gjerne feil.

KRÖNIKA I VERDENS GANG 30/7 2014.

Read More

Att minimera risken för att bli överraskad är en bärande bjälke i en väl fungerande försvarspolitik. För detta krävs både förmåga att spana in framtiden och följa utvecklingen i närtid. Det är en militär och en politisk uppgift, men andra aktörer spelar också roll som meningsbrytare i och nybelysare av bedömningen av riskbilden. Samtal och debatt behövs för att pröva bilder av verkligheten och slutsatser för försvaret. Bilder och slutsatser som kan verka till synes självklara.

När det saknas öppenhet och ett prövande förhållningssätt går det som i Sverige. Surpriiise!

Efter Sovjetunionens sammanbrott blev evig fred i Europa en sådan självklarhet. Slutsatserna för det militära försvaret blev därefter. Försvarspolitiken följde ett slags den brända jordens taktik. Det blev nästan inget kvar. Detsamma gällde den civil-militära delen av försvaret. Långt-bort-i-stan blev försvarets nya hemadress.

Givet riskbilden var politiken rationell, men i verkligheten var den bara till-synes-rationell. Ansvaret för det som bäst kan beskrivas som ett kollektivt politiskt haveri faller på regeringar av olika politisk kulör men det delas även av försvarsmakten.

Misslyckandet understryks av att när Försvarsmakten började varna för att riskbilden mörknade förmådde inte det budskapet tränga igenom den mentala mur som var nedklottrad med Evig fred och färgglada partitaggar.

Kort sagt, politikerna ville inte bli överraskade. I stället är det påtagligt – och inte minst från moderaternas sida – att man har stridit för att hålla kontroll över riskbilden för att motivera en oförändrad kurs i försvarspolitiken. Det har till och med inneburit att ledande M-politiker aktivt har valt att inte bli informerade om en förändrad riskbild.

ÖB Sverker Göranssons uttalande om veckoförsvaret kom som en överraskning för svenska folket. Försvarsminister Enström kämpade på för att ha kontroll genom att käckt slå fast att detta var alldeles utmärkt. Till och med Putins påsksmäll spelades ned.

Efter Rysslands överraskningsparty på Krim gick det inte längre att hålla fronten. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg sade sig ha blivit överraskade över det ryska agerandet. För att inte vara sist på plan valde regeringen sedan att köra förbi en överraskad Försvarsberedning. Ingen skulle väl egentligen bli överraskad om detta innebär slutet för beredningen som instrument i försvarspolitiken.

Det är förstås bra att risken att bli överraskad över tillståndet i det svenska försvaret har minskat dramatiskt under de senaste åren. Mindre bra är förstås att tillståndet är så dåligt.

Sämst är förstås oförmågan i politiken att omvandla kunskapen till ny politik – och återigen är ansvaret delat.

Men fler överraskningar kan inte heller uteslutas. Almedalsveckans stora nyhet levererades i en FOI-rapport som avslöjade att det prisökningsindex (FPI) som används för att kompensera Försvarsmakten är så konstruerat att det leder till att regeringens anslagsökningar 2013 och 2014, liksom den aviserade höjningen 2015 i själva verket resulterar i mindre pengar till Sveriges försvar.

Trots att bristande kompensation varit en följetong under många år säger sig försvarspolitikerna vara överraskade. Anders Borg som är arkitekten bakom indexets nuvarande konstruktion är säkerligen inte överraskad. Det kan knappast komma som en överraskning för någon.

FPI kastar också ljus över en huvudlinje i den moderata försvarspolitiken efter de borgska nedskärningarna under den förra mandatperioden: prolongerad anslagsnivå ska gälla. Fast så var det inte. FPI är en sak. Nya arbetsuppgifter är en annan. Och när man till slut gjorde en liten kursförändring visar det sig att resultatet blir en minskning. Det är en klen tröst att minskningen hade varit större utan ökningen.

Numera låter det annorlunda i försvarspolitiken, och inte minst är det positivt att socialdemokraterna har slagit om från försvarsovänlighet (skär mer än regeringen) till engagemang (ge mer än regeringen). Trots att det hörs nya tongångar är dock risken att försvarspolitiken förblir en surviving failure. Men jag blir mer än gärna överraskad.

Och så var det förstås den där detaljen med att försvars- och säkerhetspolitiken kan understödja varandra på ett sätt som ger bäst utväxling för rikets säkerhet. Alltså medlemskap i Nato. Fredrik Reinfeldt säger dock inte så mycket alls. Stefan Löfven förordar för sin del ökat nordiskt samarbete. Vladimir Putin trivs.

Alltmedan kriget i Europa fortsätter.

Read More

Sveriges försvars- och säkerhetspolitik fortsätter att inte imponera i omvärlden. Inte minst är oron påtaglig i Baltikum. Den estniske presidenten Ilves har varnat för ett säkerhetshål – ett annat sätt att uttrycka samma tanke som Finlands president Niinistö gjorde med begreppet säkerhetsvakuum.

Till det som inte imponerar hör att regering och opposition gör rikets säkerhet till en politiskt taktisk fråga inför riksdagsvalet. Ett exempel är Försvarsberedningen. Den fick förlängd arbetstid till 15 maj för att kunna ta höjd för Putin och Ukraina. Regeringen valde sedan att inte vänta utan gjorde ett eget utspel för att förbygga kritik och splittra oppositionen.

Förberedningens rapport Försvaret av Sverige innebär dock en välkommen politikomläggning i riktning mot det territoriella försvaret och närområdet. Tanken på evig fred i Europa har utmönstrats och ersatts av en riskbild med snabba, komplexa och svårförutsägbara förändringar.

Armén blir tyngre när två brigader bildas, fler ubåtar, fler Jas och kryssningsrobotar ingår i förstärkningen. Fokus läggs på operativ förmåga. Det ska bli fler övningar – och samövade. Det blir mer något försvar på Gotland.

Vän av Sveriges försvar hade kunnat önska mer men hade kunnat få mycket mindre. Det finns dock frågetecken för robustheten.

Det dröjer innan ny materiel kommer att tillföras och efter 2018 saknas utpekad finansiering. I närtid saknas medel för att övning och därmed även operativ förmåga. Att regeringen låter sparbetinget på 500 miljoner kronor på personalsidan (RB5) ligga kvar, innebär att försvarsförmågan går ner. Det är obegripligt, men visar att Moderaterna bara halvvägs har bytt fot i försvarspolitiken.

Lika hårt håller Socialdemokraterna fast vid sin Nato-fobi. Medlemskap är uteslutet – trots att säkerhetspolitiken bygger på att vi ska få hjälp och att det i praktiken bara är Nato som kan stå för den. Vi-hoppas-på-det-bästa-doktrinen består, men det är ändå bra att beredningen vill att Sverige ska ingå ett värdnationsavtal med Nato som lägger den legala grunden för att ta emot hjälp.

När beredningen höll presskonferens blev det öppet gräl mellan Cecilia Widegren (M) och Peter Hultqvist (S). Det handlade om finansieringen av S-förslaget om mer pengar i närtid för att stärka den operativa förmågan. Anders Borg hade gjort tummen ned, krona för krona.

Försvarsekonomin är skakig och framtiden underfinansierad. Men det finns bot: Värnskatt.

Med hänvisning till att alla ska vara med och dela på bördorna infördes den så kallade värnskatten från inkomståret 1995. Värnskatten skulle vara tillfällig men har sedan hängt kvar. Den drar in i runda slungar fem miljarder per år till statskassan.

Värnskatten gör mer skada än nytta och borde därför avskaffas. Men det ligger inte i de politiska korten. Så varför inte låta den göra nytta som en riktig värnskatt? Sverige har gjort det förr. Hösten 1915 infördes en progressiv engångsskatt i syfte att öka den svenska försvarsförmågan som kallades för värnskatt. Skatteintäkterna flöt in i den särskild värnskattefond; allt för att medlen verkligen skulle gå till försvarsändamål.

Men invändningen kommer förstås som ett skott: Hur går det då med vård, skola och omsorg? Men det är en feltänkt fråga. Värnskatt till försvaret leder inte till att vård, skola och omsorg får mindre resurser utan bara att anslagsökningen blir mindre.

Och så har vi förstås frågan om vad som är viktigast. Rikets säkerhet är alltid en existentiell fråga och bör därför prioriteras – och det understryks förstås i orostider.

Det är krig i Europa.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 3 2014.

Read More

Så står vi här igen.

Måndagsrörelsen bildades 1990 som stöd för att de baltiska staterna skulle få välja sin egen väg. Få välja frihet, demokrati och marknadsekonomi. Och EU och Nato.

De baltiska staterna kunde gå sin egen väg.

Östeuropa blev fritt. Sovjetunionen föll sönder. En del trodde att detta var historiens slut och att det bara fanns en samhällsmodell kvar: vår egen. Hos alla växte hoppet om demokratin skulle spridas över världen och under en tid skulle man ha kunnat tro det. Men det var fel. Blev fel. Den auktoritära modellen har fått en renässans. Ibland tillsammans med kapitalism, ibland bara förtryckande.

Och nu står vi alltså är här igen.

Denna gång för Ukrainas rätt att välja demokrati och marknadsekonomi. Och EU och Nato.

Då handlade våra protester om Sovjetunionen. Nu gäller protesterna Putinland.

Men precis som då gäller saken mer än så. Det handlar också om Sverige och Europa. Vår egen modell. Våra värden. Vår säkerhet.

Den dystra slutsats som måste dras är att Rysslands aggression mot Ukraina innebär att den europeiska säkerhetsordningen ligger i spillror. Och det gäller mer än annekteringen av Krim. Jag tror dessutom att Östra Ukraina redan är förlorat till Ryssland. Frågan är bara hur ”lösningen” ska se ut. Georgien, Krim och Transdnistrien är exempel, men det kan också räcka med att Kiev inte är i kontroll.

Putin kan välja att slå på och slå knappen märkt destablisering i Ukraina. Han kan välja att använda separatisterna eller gröna gubbar, hota att stänga av gasen eller trycka på för att få betalt för gamla skulder. Och militärövningar vid gränsen.

Vi ska inte heller låta oss lura av fagert tal. Varje gång som Putin säger något försonligt dras djupa suckar av lättnad i västliga huvudstäder: risken för krig i Europa är förbi. Men det som utspelas i Ukraina är ett krig.

Men krig är det väl inte, hör jag invändningen komma. Men det är krig bara att vi inte riktigt har förmått att känna igen det.

Den ryske generalstabschefen Valerij Gerasimov pekade förra året på den arabiska våren som en viktig modell för hur krig skulle kunna gestalta sig i framtiden. I fokus står den ökade betydelsen av icke-militära medel för ”protestpotentialen” i ett land. Han drog slutsatsen att det kan vara mer effektivt att använda politik, ekonomi, information, humanitära och andra icke-militära medel än vapenstyrka.

Han har talat om modellen i form av fyra delar icke-militära medel och en del militära.

Låter inte det som ett recept för Ukraina – tillsammans med en rejäl dos vilseledande maskirova?

Det finns inte heller något som talar för att Putins offensiva utrikespolitik kommer att avta. Tvärtom. Det underliggande tankegodset bakom utrikespolitiken rymmer dyrkan av styrka och tilltro till att använda styrka som medel i utrikespolitiken. På motsvarande sätt respekterar man andras styrka.

Militär styrka är också ett sätt att skapa en stormaktsidentitet och bekräfta status som en sådan. I det som kan beskrivas som den ryska strategiska kulturen ingår också idén om en rysk intressesfär som ingen annan ska blanda sig. I kulturen ingår föreställningen om externa hot och ett synsätt på den internationella politiken som ett nollsummespel.

Den självpåtagna rätten att – med våld om så behövs – skydda rysktalande i alla länder ligger som ett latent hot. Baltikum är i fokus. Igen.

I offensiven ingår att i enlighet med militärdoktrinen använda energin som ”vapen” för att få makt och inflytande i Europa. Man stöder extremister till höger och vänster i hopp om att försvaga EU och Nato. Putin var därmed EU-parlamentsvalets verklige segrarherre.

Samtidigt rustar man med framgång upp de militära stridskrafterna.

Samtidigt blir Putinland blir allt mer auktoritärt och nationalistiskt.

I Georgien och Ukraina har Putin dragit upp nya gränser.

Är det 1938 som vi ser upprepas? 1938 var ju året då Nazitysklands annekterade Sudet och slapp undan med det. Och då fortsatte det.

Eller är det 1914 då skotten i Sarajevo tände en gnista som blev en präriebrand?

2014 kan bli en repris både på 1938 och 1914. Om det vill sig illa. Om vi inte reagerar och agerar. Så vad kan vi göra?

Sverige kan verka för att hålla samman EU – Putin vill härska genom att splittra.

Sverige kan verka för att stärka den Transatlantiska länken – Europa måste visa USA vilja att dela bördorna för den egna säkerheten.

Sverige skulle kunna ge ett viktigt bidrag genom att bli medlem och Finland skulle säkert hänga på. Medlemskap skulle vara en tydlig signal om var Sverige står – undanröja den osäkerhet som är förknippad med den svenska Solidaritetsförklaringen och underlätta gemensam försvarsplanering.

Sverige kan med ett enkelt regeringsbeslut upphäva RB5 och därmed se till att Sveriges försvarsförmåga inte minskar i en tid när osäkerheten ökar.

Så vad kan vi mer göra?

Vi kan ses här på Norrmalmstorg nästa måndag.

 

Read More