Claes Arvidsson

Archive
Nato

Ryssland anser sig ha vetorätt över Sveriges säkerhetspolitiska vägval och hotar med vedergällning som svar på en ansökan om medlemskap i Nato. Putin har också hotat och hotar med kärnvapen. Det är allvar. Men på DN Debatt borstar i stället en övervintrad Pierre Schori av dammet från Palmekommissionens 1980-tal med ett citat från chefsgurun själv, nämligen att ”kärnvapenstaterna håller oss alla som gisslan”.

Kort sagt, Schori försöker göra en återlansering av Olof Palmes kålsuparteori. Varken Nato eller alliansens tre kärnvapenmakter har dock framfört några hot om att använda kärnvapen.

I Schoris idealvärld skulle FN-konventionen om förbud mot kärnvapen träda i kraft. Men tror någon på fullt allvar att Putin skulle göra sig av med sitt främsta ess i världspolitiken? Resultatet skulle bli mer rysk kärnvapen-utpressning.

Liksom Kreml och regeringen Andersson säger Schori nej till ett svenskt medlemskap i Nato – det skulle enligt dem öka osäkerheten. Men Sverige behöver inte heller medlemskapet, för med hänvisning till att vi allt sedan president Eisenhowers dagar står under amerikanskt beskydd, menar Schori att vi klarar vi oss fint utan Nato.

USA som annars inte står högt i kurs i fred(S)rörelsen har i ett huj förvandlats till en ädel riddare som garanterat drar ut till försvar av det militärt alliansfria Sveriges territorium. Kanske är det därför Schori inte skriver något om behovet av upprustning.

Liksom under ”det långa 70- talet” är Nato fy, fy, och ”att föra in Sverige under Natos ‘kärnvapenparaply’ vore som att ta på sig en global självmordsväst”. Men att andra för vår räkning har den på sig går däremot alldeles utmärkt. Den fredsrörelsemoralen är inte lätt att förstå sig på.

I Schoris värld är alltså Natos strategi med kärnvapen som sista utväg förenad med livsfara. Samtidigt är det helt oproblematiskt att huka under det amerikanska kärnvapenparaplyet – trots att det är samma amerikanska kärnvapen som i ”kärnvapenalliansen”.

I stället för Natos solidariska musketörsprincip väljer Pierre Schori att på osäker grund hävda nationell egoism. Det är lika cyniskt som oansvarigt. Gemensam säkerhet i krigstid får vi som medlem tillsammans med våra vänner i Nato.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 14 mars 2022.

Read More

Statsminister Magdalena Andersson är bra på att hålla färdigskrivna tal innehållande ord som att ”i dagens Europa finns inget utrymme för intressesfärer” och ”lyckas Ryssland inordna Ukraina under sin överhöghet öppnar det upp för snarlika krav på andra länder”. Och att det ryska angreppet på Ukraina ”är en attack mot varje lands rätt att själv bestämma sin framtid [som] utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet”.

När det gäller ett medlemskap i Nato är dock det ihållande beskedet från Andersson att vi gör som Ryssland vill och dessutom med samma motivering som Putin använder. Utan argument slås det fast att ett medlemskap skulle bidra till att öka instabiliteten i Europa. Vinsterna i form av ökad gemensam avskräckning tas det aldrig hänsyn till.

Ett annat bekymmer i S-leden är att ett medlemskap i Nato skulle förpliktiga oss att ställa upp för andra. Samtidigt bygger den svenska krigsplaneringen på att andra kommer oss till hjälp. I Anderssons tappning reduceras således den rådande solidariska säkerhetspolitiken till en förhoppning om att kunna snylta på andra.

Ett vanligt grepp för att säga nej är att alliansfriheten har varit så framgångsrik, men det är en historieskrivning som är baserad på neutralitetsmytologi. Anledningen till att Sverige inte drogs in i andra världskriget var att neutraliteten bröts i nazitysk favör. Bakom den alliansfria fasaden under det kalla kriget dolde sig ett intensivt försvarssamarbete med Nato-länder. Det var Sveriges trygghet – inte de eftergifter i form av ”fredspolitik” som gjordes i förhållande till Sovjetunionen.

Försvarsminister Peter Hultqvist har högmodigt sagt att frågan om Nato avgörs av den socialdemokratiska partikongressen. Det är att abdikera från ansvar. Partiaktivisterna med övervintrade föreställningar om en svunnen storhet under Palme-eran, är mer intresserade av att inrätta fredsdepartement än att grubbla över realpolitik. I verkligheten föll dessutom avgörandet denna gång när partiets verkställande utskott möttes i måndags.

Efter VU:s njet förklarade finansminister Mikael Damberg att ”det är flera länder som förklarat att de kommer stötta Sverige i händelse av kris, till exempel Storbritannien”. På den naturliga följdfrågan om man kan lita på det, blev svaret: ”Det är Storbritanniens försvarsminister som uttalat sig så det får du fråga honom om.”

Om det säkerhetspolitiska läget inte vore så allvarligt skulle svaret inbjuda till skratt, men i stället är det en påminnelse om regeringens brist på verklighetsförankring. Och mer följde i form av ett brev inför Europeiska rådets kommande möte i veckan, där poängen för Andersson är att av inrikespolitiska skäl återigen markera avstånd till Nato.

Med brevet, som även undertecknats av president Niinistö och statsminister Marin, vill man lyfta fram vikten av EU:s gemensamma försvarsklausul i Lissabonfördraget. Det liknar dock allra mest verklighetsflykt när man glömmer fluffigheten i artikel 42.7 i förhållande till Natos bindande försvarsgaranti i artikel 5. Lägg därtill att EU har avtalat med Nato om att det är försvarsalliansen som ansvarar för det territoriella försvaret av Europa. En annan hake är förstås att USA – själva ryggraden i Nato – inte är medlem i EU.

Kort sagt, tryggare kan man vara.

Att regeringen i vanlig ordning håller emot när det gäller att ge resurser till försvaret, förstärker intrycket av att allvaret inte sjunkit in. Andersson-linjen är kanske bra för Socialdemokraterna, men Sverige behöver både Natomedlemskap och en substantiell höjning av försvarsanslaget. Och det brådskar.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 10 mars 2022.

Read More

Ryssland vill inte att Sverige ska bli medlem i Nato. En annan fråga är varför vi inte redan är det. I en debatt inför EU-valet 2019 besvarades frågan med hänvisning till andra världskriget. Att Sverige inte drogs in i kriget förklarades med att ”vi var oerhört skickliga på att inte ställa oss direkt på någon sida”. Och att det ”grundläggande är att vi hela tiden jobbat med neutralitet och alliansfrihet”.

Svaret gavs av Heléne Fritzon, tidigare migrationsminister och nu delegationsledare för de svenska Socialdemokraterna i EU-parlamentet. I verkligheten var Sverige neutralt först på Hitlers sida (för att hålla kriget borta) och sedan på de allierades sida (för att de skulle segra). 

Till skillnad vad många tror i och utanför Sverige är varken alliansfrihet eller neutralitet utgångspunkten för frågan om relationerna till Nato. Neutraliteten är bortskriven ur den säkerhetspolitiska doktrinen och den militära alliansfriheten är inte friare än den ofta av utomstående betraktare beskrivs som ett de facto-medlemskap i Nato. 

*** 

Under andra världskriget förklarade sig Sverige stå neutralt i förhållande till de krigförande staterna. Med det kalla krigets inträde skrevs den säkerhetspolitiska doktrinen ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”, som kompletterades med en ”dold allians” med Nato via bilateralt samarbete med Nato-länder. 

Att Sverige ingick i Nato:s krigsplanering kan illustreras med att det 1956 stationerades en topphemlig styrka i Norge vars uppgift var att atombomba sovjetiska mål i DDR, Finland, Baltikum och Polen. I kalkylen ingick att riskfritt flyga över svenskt luftrum. Styrkan existerade åtminstone till mitten av 1970-talet. I krigsspel på 1980-talet var svensk medverkan en del i Nato:s marina strategi.

Försvarssamarbetet stärkte det gemensamma försvaret mot Sovjetunionen och verkade krigsavhållande.

Efter Sovjetunionens upplösning 1991 blev neutraliteten allt mer uttunnad. 1992 reducerades neutraliteten till ett möjligt förhållningssätt och med fokus på närområdet: ”Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde, består.

Sveriges medlemskap i den politiska alliansen EU blev nästa omslagspunkt i doktrinen och i utrikesdeklarationen 2002 slog utrikesminister Anna Lindh fast att ”hot mot freden och vår säkerhet” bäst hanteras tillsammans med andra länder. Sverige var fortsatt militärt alliansfritt medan neutralitetspolitiken ”hade tjänat oss väl”. EU beskrevs som en solidarisk gemenskap vars främsta syfte är att förhindra krig i Europa och som Sverige är medlem i.

2009 lanserade Försvarsberedningen en solidaritetsförklaring som sedan antogs av riksdagen: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland (i EU) eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” Och med det viktiga tillägget att reaktionen också skulle kunna innebära militärt bistånd. 

Solidaritetsförklaringen är dock ensidig, och Sverige kan därför inte med automatik räkna med bistånd i händelse av ”elände”. Vi-får-hoppas-på-det-bästa-doktrinen har därför stagats upp med ett allt intensivare försvarssamarbete på bilateral, trilateral och multilateral basis. Sverige har krigat för fred under Nato-flagg, deltar i Natoövningar med artikel fem i det konstituerande Nato-fördraget som utgångspunkt, har ett värdlandsavtal (HNS) på plats för att bättre kunna ge och ta emot hjälp och kan delta i Nato:s snabbinsatsstyrka (NRF). 

Sverige är en uppskattad ”premier partner”, men på icke-medlemskapets baksida finns begränsad tillgång till planering, militära strukturer och beslutsfattande. Som medlem skulle Sverige dessutom få del av Nato:s kollektiva trygghetsförsäkring. Och den behövs verkligen.

***

Länge gjordes bedömningen att ett angrepp mot Sverige var osannolikt, men sedan 2017 utgår svensk försvars- och säkerhetspolitik från att ett väpnat anfall varken kan uteslutas eller att en större konflikt faktiskt kan inledas med en attack mot Sverige. Och då är det förstås Gotland som det handlar om.

En annan utgångspunkt är att om det blir konflikt i närområdet kommer Sverige inte att kunna stå utanför: Norden-Baltikum ses som ett sammanhängande stridsområde. Krigsplaneringen utgår dessutom från att Sverige inte kan klara sig på egen hand. Målet är att i väntan på hjälp kunna hålla ut i tre månader. Vägen fram till att klara av det är dock lång.

Först efter det ryska angreppet på Ukraina och annekteringen av Krim 2014 lades försvarspolitiken om från ett försvar för insats i Långt-bort-i-stan till att återuppbygga det nedlagda nationella försvaret. Trots att hotbilden svartnat ytterligare sedan dess går det fortfarande för långsamt. 2025 ska försvarsutgifterna uppgå till 1,5 procent av BNP.

***

Sverige har försatt sig i den sämsta av världar. Försvaret är inte hållbart – samtidigt som bindande säkerhetsgarantier saknas. Om Ryssland däremot skulle få gehör för sina röda linjer i en ny europeisk säkerhetsordning skulle Sverige inte kunna bli medlem i Nato. Inte heller skulle övningar tillsammans med förband från Nato-länder kunna ske i Sverige. I stället skulle Sverige tvingas in i Vladimir Putins egen intressesfär.

Svaret från regeringen Magdalena Andersson på de ryska kraven har varit att Sverige bestämmer själv över sin säkerhetspolitik. Men samtidigt har utrikesminister Ann Linde sagt att för svensk del går den röda linjen i förhållande till Nato vid ett medlemskap. Så i den delen sammanfaller Sveriges och Rysslands röda linjer.

Om Socialdemokraterna gav grönt ljus skulle det däremot finnas en bred majoritet i riksdagen för ett fullt medlemskap i Nato. Alla de fyra borgerliga partierna säger ja. Men Socialdemokraterna har gjort ett uttalat nej till en del av doktrinen.

Som ett slags mellanlösning har en majoritet i riksdagen bestående av de fyra borgerliga partierna och SD – som dock är emot medlemskap – ställt sig bakom kravet att Sverige liksom Finland gjorde redan på 1990-talet ska uttala en option om att söka medlemskap. Men i verkligheten behövs den inte, eftersom möjligheten att söka är Nato:s policy. Den löser inte heller det svenska dilemmat. Grunden för säkerhetspolitiken skulle fortfarande vara att leva på hoppet om hjälp.

Socialdemokraterna säger nej också till en option. Medlemskap är ett politiskt tabu – trots det hemliga samarbetet med Nato-länder under kalla kriget och det öppna med Nato efter Sovjetunionens fall. Partimytologin trumfar kunskapen.

För många socialdemokrater representerar föreställningen om Olof Palmes alliansfrihetspolitik med fokus på FN, fred och tredje världen fortfarande en storhetstid som rättrådig moralisk stormakt att drömma sig tillbaka till. Supermakterna USA och Sovjetunionen framställdes som lika goda kålsupare – och Nato var fy, fy.

Ett exempel på det närmast religiösa förhållningssättet är när Peter Hultqvist – då ordföranden i riksdagens försvarsutskott – mötte propåer om att Sverige borde som Finland utreda för- och nackdelar med ett medlemskap. Svaret blev att han inte motsatte sig en utredning, men oberoende av slutsatserna skulle Socialdemokraterna fortsätta att säga nej.

Så blev också fallet när utredningen presenterades 2016 med en huvudslutsats om att ett svenskt medlemskap skulle ”öka den gemensamma konfliktavhållande förmågan” i Östersjöområdet.

Och opinionen då? Ja, den har över åren blivit mer positiv. I en färsk pejling fördelar den sig nu ungefärligen lika mellan ja, nej och vet ej. Kort sagt, svenskarnas ”identitet” kopplad till tron på alliansfrihet och neutralitet förändrar sig, blir mer realitetsorienterad.

Publicerad i Smedjan 11 feb 2022.

Read More

I söndagens Agenda medverkade försvarsminister Peter Hultqvist (S) i debatt om svensk försvars- och säkerhetspolitik. Han var exalterad redan från start och fortsatte sedan med uppläxning av motdebattanterna från M och SD. I stället för att söka kontaktytor,  skambelades förslagen om att stärka försvaret i närtid, liksom den Nato-option som en majoritet i riksdagen tagit ställning för.

Vänsterpartiet ville för sin del ha mindre samarbete med Nato och mindre pengar till försvaret (och mer till ”välfärden”). Om detta var Hultqvist tyst.

Allt eftersom tiden gick blev Hultqvist allt rödare i ansiktet – och det kan inte ha varit något annat är skammens rodnad när han hörde hur de egna orden föll. Allt medan han gick på med en i Agenda sällan skådad tillplattande härskarteknik. Budskapet var att inget som regeringen redan gör, kan göras bättre.

Anfall kan vara bästa försvar i debatt i underläge, men det är inte detsamma som att det är bra för rikets säkerhet. Hultqvist har helt rätt i att det tar lång tid att återuppbygga den nationella försvarsförmågan. Det återstår dock att lägga fram bevis för ståndpunkten att en förstärkning i närtid utöver det som ingår i försvarsbeslutet, skulle skada återskapandet av försvarsförmågan. Det är inte självförklarande, om man säger så.

Det är lika svårt att förstå varför hänsyn inte ska tas till att hotbilden ser dramatiskt mycket sämre ut nu, än när försvarsbeslutet klubbades 2020.

Tvisten kan slitas genom en enkel fråga till ÖB Micael Bydén om en ”shoppinglista” för förmågelyft utöver plan.Det är ett arbete som inte kan vänta till den i försvarsbeslutet till 2023 inplanerade kontrollstationen. Och det måste få kosta. 2025 bör Sverige ha uppnått Natos tvåprocentsmål för försvarsutgifterna i stället för planerade 1,5 procent av BNP. Prislappen är billig om krisen eller kriget kommer – och ännu billigare om avskräckningen bevarar freden.

I den mycket spända situation som råder stavas ordet ansvarstagande ”här och nu”- satsningar redan i vårbudgeten. Om inte S kan säga farväl till det rådande försvarsekonomiska mantrat ”vi betalar inte”, bör de borgerliga och SD köra över regeringen.

Försvarsministern var lika von Oben i fråga om den säkerhetspolitiska doktrinen. Kraven på en Nato-option avfärdades med ord som ”pyssla med” och ”experimentverkstad”. Farligt, farligt, menar Hultqvist med hänvisning till den rådande spänningen. Men vaktslåendet om den säkerhetspolitiska balansen och stabiliteten är en del av den säkerhetspolitiska partiliturgin.

Det är en paradox att regeringens fastslående att Sverige själv väljer säkerhetspolitisk linje, i praktiken både innebär motsatsen och ett accepterande av Kremls verklighetsbeskrivning. Medan det nu dras upp röda linjer i förhållande till hur andra stater ska agera, har regeringen en egen röd linje. Och den går vid ett svenskt Nato-medlemskap. Så kravet från Moskva har regeringen uppfyllt alldeles på egen hand.

Allianslösheten ökar Sveriges handlingsfrihet, brukar det sägas av dess försvarare. Men det vi i själva verket säger är att det inte alls – trots vår egen ihopsnickrade ensidiga solidaritetsdeklaration – är säkert att vi ställer upp för andra. Är det den signal som vill skicka till dem som vi hoppas ska hjälpa oss? Med medlemskap i Nato skulle vi omfattas av försvarsalliansens trygghetsgaranti. Vilket är bra också med tanke på att vi sett från ryskt perspektiv redan är en del av Nato.

Med tanke på att samtal om försvar och säkerhet är en sällanvara i SVT hade man kunnat hoppas på mer än den uppvisning i arrogans som ”arge magistern” bjöd på. Samtidigt blev det glasklart varför Försvarsberedningen bör kallas in både i syfte att se på förmågelyft och säkerhetspolitisk doktrin. Regeringen mäktar inte uppgiften att leda det arbetet på egen hand.

Ledare i Svenska Dagbladet 1 feb 2022.

Read More

Sveriges säkerhetspolitiska läge är mycket allvarligt. Samtidigt leds landet av en tidigare finansminister som var ”huvudarkitekten” bakom det förra underfinansierade försvarsbeslutet och som med raljerande pedagogik diskuterat försvarsanslaget i termer av godis. Symtomatiskt nog fanns inte försvar och säkerhet med när Magdalena Andersson som nybliven partiledare lade fast sin reformagenda.

Åtskilliga har noterat att det dröjde innan statsminister Andersson reagerade på Rysslands önskan om att införliva Sverige i den egna intressesfären. Trots rådande kristid höll hon inte heller huvudanförandet vid Folk och Försvars Rikskonferens. Försvarsministern blev stand in med tal inte bara om försvar utan också om behovet av att trycka till friskolorna.

Kort sagt, vi får hoppas på att lärokurvan går brant uppåt. De fyra borgerliga partierna och SD har krävt att försvarsberedningen kallas in. Så kan en bred förankring i krishanteringen uppnås, och Försvarsmakten tillföras extra medel i vårbudgeten för att i närtid stärka försvarsförmågan. Kommer Andersson att ta till sig den möjligheten vid det partiledarmöte om säkerhetsläget som hon har inbjudit till på onsdag? Låt oss hoppas.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna valde att inte ställa sig bakom överenskommelsen om försvarsbeslutet 2021–2025 som Centern och Liberalerna ingick med regeringen Löfven. Man ville inte ställa upp på fortsatt underfinansiering av försvaret. Saken blev knappast bättre av att redan före omröstningen i riksdagen kom det larmrapporter om ofinansierade fördyringar på 10 miljarder kronor. Efter voteringen har det larmats igen. Försvarsmakten har för sin del lagt om den tolvåriga investeringsplanen.

Så ja, det är bra att man i oppositionen nu försöker väcka Andersson & Hultqvist, men ringklockan har skrällt många år innan Putin gjorde sitt senaste drag med röda linjer i en ny europeisk säkerhetsstruktur; linjer som i praktiken skulle rycka undan grunden för Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Samtidigt gnisslar det betänkligt om försvarsviljan.

Faktum är ju att regeringen styr landet på en oppositionsbudget signerad M, KD och SD. I denna flyttades inte en krona till Försvarsmaktens anslag (UO6 1.1–1.4) förbandsverksamhet och beredskap, internationella insatser, materiel och anläggningar samt forskning och teknikutveckling.

I de tre partiernas enskilda budgetförslag ståtade KD med noll extra kronor till försvaret och M ville flytta på futtiga 20 miljoner. SD ville däremot ge försvaret 2,5 miljarder extra, men det var tydligen inte så viktigt när det kom till kritan eftersom SD enades med de andra om… noll kronor.

Liberalerna och Centern, som nu känner Putin flåsande i nacken, var mindre oroliga när de egna budgetmotionerna skrevs. L bjöd noll kronor i förstärkning medan C plussade på med 20 miljoner.

Så ja, ”vi” har varit naiva igen.

Det vore naturligt för en snabbinkallad Försvarsberedning att även ta sig an den säkerhetspolitiska linjen. Socialdemokraterna låter inte längre bara som Hultqvist (aldrig gå med i Nato) utan också som Linde (aldrig uteslutit medlemskap). Vad det innebär är värt att testa. Kanhända skulle det vara möjligt att finna enighet i en konsensusskapande formulering som kan rymma andan i den option om medlemskap som en majoritet i Riksdagen önskar, men som S säger nej till.

Problemet är dock att inte ens en klart uttalad option ändrar något i sak – vi blir inte säkrare. Och dessutom står det ju oss redan fritt att söka om medlemskap.

Försvarsminister Hultqvist har beskrivit den mycket synliga beredskapshöjningen på Gotland som ett sätt att visa suveränitet. Men vill vi verkligen hävda Sveriges suveränitet görs det genom ett fullt medlemskap i Nato. Och, förstås helt grundläggande, en snabb förstärkning av vår egen nationella försvarsförmåga.

Ledare i Svenska Dagbladet 24 jan 2022.

Read More

Vladimir Putin har bra flyt nu. Det handlar förstås om den tredelade ryska maktkombon. Den innehåller en minst 100 000 man stark militär uppladdning vid gränsen till Ukraina, sinande gasleveranser till EU och ultimativa krav på en återgång till ett Europa uppdelat i intressesfärer. För svensk del skulle de ryska ”röda linjerna” innebära att grunderna för försvars- och säkerhetspolitiken raserades.

Reaktionen borde ha blivit kalla handen men i stället har Putin bjudits in i förhandlingsfinrummet. Redan det var en seger.

I troféskåpet finns även att den centrala förhandlingen sker med USA. NATO och OSSE finns bara med på ett hörn för att president Biden insisterar på det. Och EU får inte alls vara med. Det splittrar, och bidrar till ett frenetiskt sökande efter dialog med Kreml. Putin har aldrig varit så ”populär”.

President Macron har till och med föreslagit att européerna ska ta fram ett eget förslag till ny säkerhetsordning med Ryssland, som sedan ska presenteras för NATO och så förhandlas med Moskva. Det skadar förstås den transatlantiska länken. Ännu en seger.

Ryssland är en diktatur och offentligheten blir därefter. År efter år har man pumpat ut falsarier både om Sovjetunionens historia och det nutida hotet från NATO (följ gärna medierapporteringen från BBC:s Steve Rosenberg).

Den orättvist förlorade stormaktsställningen är ett stående tema när man tar del av synpunkter från Kreml närstående debattörer och analytiker. Som när statsvetaren Sergej Karaganov vid Rådet för utrikes- och försvarsfrågor i en intervju i ryska tidskriften Global Affairs ställer sig frågan hur USA ska fås att respektera ett Ryssland.

I världsbilden ingår tron att utan kärnvapen skulle Ryssland redan ha attackerats. Hans svar på den retoriska frågeställningen är att Ryssland måste eskalera på Rysslands villkor.

Karaganov beskriver Nato som en cancer som inte kan botas utan bara lindras. Han pläderar dock inte för krig, utan för att pressa ett svagt väst till eftergifter. Ukraina framställs som en helt nödvändig buffertzon för att hålla samma ”ondska” som i Baltikum och Polen borta. Det han kallar ”fake-stater” från det forna Sovjetunionen borde ett nu starkt Ryssland ta tillbaka, menar han.

Samme Karaganov myntade för övrigt redan 1992 doktrinen om att använda etniska ryssar och rysktalande i de forna sovjetrepublikerna som instrument för ryskt inflytande. Och det har Ryssland gjort och gör.

Att nå diplomatiska framgångar genom militärt hot är ett tema som går igen. Låt oss skaffa ett kärnvapen som kan utplåna USA och hota hela den västliga civilisationen, har man kunnat läsa på framsidan till den regimtrogna konservativa veckotidningen Literaturnaja Gazeta. Det säger åtskilligt om vad som är OK i Putins offentliga universum.

Ryssland vill bli erkänt som stormakt och dessutom ändra den militärstrategiska balansen i Europa. Tidigare ingångna avtal som skulle bära upp den europeiska säkerhetsordningen är för rysk del förpassade till historiens skräphög.

Hur den ryska målbilden mer exakt ser ut är däremot omöjligt att veta, också därför att den kan vara rörlig och anpassas efter var det sker ”servering”.

Det är illavarslande att president Biden har öppnat för att ”mindre intrång” (minor incursions) i Ukraina inte skulle få så allvarliga konsekvenser som en regelrätt rysk militär intervention.

Att Ukraina blir ett demokratiskt exempel står på Putins förbudslista. På önskelistan står en landkorridor från lydrikena Donetsk och Luhansk till hamnstaden Mariupol vid Azovska sjön och säkerställande av vattenförsörjningen till det annekterade Krim.

I den ryska Duman ligger nu ett lagförslag om att Ryssland ska erkänna de två utbrytarrepublikerna som självständiga stater.

Så långt har hotet om militärt våld lönat sig i relation till väst. Detta trots att eftergivenhet mot Ryssland varken fungerade återhållande efter kriget mot Georgien 2008 eller i det nu pågående kriget mot Ukraina.

Nu borde nog var nog.

Krönika i Altinget 21 jan 2022.

Read More

Invasionen av Ukraina 2014 raserade den europeiska säkerhetsordningen. Under vapenhot om att ta kriget vidare har Ryssland nu fått gehör för att förhandla om en uppdelning av Europa i intressesfärer. Tre decennier efter Sovjetunionens upphörande vill Vladimir Putin föra Europa tillbaka till det kalla krigets dagar. Ja, strängt taget längtar han ju tillbaka till SSSR (Sovjetrepublikens egen förkortning).

Det är en seger för Putins ambitioner att den första förhandlingsomgången i mitten av januari blir i ett bilateralt stormaktsformat med USA. Därefter följer ett multilateralt möte med Nato, som ju är ansvarigt för det territoriella försvaret i Europa, och ett tredje möte inom ramen för OSSE. EU är däremot inte alls med i bilden.

På bordet ligger en kravlista som bland annat innebär att Nato för all framtid ska säga nej till nya ansökningar om medlemskap. Om Ryssland skulle få sin vilja igenom, är medlemskap i Nato således uteslutet för svensk del. I kravbilden ingår också restriktioner som i praktiken gör det nuvarande nästanmedlemskapet omöjligt att upprätthålla. Det skulle också slå direkt mot nätverket av säkerhetssamarbeten som etablerats under de senaste åren.

Kort sagt, hela den grund som svensk säkerhets- och försvarspolitik vilar på skulle gå förlorad.

Det är utmärkt att försvarsminister Peter Hultqvist har avvisat de ryska kraven som ”oacceptabla” och betonat ”varje stats rätt att själv välja säkerhetspolitisk väg”. Däremot är det obegripligt att han samtidigt ger ett slags indirekt stöd till de ryska kraven och den ryska berättelsen om det hotfulla Nato genom att som svar deklarera att ”vi ska inte gå med i Nato varken nu eller senare”.

Till saken hör ju att utan den socialdemokratiska fredsfundamentalistiska Nato-nojan hade Sverige sedan länge tagit det naturliga steget till fullvärdigt medlemskap. En skillnad hade då varit en högre tröskel i form av både säkerhetsgarantier och ökad gemensam försvarsförmåga i Norden/Baltikum. Nu är det som det är. I nuläget borde dock alla inse att försvarsbeslutet är passé, vilket regeringen kan göra något åt. Men vill Magdalena Andersson ”vända på alla stenar” också när det gäller försvaret?

Det självvalda svenska utanförskapet innebär att vi inte kommer att sitta med vid förhandlingsbordet när det återuppvaknade Nato-Rysslandsrådet möts för att diskutera säkerhetsläget och den ryska önskelistan. Hultqvist får i stället nöja sig med smulor från bordet i form av lite förhands- och efterhandsinformation. Eller att göra inspel underhand, och hoppas att någon lyssnar.

Att Putins önskelista är maximalistisk, har gjorts offentlig och ska uppfyllas på nolltid visar att den inte är tänkt som ett verkligt förhandlingsunderlag. Kraven har också avvisats av Nato. Allt annat vore otänkbart. De ryska kraven är inte legitima utan bygger på att makt går före självbestämmanderätt.

Men bara det faktum att den ryska ”oron” tas på allvar är en seger för Putin – och oroande. Det finns en risk för att konflikträdslan får trumfa ett kyligare eller mer långsiktigt förhållningssätt.

Putin har utlovat ett militärt svar om kraven på formella säkerhetsfördrag inte uppfylls. Under tiden trummar statliga medier ut krigspropaganda och informationskrigföring pågår. Allt medan rysk militär står redo och laddad vid gränsen mot Ukraina. I detta stora upplagda förhandlingsspel, är de båda huvudscenarierna en framgång, utifrån ryskt perspektiv.

Det blir nog inte ett nytt Jalta. Frågan är vad Putin kan få i stället och hur högt priset blir som Ukraina får betala. Om vi inte, ska sägas, ställs inför ännu värre scenarier.

Ledare i Svenska Dagbladet 30/12 2021.

Read More

Blir det storkrig? Den alarmerande frågan dök upp redan i våras i samband med stora ryska truppsammandragningar vid gränsen mot Ukraina och är nu på den geopolitiska agendan igen. USA uppskattar styrkan till 175 000 man och har varnat för att en invasion kan vara nära förestående. Frågan är dock lika felställd nu som då.

Ryssland invaderade Ukraina 2014, annekterade Krim och införde lydstyre i Donbass. Så frågan är snarare om planen nu är att ”slutföra jobbet”, och vad detta i sådana fall betyder.

Det är ovisst huruvida president Biden blev klokare efter tisdagens videosamtal med president Putin. Putins linje är ju att några anfallsplaner inte föreligger, men att en röd linje går vid Natomedlemskap eller – mer diffust – utplacering av vapen eller personal.

Motdraget från Biden är hämtat från den nya amerikanska strategin ”integrerad avskräckning”, som sätter diplomatiskt, ekonomiskt och internationellt tryck i första rummet – men som också, om än i begränsad utsträckning, backas upp med militära medel. Det innebär bland annat att ”allt” det i sanktionsväg som inte gjordes 2014 utlovas i händelse av ett ryskt angrepp. Så det blir dyrt.

Ingen vet huruvida Bidens maktspråk – det enda språk som biter på Kreml – är avskräckande nog. Det vi däremot vet är att ett demokratiskt Ukraina är ett rött skynke, att det finns ett anspråk på att få styra och ställa i närområdet, samt att Putin verkar besatt av att återupprätta ett större Ryssland. Den rationella reaktionen är därför inte nödvändigtvis att avstå.

Det ryska militära hotet mot Ukraina kan inte heller ses isolerat från att Ryssland använder sig av energin som vapen mot Ukraina och EU, liksom att Kreml åtminstone varit delaktigt i det migrationsvapen som Lukasjenko avfyrat mot EU. Kort sagt rör det sig om ett ryskt maktspel med många strängar och med delvis olika mål – allt orkestrerat med en desinformation som hämtad från Alice i Underlandet. ”Det är Ryssland som är hotat och därför måste vi…”

I målbilden ingår att erkännas som stormakt, att hålla kriget i Ukraina vid liv eller få politisk kontroll över Kiev, att destabilisera och skapa splittring i EU, att så split i den transatlantiska relationen. Och så vill man få ett godkännande för Nordstream II – vilket i sådana fall blir en formidabel styrkedemonstration.

I går, dagen efter videomötet mellan Joe Biden och Vladimir Putin, var statsminister Magdalena Andersson på premiärbesök i Helsingfors för samtal med statsminister Sanna Marin och president Sauli Niinistö. Tyvärr tog hon inte tillfället i akt att markera mot Rysslands anspråk på att bestämma över andra staters säkerhetspolitiska vägval.

Det ryska kravet på att Biden ska sätta punkt för fortsatt utvidgning av Nato, kan inte tolkas på annat sätt än att det också skulle gälla Sverige och Finland. Marin upprepade den finländska standardformulering som understryker nationellt självbestämmande, att ”beslutet (är) vårt och bara vårt”. Men hon betonade också att läget nu inte är sådant att Finland planerar att gå med i Nato.

Magdalena Andersson nöjde sig med att slå fast att ”medlemskap finns inte på bordet just nu”. ”Just nu” skulle dock kunna tolkas som en positionsförskjutning i förhållande till det annars tvångsmässiga upprepandet av att Sverige inte ska gå med i Nato. Så vad menade hon egentligen?

Helt klart är i alla fall att det dogmatiska nejet till medlemskap allt sedan Löfvens första regeringsförklaring 2014 inte har fungerat som en förtroendeskapande åtgärd till gagn Sverige och för säkerheten i Europa. Tvärtom har läget blivit allt värre och trots samtalen mellan USA och Ryssland kan ett storkrig inte uteslutas. Synd att Sverige inte står bättre militärt rustat.

Ledare i Svenska Dagbladet 9/12 2021.

Read More

Med valet av Magdalena Andersson fick först Socialdemokraterna en ny partiledare efter Stefan Löfven och Sverige sedan en ny statsminister. I sitt installationstal vid den nyligen genomförda partikongressen tog sig Andersson kraftfullt an den organiserade kriminaliteten och gängen. Hon slog fast att ”vi ska säga det som krävs och göra det som krävs, steg för steg, reform för reform, det sitter i vårt politiska dna”.

Det är förstås utmärkt om arbetet med den inre säkerheten snabbas på. Det är dock illavarslande att klarspråket och viljan att handla inte alls gällde den yttre säkerheten. Andersson hade kunnat överraska efter att under åren som finansminister sedan 2014 ha bromsat återtagandet av Sveriges nationella försvarsförmåga, men försvars- och säkerhetspolitiken hade övertaget inte någon plats i linjetalet.

Kort sagt, det blev en markering av att försvaret inte blir en prioriterad fråga. Ändå hölls talet mot bakgrund av att Ryssland/Belarus hybridkrigar med migranter, Putin använder sig av energivapnet och mobiliserar längs gränsen till Ukraina. Alltså en utveckling som ytterligare understryker vad som borde göras i försvarspolitiken.

Det har blivit mer akut att å ena sidan täcka upp för underfinansiering av försvarsbeslutet och, å andra sidan, tillföra medel för att snabba på återtaget av försvarsförmåga.

Att döma av motionerna från partiets gräsrötter under huvudrubriken Vi bygger en gemensam säkerhet tillsammans finns det tyvärr inte heller någon efterfrågan på att öka tempot i försvarspolitiken. Tvärtom är det ”fredsrörelsen” som fortsätter att dominera den partiinterna diskussionen uti landet. Här erbjuds nostalgi och drömmar.

I 11 motioner efterlystes tillskapandet av ett Fredsdepartement. 21 motioner handlade om vapenexport. Alla negativa och med den typiska vinklingen att stöpa om försvarsindustrin till civil produktion. Totalförsvar och personalförsörjning lockade till 14 motioner med tonvikt på ”alla ska med” (till exempel personer med NPF-diagnos). 25 motioner handlade om Civilt försvar och krisberedskap med en betoning lagd på beredskapslager och ökad samordning.

Underrubriken Försvarspolitik lockade 10 motioner och inte någon handlade om behovet av att stärka det nationella försvaret. Ystad arbetarekommun (motion E106) vill t o m lägga ned detta:

”Peter Hultqvist, Michael Byden, Ebba Busch Thor och det borgerliga gänget, ja hela försvarsberedningen, ja t o m en majoritet av riksdagsledamöterna är liksom på en annan planet. Det är som om man inte ser att det brinner i Australien och glömt att det brann i Sverige. Det är som om man inte kommer ihåg attentatet mot Charlie Hebdo mfl terroristangrepp. Istället sysslar man med spöken och hotar med Putin istället för att undersöka vad ”trollfabrikerna” åstadkommer vid val och hur flyktingar utsätts för spionage och utpressning. Och vad hjälper då kanoner, ubåtar, stridsvagnar och …?

(…) Den försvarspolitik som partiet för närvarande bedriver med utbyggnad av försvaret, omfattande investeringar i försvarsmateriel och närmande till Nato är destruktiv och i grunden falsk. Destruktiv då rustning är en förberedelse för krig och faktiskt ökar krigsrisken. I grunden falsk då den motiverats av att Putin skulle ha onda avsikter mot Sverige. Visst var det fel av Putin att ta Krim men ganska naturligt att inte vilja ha det blivande Nato-landet Ukraina som hyresvärd för en av Rysslands största marinbaser (…)

Socialdemokratiska Partiet bör genomföra en omfattande medlemsdiskussion om hur försvaret skall moderniseras till dels en insatsstyrka mot terrorister och ett utbyggt cyberförsvar dels ock en freds- och katastrofstyrka.”

Motståndet mot Nato både i form av samarbete och medlemskap är kompakt. Östergötlands partidistrikt (motion E19) vill backa bandet:

”Den interna debatten inom socialdemokratin om freds- och säkerhetspolitik tog fart i och med att det s k Värdlandsavtalet antogs av riksdagen. Många partimedlemmar protesterade mot avtalet när man menade att beslutet om Värdlandsavtalet var ett första smygande steg mot svenskt Natomedlemskap.

Den svenska socialdemokratin har en ofta ärofylld historia när det gäller frågor om aktiv säkerhetspolitik, fred och nedrustning. Nu menar vi att det är mycket viktigt att vi återtar initiativet och återupprättar socialdemokratin som en kraft för självständighet, alliansfrihet och neutralitet.”

Att det inte råder samsyn med partiledningen om hur Ryssland ska hanteras, hur hotbilden ser ut eller hur den ska mötas illustreras väl av Lunds arbetarekommun (motion E18):

”Ryssland har en auktoritär regim som bl a förtrycker den egna befolkningen. Men avskräckning som metod för att minska risken för väpnad konflikt är ineffektiv. Ökad upprustning leder till ökade spänningar och ökad risk för misstag samt minskat utrymme för dialog och diplomati. Säkerhet genom avskräckning och upprustning bygger på kortsiktighet och på att skapa rädsla, vilket går tvärtemot vad mänsklig säkerhet handlar om.

För att kunna hantera och förebygga de hot och säkerhetsrisker som Sverige och världen står inför måste säkerhetspolitiken utgå från de människor som lever såväl innanför som utanför Sverige, istället för att fastna i den förlegade syn på säkerhet som leder till ständigt ökande satsningar på att bygga militär styrka för att kunna stå emot ett angrepp från en annan stat. Ett av de högst påtagliga säkerhetshot som hela världen står inför, är klimatförändringarna.

Sverige fokuserar på förtroendeskapande åtgärder genom diplomati och ökat samarbete i Östersjöregionen och tydliggör sin alliansfrihet och neutralitet inte utveckla samarbetet med Nato ytterligare, eftersom det äventyrar Sveriges förutsättningar att vara en oberoende och militärt alliansfri nation tydligt säga nej till att Sverige ska bli medlem i Nato.”

Den riktigt stora frågan gällde om Sverige ska ratificera FN-konventionen mot kärnvapen. I 40 motioner krävdes just detta – och backades upp under kongressdagarna av ett upprop undertecknat av 100 S-profiler som Birgitta Dahl, Thage G Peterson och Pierre Schori under rubriken Vi måste skriva under förbud mot kärnvapen.

Karlskrona arbetarekommun (motion E7) kritiserade regeringen för att visserligen ha ”tagit en hedrande ledarplats” när det gäller klimat och miljö men samtidigt ha ”tagit timeout” i fråga om kärnvapen:

“Det återstår därmed endast 14 länder innan det blir internationellt bindande. Signering markerar regeringens inställning och är ofta ett första steg mot ratificering. Signera kan varje regering göra utan riksdagens godkännande.

De borgerliga partierna förordar att vi istället ska söka skydd under USA:s och Natos radioaktiva ”kärnvapenparaply”. Det vore ju som att gå omkring med en laddad pistol mot tinningen och en självmordsväst runt kroppen. Att gå med i Nato, som dessa partier vill, vore ett lika katastrofalt självmål. Det skulle göra oss automatiskt till ett militärt mål och det skulle betyda att vi legitimerade kärnvapenalliansens doktriner om ömsesidig total förintelse och rätten att använda sig av ett förstaslag med kärnvapen.”

Till bilden hör att en kvardröjande föreställning om Sveriges möjligheter att påverka. Göteborgs partidistrikt (motion E10) slår fast att:

”Sverige må vara litet land. men vi har varit och tänker bestämt fortsätta vara ett inflytelserikt land. Vi är inte inflytelserika på basis av militär styrka eller ekonomiska muskler, utan genom att vara ett föregångsland som visar vägen och hjälper andra att följa efter. Dock ser vi att stora internationella aktörer har slagit in på en mer aggressiv utrikespolitik. Detta måste Sverige försöka vända genom att mer intensivt arbete med fred och nedrustning.”

Som föredragande under partikongressen manövrerade förvarsminister Peter Hultqvist igenom regeringens politik, men det är inte gott och väl. Det han inte gjorde var att röja i fredsvännernas minfält genom att tala klartext om var vi hör hemma, att vi inte klarar oss utan Nato och att USA:s vilja att bistå är helt avgörande för rikets säkerhet. Och att så är fallet är ju ingen hemlighet. Allt står i klartext i offentliga handlingar.

Att via konventionsfrågan – såsom fredsrörelsen vill – i praktiken ta strid med Nato framstår alltså inte som höjden av politisk klokskap. Nu landande kongressen regeringens ”kompromiss” om att söka observatörsstatus till konventionsstaternas möte nästa år. Det är illa nog. Alliansen förbehåller sig rätten att ha kärnvapen i arsenalen som yttersta avskräckningsmedel så länge andra stater har kärnvapen.

Ett annat skäl är förstås att det i Sveriges grannskap finns en regim som aldrig skulle komma på tanken att skrota sina kärnvapen och som offensivt hotar med kärnvapenangrepp. Det framgår dock inte av motionerna.

Att läsa motionerna om försvars- och säkerhetspolitik till Socialdemokraternas partikongress är som att kliva in i en bubbla, ett eget universum befolkat av sedan länge döda hjältar. Fredsrörelsen med rötter i Olof Palmes neutralism lever i högsta välmåga bland partiets aktivister – och nostalgin kommer att frodas så länge som partiet inte gör upp med sin egen historia. Eller rätt och slätt säga att nu lever vi i en annan tid.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 25/11 2021.

Read More

Nyblivne norske statsministern Jonas Gahr Støre kallas ibland för tåkefyrsten. I tåken av ord – orddimman – är det svårt att förstå vad han egentligen säger. Som när han i en intervju förklarade att oljefonden (världens största investeringsfond) är politisk. Uttalandet tolkades som att fonden skulle bli ett utrikespolitiskt verktyg för den nya regeringen.

Men detta hade Støre inte alls menat, utan det var endast ett uttryck för att fonden ägs av det norska folket och att ramarna bestäms av Stortinget. Strålande uttryckt, tyckte han själv.

Det blåste vänstervind i valet till Stortinget. Det märks förstås i Hurdalsplattformen som ligger till grund för den politik som Arbeiderpartiet och Senterpartiet ska minoritetsregera på. Offentlig sektor kommer att växa, arbetslivet att bli mindre flexibelt och Norge mer korporativistiskt genom en större roll för politiskt samarbete mellan regeringen, facket och arbetsgivarna.

I utrikes- och försvarspolitiken ligger de stora linjerna fast. Det utesluter dock varken förändring eller frågetecken.

Senterpartiet är motståndare till EES-avtalet, men i regeringsplattformen slås det fast att avtalet utgör grunden för relationen med EU. Norge ska inte heller lämna energisamarbetet ACER. Europamotståndarna får nöja sig med en utredning om vad EES betytt för Norge under de senaste tio åren, liksom vilka erfarenheter närstående land utanför EU har med andra avtal. Så svaret lär bli att EES är bäst. Om regeringen hade menat allvar borde medlemskap varit ett alternativ, men det är tabu.

I plattformen slås det fast att Norge inte ska söka medlemskap, men arbeta mer aktivt för att främja norska intressen genom det ”handlingsrum” som finns. Det kan betyda olika saker. I väldigt hög grad har det hittills inneburit att Norge valt en utanförskapsposition, inväntat EU-lagstiftning och sedan sökt att implementera den på ett ”norskt sätt”. Alternativet är att arbeta proaktivt i syfte att påverka i EU under själva lagstiftningsprocessen. Kort sagt, att även som icke-medlem följa en innanförskapslinje.

Det finns ett förslag om en ny utredningsinstruks (arbetsordning) för hur statsförvaltningen ska hantera EES som pekar fram emot en mer proaktiv hållning och ökad kunskap. Frågan är dock om Senterpartiet och Arbeiderpartiet vill göra förslaget till sitt.

Nordområdena är Norges viktigaste strategiska intresseområde och förhållandet till Ryssland bärs upp av begreppen avskräckning och lugnande. Efter annekteringen av Krim 2014 och det fortsatta kriget mot Ukraina beskrev den tidigare statsministern Erna Solberg det försämrade säkerhetspolitiska läget som ett nytt normaltillstånd. Till saken hör en norsk hotbild med Ryssland i centrum, inkluderande militär uppladdning, GPS-jamming, cyberangrepp på Stortinget och press mot norsk suveränitet över Svalbard.

Det nya läget har inte uteslutit grannsamarbete kring fiskeri och sjöräddning, men för regeringen Solberg har det stått i vägen för en normalisering av relationerna med Ryssland.

Arbeiderpartiet har inte direkt fronderat när det gäller utrikespolitikens innehåll (sanktioner med mera), men har haft en mjukare retorik och hävdat att regeringen har varit för hård i sin. Inte minst gäller det partiledaren själv, vars stora triumf som utrikesminister var delningslinjeavtalet mellan Norge och Ryssland i Barents hav 2010. Nu ska det bli mer dialog.

Faktiskt hade Støre knappt mer än hunnit tillträda förrän utrikesminister Lavrov gjorde ett oplanerat besök i Oslo på sin väg tillbaka från Barentsrådets möte i Tromsø.

Det är ett illa tajmat linjeskifte att Norge ska följa i den svenska regeringens fotspår och söka observatörsstatus när staterna som står bakom FN-konventionen om förbud mot kärnvapen möts nästa år. Men faktum är att det kunde ha blivit värre än så. Partiledningen har fått kämpa för att Arbeiderpartiet inte skulle sälla sig till de sex partier (inklusive Senterpartiet) i Stortinget som alla tidigare har gått in för förbud.

Ett undertecknande skulle stå i strid med Norges förpliktelser i Nato. Inget annat Nato-land gör heller som Norge. Alliansens linje är ju att den förbehåller sig rätten att ha kärnvapen så länge andra stater har det. Kärnvapen är ett nödvändigt ont. Støre har å sin sida tidigare betonat att han själv som utrikesminister var med om att starta förbudsprocessen – och hävdat att om regeringen Solberg inte hade hoppat av förhandlingarna skulle fördragstexten ha kunnat skrivas på ett Nato-anpassat sätt. Det bidrar inte till att dimmorna skingras.

Ledare i Svenska Dagbladet 7 november 2021.

Read More