Varför är inte Sverige medlem av Nato? Det numera öppna och även under regeringens Löfven ökade samarbetet med Nato är så omfattande att det ofta beskrivs som ett medlemskap de facto, fast utan säkerhetsgarantin i form av Nato-stadgans artikel 5. Det finns ett starkt stöd i opinionen. De fyra borgerliga partierna är för. Det enkla svaret är att socialdemokraterna är emot (tillsammans med V, MP och SD). Frågan är varför.

Den negativa inställningen till ett Nato-medlemskap inom socialdemokratin är djupt rotad i kalla krigets förljugna hemlighetsmakeri, brännmärkningen av personer som ville ta upp samarbete med Nato till diskussion, knuten till protesterna mot kriget i Vietnam och fredsrörelsen för kärnvapennedrustning. Anti-amerikanismen. Men skulle man kunna tycka; har inte tiden gått?

I en intervju i Hufvudstadsbladet 15/6 2019 pekade den franske säkerhetspolitiske experten François Heisbourg på en i debatten underskattad faktor nämligen den som handlar om identitet: ”Socialdemokraterna har en fixering vid att inte gå med i Nato.” Heisbourg utvecklade inte saken närmare, men som jag skriver i rapporten Att göra Sverige (S)torslaget igen kan den identiteten knytas till Olof Palme.[1] Efter mordet på statsministern och partiledare 1986 blev Palme närmaste politiskt helgonförklarad i arbetarrörelsen: ideolog, visionär, reformator, fredsfurste.

Det är dock en minnesbild av Palmeismen som är synnerligen selektiv: Sverige som en moralisk stormakt stående mellan blocken och förespråkande gemensam säkerhet. På 1970-talet lanserades Palmedoktrinen, småstatspolitikens tredje väg, med Sverige som ett slags egen samhällsmodell och ledare för den socialistiska tredje världen och den alliansfria rörelsen. USA-kapitalismen och den sovjetiska statssocialismen beskrevs som lika dåliga kålsupare.

Kom så fredspolitiken. I slutrapporten från den av Palme 1980 initierade oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor (”Palmekommissionen”) lanserades begreppet ”gemensam säkerhet” som alternativ till ”ömsesidig avskräckning”. Grundtanken var att det inte var möjligt att segra i ett kärnvapenkrig och därför måste säkerhet uppnås ”inte mot motståndaren utan tillsammans med honom”. FN borde stärkas i syfte att förebygga konflikter.

Till bilden hör att praktisk politik innebar det att Sverige intog positioner nära de sovjetiska. Mot Nato.

I partiet finns övervintrare som anser sig vara rättrogna uttolkare av Palmeismen, och som hävdar att det i själva verket var Palmes insats som ledde fram till slut på Kalla kriget. Viktigare är att en senare politisk generation nu aktiva socialdemokratiska politiker hade sina formativa år under Palmeeran. Mona Sahlin gick med i partiet på grund av Palme. Margot Wallström inledde sin rikspolitiska karriär 1979. Stefan Löfven har talat om ett politiskt uppvaknande till bilder från Vietnam och Palmes kritik: ”Lilla Sverige fick en stor röst. För rättvisa. För solidaritet.” Slutsatsen var då 1 maj 2014 att det efter en seger i riksdagsvalet var ”dags att höja Sveriges röst igen”.

Tanken på att Sverige åter ska ha en stark röst i världen – följa i Palmes fotspår är återkommande både hos Löfven och utrikesminister Wallström. Löfven har dessutom givit uttryck för tankefiguren som Sverige mellan blocken och UD:s kampanj för en plats i Säkerhetsrådet inleddes med att betona Sverige som en oberoende röst. Wallström har för sin del sagt att det överhuvudtaget inte finns något argument för att Sverige ska bli medlem i Nato.

Politiken är dock snarast en blek kopia. Erkännandet av Palestina saknade politisk betydelse utöver att ge Sverige uppmärksamhet. Palmes erkännande- och besökspolitik (DDR, Nordvietnam, FNL, PLO, Nordkorea, Kuba, Nicaragua) innebar däremot att Sverige agerande internationell dörröppnare.

Men det finns också blåkopiepolitik. Det tydligaste exemplet är FN-konventionen om förbud mot kärnvapen som utrikesminister Wallström förespråkade men inte lyckades driva igenom. I samband FN:s 40 års jubileum hösten 1985 förde Palme fram förslaget att små stater som undertecknat icke-spridningsavtalet (NPT) borde ha rätt att av kärnvapenstaterna kräva ett totalt provstopp (CTBT) och nedrustning. I själva verket borde det stiftas en internationell lag som förbjöd kärnvapen.

Palmeismen hyllas men politiken ger snarast uttryck för illusioner om det som kännetecknade politik då och den som nu förs. Det finns också inslag av fantomsmärtor med en politik som bygger en värld som inte längre finns. Sverige står inte mellan två block (som inte heller längre existerar). Sverige är sedan 1995 medlem av Europeiska unionen med allt vad detta innebär av förpliktelser, är inte längre alliansfritt (i fred syftande till neutralitet i krig) utan militärt alliansfritt men med ett omfattande, öppet och fortfarande för rikets säkerhet helt avgörande samarbete med Nato och USA.

Det kvardröjande skimret från en tid då socialdemokraterna dominerade inrikespolitiken och partiledaren räknades som internationell statsman hänger dock kvar. Fungerar som stoppkloss. Sverige är fortfarande inte medlem av Nato, med allt vad detta skulle medföra av fördelar för Sverige, det nordiska försvarssamarbetet och Nato. Samtidigt förmår socialdemokraterna inte ens ställa sig bakom försvarsberedningens föreslagna höjning av försvarsanslaget till motsvarande 1,5 procent av BNP till 2025.

När kalla kriget tog slut förlorade Palmeismen sitt rotfäste – och trots att de politiska förutsättningarna för Palmeismen försvann förmådde Socialdemokraterna inte att släppa dess världsbild. Den har blivit en del av partiets identitet. Då som nu leder det till konflikt mellan idealism och säkerhetsbehov.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 12/8 2019.