Det är fortfarande för mycket av Pang i bygget i svensk försvars- och säkerhetspolitik. Huvudansvaret för att det inte är ordning och reda ligger hos chefen själv, statsminister Stefan Löfven. Dels handlar det om regeringens val att prioritera välfärd till specifika väljargrupper framför anslaget till det allmännyttiga försvaret. Dels gäller det osäkerheten om regeringens säkerhetspolitiska linje.

Ett annat sätt att uttrycka det på är att försvarsminister Hultqvist verkar dra kortare halmstrån än tidigare. Kalabaliken i Rosenbad är inte ny men det går inte an att ge uttryck för tre varianter av Försvarsberedningens skärpta skrivning – i förhållande till försvarsbeslutet 2015 – att “ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas”.

Att försvarsministern, utrikesministern och statsministern har försökt hyfsa politikens anletsdrag ändrar varken på bilden av oenighet eller på den skada som uppkommer när regeringen signalerar olika budskap om hotbilden till omvärlden. Ordval indikerar politik och beslut som följer av hur det säkerhetspolitiska läget ser ut.

Att utrikesminister Wallström (tillsammans med regeringskamraterna i MP och stödpartisterna i V) vill att Sverige ska underteckna FN-konventionen om förbud mot kärnvapen, gör saken än värre. I Sälen i söndags var Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg så pedagogisk att minsta barn borde kunna förstå varför enskilda medlemmars kärnvapen ingår i Natos sista försvarslinje – så länge det finns ett kärnvapenhot.

Det verkar dock inte hjälpa – och om “fredsaktivisterna” får sin politik igenom får det dessutom direkt negativa konsekvenser för Sveriges Natosamarbete. Det vill säga det samarbete och hopp om stöd som är helt avgörande för rikets säkerhet. Både i ett skarpt läge och som förebyggande politik i syfte att bevara stabiliteten i närområdet.
Att ett svenskt undertecknande av konventionen i praktiken utesluter ett medlemskap i Nato skulle inte bara välkomnas av Nato-motståndaren Wallström utan också i Kreml. Redan treoenigheten i Rosenbad uppskattas.

Sverige ställer om från evig fred till att krig inte kan uteslutas. Nästan dagligen dimper det ned nyheter om hur det nedlagda civila försvaret ska återuppstå i modern form. Utmärkt. Det är i sig en jätteuppgift som involverar myndigheter och län och kommuner, kräver en mental omställning, utbildning och förstås mer pengar än vad som har anslagits. Även om arbetet löper på väl kommer det att ta tid att bygga upp civilförsvaret till en försvarlig nivå.

Samma sak gäller ominriktning av Försvarsmakten från internationell insats till nationellt försvar. I sitt anförande i Sälen talade ÖB Bydén om behovet av ekonomiskt tillskott efter 2020 för att försvarsförmågan inte ska gå ned, men han borde också ha talat om vad som är möjligt att göra på en gång. Vad det kostar – “prislappen” för att inte göra vad som kan göras i närtid.

Försvarsmakten ska dimensioneras för krig. Det kan tyckas vara en självklarhet att det också borde gälla säkerhetspolitiken – och allra helst i form av ett medlemskap i Nato.

Gästledare i Svenska Dagbladet 18/1 2018.

Det blir allt fler som inser att ett svenskt medlemskap i Nato skulle bidra till fred och stabilitet i vår del av världen. Långtidstrenden bekräftas i en färsk opinions- pejling som Demoskop har utfört på uppdrag av tankesmedjan Frivärld. Verkligheten tränger sig på – i ett partipolitiskt landskap där numera alla fyra allianspartierna är för ett medlemskap.

Det finns fortfarande en knapp majoritet för fortsatt ”allianslöshet”, men motståndet har minskat sedan den förra pejlingen 2014. Det är fler för medlemskap (44 procent mot 37 procent) och färre mot (53 procent mot 56 procent). Kort sagt, opinionen är i rörelse.

Andelen alliansväljare som vill se en anslutning till försvarsalliansen har gått upp till 65 procent av de tillfrågade. Andelen kvinnor för Nato har ökat från 25 procent till 39 procent.

Samma positiva rörelse i opinionen finns bland rödgröna sympatisörer. Motståndet är inte heller längre lika kompakt utan mer än var fjärde är positiv till ett Natomedlemskap. En majoritet av SD:arna önskar – till skillnad från partiledningen – att vi går med.

Frivärlds pejling visar att det finns ett överväldigande stöd (81 procent) för att rusta upp försvaret. Utmärkt. Det skapar utrymme att argumentera för en betydligt snabbare förstärkning av försvarsförmågan (läs mer pengar).

Lika många betonar vikten av försvarssamarbete med Finland – och det är också viktigt att utveckla. Varken den ena eller det andra kan dock ersätta ett medlemskap i Nato, en allians som de allra flesta av våra kompisländer dessutom redan är med i. Så varför inte bara säga: Just do it?

Tror du på jultomten? Ganska långt upp i barnaåldrarna är svaret ett troskyldigt ja, men sedan brukar realismen sjunka in. Tomten finns inte.
På samma sätt förhåller det sig med den svenska ”alliansfriheten”. Med den stora skillnaden att många även i vuxen ålder fortfarande tror på den – med trion Löfven, Wallström och Hultqvist som tongivande auktoritet.

Detta trots att neutralitetspolitiken sedan länge är skrotad. Och trots att det sedan länge är blottlagt att fina-fraser-politiken på den internationella scenen hade en hårdkokt realpolitisk sida back stage. Grunden för Sveriges säkerhet under kalla kriget var inte oberoende mellan blocken utan ett synnerligen nära – men hemligt – militärt samarbete med USA och andra Natoländer.

Inte heller i det skärpta läge som råder klarar vi oss utan hjälp och numera är det säkerhetsberoendet inte någon hemlighet.

Försvarsgarantier och ökad försvarsförmåga är följaktligen de två viktigaste motiven för Nato-anhängarna i Frivärlds mätning. Motståndarna å sin sida betonar samma varningar för ökade spänningar som hörs från såväl tomtetrion i Rosenbad som från Vladimir Putin i Kreml, men visar framförallt att de lever kvar i myternas alliansfria värld.

Det som i dag skiljer oss från medlemskap är att Sverige inte omfattas av garantierna i Natos artikel 5 och vi saknar en plats vid bordet när de viktigaste besluten fattas. Så udda är regeringens försvars- och säkerhetspolitiska linje. Det är inte utan att man frestas utbrista: Väx upp!

Gästledare i Svenska Dagbladet 28/11 2017.