Sälen är ett fantastiskt ställe för att åka slalom med backar i olika svårighetsgrader. Sälen är också platsen för Folk och Försvars årliga Rikskonferens som under några dagar sätter försvars- och säkerhetspolitiken i mediefokus. Talarna kan precis som åkarna i backarna utanför Högfjällshotellet välja olika pister. Allt avhängigt ”åkskicklighet” och vilka ”käppar” på vägen fram till publikens applåder som skall undvikas.

Vi var många som var nyfikna på vad Stefan Löfven skulle ha att säga. Det blev en riktig åkning. Länge rätt och slätt ett valtal, men så småningom kom han ändå till skott. Med Ukraina som fond konstaterade Löfven att ”Ryssland fortsatt har ett stort behov av kontroll i sitt närområde och att de har beredskap för att använda maktspråk”. Hans egen plan var lika enkel som Sickans:

”EU måste tydligt markera att det inte finns någon nack del för Ryssland om deras grannländer sluter frihandelsavtal både med Ryssland och med EU.”

Vad mer kan man säga än att det illustrerar att det också finns en grön backe i Sälen: Bamsebacken.

Å ena sidan råder det inte någon tvekan om att EU har klargjort fördelarna med frihandel kopplad till demokratiska, ekonomiska och rättsstatliga reformer. Putin vet detta. Putin vill inte det. Det är problemet och inte brist på kunskap om frihandelns välsignelser.

Å andra sidan är det inte möjligt för Ukraina att både ingå avtal med EU om långtgående integration och samtidigt träda in i den ryska tullunionen.

Han slog vidare fast att ”handels- och samarbetsavtal ska bidra till utveckling för alla parter, inte leda till nya konflikter”. Ska och ska. Men om det ändå gör det…

Löfven sade också saker som förstås gick hem i publiken. Som att försvaret ska vara fungerande. Eller att ”försvar av svenska gränser och svenskt territorium börjar i Sverige. Punkt.” Men det räcker ju inte med att sätta punkt där.

Säkerhetspolitiken ska vila på fyra grundvalar: “den militära alliansfriheten, ett ökat samarbete i Norden, ett stärkt EU-samarbete och ett starkare Förenta Nationerna”.

Visst hade Löfven några närmast bisatsord till övers för att ”det är viktigt att vi utvecklar ett nära samarbete med Nato, men Nato ingår alltså inte fundamenten. Vad kan sägas mer än att det är ännu en åktur i Bamsebacke.

Löfven sade två riktigt viktiga saker som är värda att fundera över.

Den ena handlade om ”Det tomrum som USA eventuellt lämnar – kommer det att fyllas upp av krafter som värnar demokrati, frihet och mänskliga rättigheter?”

Den andra handlade om det svenska försvaret. Löfven vill ha en uppgörelse över blockgränsen. Det låter flott men när det kommer till kritan är det innehållet i en uppgörelse som är lackmustestet på ansvarstagande för rikets säkerhet.

Fredrik Reinfeldt talade också i Sälen. Han ”körde” den blå banan, men talade i alla fall för en gångs skull klarspråk om Nato:

”Nato är centralt för säkerhet och stabilitet i Europa genom sitt kollektiva försvar, sin krishantering och sin samverkan med andra länder och regioner.”

Slutsatsen är fortfarande att Sverige inte ska vara med Nato.

I tyskspråkiga länder är orange färgen för extrema pister. Jan Björklunds och Göran Hägglunds kritik av den moderata försvars- och säkerhetspolitiken gör det betecknande att orange också är Alliansens färg. Det lär bli svåråkt och tungt att köra parallellslalom.

Och räkna med mer slalom när Försvarsberedningen har preparerat pisten. Och Putin.

Krönika i Vårt Försvar nr 1 2014.

Sverige försvarsminister på riktigt vill lägga om kursen i försvarspolitiken. I en intervju i SVT:s Rakt på talar Anders Borg om behovet av en ”substantiell uppskalning” av det territoriella försvaret. Det handlar om mer pengar, om luftförsvar och en genomgång av ”våra potentiella resurser, hur mycket vi kan dra samman om läget förvärras”.

Borg hänvisar artigt nog till Försvarsberedningen att lägga fram detaljerna.

Det är naturligtvis Ukraina som spökar. Borg drar slutsatsen att:

”Man får konstatera att vi har en mer oberäknelig, mer auktoritär och mer nationalistisk regering i Ryssland än vad vi kanske föreställt oss.”

Det får man nog säga. Sten Tolgfors kodord för Ryssland var ”komplex”. Karin Enström har för sin del beskrivit Putinland som ”svårtolkad med både negativa och positiva tendenser”. Utvecklingen ”tycks” bli mer auktoritär. Cecilia Widegren reste hösten 2012 i Österled. Efter att ha hälsat på i Kreml twittrade hon glatt:

”samtal m ryska försvar o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.”

Ska man skratta eller gråta? Svaret är både och.

Mot bakgrund av Borgs tidigare insatser för Sveriges försvar är lätt att se kursändring som ett utslag av politiskt taktikiserande. Operation Krim har ödelagt den trygga riskbild i närområdet som försvarspolitikens inriktning på internationella insatser har byggt på. Det går inte längre. Borg föregår nu Försvarsberedningens rapport i maj i hopp om att så att säga dra ut skägget ur brevlådan.

Så visst kan man skratta.

Men det är allvarligare än så.

Det säger väldigt mycket om hur försvarspolitiken har skötts när klockan ringer först 5 över tolv. Det är ju inte så att det tidigare har saknats skäl att göra ett omtag i försvarspolitiken. Putinland har levererat dem sedan lång tid – inrikespolitiskt, i förhållande till det ”nära utlandet” och i förhållande till Väst.

Inget av detta har dock fått några egentliga konsekvenser för den svenska politiken, utan den har utformats på basis av en annan ”föreställning”. Man har inte tagit höjd för det som kan hända. Det är ett underbetyg som heter duga.

Underbetyget understryks av att det tar tid att återta försvarsförmåga.

Det inte bara är att göra en shoppingtur till Ullareds och så är saken fixad. Samtidigt finns behovet redan nu av ett försvar som kan spela en stabiliserande roll.

Så visst kan man gråta.

Men det finns också skäl till viss glädje – under förutsättning att det verkligen blir en ”substantiell uppskalning”. Vis av erfarenheten kan dock inte glädjen tas ut i förskott.

Det finns ytterligare ett problem med försvarsminister Borg. Det gäller Nato och USA. Till och med om det kommande försvarsbeslutet skulle ge upphov till rena glädjefnatten, är säkerhetspolitiken lika osäker som tidigare utan ett svenskt Nato-medlemskap.

Sveriges egen försvarsförmåga kommer inte att räcka till utan försvaret förutsätter hjälp utifrån. Det är Nato. Ska vi hjälpa andra sker det tillsammans med andra. Det är Nato. Försvaret av Europa är också Nato. Och Nato är ingenting utan USA.

Också i fråga om Nato behövs en kursändring – och inte bara från Anders Borg.

Det räcker inte med att vara halvvaken.

Krim är ockuperat av rysk militär, lokala Putinlojala och, av allt att döma, inhyrda busar. På marken fortsätter man att manifestera makt och vilja till kontroll. Samtidigt pågår propagandakriget med oförminskad kraft med Ryssland i rollen som räddaren i nöden mot ett nazistiskt, fascistiskt eller västligt hot. Lögner om övergrepp och flyktande ryssar staplas på hög.

I verkligheten är den etniska och språkliga klyftan inte så entydig som Kreml vill göra sken av, och det största hotet mot Krimborna är snarare att protestera mot att Krim ska bli ryskt. Rädslan breder ut sig. Allra räddast är Krims ursprungsinnevånare, tatarerna.

Ska Vladimir Putin nöja sig med Krim eller är målet att ”ta över” hela Ukraina. På detta kan ingen utomstående svara. Det är inte ens säkert att det finns ett enda svar, utan att händelseutvecklingen blir avgörande.

Hittills har den nya ukrainska regeringen i handling valt en låg profil, och på Krim har ukrainska soldater inte låtit sig lura till att skjuta det första skottet. Ett tänkbart scenario bland fler är dock att det är just strider som Putin vill provocera fram för att kunna ”rädda” hela Ukraina. Det kan räcka med demonstrationer som spårar ur.

Operation Krim rullar vidare mot okänt mål. En sak är dock säker och det är att Kreml har etablerat ett nytt strategiskt faktum i Europa.

För det första blir Krim ryskt i en eller annan form. För det andra har tröskeln för att använda militärt våld hyvlats ned ännu en gång. Slutligen är det glasklart att Putin anser sig har full frihet att bryta ingångna avtal. Ryssland är ju en av de stater som har förbundit sig att garantera Ukrainas territoriella integritet.

I den förvridna legalistiska argumentation som bär upp Operation Krim ingår att den nuvarande interimistiska regeringen i Kiev inte representerar det ”riktiga” Ukraina. Därför är det egentligen inte något avtalsbrott. I samma statsrättsliga skådespel ingår begäran från det lokala parlamentet på Krim om att få bli ryskt, som senaten i det ryska parlamentet sedan bejakade.

Att det lokala parlamentet rätt och slätt kuppades av Putins vänner spelar inte någon roll för fasaden. Inte heller att parlamentsledamöter kallades till omröstningen under hot eller att icke närvarande registrerades som ja-röstare. En snabbutlyst folkomröstning på Krim den 16 mars ska kröna verket. Allt ska gå rätt till.

Dramaturgin i operation Krim är som hämtad ur Barry Levinsons ”Wag the Dog” från 1997. Det är en komedi. Krim är en pågående tragedi. Titeln är hämtad från ett skämt som det går att filosofera över:

”Varför viftar hunden på svansen? För att hunden är smartare än svansen. Hade svansen varit smartare, så hade svansen viftat på hunden.”

… med tanke både på svensk mediedebatt om vad som i detta spända läge är viktigast i det ukrainska dramat eller, för den delen, de mjuka reaktionerna i EU på Putinlands inmarsch i Ukraina.

GÄSTLEDARE I SvD 10/3 2014

Jag tror egentligen inte att Fredrik Reinfeldt gjorde någon besviken med sitt tal i Sälen i söndags. Han uppfyllde förväntningarna: Allt har blivit bättre och försvaret är på rätt väg. Nej till Nato-medlemskap eftersom det inte finns något stöd för detta. För mer än ett decennium sedan bestämde Sveriges riksdag i bred enighet att ett väpnat angrepp mot Sverige är osannolikt.

Så då är det så.

På den efterföljande presskonferensen fick Reinfeldt en fråga om den ryska påsksmällen 2013 med anflygning mot Sverige med bombflyg. Enligt Reinfeldt har man inte funnit ”något aggressivt som är riktat mot Sverige”. Kanske var det bara en felnavigering igen.

Och i händelse av konflikt kommer den inte att beröra Sverige som enskilt land, brukar det också heta i bulletinerna. Tanken är att vi ska dra en lättnadens suck.

Hur trovärdigt låter det budskapet för svenska folket? I MSB:s senaste mätning Opinioner 2013 svarar 52 procent av ett representativt urval att de har litet eller mycket litet förtroende för försvarspolitiken.Det är inte någon svår gåta att lista ut vad både Jan Björklund och Göran Hägglund skulle ha svarat på den frågan.

I kölvattnet på den försvarsdebatt som förts sedan Sälen förra året har opinionen för ett Nato-medlemskap stärkts. Hos MSB skiljer endast 4 procentenheter: 36 procent säger ja och 40 procent nej.

Två partier vill att Sverige ska gå med (M + FP) och två vill ha en utredning (C + KD). Men någon Nato-utredning är inte i sikte. Bra i alla fall att Reinfeldt för en gångs skull klargjorde att ”Nato är centralt för säkerhet och stabilitet i Europa genom sitt kollektiva försvar, sin krishantering och sin samverkan med andra länder och regioner”.

För det är ju så det är.

Så kul det hade varit om Stefan Löfven hade överraskat med något annat än ett ägna en stor del av sitt premiärtal på Folk och försvars rikskonferens åt att låta som om han var i valrörelsen. Klyftor och arbetslöshet och det ena med det andra. Det dröjde innan Löfven kom till saken och då levererade han inte mer än missnöjesvädrande av tillståndet inom försvaret, lite växelpengar och välvillig beredskap för breda lösningar. Men om vadå?

Statsministern och hans utmanare klarade knappast checklistan när det gäller att seriöst ta sig an problemen inom försvars- och säkerhetspolitiken: behovet av materiel och personal, den ackumulerade bristen på pengar, beroendet av Nato för att upprätthålla förmågor och interoperabilitet. Och förstås den framväxande riskbilden.

Försvars- och säkerhetspolitiken är lika hård som ett löskokt ägg.

Finlands president Sauli Niinistö efterlyste på ett artigt sätt ett starkare svenskt försvar. Det ligger så att säga också i Finlands intresse. Samtidigt betonade han att den finländska grundpremissen är ”man måste ta hand om sitt eget försvar, ingen annan gör det”. Utmärkt. Fast Finland behöver också gå med i Nato.

Gästledare i Svenska Dagbladet 14/1 2014.

I Kiev fortsätter protesterna mot president Janukovitj plötsliga beslut att säga nej till ett avtal om omfattande ekonomiskt samarbete med EU – ett avtal som också skulle vara ett redskap för att reformera landet. Handelskrig, andra ekonomiska och politiska påtryckningar från rysk sida fällde avgörandet.

Hundratusentals demonstranter – i olika politiska schatteringar – säger nej till det tvångsäktenskap som ska ingås med Putinland. Det är spänt. Utrikesminister Carl Bildt har varnat för risken att fortsättningen kan bli mycket dyster.

Medan händelserna utvecklades slag i slag i Ukraina var Karin Enström på besök i Helsingfors. I en intervju i Hufvudstadsbladet (4/12) försvarade hon med de vanliga argumenten den svenska försvarspolitiken. Det som får sägas vara en nyhet är att försvarsministern pekar ut terrorism och organiserad brottslighet som ”militärens största utmaningar”.

Rysslands agerande mot Ukraina och andra stater i ”det nära utlandet” i syfte att inlemma dem i vad man uppfattar som sin rättmätiga intressesfär, understryker att osäkerheten fortsätter att öka. Den ryska maktpolitiken måste dessutom ses i perspektiv av den tyngd som man får i kraft av den alltmer intensiva och avancerade militära övningsverksamheten och tillförseln av nya militära förmågor inom ramen för ett ambitiöst upprustningsprogram.

Och hur passar Sverige in i den nya säkerhetspolitiska verkligheten som definieras av en mörkare riskbild? Tyvärr dåligt. Den iakttagelsen görs också när omvärlden betraktar Sverige.

Ett exempel är Charly Salonius-Pasternak vid Finlands utrikespolitiska institut som inte är nådig i beskrivningen (FIIA Comment 19/2013). Den svenska försvarsreformen beskrivs som underfinansierad och försvaret som underbeväpnat. Försvarspolitiken hänger inte heller ihop med säkerhetspolitiken – och de understödjer därmed inte varandra.

Salonius-Pasternaks slutsats är att Sverige i det allt mer instabila läget i Östersjöområdet inte skapar säkerhet utan tvärtom spelar en destabiliserande roll. Han är inte heller någon ensam ropande röst utan den här bilden sprids allt vidare. Till saken hör dessutom att bara det faktum att Sverige uppfattas som en underskottsproducent av säkerhet gör att vi blir det. Andra makter agerar utifrån den premissen.

Är det verkligen så vi vill ha det? Om inte är Salonius-Pasternaks rekommendation, bättre finansiering och smarta lösningar tillsammans med Finland. Och i den mån inte försvarsanslaget höjs på ett signifikant sätt behövs en för- och nackdelsstudie av ett svenskt medlemskap i Nato.

GÄSTLEDARE I SVENSKA DAGBLADET 12/12 2013.