Claes Arvidsson

Archive
Säkerhetspolitik

På tu man hand med Trump?

By: admin
26-11-2016
Försvarsmakten, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik

Vintern har kommit. Jag tänker inte på snökaoset i Stockholm utan på det kylslagna säkerhetsläge som sänkt sig över Sveriges närområde. Senast i form av förflyttning av två ryska korvetter bestyckade med kryssningsrobotar till Östersjön. Det är inte heller någon dålig gissning att i Kreml snickrar Fader Frost på fler hårda paket. Sverige behöver rusta upp från en låg nivå.

Sveriges position har inte blivit bättre efter Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Det råder inte någon brist på dystra förutsägelser, men ännu råder det vänta-och-se-läge på de flesta politiska fronter. Business as usual lär det dock inte bli, och inte heller i den för Sverige helt centrala Rysslandspolitiken.

I framtidsbilden ingår ifrågasättandet av Nato:s musketörprincip (vilket förstås inte hindrar att försvarsalliansens andra medlemmar hedrar den). Att utrikesminister Wallström glatt tar den osäkerheten till intäkt för att det är så säkert att stå utanför Nato, säger otroligt mycket om hur insnöat det socialdemokratiska motståndet är.

Med Trump hopar sig också frågetecknen om hållfastheten i den svenska informella allianspolitiken med USA. Konsekvensen av Wallströms doktrin blir att Sverige hänvisas till en situation på tu man hand med Trump, snarare än att sträva efter ett Natosamarbete, där USA för närvarande är en av 28 medlemmar. Det är rena Alice i Underlandet.

Försvarsminister Hultqvist hoppas nog för sin del på ett underverk. En sak är dock rätt säker och det är att Trump kommer att hålla fast vid kravet på att Europa ska ta ett större ansvar för den egna säkerheten. Det är en Trumpsk käpphäst och dessutom sedan länge ett amerikanskt krav. Det nya är att kravet på att något faktiskt ska hända i Nato:s eftersläntrarländer kommer att öka – och det är i grunden välkommet.

Och Sverige då? Ja, på frågan om hur mycket det är värt att betala för att bevara fred och frihet, hamnar Sverige på jumboplats i Norden.

Försvarsbeslutet 2016-2020 beskrevs av Hultqvist som en ”oerhörd satsning”, och visst innebär det en reell ökning av försvarsanslaget. Enligt riksdagens utredningstjänst motsvarar dock satsningen bara 1,01 procent av BNP 2016 och har 2020 minskat till 0,99 procent av BNP.

En enig Försvarsberedning hade tidigare krävt mer än så. Så också Försvarsmakten, som lågt räknat hade äskat 18 som man ansåg politiskt möjliga miljarder men som bara fick 10 miljarder kronor i friska medel. Lägg därtill, å ena sidan, gamla försyndelser i form av ett strukturellt underskott på 30 miljarder kronor och, å andra sidan, att det redan nu går att förutse att pengarna inte kommer att räcka till för den blygsamma att-göra-listan för 2020. Det går inte an.

I försvarsuppgörelsen mellan regeringen och M+C+KD 2015 talas om det försämrade säkerhetspolitiska läget. Sedan dess råder det bred enighet om att läget försämrats ytterligare. Men sedan då? Det räcker inte med ord. Det är på allvar.

I en allt mer osäker värld är Sverige en Lasse liten, men försvarspolitiken förfogar vi över själva. Och det finns mycket som kan göras i närtid för allas vår gemensamma säkerhet, men militär förmåga är inte gratis. Vi behöver ett nytt försvarsbeslut.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 16/11 2016.

Read More

Opptrapping i Østersjøen

By: admin
26-11-2016
Finland, Försvarsmakten, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik

Under Krimkrigen var Østersjøen en viktig krigsskueplass. Etter krigens slutt i 1856, ble Åland demilitarisert. Som en følge av Russlands annektering av Krim i 2014 – og den siste tids utvikling – har Finlands forsvarsminister Jussi Niinistö tatt opp det kontroversielle spørsmålet om Åland likevel burde forsvares. Østersjøen er igjen blitt et hett tema.

Det foregår en utvikling av trusselbildet som gjennomsyres av hard retorikk, trollfabrikker, cyberangrep, flykrasj, simulerte angrep og russisk militær opprustning. Og det blir bare verre.

Gotlands geostrategiske posisjon

Sveriges forsvarssjef, Micael Bydén, uttalte i begynnelsen av 2016 at en åpen konflikt var usannsynlig. I september uttrykte Bydén seg på en måte som tilsa at sannsynligheten for et «angrep mot Sverige var liten». I september svirret også (ubekreftede) opplysninger om en ny trussel fra Russland. Hvor trusselen skulle finnes har ikke blitt kjent, og derfor kan man ikke vite om det påvirket forsvarssjefens vedtak om Gotland – en forsvarsløs øy i Østersjøen.

I turistreklamen presenteres Gotland som mulighetenes øy med puls og som arena for spennende møter. Det er risiko for vel mye puls og spenning, var forsvarssjefens konklusjon. Årsaken er øyens geostrategiske posisjon.

I Sverige trodde man naivt nok at den evige freden var blitt virkelighet i Europa, og at Forsvaret i Sverige derfor kunne legges ned. Og da gjorde man nettopp det. Også på Gotland. I forsvarsmeldingen 2015 var det likevel vedtatt at Gotland i mindre grad skulle re-militariseres i 2018.

Men i september signaliserte Forsvarssjefen et halvt års fremskyndelse av den planlagte stridsgruppen (180 årsverk). Det er selvsagt ingen stor endring, men nivået er likevel hevet. Russiske «turister» eller «rørleggere» fra Nord Stream (Den russisk-tyske gassledningen gjennom Østersjøen, red.anm.) kan ikke lenger ta Gotland uten blodsutgytelse.

Forsvarssjefen har dessuten frarådet å leie ut havnen i Slite i forbindelse med at den andre gassledningen (Nord Stream 2) mellom Russland og Tyskland skal bygges.

Hvor bekymret skal man være?

Den 5. og 6. oktober fant ytterligere en opptrapping sted, da Russland foretok en baseforflytning av robotsystemet Iskander-M til Kalingrad. Svaret fra svensk side ble å begynne med gjenoppretting av krigsbaser for kampfly for å kunne spre dem ut og enklere beskytte flyene. I stedet for å holde dem samlet på de tre flybasene.

På onsdag kom beskjeden om at to russiske missiltorpedobåter av typen Bujan-M fra Svartehavsflåten, utstyrt med krysserraketten Kalibr, seilte inn i Østersjøen. Begge våpensystemene kan bære konvensjonelle stridshoder eller atomvåpen. Iskander har en rekkevidde på 280-400 kilometer. Rekkevidden for Kalibr er 2600 km i luftlinje, men kortere enn det i praksis.

Men hvor bekymret skal man egentlig være? Iskander har jo siden 2011 vært installert i Luga utenfor St. Petersburg, og har dessuten ved enkelte tilfeller hatt gjesteopptredener i Kalingrad under øvelser. Fra utskytningssteder i Svartehavet eller Hvitehavet har Kalibr kunnet nå mål i Østersjøregionen. Vi vet heller ikke om Iskander og Kalibr har kommet for å bli.

Likevel er dette en slags gamechanger. Sammen med luftvernmissilsystemet S-400 og kystartillerisystemet Bal E/SSC6, kan Russland nå etablere en ugjennomtrengelig, vernet sone til havs og i luften (A2/AD) hvis en militær konflikt med Baltikum skulle bryte ut. Hjelp utenfra kommer til å bli forhindret.

Det er selvsagt mulig at Putin «bare» vil demonstrere makt i forhandlingene om Syria, Ukraina og Russlands posisjon i verden. Det er ille nok.

Verre er det at det ikke går an å utelukke at det handler om forberedelser til en konflikt hvis formål er å teste USAs og Natos styrke i et scenario hvor det er uklart om Artikkel 5 i Nato-pakten skal utløses – før Nato-landene i 2017 skal utplassere tre bataljoner i Baltikum og én i Polen.

Det er mulig at den tydelige uttalelsen til den amerikanske visepresidenten, Joe Biden, i Stockholm i september om grensers ukrenkelighet og Natolandenes «hellige forpliktelse» om å forsvare hverandre, var en advarsel til Putin.

Avledningsmanøver?

Mindre bra var det at Biden antydet at Natos musketer-paragraf også skulle gjelde Sverige. Så enkelt er det selvsagt ikke. En konklusjon i den statlig utredningen Säkerhet i ny tid, er at Sverige sannsynligvis allerede på et tidlig tidspunkt kommer til å bli dratt inn i en russisk-baltisk militær konflikt. En annen – og det utgjør selvsagt utenforskapets kjerne – er at konkrete samhandlingsplaner kan komme på plass kun gjennom et fullverdig medlemskap.

Den russiske opptrappingen i Østersjøen kan også være en klassisk avledningsmanøver. Parallelt med utviklingen i Østersjøen, setter en flåte med hangarskipet Kuznetsov kurs mot Syria. Så det er kanskje Syria som er i fokus – eller et tredje mål.

Etter det amerikanske presidentvalget den 8. november, drøyer det til 20. januar før president Obamas etterfølger flytter inn i Det hvite hus. Usikkerheten i spørsmålet om kapasiteten til å fatte raske beslutninger som følger av Obamas avgang, og (sannsynligvis) Hillary Clinton som påtroppende, åpner et mulighetsvindu for Putin. Og selvsagt i enda større grad om Donald Trump blir USAs neste president.

Det har vært mange friske spøker om røyken fra Kuznetsovs dieselmotorer. Men ingen røyk uten ild.

Publicerad i Verdens Gang 7/11 2016.

Read More

De långa linjernas tyranni

By: admin
27-10-2016
Försvarsmakten, Olof Palme, Ryssland, Säkerhetspolitik, Sovjetunionen, Svensk politik, Svenska historia

I Ekots lördagsintervju 1 oktober 2016 slog Rysslands ambassadör Viktor Tatarintsev fast att relationerna med Sverige var usla. Ja, till och med sämre än under ubåtsjaktens dagar under 1980-talet – och, ska vi förstå, då var de riktigt dåliga.

Det är ju allmängods. Eller?

Att det finns en kvarhängande bild av iskalla relationer kan nog äga sin riktighet, men verkligheten var mer komplex än så. På ett plan var de alldeles utmärkta. Samtidigt finns det en del paralleller med dagens spända läge som kan vara värda att uppmärksamma. En uppenbar likhet är det envetna förnekandet från Kremls sida av aggression och dolska avsikter.

Men det finns också aktuella beröringspunkter i svensk politik? Ja, i alla fall några tankekors. 

Ubåtskrisen på 1980-talet

U 137:s grundstötning i Gåsefjärden i oktober 1981 skapade en synnerligen allvarlig kris i relationerna med Sovjetunionen. Tvåpartiregeringen Thorbjörn Fälldin levererade en skarp protest. Allt besöksutbyte avbröts. Olof Palme och socialdemokraterna ställde sig till en början på samma barrikad, men snart skildes vägarna.

Efter valet 1982 blev det regeringsskifte, Palme kom tillbaka.

De borgerliga partierna – och särskilt moderaterna och folkpartiet – skärpte den kritiska synen på Sovjetunionen. Det påverkade i sin tur även uppfattningen om Palmes avspännings- och fredspolitik (t ex förslaget om kärnvapenfri zon i Norden) som bedrevs med fortsatt iver. Socialdemokraternas problemformuleringshegemoni utmanades.

Samtidigt fortsatte ubåtsjakten. Läget spetsades till när Ubåtsskyddskommission under ledning av den förre försvarsministern Sven Andersson (och med Carl Bildt som en av ledamöterna) kom med sitt betänkande i april 1983. Trots att det inte hade ingått i direktiven hade kommissionen valt att svara på den fråga alla ville ha svar på: Vem var inkräktaren? Sovjetunionen eller annat WP-land utpekades.

Kommissionens slutsatser kunde inte annat än leda till en skarp protest från regeringen Palme sida. I noten lades dock all skuld på den sovjetiska militären. Kreml frikändes men uppmanades att ta befälet och beordra militären att stoppa kränkningen av svenska vatten. Dessa fortsatte dock. Trots detta tonade regeringen ned ÖB:s ubåtsrapporter. Man talade om rapporterna som allvarliga, inte kränkningarna. Det man från militär sida beskrev som säkra kränkningar blev i Rosenbad till iakttagelser som vederbörande myndigheter ”inte kunnat utesluta var kränkningar”.

Enligt Thage G Peterson, i boken Olof Palme som jag minns honom, var Palmes kritik av Sovjetunionen mest ett spel för gallerierna. Palme hade ifrågasatt Ubåtsskyddskommissionens bevisföring och skällt ut Sven Andersson för att ha pekat ut Sovjetunionen. Han ansåg sig ha blivit lurad. Andra ledande s-politiker har senare beskrivit ubåtskränkningarna som ”ubåtar i syne” (Ingvar Carlsson) och ”irrfärder ”(Pierre Schori).

När ubåtsjakten förblev resultatlös så till vida att det inte gick att nationalitetsbestämma inkräktarna togs detta till intäkt av regeringen för att normalisera förbindelserna med Sovjetunionen. Under pågående jakt utanför Karlskrona i mars 1984 inbjöds den sovjetiske jordbruksministern till Sverige. Planer lades för ett besök i Moskva av den svenske statsministern 1986.

Sett från ett annat perspektiv – Palmes freds- och avspänningspolitik – ter sig också bilden av ett hårt klimat minst sagt överdriven. Den dåvarande svenske Moskvaambassadören Örjan Berner konstaterade 1985 i boken Sovjet och Norden att ”…Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden, det vill säga rustningsfrågor i Norden och i Europa,(har) sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet”.

Så vad gäller relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen var de, som ambassadör Tatarintsev säger i Ekointervjun, mycket riktigt inte lika dåliga som de är i dag.

Tankekors 2016

Ubåtskrisen på 1980-talet ledde till inrikespolitisk strid om neutralitetspolitikens innebörd. Bahr, Bodström, Ferm och Milstein gav namn till olika affärer som sådde misstro kring utrikes- och säkerhetspolitiken med Palme själv i centrum (Palmekommissionen, Brandtkommissionen, femkontinentinitiativet). Kritiska röster talade, och det med rätta, om dubbelspel.

Och i dag? Problemet är ett slags dubbelpolitik. Ska men sätta kritiska frågetecken för regeringen Löfven handlar det om en kluvenhet mellan Arvfurstens palats och Jakobsgatan 9. Utrikesminister Wallström är fast förankrad i neutralismens idévärld med allt vad den innebär av distans till Nato. Palme är hjälten. Närområdet är snarast FN, manifesterat i regeringens prioritering av den eftertraktade platsen i säkerhetsrådet.

Kostnaden för kampanjen (22 miljoner kronor) är det inte mycket att säga om. Däremot finns anledning fundera över vad som kan ha utlovats på vägen eller vilka handlingsrestriktioner som först kampanjen och sedan det kommande arbetet i rådet för med sig. De kan gälla allt från den svenska hanteringen av Nordstream II, beslutet att stödja FN-resolutionen om förbud av kärnvapen eller medlemskap i Nato.

Under ubåtskrisens dagar möttes kritiker av regeringen Palmes politik med varningar för korståg och avståndstagande från tanken på systemskifte i Moskva. Man kan lätt ana hur det skulle ha låtit i dag. Men så låter det inte alls från regeringen Löfven som utan att tveka lägger skulden på Ryssland för kriget i Ukraina och hotbilden i Östersjöområdet.

I ett avseende är dock linjen lång. Att inte vilja sitta still i båten ledde på Palmes tid till anklagelser mot oppositionen om hot mot Sveriges fred och säkerhet. Nu är handlingsimperativet detsamma när ett svenskt medlemskap i Nato står på agendan i den politiska debatten: Sitt still i båten, annars! Men liksom på 1980-talet är inte heller regeringens politik stillasittande. Som väl är, är dock rörelseriktningen den motsatta. Närmare USA. Närmare Nato.

Publicerad på KKRVA:s blogg Försvar och säkerhet 27/10 2016

Read More

Bara i fall att

By: admin
04-10-2016
Försvarsmakten, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik

Om kriget kommer var en broschyr som innehöll råd och anvisningar till svenska folket om kriget kom. Länge fanns den längst bak i telefonkatalogen. Den var en del av totalförsvaret. Men sista upplagan trycktes 1983, och själva telefonkatalogen blev efterhand lika obsolet som totalförsvaret. Trodde man – om totalförsvaret.

Efter murens fall fick Sverige en försvarspolitik som byggdes på grundvalen att krig i Europa för evigt hade förpassats till historiens sophög. Sedan bjöd V I Putin på ett brutalt uppvaknande. Det är krig i Europa och Östersjön har blivit högriskområde.

I FOI-rapporten Brännpunkt Baltikum varnar Robert Dalsjö för att kombinationen av rysk militär överlägsenhet och Kremls oberäknelighet kan leda till frestelsen att ta Nato på sängen i Baltikum. Och om det kriget kommer, kommer Sverige i sådana fall inte att stå utanför.

Sveriges geostrategiska läge, fördragsbundna förpliktelser i EU: Lissabonfördrag och vår ensidigt utfärdade solidaritetsdeklaration leder fram till den slutsatsen. Säkerhetspolitiken bygger ju dessutom på att vi genom att ge hjälp själva ska få hjälp. Från Nato.

Samtidigt är det nog svårt för de flesta att föreställa sig vad ett krig innebär eller hur det kan komma att gestalta sig. Det blir inte som förr i alla fall. Det är ännu svårare att veta hur det framtida kriget kommer att se ut. Samtidigt är det just detta som försvarspolitiken måste ta höjd för: nya vapensystem tar lång tid att besluta och införa.

Mot den bakgrunden är Kungliga Krigsakademiens studie Hotet – Mål och medel vid ett framtida angrepp mot Sverige ett tungt vägande inlägg i den försvarspolitiska debatten som borde få ja, ni vet vilka, att verkligen vakna.

I studien ser man 10-15 år framåt i tiden. Utan att blunda. 2030 kommer Ryssland att ”ha en i de flesta avseenden modern och välövad krigsmakt”. På väg fram till den slutsatsen analyseras teknikutveckling, förmågeutvecklingen inom de olika stridskrafterna, cyber- och telekrigföring, InfoOps och PsyOps och förstås rysk maskirovka. Doktrin och militär teori läggs under lupp.

En viktig poäng är att de olika förmågorna ska ses i ett samverkande sammanhang. Det åskådliggörs i tre olika scenarier, med olika ryska målbilder med alla med Baltikum som utgångspunkt för aggression mot Sverige

* Kris, påverka svensk beslutsfattning i syfte att få Sverige att vägra Nato möjlighet att använda svenskt territorium.

* ”Hybridkupp” mot Gotland för att närmast omöjliggöra för Nato att ingripa i Baltikum.

* Operation mot Baltikum som inleds med ett angrepp mot Sverige för att förhindra Nato att använda svenskt territorium och luftrum.

Tyvärr blir det inte något happy end i krigsspelen, men det finns ett men. Alla bygger på antagandet att Sverige inte förmår att rusta sig mot hotet utan att nuvarande försvars- och säkerhetspolitiska kurs i stort sett ligger fast. Men det är just det som den inte bör göra.

Scenarier är inte prognoser utan manar till att tänka före för att kriget inte ska komma. Försvaret av Sverige behöver ökade resurser både i närtid och med sikte på den medellånga framtiden. Men det räcker inte. Livet skulle bli enklare för alla utom Putin – och hans kramare – med ett fullvärdigt svenskt medlemskap i Nato.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 4 2016.

Read More

Välkommet omtag i värnpliktsfrågan

By: admin
29-09-2016
Försvarsmakten, Ryssland, Säkerhetspolitik

Det svänger i försvarspolitiken. Innan utredningen om ett nytt personalförsörjningssystem för försvarsmakten hade presenterats i går kom Moderaterna ut som värnpliktskramare. Kanhända är det mest en politisk vindkantring – en taktisk eftergift i ett läge när både Liberalerna och KD redan har svängt och därmed säkrat en bred riksdagsmajoritet för ett återinförande av värnplikten (vid sidan av S är också V och SD för).

Ändå är det välkommet att M inte längre är fastlåsta vid ett personalförsörjningssystem som faktiskt inte funkar. Det är för få som rekryteras och för många som hoppar av i förtid. Luckorna i krigsorganisationen fylls än så länge ut av värnpliktiga men den reserven är tömd om några år.

Den borgerliga alliansmajoriteten beslöt i maj 2009 att värnplikten skulle ersättas av ett yrkesförsvar (kallat frivilligt). En månad senare lades själva utredningen om saken fram, utan att egentligen ha utrett alternativet hur värnplikten skulle kunna reformeras.

Trots att det praktiska genomförandet skulle bli föremål för vidare utredande sjösattes beslutet 2010. Inte oväntat gick det åt pipan, men ändå framställdes reformen ihärdigt som en solskenshistoria. Högkvarteret som investerat resurser, tid och känslor i yrkesförsvaret hade också låst fast sig. Inte ens när målbilden 2014 ersattes med tal om 2019 eller 2023 föll insikten in att det inte räckte med att försöka göra ändringar på marginalen.

Det kunde ha blivit en förskräckelse utan ände. I riksdagsvalet 2010 gick Socialdemokraterna till val på att återinföra värnplikten. För S var det en symbolfråga med fokus på folkförankring – synen på behovet av försvarsförmåga demonstrerade man genom ett större sparbeting än det ”försvarsminister” Anders Borg (M) hade hotat med.

Senare, vid ett seminarium om personalförsörjningen hösten 2011, frågade jag Peter Hultqvist (S) om värnplikten. Beskedet blev att partiet bytt fot och att han i stället efterlyste justeringar av yrkesförsvaret för att få det att fungera. Min – med ett beklagande – slutsats var att det definitivt var kört.

Men det var det alltså inte. Ihåligheten har tillsammans med den dramatiskt försämrade hotbilden framtvingat ett omtänk. Utredaren Annika Nordgren Christensens förslag är en kombination av frivillighet och plikt. Plikten blir allmän både för män och kvinnor, men samtidigt selektiv. Det handlar om några tusen som ska göra lumpen med start 2018. ÖB:s behov ska vara styrande.

Plikten blir ett komplement till yrkesförsvaret men kommer ändå resa en principdiskussion. Och den kan vara nyttig – kring frågor som till exempel tvång. Eller sett från ett annat perspektiv en påminnelse om att vi som medborgare både har rättigheter och skyldigheter. Eller i termer av delaktighet i ett större vi. På samma sätt som man som ”republikan” ändå kan vara för monarkins bevarande.

I dessa dagar är dock den helt avgörande frågan rörande värnpliktens återinförande hur Sveriges försvarsförmåga – och därmed möjlighet att bevara fred och frihet – påverkas. Till det bättre.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 28/92016.

Read More

Nato är inget hinder för konfliktlösning

By: admin
07-09-2016
Försvarsmakten, Nato, Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik

Ett svenskt medlemskap i Nato ”ökar den gemensamma konfliktavhållande förmågan” i Östersjöområdet. Det är – icke förvånande – en av slutsatserna i den utredning som Krister Bringéus snart lägger fram. Det svensk-finländska försvarssamarbetet drar i samma riktning. I den bertelmanska utredningen från 2014 är dock slutsatsen tydlig: bilaterala samarbeten räcker inte.

Ett svenskt Natomedlemskap rimmar dock illa med regeringens vilja att tona fram som retro med FN och obundenhet som nyckelord. Övervintrarna från Palmes neutralism brukar dessutom framhålla att medlemskap gör det svårare för Sverige att föra en aktiv fredspolitik. Ska man medla måste man självklart vara neutral, menar man. Verkligen?

Den 24 augusti undertecknade regeringen i Colombia och FARC-gerillan ett fredsavtal som ska sätta punkt för ett lågintensivt inbördeskrig som pågått sedan 1980-talet. Det kom till stånd efter tre år av mäkleri i regi av Norge och Kuba.

Två dagar senare var det dags igen – och den här gången efter förhandlingar i Oslo. Efter 47 år av strider ingicks vapenvila mellan regeringen i Filippinerna och den kommunistiska gerillan.
Avtalens hållbarhet går det förstås inte att sia om. Utvecklingen i Sudan/Sydsudan – där Norge ingick i en förhandlingstrojka tillsammans med USA och Storbritannien – visar att det inte finns några garantier mot nytt elände.

Ett annat exempel på Norges roll som fredsförhandlare är inbördeskriget i Sri Lanka. Trots ett avtal om vapenvila nådde man aldrig fram till ett fredsavtal, utan 2008 valde regeringen i Colombo en militär lösning på 30 år av inbördeskrig.

Miljöminister Vidar Helgesen (Høyre) var med om att mäkla på Sri Lanka. Jag frågade honom om medlemskapet i Nato utgör ett hinder för Norge som fredsmäklare. Svaret blev ett kort och koncist nej.

Helgesen säger också att ”vår närhet till USA ofta är en stor fördel eftersom båda parter i en konflikt vet att USA är betydelsefullt”.
Det centrala, betonar Helgesen, är att skapa tillit och det handlar om inte neutralitet utan om opartiskhet. Att Norge aldrig har varit någon kolonialmakt och för det mesta saknar stora ekonomiska intressen bidrar till att göra landet attraktivt som medlare. Flexibilitet är viktigt för att hitta fram till de goda lösningarna. Ekonomiska resurser för att stödja förtroendeskapandet under förhandlingsprocessen underlättar.

Och Sverige då? Som inte är medlem i Nato. På plats överallt? På rak arm kan jag inte påminna mig att Sverige driver något internationellt medlingsarbete. Visst. Den svenske diplomaten Staffan de Mistura är FN:s sändebud för Syrien – liksom den tidigare norske utrikesministern Espen Barth Eide är det i förhandlingarna om en återförening av det sedan 1974 delade Cypern.

Ett Natomedlemskap är alltså inte något hinder för Sverige att bli mer aktivt ifråga om konfliktlösning och medling.

Och så blir vi säkrare.

Gästledare i Svenska Dagbladet 5/9 2016.

Read More

Konsum säljer inte försvar

By: admin
18-07-2016
FN, Försvarsmakten, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik

I twitterflödet från Almedalen noterades ÖB:s bevingade ord att ”just nu behärskar Sverige Gotland”. Jag tror inte att Micael Bydén tänkte så mycket på den formuleringen, men den fångar en dyster verklighet. I en tid när hotbilderna stått som spön i backen i ett soligt Almedalen är Gotland – och Sverige – både geostrategiskt viktigt och en svag länk. Problemet stavas förstås Putinland.

Risken är att kombinationen av rysk militär överlägsenhet och Kremls oberäknelighet kan locka till att ta Nato på sängen i Baltikum. Sverige kommer i sådana fall att dras in. När försvarsminister Hultqvist i veckan slog fast att han förhåller sig till realiteter är det nog egentligen detta han menar. Politiken hänger dock inte med.

Både försvarsministern och ÖB utstrålar trygghet och tilltro. Inget fel i det – och det är mycket bra som sker för att öka den operativa förmågan (senast oanmälda beredskapskontroller). Men lugnet är också bedrägligt. Ett exempel är Officersförbundets medlemsenkät som visade att 78 procent anser att inte det inte finns tillräckligt med materiel, personal och utbildning i de egna krigsförbanden.

För att bidra till minskad osäkerhet i Östersjöområdet behöver Sverige redan i närtid mer än vad ett underfinansierat försvarslut kan ge. Men trots retoriken har polletten inte ramlat ned. Statsminister Löfven var glasklar i Almedalen. ÖB får inte mer pengar: ”Vi har ett beslut för den här perioden och enligt vad vi ser så kommer det att räcka. Om saker och ting skulle hända så ska man aldrig utesluta någonting, men nu ser vi inte något sådan.”

Och gärna mer samarbete med Nato, men med fortsatt militär alliansfrihet. Det lurar inte Putin.

Det är som om Löfven tror att det bara är att gå till Konsum om saker och ting skulle hända – när försvarspolitiken i stället borde bidra till att stämma i bäcken. Det är som om tron på den eviga freden fortfarande inte klingat av och den mentala beredskapen för att tänka krig saknas. Och visst, tanken är både hemsk, overklig och jobbigt ansvarspåkallande.

Därför borde Kungliga Krigsvetenskapsakademiens studie Hotet – Mål och medel vid ett eventuellt framtida angrepp mot Sverige vara obligatorisk politikerläsning. I tre scenarier på 10–15 års sikt – alla med Baltikum i fokus – tecknar man konkreta bilder av att vad som kan ske i Sverige om kriget kommer:

• Kris, påverka svensk beslutsfattning i syfte att få Sverige att vägra Nato möjlighet att använda svenskt territorium.

• ”Hybridkupp” mot Gotland för att närmast omöjliggöra för Nato att ingripa i Baltikum.

• Baltikumoperation som inleds med ett angrepp mot Sverige för att förhindra Nato att använda svenskt territorium och luftrum.

Det blir inte kul, om man säger så. Scenarier är dock inte prognoser utan själva poängen är att man ska lära av dem. Sverige (och Finland) fick en unik inbjudan till Natotoppmötets fredagsmiddag i Warszawa. Den borde också bli en påminnelse om att det inte finns några gratisluncher. Alltså mer eget försvar och ett rejält medlemskap i Nato. FN:s säkerhetsråd lär inte räcka långt.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 9/7 2016.

Read More

Putins folkarmé

By: admin
23-06-2016
EU, Finland, Försvarsmakten, Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik

Vad är kriget? Så lyder Carl von Clausewitz klassiska fråga med det lika klassiska svaret att ”krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel” i syfte att tvinga igenom den egna viljan. Men i dessa dagar måste man dessutom ställa frågan: Var är kriget?

Förmågan att skada, hotet att göra det och/eller att faktiskt göra detta är inte bara knuten till traditionellt militära medel. Här ingår också att folkförflyttning kan användas som vapen.

Sedan den internationella flyktingkonventionen trädde i kraft 1951 har folkförflyttning vid åtminstone 75 olika tillfällen används som vapen av statliga och icke-statliga organisationer. Syftena har varit politiska, militära eller ekonomiska, skriver Kelly M Greenhill i artikeln Demographic Bombing (Foreign Affairs, Dec 17, 2015).

Det typiska målet för ”angreppet” är en liberal demokrati (70 procent) eller en grupp där en eller flera liberala demokratier ingår (11 procent). Och folk som vapen funkar. Syftena uppfylldes helt eller nästan helt i 50 procent av fallen och i ytterligare 25 procent nåddes delmål.

Innehållet i avtalet mellan EU och Turkiet ­ska ses i detta ljus, men det gäller också Rysslands krigföring i Syrien. Senator John McCain är en av dem som menar att Ryssland haft som mål att fördjupa flyktingkrisen i syfte att skada EU och Nato. Nato:s högsta befälhavare general Philip Breedlove har dragit samma slutsats.

Vi har också märkt av Putins folkarmé på nordiska breddgrader. I höstas ändrade ryska myndigheter praxis för gränsövergången Storskog i Nordnorge från stängd till öppen. Flyktingar- och migranter strömmade till i tusental. Sedan hände samma sak i Finland. I både Oslo och Helsingfors skylldes på ekonomiska brottslingar – trots att det rör sig om FSB-kontrollerade områden.

I Finland var ett slag paniken nära. Försvarsminister Jussi Niinistö (Sannfinländarna) varnade för att det kunde bli en flodvåg. Att saken togs på största allvar illustreras av att han utlovade stöd från försvarsmakten om gränsbevakningen skulle behöva det.

Förhandlingarna med Kreml ledde först inte någon vart. Från rysk sida slog man ifrån sig – och i samband med säkerhetspolitiska konferensen i München i februari slog premiärminister Medvedev fast att ”vi följer bara reglerna” och varnade på påpassligt nog även för medföljande terrorism. Men Ryssland ville gärna förhandla med Finland.

Sedan uppmanade Putin FSB att skärpa kontrollen. Gränsen ”stängdes” (som också skett i Storskog). Men – och häri ligger förstås ett latent hot – den kan öppnas igen.

Senare har försvarsminister Niinistö beskrivit omslaget i den ryska politiken som en del av rysk hybridkrigföring (även om han samtidigt och motsägelsefullt sagt att Finland inte är mål för det).

Så vad gäller saken? I en intervju i YLE 14/2 pekar Antti Paronen vid Försvarshögskolan i Helsingfors på att flykting- och migration kan utnyttjas som medel för politiska påtryckningar och militära hot. Han knöt frågan till hybridkrigföringens så kallade ”grå fas”. Det är ett sätt att testa administrativ förmåga, beslutsfattande och folkliga stämningar.

Estland och Lettland förebygger för sin del stängsel mot rysk hybridkrigföring med folk som vapen. Putin spelar – som vi vet – på hela klaviaturen.

Publicerad i Försvarsutbildaren, nr 3 2016.

Read More

På Europadagen firar också Kreml

By: admin
09-05-2016
EU, Försvarsmakten, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik, USA

Det mesta har numera sin egen dag. Alla vill ha sin del av kakan. På en del dagar dubbleras det. Så också den 9 maj. Men det är också det enda som förenar firandet av Europadagen och Segerdagen i Ryssland.

Utrikesminister Wallström högtidlighåller Europadagen på ön Saint Vincent för miljösamtal med Karibiska gemenskapens 14 ministater. Det ”blir också ett tillfälle att diskutera Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd”. Så klart. Det är ju regeringens viktigaste utrikespolitiska fråga och exempel på dess kvardröjande romans med ”det långa sjuttiotalet”. Långt viktigare borde vara att EU håller på att gå sönder – och att det är krig i Europa.

Visst blir det mycket högstämt darr på rösten i högtidstalen till EU, men i verkligheten är det blytungt. Problem och kriser står på kö samtidigt som det råder underskott på lösningar. De centrifugala krafterna växer. Kanske blir Storbritanniens folkomröstning om EU-medlemskapet en tack-och-farväl-föreställning.

Sprickbildning i EU gör det dock extra glatt när Kreml firar dagen för Sovjetunionens seger över Nazityskland. Det blir parad och uppvisning av militär styrka – allt inramat av kolporterande av hotet från väst. Vapnen är på riktigt. Hotet från väst är en ständigt rullande propagandasåpa.

Putins politik för att försvaga Europa gör det särskilt viktigt att hålla samman. Att det också handlar om att stärka Nato och banden över Atlanten, lär bli ett tema när Margot Wallström och Stefan Löfven senare i veckan deltar i president Obamas nordiska toppmöte. Med sig till toppmötet har dock utrikesministern ännu en i raden av verbala diplomatiska vurpor.

I Wallströms värld finns det inte ett enda argument för ett svenskt Natomedlemskap, men i SOM-institutet senaste mätning bekräftas den omsvängning som skett i opinionen. 38 procent vill söka om medlemskap, 31 procent vill inte och 32 procent är osäkra. Ett annat tecken är att socialdemokrater pläderar för en ny politik i en ny tid i Socialdemokraternas egen idétidskrift Tiden.

I en kommentar till SOM-mätningen drog Wallström Trumpkortet. ”Nato domineras av den största medlemmen, USA” och ett svenskt medlemskap skulle leda till att Donald Trump – om han blir president – får ”ett dominerande inflytande över vår säkerhets- och utrikespolitik”.

Den föga diplomatiska bilden av marionetter lär knappast uppskattas i de 27 andra medlemsstaterna, men är desto mer avslöjande för den ingrodda antiamerikanismen. Uttalandet väcker dessutom osäkerhet om regeringens verkliga syn på den transatlantiska länkens betydelse för säkerheten i Europa. Och hur går Wallströms alarmism ihop med planerna på ett ytterligare fördjupat bilateralt militärt samarbete mellan Sverige och USA? Obama lär undra.

I den deklaration som den franske utrikesministern Robert Schuman lade fram den 9 maj 1950 – och som blev startpunkt för framväxten av Europeiska unionen – slog han fast att ”världsfreden kan inte upprätthållas utan konstruktiva insatser mot hotande faror.” Så låt oss vara konstruktiva i EU men också bli fullvärdiga medlemmar i Nato.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 9/5 2016.

Read More

Sverige kan gå sin egen väg

By: admin
09-05-2016
Finland, Försvarsmakten, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik

I fredags twittrade Margot Wallström ut till världen att ”Sweden decides it’s own security policy: staying military non-aligned, a stronger defence and cooperation.” Det var kortsvaret på de senaste ryska hoten (denna gång från utrikesminister Lavrov) om motåtgärder om Sverige blir medlem i Nato.

Tweeten är en klar och tydligt deklaration att Sverige inte låter sig påverkas av yttre tryck. Det är bra. Mindre bra – och dystert ironiskt – är att i fråga om svenskt medlemskap sammanfaller uppfattningen med den ryska.

Allianslösheten är särskilt illavarslande i ett läge när det i utgångspunkten svaga försvarsbeslutet 2015 – inte oväntat – redan håller på att kapsejsa. Sverige behöver både ett starkare försvar och medlemskap i Nato.

Tweeten kan också ses som UD:s kommentar till den finländska Natoutredningen Konsekvenser av ett eventuellt finskt Natomedlemskap. Här lyfter man fram det som är ett avgörande dilemma. Det som jag brukar kalla hoppas-på-det-bästa-doktrinen och som är den djupaste innebörden av allians- lösheten. Och den gäller i än högra grad Sverige.

Nästanmedlemskapet i Nato innebär begränsad tillgång till planering, militära strukturer och besluts-fattande. Det är inte samma sak att vara medlem och inte. Inte minst gör det förstås skillnad att den skyddande och avskräckande säkerhetsgarantin saknas – i ett läge när fi ser Finland (och Sverige) som delar av Nato. Återstår att lita till hoppet. Säkrare kan man vara – och i själva verket skapar det osäkerhet.

Den finländska expertutredningen förordar att om Finland ska ansöka om medlemskap så bör det ske tillsammans med Sverige. Och förvisso är det utmärkt om vi samtidigt blir fullvärdiga medlemmar av en allians där båda länderna hör hemma (tillsammans med nästan alla EU-stater). Tillsammans får dock inte bli ett moment 22, där Sverige avvaktar ett finländskt initiativ och vice versa. Att vänta på Godot gör det enkelt för politiker med beslutsvånda, men det är framför allt ett drömscenario för Nato- motståndarna på hemmaplan och i Kreml.

Sverige kan med gott samvete gå sin egen väg. Visserligen ingår länderna i samma geostrategiska område, men läget skiljer sig väsentligt åt i händelse Putin gör Baltikum till brännpunkt. Sverige har en avgörande betydelse för Natos – och därmed våra egna – möjligheter att bistå vänner i nöd.

Och förmågan att bistå är det säkraste sättet att förebygga i syfte att bevara fred och säkerhet i Östersjön.

Det handlar inte bara om solidaritet utan också om det nationella egenintresset. Eller som det konstaterades i den Bertelmanska utredningen om försvarspolitiska samarbeten från 2014: ”Det mesta talar för att militärgeografi, teknik och styrkeförhållanden gör att delar av Sverige kommer att beröras i en konflikt, vare sig vi vill eller inte.”

Men vi bestämmer själva om att söka medlemskap i Nato. Och när budskapet från Sverige blir att nu kör vi, kommer Finland att hänga på.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 2/5 2016.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.