Sveriges säkerhetspolitiska läge är mycket allvarligt. Samtidigt leds landet av en tidigare finansminister som var ”huvudarkitekten” bakom det förra underfinansierade försvarsbeslutet och som med raljerande pedagogik diskuterat försvarsanslaget i termer av godis. Symtomatiskt nog fanns inte försvar och säkerhet med när Magdalena Andersson som nybliven partiledare lade fast sin reformagenda.

Åtskilliga har noterat att det dröjde innan statsminister Andersson reagerade på Rysslands önskan om att införliva Sverige i den egna intressesfären. Trots rådande kristid höll hon inte heller huvudanförandet vid Folk och Försvars Rikskonferens. Försvarsministern blev stand in med tal inte bara om försvar utan också om behovet av att trycka till friskolorna.

Kort sagt, vi får hoppas på att lärokurvan går brant uppåt. De fyra borgerliga partierna och SD har krävt att försvarsberedningen kallas in. Så kan en bred förankring i krishanteringen uppnås, och Försvarsmakten tillföras extra medel i vårbudgeten för att i närtid stärka försvarsförmågan. Kommer Andersson att ta till sig den möjligheten vid det partiledarmöte om säkerhetsläget som hon har inbjudit till på onsdag? Låt oss hoppas.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna valde att inte ställa sig bakom överenskommelsen om försvarsbeslutet 2021–2025 som Centern och Liberalerna ingick med regeringen Löfven. Man ville inte ställa upp på fortsatt underfinansiering av försvaret. Saken blev knappast bättre av att redan före omröstningen i riksdagen kom det larmrapporter om ofinansierade fördyringar på 10 miljarder kronor. Efter voteringen har det larmats igen. Försvarsmakten har för sin del lagt om den tolvåriga investeringsplanen.

Så ja, det är bra att man i oppositionen nu försöker väcka Andersson & Hultqvist, men ringklockan har skrällt många år innan Putin gjorde sitt senaste drag med röda linjer i en ny europeisk säkerhetsstruktur; linjer som i praktiken skulle rycka undan grunden för Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Samtidigt gnisslar det betänkligt om försvarsviljan.

Faktum är ju att regeringen styr landet på en oppositionsbudget signerad M, KD och SD. I denna flyttades inte en krona till Försvarsmaktens anslag (UO6 1.1–1.4) förbandsverksamhet och beredskap, internationella insatser, materiel och anläggningar samt forskning och teknikutveckling.

I de tre partiernas enskilda budgetförslag ståtade KD med noll extra kronor till försvaret och M ville flytta på futtiga 20 miljoner. SD ville däremot ge försvaret 2,5 miljarder extra, men det var tydligen inte så viktigt när det kom till kritan eftersom SD enades med de andra om… noll kronor.

Liberalerna och Centern, som nu känner Putin flåsande i nacken, var mindre oroliga när de egna budgetmotionerna skrevs. L bjöd noll kronor i förstärkning medan C plussade på med 20 miljoner.

Så ja, ”vi” har varit naiva igen.

Det vore naturligt för en snabbinkallad Försvarsberedning att även ta sig an den säkerhetspolitiska linjen. Socialdemokraterna låter inte längre bara som Hultqvist (aldrig gå med i Nato) utan också som Linde (aldrig uteslutit medlemskap). Vad det innebär är värt att testa. Kanhända skulle det vara möjligt att finna enighet i en konsensusskapande formulering som kan rymma andan i den option om medlemskap som en majoritet i Riksdagen önskar, men som S säger nej till.

Problemet är dock att inte ens en klart uttalad option ändrar något i sak – vi blir inte säkrare. Och dessutom står det ju oss redan fritt att söka om medlemskap.

Försvarsminister Hultqvist har beskrivit den mycket synliga beredskapshöjningen på Gotland som ett sätt att visa suveränitet. Men vill vi verkligen hävda Sveriges suveränitet görs det genom ett fullt medlemskap i Nato. Och, förstås helt grundläggande, en snabb förstärkning av vår egen nationella försvarsförmåga.

Ledare i Svenska Dagbladet 24 jan 2022.