Claes Arvidsson

Archive
Tag "Donald Trump"

Det var en megahändelse i Norge när statsminister Støre och finansminister (och tidigare Natos generalsekreterare) Stoltenberg förra veckan fick audiens hos kejsaren av Maga i Vita huset. Inför mötet var oron stor; i medier utfärdas varningar om att det kanske låg en politisk katastrof på lur – efteråt svallade i stället hyllningarna av den diplomatiska segern.

Trump prisade Norge (great) och Støre (great) och betonade gemenskapen (”we are all great people”).

I mediebruset spekulerades om att Norge till och med skulle kunna ta ledartröjan i Norden när det gäller relationerna till USA. De mest kritiska rösterna hördes från Rødt och Sosialistisk Venstreparti, som efterfrågade öppen kritik och bredare samtalspalett. SV klagade över ”koseprat” (ungefär myspys). 

På den här sidan av kölen var upphetsningen betydligt mindre. Med ett undantag. DN:s Peter Wolodarski blev så till sig att rubriken på hans kommentar löd: ”Norge borde skämmas – smickrar Trump i stället för att ge pengar till Ukraina”.

Kanhända har Wolodarski sett för mycket på julfilmen Love Actually där Hugh Grant i rollen som premiärminister vid en presskonferens sågar den amerikanske presidenten vid fotknölarna. Verkligheten är emellertid inte lika enkel och han brister i rollförståelsen mellan sin egen och Støres.

En instabil, aggressivt bekräftelsesökande Trump, hans administrationen och den förda politiken framstår som en svart politisk fars. De besökande norrmännen hade dock knappast en önskan om en repris av scenerna med president Zelenskyj i Vita huset.

I Wolodarskis skildring ”nöjde sig (Støre) inte med att strö falskt smicker över Trumps ‘fredsinitiativ’ – som i praktiken är ett krav på att Ukraina ska kapitulera. När Putins anfallskrig kom på tal drogs han också farligt nära med i det moraliska likställandet mellan angripare och offer”.

Orden som de facto fälldes var uppmaningen att ”båda parter måste veta att de ska leverera – och de måste känna pressen att göra det”. Wolodarski tolkar uttalandet som ett ”uppenbart försök att ytterligare ställa sig in hos den amerikanske värden”. Men i verkligheten var det en indirekt kritik av Trump. I de så kallade fredsförhandlingarna har ju USA enbart satt press på en av parterna, Ukraina.

Det är dessutom skillnad mellan det som utspelas on stage och off stage. Bakom stängda dörrar var budskapet, enligt Støre, desto tydligare i fråga om att freden ska vara på Ukrainas premisser och att Norge står bakom Ukrainas territoriella suveränitet.

I mötet med Trump tog Støre och Stoltenberg fasta på det som är Norges intresse i fråga om Ukraina och det görs i samråd med den europeiska Ukrainakoalitionen. Att så är fallet understryks av att den norska delegationen hade möten med Ukrainas premiärminister Sjmyhal före och efter sittningen i Ovala rummet. Även Natos generalsekreterare Rutte ankom pronto till den norska ambassaden för att informera sig om samtalen.

För Norge stod ytterligare två frågekomplex i förgrunden. Dels den tioprocentiga generella tull som Trump aviserat. Mötet gav en möjlighet att tala om dels det felaktiga beräkningsunderlaget, hur stora investeringar som Oljefonden har gjort i USA och dylikt. Dels de säkerhetspolitiska relationerna och då med betoning av Norges betydelse för amerikansk säkerhet i Arktis. Och det är inte dåligt i det fall Trump fick en klar bild av den.

Det är som det är och då tvingas man laga efter läge, som också Finlands i Mar Lago golfspelande president Stubb gjorde.

Kort sagt, tiraden i Dagens Nyheter mot Norge var inte helt lysande.

Däremot håller jag med Wolodarski om att Norge – den ofrivillige krigsprofitören – kan och bör visa Ukraina mer biståndsvillighet än vad man har gjort hittills. Men chefredaktörens eländesbeskrivning är lika missvisande som den norska regeringens självskryt över den egna förträffligheten.

Ledare i Svenska Dagbladet 30 april 2025

Read More

Med presidenten i huvudrollen som drama queen befinner sig USA i fritt fall och på vägen ned växer det fram en annan nation. Det Trumpland som tar form innebär ett högerradikalt farväl på steroider till den gemenskap som brukar sammanfattas i begreppet väst.

Allianser med demokratier och multilateralism hör hemma på politikens skräphög. Så även konstitutionella fundament som rättsstatlighet. Lägg därtill synen på vetenskap och akademisk frihet. Och förstås frihandel.

I rekordfart har det därmed öppnats en avgrund i förhållande till Europa. Värdegrund, intressen och sättet att göra politik är helt annorlunda. Allt illustrerat av Trumps politiska frändskap med Putins envälde i oligarkernas Ryssland. Det är ett band som innebär en ”normalisering” av Ryssland och att Ukrainas suveränitet kan säljas ut i utbyte mot smicker och silverpenningar.

Hoten om att ta Grönland understryker den bistra sanningen att den transatlantiska länken, som Europa alltför länge har förlitat sig på, har förlorat sin trovärdighet. Ett handelskrig väntar för Sverige och resten av EU – och när det gäller USA:s medlemskap och roll i Nato är det inte heller bara att vänta och se.

Den amerikanska ångvältspolitiken syftar till att skapa en känsla av tillplattad maktlöshet, men det är en väldig skillnad mellan Panama och EU. Visserligen är EU inte en stat men tillsammans är medlemmarna en ekonomisk stormakt. I ett handelskrig har EU-kommissionen mandat att svara kraftfullt i fråga om tullar, och har i värsta fall även andra regulatoriska ”vapen” att ta till.

Kort sagt, EU har agens – och faktiskt så även inom säkerhetspolitiken.

Som i tidigare kriser har EU efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina, rest sig. Det har handlat om bistånd till Ukraina och sanktioner mot Ryssland. EU har dessutom fått en försvarsdimension på riktigt. ReArm Europe ska täta europeiska förmågeluckor. Det handlar inte om att ersätta Nato utan om att göra Europa starkare i Nato. Och kapabelt att senast 2030 kunna agera på egen hand i hela EU. Det är välkommet.

EU-kommissionen har skruvat på regelverken i syfte att underlätta för medlemsstaterna att investera i säkerhet. Det återstår dock att se hur stor del av de 800 miljarder euro som skulle kunna frigöras för försvar och försvarsindustri som faktiskt kommer att tas i anspråk. Fler borde satsa som Sverige, men såväl lägesbild som statsfinanser skiljer sig markant åt. En varning bör också utfärdas för den byråkratiska grottekvarnen.

För Europa är Putins krig mot Ukraina en existentiell fråga – Ukraina är ju en del av Europa. Om resultatet blir en ”deal” på ryska villkor lämnar det dessutom fältet fritt framöver för fortsatt rysk militär aggression även utanför Ukrainas gränser. ”Koalitionen av villiga” med Emmanuel Macron och Keir Starmer i förarsätet spelar en avgörande för att Ukraina ska kunna hålla emot ”fredsfursten” Trump och ”tsaren” i Kreml. Samtidigt bidrar den till att myndiggöra den europeiska försvarsdimensionen. Och Sverige är förstås med.

Europa rustar. Förr eller senare ska försvarsnotan betalas och därför är det framtidsavgörande att EU:s tillväxtmotor går upp i varv för att minska behovet av skattehöjningar eller tvingas välja bort annat. Inte minst handlar det om att förverkliga den inre marknadens potential och minska på regelbördan. Åtskilligt finns att hämta från att-göra-listan i Draghis och Lettas rapporter. 

Till bilden hör att försvarsindustrin inte bara spelar en säkerhetspolitisk roll, den kan även bidra till innovativt spillover till andra sektorer. Den kommande investeringsboomen förstärks av att tungviktaren Tyskland har beslutat att släppa på ”skuldbromsen”.

För EU gäller den nu att öka den militära förmågan för att minska den säkerhetspolitiska risken och samtidigt bli mer riskbenägen för att öka den ekonomiska tillväxten. Alltså göra det som krigsekonomin kräver. Och freden.

Ledare i Svenska Dagbladet 27 mars 2025.

Read More

Förhandlingar om ett slut på kriget i Ukraina har redan tidigare legat i korten, men då med utgångspunkten att det skulle ske utifrån en ukrainsk styrkeposition. Men med USA:s president Donald Trump är det motsatsen som gäller. Han vill ha en deal för att kunna utropa sig till fredsfurste, till en starkare man än Putin och dessutom möjligen dra in lite snabba cash.

Ukraina i sig är en bisak – Trump är huvudsaken. Beskedet från Vita huset är att priset för vapenvila och eventuell fred är att landet måste ställa in sig på att avträda ockuperat territorium.

Kort sagt, överge sina egna medborgare.

Putin har å sin sida stått på sig efter att ha fått huvudkrav tillgodosedda av Trump redan innan förhandlingarna hade inletts.

Ryssland har annekterat Donbass och Krim i strid med folkrätten, men det betyder nada för Trump. Med stöd i den uppdaterade ryska konstitutionen kräver Kreml i stället att de delar som Kiev har återtagit (“ockuperat”) måste befrias.

Samtidigt rullar russificeringen med full kraft i de ockuperade delarna av Ukraina. I propagandakriget avfyras ständiga salvor om att regeringen i Kiev är nazister och russofober – och egentligen är förklädda representanter för Nato. Och dessutom är ju Ukraina inte och har aldrig varit en egen nation utan är en del av Ryssland, enligt propagandan.

De ideologiska grundelementen är förstås desamma som i Ryssland i form av en treenighet bestående av imperial nationalism, sovjetnostalgi och rysk-ortodoxi. I kulten har det Stora fosterländska kriget en central roll – att det krig som utkämpas nu är samma strid nu som då.

Typiskt nog börjar tideräkning för kriget i Kreml först 1941 då Hitlers Tyskland gick till angrepp, inte Molotov-Ribbentroppakten med nazisterna 1939.

Budskapet till dem som identifierar sig som ukrainare är att de är förledda och med brutala medel ska de komma på rätta tankar. Det behöver ju förstås inte betyda att identiteten ändras men att man ska tvingas böja sig. Kort sagt, som i Ryssland.

På klassiskt maner skapas rädsla i form av inkallande av misshagliga eller misstänkt misshagliga ukrainare till förhörscentran. Särskilda läger för omvändelsebehandling har inrättats. Det finns också rena tortyrkammare.

Det ukrainska språket är bannlyst i skolor och på universitet. Läromedlen är förstås ryska.

Ukrainska är inte heller tillåtet språk i offentliga institutioner. Den ryska ortodoxa kyrkan är den enda tillåtna och präster från andra kristna kyrkor förföljs. I försöken att utplåna det ukrainska ingår rivandet av minnesmonument över Holomodor (den politiskt framkallade svältkatastrofen 1932–1933 i den dåvarande sovjetrepubliken Ukraina).

Mer materiellt påtagligt är att det bara är ett byte till ett ryskt pass gör det möjligt att få tillgång till socialt stöd, hälsovård och pensioner. Rubeln är det enda giltiga betalningsmedlet.

Till och med tiden har blivit rysk.

Till bilden hör å ena sidan att hundratusentals ryssar har uppmuntrats att flytta in på ockuperad mark. Å andra sidan tvångsinkallas ukrainska män till den ryska armén för att i rollen som kanonföda strida mot sina egna landsmän och 20 000 barn har tvångsdeporterats till Ryssland.

Putins fullskaliga invasion av Ukraina 2022 utgjorde den definitiva slutpunkten på det post-kommunistiska Ryssland. Skapandet av en ny nationell identitet byggt till den ”den heliga treenigheten” inleddes tidigare, men processen har intensifierats. Det understryks av att indoktrineringen nu inte längre bara pågår i högstadiet och på universiteten, utan att propagandan kolporteras även på förskolan och till småskolebarn. Och kriget står i fokus.

Den som tror att Putin nöjer sig med en Ukrainadeal tror fel. 

Krönika i Altinget 19 mars 2025.

Read More

Det har varit en sanning som huggen i sten att Europa inte kan möta kriser och framtidsutmaningar utan ett fransk-tyskt ledarskap. Men ett sådant ledarskap saknas just nu. President Emmanuel Macron såg sig själv som den suveräne ledaren med den romerska överguden Jupiter som rollmodell, men i stället blev han till en Ikaros i Élyséepalatset.

I Tyskland kan – några veckor före parlamentsvalet – åren med trafikljuskoalitionen bäst sammanfattas med Olaf Scholz i rollen som kansler Vankelmod.

I stället har den polske premiärminister Donald Tusk tagit över ledartröjan på den europeiska scenen – och det understryks av att Polen nu är ordförandeland i EU. Efter det informella mötet mellan EU:s stats- och regeringschefer i häomdagen betonade han att EU:s svar på Donald Trumps hot om att införa tullar måste vara att stå eniga, vara tydliga, vänliga men också fasta. Polens ställning avspeglas också i att Tysklands av allt att döma näste kansler – CDU:s Friedrich Merz – har sagt att han på sin första dag på det nya jobbet inte bara kommer att besöka Paris, utan också Warszawa.

Sedan parlamentsvalet 2023 leder Donald Tusk en bred koalition vars främsta gemensamma nämnare var att hindra det då styrande partiet Lag och rättvisa från att oåterkalleligen göra Polen till ett ”Orbanland” enligt ungersk modell. Tidigare har han varit regeringschef, ordförande i Europeiska rådet och i EPP, men leder nu alltså igen den liberal-konservativa partiet Medborgarplattformen.

Inrikespolitiskt har mycket kraft och trixande lagts på att rehabilitera rättsstaten och göra upp med korruption och maktmissbruk. På grund av insatserna från Tusks regering frisläppte EU-kommissionen fondmedel på 137 miljarder euro som blockerats som svar på Lag och rättvisas nedmontering av rättsstaten.

Lag och rättvisas president Andrzej Duda har genom ett flitigt utnyttjande av sin vetorätt varit ett hinder på vägen mot att åter göra Polen till en fullvärdig demokrati.

Om Medborgarplattformens kandidat Rafał Trzaskowski vinner presidentvalet i maj blir det dessutom enklare att genomföra andra reformer som regeringskoalitionen har på sin agenda.

När det gäller försvar och säkerhet har det dock funnits samförstånd. Polen var ett av de länder som reagerade starkast på Rysslands angrepp på Ukraina 2014 och har efter den fullskaliga invasionen 2022 svarat på ett relevant sätt. Försvarsbudgeten som andel av BNP uppgår till 4,7 procent i Polen och Donald Tusk har inte heller något problem med Donald Trumps krav på att öka Natos tvåprocentsgolv till fem procent.

För att möta ett konventionellt anfall byggs befästningar i riktning Kaliningrad, Belarus och Ukraina (i den händelse Putin tar över).

Den östra skölden syftar till att hindra ryska stridsvagnars framfart med diken, taggtråd och hinder av betong. I Redzikowo, tio mil väster om Gdansk, har USA en bas för försvar mot ballistiska robotar. Även den Baltic Sentry den – pågående Natoinsatsen i Östersjön med syftet att skydda kritisk infrastruktur –  är ett polskt initiativ.

Som en annan del av hybridkrigföringen mot Europa har det organiserats flyktresor till Belarus för vidareförmedling av migranter till Polen. Ett 20 mil och 5,5 meter högt stängsel har dock minskat inflödet rejält. Rzesźow är en central hub för vapenhjälpen till Ukraina.

Inget land i Europa rustar mer än Polen. Upprustningen kan dessutom innebära affärer för svensk del, inte minst när Polens enda ubåt ska ersättas med en helt ubåtsflotta.

Försvarskoncernen Saab har inkommit med anbud om att leverera ubåtarna A26 till Polen. Precis som vanligt är det många olika parametrar som avgör en affär, men i fråga om förmåga att verka i den speciella Östersjömiljön står Saab i särklass. Men för att det ska li en affär lär det också krävas ett paket som inkluderar olika industrisamarbeten.

Det bör vara en prioriterad uppgift för regeringen Kristersson att lotsa affären i hamn. Det är bra för svensk försvarsindustri, men affären skulle dessutom vara ett utmärkt sätt att ta det breda samarbetsavtal som ingicks i höstas vidare.

Inledningsvis i samarbetet slås där fast att:

”Konungariket Sverige och Republiken Polen är sammanlänkade av en gemensam historia, geografi och framtid. Sveriges och Polens djupa samhörighet och gemensamma intressen är utgångspunkten för det strategiska partnerskapet mellan länderna.”

Och för både Sverige och Polen är Ukrainas överlevnad och hotet från Ryssland av högsta prioritet. Det gäller även i dessa Trumptider.

Krönika i Altinget 5 februari 2025.

Read More

Ibland överträffar verkligheten vad man i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. En sådan dag är det i dag, när USA:s 47:e president svärs in och ett nytt kapitel i The Trump Story börjar skrivas. Historien skulle ha kunnat vara en svart politisk fars, men den är en amerikansk tragedi som utspelas i realtid.

Med Donald Trump får världens mäktigaste land igen en president som anser att diktatorerna Kim Jong-Un, Vladimir Putin och Xi Jinping är förebilder. Ja, som i alla fall prisas för sin handlingskraft. Lite skämtsamt har Trump sagt att han bara ska styra som en diktator första dagen på jobbet.

Agerar som en allsmäktig gudfader

Om man ska tro den tillträdande presidenten är han störst, bäst och vackrast, en guds gåva till mänskligheten. Smicker är följaktligen det som krävs för att komma på god fot med honom. I Donald Trumps värld är det uttryck för respekt. Detsamma gäller annan betalning av tribut, typ kampanjbidrag i valrörelsen eller kostnaderna i samband med installationen.

Samtidigt agerar Donald Trump som en allsmäktig gudfader när han delar ut fördelar och beskydd i utbyte mot osviklig lojalitet och, å andra sidan, mobbning och hot. Det republikanska partiets överideologi är numera klientilismen. Det finns en oro för ”state capture” med Viktor Orbáns Ungern som förebild.

I sitt avskedstal varnade president Biden för att en oligarki tar form på basis av extrem rikedom, makt och inflytande.

Trump kan knappt öppna munnen utan att faktakontrollanterna visar röd flagg, men det berör honom inte. Sant eller falskt spelar inte någon roll för en person som med filosofen Harry G Frankfurst ord skulle kunna beskrivas som en ”bullshit artist”. Det allt överskuggande för en ”skitsnackare” är att skapa intryck och säga det som leder till att bakomliggande outtalade mål uppnås.

Saken blir inte bättre av att för mycket av det snacket minska förmågan att faktiskt kunna tala sanning.

Trump begriper inte värdet av allianser

Donald Trump leder världens mäktigaste land men står för en geopolitik som för tankarna till en realitysåpa. Han är fixerad vid tullar – trots att det utlovade resultatet av införandet av sådana går på tvärs mot hur de i verkligheten fungerar. Så nu ligger handelskrig mot Kina och EU i korten. Och förstås ökad inflation i USA.

USA får en president som inte förstår att allianser med andra stater ger ett enormt övertag i förhållande till Kina, Ryssland och Iran. Med hot om militärmakt och ekonomiska sanktioner har Donald Trump i stället krävt att få lägga beslag på Grönland. I samma släng ska USA ta över Panamakanalen. Kanada kan lämpligtvis inkorporeras som en amerikansk delstat. Lägg därtill att Elon Musks kampanjande i Europa nu blir officiell utrikespolitik.

Till skillnad från under den första mandatperioden är det få vuxna i det Ovala rummet, men desto fler som hör hemma i ett skräckkabinett. Genom utspelen tar USA avstånd från den i FN grundande rättsordningen med staters suveränitet och territoriella integritet som grund.

Det välkomnas både av Kina och Ryssland som också vill att stormakt ska vara detsamma som rätt.

Fasthet – men också flexibilitet

Utrikesminister Sergej Lavrov har betonat att USA och Danmark borde lyssna till vad Grönlands invånare själva vill – på samma sätt som Ryssland hävdar att man gjort med invånarna på Krim och i Donbas. Kreml har med nöje också kunnat konstatera att den nygamle presidenten delar den ryska synen på vad som utlöste kriget mot Ukraina, det vill säga det påstådda hotet från Nato mot Ryssland.

Donald Trump har försäkrat att kriget kan avslutas på 24 timmar, men räknar nu med att det tar upp till ett halvår. Tyvärr är det mer sannolikt att det i sådana fall snarare blir en fred på Putins än Ukrainas villkor. Avtalet med talibanerna från 2020 (som Biden tyvärr fullföljde) är ett avskräckande exempel på Trumps ”Art of the Deal”.

I en tid när det är troligt att en kravstor Trump kommer att försämra relationerna till Europa krävs det sammanhållning och fasthet men också flexibilitet för att göra överenskommelser.

Fortsättningen på Donald Trumps historia behöver inte bli så illa som man kan befara och det kan till och med finnas uppsidor både i USA och på världsscenen.

Men det kan också bli värre.

Krönika i Altinget 22 januari 2025

Read More

I december ska Riksdagen lägga fast försvarsbeslutet 2025–2030. Det bör innehålla ett besked om att Sverige ska satsa tre procent av BNP på det militära försvaret. I Nato är tvåprocentsmålet redan ett golv.

Alla brickor är på plats för en ytterligare upptrappning av Rysslands krig mot Ukraina. I den totalitära militärstaten hade ”presidentvalet” inte behövts, men hölls för att demonstrera illusionen av ett överväldigande stöd för Putin och hans krigsagenda. Nu är en ny massmobilisering till köttkvarnen att vänta. Spänningsnivån stiger dessutom ytterligare efter IS-terrorn i Moskva – som Kreml ger Ukraina skulden för.

Eskaleringen kommer att sätta solidariteten från vänkoalitionen till Ukraina på nya prov ”här och nu” i form av militär och ekonomisk hjälp för att landet ska överleva. Det skulle vara en moralisk kollaps om Ryssland – alla högstämda löften till trots – tilläts att vinna. Men det skulle också öppna vägen för fortsatt framtida rysk revanschism.

Kort sagt, försvarsbeslutet 2025–2030 ska väga in en rad osäkerheter i olika tidsscenarier. Inte minst finns en elefant i rummet som Försvarsberedningen inte får blunda för. Ju högre anslag till det militära försvaret i Nato, desto nöjdare blir Donald Trump.

Den årliga utrikespolitiska deklarationen är ofta en katalogaria utan riktigt fokus. Så icke när utrikesminister Billström i onsdags med anledning av Sveriges medlemskap i Nato läste upp en uppdaterad version. På punkt efter punkt levererade statsrådet. Han underströk vikten av att stödja Ukrainas kamp för landets egen och vår frihet, det över tid bestående hotet från Ryssland och Natos – och USA:s – helt centrala roll för Sveriges säkerhet.

En viktig punkt saknades dock. Billström borde ha sagt att Sverige inom ramen för försvarsbeslutet 2025–2030 ska öka anslaget till det militära försvaret till tre procent av BNP.

Försvarsminister Jonsson har flaggat för en tänkbar ökning av anslaget till det militära försvaret till 2,5 procent av BNP. Statsminister Kristersson har bara hummat. Vad finansminister Svantesson står i saken kan man ana sig till. Därför var det synnerligen välkommet med Centerpartiets inspel till den slutspurtande Försvarsberedningen. Förslaget innebär en successiv ökning till tre procent av BNP. Målbilden är 2030.

Sverige tillhör de Nato-medlemmar som kommer att uppnå tvåprocentsmålet 2024, men bör sikta på tre procent av BNP till det militära försvaret. Det tillkommer dessutom en räkning för det civila försvaret. Regeringen bör därför på allvar pröva om det statsfinansiella ramverket ska stöpas om för att möjliggöra en nödvändig satsning på försvar och säkerhet. Statsfinanserna är solida och medger lån till investeringar i fred.

Samtidigt måste finansieringen ske på ett sätt som säkerställer anslagsnivån över tid. Kort sagt, det krävs balans mellan vad försvaret ska kunna göra, med vad och till vilken kostnad. Det gäller ”här och nu”, liksom bortom perioden 2025–2030.

Allt handlar dock inte om att tillföra nya medel. Behovet av flexibilitet och framförhållning är inte nytt, men det har ökat dramatiskt efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Det är rusning efter materiel när alla rustar upp. Ett begränsat utbud leder till köbildning och högre priser. Hur mycket pang vi får för pengarna påverkas även negativt av inflation, höjda räntor och kronkurs.

Därför behöver Försvarsmakten och Försvarets materielverk ett friare mandat att agera på försvarsindustrimarknaden. Det gäller både anslagskrediter och anslagssparande.

Sverige kan se fram emot att delta på Natos jubileumstoppmöte i Washington i juli. Några dagar senare blir det mindre glatt, då Donald Trump kommer att utses till republikanernas kandidat i höstens presidentval. Absurt nog har han goda möjligheter att vinna det. Vad det kan innebära för USA och den amerikanska demokratin är omöjligt veta – mer än att prognosen inte är god. Det kommer dessutom att resa nya frågetecken om Natos hållfasthet och funktion som säkerhetsankare i Europa.

Som president hotade Trump med att lämna Nato om de allierade inte betalade sin del av notan. Nyligen slog han fast att artikel 5 inte gällde vid ett angrepp från Ryssland på en allierad som inte satsade tillräckligt på försvaret. Ja, han uppmanade till och med Ryssland att göra ”vad fan de vill”. I en intervju i förra veckan var budskapet något mer försonligt. USA ska inte lämna Nato men det förutsätter att de allierade inte åker snålskjuts utan ”play fair”.

Tre procent är dessutom en klok investering i Sveriges försvarsavtal med USA, DAC, i händelse att Trump åter tar kommandot i Vita huset i januari 2025. Och även med en annan utgång är det bättre att Sverige rustar för mycket än att göra om samma misstag som tidigare – rustar för lite.

Vi lever i förkrigstid.

Ledare i Svenska Dagbladet 25 mars 2024.

Read More