Claes Arvidsson

Archive
Tag "Donald Trump"

Det har varit en sanning som huggen i sten att Europa inte kan möta kriser och framtidsutmaningar utan ett fransk-tyskt ledarskap. Men ett sådant ledarskap saknas just nu. President Emmanuel Macron såg sig själv som den suveräne ledaren med den romerska överguden Jupiter som rollmodell, men i stället blev han till en Ikaros i Élyséepalatset.

I Tyskland kan – några veckor före parlamentsvalet – åren med trafikljuskoalitionen bäst sammanfattas med Olaf Scholz i rollen som kansler Vankelmod.

I stället har den polske premiärminister Donald Tusk tagit över ledartröjan på den europeiska scenen – och det understryks av att Polen nu är ordförandeland i EU. Efter det informella mötet mellan EU:s stats- och regeringschefer i häomdagen betonade han att EU:s svar på Donald Trumps hot om att införa tullar måste vara att stå eniga, vara tydliga, vänliga men också fasta. Polens ställning avspeglas också i att Tysklands av allt att döma näste kansler – CDU:s Friedrich Merz – har sagt att han på sin första dag på det nya jobbet inte bara kommer att besöka Paris, utan också Warszawa.

Sedan parlamentsvalet 2023 leder Donald Tusk en bred koalition vars främsta gemensamma nämnare var att hindra det då styrande partiet Lag och rättvisa från att oåterkalleligen göra Polen till ett ”Orbanland” enligt ungersk modell. Tidigare har han varit regeringschef, ordförande i Europeiska rådet och i EPP, men leder nu alltså igen den liberal-konservativa partiet Medborgarplattformen.

Inrikespolitiskt har mycket kraft och trixande lagts på att rehabilitera rättsstaten och göra upp med korruption och maktmissbruk. På grund av insatserna från Tusks regering frisläppte EU-kommissionen fondmedel på 137 miljarder euro som blockerats som svar på Lag och rättvisas nedmontering av rättsstaten.

Lag och rättvisas president Andrzej Duda har genom ett flitigt utnyttjande av sin vetorätt varit ett hinder på vägen mot att åter göra Polen till en fullvärdig demokrati.

Om Medborgarplattformens kandidat Rafał Trzaskowski vinner presidentvalet i maj blir det dessutom enklare att genomföra andra reformer som regeringskoalitionen har på sin agenda.

När det gäller försvar och säkerhet har det dock funnits samförstånd. Polen var ett av de länder som reagerade starkast på Rysslands angrepp på Ukraina 2014 och har efter den fullskaliga invasionen 2022 svarat på ett relevant sätt. Försvarsbudgeten som andel av BNP uppgår till 4,7 procent i Polen och Donald Tusk har inte heller något problem med Donald Trumps krav på att öka Natos tvåprocentsgolv till fem procent.

För att möta ett konventionellt anfall byggs befästningar i riktning Kaliningrad, Belarus och Ukraina (i den händelse Putin tar över).

Den östra skölden syftar till att hindra ryska stridsvagnars framfart med diken, taggtråd och hinder av betong. I Redzikowo, tio mil väster om Gdansk, har USA en bas för försvar mot ballistiska robotar. Även den Baltic Sentry den – pågående Natoinsatsen i Östersjön med syftet att skydda kritisk infrastruktur –  är ett polskt initiativ.

Som en annan del av hybridkrigföringen mot Europa har det organiserats flyktresor till Belarus för vidareförmedling av migranter till Polen. Ett 20 mil och 5,5 meter högt stängsel har dock minskat inflödet rejält. Rzesźow är en central hub för vapenhjälpen till Ukraina.

Inget land i Europa rustar mer än Polen. Upprustningen kan dessutom innebära affärer för svensk del, inte minst när Polens enda ubåt ska ersättas med en helt ubåtsflotta.

Försvarskoncernen Saab har inkommit med anbud om att leverera ubåtarna A26 till Polen. Precis som vanligt är det många olika parametrar som avgör en affär, men i fråga om förmåga att verka i den speciella Östersjömiljön står Saab i särklass. Men för att det ska li en affär lär det också krävas ett paket som inkluderar olika industrisamarbeten.

Det bör vara en prioriterad uppgift för regeringen Kristersson att lotsa affären i hamn. Det är bra för svensk försvarsindustri, men affären skulle dessutom vara ett utmärkt sätt att ta det breda samarbetsavtal som ingicks i höstas vidare.

Inledningsvis i samarbetet slås där fast att:

”Konungariket Sverige och Republiken Polen är sammanlänkade av en gemensam historia, geografi och framtid. Sveriges och Polens djupa samhörighet och gemensamma intressen är utgångspunkten för det strategiska partnerskapet mellan länderna.”

Och för både Sverige och Polen är Ukrainas överlevnad och hotet från Ryssland av högsta prioritet. Det gäller även i dessa Trumptider.

Krönika i Altinget 5 februari 2025.

Read More

Ibland överträffar verkligheten vad man i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. En sådan dag är det i dag, när USA:s 47:e president svärs in och ett nytt kapitel i The Trump Story börjar skrivas. Historien skulle ha kunnat vara en svart politisk fars, men den är en amerikansk tragedi som utspelas i realtid.

Med Donald Trump får världens mäktigaste land igen en president som anser att diktatorerna Kim Jong-Un, Vladimir Putin och Xi Jinping är förebilder. Ja, som i alla fall prisas för sin handlingskraft. Lite skämtsamt har Trump sagt att han bara ska styra som en diktator första dagen på jobbet.

Agerar som en allsmäktig gudfader

Om man ska tro den tillträdande presidenten är han störst, bäst och vackrast, en guds gåva till mänskligheten. Smicker är följaktligen det som krävs för att komma på god fot med honom. I Donald Trumps värld är det uttryck för respekt. Detsamma gäller annan betalning av tribut, typ kampanjbidrag i valrörelsen eller kostnaderna i samband med installationen.

Samtidigt agerar Donald Trump som en allsmäktig gudfader när han delar ut fördelar och beskydd i utbyte mot osviklig lojalitet och, å andra sidan, mobbning och hot. Det republikanska partiets överideologi är numera klientilismen. Det finns en oro för ”state capture” med Viktor Orbáns Ungern som förebild.

I sitt avskedstal varnade president Biden för att en oligarki tar form på basis av extrem rikedom, makt och inflytande.

Trump kan knappt öppna munnen utan att faktakontrollanterna visar röd flagg, men det berör honom inte. Sant eller falskt spelar inte någon roll för en person som med filosofen Harry G Frankfurst ord skulle kunna beskrivas som en ”bullshit artist”. Det allt överskuggande för en ”skitsnackare” är att skapa intryck och säga det som leder till att bakomliggande outtalade mål uppnås.

Saken blir inte bättre av att för mycket av det snacket minska förmågan att faktiskt kunna tala sanning.

Trump begriper inte värdet av allianser

Donald Trump leder världens mäktigaste land men står för en geopolitik som för tankarna till en realitysåpa. Han är fixerad vid tullar – trots att det utlovade resultatet av införandet av sådana går på tvärs mot hur de i verkligheten fungerar. Så nu ligger handelskrig mot Kina och EU i korten. Och förstås ökad inflation i USA.

USA får en president som inte förstår att allianser med andra stater ger ett enormt övertag i förhållande till Kina, Ryssland och Iran. Med hot om militärmakt och ekonomiska sanktioner har Donald Trump i stället krävt att få lägga beslag på Grönland. I samma släng ska USA ta över Panamakanalen. Kanada kan lämpligtvis inkorporeras som en amerikansk delstat. Lägg därtill att Elon Musks kampanjande i Europa nu blir officiell utrikespolitik.

Till skillnad från under den första mandatperioden är det få vuxna i det Ovala rummet, men desto fler som hör hemma i ett skräckkabinett. Genom utspelen tar USA avstånd från den i FN grundande rättsordningen med staters suveränitet och territoriella integritet som grund.

Det välkomnas både av Kina och Ryssland som också vill att stormakt ska vara detsamma som rätt.

Fasthet – men också flexibilitet

Utrikesminister Sergej Lavrov har betonat att USA och Danmark borde lyssna till vad Grönlands invånare själva vill – på samma sätt som Ryssland hävdar att man gjort med invånarna på Krim och i Donbas. Kreml har med nöje också kunnat konstatera att den nygamle presidenten delar den ryska synen på vad som utlöste kriget mot Ukraina, det vill säga det påstådda hotet från Nato mot Ryssland.

Donald Trump har försäkrat att kriget kan avslutas på 24 timmar, men räknar nu med att det tar upp till ett halvår. Tyvärr är det mer sannolikt att det i sådana fall snarare blir en fred på Putins än Ukrainas villkor. Avtalet med talibanerna från 2020 (som Biden tyvärr fullföljde) är ett avskräckande exempel på Trumps ”Art of the Deal”.

I en tid när det är troligt att en kravstor Trump kommer att försämra relationerna till Europa krävs det sammanhållning och fasthet men också flexibilitet för att göra överenskommelser.

Fortsättningen på Donald Trumps historia behöver inte bli så illa som man kan befara och det kan till och med finnas uppsidor både i USA och på världsscenen.

Men det kan också bli värre.

Krönika i Altinget 22 januari 2025

Read More

I december ska Riksdagen lägga fast försvarsbeslutet 2025–2030. Det bör innehålla ett besked om att Sverige ska satsa tre procent av BNP på det militära försvaret. I Nato är tvåprocentsmålet redan ett golv.

Alla brickor är på plats för en ytterligare upptrappning av Rysslands krig mot Ukraina. I den totalitära militärstaten hade ”presidentvalet” inte behövts, men hölls för att demonstrera illusionen av ett överväldigande stöd för Putin och hans krigsagenda. Nu är en ny massmobilisering till köttkvarnen att vänta. Spänningsnivån stiger dessutom ytterligare efter IS-terrorn i Moskva – som Kreml ger Ukraina skulden för.

Eskaleringen kommer att sätta solidariteten från vänkoalitionen till Ukraina på nya prov ”här och nu” i form av militär och ekonomisk hjälp för att landet ska överleva. Det skulle vara en moralisk kollaps om Ryssland – alla högstämda löften till trots – tilläts att vinna. Men det skulle också öppna vägen för fortsatt framtida rysk revanschism.

Kort sagt, försvarsbeslutet 2025–2030 ska väga in en rad osäkerheter i olika tidsscenarier. Inte minst finns en elefant i rummet som Försvarsberedningen inte får blunda för. Ju högre anslag till det militära försvaret i Nato, desto nöjdare blir Donald Trump.

Den årliga utrikespolitiska deklarationen är ofta en katalogaria utan riktigt fokus. Så icke när utrikesminister Billström i onsdags med anledning av Sveriges medlemskap i Nato läste upp en uppdaterad version. På punkt efter punkt levererade statsrådet. Han underströk vikten av att stödja Ukrainas kamp för landets egen och vår frihet, det över tid bestående hotet från Ryssland och Natos – och USA:s – helt centrala roll för Sveriges säkerhet.

En viktig punkt saknades dock. Billström borde ha sagt att Sverige inom ramen för försvarsbeslutet 2025–2030 ska öka anslaget till det militära försvaret till tre procent av BNP.

Försvarsminister Jonsson har flaggat för en tänkbar ökning av anslaget till det militära försvaret till 2,5 procent av BNP. Statsminister Kristersson har bara hummat. Vad finansminister Svantesson står i saken kan man ana sig till. Därför var det synnerligen välkommet med Centerpartiets inspel till den slutspurtande Försvarsberedningen. Förslaget innebär en successiv ökning till tre procent av BNP. Målbilden är 2030.

Sverige tillhör de Nato-medlemmar som kommer att uppnå tvåprocentsmålet 2024, men bör sikta på tre procent av BNP till det militära försvaret. Det tillkommer dessutom en räkning för det civila försvaret. Regeringen bör därför på allvar pröva om det statsfinansiella ramverket ska stöpas om för att möjliggöra en nödvändig satsning på försvar och säkerhet. Statsfinanserna är solida och medger lån till investeringar i fred.

Samtidigt måste finansieringen ske på ett sätt som säkerställer anslagsnivån över tid. Kort sagt, det krävs balans mellan vad försvaret ska kunna göra, med vad och till vilken kostnad. Det gäller ”här och nu”, liksom bortom perioden 2025–2030.

Allt handlar dock inte om att tillföra nya medel. Behovet av flexibilitet och framförhållning är inte nytt, men det har ökat dramatiskt efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Det är rusning efter materiel när alla rustar upp. Ett begränsat utbud leder till köbildning och högre priser. Hur mycket pang vi får för pengarna påverkas även negativt av inflation, höjda räntor och kronkurs.

Därför behöver Försvarsmakten och Försvarets materielverk ett friare mandat att agera på försvarsindustrimarknaden. Det gäller både anslagskrediter och anslagssparande.

Sverige kan se fram emot att delta på Natos jubileumstoppmöte i Washington i juli. Några dagar senare blir det mindre glatt, då Donald Trump kommer att utses till republikanernas kandidat i höstens presidentval. Absurt nog har han goda möjligheter att vinna det. Vad det kan innebära för USA och den amerikanska demokratin är omöjligt veta – mer än att prognosen inte är god. Det kommer dessutom att resa nya frågetecken om Natos hållfasthet och funktion som säkerhetsankare i Europa.

Som president hotade Trump med att lämna Nato om de allierade inte betalade sin del av notan. Nyligen slog han fast att artikel 5 inte gällde vid ett angrepp från Ryssland på en allierad som inte satsade tillräckligt på försvaret. Ja, han uppmanade till och med Ryssland att göra ”vad fan de vill”. I en intervju i förra veckan var budskapet något mer försonligt. USA ska inte lämna Nato men det förutsätter att de allierade inte åker snålskjuts utan ”play fair”.

Tre procent är dessutom en klok investering i Sveriges försvarsavtal med USA, DAC, i händelse att Trump åter tar kommandot i Vita huset i januari 2025. Och även med en annan utgång är det bättre att Sverige rustar för mycket än att göra om samma misstag som tidigare – rustar för lite.

Vi lever i förkrigstid.

Ledare i Svenska Dagbladet 25 mars 2024.

Read More