Claes Arvidsson

Archive
Uncategorized

Parlamentsvalet i Polen blev en punkt zwrotny, en historisk vändpunkt som visar att det demokratiska tillbakaskridandet i Europa inte är en självklarhet. Sverige bör bjuda in till fördjupat samarbete.

Lech Walesa stod på läktarplats när Donald Tusk i tisdags valdes till ny premiärminister. Frihetshjälten från Solidaritet grät glädjetårar. Jaroslaw Kaczynski – den starke mannen i Lag och rättvisa (PIS) som från baksätet har rattat Polens väg bort från demokrati och rättsstat i åtta år – sprang ut på golvet i plenisalen, gastande att Tusk är en tysk agent.

Utbrottet var i linje med utvärderingen av valförlusten, det vill säga ett resultat av ryska och tyska konspirationer. I partiets värld vimlar det av dem. Den största av dem alla är att kommunisterna efter befrielsen mirakelåret 1989 aldrig helt lämnade makten, utan har funnits kvar som ett slags djup stat. Allt i samförstånd med de nya makthavarna.

Det är en ironisk paradox att PIS ”äkta” Polen skulle återuppstå närmast som en skuggbild av det kommunistiska systemet. Sedan 2015 har det skett ett gradvis ”statsövertagande” genom premierande av politisk lojalitet i förvaltningen och statliga företag, politiserade domstolar och kontroll över medierna. De som inte har varit med PIS har stigmatiserats som ”oäkta” polacker.

Tusk har varit själva sinnebilden för ”den andre”. Han har varit regeringschef, ordförande i Europeiska rådet och i European Peoples Party. 2021 återvände han hem för att i den nygamla rollen som ledare för liberal-konservativa partiet Medborgarplattformen ta upp kampen för verklig lag och rättvisa i Polen.

Valsegern bärgades genom att Medborgarplattformen tillsammans med två andra allianser gick fram som ett enat alternativ. Trion lyckades mobilisera civilsamhället för att sätta stopp för den fortsatta omvandlingen av Polen till ett Orbanland. Valdeltagandet blev rekordhöga 74 procent.

Nu väntar en Herkulesuppgift för att Polen åter ska få status som fullvärdig demokrati i den rankning som tankesmedjan Freedom House gör. Att rehabilitera rättsstaten låter sig sägas men blir inte helt enkelt. Vid sidan av att utforma de legala tekniska lösningarna, står man också inför utmaningen att mer än 2 000 domare har utsetts inom ramen för det politiserade domstolsväsendet. Hur ska dessa hanteras? Och hur blir det med domarna som de har avkunnat?

Till den politiska uppförsbacken hör PIS-presidenten Duda som sitter till 2025 – med en vetorätt som regeringskoalitionen inte har mandat nog för att upphäva.

Ett annat problem är vimlet av politiskt tillsatta PIS-lojalister i förvaltningen, statliga medier och statsföretag. Den formellt oberoende riksbankschefen är en gammal kompis till Kaczynski med ett mandat som går ut först 2026.

Det kan dessutom bli nog så slitsamt med en regeringskoalition som består av tre allianser med stor ideologisk spännvidd längs vänster-högerskalan (och som inalles rymmer nästan ett dussin olika partier). Dessutom blir det svårt att infria vallöften om Duda lägger in veto mot de reformer av rättsväsendet som EU-kommissionen kräver för att frisläppa 111 miljarder euro i blockerade fondmedel.

Det ligger i korten att PIS kommer att obstruera under vägen framåt. Den viljan blir inte mindre eftersom Tusk tydligt markerat att han vill göra upp räkningen med Kaczynski et consortes.

Men med Tusk kommer Polen att få bättre relationer med Ukraina, ännu bättre med USA och varmt välkomnas tillbaka till Bryssel. Tusk kommer dock inte med mössan i handen utan med anspråk på att – vid sidan av Tyskland och Frankrike – vara en av EU:s tungviktare. Han gör det i kraft av Polens tyngd – stort, allt rikare och med genomförandet av en kraftfull militär upprustning (i bred politisk enighet) i syfte att möta hotet från Putinland. Försvarsutgifterna uppgår i år till fyra procent av BNP.

Tusk kommer att slå vakt om Polens intressen men med en förståelse för att ”man kan tycka olika” och utifrån en grundläggande vilja att nå resultat. Att PIS kränkthetssyndrom ersätts av vilja till samarbete med demokrati och rättsstatlighet som grund, är något Sverige bör ta fasta på.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina blev en svensk punkt zwrotny. I regeringsförklaring beskrivs Sveriges inträde i Nato med rätta som ”en epokgörande förändring”. Det gäller även den trots allt historiskt kraftfulla upprustningen av försvaret. Till bilden av uppvaknande hör också ett nytt fokus i utrikespolitiken på ”Europa, Norden och Baltikum och det transatlantiska samarbetet”.

Vägen borde ligga öppen för stärkta relationer inom för båda länderna strategiska områden. Inte minst borde det vara möjligt att på försvarsområdet uppgradera det bilaterala ramverksavtalet från 2015 som innehåller samarbete på strategisk nivå, och på den militära sidan kompletterat med bland annat övningssamarbete. En tematik som borde vara enkel och viktig att lyfta är problem i snabbväxande försvar.

Det finns också mycket samsyn mellan svenska och polska positioner i fråga om hur EU bör utvecklas. Å ena sidan motstånd mot (lite slappt uttryckt) ökad ”federalism”. Å andra sidan en stark vilja att lägga tillrätta för Ukrainas, Moldaviens och Georgiens medlemskap. Mer akut går båda länderna i bräschen för militärt och civilt stöd till det för sin överlevnad – och för hela Europas sak – kämpande Ukraina.

Och det finns en historia att anknyta till.

Som en reaktion på Rysslands krig mot Georgien 2008 skapade EU året efter det Östliga partnerskapet. Det skedde på svenskt och polskt initiativ. Tanken var knyta sex tidigare sovjetrepubliker (även Armenien, Azerbajdzjan och Belarus), närmare EU och stimulera till reformer utan att för den skull öppna för medlemskap. Det var viktigt då, men att EU därefter öppnat för medlemskap för hela trion understryker att det Östliga partnerskapet numera är ett tomt skal.

Vägen till Bryssel är kantad av krav på mycket omfattande reformer för att trion ska bli EU-fähig. Det finns dessutom motstånd att övervinna bland EU:s medlemsstater. Det handlar inte bara om Putins bäste vän Viktor Orban. Sverige och Polen skulle kunna bli ett tandempar som agerar pådrivare i EU-processen.

En god början är att då som nu heter den polske utrikesministern Radoslaw Sikorski. Så varför inte låta Sikorskis dåvarande medpart Carl Bildt ta upp tråden? Och varför inte dra in också Tyskland i ett sådant samarbete? Pröva tanken på en Stockholmstriangel. Också för att få upp farten i Zeitenwende, Tysklands punkt zwrotny.

Ledare i Svenska Dagbladet 18 dec 2023.

Read More

Mörkret i världen har fallit, och ljuset kan inte ens skymtas i fjärran. Det är lätt att nedslås av tanken på att: ”The good old days are gone and they won´t return”.

Att mentalt fastna i det perspektivet riskerar att smitta över i depression och defaitism – att det är som det är och att vad vi gör eller avstår från att göra inte spelar någon roll. Men alla spelar roll. Och världen vimlar av människor som gör just det. Och gör det mest fantastiska saker. Ljuspunkter. Hopp.

Varje nummer av tidskriften The Economist avslutas med en nekrolog (skriven i den öppenhjärtiga brittiska traditionen). Många är minnesanteckningar om goda eller onda politiker på världsscenen. Eller andra kändisar. Ibland blir runan en påminnelse om människor man glömt eller, för den delen, händelser man helst vill glömma.

Nekrologerna handlar om död men fångar livet. Lär om livet.

De ger även möjlighet att möta människor som de flesta sannolikt aldrig har hört talas om. Det är inte heller så viktigt. Det viktiga är mötet med empati, mod, uppfinningsrikedom och skaparkraft. Eller excentricitet. Som grundaren av Dangerous Sports Club och tillika den som uppfann bungy jump. Förstås iförd jacket och top hat.

Ibland handlar nekrologerna om den ”rikedom” som finns bakom till synes helt vanliga liv.

Franz Mohr avled i mars 2023. Han blev 94 år. Under 24 år var han chefpianostämmare hos Steinway & Sons och var ”den som gjorde storartade konserter möjliga”. Stämde för storheter som Rubinstein, Gould och Horowitz. Följde dem på turnéer. Stämde. Allt för att flygeln skulle ha just deras egen stämma.

Sjukdom hade satt punkt för Mohrs dröm om att bli violinist. I stället blev hans yrkesbana alltså den mindre glamorösa pianostämmarens. Icke desto mindre lever hans verk kvar i flygelklangen från de inspelningar som gjordes. Syns inte men hörs.

Det är lätt att låta sig överväldigas men det går också att ha tilltro. Och välja att själv spela roll.

Ledare i Svenska Dagbladet 10 dec 2023.

Read More

Vi tänker gärna på politik och politiker i termer av rationellt handlande byggd på en vilja att vaska fram de på kunskap bästa besluten. Och så kan verkligheten se ut. Men det är inte heller särskilt ansträngande att i Sverige hitta exempel på motsatsen. Tyvärr gäller detta också det existentiella politikområdet försvar och säkerhet. Maktrationalitet har trumfat sakområdesrationaliteten.

I beslutsteori är brist på kunskap en viktig begränsning för rationellt handlade. Det är inte det stora problemet i försvars- och säkerhetspolitiken. Förställningen om den ”eviga freden” i Europa efter kalla krigets slut ledde först till en strategisk timeout som sedan blev en avvecklingsprocess av det nationella försvaret. Spiken i kistan slogs in genom försvarsbeslutet 2004. 

2007 var Försvarsberedningen i sin omvärldsanalys Säkerhet i samverkan främst oroade av global uppvärmning, massförstörelsevapen och pandemier. Men man blickade även österut och slog fast att:

 ”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer.”

I augusti 2008 inleddes det ryska kriget mot Georgien. Testen kunde därmed tyckas vara gjord, men den omedelbara reaktionen från försvarsminister Sten Tolgfors var att kriget inte påverkade Sveriges säkerhetspolitiska läge. Allt borde kunna rulla på som vanligt tyckte alla partier utom Folkpartiet. Det vill säga på den av Försvarsberedningen inslagna vägen, och därmed fortsätta ”transformeringen från ett hotbildsstyrt försvar till ett viljestyrt insatsförsvar med möjlighet till prioriterade och efterfrågade insatser”.

Inte heller den häftiga debatt som följde i kölvattnet på ÖB Sverker Göransons intervjuuttalande om ”enveckasförsvaret” inför Folk och Försvars Rikskonferens 2013 och sedan den ”ryska påsken” då ryskt flyg övade kärnvapenanfall mot Sverige, förmådde mer än att skaka om. Inte heller det inlindade konstaterandet i Försvarsmaktens perspektivstudie2013 att Sverige inte kan försvara sig på egen hand.

Först efter det ryska – fortfarande pågående – kriget mot Ukraina och annekteringen av Krim 2014, kom den definitiva insikten om att föreställningen om den ”eviga freden” i Europa, hade varit fel. Trots alla rop om av ”vi har varit naiva” blev dock försvarsbeslutet 2015 en kombo av klent förmågelyft och underfinansiering. Kort sagt ”vi” fortsatte att vara naiva. 

Två år senare hade hotbilden blivit ännu mörkare. I delrapporten  Motståndskraftkonstaterade Försvarsberedningen att:

”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i vårt närområde.”

Det sägs också i klartext att Sverige inte klarar av att försvara landet på egen hand. Men när försvarsbeslutet fattades 2020, var regeringen Löfven inte beredd att skjuta till medel för att finansiera en enig Försvarsberedningens förslag i sin helhet. Slutomdömet blev därför detsamma som 2015 – fast på en mycket högre ambitionsnivå men i en mycket oroligare tid.

Sedan dess har det säkerhetspolitiska läget – genom Rysslands militära uppladdning vid gränsen till Ukraina och kravet på en egen intressesfär i Europa – blivit så allvarligt att storkrig i Europa inte kan uteslutas. Ändå var regeringen Magdalena Andersson först ovillig att tillmötesgå kraven från de borgerliga partierna och SD om att sammankalla Försvarsberedningen för att se på möjligheterna att göra en extra ansträngning för att stärka försvarsförmågan ”här och nu”. Mer pengar till försvaret vill hon dock inte utlova.

Andersson fortsatte därmed på samma spår som hon följde som finansminister i fråga om ekonomin både i försvarsbesluten 2015 och 2020. När det gäller att öka bidrag finns däremot alltid pengar, som när en miljon pensionärer före riksdagsvalet 2022 ska på en extra månadspeng på upp till 1 000 kronor i månaden. ”Välfärden” får alltid kosta.

Men oviljan att lägga politisk tyngd vid försvaret och att finansiera det är inte något nytt eller ens socialdemokratiskt särdrag. Det gällde under Göran Persson, vars sista miljarder (som han själv uttryckt det) för att få budgeten att gå ihop kunde tas från försvaret. Det gällde under Fredrik Reinfeldt som beskrev försvaret som särintresse, vars intressen ska vägas av mot andra viktiga ändamål. Och dessa var viktigare, ville de nya moderaterna demonstrera.

***

Man skulle ju ha kunnat tro att risken för krig i vår tid skulle ha varit en stor sak när riksdagen i december höll den första partiledardebatten. Men så var icke fallet. Och när TV4 nyligen sammankallade till partiledardebatt var det andra frågor som stod på agendan. 

Det kan också formuleras som att krig är hypotetiskt medan priset på bensin, bristen på sängplatser i sjukvården eller gängkriminalitet, är verklighet som människor möter och vill ha svar på i sin vardag.  Och som politikerna vill tillmötesgå.

Det finns inte något starkt opinionstryck i fråga om försvarspolitiken och således – om man ska se det krasst – inte heller några stora partipolitiska vinster att göra. 

Inte ens när hypotesen om krig är den motsatta till fred väcker detta riktigt oro hos svenska folket. I en mätning från Novus som gjordes före jul men efter den ryska uppladdningen (21/12) angav 13 procent av de tillfrågade försvaret som en av de viktigaste politiska sakfrågorna (och ändå saknades begränsningar för hur många frågor som det var möjligt att ange). 

En månad senare efter den mycket uppmärksammade beredskapsanpassning som Försvarsmakten genomförde på Gotland, hade viktighetsgraden ökat till 19 procent och en 12:e plats. Sjukvården hamnade i topp med 65 procent, följt av lag och ordning 56 procent och invandring/integration 50 procent.

Bilden av ointresse kan kompletteras med att endast 6 procent (plats 23) av de tillfrågade ansåg att utrikespolitik är en av de viktigaste politiska frågorna. Kanhända var det samma svarande 6 procent (plats 24) som i opinionspejlingen pekade på EU/EMU. 

Det är symptomatiskt att den oppositionsbudget signerad M, KD, L och SD som Andersson nu styr landet efter inte innehöll några omfördelningar av medel till Försvarsmaktens anslag (UO6 1.1–1.4) förbandsverksamhet och beredskap, internationella insatser, materiel och anläggningar samt forskning och teknikutveckling. Det vill säga den extra tilldelning av medel som nu efterfrågas.

***

Det partipolitiska taktikiserandet går igen i säkerhetspolitiken. 2006 tog Moderaterna ställning för ett medlemskap i Nato, men väl i regeringsställning lades frågan död. Den ansågs vara en förlorarfråga och blev med något undantag partiets motsvarighet till Socialdemokraternas krav på införande av republik.

Trots tystnaden var Nato en tacksam konfliktyta för Socialdemokraterna. 2010 skrev Mona Sahlin 2010 ett uppfordrande öppet brev till statsminister Reinfeldt och utrikesminister Bildt och tillfogade i en intervju:

”Ska vi verkligen ställa upp på Nato:s försvarsåtaganden mot andra länder i Baltikum? Och vill vi verkligen se svenska JAS-plan i Nato-luftrum försvara Nato-områden? Här har regeringen inte varit tydlig och lämnat tydliga besked. Jag ser en glidning mot ett Nato-medlemskap som jag inte vill se.”

Svaret blev att Sverige inte var på glid. Reinfeldt underströk att han inte hade öppnat för en utredning om för- och nackdelar med ett medlemskap. Sahlin hade för egen del tidigare uteslutit att under några som helst omständigheter förorda ett svenskt medlemskap i Nato. Och på den vägen har det varit. 

I Stefan Löfvens första regeringsförklaring i oktober 2014 tillfördes den säkerhetspolitiska standardformuleringarna om den militära alliansfriheten och Solidaritetsförklaringen en extra mening om att Sverige inte ska ansöka om medlemskap i Nato. Den markeringen gjordes efter att det ryska kriget mot Ukraina och annekteringen av Krim våren 2014. Den har sedan dess bara kommit till uttryck i regeringsförklaringen 21 januari 2019 – några månader efter upptrappad rysk aggression i Azovska sjön. 

I bemötandet nu av Rysslands krav på en ny europeisk säkerhetsordning som bland annat utesluter ett svenskt medlemskap i Nato, har utrikesminister Ann Linde talat i termer av att Natomedlemskap är Sveriges röda linje. Och för första gången sedan Socialdemokraterna fick regeringsmakten 2014 slogs i årets utrikesdeklaration fast att regeringen inte avser att ansöka om medlemskap i Nato.  

Det innebär att manifestationen av att Sverige själv bestämmer sin säkerhetspolitiska linje i praktiken är den samma som Ryssland vill påtvinga oss. Det är fel slags signalpolitik. 

Trots det säkerhetspolitiska allvaret var regeringen alltså först ovillig att gå de borgerliga partierna och SD till mötes i fråga om att sammankalla Försvarsberedningen i syfte att stärka försvarsförmågan, men däremot kvarstår oviljan ta i frågan om en option om medlemskap i Nato. Det är också fel signalpolitik. I stället borde man öppna för sökande efter en förenande formulering för säkerhetspolitiktiken baserad på ”constructive ambiguity”.

Regeringens säkerhetspolitiska linje är att inte störa stabiliteten, men så säger Socialdemokraterna alltid. I grunden handlar det mer om rädslan för ett uppror i partiet. Man vill inte störa den delen av partiet som hänger fast vid det ”falska minnet” av neutralismen med Olof Palme i spetsen för den internationella fredsrörelsen, kålsuparteori, anti-amerikanism och demoniserande av Nato. I det minnet ingår däremot inte det hemliga militära samarbetet med Nato-länder som ytterst skulle garantera Sveriges säkerhet. 

I den verkliga verkligheten brukar Sveriges relation till Nato beskrivas i termer av ett de facto-medlemskap (som kompletteras med en lång rad bilateral, trilaterala och multilaterala försvarssamarbeten). Utmärkt förstås. Baksidan är att i väntan på det sista steget omfattas Sverige inte av artikel 5, sitter inte med runt bordet när beslut fattas, har inte tillgång till all information och kan inte heller med automatik räknas in i alliansens gemensamma försvarsplanering.

***

På Regeringskansliets hemsida kan man möta alla Magdalena Anderssons statsråd med bild. Vid sidan av fotot finns också ett motto eller en ledstjärna för politiken inom det aktuella området. Sammantaget blir det som ett slags regeringsförklaring.

Utrikesminister Ann Linde slår fast att: 

”När allt fler demokratier utmanas världen över måste Sverige fortsatt vara en stark och respekterad röst för fred, frihet och mänskliga rättigheter. Vår utrikespolitik ska bidra till att i samarbete med andra stärka tryggheten och säkerheten, i vårt närområde och globalt. Det är så vi värnar grundläggande demokratiska rättigheter och gemensam säkerhet världen över.”

Och ja, det är riktigt och viktigt inte minst i en tid när dessa värden utmanas av rysk revanschism inkluderande krav på att Sverige ska placeras i en återupprättad rysk intressesfär. Den pågående säkerhetspolitiska krisen kastar också ljus över försvarsminister Peter Hultqvists ”portalparagraf”:

“Försvarspolitiken måste ha sin utgångspunkt i ansvaret för Sverige. Det handlar om att hävda vår suveränitet, vår demokratiska samhällsordning och rätten att själva bestämma över vår framtid.”

Linde och Hultqvist har under den säkerhetspolitiska krisen som sig bör ägnat sig åt en intensiv diplomatisk verksamhet. Det gäller också statsminister Magdalena Andersson. På hemsidan klargör dock Andersson vad som är viktigast i regeringens politik:

”Regeringens tre viktigaste prioriteringar under den återstående delen av mandatperioden är att ta tillbaka kontrollen över välfärden, öka takten i klimatomställning och vända på varje sten för att bryta segregationen och stoppa det grova våldet.”

De tre prioriteringarna gjorde Andersson i sitt första linjetal som partiledare på partikongressen i november. Borde det inte finnas plats för ytterligare en prioritering? 

I höstbudgeten hade Andersson räknade fram ett reformutrymme på 43 miljarder kronor men inte en krona användes för att stärka försvaret utom plan. Men nu kanske det lättar något. Ett första steg i är att regeringen givit Försvarsmakten i uppdrag att redogöra för hur den operativa förmågan kan öka medan FMV å sin sida ska redovisa åtgärder som kan behöva vidtas som en följd av det förändrade omvärldsläget. 

Det blir ett ingångsvärde vad gäller operativ förmåga i de kommande förhandlingarna i Försvarsberedningen. Det behövs åtgärder här och nu, men det är inte någon statshemlighet att det krävs mer kraft både fram till och bortom 2025. Att knyta an till Nato:s tvåprocentsmål – i stället för som planerat 1,5–1,6 procent av BNP 2025 – skulle inte bara vara god signalpolitik utan också ett exempel på att rationellt handlande är möjligt i fråga om försvar och säkerhet.

Publicerad i KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 21 feb 2022.

Read More

Carl Bildt var trendsetter till vår tids twitterdiplomati, men brevskrivandet har fått en renässans på ryska UD, som verkar ha fångat upp den gamla slagdängan:

Ett brev betyder så mycket
Mycket mer än man tror
Blott några enkla små rader
Det gör glädjen så stor

Uppfordrande ton från Lavrov

Utrikesminister Ann Linde utropade dock knappast ”Å så kul med brev från Sergej!”, när den senaste korrespondensen (pdf) damp ned i Arvfurstens palats. I en uppfordrande ton begär utrikesminister Lavrov svar på frågan hur Sverige ska säkerställa den europeiska säkerhetsordningen.

Brevet är en uppföljning på de mycket långtgående krav som i december riktades till USA respektive Nato. I praktiken var dessa en begäran om en rysk intressesfär, som också Sverige skulle ingå i.

Med mindre variationer har brevet skickats till medlemmar i EU och Nato. EU och Nato har, klagar man, flyttat fram sina positioner i riktning Moskva. Därmed bryter man med avtalsformuleringen från OSSE-toppmötet i Istanbul 1999 om att ingen stat ska stärka sin säkerhet på någon annan stats bekostnad. Men om man läser hela avsnittet i den delen av stadgan (pdf) för europeisk säkerhet framgår att problemet i verkligheten handlar om Ryssland.

Finland avfärdar rysk ”maskirovka”

Den finske presidenten Sauli Niinistö har avfärdat brevet med hänvisning till att det inte innehåller något nytt och att syftet snarast är att skapa förvirring i väst. Det är så att säga en del i den ryska informationskrigföringen. Som sådan ingår den i ett brett spektrum av agerande med syfte att vilseleda för att dölja Putins verkliga intentioner. Kort sagt, det som med en rysk militärteknisk term heter maskirovka.

Är truppförflyttningarna vid gränsen till Ukraina inledningen till en ny invasion? Är inseglingen av landstigningsfartyg i Östersjön upptakten till angrepp mot Gotland? Och vad betyder det att fartygen i stället förflyttats till Svarta havet?

Och så vidare. Och allt är möjligt.

Politiskt förtryck på hemmaplan

Ingen vet hur den ryska målbilden ser ut. Kanske ska drömmen om Storryssland förverkligas med en ny invasion av Ukraina. Kanske nöjer man sig med att säkerställa att Ukraina inte kan bli ett demokratiskt föredöme. Kanske handlar det om något annat.

Det vi vet är att Putin har positionerat Ryssland som stormakt, Belarus är i ryska händer och den militärstrategiska geografin har radikalt förändrats med rysk trupp vid Belarus gräns till Ukraina, Polen och Litauen. I skuggan av krisen har man dessutom i lugn och ro ytterligare kunnat trappa upp för det politiska förtrycket på hemmaplan – också det en vinst. Putin har flyt.

Press på väst

Det genomgående mönstret är att Ryssland hela tiden sätter press på väst i hopp om att konfliktskygga ledare ska vika undan. Också därför var det viktigt att Försvarsmakten vidtog beredskapsanpassade åtgärder bland annat på Gotland när temperaturen ökade under julhelgen. Typiskt nog ledde detta till anklagelser från Kreml om aggressivt agerande från svensk sida.

Det är den vanliga ryska propagandabilden. Vill man veta sanningen är det en god tumregel att utgå från motsatsen till vad som hävdas i Kreml. Så även med den senaste posten från lögnens rike.

Sveriges svar bör vara skarpt

Ryssland har brutit mot Helsingforsavtalet, OSSE:s grundstadga och grundakten mellan Nato och Ryssland. I Budapest ingicks 1994 ett avtal i vilket Ryssland förband sig att respektera Ukrainas suveränitet och gränser, som uteslöt hot ett användande av militärt våld mot landets territoriella integritet och politiska oberoende. Avtalet uteslöt också ekonomiskt våld.

Allt i utbyte mot att Ukraina som då var världens tredje starkaste kärnvapenmakt, överlät kärnvapnen till Ryssland.

Ann Linde lär i något format skicka ett avvisande svar till Lavrov. Det bör vara skarpt. Och följas upp med tyst diplomati i form av åtgärder för att här och nu för att öka försvarsförmågan. Styrka är det enda språk som Putin förstår.

Och så behöver vi prata mer om det där med Sverige i Nato.

Krönika i Altinget 4/2 2022.

Read More

Det kom inte som någon direkt överraskning att Peter Hultqvist (S) sitter kvar som försvarsminister i Magdalena Anderssons regering – och det är svårt att se att S skulle ha någon bättre passande i stallet. Mer förvånande är att när det gäller försvarsbudgeten får Hultqvist sin vilja igenom, trots den rödgröna regeringens haveri i riksdagen.

Så hade det inte heller behövt bli – och borde inte heller ha blivit.

M, KD och SSD underkände försvarsbeslutet förra året…

Nej, nej, nej. Det här försvarsbeslutet för åren 2021–2025 kan vi inte ställa oss bakom, slog Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna fast när beslutet togs i december 2020. Man ville inte ställa sig bakom det förslag som regeringen förhandlat fram Centern och Liberalerna. Det bedömdes som underfinansierat och därmed inte hållbart.

Redan innan voteringsknapparna skulle tryckas ned hade det kommit uppgifter om ofinansierade fördyringar på 10 miljarder kronor. Efter beslut har det kommit rapporter om att kostnaderna för 60 beställda Gripen-E och två ubåtar av typ Blekinge drog i väg. Hur stora tal det handlar om är hemligt, men digniteten är sådan att Försvarsmakten har tvingats lägga om den tolvåriga investeringsplanen. Som också är hemlig. Och mer kan väntas.

…men flyttar inte en krona till Försvarsmakten

Vän av rikets säkerhet skulle kunna tro att de dåliga nyheterna skulle kunna avläsas i form av reaktioner från de tre partier som med rätta hade ropat varg. Men icke.

Den oppositionsbudget som vann majoritet flyttar inte en extra krona till Försvarsmaktens anslag (UO6 1.1–1.4): förbandsverksamhet och beredskap, internationella insatser, materiel och anläggningar samt forskning och teknikutveckling. Ja, faktiskt är det så att försvar och säkerhet överhuvudtaget inte finns med i Moderaternas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas gemensamma ”ändringsbudget” i vilken man flyttat på 20 av de 74 miljarderna kronor i reformutrymme.

Det är både mindre och mer överraskande än vad som hade kunnat förväntas utifrån de tre partiernas egna budgetförslag.

Kristdemokraterna var nöjda och föreslog inte några ändringar alls i anslaget till Försvarsmakten. Moderaterna ville plussa på med en ökning som knappt får plats i marginalen på 20 miljoner kronor. Sverigedemokraterna däremot ville se en ökning med hela 2,5 miljarder kronor. Men det blev noll, så det var kanske inte så viktigt trots allt.

Underfinansieringens konsekvenser

Men det är viktigt. Underfinansieringen får konsekvenser. Men först under perioden 2026–2030, har det framhållits från Högkvarteret. Försvarsministern har för sin del betonat att fördyringarna under innevarande försvarsbeslut ”i allt väsentligt omhändertas”, det vill säga det får ändå konsekvenser i form av uppskjutna beställningar och ökade obalanser.

Införandet av den så kallade kontrollstationen 2023 i försvarsbeslutet var ett sätt att komma överbrygga det som skiljde det försvar som Försvarsberedningen ville ha och det försvar som regeringen ville betala för. Den skulle ge möjlighet till rådrum, men i stället verkar den fungera som en broms för att agera.

Politiken hänger inte med

Försvarsberedningen slutlevererade 2019 och försvarsbeslutet togs 2020. Det kan tyckas vara nära i tiden, men omvärldsförändringarna globalt och i närområdet har gått och går mycket snabbt i riktning värre. Det är politiken som inte hänger med. Som inte förmår tänka att det här och nu krävs förmågelyft utöver försvarsbeslutet. Kort sagt, det finns en gemensam nämnare i ett annars splittrat politiskt landskap – tron på att det finns gott om tid.

Men så är det ju inte. Den enda tid som det finns gott om är den tid som redan har gått förlorad.

Krönika i Altinget 3/12 2021.

Read More

Jonas Gahr Støre har ibland framstått som en vilsen Hamletfigur och inför valet till Stortinget kunde han ställa sig samma ödesmättade fråga: Att vara eller inte vara. Rättare sagt vinna valet och bli statsminister eller vid förlust försvinna också som Arbeiderpartiets ledare. Støre vann och kommer att i nästa månad ta över som statsminister efter Erna Solberg

Men han är också en förlorare.

Høyre går tillbaka men 20,4 procent är inte ett historiskt dåligt resultat. Samma kan sägas om Fremskrittspartiet (11,7 procent). Trots en stark valspurt gör AP ett historiskt svagt val med 26,4 procent av rösterna. Stödet för Senterpartiet har fallit dramatiskt sedan toppnoteringarna i våras men det är fortfarande väldigt bra (13,6 procent). Sosialistisk Venstre gick också framåt (7,5 procent).

Tillsammans får de tre partierna 89 mandat och därmed har Støres drömregering de mandat som krävs för en majoritet i Stortinget.

Den väntade dramatiken kring fyraprocentsspärren blev allra mest nagelbitande för de närmast berörda. Kristelig Folkeparti föll igenom medan Venstre klarade sig med nöd och näppe. Miljøpartiet de grønne klarade inte spärren; det blev alltså inte ett klimatval i MDG:s smak. Mest svårt att förstå är att den andra förstlingen Rødt – med kommunismen bevarad i partiprogrammet – tog sig över gränsen.

Norge ligger i topp när det gäller jämställdhet och jämlikhet, liksom genomsnittslön och bidragsnivåer. Offentlig sektor är överstor. Staten storägare i näringslivet. Ändå blev föreställningen om de ökade sociala skillnaderna vänstersidans valvinnande tema.

Om Støres tilltänkta regering skulle ha varit beroende av ytterkantspartierna R eller MDG hade han fått starta regerandet med grus i maskineriet. Det blir knepigt nog ändå att tråckla samman en regeringsplattform med SV och SP. I utgångspunkten saknas en gemensam idé, ja SP vill egentligen inte kampera ihop med socialisterna i SV. SV ska å sin sida ha en medlemsomröstning om regeringspolitiken.

Även om Støre inte återfaller i rollen som Hamlet lär det bli en utgiftskoalition när välfärdslöftesfloran ska infrias. Steget till vänster innebär också mindre valfrihet i välfärden, en mer rigid arbetsmarknad och höjda skatter.

“Lykkeland” är den välfunna titeln på en dramaserie om hur det norska oljeäventyret startade. Lykke kan betyda både lycka och tur – och Norge hade sannerligen turen på sin sida för olje- och gasfyndigheterna gjorde landet stenrikt. Men med klimatkrisen har turen vänt snabbare än väntat. Nu är frågan hur äventyret ska avslutas på ett sätt som bäddar för att ekonomin mjuklandar genom etablering av ny industri. Norge tillhör dock inte världseliten i innovationskraft.

I klimatpolitiken drar SV och SP åt olika håll. AP är splittrat. Det som förenar är att det gröna skiftet tänks ske nästan smärtfritt; det ska varken märkas i plånboken till vanligt folk eller i arbetslöshetsstatistiken. Samtidigt ökar trycket på att skärpa upp klimatpolitiken för att nå målet att minska utsläppen med 50–55 procent till 2030.

Till raden av frågetecken hör att näringspolitiken ska bli mer aktiv. Ska regeringen välja vinnare (företag/teknologi) i jakten på nästa industriäventyr? Ska styrningsmodellen för de statligt ägda företagen ändras så att politikerna inte längre håller armlängds avstånd? Ska Oljefondens vinstmaximeringsmaxim kompletteras med politik? Ingen vet.

SV vill att Norge ska lämna Nato och säga upp EES-avtalet. SP säger också nej till EES. AP är för men är internt splittrat. Kommer Europapolitiken att bli ännu mindre aktiv? Kommer det att bli en utredning om för- och nackdelar med medlemskap/EES/handelsavtal? Och kommer Støre då att ha kontroll över processen?

Och så finns förstås frågan om de tre troliga koalitionskamraterna kan hålla sams. Grundlagen tillåter i alla fall inte nyval. Så Norge har de nästa fyra åren det Storting som väljarna valt.

Erna Solberg kan se tillbaka på att med skickligt politiskt hantverk i åtta år – i skilda konstellationer – ha hållit samman fyra mycket olika partier. Hon kan också konstatera att det politiska motståndet malde ned hennes reformagenda ”Bättre lösningar” för ett modernare Norge. Høyre behöver nu gå in i tankeboxen för att hitta ett nytt uppdrag – och kön med goda kandidater för att leda partiet fram emot Stortingsvalet 2025 är redan på plats. 

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 14/9 2021.

Read More

Nå er nesten alle ord brukt opp“, sade kung Harald i ett tal den 21 augusti 2011. Och så kändes det. Det var en månad efter Anders Behring Breiviks terroristattentat först mot regeringsbyggnaderna i Oslo och sedan mot Utøya där Arbeiderpartiets ungdomsförbund hade sitt traditionsenliga sommarläger. Sorgen var för stor och själva gärningen i sin grymhet närmast obegriplig. 77 människor dog. 69 av dem på Utøya.

Alla i Norge var berörda. Direkt eller indirekt.

22 juli är ett nationellt trauma som det har vridits och vänts på under de tio år som har gått. Var Breivik galen eller inte? Vilka var drivkrafterna? Vilken roll spelade debattklimat och ekokammare för självradikaliseringen? Varför fungerade inte beredskapen bättre? Frågorna har stått på kö. Sökandet efter svar har resulterat i utredningar, fakta och fiktion, filmer och tv-serier. Och letandet fortsätter.

Inte minst i Sverige varnades det för att Norge närmast skulle bli fascistiskt med FrP i regeringen, men katastrofen uteblev alltså.

I ”Arbeiderpartiet og 22. juli” (Aschehoug) ger historikern Hallvard Notaker en ingående skildring av hur AP hanterade krisen. Praktiskt och politiskt. Statsminister Jens Stoltenberg manade till nationell samling; det rörde sig om ett angrepp på Norge och den norska demokratin. Mer öppenhet och humanitet borde bli vägen framåt.

Andra såg det snarare som en attack mot AP. Inte minst fanns starka röster som ville lyfta fram, som man såg det, Fremskrittspartiets roll i form av dess retorik kring invandring med begrepp som ”snikislamisering”.

AP:s partisekreterare Raymond Johansen tillhörde dem som ville ta den striden. Men Stoltenberg sade nej. Bara några månader senare var det dags för kommunval. Så tillfället var fel. Han ville slå vakt om känslan av nationell gemenskap. Efter valet planerade Johansen för ett generalangrepp på FrP, men det tal som han tänkt hålla hölls aldrig. Beskedet internt var att FrP inte skulle pekas ut. Det fick vänta.

När Johansen och ungdomsförbundets ordförande i alla fall talade ut ledde det till anklagelser från FrP om att ta på sig offerkoftan för att göra politisk vinst. Och därmed tog debatten slut; den kom att handla om anklagelserna och inte om själva saken.

Som Notaker tolkar historien var det egentligen inte möjligt för AP att ta den ideologiska striden. Motsättningarna inom AP illustrerar partiets två sidor. Statsbärande med fokus på regeringsmakten å ena sidan, å andra sidan ideologi och idéer som ska förverkligas. AP:s framgångsrecept har genom åren varit att förena ”alla” med att stegvis genomdriva den egna politiska viljan. I fråga om 22 juli var den kompromissen inte möjlig.

En del hoppas att tiden nu är mogen för den uppgörelse som aldrig blev av, men den tiden är nog förbi. Efter Stortingsvalet 2013 klev FrP in i Erna Solbergs första koalitionsregering. När Siv Jensen under trycket av sjunkande opinionssiffror lämnade regeringssamarbetet 2020 hade hon visat att också högerpopulisterna (med ett antal undantag) kunde vara regeringsdugliga.

Fortsatt sjunkande väljarstöd gör att Jensen slutar som partiledare i maj, med Sylvie Listhaug som trolig efterträdare. Tonläget blir högre, men också hon har dämpat sig.

Inte minst i Sverige varnades det för att Norge närmast skulle bli fascistiskt med FrP i regeringen, men katastrofen uteblev alltså. Nu ekar varningsorden igen.

Men denna gång gäller det Sverige och ett slags hotande svensk repris av ett tyskt 1930-tal. Socialdemokraterna utpekar till och med M som ett tvillingparti till SD. Det är skrämselpropaganda i syfte att behålla regeringsmakten. Fast knappast särskilt statsbärande.

Ledare i Svenska Dagbladet 20/2 2021

Read More

Plus ça change, plus c’est la même chose. Det är Putins Ryssland sammanfattad i Jean-Baptiste Alphonse Karrs sentens. Efter Putin kommer Putin. Ledarens tid som president går formellt ut 2024, men det problemet är nu löst med en konstitutionell förändring som lämnar öppet för honom att sitta kvar vid makten. Med det schackdraget har det också (i alla fall tillfälligt) sats punkt för frågan om vem som ska efterträda Putin – och de klan- och personstrider som den hade kunnat ge upphov till.

Samtidigt fortsätter utrymmet för kritik och opposition att skruvas åt.

Systembevarande är ordet ­­– för en stat som till sin karaktär bäst kan beskrivas som en demokratur och en kleptokrati med stormaktsambitioner. Och ambitionerna ärsannerligen gränslösa. 2014 inleddes det fortfarande pågående kriget mot Ukraina. Krim annekterades. Krim russifieras och militariseras (möjligtvis också med kärnvapen). Med den olagliga annekteringen av Krim som utgångspunkt försöker Kreml dessutom etablera suveränitet ”på marken” i Kertjsundet, Azovska sjön och i Svarta havet.

I utbrytarregionerna i Donbass utfärdas ryska pass. Det tyder på att samma procedur väntar som i fråga om de två georgiska utbrytarregionerna Abchazien sedan 2000 och Sydossetien, i vilka ryska pass började utfärdas 2000 respektive efter augustikriget 2008. Båda har erkänts som stater av Ryssland men är avtalsmässigt snarare att likställas med ryska regioner.

Ryssland undergräver dessutom Georgiens suveränitet genom s k gränsetablering, genom vilken gränsen flyttas 50 eller 100 meter och upprätthålls av rysk militär.

I Arktis hävdar Ryssland suveränitet över den fria sjöfarten. Man vill riva upp Svalbardtraktaten och tar sin hand från avtalet med USA om uppdelningen av Berings sund. Nyligen förklarade biskop Mitrofan att Sør-Varanger i Finnmark är ortodoxt land. Och vänder man blicken mot Östersjön har det ryska UD:s talesperson hävdat att fredsfördraget med Estland från 1920 inte är giltigt.

Till modus operandi hör legosoldater, lönnmord och påverkansoperationer. Men också maktprojektion genom militär närvaro eller simulerade anfall. Putinland drar sig inte heller för att använda det vapen som gör det till ett land större än det i verkligheten är; kärnvapen. Det gör man genom öppna eller indirekta hot om att sätta in kärnvapen (senast uttryckt i Göteborgsposten 20/1).

Det finns en beredvillighet att utnyttja taktiska kärnvapen i syfte framkalla önskvärda beteenden, till exempel att inte svara militärt på ett nytt Krim.

Ryssland pressar på. Vi måste skaffa oss förmåga att kunna hålla emot. Höja tröskeln tröskeln rejält för oinbjudna gäster – också från andra håll. Det är debatten nu måste handla om.

Publicerad i Säkerhetsrådet 1/2 2020.

Read More

Visst kan man tycka att det var ett småfräckt val att tilldela David Cornwell, alias John Le Carré, 2019 års Olof Palmepris – lite som när Svenska Akademien valde Bob Dylan. Han får priset, som det heter i motiveringen, “för sin engagerande och humanistiska opinionsbildning i litterär form kring frågor rörande individens frihet och mänsklighetens ödesfrågor”.

Som så många andra har jag under åren följt huvudfiguren George Smiley – som introducerades första gången 1961 i “Telefon från den döde” – in i spioneriets halv-dager och den dystra verklighetsbild som tecknas. Det är spännande, intrikat och inbjudande till tankar.

I samband med prisceremonin för några dagar sedan höll Le Carré ett tacktal (DN 30/1). Det fick mig att tänka på en två år äldre smiley, den där gula gubben som ger uttryck för olika känslor – skapad 1963 men i svang först i mobilåldern. Talet är ödmjukt, inkännande och summerar till en hyllning av Olof Palme och hans gärning. Som tal betraktat är det bra.

Samtidigt bär det prägel av samma problem som ibland kännetecknar tack-för-maten-tal vid middagar som borde ha varit bättre. Hela bilden kommer inte med utan i stället blir det inslag av hagiografi. I Le Carrés fall blir det lite väl mycket ett återberättande av hur Socialdemokraterna vill att den fallne hjälten ska minnas. Det är säkerligen ärligt menat.

Som beskrivning av Palmes gärning fungerar dock levnadsteckningen lika bra som en Afrikakarta från 1800-talet fylld med vita fläckar och oklara gränsdragningar. I “Olof Palme – Med verkligheten som fiende” (Penna till papper bokförlag 2019) har jag gått på upptäcktsfärd för en mer komplex bild.

Några exempel: Le Carré berättar i talet USA-kritiskt om ett besök i krigets Kambodja, men säger inget om massmorden som följde efter Röda Khmerernas seger. Det gjorde inte Palme heller när de skedde. Individens frihet var inte heller mycket värd när Palme uttryckte acceptans för att Castros Kuba höll politiska fångar.

I talet undrar han hur Palme skulle “ha bemött dagens orwellska lögnmaskiner”. Palme skulle säkert ha varit kritisk, trots att han inte alltid själv var så noga och i sin retorik dessutom var starkt polariserande.

I sitt tal ger Le Carré Jeremy Corbyns Labour skulden för brexit och pekar bland annat på “dess marxism-leninism på studentnivå”. Till bilden hör dock att Palmes reformprogram är en inspirationskälla för delar av dagens nyvänster.

Nu kan man ju tycka att tacktalet inte spelar någon större roll, men det är ett problem att S söker inspiration från helgonbilden. Frågan om förbud mot kärnvapen, som Palme lyfte i sitt sista tal i FN och som utrikesminister Margot Wallström gjorde storpolitik av, är det tydligaste exemplet. Näst frågan om ett svenskt medlemskap i Nato.

Övertron på Socialdemokraternas unika förträfflighet, hybrisen, lever kvar. Det gäller även viljan att sola sig i den internationella strålglansen, som när staten Palestina erkändes vid en tidpunkt när det inte spelade någon som helst roll. Det hade ett erkännande gjort i dag.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 2/2 2020.

Read More

För sju år sedan, i januari 2013, sjukskrev sig dåvarande överbefälhavare Sverker Göranson på grund av långvarig utmattning. På den tiden förnekades riskbilden mot Sverige. Försvaret betraktades som ett särintresse och den försvarspolitiska debatten handlade om nedskärningar. Sedan Sverker Göranson i en intervju med Svenska Dagbladet (30/12-12) hade berättat att försvaret bara skulle kunna skydda landet i en vecka vid ett anfall hade det tagit hus i helsike. Särskilt upprörda var företrädare från Rosenbad, eftersom den officiella linjen var att försvaret skyddade hela Sverige. 

Några dagar senare gjorde ÖB en halv reträtt. Han sade att beredskapen var tillräckligt god för att Sverige skulle hinna rusta upp i tid. Det skulle finnas varslingstid.

Ett år senare inledde Ryssland utan förvarning kriget mot Ukraina, där man ockuperade och annekterade Krim. Det kriget pågår fortfarande. Föreställningen att Sverige har gott om tid är nu borta, men i försvarspolitiken lever det långsamma tänkandet kvar. 

Pengar har sedan dess visserligen skjutits till för att genomföra Försvarsbeslutet 2015. Även inför nästa års försvarsbeslut görs en ekonomisk satsning som, med viss rätta, beskrivs som historisk av försvarsminister Peter Hultqvist. Men beloppen når ändå inte upp till den nivå som Försvarsberedningen anvisade i sin slutrapport Värnkraft. Därför har vi en animerad diskussion om försvarspolitiken och Försvarsmaktens överprövning av beredningen.

Nuvarande överbefälhavare Micael Bydén räknar med att beredningens förslag kommer vara genomförda till 50 procent 2025 och 75 procent 2030. Fokus ligger på ökad tröskelförmåga, att avvärja hot, och mindre fokus ligger på stridsförmåga i Sverige. Armén får stryka på foten om ÖB får sin vilja igenom. 

I en intervju med DN (18/1) beskriver Bydén omläggningen av försvarspolitiken som en ”mental utmaning”. Det kan beskrivas som att Försvarsmakten lider av växtvärk. Men den verkliga värken är att försvaret inte växer tillräckligt snabbt. Varför inte låta ÖB precisera vad som snabbt skulle kunna göras om mer pengar tillkom? En annan väg framåt rör det säkerhetspolitiska fundamentet ”ju mer vi är tillsammans”. Kan man snabba på fördjupningen av det nordiska försvarssamarbetet? 

Sverige brukar beskrivas som fredskadat. 200 år utan krig, en efterkrigstid av officiell alliansfrihet och en tro på evig fred efter Sovjetunionens fall. Det är dags att byta inställning. Och det enklaste sättet att snabbt höja tröskeln handlar om att tänka utanför fredsboxen, exempelvis fundera på kryssningsrobotar som ger Sverige möjlighet att slå mot fiendens territorium. Kryssningsrobotar ger en avskräckningseffekt som Sverige med sitt miniförsvar inte har råd att säga nej till. I händelse av konflikt kan kryssningsrobotar vara ett kostnadseffektivt sätt att eskalera till en nivå där vi får hjälp.

Någon ansvarskännande minister i regeringen Löfven borde också reagera på det indirekta hot om kärnvapenanvändning mot Sverige som den ryska ambassaden nyligen kom med (GP 20/1). På frågan från G-P hur Ryssland skulle reagera om Sverige lät USA eller andra Natostater använda svenskt territorium för militära syften vid en konflikt blev svaret: ”Det scenariot verkar rent hypotetiskt eftersom Rysslands pålitliga potential av kärnvapenavskräckande är den bästa garantin för att en sådan konflikt aldrig sker.” Att regeringen säger ifrån gentemot Kreml är i sig tröskelhöjande och det minsta vi kan begära.

Gästledare i Svenska Dagbladet 31/1 2020.

Read More