Claes Arvidsson

Archive
Uncategorized

Det är full kalabalik i svensk politik. 38-procentregeringen kanske blir bättre känd som tvåmånaders-regeringen. Och lika bra vore det. Jag tillhörde dem som kände förtroende för Stefan Löfven men som statsminister kan politiken beskrivas som The rise of the Juholts. Det praktiska handlaget är amatörmässigt och färdriktningen förfärar.

Löfven lockade väljare med samförstånd kring goda lösningar, men efter att ha släppt lös Vänsterpartiet i budgetförhandlingarna ekar det talet ihåligt. Och MP har släppt sina hämningar. Svikna vallöften och svikna överenskommelser summerar till brända broar.

Regeringen Löfven är både politique noir och politik som lockar till skratt – om de inte vore så allvarligt. Mer räls i Norrland, men tvärstopp för att lätta på trafiktrycket i Stockholm.

Så i dessa yttersta dagar vill jag vara en smula nostalgisk, och relansera en text om den framgångssaga för Sverige som de åtta åren med Alliansen faktiskt var.

Kontrastverkan står fram i neonskrift.

LEDARSIDANS JULKALENDER, SVENSKA DAGBLADET (LEDARBLOGGEN) 3/12 2014.

Read More

Stefan Löfven har siktet inställt på att efter riksdagsvalet i höst bli Sveriges statsminister. Han skjuter vilt omkring sig för att fästa en bild av ett land som Alliansen kört i diket. Bara nys förstås. Dessutom: S har – om än motvilligt – accepterat centrala delar av den borgerliga reformpolitiken. Det man vill är återställning på marginalen.

Ändå är det inte ointressant när Löfven höjer den ideologiska profilen; det avspeglar vad kärntrupperna i partiet vill höra och vilken politik dessa egentligen vill föra. Budskapet visar också hur kampanjledningen uppfattar vindkast i opinionen.

I Stefan Löfvens tal i Almedalen fastnade jag för en mening. Löfven sade att ”Man saknar inte kon, förrän moderaterna har privatiserat henne.”

Det tyckte lyssnarna var riktigt kul och spred en känsla av vänstermys. Men den intressanta frågan är vad Löfven egentligen säger.

Jag tror inte att det är ett uttryck för en vilja att förstatliga näringslivet eller låta facket ta över genom löntagarfonder. Man får söka sig längre till vänster för att hitta den ståndpunkten. Närmare Löfven finns däremot uppfattningen att offentlig sektor åter ska bli som den en gång var: ineffektiv och utan valfrihet. Modellen för dem som gillar medborgare med mössan i hand.

Jag tror inte heller att Löfven vill avskaffa entreprenader inom sophanteringen eller stänga friskolor. Det som är djupt bekymmersamt är dock det förakt som Löfven känner sig fri att rikta mot alla oss som tycker att valfrihet i välfärden ingår som en naturlig del i en bra vardag. Samma nedlåtande attityd drabbar både entreprenörerna i välfärden och dem som jobbar i vinst-i-välfärds-företag, som vårdbiträden, mellanstadielärare eller apotekare.

För alla dessa faller Löfvens ord som en moralisk förkastelsedom. Smaka på orden igen:

”Man saknar inte kon, förrän moderaterna har privatiserat henne.”

Löfven menar uppenbarligen dessutom att apotek, friskolor, sjukvårds- och omsorgsföretag ger medborgarna mindre valuta för skattepengarna. Att valfrihet skulle ha ett värde ryms inte i tankefiguren, inte heller att konkurrens kan vara bra också i offentlig sektor (och inte bara på Löfvens gamla företag Hägglunds).

Och det kan vara bra på olika sätt.

Jobbhälsobarometern 2013 visar att ”privat” anställda inom vård och omsorg har det bättre på jobbet än de som arbetar i kommuner och landsting. Man är mer nöjd i stort med sin arbetsgivare än anställda av kommuner och landsting. Det gäller allt från lokaler och lön till chefer och eget inflytande. Och så känner man sig mer respekterad.

Föräldrar till barn i friskolor är mer nöjda.

Äldre som väljer omsorg är också nöjda.

Missnöjda är däremot Löfvens kompisar i V och MP – och förstås i LO. Som sagt, Löfven vill inte stänga skolor för 300 000 barn utan bara reglera mera. Men för trovärdighetens skull borde han klart deklarera att det faktiskt blir politiken med en rödgrön (rosa) regering.

Gästledare i Svenska Dagbladet 15/7 2014.

Read More

Så var det dags för cirkus Almedalen igen. I morgon inleds politikveckan i Visby, som i vanlig ordning bjuder på dans både av de stora elefanterna och betydligt mindre kryp. Alla ska med. Inträdet är gratis, men ett valår som detta är det viktigare än vanligt för artisterna att få uppmärksamhet för just sina konster. Och trix.

Att döma av väderprognosen kommer Stefan Löfven att få en passande inramning när han håller det inledande partiledartalet på söndag. Det väntas mörka moln och regn. Räkna med eländesskildringar – ett trix som har blivit den rödgrönrosa oppositionens specialitet.

I en radiodebatt om alliansen fick jag till vänstersvar att nej, Sverige är inte som Grekland. Alltså ett underförstått nästan. Och ska man tro på Afton–bladets ledarsida har Sverige blivit ett slags nyliberalt Sodom och Gomorra. Löfven kommer nog inte att gå så långt men anslaget lär bli det–samma. Tyvärr. Det är att lura väljarna.

Löfven kommer inte heller att beröra den politiska scenförändring som har skett under de snart åtta åren med alliansregeringen. En slutsats i min bok ”Från Högfors till Maramö” (Ekerlids) är att Sverige har blivit mer borgerligt. En annan är att det har skapats ett slags motvilligt samförstånd kring bärande delar av reformpolitiken som till exempel jobbskatteavdraget, Rut och vinst i välfärden.

Ett annat exempel på svartmålningen är den franske ekonomen Thomas Piketty som är inbjuden att förgylla Socialdemokraternas ekonomiska seminarium och bidra till partibuskisen om de gigantiska klyftorna i Sverige. Magdalena Andersson vill dock inte återinföra förmögenhetsskatten. Det är trängsel i kampen om mittenväljarna men väl så viktigt är att den innehållsliga definitionen av ”mitten” i svensk politik nu långt mer till höger än före alliansen. Det illustrerar att även i ”Schlingmannsamhället” är inte allt bara yta. Politik har innehåll.

”Politik är att vilja”, är en av Olof Palmes mest kända oneliners. Säkert som amen i kyrkan lär den höras i Almedalen, men lika säkert är att det citeras utan att klargöra att Palme förutsatte en mycket stark ekonomisk tillväxt. Att de skulle finnas en borgerlig opposition att tampas med eller en opinion som inte var lika sugen på den demokratiska socialismen, var inte heller något att bry sig om.

Samtidigt är citatet en maning att också leva i idéernas värld och med detta som grund peka ut en färdriktning förankrad både människors vardag och i lösande av samhällsproblem. Det bar alliansen till valseger 2006. Nu behöver alliansen återuppfinna sig själv – hitta en raison d´être bortom att erbjuda ett tryggare alternativ än den färgglada vänsterkoalition som Löfven hittills har att erbjuda.

Dessutom: den politiska debatten skulle förstås piggas upp om Socialdemokraternas politiska vilja sträckte sig längre än till stramare arbetsrätt, mer arbetsmarknadsåtgärder och skattesänkningar för pensionärerna. Ljumheten ger nu möjligheter för mer actionfyllda budskap som går vid sidan av mittfåran. Hur kul blir det efter valet?

Gästledare i Svenska Dagbladet 27/6 2014.

Read More

Read More

I en av helgens hjemme-hos-reportasjer sa Erna Solberg at hun følte seg litt ubekvem i sitt stylede statsministerhjem – og det kan hvem som helst se etter å ha bivånet bildene fra Dagbladet Magasinets besøk hjemme hos Solberg i Bergen. Men i en ellers svært så photoshoppet verden ligger det noe befriende i akkurat vanligheten. Hun kunne vært den snille barnehagetanten man gjerne etterlater barna hos, eller den vennlige nabofruen som bor i etasjen under.

Hun har gitt vanligheten et ansikt og naturligvis gjort bildet av Høyre mindre vestkantaktig, samtidig.

Men vil hun noe mer enn det vanlige? Politisk, altså. Tross alt er jo Erna Solberg ikke hvem som helst, men partileder og Norges statsminister. En erfaren og dyktig politiker.

Ingen Jern-Erna

I sin første nyttårstale valgte Solberg å holde seg til den tradisjonelle regien – blant annet bygd rundt behovet for å vise omtanke for hverandre og å tenke på dem som er i strid for de norske verdiene i fremmede land. Det var på vanlig måte. Men å være samlende er naturligvis hele poenget med statsministerens tale 1. nyttårsdag. Dette, og kong Haralds tale nyttårsaften, er et overgangsrituale som skal få Norge trygt over fra det gamle året til det nye.

Det uvanlige er at Solberg egnet så stor del av talen til problematikken med psykiske lidelser; en problematikk som vanligvis bare har marginal politisk tiltrekningskraft. Akkurat som skolen – som også ble fokusert – er dette imidlertid et område som står høyt på den nye regjeringens agenda. Tanken er at regjeringsskiftet skal merkes og Solberg utgjøre en forskjell.

Men for å være helt ærlig: Kunne ikke like gjerne denne talen vært holdt av Jens Stoltenberg? Jeg har i alle fall vanskelig for å se for meg hvordan opposisjonslederen går opp på talerstolen i Stortinget med meldingen om at behandlingstilbudet for mennesker med psykiske lidelser ikke trenger å bli bedre. Eller?

Dette kan også sees på som en illustrasjon av at forskjellene mellom partiene ikke er så stor som det kan høres ut, når politikerne går opp i falsett. Ikke minst har det reelle krangleområdet minsket etter at Høyre tok lærdom av de nye Moderaterna i Sverige, styrte mot midten og la konfliktskapende forslag i papirkurven. «Jern-Erna» eksisterer bare – om hun noen sinne har eksistert – som en våt drøm til venstre i politikken.

At det er trangt i midten tas ofte til inntekt for at dagens politikk bare handler om at partiene skal manøvrere riktig med fingeren i luften i forhold til lettbeinte velgermeninger, unngå å gå til kamp for saker som på forhånd synes tapt, samt nøye seg med å levere pragmatiske løsninger på hverdagsproblemer. «Sentrum» får i et slikt perspektiv representere ideologienes utmarsj og den virkelige politikkens død. Men slik behøver det ikke være.

«Sentrum» mot høyre

Fredrik Reinfeldts snart åtte år ved makten i Sverige er et eksempel på at det i slike tilfelle handler om politikkens skinndød – på tross av at det for moro skyld har vært foreslått innføring av trengselsskatt for partier i midten. I virkeligheten har Reinfeldt-regjeringen – Alliansen – utfordret det man antok var ufravikelige grunnpremisser i den svenske politiske kulturen. Men nå skal det lønne seg mer å jobbe enn å gå på trygd. Offentlig sektor trenger private aktører for å gi valuta for skattepengene. Mennesker er i stand til å velge selv. Karakterer i skolen er bra og trengs langt ned i aldersklassene.

På tross av at «alle» trenger seg sammen i midten, har denne utfordringen forandret den svenske politiske scenen radikalt. Det gjelder også det store opposisjonspartiet. Socialdemokraterna, det svenske Ap, mener fortsatt i prinsippet at Alliansens fem lønnsskattesenkninger (jobbskattfradragene) er politisk feilaktige, men man har gjort det klart at de fortsatt vil gjelde ved et regjeringsskifte. Partiet sier også et reservert ja til å ta ut overskudd i helse- og velferdsforetak. Valgfriheten består. S sier også ja til karakterer fra sjette klasse – kunnskap er viktig.

Poenget er altså ikke at alle samler seg i midten i svensk politikk, men at midten nå ligger mye lengre til høyre. Så mye til høyre, at når det gjelder synet på private aktører i skoleverdenen står Høyre nærmest de svenske kommunistenes gamle parti, Vänsterpartiet.

Den borgerlige samlingen i Alliansen har vært sentral for å kunne flytte midten til høyre. Enda viktigere for den politiske forskyvningen er at den borgerlige kvartetten startet med en felles idé som både handlet om bedre løsninger på samfunnsproblemer og verdier som bunnet i et borgerligere Sverige. For å bruke et slitt uttrykk hadde man en «story» som beskrev en krisesituasjon, forklarte hvorfor og presenterte en alternativ politikk som innga håp.

Skal man dømme etter den nåværende opinionen kommer ikke allianseregjeringen til å fortsette etter Riksdagsvalget i høst, men det betyr i så fall mindre ved årets valg enn det hadde gjort i 2010. På den politiske scenen er midten lengre til høyre. Sverige er forandret.

Mangler en fortelling

Velgertrettheten etter to mandatperioder med samme regjering (Göran Persson og Jens Stoltenberg) er den eneste parallellen mellom Fredrik Reinfeldts valgseier i 2006 og Erna Solbergs i 2013. Ingen som ønsker å bli tatt på alvor vil beskrive Norge som et kriseland. Solberg leder en topartiregjering som lever på to støttepartiers fremforhandlede nåde. Man har med andre ord hendene fulle bare med å holde styrefart i regjeringsarbeidet. Så hva skal hun gjøre for å få opp farten?

Å holde valgløftet om bedre løsninger kan være godt nok, men hvis ambisjonen også er å endre kurs, trengs en bærende idé som gir kraft nok til å vinne problemformuleringsinitiativet – og skape det politiske momentum som flytter midten til høyre. Frem til nå mangler Høyre en politisk «story» som går ut over det vanlige.

I valgkampen forsøkte Solberg å løfte frem viktige spørsmål om en fremtid med synkende energiinntekter, noe hun også viste til i nyttårstalen (kunnskap er den nye oljen). Det er et forsøk på å skape et attraktivt rammeverk for politiske reformer over et bredt spekter av områder. Utmerket. Det også bra å nedsette en produktivitetskommisjon. Men kan virkelig (enda) en byråkratisk utredning fungere som en forandringsbærende «story»?

Litt mer glød

Idédebatten skulle kunne ha godt av litt mer glød fra Erna Solbergs side – risikoen er ellers at politikken nok blir litt bedre, men samtidig mest blir ved det vanlige. At «ikke-sosialistisk» fortsatt er et gangbart begrep om den borgerlige siden, er en indikasjon på hvilket parti som har mest makt over tanken. Og det sitter ikke i regjering.

Krönika i Verdens Gang 4/1 2014

Read More

Rysslands president Vladimir Putin kan se tillbaka på ett framgångsrikt år. Det finns mycket att gotta sig över.

Lagar (förräderi, förtal, mötesfrihet) har antagits i syfte att med juridiska medel strypa möjligheterna att opponera. Bland annat innebär det att NGO:s som tar emot stöd från utlandet tvingas att registrerar sig som ”utländsk agent”. Att makten bestämmer har understrukits av att åtal kan väckas och fällande domar utfärdas när det passar. Rättegången mot oppositionsledaren Aleksej Navalnyj var ett fint exempel.

Samtidigt har det redan hårda greppet om informationsförmedlingen stärkts sedan nyhetsbyrån RIA–Novosti omvandlats till Russia Today. Mot bakgrund av den internationella kritiken mot den ryska homofobin var valet av en ökänd fob till dess chef i sig en markering av att Putinland inte bryr sig.

Det rysknationalistiska narrativet har ersatt talet om modernisering och passar som hand i handske med den kraftfulla upprustning som rullar på med full kraft. Nya förmågor tillförs och övas. Förra påsken genomförde ryskt flyg ett lyckosamt test av det svenska försvaret. På nätet har den svenska försvarspolitiken förlöjligats i en riktigt rolig film.

Putin gjorde ett kap genom att ta hand Edward Snowden. Avslöjandena om omfattningen av NSA:s verksamhet har i sig skadat USA, och detaljerna har sått split. Snowden har dessutom säkerligen som tack för tillflyktsorten fått bjussa på utvalda godbitar exklusivt för säkerhetstjänsten FSB. Som av en händelse har det inte läckt ut några uppgifter som rör Ryssland.

Det kändes bra när president Obama blinkade först i dragkampen om Syrien. Ryssland – och mullorna i Iran – är den syriska regimens bästa vänner. Tack vare det stödet sitter diktatorn Assad säkrare i sadeln än på mycket länge. Samtidigt har Putin kammat hem internationell goodwill och statsmannapoäng genom att ha lotsat fram avtalet om avveckling av syriska biologiska och kemiska vapen. Blodbadet fortsätter dock.

Till årets verkliga toppar hör att hot och handelskrig föll väl ut i det nära utlandet. Ukraina och Armenien ”valde” till slut bort Europa till förmån för Putinland. ”Gränsen” mellan Georgien och utbrytarregionerna har stängslats. Den utmanande framflyttningen av Iskander (robotar och/eller system) till Kalingrad blev pricken över i.

Som avslutning på året ska internationellt uppmärksammade samvetsfångar omfattas av en amnesti. Fångna medlemmar i Pussy Riot och Greenpeace släpps fria. I en gest av storhet meddelade Putin också att oligarken Michail Chodorkovskij har benådats. Det drar bort uppmärksamheten från dramat kring Ukraina och Iskander. Skapar goda vibrationer inför Sotji. Smart.

Summa summarum har det varit ett väldigt bra år för Vladimir Putin. Någon kanske ändå efter amnestin och benådningen talar hoppfullt om töväder? Glöm det. Snarare lär vi få se mer av Rysslands Fader Frost – och klapparna är hårda.

Gästledare i Svenska Dagbladet 27/12 2013

Read More

Jag var förstås inte med när Försvarsberedningen nyligen gav sig ut på en fact finding mission till Estland och Lettland. Jag vet ändå vilket budskap man möttes av i Tallinn och Riga – eller för delen i Vilnius: För vår, er egen och Europas skull bör Sverige bli fullvärdig medlem i Nato.

Det är nämligen inte bara i politikens slutna rum som man möts av den uppmaningen. Det råder en ny slags frispråkighet från baltiskt håll som drivs fram av oron över den allt mer negativa riskbild med Putinland i fokus som växer fram.

Det går utmärkt att ta turen över Östersjön för att få reda på hur man tänker, men man kan också läsa ”I väntan på ett svenskt Natomedlemskap” av Lettlands försvarsminister Artis Pabriks i FrivärldMagasin (5/11).

Pabriks varnar för att ”Europa tenderar att ta sin säkerhet för given” och glömmer bort det amerikanska bidraget till fred och stabilitet (”bidraget” är faktiskt ett understatement). Att USA vänder sig mot Asien, skriver Pabriks, understryker vikten av en bättre fördelning av bördorna för Europas försvar. I Europa minskar emellertid rustningsnivån och nedskärningarna blir mer riskabla eftersom de sker utan någon övergripande strategi för vilka förmågor som absolut inte får försvinna.

Samtidigt, konstaterar Pabriks lite kryptiskt, att ”den ökade satsningen på militära resurser i olika delar av världen vittnar om att Europas postmoderna hållning inte är särskilt utbredd”. Jag kan bara instämma i slutsatsen att Europa inte kommer att respekteras förrän man har ”förmåga att vidta lämpliga åtgärder”.

Regeringen Reinfeldt – och även Socialdemokraterna – vill öka integrationen med Nato. Att så verkligen blir fallet är något som både Försvarsmakten och Försvarsberedningen betonar som helt avgörande för svensk försvarsförmåga. Den lettiske försvarsministern är dock inte särskilt entusiastisk. Han beskriver Sverige som ”överkvalificerat för att vara endast ett partnerland” och ger uttryck för det allt vanligare synsättet i medlemskretsen att samarbetet inte kan öka mer utan att ”snudda vid Natos säkerhetspolitiska kärna”. Alltså man kan inte både vara medlem och inte vara det. Slutsatsen är att:

”Sverige har uttömt det mesta av vad partnerskapet med Nato har att erbjuda, och ser numera ut mer som en faktisk medlem än som ett partnerland. Därför är det nu dags för Sverige att fatta ett tydligt beslut om ett formellt medlemskap i Nato.”

Det är inte precis varje dag som det finns skäl att ge försvarsminister Enström en blomma. Därför gäller det att fånga dagen, som när hon i en intervju på KKrVA-bloggen Försvar och säkerhet (29/10) säger:

”För oss som moderater är ett nästa naturligt steg i utvecklingen ett Nato-medlemskap.”

Men carpe diem gäller också medlemskapet. Vi kan välja att lyssna till Pabriks som inte vill att vi ska vänta. Den nuvarande Godotlinjen leder till att det verkar som vi lyssnar på Kremls maktspråk – som hördes senast i slutet av oktober i form av anflygning mot Litauen, Polen och Sverige med strategiskt bombflyg med jakteskort och flygande radarstridsledning.

GÄSTLEDARE PUBLICERAD I SVD 18/11 2013.

Read More

«Vad är Norge?» I Sverige skulle svaren troligen ha blivit det glada nationaldagsfirandet 17:e maj, goda laxar eller berg och djupa fjordar.

Eller skidåkning. Eller oljepengar och nyrikedom. Några kanske skulle – med en huvudskakning – ha svarat smörbrist och osttullar.Och om frågan ställs i dag? Det skulle bli väldigt mycket fokus på Fremskrittspartiets inträde i Erna Solbergs regering. I Sverige är det fullt pådrag i medierna. Panikknappen hålls nedtryckt.En journalist med varningar för fascismens renässans på meritlistan konstaterade att det är första gången i Nordens historia som ett «utpräglat rasistiskt parti i egen kraft kommer in i en regering» (han har tidigare slagit fast att 17:e maj-firandet är ett utslag av extrem norsk nationalism). En annan storm blåstes upp när hotellkungen Thon skulle få ett hedersdoktorat i Karlstad, eftersom han i annonser före höstens Stortingsval manat till stöd för FrP. Det blev inte roligare när NRK censurerade en svensk komiker som i svenska Skavlan hade utgjutit sig över Høyre och FrP. Partierna var rasistiska.På tidningarnas ledarsidor har man också en klar uppfattning. I Sveriges största morgontidning Dagens Nyheter (oberoende liberal) betecknas FrP som «extremt och främlingsfientligt». Sveriges största kvällstidning Aftonbladet (oberoende socialdemokratisk) betonar att FrP i sin retorik och politik «inte sällan (framstår) som lika eller mer hårdföra än både Sverigedemokraterna och Sannfinländarna». Att partiet fått plats i politikens finrum beskrivs som «oroväckande, pinsam men likafullt historisk händelse i Skandinaviens politiska historia».

En krönika i samma kvällstidning går ännu ett steg längre genom att utpeka Norge som nation – det är sådana som ni är. Under rubriken «Norge är ett själviskt land som behandlar de fattigaste som djur» står det:

«Ju mer jag läser om Norge ­ desto mer blir jag övertygad om att det norska samhällsklimatet är genomruttet. Det är som att Anders Behring Breivik aldrig hänt. För bara några veckor sen släppte Moderaternas systerparti Höyre in massmördarens favoritgäng i regeringsställning.»

Kommentar:Norge är ett själviskt land som behandlar de fattigaste som djur (ekstern link)

Och vidare:

«Den folkliga opinionen har rört sig så kraftigt mot extremhögern att det numera är antirasism som är det extrema.»

Det är en något paradoxal beskrivning, eftersom FrP är det parti i Stortinget som just väcker störst antipati i den norska väljarkåren.

Kommentar av Anders Giæver: Ehsan Fadakar kan like mye om Norge som amerikanske tea partyister kan om Skandinavia.

Det är på något sätt symptomatiskt för det köret att presskonferensen med FrP:s Ketil Solvik-Olsen och statsvetarprofessorn Frank Aarebrot bara delvis refererades i svensk press. Solvik-Olsen ville gärna distansera sig från beteckningen högerpopulistisk och – som också Erna Solberg har gjort – betona de «liberalistiska» inslagen. Aarebrot höll inte med. Aarebrot menade däremot att ledde fel att likställa FrP med Dansk Folkeparti, Sverigedemokraterna och Sannfinländarna.

Det framgick i rapporteringen att FrP:s syfte med tillställningen var att få fram inte-lika-med-budskapet. Det som saknades var att Aarebrot på presskonferensen betecknade uttalanden av en ledande FrP-företrädare som xenofobiska och främlingsfientliga. Det underströk att mötet med medierna inte bara var en propagandaföreställning. En fråga som hänger kvar i luften är förstås hur Aarebrots svar ska tas vidare i partiet.

Är de här kritiska utfallen något som Norge kan ta med klackspark (typisk svensk storbrorsattityd). Eller kanske ta det med ro och tänka att det blåser över (det brukar det ju mediestormar göra). Eller rätt och slätt se det som ett specifikt uttryck för den allmänna lägesbeskrivning som återfinns på den svenska Osloambassadens hemsida:

«I inget annat land torde intresset för och kunskapen om Sverige vara större än i Norge. Motsvarande kunskap om Norge är emellertid inte alltid lika utbredd på svensk sida.»

Jag tror att det misstag. Det finns en risk att Norge med FrP i regeringen blir det nya Danmark i den offentliga debatten i Sverige. Och det är garanterat inte kul. Det som dessutom talar för ännu mer Norge-bashing är att den drivs en svensk politisk logik som handlar om rädslan för Sverigedemokraternas stöd i opinionen inför nästa års riksdagsval.

Det är viktigt att inse att oavsett om man uppfattar den svenska kritikstormen som rätt- eller orättvisande, påverkar den bilden av Norge. Och det betyder mer än vad man kanske tror. I en värld där nationer också är varumärken påverkas både ett lands förmåga att få genomslag utanför de egna gränserna och dess attraktionskraft när det gäller investeringar, turism och talang.

Och Sverige är viktigt. Sverige är Norges enskilt största exportmarknad. Svenska företag är etablerade i Norge med i storleksordningen 2500 dotterbolag. Svenskar är vid sidan av tyskar och danskar, de mest frekventa turisterna i Norge. Och svenskarna är inte heller bara tillfälliga besökare. Ibland kan en handletur i Oslo kännas som att spela med i en dubbad disneyfilm «alla talar svenska». Ungefär var tionde oslobo är svensk. Bland de unga var femte. Kanske uppemot 80 000 svenskar jobbar på den här sidan kölen – bidrar till att norska företag och offentlig välfärd fungerar.

Det handlar om Sverige och är illa nog, men bilden av Breivik + FrP = Norge sprids också med svarta rubriker i andra länder: det är en «bra story». Norge har rätt och slätt ett problem med sin image. Och jag är övertygad om att det krävs mer i fråga om «nation branding» än bara sura miner och söta bilder från Visit Norway. Utan ett bra svar på frågan vad är Norge? finns det en risk att det går troll i saken. Inte minst viktigt är det att FrP som regeringsparti i sin retorik och politiska praktik visar att de påstådda likhetstecknen med, ja ni vet vilka i de andra nordiska länderna, saknar grund.

Kronikk publicerad i VG Nett 14/11 2013.
Read More

 

Trädgården bakom Oslos gamla universitet är fortfarande fylld av byggbråte efter flera års renovering av byggnaderna. Men i röran reser sig en kraftfull gestalt. Det är en byst av Torgny Segerstedt. På inskriptionen står det: Reist av takknemlige nordmenn 7. mai 1955.

Mig veterligen är Segerstedt den ende svensk som i Norge har getts ett sådant äreminne för sin insats under andra världskriget. För det är krigsåren och ockupationen som det handlar om.

Samma år restes ett monument till hans minne i Göteborg som förklarar saken. På obelisken kan man läsa:

”De fria fåglarna plöja sin väg genom rymden.

Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål.

Stor sak i det. De dö fria.”

Orden är hämtade från en artikel som Segerstedt skrev i oktober 1940 i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Den sammanfattar hans budskap och patos i striden för det goda under onda år.

Torgny Segerstedt var länge bortglömd eller snarare förträngd i den svenska efterkrigshistorien. Han passade varken in i självbilden av den fina neutralitetspolitiken eller, senare, av Sverige som moralisk stormakt. Raoul Wallenberg är en annan person som mer eller mindre gjordes persona non grata i historieskrivningen. Wallenberg har fått inta sin rättmätiga plats på scenen. Det är både glädjande och viktigt.

Det är både glädjande och viktigt att Segerstedt har uppmärksammats i form av en fullödig biografi och på bio. Också han är en svensk hjälte.

Förra året gick Jan Troells film Dom över död man upp på biograferna (recenserad här). Den bygger på en biografi av Kenne Fant med titeln Torgny Segerstedt – En levnadsskildring utgiven på Atlantis 2006(recenserad här).

Vem var då Torgny Segerstedt? Han föddes i Karlstad 1867 och växte upp i ett borgerligt, strängt och konservativt lärarhem. Pappan var adjunkt. Sin egen yrkesbana startade Segerstedt inom akademin. Han var teolog. Starten gick inte bra. När han lade fram sin avhandling 1903 i Uppsala underkändes den med hänvisning till att den inte vara tillräckligt kristen.

Det var så att säga inte någon tillfällighet att ingången till universitetshuset i Uppsala ståtar med devisen:

Tänka fritt är stort men att tänka rätt är större.”

Segerstedt drog den motsatta slutsatsen av sitt möte med den akademiska ofriheten. Det blev många tacksamma för.

Så småningom blev Segerstedt både teologie doktor och professor. Men han bytte bana och blev publicist. Först hos Bonnier i Stockholm och från 1917 till sin död huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. I GHT skrev han i klartext om Lenin och bolsjevikerna i Sovjetunionen. Han försvarade det fria näringslivet på hemmaplan – mot en socialdemokrati som fortfarande lockades av socialiseringstanken.

Man kanske kan beskriva hans politiska hållning som högerliberal – även om det säger ganska litet i dagens kontext.

Segerstedt tillhörde den svenska elitens toppskikt. Han hade själv en typ av elitistisk hållning som nog inte var ovanlig i hans tid, men som nu känns främmande. Han hade en faiblesse för stora män och det fina. Sedd i historiens backspegel är det svårt att riktigt gilla honom. Empatin och förmåga att se andra än sig själv brister. En komplicerad person. Samtidigt är det lätt att förstå att människor i hans närhet blev trollbunden av hans kraft och karisma.

Det som har gjort Segerstedt verkligen känd – och som gör att hans namn ännu klingar – är kritiken av nazityskland. Efter Hitlers maktövertagande skrev han i februari 1933 en artikel som avslutades med orden:

”Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning”.

Herman Göring – ingift i den svenska högadeln – svarade och manade till slut på fasonerna. Segerstedt höll envist fast vid sin linje. År efter år. Den brittiske premiärministern Neville Chamberlains ord om ”Fred i vår tid” efter Münchenkonferensen 1938 trodde han inte på ett dyft. Och, som vi vet, fick han rätt.

När kriget kom 1939 var han glasklar också i sin kritik mot den svenska samlingsregeringens eftergiftspolitik mot Hitlertyskland. Inte minst gällde det transiteringen av tysk trupp och materiel genom Sverige. Hösten 1940 frågade han retoriskt:

”Har en stat rätt att inför ockupationshot bryta mot moraliska lagar, att helt enkelt handla orätt?”



Hans eget svar var ett benhårt nej.

Segerstedt var också kritisk mot inskränkningar av tryckfriheten. Till historien hör av hans egen tidning vid flera tillfällen togs i beslag. Han skrev under stort tryck från tyskvänliga kretsar och från politiskt håll kom maningar om att han borde vara mindre antitysk. Han blev till och med uppkallad till kung Gustaf V. Hans egen uppfattning om kungens förmaningar var:

”Är det kanske bättre att leva på knä än att dö upprätt?”

Segerstedt dog av slag hemma i sin säng en månad före krigsslutet i Europa. Han dog upprätt.

Jan Troells film Dom över död man är en storartad tidsskildring och visar upp en imponerande miljödetaljrikedom. Filmen, vars manus är skrivet väldigt fritt efter Fants biografi, är mer ett relationsdrama är en politisk thriller. Men politiken finns där hela tiden som ett underliggande tema och ger filmen dess nerv. Därmed påminner den också om frågor om Sveriges historia som vi fortfarande behöver söka svar på och reflektera över. Till exempel:

* Samlingsregeringens balanseringspolitik i förhållande till nazityskland i syfte att hålla Sverige utanför kriget (och som efter kriget fortsatte i relationerna tvillingideologin i Sovjetunionen).

* Antisemitismen i Sverige.

* Inställningen att Hitler trots allt var bättre än Stalin.

* Det psykologiska trycket som framträdande antinazister utsattes för och risken för det egna livet om tyskarna hade kommit.

Men hur ska man värdera Segerstedts insats? I en intervju (kan läsas här) som jag gjorde med Kenne Fant för några år sedan pekade han på att Segerstedt har ansetts vara en de mest betydande antinazistiska publicisterna under andra världskriget. Som exempel på detta kan nämnas att BBC i sina radioutsändningar läste upp hans texter.

Fant menade också att Segerstedts I dag-artiklar möjligtvis fick Per Albin Hansson och Christian Günther att inte gå ännu längre i eftergifterna till det tusenåriga Hitlerriket.

Bysten i universitetshagen i Oslo är en bra illustration av hans gärning. Segerstedts tydliga moraliska röst en mörk tid blev ett stöd för dem som försökte stå emot Nazityskland – i det neutrala Sverige eller i det ockuperade Norge.

Har Segerstedt något att säga oss i dag eller är han bara historia? För några dagar sedan ringde jag upp Kenne Fant i hans hem utanför Cannes, som svarade:

Segerstedts drivkraft var att det fria ordet inte förhandlingsbart och att hans budskap till oss i dag är vi inte får att falla offer för starka opinioner.

Min tanke går till till Vaclav Havels ord om att vikten och värdet av att leva i sanning.

 

* Ursprungligen inledningsanförande vid tankesmedjan Civitas visning av Dom över död man i Oslo 4/11 2013.

 

 

Read More

För några år sedan bråkade jag i bladet med Forum för levande historia. Rena fakta fel, som exv påståenden om polska koncentrationsläger under 2:ra VK var en del i min kritik. En annan handlade om oviljan att tala klarspråk om kommunismens brott mot mänskligheten (i stället valde man formuleringen “kommunistiska regimers brott…”). Forums vänsterpoäng var att den kommunistiska ideologin inte spelade någon roll, d v s Lenin och Stalin hade egentligen lika gärna kunnat vara folkpartister. Tror inte det.

Länk till SvD:s arkiv

Detta har blivit bättre och verksamheten har  upp.

Men uppenbarligen behöver Forum för levande historia fortfarande sättas under lupp.

I en artikel på myndighetens hemsida om Registrering av romer i Sverige dyker det plötsligt upp en skrivning om dess positiva aspekter på 1970-talet.

”Precis som tvångssteriliseringarna fortgick ända in på 70-talet så användes registeruppgifterna av myndigheterna minst lika länge. När en romfamilj sökte bostad, arbete eller vård kunde tjänstemännen kolla av i z-registret och med hjälp av det bedöma vilken samhällsinsats som kunde vara motiverad. Många romer och resande är f ö övertygade om att det finns etniska register än idag.

Enskilda befattningshavare skrev också in egna noteringar i registren. Det finns positiva värderingar bland anteckningarna. Ett registerblad över zigenaren Z 371 beskriver personen som ”intelligent” och ”med förmåga att sköta sina barn på ett föredömligt sätt”.

Men det finns många andras personakter där värderingarna är mindre smickrande. Några har fått stämpeln: ”slug”, ”spritar ganska mycket”, ”våldsbenägen”, ”lat” och liknande.

Det ska inte uteslutas att z-registren i en del fall fick positiva effekter.”

”Positiva effekter.  Verkligen?  Gäller det kanske också Skånepolisens registerverksamhet?

Myndigheten Forum för levande historia är skyldig en förklaring av sitt försvar för registrering av romer.

 

 

Read More