Claes Arvidsson

Archive
Uncategorized

Vladimir Putin var på scenen i går kväll. Det var utomhuskonsert i Simferopol för att fira Dagen för Krims återförening med Ryssland. Det var på femårsdagen efter 18 mars 2014, då Putin skrev under det dokument som i Ryssland lagligförklarade den av det internationella samfundet olagligförklarade annekteringen av Krimhalvön i Ukraina.

Efter annekteringen dröjde det inte innan kriget gick vidare till Donbas i Ukraina– där det fortfarande pågår. Med 13 000 döda och 30 000 skadade. Med en miljon internflyktingar.

Samtidigt pressar Moskva på med maktanspråk på suveränitet i Azovska sjön. En typ av anspråk som nu även drivs i Arktis och även kan komma att dyka upp i Östersjön.

Krim är med stor sannolikhet ett ”lost case”, men det är desto viktigare att EU och USA gemensamt håller fast vid den rådande sanktionsregimen. Än så länge har det hållit, men i EU finns det röster som tyvärr talar för en mjukare attityd (till exempel regeringspartiet Lega Nord i Italien).

Krim ska kosta – även om det inte tycks påverka regimen i Kreml.

En annan slutsats är att det svenska försvaret måste få kosta – det påverkar regimen i Kreml.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 19/3 2019.

Read More

Försvarsminister Peter Hultqvist vill förändra en dålig tradition i svensk försvarspolitik. I ett tilläggsdirektiv till Försvarsberedningen kräver han att beredningens förslag till utformningen av det svenska försvaret 2021–2025 ska bygga på en försvarsekonomi i balans. Det har gett en del sura miner, men i princip är det rätt. Det behöver bli ett slut på önsketänkandet.

Rapporter från ESV, Statskontoret och utredningen om Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov visar alla på effekterna av obalans i försvarsekonomin. Försvaret har ett eftersläpande materielberg att bestiga till följd av att politikerna har önskat mer förmåga än vad man har velat betala för – och Högkvarterets tendens att överplanera. Det är en mång-mångmiljardnota som det saknas täckning för. Planeringsarbetet på Högkvarteret ska bli bättre. Det är också bra, men för att göra rätt krävs en bredare reformering av ett försvarsekonomiskt system, som till exempel leder till att Försvarsmakten inte fullt ut får kompensation för prisstegringar.

Inte minst visar genomförandet av innevarande försvarsbeslut – som Hultqvist själv är ytterst ansvarig för – på vådorna av att underfinansiera. Panikknappen har gått varm, extramedel har delats ut och kommer att skjutas till under resans gång.
Problemet med Hultqvist fokus på en ekonomi i balans är att Sverige också behöver ett försvar i balans och som kan verka krigsavhållande. Med en förväntad ekonomisk ram som innebär att försvarsanslaget ska växa till 1,5 procent av BNP till 2025, kommer utvecklingen i vår försvarsförmåga fortsätta att släpa efter och gapet till Ryssland öka istället för att minska. Trots att väckarklockorna ringer.

President Vladimir Putin kommer inte att ge sig på något Nato-land, eftersom det är för riskfyllt att testa hållfastheten i Nato:s artikel 5, hävdar den tidigare georgiske presidenten Mikheil Saakashvili i en artikel i tidskriften Foreign Policy. I stället kommer Putin om det skulle behövas för att få popularitetspoäng på hemmaplan att vända blicken mot de två allianslösa EU-medlemmarna Finland och Sverige. Det scenario som Saakashvili ser framför sig är inte en vidlyftig operation mot Helsingfors eller Stockholm utan ett litet krig längre ned på konfliktskalan för inte framkalla motåtgärder från Nato. Gotland skulle då vara ett tänkbart mål.

Eller som en orolig Försvarsberedningen uttryckte sig 2017 i rapporten Motståndkraft: att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas och att en större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige.

I Stefan Löfvens första regeringsförklaring hösten 2014 slogs det fast att ”Sverige ska vara en stark röst i världen för frihet, fred, mänskliga rättigheter och solidaritet”. Kort sagt, med Margot Wallström skulle det bli, och har blivit, mer ”Palme” i utrikes- och säkerhetspolitiken. På en fråga 2015 om Olof Palmes röststyrka var kopplad till försvarets storlek och styrka, svarade försvarsminister Peter Hultqvist ett obetingat ja. Och det är naturligtvis sant.

Tyvärr har vi inte ett försvar som går i takt med viljan att vara en stark röst, vilket understryker det absurda i att regeringen ens överväger att tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Som det konstaterats i utredningen av konsekvenserna skulle det hota Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten. I praktiken skulle det även sätta stopp för en svensk ansökan om medlemskap i Nato.

Hotbilden har inte blivit bättre. Försvarspolitiken måste bli det. För lite och för sent får inte bli slutomdömet också om denna Försvarsberedning.

Gästledare i SvD 19/3 2019

Read More

Vad ska man egentligen tro? Det är en helt central fråga i den ryska desinformationsapparaten. Det vill säga den fråga som Kreml vill att vi ska ställa oss inför alltifrån rysk inrikesrepression till utrikes aggression (i form av krig, våta operationer, aktiva åtgärder eller påverkansoperationer). Det handlar inte om att slå fast nya fakta utan om att så tvivel med hjälp av alternativa fakta.

Syftet är att få debatten att inte handla om det som den egentligen handlar om. Det gör Putin och Lavrov genom officiella uttalanden, men inte minst medelst en hel armé av troll på nätet. Sociala medier är ett universalverktyg för att skapa en höna av en fjäder. Tvivelsåendet skulle dock inte bli alls lika framgångsrikt utan insatsen från en armé av volontärer i cyberrymden. Och på andra ställen.

Som villigt ställer sig i ledet eller ofrivilligt blir nyttiga idioter – vägledda av konspirationsteorier om hur en en illasinnad elit för folket bakom ljuset.
Ett strategiskt inslag är att ifrågasätta mainstream-media, forskare och myndigheter. Det är i sig naturligtvis inte fel utan ingår tvärtom i demokratins själva livsnerv. Men är det verkligen det som Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg ägnar sig åt när hon uppmanar Säpo att granska en forskare vid Utrikespolitiska institutet som bland annat har granskat kultursidans Rysslandsbevakning?

2017 höjdes blodtrycket på kulturredaktionen sedan den av forskarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg i artikeln “Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: The Swedish case” (Journal of Strategic Studies) lyfts fram som den redaktion i mainstream-media som allra mest visserligen skriver på svenska men pratar “putinska”. Linderborgs redaktion beskrevs som “den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt vänsternarrativ” i fråga om Ukraina. Man gav också exempel på “fake news”.

Mer avslöjande var att flera medarbetare på kulturredaktionen hade varit aktiva bland annat i Kreml närstående nätsammanhang – och i debattens efterdyningar kom det fram mer än så. Och på den vägen har det varit.

Svaret blev anklagelser om häxjakt och uppmaningar till att försvara det fria ordet. Den självbild som en av hennes medarbetare gav uttryck för i ryska media var AB Kultur som “den reella yttrandefrihetens sista ö i Sverige”. Kragh och Åsbergs artikel framställdes som en del i ett informationskrig där alla som inte vill gå med i “krigsalliansen” (Nato) skulle misstänkliggöras.

Kragh anmäldes till Nämnden för utredning av oredlighet av bland annat “Egor Putilov”. Kragh friades förstås. Han drabbades också av anonyma hot, angreps i RT och Sputnik och utsattes för IT-angrepp. Och på den vägen är det.

Nu har Linderborg blåst till strid igen med nya “avslöjanden”. Inte minst anmärkningsvärt är att hon har anklagat Kragh, som fortfarande arbetar med att blottlägga desinformation, för att vara i den brittiska underrättelsetjänstens sold – och uppmanat Säpo att undersöka om han är en säkerhetsrisk.

Anklagelseakten är en anka, men vägen från nätets undervegetation, via ryska kanaler till Aftonbladets kulturredaktion är en utmärkt illustration av hur desinformation funkar (se Patrik Oksanens artikel “Cyberstölden, förtalskampanjen och kulturchefen som tappar fattningen” i Hela Hälsingland 12/2).

På sätt och vis är det synd att debatten kommit att fokusera på Aftonbladet Kultur. I den stora bilden blir den en distraktion som tar bort uppmärksamheten från det som Kragh och Åsbergs artikel handlar om. Som till exempel att bäst lyckas man påverka, när det egna budskapet hittar legitima bärare hos dem som tar rösten från Kreml vidare som sin egen.

Gästledare i Svenska Dagbladet 14/2 2019.

Read More

Det långa sjuttiotalet var på det hela taget förfärligt.

I alla fall för dem som inte gillade revolutionsromantik, revolutionär reformism modell (S) eller åsiktskonformism. Det borgerliga Sverige trängdes tillbaka – och med de borgerliga partierna som slavar under tidsandan. Sverige blev mer socialistiskt. Visst fanns det goda sidor i uppbrottet från stela sociala strukturer som gjorde landet mindre dammigt och gav individen större frihet. Mycket blev mycket roligare.

Samtidigt var alltså tidsandan i dominerande grad präglad av motsatsen.

Vad minns du från 68? Vietnam är en minnesbild som nog skulle dyka upp hos många. Kanske i form av det foto som gick världen runt med en fackelbärande och ryssmössprydd Olof Palme tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör, marscherande sida vid sida i täten för en antiamerikansk demonstration. 5 300 tågade i kylan från Humlegården till Sergels torg 21 februari 1968.

Svenska Dagbladet var på plats och kunde dagen efter rapportera att:

Den lille ambassadören med det svåruttalade namnet gavs ett entusiastiskt mottagande. Det viftades frenetiskt med FNL-flaggor i den kompakta lyssnarskaran. Och talkören, som tidigare vrålat ”USA mördare” omväxlande med ”USA ut ur Vietnam”, slog an en annan melodi ”Ho-Ho-Ho-Ho-Ho-Chii-Minhh…”

I sitt tal framhöll Ngyuen Tho Chan att han var i Stockholm på inbjudan av den svenska regeringen för att stärka de vänskapliga förbindelserna mellan Nordvietnam och Sverige. Han talade också varmt om känslan av helhjärtat svenskt stöd och slog fast att våra segrar är era segrar.

Palme för sin del tog framgångarna i den nyligen inledda Tet-offensiven till intäkt för att FNL var en social rörelse med folkligt stöd. Samtidigt avdramatiserade han en seger för FNL. FNL representerade, i högre grad än USA och Sydvietnams regering, demokrati.

Demonstrationen ägde rum knappt tre veckor efter att världen hade förfärats över AP-fotografen Eddie Adams foto av hur Sydvietnams högste polischef Nguyen Ngoc Loan avrättar en FNL-officer i Saigon. Pistolskotten föll dock efter att frun och barnen till en av polischefens vänner hade mördats av FNL:aren. I den så kallade Tet-offensiven hade reguljära Nordvietnamesiska styrkor och lokala FNL-soldater angripit 36 av 44 provinshuvudstäder och 69 mindre städer. Cirka 70 000 man riktade in sig på Saigon och Hue.

Att Vietnam till dels var ett proxykrig i ett kallt krig märktes inte i den svenska diskussionen. I stället är det påfallande hur den svenska linjen läggs parallellt med den nordvietnamesiska stridslinjen. Samtidigt var Vietnam inte bara utrikespolitik. Vietnam – och krigen i Kambodja och Laos – blev både ett slags katapult för vänstervågen och något som präglade hela Sverige. Som i brevet från femteklassaren Carina till Olof Palme:

Jag tycker om att demonstrera. Men vi får åka ända till Hälsingborg för vi bor i en liten stad som heter Höganäs. På lördag ska vi till Hälsingborg och demonstrera. Det ska bli kul. När jag blir tonåring ska jag gå med i SSU eller FNL. Jag tycker att det är bra att dom finns. När man är med i FNL får man sälja Vietnambulletiner och hålla bössor. Det är också bra.

Men Vietnam var mer än så. Det var också en etablissemangsstrid mot yttervänstern och svensk dubbelpolitik i förhållande till ”den store Satan”.

Alla ska med

Journalisten Barbro Alving, Bang kallad, var en av talarna vid demonstrationen 21 februari. Hon manade till samling i en nationell vilja och slog fast att ”ingen svensk kan i dag undkomma Vietnam”. Och så blev det. Vietnam, antikapitalism och antiamerikanism kom att bli en del av den svenska vardagen. En första vändpunkt var Olof Palmes tal vid Broderskapsrörelsens kongress i juli 1965:

Vi ser bilder av plåga och tortyr, av stympade barn, lemlästade människor. Vi hör nyheter om terrordåd och repressalier som skoningslöst och utan urskillning drabbar enskilda, familjer, bygemenskaper. Vår reaktion är medkänsla inför offren, en känslans upprördhet inför ett meningslöst lidande. Ty förbrytelsen blir alltid en förbrytelse, och terrorn alltid terror, även om den utförs i namnet av höga mål och principer, även om man söker legitimation i ett historiskt betingat framåtskridande eller i försvaret mot någonting som ter sig ännu mer avskyvärt.

Först i slutet gjorde Palme en hänvisning till att det var Vietnam saken gällde. Att utpeka USA som skurken var ett linjebyte i svensk utrikespolitik, levererad av den tillförordnade utrikesministern.

1965 bildades Svenska Vietnamkommittén, föregångaren till FNL-rörelsen. Det första demonstrationståget avgick samma år och efterhand blev det allt tätare mellan avgångarna. 1966 startade Nationalinsamlingen för Vietnam, som fick stöd av samtliga riksdagspartier och delar av näringslivet. På socialdemokratiskt initiativ bildades 1967 Svenska kommittén för Vietnam. Den tog tydlig ställning för FNL (som fick öppna informationskontor) och Nordvietnam (som erkändes 1969).

Överallt skramlades det med FNL-bössor. Folk uppmanades att köpa Vietnambulletinen, se konst i regi av FNL eller filmer. Kampsånger var inne. Genomslaget ökade i och med att Vietnam var det första tv-sända kriget. Statstelevisionen bidrog med mer än den vanliga nyhetsrapporteringen. Några exempel:

  • 1967 direktsändes den så kallade Russelltribunalen (International War Crimes Tribunal).
  • 1969 inleddes tv-barnteaterserien Engagerad teater med informationen att befrielsekamper pågår runt om i världen mot USA-reaktionen och imperialismen.
  • 1973 visades Segern på huvudväg 3. Trots att det var en av FNL producerad propagandafilm.

Vietnam gjordes till en nationell angelägenhet som involverade regering, riksdag, folkrörelser. Inför den socialdemokratiska partikongressen 1972 arrangerades ett möte med madame Binh, FNL:s ansikte i väst, som stjärna. De 3 000 deltagarna sjöng FNL:s nationalsång ”Befria Södern”. Pengar samlades in. Palme fördömde USA för att ”bomba, ett litet, frihetsälskande folk till underkastelse”.

Efter Palmes budskap till president Nixon julen 1972 blev det nationell manifestation under rubriken ”Sverige för fred i Vietnam”. Samtliga partiledare (Gösta Bohman synnerligen motvilligt) skrev under – tillsammans med 2,7 miljoner svenskar.

Alla skulle med.

Socialdemokratisk hybris

Gunnar Myrdal var en annan av talarna 21 februari. Han var världsberömd nationalekonom, gift med Alva Myrdal och ordförande i arrangerande Svenska kommittén för Vietnam. Han beskrev USA som alltmer moraliskt och politiskt isolerat, och pläderade för att Sverige skulle gå i spetsen för en världsrörelse. Det var så många såg på Sveriges, eller rättare sagt den svenska socialdemokratins, roll.

Övergången från räddhågsen neutralitet till självgod neutralism kan illustreras med den rubrik som Palmes medarbetare Ernst Michanek valde till sitt bidrag i en vänbok till Tage Erlander: ”Ett litet land?”. Året var 1969 och frågan var retorisk. Sverige hade näst USA högst BNP per capita, toppade den allmänna levnadsnivån (arbete och social välfärd), och hade ett starkt försvar. Redan då var Sverige en viktig utrikespolitisk aktör, inte minst i FN.

Utrikespolitiken framöver borde ha fokus på fred och nedrustning, och Sverige påta sig särskild roll som tredje världens väktare. Sverige skulle gå före. Det underlättades i en tid av omdaning på världsscenen när ”ingen makt eller maktkombination ännu [var] given som ledande för lång tid fram över och därmed är inte heller Sveriges plats given”.

Småstatspolitikens tredje väg – med Sverige som ett slags modell och ledare för den socialistiska tredje världen och den alliansfria rörelsen – lades sedan definitivt fast i partiprogrammet 1975. USA-kapitalismen och den sovjetiska så kallade statssocialismen likställdes. Kålsuparteorin.

Hybri(S) ger relief till kritiken av USA. Manifestationen i februari 1968 skapade fnurror på tråden med Vita huset. Den amerikanske Stockholmsambassadören var vid tillfället i USA och det dröjde en månad innan han fick sätta sig på planet till Stockholm. Den verkliga istiden i relationerna med Vita huset utbröt dock efter Palmes julhälsning till president Nixon 1972. Och ja, den lästes upp av statsministern i lunchekot.

I juletid hade nya bombmattor lagts ut över Nordvietnam i hopp om att med B52:ornas hjälp öppna ett förhandlingsfönster. Palme såg det förstås inte på det sättet:

Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna…Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk…Därför är bombningarna ett illdåd. Därav finns många i modern historia. Det förbinds ofta med namn – Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpville, Treblinka. Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit tung över dem som burit ansvaret. Nu finns det ett namn att foga till raden – Hanoi julen 1972.

Svaret från Washington kom snabbt. Den svenske ambassadören blev uppkallad till State Department för en utskällning. Det klargjordes att den nyutnämnde men ännu inte installerade svenske ambassadören inte var välkommen och att USA:s Stockholmsambassadör skulle kallas hem. Det blev ett frostens år.

Den svenska självbilden stod inte i paritet med verkligheten. Palmes kritik betydde inget för Vita huset eller i kongressen. Däremot bidrog kritiken till opinionsbildningen både i USA och i Västeuropa. Redan 1968 hade den plussat på den svenske statsministerns rykte internationellt som en ny ledartyp: frispråkig och radikal. 1969 intervjuades han i brittisk TV av megastjärnan David Frost och i amerikanska CBS. Både Der Spiegel och New York Times publicerade intervjuer med honom.

Dubbelspel

I demonstrationståget den 21 februari var många deltagare från FNL-grupperna. De tågade för Vietnam men tog avstånd från organisatörerna. Palme avfärdades som en hycklare som bara pratade. Och visst fanns det ett moment av hyckleri i omläggningen av politiken; man ville ta grepp om opinionsbildningen och hålla den under demokratisk kontroll. Det fanns en rädsla för våldsvänstern. Som Säpochefen P G Vinge uttryckte saken 1968:

Om utvecklingen – som hittills – fritt får fortsätta under de kommande åren, kommer den marxist-leninistiska (kineskommunistiska) rörelsen att – i skydd av bl a FNL-rörelsen och dess eventuella efterföljare – utvecklas till en förhållandevis stark politisk rörelse, som med bl a utomparlamentariska medel kommer att bedriva en alltmer ökande samhällsomstörtande verksamhet. Icke minst farlig är rörelsen genom att den har så stark förankring hos de unga intellektuella, vilka i en framtid kan väntas bekläda ledande poster inom samhället.

Radikaliseringen av utrikespolitiken var dessutom ett sätt att behålla politisk initiativkraft i förhållande till de borgerliga partierna. Det var alltså även en väg att behålla regeringsmakten.

Till tidens – och politikens ­– paradoxer hör att det bakom Sveriges neutralitetsdoktrin (alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig) dolde sig ett hemligt försvarssamarbete med Nato-länder, inte minst USA. Samma kritiserade B52:or som flög över Nordvietnam skulle välkomnade flyga över svenskt territorium på sin väg för att bomba baser i Sovjetunionen. USA var högsta ”skyddsmakt” för Sverige.

För USA var det samma strid här som där, och när Sverige trappade upp kritiken fick det konsekvenser. ÖB Stig Synnergren konstaterade i början av 1973 att:

Sverige har i fråga om det militära samarbetet tidigare behandlats i huvudsak som Nato-länderna. Så är nu icke längre fallet – vi har skiljts ut från denna grupp. Försämras de politiska förbindelserna ytterligare kan en stegvis fortsatt nedfrysning av de militära förbindelserna aktualiseras. Försvarsavdelningen bedömer det därvid som möjligt att såväl besöksverksamheten som samarbetsavtal kan komma i den omedelbara farozonen.

Palme å sin sida var uppenbarligen medveten om risken. Han hade redan 1970 uppdragit åt Synnergren att hålla amerikanerna på gott humör: ”Nu när jag bråkar med amerikanarna, se för Guds skull till att vi har gott samarbete med amerikanarna på försvaret i alla fall.”

Samtidigt fanns det också från amerikansk sida ett intresse att värna det militära samarbetet. Sverige var strategiskt viktigt. Detta förtar dock inte slutsatsen att den svenska Vietnampolitiken var ett nationellt högriskprojekt som satte rikets säkerhet i fara.

Hela världen hyllar Palme

Tet-offensiven efter det vietnamesiska nyåret 1968 hade chockerat med sin geografiska bredd, men den hade redan ebbat ut på de flesta platser när Palme demonstrerade tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör. Och de folkliga upproren uteblev. Tre dagar senare återtog amerikanska och sydvietnamesiska styrkor den strategiskt och symboliskt viktiga staden Hue, eller, rättare sagt, resterna av den. 3 000 folkfiender hittades senare i en massgrav och ytterligare 2 000 som hade stått på FNL:s likvideringslista hittades inte.

Militärt var Tet-offensiven ett misslyckande för Nordvietnam, men den var ändå avgörande för utgången av kriget. Den satte bilden i USA att kriget inte gick att vinna. 1973 slöts en fredsuppgörelse som innebar att USA tog hem sina trupper och att förhandlingar skulle leda till en fredlig återförening av Vietnam. På Dagens Nyheters löpsedel stod det att ”Hela världen hyllar Palme”.

Nordvietnam avslutade den militära erövringen 1975. Vietnam blev en kommunistisk diktatur.

Hade den svenska hejaklacken något ansvar för utvecklingen i Vietnam? Palmes svar var ett entydigt nej. Ett exempel kan hämtas från partikongressen 1975. Palme talade om vikten av att både ge sitt stöd till väpnad revolution och trycka på för en fredlig samhällsomvandling. Han berättade om långa samtal med Vietnams premiärminister och att denne ”alltid ville veta hur vi gjorde och hur vi fick med de många människorna i en demokratisk process”.

Åren gick, men Vietnam blev inte som Sverige. 1984 beklagade Palme att landet blivit ett tyranni, men friskrev den egna politiken från skuld. Kärnan hade handlat om rätten till nationellt självbestämmande och medförde inte något ansvar för utvecklingen när självbestämmandet hade uppnåtts.

Vänsterns dödsdans med de röda khmererna i Kambodja och mycket annat har synats i diskussionen om det långa sjuttiotalet. Vietnam i svart och vitt återstår att göra upp med: Myten om det goda befrielsekriget som bar upp folkrörelsen mot USA:s krig i Vietnam, och den politikomläggning som fotot på Palme och ambassadör Ngyuen Tho Chan från 21 februari 1968 är en dyster påminnelse om.

Fram till slutet på 1960 viskades det öppet om Sveriges beroende av hjälp i händelse av krig – och alla visste att det varifrån hjälpen skulle komma. Sedan blev det tyst. I stället hördes desto högre rop om USA som fallen fanbärare för Väst, med Sverige som en ljusets gestalt mellan blocken. Den öppna svenska neutralitetspolitiken gjordes till dogm. EEC kom inte på tal. Nato skurkförklarades. FN heligförklarades.

Vietnam bidrog till att ändra svensk politik på ett sätt som lämnat spår i självbilder och attityder: I Nato-debatten, i den roll som FN intar i offentligheten, i engagemanget för ”Tredje världen”, med (delar av) socialdemokratin ännu traskande längs den ”tredje vägen”.

Det var inte en tillfällighet att kandidaturen till FN:s säkerhetsråd marknadsfördes under parollen Sverige som en oberoende röst. Eller att utrikesminister Wallström obekymrat sätter rikets säkerhet på spel genom att vilja underteckna FN-konventionen som förbjuder kärnvapen.

Det nostalgiska tronandet på minnet från fornstora dagar dröjer kvar i föreställningen om att Sverige har en mission att gå före och visa vägen. Trots att vi gick vilse i pannkakan.

Publicerad i Smedjan 7/3 2018.

Read More

Det är full kalabalik i svensk politik. 38-procentregeringen kanske blir bättre känd som tvåmånaders-regeringen. Och lika bra vore det. Jag tillhörde dem som kände förtroende för Stefan Löfven men som statsminister kan politiken beskrivas som The rise of the Juholts. Det praktiska handlaget är amatörmässigt och färdriktningen förfärar.

Löfven lockade väljare med samförstånd kring goda lösningar, men efter att ha släppt lös Vänsterpartiet i budgetförhandlingarna ekar det talet ihåligt. Och MP har släppt sina hämningar. Svikna vallöften och svikna överenskommelser summerar till brända broar.

Regeringen Löfven är både politique noir och politik som lockar till skratt – om de inte vore så allvarligt. Mer räls i Norrland, men tvärstopp för att lätta på trafiktrycket i Stockholm.

Så i dessa yttersta dagar vill jag vara en smula nostalgisk, och relansera en text om den framgångssaga för Sverige som de åtta åren med Alliansen faktiskt var.

Kontrastverkan står fram i neonskrift.

LEDARSIDANS JULKALENDER, SVENSKA DAGBLADET (LEDARBLOGGEN) 3/12 2014.

Read More

Stefan Löfven har siktet inställt på att efter riksdagsvalet i höst bli Sveriges statsminister. Han skjuter vilt omkring sig för att fästa en bild av ett land som Alliansen kört i diket. Bara nys förstås. Dessutom: S har – om än motvilligt – accepterat centrala delar av den borgerliga reformpolitiken. Det man vill är återställning på marginalen.

Ändå är det inte ointressant när Löfven höjer den ideologiska profilen; det avspeglar vad kärntrupperna i partiet vill höra och vilken politik dessa egentligen vill föra. Budskapet visar också hur kampanjledningen uppfattar vindkast i opinionen.

I Stefan Löfvens tal i Almedalen fastnade jag för en mening. Löfven sade att ”Man saknar inte kon, förrän moderaterna har privatiserat henne.”

Det tyckte lyssnarna var riktigt kul och spred en känsla av vänstermys. Men den intressanta frågan är vad Löfven egentligen säger.

Jag tror inte att det är ett uttryck för en vilja att förstatliga näringslivet eller låta facket ta över genom löntagarfonder. Man får söka sig längre till vänster för att hitta den ståndpunkten. Närmare Löfven finns däremot uppfattningen att offentlig sektor åter ska bli som den en gång var: ineffektiv och utan valfrihet. Modellen för dem som gillar medborgare med mössan i hand.

Jag tror inte heller att Löfven vill avskaffa entreprenader inom sophanteringen eller stänga friskolor. Det som är djupt bekymmersamt är dock det förakt som Löfven känner sig fri att rikta mot alla oss som tycker att valfrihet i välfärden ingår som en naturlig del i en bra vardag. Samma nedlåtande attityd drabbar både entreprenörerna i välfärden och dem som jobbar i vinst-i-välfärds-företag, som vårdbiträden, mellanstadielärare eller apotekare.

För alla dessa faller Löfvens ord som en moralisk förkastelsedom. Smaka på orden igen:

”Man saknar inte kon, förrän moderaterna har privatiserat henne.”

Löfven menar uppenbarligen dessutom att apotek, friskolor, sjukvårds- och omsorgsföretag ger medborgarna mindre valuta för skattepengarna. Att valfrihet skulle ha ett värde ryms inte i tankefiguren, inte heller att konkurrens kan vara bra också i offentlig sektor (och inte bara på Löfvens gamla företag Hägglunds).

Och det kan vara bra på olika sätt.

Jobbhälsobarometern 2013 visar att ”privat” anställda inom vård och omsorg har det bättre på jobbet än de som arbetar i kommuner och landsting. Man är mer nöjd i stort med sin arbetsgivare än anställda av kommuner och landsting. Det gäller allt från lokaler och lön till chefer och eget inflytande. Och så känner man sig mer respekterad.

Föräldrar till barn i friskolor är mer nöjda.

Äldre som väljer omsorg är också nöjda.

Missnöjda är däremot Löfvens kompisar i V och MP – och förstås i LO. Som sagt, Löfven vill inte stänga skolor för 300 000 barn utan bara reglera mera. Men för trovärdighetens skull borde han klart deklarera att det faktiskt blir politiken med en rödgrön (rosa) regering.

Gästledare i Svenska Dagbladet 15/7 2014.

Read More

Så var det dags för cirkus Almedalen igen. I morgon inleds politikveckan i Visby, som i vanlig ordning bjuder på dans både av de stora elefanterna och betydligt mindre kryp. Alla ska med. Inträdet är gratis, men ett valår som detta är det viktigare än vanligt för artisterna att få uppmärksamhet för just sina konster. Och trix.

Att döma av väderprognosen kommer Stefan Löfven att få en passande inramning när han håller det inledande partiledartalet på söndag. Det väntas mörka moln och regn. Räkna med eländesskildringar – ett trix som har blivit den rödgrönrosa oppositionens specialitet.

I en radiodebatt om alliansen fick jag till vänstersvar att nej, Sverige är inte som Grekland. Alltså ett underförstått nästan. Och ska man tro på Afton–bladets ledarsida har Sverige blivit ett slags nyliberalt Sodom och Gomorra. Löfven kommer nog inte att gå så långt men anslaget lär bli det–samma. Tyvärr. Det är att lura väljarna.

Löfven kommer inte heller att beröra den politiska scenförändring som har skett under de snart åtta åren med alliansregeringen. En slutsats i min bok ”Från Högfors till Maramö” (Ekerlids) är att Sverige har blivit mer borgerligt. En annan är att det har skapats ett slags motvilligt samförstånd kring bärande delar av reformpolitiken som till exempel jobbskatteavdraget, Rut och vinst i välfärden.

Ett annat exempel på svartmålningen är den franske ekonomen Thomas Piketty som är inbjuden att förgylla Socialdemokraternas ekonomiska seminarium och bidra till partibuskisen om de gigantiska klyftorna i Sverige. Magdalena Andersson vill dock inte återinföra förmögenhetsskatten. Det är trängsel i kampen om mittenväljarna men väl så viktigt är att den innehållsliga definitionen av ”mitten” i svensk politik nu långt mer till höger än före alliansen. Det illustrerar att även i ”Schlingmannsamhället” är inte allt bara yta. Politik har innehåll.

”Politik är att vilja”, är en av Olof Palmes mest kända oneliners. Säkert som amen i kyrkan lär den höras i Almedalen, men lika säkert är att det citeras utan att klargöra att Palme förutsatte en mycket stark ekonomisk tillväxt. Att de skulle finnas en borgerlig opposition att tampas med eller en opinion som inte var lika sugen på den demokratiska socialismen, var inte heller något att bry sig om.

Samtidigt är citatet en maning att också leva i idéernas värld och med detta som grund peka ut en färdriktning förankrad både människors vardag och i lösande av samhällsproblem. Det bar alliansen till valseger 2006. Nu behöver alliansen återuppfinna sig själv – hitta en raison d´être bortom att erbjuda ett tryggare alternativ än den färgglada vänsterkoalition som Löfven hittills har att erbjuda.

Dessutom: den politiska debatten skulle förstås piggas upp om Socialdemokraternas politiska vilja sträckte sig längre än till stramare arbetsrätt, mer arbetsmarknadsåtgärder och skattesänkningar för pensionärerna. Ljumheten ger nu möjligheter för mer actionfyllda budskap som går vid sidan av mittfåran. Hur kul blir det efter valet?

Gästledare i Svenska Dagbladet 27/6 2014.

Read More

Read More

I en av helgens hjemme-hos-reportasjer sa Erna Solberg at hun følte seg litt ubekvem i sitt stylede statsministerhjem – og det kan hvem som helst se etter å ha bivånet bildene fra Dagbladet Magasinets besøk hjemme hos Solberg i Bergen. Men i en ellers svært så photoshoppet verden ligger det noe befriende i akkurat vanligheten. Hun kunne vært den snille barnehagetanten man gjerne etterlater barna hos, eller den vennlige nabofruen som bor i etasjen under.

Hun har gitt vanligheten et ansikt og naturligvis gjort bildet av Høyre mindre vestkantaktig, samtidig.

Men vil hun noe mer enn det vanlige? Politisk, altså. Tross alt er jo Erna Solberg ikke hvem som helst, men partileder og Norges statsminister. En erfaren og dyktig politiker.

Ingen Jern-Erna

I sin første nyttårstale valgte Solberg å holde seg til den tradisjonelle regien – blant annet bygd rundt behovet for å vise omtanke for hverandre og å tenke på dem som er i strid for de norske verdiene i fremmede land. Det var på vanlig måte. Men å være samlende er naturligvis hele poenget med statsministerens tale 1. nyttårsdag. Dette, og kong Haralds tale nyttårsaften, er et overgangsrituale som skal få Norge trygt over fra det gamle året til det nye.

Det uvanlige er at Solberg egnet så stor del av talen til problematikken med psykiske lidelser; en problematikk som vanligvis bare har marginal politisk tiltrekningskraft. Akkurat som skolen – som også ble fokusert – er dette imidlertid et område som står høyt på den nye regjeringens agenda. Tanken er at regjeringsskiftet skal merkes og Solberg utgjøre en forskjell.

Men for å være helt ærlig: Kunne ikke like gjerne denne talen vært holdt av Jens Stoltenberg? Jeg har i alle fall vanskelig for å se for meg hvordan opposisjonslederen går opp på talerstolen i Stortinget med meldingen om at behandlingstilbudet for mennesker med psykiske lidelser ikke trenger å bli bedre. Eller?

Dette kan også sees på som en illustrasjon av at forskjellene mellom partiene ikke er så stor som det kan høres ut, når politikerne går opp i falsett. Ikke minst har det reelle krangleområdet minsket etter at Høyre tok lærdom av de nye Moderaterna i Sverige, styrte mot midten og la konfliktskapende forslag i papirkurven. «Jern-Erna» eksisterer bare – om hun noen sinne har eksistert – som en våt drøm til venstre i politikken.

At det er trangt i midten tas ofte til inntekt for at dagens politikk bare handler om at partiene skal manøvrere riktig med fingeren i luften i forhold til lettbeinte velgermeninger, unngå å gå til kamp for saker som på forhånd synes tapt, samt nøye seg med å levere pragmatiske løsninger på hverdagsproblemer. «Sentrum» får i et slikt perspektiv representere ideologienes utmarsj og den virkelige politikkens død. Men slik behøver det ikke være.

«Sentrum» mot høyre

Fredrik Reinfeldts snart åtte år ved makten i Sverige er et eksempel på at det i slike tilfelle handler om politikkens skinndød – på tross av at det for moro skyld har vært foreslått innføring av trengselsskatt for partier i midten. I virkeligheten har Reinfeldt-regjeringen – Alliansen – utfordret det man antok var ufravikelige grunnpremisser i den svenske politiske kulturen. Men nå skal det lønne seg mer å jobbe enn å gå på trygd. Offentlig sektor trenger private aktører for å gi valuta for skattepengene. Mennesker er i stand til å velge selv. Karakterer i skolen er bra og trengs langt ned i aldersklassene.

På tross av at «alle» trenger seg sammen i midten, har denne utfordringen forandret den svenske politiske scenen radikalt. Det gjelder også det store opposisjonspartiet. Socialdemokraterna, det svenske Ap, mener fortsatt i prinsippet at Alliansens fem lønnsskattesenkninger (jobbskattfradragene) er politisk feilaktige, men man har gjort det klart at de fortsatt vil gjelde ved et regjeringsskifte. Partiet sier også et reservert ja til å ta ut overskudd i helse- og velferdsforetak. Valgfriheten består. S sier også ja til karakterer fra sjette klasse – kunnskap er viktig.

Poenget er altså ikke at alle samler seg i midten i svensk politikk, men at midten nå ligger mye lengre til høyre. Så mye til høyre, at når det gjelder synet på private aktører i skoleverdenen står Høyre nærmest de svenske kommunistenes gamle parti, Vänsterpartiet.

Den borgerlige samlingen i Alliansen har vært sentral for å kunne flytte midten til høyre. Enda viktigere for den politiske forskyvningen er at den borgerlige kvartetten startet med en felles idé som både handlet om bedre løsninger på samfunnsproblemer og verdier som bunnet i et borgerligere Sverige. For å bruke et slitt uttrykk hadde man en «story» som beskrev en krisesituasjon, forklarte hvorfor og presenterte en alternativ politikk som innga håp.

Skal man dømme etter den nåværende opinionen kommer ikke allianseregjeringen til å fortsette etter Riksdagsvalget i høst, men det betyr i så fall mindre ved årets valg enn det hadde gjort i 2010. På den politiske scenen er midten lengre til høyre. Sverige er forandret.

Mangler en fortelling

Velgertrettheten etter to mandatperioder med samme regjering (Göran Persson og Jens Stoltenberg) er den eneste parallellen mellom Fredrik Reinfeldts valgseier i 2006 og Erna Solbergs i 2013. Ingen som ønsker å bli tatt på alvor vil beskrive Norge som et kriseland. Solberg leder en topartiregjering som lever på to støttepartiers fremforhandlede nåde. Man har med andre ord hendene fulle bare med å holde styrefart i regjeringsarbeidet. Så hva skal hun gjøre for å få opp farten?

Å holde valgløftet om bedre løsninger kan være godt nok, men hvis ambisjonen også er å endre kurs, trengs en bærende idé som gir kraft nok til å vinne problemformuleringsinitiativet – og skape det politiske momentum som flytter midten til høyre. Frem til nå mangler Høyre en politisk «story» som går ut over det vanlige.

I valgkampen forsøkte Solberg å løfte frem viktige spørsmål om en fremtid med synkende energiinntekter, noe hun også viste til i nyttårstalen (kunnskap er den nye oljen). Det er et forsøk på å skape et attraktivt rammeverk for politiske reformer over et bredt spekter av områder. Utmerket. Det også bra å nedsette en produktivitetskommisjon. Men kan virkelig (enda) en byråkratisk utredning fungere som en forandringsbærende «story»?

Litt mer glød

Idédebatten skulle kunne ha godt av litt mer glød fra Erna Solbergs side – risikoen er ellers at politikken nok blir litt bedre, men samtidig mest blir ved det vanlige. At «ikke-sosialistisk» fortsatt er et gangbart begrep om den borgerlige siden, er en indikasjon på hvilket parti som har mest makt over tanken. Og det sitter ikke i regjering.

Krönika i Verdens Gang 4/1 2014

Read More

Rysslands president Vladimir Putin kan se tillbaka på ett framgångsrikt år. Det finns mycket att gotta sig över.

Lagar (förräderi, förtal, mötesfrihet) har antagits i syfte att med juridiska medel strypa möjligheterna att opponera. Bland annat innebär det att NGO:s som tar emot stöd från utlandet tvingas att registrerar sig som ”utländsk agent”. Att makten bestämmer har understrukits av att åtal kan väckas och fällande domar utfärdas när det passar. Rättegången mot oppositionsledaren Aleksej Navalnyj var ett fint exempel.

Samtidigt har det redan hårda greppet om informationsförmedlingen stärkts sedan nyhetsbyrån RIA–Novosti omvandlats till Russia Today. Mot bakgrund av den internationella kritiken mot den ryska homofobin var valet av en ökänd fob till dess chef i sig en markering av att Putinland inte bryr sig.

Det rysknationalistiska narrativet har ersatt talet om modernisering och passar som hand i handske med den kraftfulla upprustning som rullar på med full kraft. Nya förmågor tillförs och övas. Förra påsken genomförde ryskt flyg ett lyckosamt test av det svenska försvaret. På nätet har den svenska försvarspolitiken förlöjligats i en riktigt rolig film.

Putin gjorde ett kap genom att ta hand Edward Snowden. Avslöjandena om omfattningen av NSA:s verksamhet har i sig skadat USA, och detaljerna har sått split. Snowden har dessutom säkerligen som tack för tillflyktsorten fått bjussa på utvalda godbitar exklusivt för säkerhetstjänsten FSB. Som av en händelse har det inte läckt ut några uppgifter som rör Ryssland.

Det kändes bra när president Obama blinkade först i dragkampen om Syrien. Ryssland – och mullorna i Iran – är den syriska regimens bästa vänner. Tack vare det stödet sitter diktatorn Assad säkrare i sadeln än på mycket länge. Samtidigt har Putin kammat hem internationell goodwill och statsmannapoäng genom att ha lotsat fram avtalet om avveckling av syriska biologiska och kemiska vapen. Blodbadet fortsätter dock.

Till årets verkliga toppar hör att hot och handelskrig föll väl ut i det nära utlandet. Ukraina och Armenien ”valde” till slut bort Europa till förmån för Putinland. ”Gränsen” mellan Georgien och utbrytarregionerna har stängslats. Den utmanande framflyttningen av Iskander (robotar och/eller system) till Kalingrad blev pricken över i.

Som avslutning på året ska internationellt uppmärksammade samvetsfångar omfattas av en amnesti. Fångna medlemmar i Pussy Riot och Greenpeace släpps fria. I en gest av storhet meddelade Putin också att oligarken Michail Chodorkovskij har benådats. Det drar bort uppmärksamheten från dramat kring Ukraina och Iskander. Skapar goda vibrationer inför Sotji. Smart.

Summa summarum har det varit ett väldigt bra år för Vladimir Putin. Någon kanske ändå efter amnestin och benådningen talar hoppfullt om töväder? Glöm det. Snarare lär vi få se mer av Rysslands Fader Frost – och klapparna är hårda.

Gästledare i Svenska Dagbladet 27/12 2013

Read More