Claes Arvidsson

Archive
Corona

17 mai i Norge brukar kunna sammanfattas med orden ”the same procedure as every year”. I år är det väldigt mycket som inte är sig likt. Visserligen är Norge i färd med att sakta öppna upp efter nedstängningen men nationaldagsfirandet präglas ändå av corona. Inte minst kommer det märkas i Oslo.

Efter en långvarig strid för Nexit upplöstes unionen med Sverige 1905 och Norge behövde därför en alldeles egen monark. Den danske prinsen Carl ankom Kristiania 25 november och avgav kungaeden två dagar senare som Haakon VII. 17 mai 1906 vinkade kungen till stolta och festglada undersåtar för första gången från slottsbalkongen alltmedan barn paraderade förbi på Slottsplassen.

Det blev en tradition som fram till i dag bara har brutits 1910 då kungahuset hade sorg, och under den påtvingade landsflykten ockupationsåren 1940–45. I stället för folkmassor blir det i dag tv-sänt uppträdande av körer och Hans Majestet Kongens Musikkorps. Gissningsvis med likaledes tv-vinkning från Harald V och den övriga kungafamiljen.

17 mai brukar beskrivas som barnens högtid, men har en förstås även nationell klangbotten som i år kommer att höras extra starkt. Klockan 13 uppmanar myndigheterna till allsång av Ja, vi elsker över hela landet. Det blir ett slags understrykande av en del av regeringen Solbergs coronastrategi; den som handlar om att ”stå sammen” i en tid av nationell kris. Härda ut, följ förbud och rekommendationer – ofta åtföljt av nationalordet ”dugnad”, som ska bygga på frivilligt men som också har inslag av socialt tvång.

En annan del av strategin har varit att även ingjuta hopp och visa handlingskraft. Vi öppnar när det är tryggt, vi levererar stödpaket som skapar trygghet för människor och företag, vi ser framåt för att hitta en strategi för hur ekonomin ska återhämta sig post corona.

Mycket av firandet kommer att ske på distans. Högtidstal och kransnedläggningar som förmedlas digitalt. Pop up-framträdanden. Och även om det mesta inte är sig likt kommer 17 mai också i år att präglas av ”bunader”, ”pølse med lumpe”, ”bløtkake” och bubbel. Det blir fest i små format, men nog allra mest en önskan om återgång till en vanlig vardag.

Covid-19 kastar en långa skugga över dagen. Det blir nära frågor om hur du och de dina har det. Det lär också bli diskussion om krishanteringen i ett Norge där politiken till skillnad från i Sverige har tagit befälet. Att döma av förtroendet för Erna Solberg och opinionssiffrorna för Høyre är betyget bra. Samtidigt blir det allt tydligare att politiken inte lyssnat på expertisen, som inte har velat ta till så drastiska åtgärder som regeringen har vidtagit för att hålla tillbaka smittspridningen.

Experterna verkar luta mer åt den svenska linjen (men någon enighet råder förstås inte) i fråga om att stänga ned samhället: ger för liten hälsoeffekt och påverkar ekonomin för mycket. Politikerna har gjort andra avvägningar för att ta större hänsyn till liv och oro. Precis som i Sverige väntar en diskussion om rätt eller fel – inte minst om det kommer en andra smittvåg. Så 2020 blir en annorlunda 17 mai men ändå tillfälle – också för mig – att högstämt ”gratulere med dagen”.

Gästledare i Svenska Dagbladet 17/5 2020.

Read More

Det skulle ju bli så bra. Frågan om vem som skulle efterträda Vladimir Putin när hans sista mandatperiod går ut, löstes av Putin med ett konstitutionellt trix som möjliggjorde för honom att sitta kvar som president ytterligare två sexåriga mandatperioder efter 2024. Folkets välsignelse i en rådgivande folkomröstning var inplanerad till den 22 april och sedan skulle ledaren ”förgyllas” i samband med högtidlighållandet av Segerdag 9 maj.

Putin kunde också se en positiv utveckling i relationerna med Ukraina (fångutväxlingar, partiella trupptillbakadraganden, samtal och nästan acceptans för att Rysslands separatister i Donbass som förhandlingspart). Detta samtidigt som inte minst president Macron pläderade för att relationerna med Ryssland borde värmas upp. Rejält. Ord som väcker förhoppningar om en delvis avveckling av sanktioner som infördes post-Krim 2014.

Men sedan kom Covid-19 som ett oönskat Kinderegg, som efter en viss tvekan ledde till att såväl folkomröstning som parad ställdes in. Den tryggade framtiden ser inte längre lika trygg ut. Putin nu har att hantera tre kriser samtidigt; effekterna av oljeprischocken, recession och Corona. Frågan är om Putin kan upprätthålla illusionen av att vara nationens räddare, när nu systemets brist på funktionalitet blottläggs.

Inledningsvis intog Putin en avfärdande hållning till pandemin. Som om Ryssland inte skulle drabbas och allt var under kontroll. I nästa steg lade han skulden på ledare längre ned i ”vertikalen”. I samma anda utfärdades inte nationellt undantagstillstånd utan i stället uppdrogs åt dem längre ned att administrera det som i början av april beskrevs som en månads semester.

I ett tal 28 april var det dags för allvarligare ord. Putin betonade att Coronakrisen inte var över och att det därför skulle vara fel att blåsa faran över. Lockdown med skarpa begränsningar för röra sig utomhus ska kvarstå till åtminstone 11 maj. Han beordrade regeringen och regionala myndighet att planlägga för att å ena sidan lätta på restriktionerna och å andra sidan stimulera ekonomin.

I samband med att lockdown infördes ålades företagen att fortsätta betala ut löner. Hur det skulle gå till lämnades det inte något riktigt svar på. Ett blygsamt stödpaket på motsvarande 3 procent av BNP presenterades – i huvudsak riktat mot stora företag och i form av uppskjuten skatt och lånegarantier. Efter ramaskrin har det även kommit en statlig lönesubvention riktad mot små och medelstora företag på 12 000 rubler per månad och anställd.

Ingendera räcker lång. Och värre lär det bli. IMF räknar med att BNP faller med 5,5 procent i år. Andra uppskattningar är högre, 7–12 procent. Arbetslösheten kommer att öka och folk få det sämre ekonomiskt ställt.

Den ekonomiska nedgången drabbar en befolkning som redan tidigare hade små marginaler – eller inga alls. Enligt den statliga statistikbyrån Rosstat hade 13,5 procent en inkomst under (ett lågt) officiellt existensminimum första halvåret 2019. I en mätning från Levda där de tillfrågade gjorde en självskattning visade att 40 procent levde i fattigdom 2018. I en annan mätning från välrenommerade Levada hamnade 71 procent under existensminimum.

Kort sagt, mätningarna visar att var åttonde till var tredje är fattiga. Rosstat har i en annan mätning redovisat att 26,5 procent av de tillfrågade ansåg att den materiella situationen var dålig eller mycket dålig. Det handlar om grupper som stora familjer, ensamstående föräldrar, om pensionärer och om personer som är arbetslösa eller har okvalificerade jobb. De regionala skillnaderna är stor.

Två tredjedelar saknar sparade medel.

En sak är säker och det är att Putins (redan då orealistisk) löfte från maj 2018 om att halvera fattigdomen till 2024, leverera reallöneökningar, pensioner, bättre bostäder inte kommer att uppfyllas. Fattigdomen minskade 2000–2013, stabiliseras för sedan öka igen. Och i kölvattnet på Corona kommer den i stället att öka ännu mer.

Hittills har 134 000 fall av coronasmitta rapporterats och spridningstaken uppskattas nu till en fördubbling an antalet var 10:e dag. 1 200 rapporteras ha avlidit. De verkliga talen är sannolikt betydligt högre till följd av underrapportering från lokala myndigheter. Sjukvården går på knäna även i metropoler som Moskva och St Petersburg. Hur illa det är ute på landsbygden vågar man nästan inte tänka på.

Putin har å ena sida haft en låg synlighet under Coronakrisen och å andra sidan velat lägga skuld och ansvar på andra. Till skillnad mot det som är normalbilden t ex i Sverige där förtroendet för Stefan Löfven har ökat, har krishanteringen i Kreml inte lett till ökat stöd. I stället fortsätter den nedåtgående trenden (från en hög nivå).

Om Putin varken lyckas få kontroll på covid-19 eller hittar mer effektiva stötdämpare för att lindra den ekonomisk smällen, lär förtroendet fortsätta minska. Om det i sin tur leder till protest är en annan sak. Och vilken riktning den i sådana fall får är ytterligare en fråga. Det är inte så mycket längtan efter liberala reformer som präglar opinionen. Däremot mycket Sovjetnostalgi och antivästism, samma som regimen kolporterar. Konspirationsteorier svirrar runt. Xenofobi.

Den politiska apatin är utbredd – precis som Kreml vill ha det. Medierna ingår i den statliga propagandan. Politiken har dessutom i hög grad handlat om att skapa säkerhetsbälten i händelse av en upprorisk utveckling. Å ena sidan kontrollerar Putin säkerhetsapparaten, och å andra sidan har det bildats ett nationalgarde som – med skarpladdade vapen – kan sättas in om det skulle komma till oroligheter.

I vanlig ordning tar man till ytterligare inskränkningar för att försvåra kritik och opinionsbildning. En ny lag stadgar att den som sprider ”fake news” om Corona kan dömas upp till fem års fängelse. Och i den händelse budskapet om största möjliga tystnad inte efterlevs, är det – också i vanlig ordning – möjligt för systemet att agera med kraft. Tre läkare som har varit kritiska mot hur Coronakrisen har hanterats har fallit ut genom fönster.

Putin har byggt upp bilden av sig själv som Rysslands räddare och garant för landets storhet – en bild som är tänkt att legitimera och skapa legitimitet för oligarkin. Den ikonen krackelerar nu. Trubbel på hemmaplan är dock tyvärr inte någon en garanti för att politiken mot omvärlden ändras till det bättre. Tvärtom.

Publicerad i Säkerhetsrådet 4/5 2020.

Read More

Gör Sverige rätt eller fel när det gäller valet av strategi för att möta Coronakrisen? Vad gjorde Sverige för fel i fråga om beredskap? Och hur kan den förbättras? Vad finns att lära i fråga om sjukvården? Eller om sektorsövergripande samarbete? Och hur ska man se på de samhällsekonomiska konsekvenserna av pandemin? Trots att vi är mitt uppe krishanteringen står frågorna på rad. Och det finns faktiskt inte något bra skäl till varför vi inte ska försöka hitta svar på dem på ett sätt som går utöver den pågående offentliga diskussionen. I själva verket understryker den behovet av att gå vidare.

Det kan man göra genom att tillsätta en Coronakommission – som statsminister Erna Solberg (H) har gjort i Norge med uppgift att göra ”en grundig og helhetlig gjennomgang og evaluering av myndigheternes håndtering av Covid 19-pandemin

Koronakommisjonens mandat är brett. Den kan få tillgång till hemligstämplad information och kan inhämta extern kompetens. Den ska arbeta oberoende av regeringen. Kommissionen ska kartlägga alla relevanta aspekter som:

  • Myndighetenes beredskap og planverk for pandemier både på nasjonalt og kommunalt nivå sett hen til tidligere pandemier og scenarioer
  • Berørte departementer og virksomheters forberedelser, håndtering og samarbeid, herunder ansvarsdeling og samarbeid mellom Helsedirektoratet og Folkehelseinstituttet
  • Iverksatte tiltak for å redusere smittespredning, bedre kapasiteten i helsetjenesten og behandle pasienter
  • Iverksatte tiltak i primærhelsetjenesten og tiltak, forberedelser og beredskap i kommunene for å ivareta beboere i heldøgns omsorg
  • Ansvarsdelingen og samarbeidet mellom statlig og kommunalt nivå
  • Kommunikasjon og informasjon til befolkningen, og befolkningens adferd og respons
  • Økonomiske og sosiale konsekvenser av pandemien og smittetiltakene
  • Hvordan de bredere, samfunnsmessige konsekvensene av pandemien ble håndtert og fulgt opp av myndighetene
  • Hvordan sentrale samfunnsfunksjoner, herunder de demokratiske, klarte å opprettholde sin funksjon, og om de rette funksjonene ble identifisert og ivaretatt.

Kommissionen ska se bakåt i syfte att se framåt. Den ska komma med förslag rörande beredskap och krishantering. Det kan gälla finansiering och organisering av t ex medicinlager eller, för den delen, personalresurser vid behov uppskalering. Den ska också granska de samhällsekonomiska konsekvenserna. Arbetet ska vara färdigt i mars 2021. Om mer tid krävs ska kommissionen delrapportera i fråga om beredskap och scenarier samt den inledande krishanteringen under våren 2020.

Utvärderingen lär inte bara utmynna i ros utan även i ris – också till Solberg som har haft regeringsansvaret sedan 2013. Så visst krävs det en rejäl dos politiskt mod att välja att gå till Stortingsvalet hösten 2021 med Koronakommisjonen i bagaget. Det kallas också att ta politiskt ansvar.

Stefan Löfven (S) har varit statsminister sedan 2014. Han borde tillsätta en svensk Coronakommission. Men har han modet att ta politiskt ansvar?

Publicerad i Säkerhetsrådet 27/4 2020.

Read More

Precis som i Sverige ledde utbrottet av covid-19 till brist på sjukvårdsmateriel i Finland. Till skillnad från i Sverige kunde man dock öppna sina hemliga beredskapslager för att möta sjukvårdens behov. I Sverige är den strategiska reserven avvecklad till ett som nu alla inser mycket högt pris.

På frågan ”varför vi inte längre ansågs behöva beredskapen”, svarade socialminister Lena Hallengren att ”vi är i en extraordinär kris och jag vill inte peka finger på någon, för det är många som behöver tänka till över de system som vi har haft och hur vi har rustat oss”.

Kort sagt, skyll inte på regeringen. Men är det så enkelt? Hösten 2018 tillsatte dåvarande socialministern Annika Strandhäll en utredning om hälso- och sjukvårdens kapacitet att hantera allvarliga kriser. Hon poängterade dock att ”utredningen inte handlar om att vården inte har klarat sitt uppdrag utan om att se till att svensk hälso- och sjukvård också i framtiden kan hantera kriser och katastrofer”.

Krisinsikten satt alltså inte särskilt djupt – och detta trots att en rad utredningar och rapporter tidigare pekat på allvarliga brister i beredskapen. Ett exempel är utredningen ”Åtgärder vid allvarliga krissituationer” som kom redan hösten 2013 i vilken en rad problem identifierades, men som i stället för att ha lösts alltså blev föremål för en ny utredning.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att regeringen Löfven har ansvar för den senfärdigheten. Coronakrisen fogas därmed in i raden av ”affärer” och ”skandaler” som rör säkerhet och sårbarhet. Men upprinnelsen ska sökas längre tillbaka i tiden.

I sin memoar ”Min väg, mina val” (Albert Bonniers förlag 2007) skriver en stolt och nöjd Göran Persson om nedmonteringen av totalförsvaret från 2,6 procent av BNP 1994/95 till 1,4 procent budgetåret 2006/07:

”Processen tog tolv år, det vill säga hela min tid som finansminister och statsminister. I grova drag resulterade den i en halvering av försvaret… Gamla strukturer som funnits kvar ända sedan statsminister Tage Erlanders tid under kalla kriget har äntligen kunnat avvecklas.”

I den processen försvann också de hemliga beredskapslagren. Även om det mesta under Perssons tid handlade om försvarsuppgörelser mellan S och C var alla med på inriktningen av försvaret, som också fortsatte under alliansregeringarna. Det var ett kollektivt politiskt misslyckande, format av en tilltro till att den eviga freden brutit ut i Europa och att Sverige därmed kunde välja sina strider. I Finland var det kollektiva minnet ett annat. Totalförsvaret bevarades.

I en ny studie med den talande titeln ”När totalförsvaret föll samman” (Bihäfte till Kungliga krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift) granskar Katarina Engberg försvarspolitiken 1999–2005. Engberg som själv var med som tjänsteman på försvarsdepartementet, är inte lika nöjd som Persson.

Frågan vad att göra med försvaret var tänkt att med början i mitten på 1990-talet besvaras under en så kallad strategisk time-out på tio år under vilka ett väpnat anfall på Sverige ansågs som osannolikt. Det var inte feltänkt. I och med försvarsbeslutet 2004 försvann dock den grundläggande försvarsförmåga som skulle utgöra grund för anpassning till ett sämre säkerhetspolitiskt läge.

In tågade i stället experimentet nätverksförsvar med nyckelord som flexibilitet och kompetenser som byggstenar i ett litet, expeditionärt försvar och med försvarsplanering för internationell insats. Själva idén om ett totalförsvar försvann. Det civila försvaret skildes från det militära och ominriktades från en aktörsstyrd hotbild till funktionella sårbarheter. Hotbilden breddades.

På ett annat plan kan det som sker beskrivas som en banalisering när försvarspolitiken fylls av visionära koncept med svag förankring i verkligheten. Påhejad av utländska och svenska industriintressen blev tänkandet mer teknokratiskt.

Engberg är tydlig med att det är Försvarsmakten som hade (och har) problemformuleringsinitiativet. En lärdom att ta med i den försvarsdebatt som nu förs är alltså att det inte alls är säkert att Försvarsmakten vet bäst.

En annan slutsats är att försvarspolitiken skulle behöva en motsvarighet till det finanspolitiska rådet, eller i alla fall en, som Engberg efterlyser för Försvarsmakten, oberoende granskningsinstans. Hon varnar för särintressen och en generellt inom politikområdet dålig kunskap om försvarsekonomi.

Bra att Försvarsberedningen tog initiativ till ”förstudien”. Visst vill man veta mer.

Gästledare publicerad i SvD 9/4 2020.

Read More

”Voffor gör di på detta viset?” Det finns åtskilliga norska rumpnissar som har den undran när det gäller Sveriges vägval i coronakrisen. Till skillnad från i Norge där landet har stängts ned, håller Sverige – även sedan nya restriktioner har införts – relativt öppet. Livet rullar inte på som före covid-19, men likväl rullar det på.

Det motsatta – starkare inskränkningar i Sverige – hade egentligen varit det förväntande. Svenskarna brukar ju beskrivas som trygghetsnarkomaner som går i täten när det gäller att införa allehanda förbud, nu senast rökförbud på uteserveringar. I fråga om Corona är man däremot riskvillig. Handlingsregeln på andra sidan riksgränsen tycks vara ”hellre för lite än för mycket” medan den i Norge är ”hellre för mycket än för litet”.

Både i Sverige och Norge är både den mellanmänskliga tilliten och tilliten till de samhällsbärande institutionerna internationellt sett hög. Möjligtvis avspeglar de olika vägvalen en skillnad i tilliten till medborgarna.

Sverige är en gammal nationalstat med en stark centralmakt, länge homogen och med även i vår tid stark kollektivism med konsensus som ett högtidsord och åsiktskorridor som skällsord. I ett land där Peer Gynt är nationalikon kan medborgarna (eller för den delen kommuner) inte på samma sätt förväntas följa påbud i samma utsträckning. I stället krävs förbud.

Social ingenjörskonst med dess tilltro till en av experter utarbetad politik är både ideologi och praktik i Sverige. Att lägga livet till rätta har hyllats som själva fundamentet för det svenska undret; det som gjorde att Sverige tog plats i modernismens framkant.

Lägg därtill att den svenska förvaltningsmodellen är uppbyggd på små departement och stora myndigheter. Myndigheterna ska enligt lag vara självständiga, styras av politiken genom övergripande instruktioner men stå fria i den dagliga verksamheten.

Att politiken – i jämförelse med Norge – tydligt spelar andra fiolen sammanhänger också med krisorganisationen i regeringskansliet – och med statsminister Stefan Löfven. I samband med tsunamin 2004 visade det sig att ett avgörande fel med krisorganisationen var att statsministern inte hade det formella ansvaret för att leda och därmed också kunna fördela arbetet.

Som ett resultat av utvärderingen ändras organisationen så att statsministern fick det formella ansvaret. En av de första åtgärderna som Löfven gjorde som regeringschef var att abdikera från det ansvaret och i stället överlåta det till inrikesministern. Det var så att säga både en signal om att ”stör mig inte” och öppning för minskad samordningsmakt.

Lagom är det begrepp som brukar användas för att i ett ord sammanfatta hur svenskar är och hur Sverige fungerar. Det återstår dock att se om det verkligen är lagom som kännetecknar den svenska reaktionen på covid-19 – eller motsatsen. Vittgående beslut som är extrema på en skala av tänkbara handlingsmöjligheter är inget nytt. Ett exempel är migrantkrisen 2015 och ett annat är nedläggningen av det territoriella försvaret efter det kalla kriget slut. I båda fallen höll man dessutom länge fast vid fattade beslut trots att fakta talade för motsatsen.

Det finns också skäl att fundera över vilken roll som den svenska självbilden spelar. Sverige var en gång i historien en traditionell stormakt som hamnade på dekis, men som under efterkrigstiden blev beskrivet som en framgångssaga byggd på den svenska modellen.

Att Sverige dessutom ville vara och var en moralisk stormakt, förstärkte självuppfattning om att ”vi vet bäst”. Kort sagt, gammaldags ”storsvenskhet”. Enligt statsepidemiologen Anders Tegnell experimenterar andra länder. Budskapet från det norska Folkehelseinstituttet har varit att ingen vet säkert utan att alla experimenterar.

Ingen vet med säkerhet om den norska eller den svenska modellen är bäst, men däremot finns det skillnader i krishanteringen som kan kasta ljus över vägvalen. En sådan är att regeringen Solberg snabbt tog befälet i form av att vara ansiktet utåt men också genom att inte alltid lyssna på experterna. Man gjorde man en avvägning mellan olika mål.

Det är politikens uppgift, men bakom kalkylen kan förstås också ligga behovet av att visa handlingskraft eller partiegoistiska motiv. Sådan är ju politiken.

Gästledare i Svenska Dagbladet 2/4 2020.

Read More

Norge har stängt. Om allt vore normalt skulle ”utepilsen” ha gjort säsongpremiär i Oslo. Men livet är inte normalt. Staden ligger nästan öde. Lärosäten, skolor och dagis har fått stänga. Frisörer och massörer har stängt, liksom pubar och barer. Organiserad idrott är förbjuden. Museerna har stängt. Konserter och andra evenemang har ställts in.

Inte sedan 1905 har norska soldater stationerats vid gränsen mot Sverige, men som i ett led i försöken att få kontroll över spridningen av covid-19 har hemvärnet satts in för säkerställa att den stängda gränsen förblir just det. Det råder inreseförbud för utlänningar och för hemvändande norrmän väntar 14 dagars karantän.

Facit för corona är hittills 1 926 smittade (men med ett okänt mörkertal), 130 inlagda på sjukhus varav 33 vårdas (eller har vårdats) i respirator. 7 personer har avlidit.

Liksom i Sverige har det visat sig att beredskapen inte var god. Till skillnad från i Sverige har dock den norska regeringen och statsminister Erna Solberg redan från början varit krishanteringens ansikte utåt. Visserligen betonas att man följer råden från experterna, men kanske har det varit väl så viktigt att hellre ta i för mycket än för lite.

Det framstår till exempel som något oklart om Folkhelseinstituttet stod bakom beslutet att stänga skolor och dagis (eller, för den delen, gränsen). Ett kritiskt argument i debatten har varit att små barn inte blir så sjuka, men mot det har invänts att barnen sprider viruset vidare i en smittkedja som kan sluta med allvar. Man hoppas att stängningen ska bidra till att spridningen planar ut.

Nedstängningen gäller till och med den 26 mars och med stor sannolikhet blir det i alla fall ytterligare några veckors förlängning. Kort sagt, över påsk. Och i Norge är påsk- firande på hytta på fjället en tradition som kanske till och med väger tyngre än firandet av syttende mai. Endast om hytten är i hemkommunen får man övernatta i den. Sanktionen är böter på 15 000 norska kronor eller fängelse. Begreppet ”hytteskam” är redan fött.

I syfte att skapa ro och tilltro till den norska ekonomin har Erna Solberg uttalat samma formel som ECB-chefen Mario Draghi gjorde 2012: regeringen är beredd att göra det som behövs. Krispaket efter krispaket har presenterats för att säkerställa finansiell stabilitet och lindra smällen för arbetstagare och enskilda företag. Flyget har fått paket, liksom idrott och kultur. Fler är att vänta. Med Oljefonden som plånbok har löften utställts om att sjukvården, kommunerna och NAV (arbetsförmedling och socialtjänst under samma tak) ska få nödvändiga resurser.

Tanken är att företag och anställda ska övervintra i väntan på att virusepidemin ska gå över. Problemet är åtgärderna inte löser ut de två verkliga sänkena: å ena sidan oljeprisfallet (ned till 28 dollar per fatet) och å andra sidan en generellt minskad efterfrågan globalt. Kronan har fallit till nya bottennivåer. Norges Bank har den senaste veckan sänkt styrningsräntan i två steg med 1,25 procent till 0,25 procent.

Efter bara en veckas nedstängning är arbetslösheten redan som på 1930-talet – med den stora skillnaden att merparten bara är permitterade. Men ju längre som krisen drar ut på tiden desto fler kommer i stället att bli avskedade, och konkurserna öka. Ytterligare ett orosmoment är såväl företagens som hushållens höga skuldsättning, som ökar sårbarheten i en nedåtgående ekonomisk spiral.

Precis som i Sverige diskuteras om regeringen ordinerat rätt medicin, och debatten har också här kommit att handla om kostnaderna. Kritiker påpekar att det i vårdens vardag görs val baserade på en avvägning mellan kostnad och nytta, och att samma förhållningssätt borde tillämpas på corona. Underförstått; det är inte värt pengarna för att på marginalen sänka dödstalen för redan sjuka 80- och 90-åringar.

I kritiken ingår också att hänsyn borde tas till negativa hälsoeffekter av ökad arbetslöshet med mera, liksom de värden som går förlorade i ekonomisk nedgång och vars alternativa användning hade kunnat vara sjukvård eller andra samhällsnyttigheter.

Ingen behöver tveka om hur svårt det är att fatta politiska beslut med vittgående följder rörande liv och pengar. Även i det rika Norge är det ett dilemma och därför måste vi även här prata om det.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 23/3 2020.

Read More