Claes Arvidsson

Archive
Olof Palme

Det är mycket som är S-retro med regeringen Löfven. Inte minst gäller det återkomsten för en fredspolitik traskande i Olof Palmes fotspår. Då som nu är det en politik som ställer kärnvapenfrågan på sin spets – och dessutom utrikesminister Margot Wallström mot försvarsminister Peter Hultqvist. Sveriges linje är i själva verket två olika linjer.

Det handlar om Konventionen om kärnvapenstopp.

Wallström vill skriva på. Hultqvist ser däremot konventionen som ett hot mot det säkerhetsnätverk som byggs med Nato och bilateralt – inte minst med USA. Budskapet från nätverket har också varit entydigt negativt. Och vad gäller USA är det förstås ett särskilt problem att USA aldrig varken bekräftar eller förnekar förekomsten av kärnvapen (NCND) vid till exempel flottbesök. Att driva kravet på kärnvapenfrihet i hamn stod Nya Zeeland dyrt 1984. Och gör det fortfarande.

Wallströms signatur skadar försvars- och säkerhetssamarbeten. Det innebär också i praktiken att Sverige inte kan bli medlem i Nato, något som blir en jättebonus för Wallström. Eller annars är det just det saken gäller.

Wallström är frontfigur för den del av socialdemokratin (och vänstern) som med nostalgi i blicken ser tillbaka på Palmes neutralism och kålsuperi. Det är nog inte någon tillfällighet att utrikesministern i hastigheten en gång råkat säga ”neutralitetspolitik” eller, för den delen, att en central del i kampanjen för att få sitta i FN:s säkerhetsråd var att lyfta fram Sverige som en oberoende röst. Anti-kärnvapenkampanjen passar som hand i handske.

På 1970-talet skedde ett linjebyte inom socialdemokratin. Kärnvapen hade setts på som något ont, men terrorbalansen mellan USA och Sovjetunionen hade ändå varit av godo. Styrkebalans var den bästa garantin för att kärnvapen inte skulle användas. Omvandlat till politik handlade det om att arbeta för att bryta rustningsspiralen, få till stånd styrkereduktioner och icke-spridning.

Nedrustningspolitiken byttes dock mot fredspolitik. Terrorbalansen sågs inte längre trygg. Kärnvapenarsenalerna var farliga i sig. Resultatet blev fredspolitik. En politik som samtidigt innebar att fokus flyttades från förhandlingsbordet till opinionsbildningen. Det gick för långsamt, tyckte Palme då – och Wallström nu. Slutsatsen, då som nu, var behovet av nya initiativ.

Redan på 1950-talet hade Stockholmsappellen skallat, och det hade tågats mot svenska kärnvapen. Utvecklandet av svensk nukleär förmåga upphörde i slutet av 1960 (men föregicks av en utredning som slog fast att Sverige inte behövde ha kärnvapen eftersom landet skyddades av USA:s kärnvapenparaply). I stället tågades det mot USA och kriget i Vietnam. Kriget tog slut – och då tog tågen mot kärnvapen fart igen.

1979 hade Svenska freds- och skiljedomsföreningen 2 500 medlemmar. Fyra år senare var de 15 000. Det fanns en hel flora av organisationer: Kvinnor för fred och allehanda yrkesgrupper för fred, Kvinnokamp för fred, Kristna fredsrörelsen, Svenska fredskommittén, Sveriges fredsråd. Och så vidare. Världsfredsrådet drevs av KGB.

1980 startade Palme ”Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor”, som i praktiken blev en indirekt propagandakanal för Kreml (också genom sovjetiskt deltagande med anknytning till KGB och GRU). Ett exempel var förslaget om att inrätta en korridor genom Europa fri från taktiska kärnvapen. Sovjet gjorde tummen upp för ett förslag som riktade sig mot Nato:s försvarsdoktrin och gränsförsvar.

Striden kring utplaceringen av Pershing II-robotar var ett annat exempel. Sovjetunionen hade ändrat styrkebalansen i Europa genom utplaceringen av kärnvapenbestyckade SS-20-robotar. Nato-länderna var beredda att svara med samma mynt, men erbjöd sig att avstå om Kreml skrotade sina redan utplacerade SS-20 och inte heller placerade ut nya. Det var det så kallade dubbelbeslutet från 1979.

Palme menade tvärtom att en hygglig balans hade uppnåtts genom utplaceringen av SS-20 och att Pershing II därför skulle leda till obalans och ökad konflikt. Han intog samma position som Sovjetunionen: ingen utplacering av Pershing II och sedan förhandlingar med en kärnvapenfri värld som slutmål. Det innebar i praktiken ett tusental sovjetiska robotar mot inga för Nato.

Från sovjetisk sida tog man också fram det gamla propagandaknepet om en nordisk kärnvapenfri zon och Östersjön som ett fredens hav. Det blev också S-politik. Utan krav på att den enda kärnvapenmakten, Sovjetunionen, skulle avveckla.

Det var utspel på utspel. Femkontinentinitiativet 1983 tillsammans med Argentina, Mexico, Tanzania, Indien, och Grekland. Tanken var att premiärministrarna skulle resa runt och kränga fred: frysning av kärnvapenarsenalerna, upphörande med kärnvapenprov, stegvis avrustning och till sist kärnvapenfrihet.

Efter mordet på Olof Palme 1986 tog Ingvar Carlsson fredspolitiken vidare. I en kolumn – Sverige i dåligt sällskap – i Svenska Dagbladet 26/1 1988 gjorde Ingemar Dörfer upp med Femkontinentinitiativet – och fredspolitiken. Han frågade retoriskt om stormakterna verkligen skulle bry sig. Han pekade på konsekvensen av regeringens önskan om ett kärnvapenfritt Europa, nämligen att utan amerikanska kärnvapen var Nato inte längre en fungerade försvarsallians.

Och för Sveriges del skulle det innebära att vi var inklämda mellan kärnvapenfria Norge och Danmark och, å andra sidan, kärnvapenladdade Sovjetunionen.

Inget drömläge precis.

Samma sak gäller Konventionen om kärnvapenstopp. Inga Nato-länder har sagt sig villiga att underteckna konventionen (och bara Nederländerna deltog i förhandlingen). Förstås. Då som nu skulle Nato inte längre vara en fungerande försvarsallians. Lägg därtill att själva dokumentet bär prägeln av ett snabbjobb, till exempel vad gäller verifikationsprocessen.

Det faktum att inga kärnvapenstater kommer att underteckna gör konventionen till ett kraftfullt slag i luften – bortsett då ifrån att ett svenskt undertecknande skulle skada Sveriges säkerhet. Och det kan man ju i och för sig tycka är skäl nog att skrinlägga. Det är faktiskt något av ett sorglustigt skämt att frågan ska utredas. Då som nu måste Sverige väga av avspänningspolitik, försvarsförmåga och behovet av återförsäkring. Slutsatsen kan bara vara en.

Och tänk en värld där bara Kim Jong-Un har en knapp att trycka på.

Eller tänk ett Europa där bara Putin sitter med fingret på knappen.

För att citera regeringens budgetproposition för Utgiftsområde 6: ”Den ryska retoriken om användning av kärnvapen är särskilt oroväckande”.

Publicerad i Säkerhetsrådet i SvD 28/9 2017 och på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg Försvar och Säkerhet 26/9 2017.

 

Read More

I Ekots lördagsintervju 1 oktober 2016 slog Rysslands ambassadör Viktor Tatarintsev fast att relationerna med Sverige var usla. Ja, till och med sämre än under ubåtsjaktens dagar under 1980-talet – och, ska vi förstå, då var de riktigt dåliga.

Det är ju allmängods. Eller?

Att det finns en kvarhängande bild av iskalla relationer kan nog äga sin riktighet, men verkligheten var mer komplex än så. På ett plan var de alldeles utmärkta. Samtidigt finns det en del paralleller med dagens spända läge som kan vara värda att uppmärksamma. En uppenbar likhet är det envetna förnekandet från Kremls sida av aggression och dolska avsikter.

Men det finns också aktuella beröringspunkter i svensk politik? Ja, i alla fall några tankekors. 

Ubåtskrisen på 1980-talet

U 137:s grundstötning i Gåsefjärden i oktober 1981 skapade en synnerligen allvarlig kris i relationerna med Sovjetunionen. Tvåpartiregeringen Thorbjörn Fälldin levererade en skarp protest. Allt besöksutbyte avbröts. Olof Palme och socialdemokraterna ställde sig till en början på samma barrikad, men snart skildes vägarna.

Efter valet 1982 blev det regeringsskifte, Palme kom tillbaka.

De borgerliga partierna – och särskilt moderaterna och folkpartiet – skärpte den kritiska synen på Sovjetunionen. Det påverkade i sin tur även uppfattningen om Palmes avspännings- och fredspolitik (t ex förslaget om kärnvapenfri zon i Norden) som bedrevs med fortsatt iver. Socialdemokraternas problemformuleringshegemoni utmanades.

Samtidigt fortsatte ubåtsjakten. Läget spetsades till när Ubåtsskyddskommission under ledning av den förre försvarsministern Sven Andersson (och med Carl Bildt som en av ledamöterna) kom med sitt betänkande i april 1983. Trots att det inte hade ingått i direktiven hade kommissionen valt att svara på den fråga alla ville ha svar på: Vem var inkräktaren? Sovjetunionen eller annat WP-land utpekades.

Kommissionens slutsatser kunde inte annat än leda till en skarp protest från regeringen Palme sida. I noten lades dock all skuld på den sovjetiska militären. Kreml frikändes men uppmanades att ta befälet och beordra militären att stoppa kränkningen av svenska vatten. Dessa fortsatte dock. Trots detta tonade regeringen ned ÖB:s ubåtsrapporter. Man talade om rapporterna som allvarliga, inte kränkningarna. Det man från militär sida beskrev som säkra kränkningar blev i Rosenbad till iakttagelser som vederbörande myndigheter ”inte kunnat utesluta var kränkningar”.

Enligt Thage G Peterson, i boken Olof Palme som jag minns honom, var Palmes kritik av Sovjetunionen mest ett spel för gallerierna. Palme hade ifrågasatt Ubåtsskyddskommissionens bevisföring och skällt ut Sven Andersson för att ha pekat ut Sovjetunionen. Han ansåg sig ha blivit lurad. Andra ledande s-politiker har senare beskrivit ubåtskränkningarna som ”ubåtar i syne” (Ingvar Carlsson) och ”irrfärder ”(Pierre Schori).

När ubåtsjakten förblev resultatlös så till vida att det inte gick att nationalitetsbestämma inkräktarna togs detta till intäkt av regeringen för att normalisera förbindelserna med Sovjetunionen. Under pågående jakt utanför Karlskrona i mars 1984 inbjöds den sovjetiske jordbruksministern till Sverige. Planer lades för ett besök i Moskva av den svenske statsministern 1986.

Sett från ett annat perspektiv – Palmes freds- och avspänningspolitik – ter sig också bilden av ett hårt klimat minst sagt överdriven. Den dåvarande svenske Moskvaambassadören Örjan Berner konstaterade 1985 i boken Sovjet och Norden att ”…Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden, det vill säga rustningsfrågor i Norden och i Europa,(har) sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet”.

Så vad gäller relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen var de, som ambassadör Tatarintsev säger i Ekointervjun, mycket riktigt inte lika dåliga som de är i dag.

Tankekors 2016

Ubåtskrisen på 1980-talet ledde till inrikespolitisk strid om neutralitetspolitikens innebörd. Bahr, Bodström, Ferm och Milstein gav namn till olika affärer som sådde misstro kring utrikes- och säkerhetspolitiken med Palme själv i centrum (Palmekommissionen, Brandtkommissionen, femkontinentinitiativet). Kritiska röster talade, och det med rätta, om dubbelspel.

Och i dag? Problemet är ett slags dubbelpolitik. Ska men sätta kritiska frågetecken för regeringen Löfven handlar det om en kluvenhet mellan Arvfurstens palats och Jakobsgatan 9. Utrikesminister Wallström är fast förankrad i neutralismens idévärld med allt vad den innebär av distans till Nato. Palme är hjälten. Närområdet är snarast FN, manifesterat i regeringens prioritering av den eftertraktade platsen i säkerhetsrådet.

Kostnaden för kampanjen (22 miljoner kronor) är det inte mycket att säga om. Däremot finns anledning fundera över vad som kan ha utlovats på vägen eller vilka handlingsrestriktioner som först kampanjen och sedan det kommande arbetet i rådet för med sig. De kan gälla allt från den svenska hanteringen av Nordstream II, beslutet att stödja FN-resolutionen om förbud av kärnvapen eller medlemskap i Nato.

Under ubåtskrisens dagar möttes kritiker av regeringen Palmes politik med varningar för korståg och avståndstagande från tanken på systemskifte i Moskva. Man kan lätt ana hur det skulle ha låtit i dag. Men så låter det inte alls från regeringen Löfven som utan att tveka lägger skulden på Ryssland för kriget i Ukraina och hotbilden i Östersjöområdet.

I ett avseende är dock linjen lång. Att inte vilja sitta still i båten ledde på Palmes tid till anklagelser mot oppositionen om hot mot Sveriges fred och säkerhet. Nu är handlingsimperativet detsamma när ett svenskt medlemskap i Nato står på agendan i den politiska debatten: Sitt still i båten, annars! Men liksom på 1980-talet är inte heller regeringens politik stillasittande. Som väl är, är dock rörelseriktningen den motsatta. Närmare USA. Närmare Nato.

Publicerad på KKRVA:s blogg Försvar och säkerhet 27/10 2016

Read More

I en riksdagsdebatt i början av året slog Margot Wallström fast att: ”Ni kan lita på den här regeringen. Vi kommer att stå med huvudet kallt.” I själva verket har utrikesministern fått det hett om öronen.

I Löfvens första regeringsdeklaration ville man sätta en agenda dels med ett uttalat nej till medlemskap i Nato, dels genom ett erkännande av Palestina som stat. Att Israel skulle reagera negativt på erkännandet kom inte som någon överraskning. På USA:s mer tillbakahållna kritik svarade Wallström aggressivt att ”USA bestämmer inte vår politik”.

Efter terroristdåden i Paris kopplade Wallström, på en fråga i SVT om risken för radikalisering, indirekt ihop dåden med Israel: ”Och man kommer tillbaka till situationer som den i Mellanöstern, där inte minst palestinierna ser att det finns ingen framtid för oss, vi måste antingen acceptera en desperat situation eller ta till våld.”

Det går inte an att göra IS till ett barn av Israel eller att, för den delen, förklara vågen av knivattacker i Israel så enkelspårigt som Wallström gör. Men det är väl så här hon tycker. Hon är förstående och anti-israelisk. Det bristfälliga diplomatiska handlaget gjorde sig sedan gällande efter ramaskrin från Israel: ”Israel upprörs över allt vi gör så det är inte för oss att svara på (Expressen 17/11).”

Det är inte någon tillfällighet att alliansfrihet har blivit ett nyord, att Wallström inte kan finna ett enda argument för ett svenskt Nato-medlemskap eller att hon i hastigheten kan råka säga ”neutralitetspolitik” (DN 23/1). Detsamma gäller regeringens överordnade utrikespolitiska mål som är att få en plats i FN:s säkerhetsråd 2017 – baserad på idén om Sverige som en oberoende röst mellan (de icke-existerande) blocken.

Olof Palmes syn på Sverige i världen sätter fortfarande en stark prägel på socialdemokratin. Den synen fångas väl i bidraget från Palmes medarbetare Ernst Michanek till antologin ”Idéerna som drivkraft” från 1969. Rubriken var Ett litet land?

Han framhöll att: ”Man har sett vår potential. Vi har själva utvecklat och demonstrerat den. Vad vi än må säga för att ursäkta senfärdighet eller tveksamhet, så vet både vi själva och andra: Sverige är inte ett litet land.”

FN var centralt. Visserligen hade Sverige bara en röst i FN men den hördes desto tydligare, där ”är det mera vår storhet än vår storlek som räknas”. Det handlade om fred och nedrustning, och rollen som tredje världens väktare. Sverige skulle vara en förebild och ”visa en väg”. Michaneks slutsats var att ”vi väljer själva om vi vill vara ett litet land”.

Kort sagt, högmod som drivkraft för politiken.

Wallström skulle ge erfarenhet och internationell glans åt Löven. I stället har året som gått blivit big business – med bland andra Soiniaffären, transponderaffären och Saudiaffären. Det skadar Sverige. Men problemet handlar även om den syn på Sverige i världen som bärs upp av Wallström och hennes entourage.

Gästledare i Svenska Dagbladet 23/11 2015.

Read More

Hello Central Park, Hello New York. Publiken gladde sig åt Stefan Löfvens inledningsord på festivalen för FN:s 17 utvecklingsmål för en mer hållbar värld. Statsministern sade också att han var stolt över att leda världens första feministiska regering. Efter Löfven var det dags för Beyoncé att inta scenen.

Mer än ett par minuter i rampljuset fick Löfven i alla fall när han i onsdags stod på talarlistan i FN:s generalförsamling. “Det är dags att alla stater ställer sig upp och ser till att lösa den här krisen”, sade han om Syrien. Putin måste ha missat statsmannaorden. Talets centrala passus var dessutom en annan: “Det är 20 år sedan Sverige satt i säkerhetsrådet. Vi söker nu ert stöd för en ny plats i rådet, i en värld där många kriser behöver lösas.”

Det är retropolitik att göra en plats i FN-solen 2017-2018 till regeringens centrala utrikespolitiska mål. Det är förstås fint men väldigt övervärderat. Men som en gengångare från den socialdemokratiska självbilden av Palmeismen ska Sverige återigen rädda världen.

Löfven har lanserat en New Global Deal och framtidsminister Kristina Persson (S) har tillsatt en expertgrupp för global samverkan. Hon är klar över vad det gäller (AB 21/2-15): “Andra länder vill gärna lyssna på oss. Det ger oss en slags mjuk makt som vi borde använda mer.”I den självbilden är alliansfriheten en grundpelare. Inte minst kom det till uttryck i Löfvens första regeringsförklaring som dessutom kryddades med orden att Sverige inte ska bli medlem i Nato. Tänka framåt handlar om att se bakåt. Eller att tänka på något annat. Enligt expertgruppens ordförande S-veteranen Tomas Hammarberg står vi “fortfarande lite utanför maktblocken och jag tror att Sveriges alliansfrihet är bra i det här sammanhanget”.

I samma idévärld på UD föddes tanken på att göra Sverigereklam under rubriken “En oberoende röst”. Mytologin frodas och det är riktigt illa om längtan efter solstolen blir styrande för andra delar av politiken.

I en intervju i New Eastern Europe (2015:5) säger forskaren Anke Schmidt-Felzman vid Utrikespolitiska institutet att Sverige numera har en mindre framträdande roll i diskussionen om det Östra Partnerskapet och Ryssland. En förklaring är viljan att få plats i Säkerhetsrådet och den är bara möjligt att få om också Putin säger Da. En annan är en policyomläggning som handlar om att inte längre vara provocerande utan att försök tona med motsättningarna med Ryssland.

Militär neutralitetspolitik. Så föll orden när Margot Wallström nyligen i en TT-intervju beskrev Sveriges säkerhetspolitiska doktrin. Det var förstås fel, men det var TT som hade hört fel. Wallström hade helt korrekt sagt militär alliansfrihet.

På andra håll i det rödgröna landskapet har inte slutet på det långa sjuttiotalet ens sjunkit in verbalt utan här är Sverige fortfarande alliansfritt eller till och med neutralt – trots EU-medlemskap, Solidaritetsförklaringen och Peter Hultqvist.

Read More

Utdrag: Från neutralitet till neutralism, s 440-454, Olof Palme – Med verkligheten som fiende.

 

Sverige skulle vara neutralt i krig och alliansfritt i fred, men tog hänsyn till både öst och väst. Teg respektive tog emot. Självavskräckning med gardering för om något förskräckligt skulle inträffa. Det kan också beskrivas som traditionell anpassningspolitik. Palme som balanskonstnär. Så låter det ofta. Men för att förstå sprängkraften i neutralismen måste dess särdrag lyftas fram. Ett är det oreserverade stödet till hel- och halvdiktaturer i tredje världen i syfte att främja en socialistisk utveckling i världen, liksom det retoriska avståndstagandet från länder som var som Sverige. Men avvikelsen berörde också den säkerhetspolitiska triangeln: avspänningspolitik, försvarsförmåga och återförsäkring.

Med Palme som statsminister följde en förändring av retoriken i linje med föreställningen om Sverige som ett stort land. Det talades mer om neutraliteten och inte alls om var vi hörde hemma eller, för den delen, om behovet av hjälp för att värna rikets säkerhet. Det passade inte in i självbilden. Kritiken mot USA var konfrontatorisk och ledde tillsammans med den prosovjetiska fredspolitiken på 1980-talet till att frågan oroligt ställdes: Vart är Sverige på väg?

Vietnam och tredje världen hade varit en sak. Det var politik långt borta. Nu tog Palme ställning för Sovjetunionen, mot Nato. Det var det nya elementet i politiken. Fredspolitik i stället för avspänningspolitik. Anpassningspolitiken blev aktiv. Saken komplicerades ytterligare av att Palmekommissionens linje blev svensk utrikespolitik. Det var principiellt fel, men det blev inte bättre av att Moskva var med om att hålla i pennan när politiken formulerades.

Bahraffären illustrerade ett annat problem: kommissionen ställdes i partipolitikens tjänst. Kärnfrågan handlade om att en tysk skrivit en not i den svenska regeringens namn som gynnade denne tysks egna politiska intressen. Den västtyske kanslern Helmut Kohl ansåg för sin del att det var sovjetiska intressen som gynnades. Palme menade dock att kritiken handlade om ovilja att främja freden och om främlingsfientlighet:

”Varför är det så förskräckligt att en tysk har bidragit till utskrivningen av en svensk not?”

Det är typiskt för Palmes politiska hantverkskonst att det socialdemokratiska partiet gjordes till ett centralt utrikespolitiskt instrument och att den därmed fick större utväxling. Det var dock inte utan problem. Palme hade – tillsammans med Bruno Kreisky och Willy Brandt – en avgörande betydelse i försöken att göra Socialistinternationalen till en aktör vid sidan av stormaktsblocken. En tredje kraft. Omslag i politiken kom som ett resultat av initiativ inom internationalen. Palme genomförde t ex en faktaspanarresa till Mellanöstern 1974, som föregick de öppna armarnas politik i förhållande till PLO. Än viktigare blev internationalen när regeringsmakten gick förlorad och Palme förlorade sin ”naturliga” plattform. 1978 bildades en kommitté för freden och 1979 ställdes Nicaragua i fokus vid internationalens möte på Bommersvik.

Att partiet stod för utrikespolitiken innebar dessutom att UD ibland sidställdes. Fermaffären var inte en tillfällighet. Som Sten Andersson förklarade för Nordvietnams utrikesminister vid ett besök i Hanoi 1968, att ”nu gällde det politik, och då kunde vi inte ha någon diplomat med oss”. Saker skulle sägas som inte kunde rapporteras till UD. Genom partiet kanaliserades hemligt stöd till södra Afrika, men också till Finland och Polen. Partiet som verktyg i utrikespolitiken bidrog till ökad slutenhet, men också till att det uppstod oklarhet om vem som förde utrikespolitiken under de borgerliga regeringarna. Problemet ställdes på sin spets genom inrättandet av Palmekommissionen. Sveavägen 68 blev förvillande likt Arvfurstens palats.

Palmes fredspolitik brukar förknippas med verklighetsfrämmande patos, men det var också en krass analys som låg till grund för den. Problemet var att politiken förlorade kontakten med verkligheten. Det blev en absolut sanning att upprustning alltid var fel och att stabilitet alltid var rätt. Det var också det budskap som partimedlemmarna ville höra, medan dubbelspelet knappast skulle ha lett till några hyllningar av Palme.

Fredspolitiken hade en saklig utrikespolitisk dimension, men till bilden hör behovet av att både ha fredsopinionen på sin sida och att – liksom under Vietnamåren – också få den på rätt sida. Fredsrörelsen lät som den i slutet av 1950-talet och som Palme då varit med om att bekämpa. Liksom då övervakade säkerhetspolisen verksamheten. Liksom då såg man kopplingar till Sovjetunionen. I Säpos årsöversikt för 1982 konstaterades till exempel att Sovjetunionen i allt högre grad använt sig av aktiva åtgärder i syfte att:

”…påverka opinioner och beslutsfattare i omvärlden så att sovjetiska intressen gynnas…störa relationerna mellan stater som står mot Sovjetunionen…underminera politiska institutioner och ledares ställning i sådana stater…avleda omvärldens uppmärksamhet från händelser med negativa konsekvenser för Sovjetunionen.”

Försvarets utveckling under epoken Palme kan sammanfattas i dess försvarsbeslut. I alla (FB68 FB72, FB82) utom ett (FB77) fick försvaret av Sverige mindre resurser än vid det föregående försvarsbeslutet. Krympande försvarsanslag var dock en regel i väst under 1970-talet (medan öst rustade). Sveriges position var dock annorlunda. Den ökade betoningen på neutraliteten fordrade ett starkt försvar för att vara trovärdig.

Under sin första regeringsperiod värnade Palme om de militära relationerna med USA och andra Natoländer. Palme ifrågasatte inte Sveriges deltagande i teknologikriget mot Sovjetunionen,men det förtar inte intrycket att han spelade högt med återförsäkringen som insats. Inte minst eftersom den omriktning som inleddes med FB72 implicerade ett försvar som var mindre nyttigt för Nato, men som ökade behovet av hjälp vid ett skarpt läge. Dalsjö har dragit slutsatsen att det inte var förändringar i hotbilden som medförde att samarbetet med Natoländerna minskade, utan att neutralitetspolitiken blev mer dogmatisk:

”När kraven på trovärdighet skruvades upp kom det att bli ett hinder för planering av vad som skulle göras om neutralitetsdoktrinen misslyckades och vi blev anfallna.”

Först 1982 blev det partipolitisk strid om försvaret. När moderata samlingspartiet höjde rösten med krav på ökade anslag innebar det att det öppnades ett nytt frontavsnitt i politiken. Det var socialdemokraternas tvehågsenhet inför JAS som först fick fart på moderaterna, men trots att Palme inte rev upp beslutet om att bygga JAS accelererade motsättningarna. Ubåtskränkningarna släppte ut anden ur flaskan. Samtidigt möjliggjordes politiskt en ny konfliktyta mot socialdemokratin i allmänhet och mot Palme i synnerhet, som hårdexploaterades i politiken.

På motsvarande sätt hade Palmes egen strid med moderaterna en maktpolitisk botten. Att framställa moderaterna som icke trovärdiga i fråga om neutraliteten var ett sätt att misstänkliggöra det största oppositionspartiet, och kastade därmed en skugga över ett borgerlig regeringsalternativ. Det var ett komplement till anklagelserna om att sälja ut välfärden. Och så var det förstås ”den där Bildt”.

Sveriges problem – mellan blocken – var detsamma som före Palme. En viktig fråga är om det som skapade problem hade motiverat förändringen av politiken. En annan är förstås hur Palme och hans krets uppfattade problemen.

Under 1970-talet växte det fram en ny global styrkebalans. USA led av sviterna efter Vietnamkriget – politiskt, ekonomiskt och militärt. De västliga ekonomierna visade krissymptom. Tredje världen var på frammarsch. Sovjetunionen och andra kommuniststater flyttade fram sina strategiska positioner. Under åren av avspänning rustade Sovjetunionen. Kombinationen av Ronald Reagan som president och den sovjetiska invasionen i Afghanistan skapade ett nytt läge. Högspänning i stället för lågspänning. Också i Europa.

Det är möjligt att kritisera utgångspunkterna för den politik som fördes som omoraliska (vi borde ha ställt oss på det godas sida) eller farliga (på glid in i den sovjetiska intressesfären). Den förda politiken kommer då i ett annat ljus. Men det var inte Palmes utgångspunkter. Spänningen hade ökat. Sveriges bästa var att bidra till att de minskade och därmed reducera risken för attkonflikten skulle övergå i ett krig som Sverige kunde bli indraget i. Vad som däremot kan kritiseras är bristen på reaktion på omvärldsförändringar. Men som den dåvarande svenske Moskvaambassadören Örjan Berner konstaterade 1985:

”…Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden, det vill säga rustningsfrågor i Norden och i Europa, (har) sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet.”

Hur förhåller sig hanteringen av ubåtskrisen till hotbilden? Numera vet vi att det var rätt av Palme att ifrågasätta kränkningarnas omfattning. Efterhand upptäckte militären att det var mycket mink bland de propellerljud som man hade spelat in. Tveksamheten fanns också utanför Palmes krets, bland ledande borgerliga politiker. Det Palme kan anklagas för är å ena sidan tvärsäkerheten och å andra sidan hätskheten mot dem som inte delade hans bedömning. Forskaren Ingemar Dörfer har kritiskt påpekat att politiken sköttes av en säkerhetspolitisk elit som förlorat kontakten med det kalla krigets verklighet, d v s att försvaret skulle hålla stånd tills hjälpen kom från väst. Han har daterat glömskan till mitten av 1970-talet. Men Palme visste. Som Ulf Dahlsten, en av hans ”pojkar” på 1980-talet, har uttryckt det:

”Han visste att Sovjetunionen utgjorde ett latent hot och att neutraliteten inte var mycket värd utan USA:s stöd.”

Inledningsvis uppfattade Palme ubåtskränkningarna på samma sätt som militären, men uttalanden och agerande tyder på att han ändrade sig senhösten 1983. Den sovjetiske ambassadören Pankin har beskrivit möten med Palme om ubåtar:

”Jag träffade sedan Olof Palme ytterligare ett antal gånger i samma ärende. Varje gång försökte han mildra det torra innehållet i protesten med någon gest eller fras.”

Om han inte trodde på kränkningarna var det rationellt att tina upp relationerna till Sovjetunionen. Låtsas som ingenting och verka för avspänning. Detsamma kan faktiskt gälla även om Palme behöll misstankar mot Sovjetunionen. Givet att hotet i första hand inte berörde Sverige, utan ansågs vara en del av giganternas kamp var normalisering ett sätt att demonstrera att Sverige inte ändrat position. Å andra sidan var Sverige krigsplacerat i Nato. Han kunde dessutom stödja sig på försäkringar från högsta sovjetiskt håll om att några kränkningar inte förekom. Kanske utgick han ifrån att Sovjet inte skulle ljuga för just honom.

Ambassadör Rolf Ekéus utredning Perspektiv på ubåtsfrågan resulterade i att ett tiotal kränkningar ansågs säkra. Ekéus pekade dock på att Nato kunde ha varit skyldig och tonade ned de sovjetiska motiven. Det var ungefär lika troligt – sett i relation till tänkbara motiv – att ubåtarna kom från väst som från öst. Utredningen försökte till och med troliggöra att ubåt 137 hade navigerat fel. Utredningen synade också den politiska hanteringen av ubåtarna. Den enda kritiken mot Palme gällde att han släppte det politiska greppet om ubåtsfrågan i samband med att Ubåtsskyddskommissionen tillsattes.

Men utredningen satte inte punkt för ubåtarna. Problemet var att den svajade betänkligt såväl i fråga om kränkningarnas omfattning, som i skuldfrågan. Ekéus uppmärksammade inte att Sovjetunionen faktiskt förfogade över miniubåtar i Östersjön, och dessutom missuppfattade han ÖB:s analyser av hotbilden. Ekéus försökte inte ta reda på hur den sovjetiska offensiva försvarsplaneringen såg ut och tog inte någon hänsyn till vad som var känt från andra Warszawapaktsländer. Nato? Sant var att Nato (och den svenska marinen) kunde ha ett intresse av att testa det svenska försvaret, men knappast i den omfattningen. Dessutom fanns det hemligt samarbete också på det området. Det är också välkänt att de båda sidornas ubåtsflottor ”lekte” katt och råtta-lekar med varandra.

Men faktum kvarstår. Även Ekéus utgår från att det förekom kränkningar efter Hårsfjärden: ”mindre än tio säkra kränkningar och ett trettiotal indikationer av allvarligt slag” (och sannolikheten för att alla skulle ha upptäckts får nog sägas vara mycket liten). Men Palme agerade som om de inte hade inträffat. Det är allvarligt.

Var Sverige neutralt? Neutralitetskommissionen under ledning av Gösta Gunnarsson drog slutsatsen att det intima samarbetet fram till 1969 inte var tillräckligt intimt för att kunna karaktäriseras som en allians. Hårklyveri kan det tyckas. Samarbetet utvecklades över tiden och innebar bl a att delar av försvaret gjordes kompatibelt med Nato. Integrerades. Svenska flygledare övergick till att använda Natos flygledningsterminologi, flygtankningssystemet ändrades till Natostandard och det svenska flygplanet Lansen utrustades för att kunna bära amerikanska kärnvapen. De personliga kontakterna var täta.

I den utvärdering av säkerhetspolitiken efter 1969 som Rolf Ekéus har gjort, tonades betydelsen av samarbetet med USA och Natoländer ned; det gjorde inte intrång på neutralitetens jungfruliga marker. Märkligt kan det tyckas. Utredningen beskriver det militära samarbetet som ”omfattande, nära och förtroendefullt”, men tillbakavisar påståenden om att Sverige på något verkningsfullt sätt förberedde hjälp vid sovjetiskt angrepp. Stationering av Natoflyg i Sverige var inte realistisk, marina samövningar förekom inte, Försvarets Radioanstalt (FRA) bytte inte information med Nato, utan med Natoländer. Om Natopiloter använde svensk luftrum skulle de bli nedskjutna, och därför skulle de ta en omväg. Och så vidare.

Av detta drog Ekéus två slutsatser. Den ena var att alla respekterade den svenska neutraliteten. Den andra var att det militära samarbetet var förenligt med neutralitetspolitiken. Tja. Varken de sovjetiska utbåtskränkningarna eller det svenska försvarets integration västerut tyder på något annat än att det var en ideologisk sanning som skulle fästas i allmänhetens medvetande. Som om det avgörande vore att det aldrig existerat något formellt avtal med Nato. Eller att Sovjetunionen aldrig öppet uttalade sin mening om neutraliteten.

Ekéus hävdar också att politiken var framgångsrik. Det är både rätt och fel. Sovjetspecialisten Kristian Gerner har pekat på att fynd i arkiven tyder på att det inte fanns någon egentlig politisk vilja att angripa Västeuropa på 1970- och 1980-talen (det fanns inte någon kommunism att sprida), utan att hotet snarare handlade om hur de sovjetiska ledarna skulle agera om de upplevde att den egna makten var hotad. I den meningen kan Palmes linje tyckas vara mer realistisk än den verkade, men eftersom han inte kunde veta hur det stod till i huvudet på herrar som Leonid Brezjnev, Jurij Andropov och Konstantin Tjernenko var det fel att postulera att något politiskt motiverat hot inte existerade. Dessutom är bilden inte entydig.

För den här generationen sovjetiska ledare var kriget – en slutuppgörelse mellan systemen – en i högsta grad levande föreställning. Frågan var inte om, utan när. 1983 trodde Andropov att USA skulle angripa – det var alltså bäddat för storkonflikt. Och i ett sådant läge var ansatsen inte att vänta och se, utan att slå till först. Sovjetunionens och Warszawapaktens planering byggde på ett offensivt försvar med massiva angrepp inkluderande kärnvapen. Västeuropa skulle ha ödelagts.

Anmärkningsvärt nog tog Ekéus inte hänsyn till uppgifter om den sovjetiska krigsplaneringen som inkom. Sovjetexperten Jan Leijonhielm drog, bland annat med stöd av uttalanden från höga sovjetiska militärer och militär som tränats för att angrepp mot mål i Sverige, slutsatsen att Sovjet planerade anfall mot Sverige. Det handlade inte i första hand om ett separat anfall, utan det sannolika hotet uppstod som en del i ett större krig:

”Angrepp på svenska flygbaser planerades, stridspiloter kartlades, liksom mobiliseringsförråd, och att den svenska kusten sonderades av ubåtar för ilandsättning av agenter och sabotageförband i ett inledningsskede av fientligheterna. Dessa syftade knappast till invasion men väl till sabotage mot flygbaser och mobiliseringsmöjligheter.”

Motiven var att säkra att svenska baser inte skulle kunna utnyttjas av väst, säkra Östersjöutloppen, göra det enklare att angripa de amerikanska förhandslagren i Norge, liksom transitering av sovjetisk trupp i norr, samt att omöjliggöra ett svenskt deltagande i kriget på Natos sida. Emil Svensson, som deltog i ubåtsjakten och sedan arbetade tillsammans med ryssarna för att försöka bringa klarhet i saken, har redovisat samtal med sovjetiska ubåtsmän som indikerar att kränkningarna var rutinverksamhet. Det motiv han pekat på är Sveriges geografiska läge och dess betydelse för det sovjetiska flankskyddet. Och behovet från sovjetisk sida att vara väl förberedd genom uppdaterad information:

”Det kan väl inte uteslutas att just sådana överväganden låg till grund för det sovjetiska beslutet om att undervattensaktiviteterna i svenska vatten skulle få en mer operativ inriktning än tidigare…Hyser man tvivel om den svenska neutraliteten, planerar man naturligtvis för att om möjligt förhindra att Sverige blir basområde för västmakterna och för att i stället själv kunna utnyttja svenskt territorium.”

Fredspolitiken gav inget extra skydd. Det understryks av en studie av den militära underrättelsetjänsten i DDR i boken Den usynlige front av den danske historikern Thomas Wegener Friis. ”Intresset” för Danmark avtog inte i takt med den danska fotnotspolitiken, kampen för en kärnvapenfri zon i Norden, Östersjön som ett fredens hav o s v. Anfallsplanerna låg färdiga baserade på information på detaljnivå om sådant som djupet i hamnarna och broarnas bredd. Det helt avgörande var å ena sidan rädslan för att Danmark skulle fungera som uppmarschområde vid ett angrepp från Nato och å andra sidan behovet av att säkra utfarten till Nordsjön om Warszawapakten skulle angripa.

Friis menar att risken för en ockupation var reell – och att den var känd i samtiden. Problemet var att danskarna var naiva och inbillade sig att Danmark inte på riktigt var en aktör i det kalla kriget. De rådande vänsterstämningarna, antiamerikanismen och okritiskheten mot Sovjetunionen – allt drog i samma riktning. Det var som i Sverige.

Den politiska viljan i Kreml handlade om att försvaga väst inifrån och då inte minst om att genom olika fredsutspel ställa  Västeuropa mot USA. Det allvarliga är att Palmes fredspolitik blev en bricka i det spelet, något som om den lyckats hade kunnat få mycket allvarliga konsekvenser. Maktbalansen hade drastiskt försämrats om Nato hade upphävt dubbelbeslutet och en kärnvapenfri zon införts i Norden: Nato hade försvagats, kanske spruckit.

Sverige hade inte någon formell försvarsförpliktelse i förhållande till andra stater. Men det kan inte råda något tvivel om hur USA och Nato uppfattade neutraliteten: Sverige betraktades som en tyst medlem och ingick som sådan i försvarsplaneringen. Utrikespolitiken utgick från att Kreml inte visste någonting, men spionen Stig Wennerström som var i sold hos Sovjetunionen 1949 till 1963 hade möjlighet att lämna ut det mesta om Sveriges militära samarbete med väst.

Josef Stalin tyckte att neutraliteten var en bluff, Nikita Chrusjtjov godtog den med tveksamhet. Gunnar Jarring, Sveriges Moskvaambassadör åren 1964-73 vittnade inför neutralitetskommissionen om att Moskva uppfattade:

”…våra neutralitetspolitiska deklarationer endast som retoriska ornament, spel för galleriet utan egentlig betydelse.”

Att Sovjetunionen visste hur det stod till kunde bidra till att höja tröskeln för anfall mot Sverige. Men det kunde också leda till att Sverige redan från början skulle dras in i en väpnad konflikt mellan blocken. Det låg i Sovjetunionens militära intresse att snabbt ta hand om Sverige innan det svenska försvaret gick i tjänst hos Nato. Också det indikerar att försvaret och återförsäkringen borde ha fått en mer framträdande roll i den samlade politiken. Men att erkänna fel var inte Olof Palmes styrka. I stället fortsatte han att inte väcka den björn som redan var vaken. Som Palme uttryckte saken i Almedalen 1984:

”Tror vi inte att den ena stormakten kommer att respektera vår neutralitet, ja då tvingas vi ändra politiken.”

Att den politiken inte stod i samklang med de moralistiska brösttoner som omgärdade utrikespolitiken i övrigt är uppenbart. I utrikesdebatten 1983 förklarade Palme sig:

”Det hindrar inte alls att vi i alla de lägen där vi så kan och önskar skall hävda mänskliga rättigheter mot kränkningar, från vilken typ av diktatur de än må komma. Men då är det fråga om vår grundläggande ideologi, vår syn på demokratin, och icke om vår säkerhetspolitik. De sakerna måste man skilja på.”

Omoraliskt kan det tyckas. Men dubbelpolitik var ordet. En helt avgörande fråga förstås är hur Palme ställde sig till primäroptionen. Försvarsrådgivaren Ingemar Engman har hävdat att Palme stod fast vid den, d v s att Sverige i ett skarpt läge skulle överge neutralitetspolitiken redan före ett angrepp på Sverige. I det perspektivet reduceras fredspolitikens betydelse. Till och med Rolf Ekéus ska ha gjort bedömningen att den mest var ett spel för galleriet:

”Det var ju klart att zonen inte var praktisk politik. Det var demonstrationspolitik. Zonen var ju inte så intressant…Zonen blev ju något av en drömvärld.”

Enligt en nära medarbetare till Palme var dock fredspolitiken på allvar, vilket indikerar en annan primäroption. I ubåtskrisens upptakt, vid ett protestmöte på Sergels torg den 6 november 1981 slog Palme fast:

”Vår neutralitetspolitik bestämmer vi själva. Men den valda handlingslinjen medger icke handlingsfrihet i den meningen att Sverige efter utbrottet av ett stormaktskrig kan, utan att vara angripet, välja att ens i ett kritiskt skede under starkt yttre tryck, inträda på någon av de krigförandes sida.”

Det skulle tyda på en vilja att antingen vänta till kriget kom eller i det längsta försöka hålla Sverige utanför en konflikt. Men i verkligheten är det ingen som vet. I den svenska krigsplaneringen fanns dock neutralitetsoptionen med som alternativ först efter Berlinmurens fall 1989. Så småningom blev det ett gott slut. Sovjetimperiet föll ihop. Det klingar dock falskt när man efter det kalla krigets slut från socialdemokratisk sida har velat ge Palme äran. Typ Pierre Schori 1989:

”I dag talar både Bush och Gorbatjov som Palme och har slagit in på den gemensamma säkerhetens väg. Palmekommissionens kungstanke.”

Om man ska tro Michail Gorbatjov var det i själva verket Ronald Reagans förtjänst. Reagans vägran att förhandla bort Star Wars i Reykjavik i oktober 1986 i utbyte mot halvkvädna fredsvisor, fick Sovjetunionen på fall. I kombination med Sovjetunionens inre sönderfall. Och det faktum att Gorbatjov blev den förste sovjetiska ledaren som sökte ett verkligt samförstånd med väst. I den meningen var Ronald Reagan en idealisk partner. Hans politik bottnade i en rädsla för kärnvapen och en strävan efter en kärnvapenfri värld genom att skapa förtroende via kunskap om ”den andre” och personliga kontakter.

Kritiker har kallat Palme ”den internationella politikens Jane Fonda”. Det är både sant och orättvist. Hans statsmannakonst har karaktäriserats som internationell propagandism med alarmism som utmärkande drag. Men Palme fick den rollen på grund av att han ingick i breda opinionsströmmar och då inte minst med säte i USA. Det var inte någon tillfällighet att Palme anknöt till personer som den amerikanske forskaren Jonathan Schell och boken The fate of the earth; de var båda del av samma internationella rörelse. Första maj 1982 varnade han för konsekvenserna av bomben. Resultatet skulle – med Schells ord – bli människoartens utplåning och ett ”samhälle av gräs och insekter”. Vid ett tal i FN i samband med organisationens 40-årsjubileum hösten 1985 lanserade Palme nya idéer. Små stater som undertecknat icke-spridningsavtalet borde ha rätt att kräva av kärnvapenmakterna totalt provstopp och nedrustning. Det borde fattas en internationell lag som förbjöd kärnvapen.

På bortaplan tog sig utrikespolitiken stora friheter, men på hemmaplan stod Palme också för en grundläggande kontinuitet i hanteringen av det som var det grundläggande svenska dilemmat: mellan å ena sidan hemhörigheten i de västliga demokratierna och å andra sidan hotet från Sovjetunionen. Problemet var att distansen till den rätta sidan ökade och att det blev fult att tänka längre än till neutraliteten. Fredspolitiken innebar ett direkt stöd för den onda sidan – samtidigt som försvaret rustades ned och återförsäkringen sattes under press.

I den nya tid med förhöjd spänning som kom med 1980-talet lät ekot från Östen Undén allt falskare. Utrikesminister Bodström förstamajtalade 1983 och deklarerade att ”vi ställer inte upp i den ideologiska krigföringen som pågår mellan öst och väst”. Året efter kritiserade Palme moderaterna för att ge intryck av att vilja befria öststaterna från deras samhällssystem. Det ville inte Palme verka för: Sverige var ”ett litet land”.

*För noter se Olof Palme – Med verkligheten som fiende.

Read More

Utdrag: Strid om neutraliteten, s 433-440 i Olof Palme – Med verkligheten som fiende.

Den svenska neutralitetspolitiken består. Budskapet var detsamma från vänster till höger. Det rådde enighet mellan de borgerliga och socialdemokraterna om protestnoten mot ubåt 137, liksom om den som utställdes efter Ubåtsskyddskommissionens utpekande avSovjetunionen som inkräktare. Enighet nåddes också om den förstärkning av ubåtsskyddet (250 miljoner kronor) som kommissionen efterlyst. Trots detta utlöste ubåtskrisen en inrikespolitisk kris – den blottlade principiella skillnader i synen på neutralitetspolitikens innebörd.*

Efter regimskiftet 1982 drev Palme frågan om en nordisk kärnvapenfri zon mycket offensivt; det blev en konfliktyta mot de borgerliga. Socialdemokraten Maj-Britt Theorins uttalanden i oktober 1982 om att kärnvapenfrihet i Östersjön inte var en förutsättning för zonen, ledde till den första stora säkerhetspolitiska bataljen mellan regeringen Palme och moderaterna. Det var icke förvånande. Utgångspunkten för moderaterna var inte status quo, utan förändring. Verkligheten hade blivit tydlig. 1981, efter införandet av undantagstillstånd i Polen, slog Ulf Adelsohn fast att det var det sovjetiska herraväldet i Östeuropa som var det avgörande hindret för fred. Det var ofriheten som stod i vägen.

För tvåpartiregeringen blev ubåt 137 ett grundskott mot zontanken. Den sovjetiska trovärdigheten ifrågasattes med resultat att statsminister Fälldin och utrikesminister Ullsten betonade kravet på att Östersjön skulle göras kärnvapenfri.

Mittenpartierna hade först varit försiktigt avvisande till zonen, men utan att direkt säga det. Den nordiska balansen fick inte rubbas, sade centerns Karin Söder och folkpartisten Hans Blix. Moderaterna var direkt avståndstagande, men utan att tala klarspråk om saken. Maktbalansen fick inte rubbas, sade Gösta Bohman. Sovjetiska medeldistansrobotar hade en räckvidd långt utanför zonen, sade Carl Bildt.

Senare, i ett tal i september 1984, uttryckte folkpartiledaren Bengt Westerberg det som då hade blivit en gemensam borgerlig ståndpunkt: nej. Avspänning först och sedan en kärnvapenfri zon. Den borgerliga omsvängningen kastar ljus över vad som kom att bli den säkerhetspolitiska debattens kärna: Torgförde regeringen ”dubbla budskap”? Var Palme tuff när han talade om ubåtskränkningarna så att svenskarna lyssnade, och mjuk i de hemliga samtalen med härskarna i Kreml? Anklagelsen riktades aldrig direkt mot Palme. Men i samband med Bodströmaffären, sade moderatledaren Ulf Adelsohn:

”Frågan i dag är just om det föreligger ett dubbelt budskap: Det ena, det som utrikesministern nämner i sina tal och som är regeringens officiella politik…och det andra som kommer fram mellan skål och vägg och som egentligen är vad man innerst inne tycker.”

Och det gjorde det ju. När Palme hade talat i skarpa ordalag på Partikongressen 1984 var det mest avsett för inhemsk politisk konsumtion. Han hade upprepat hotet om att sänka en kränkande ubåt och fortsatt:

”De senaste årens allvarliga sovjetiska kränkningar av svenskt territorium, har skapat påfrestningar i vårt förhållande till Sovjetunionen. Vi har inte tvekat att bestämt protestera mot dessa händelser. Vi viker inte i frågor som gäller den nationella suveräniteten och den internationella rätten. Vi kröker inte rygg inför stormakterna.”

Saken komplicerades av att Palmes kritiker på den borgerliga kanten också förde fram ett dubbelt budskap: under sken av att vilja bevara status quo förordades en omläggning av den svenska säkerhetspolitiken. Men inte heller det sades det något om. Centerledaren Thorbjörn Fälldin var borgerlig talesman i misstroendedebatten och framhöll att:

”Någon oenighet om den utrikes- och säkerhetspolitiska linje som fastlagts finns inte. Strid om den fastlagda utrikes- och säkerhetspolitiken kan uppkomma endast om regeringen förändrar denna politik på ett sådant sätt att den inte längre kan vinna vår anslutning.”

Men det var fel. Den socialdemokratiska doktrinen för riket säkerhet satte utrikes- och säkerhetspolitiken i främsta rummet och försvaret kom först i tredje hand. Kritikerna önskade motsatsen: diplomatin fungerande inte. Redan i försvarsdebatten 28 april 1983 konfronterade moderatledaren Ulf Adelsohn och folkpartiledaren Ola Ullsten regeringen Palme med att Kreml inte hade reagerat på politiska signaler; kränkningarna hade inte upphört. I politikomläggningen ingick att kyla ned förbindelserna med Sovjetunionen.

Palme förlorade problemformuleringsinitiativet. I november 1983 slog ett enhälligt utrikesutskott fast att det fanns ”ett samband mellan förtryck och orättvisor å ena sidan och rustningar och krigsrisker å den andra”. Den nye folkpartiledaren Bengt Westerberg betonade att det var den sovjetiska diktaturen som utgjorde den stora faran för freden. Kålsupandet avvisades. I stället hyllade han USA. I ett tal på Utrikespolitiska institutet i maj 1984 slogWesterberg fast:

”Vi hör hemma i den demokratiska världen och delar dess värderingar om människors frihet och värdighet. Till vår politik hör rätten och skyldigheten att över alla existerande gränser påtala kränkningar av mänskliga rättigheter oavsett vilken eller vilka makter som kan känna sig utpekade eller irriterade. Detta är en del av vår utrikespolitik som icke kan uppges och som också tjänar frihetens och fredens sak.”

I realiteten formulerades det en outtalad borgerlig definition av neutralitetspolitiken som stod i motsättning till den socialdemokratiska, och som i praktiken skulle medföra ett närmande till väst (USA och Natoländerna). Efter ubåt 137 framhöll Ulf Adelsohn att Sovjetunionen var militärt starkare än någonsin och att ubåtskränkningarna visade att Sverige tillmättes större militär betydelse än tidigare. Carl Bildt pekade på att expansiva sovjetiska säkerhetskrav skapade osäkerhet för grannländer. Kort sagt: Kreml ville säkert ha fred, men på bekostnad av grannstaterna. Med vissa variationer utgjorde den analysen grunden för moderaternas agerande under ubåtskrisen. Folkpartiet kom i allt väsentligt att inta likartade ståndpunkter med centerpartiet i en mer oklar position.

Palmes bild av Sovjetunionen var felaktig, hävdades det. I kontrast till den uttalade fredsviljan i sovjetisk propaganda ställde t ex Bildt den offensivt inriktade sovjetiska militära doktrinen. Det var med andra ord en riskabel väg att som regeringen ta fasta på sovjetiska försäkringar om goda förbindelser. Adelsohn placerade i maj 1984 in ubåtskränkningarna i perspektivet av det nordeuropeiska och nordatlantiska områdets nya strategiska betydelse. Sverige var utsatt för en militär utmaning och rapp från politiska pekpinnar. Det handlade inte om stormaktsrivalitet utan:

”Tillsammans förmedlar de ett önskemål om att utformningen av den svenska neutralitetspolitiken skall förskjutas så att den lättare kan förenas med mera vidsträckta sovjetiska säkerhetsambitioner.”

Slutsatsen var att det krävdes förändringar av den svenska säkerhets-och utrikespolitiken. Tidigare under våren hade Adelsohn t ex kritiserat regeringens inbjudan av en sovjetisk minister. Det var en felaktig signal. Att stärka försvaret skulle däremot vara en riktig signal.

Kritiken mot ett socialdemokratiskt ”systemfel” i synen på Sovjetunionen underblåstes av den spända atomsfären. Polska tavelförsäljare gjorde hembesök hos svenska piloter och sovjetiska TIRmärkta lastbilar hittades i närheten av hemliga försvarsanläggningar – allt i syfte att snabbt göra försvaret försvarslöst. Ubåtsrapporterna duggade tätt. Det gick rykten om att regeringen hade släppt ut en ubåt i samband med jakten i Hårsfjärden. Det ryktades om att sovjetiska soldater setts på land. UD läckte. En del civilister talade om budgetubåtar. Marinofficerare protesterade mot regeringens slapphet (och inte minst gällde det kommendörkapten Hans von Hofsten).

Fermaffären tärde hårt på regeringen Palmes förtroende. Dels turerna kring brevet från Anders Ferm (Palme hade inte sagt hela sanningen), dels innehållet eftersom Ferms kompis Milstein sagt att Sovjetunionen aldrig skulle erkänna en kränkning hur övertygande bevisen än var. Misstänksamheten mot regeringen förstärktes av att sovjetiska medier kramade Palme och kritiserade moderaterna (på ungefär samma sätt som statsministern).

Regeringen tycktes inte heller ta intryck av verkligheten. Den 25 Augusti 1984 kränktes svenskt luftrum grovt av ett sovjetiskt stridsflygplan som förföljde ett civilt passagerarplan. Det påtalades, men Sovjet nekade blankt. Det var såsom Milstein förutsagt. Palme tonade ned det inträffade genom att påminna om att även Natoplan kränkt svenskt luftrum (men glömde bort att dessa varit av en helt annan kaliber) och framhöll att några politiska slutsatser om avsikter inte borde dras; det kunde ha varit ett misstag.

Pekpinnekritikens tyngd ökade när krav på svensk realism framfördes i sovjetiska medier och genom händelser som den när Arbatov vid ett gemensamt möte mellan Brandt- och Palmekommissionen avfärdade ubåt 137:s grundstötning som felnavigering, en bagatell. Sovjetunionen var välvilligt inställt och deltagandet i kommissionen var en bekräftelse på att man strävade efter samma mål som Sverige, det vill säga nedrustning och avspänning.

Misstron mot Sovjetunionen för att ha politiska ambitioner i förhållande till Sverige avfärdades t ex i Palmes förstamajtal 1983. Han mötte också kritiken genom att bemöta anklagelser om dubbla budskap. På partikongressen 1984 var han kategoriskt tillbakavisande:

 ”Att förklara sig öppen för samtal betyder inte att man ursäktar någonting eller slätar över …Vi tvekar alltså inte att kritisera Sovjetunionen. Men låt mig slå fast att vi eftersträvar goda relationer med detta land. Vi sysslar inte med anti-sovjetism.”

Talet uppfattades som en skärpning av regeringens hållning, men det var alltså mest en kuliss. Den svenske statsministern hamnade dessutom i ett debattläge där han i försvaret av den egna politiken blev megafon för Sovjetunionen. Det underströks av att språkbruket hade inslag av sovjetiska. ”Korståg” var ett i sammanhanget av KGB lanserat begrepp. ”Anti-sovjetisk” var den gängse termen för att beskriva det som härskarna i Kreml inte gillade. Det minskade naturligtvis inte polariseringen kring Palme. Detsamma gällde det

faktum att han inte drog en skarpare skiljelinje mellan socialdemokraterna och det sovjetiska kommunistpartiet än att det fanns ”uppfattningar som klart avviker från varandra, såsom synen på medborgerliga fri- och rättigheter och Afghanistan”.

Det som var en nationell kris gjorde Palme till en inrikespolitisk träta. I stället för att tona ned konflikten blev Palmes svar på kritiken att beskriva moderaterna som ett hot mot neutraliteten. Den borgerliga misstroendeförklaringen mot utrikesminister Bodström innebar en strid om säkerhetspolitiken. Broarna hade rivits, sade statsministern i den allmänpolitiska debatten i februari 1985:

”Det betyder att man måste säga att ett regimskifte skulle innebära en förändring av Sveriges utrikespolitik och enligt min mening en allvarlig fara för Sveriges fred och för den politik som har vunnit burspråk i vårt land.”

I sedvanlig stil talade han om att det var lika viktigt att avvärja ubåtskränkningar som att få bukt med moderaternas ”politiska röta”. Efter Palmes inlägg i debatten reste sig hela den socialdemokratiska riksdagsgruppen i kammaren i ett på förhand bestämt instämmande. Det var politisk show. Demonstrationspolitik.

Och visst. Kritikerna var – med all rätt – antisovjetiska, men de hotade också det socialdemokratiska problemformuleringsinitiativet på utrikespolitikens område. I kraft av uppfattningen att det inte förelåg något hot från Sovjetunionen tyckte Palme kanske att han kunde kosta på sig att utmana. Problemet var att han inte kunde vara säker på att ha rätt – även om han senare fått mer rätt än vad hans kritiker då var övertygade om. Men han hade inte helt rätt och därmed var det fel.

* För noter hänvisas till Olof Palme – Med verkligheten som fiende. 

Read More

Ubåtskrisen, s 401-409 i Olof Palme – Med verkligheten som fiende.

Den 27: oktober 1981 upptäcktes en strandsatt sovjetisk ubåt på ett skär i Gåsefjärden utanför Karlskrona. Sverige chockades trots att ubåtskränkningar var kända i militära kretsar sedan 1960-talet och en ubåt hade upptäckts och jagats vid Huvudskär i Stockholms södra skärgård hösten 1980. Med hjälp av turen hade nu en av skuggorna blivit synlig. Från sovjetisk sida hävdades att ubåt 137 kommit ur kurs på grund av fel på navigationsinstrumenten, men med tanke på platsen för grundstötningen var det osannolikt. Saken blev inte bättre av att den sannolikt var bestyckad med kärnvapen. Och inte heller när militären under de följande åren hittade nya skuggor.

Den borgerliga tvåpartiregeringen levererade en skarp protest efter ubåt 137:s grundstötning. Allt besöksutbyte avbröts. Socialdemokraterna stod på samma barrikad. Den 6:e november talade

Olof Palme på ett protestmöte på Sergels torg:

”Vi har samlats här för att med all kraft protestera mot den allvarliga sovjetiska kränkningen av svenskt terrortorium…Det är viktigt att Sverige med stor bestämdhet kunde avvisa denna kränkning. Det är också av utomordentligt stor vikt att vår protest och statsmakternas åtgärder bärs upp av en enig svensk folkopinion. Det finns ingen som helst anledning för oss att falla undan inför uppenbara kränkningar av vår rätt. Vi måste säga ifrån. Så har också skett. Vi har samlats här för att markera vår uppslutning kring den svenska neutralitetspolitiken.”*

Trots rapporterna om att kränkningarna inte upphörde tonades allvaret ned. I utrikesdebatten våren 1982 var ett genomgående tema att det inträffade var allvarligt, men inte så allvarligt att det förändrade Sveriges säkerhetspolitiska läge. Olof Palme framhöll för sin del – liksom han gjort på protestmötet på Sergels torg – att det inträffade visade hur viktigt det var att arbeta för en kärnvapenfri zon i Norden.

Det politiska läget komplicerades av att Sverige samtidigt förde förhandlingar med Sovjetunionen om gränsdragningen i Östersjön (ekonomiska zoner). Sverige hade hävdat mittlinjeprincipen, men i december 1981 hade tvåpartiregeringen Fälldin–Ullsten föreslagit att den skulle frångås. Sovjet krävde 75–25 i egen favör. Palme var för eftergifter och moderaterna mot. När det sedan blev offentligt att regeringen några månader efter ubåtskränkningen hade givit efter för sovjetiska krav protesterade moderaterna; detta var inte tiden för eftergifter.

Resultatet blev att regeringen återtog mittlinjeprincipen, något som även Palme slöt upp bakom. Det hindrade dock inte Palme från att senare anklaga moderaterna för att ha sökt strid i en nationellt viktig fråga.

Riktigt skarpt läge blev det först i samband med den omfattande ubåtsjakten i Hårsfjärden hösten 1982. Känslan av hot spred sig utanför kretsen av – som det tidigare uppfattats – alarmister i moderata samlingspartiet. Den nytillträdde statsministern Olof Palme hade alltså inte bara en ekonomisk kris att hantera, utan också en kris för rikets säkerhet.

Den 8:e oktober 1982 läste Palme upp regeringsförklaringen i riks- dagen. Inramningen var sinister. Det skedde samtidigt som marinen jagade ubåtar i Hårsfjärden. Palmes budskap var glasklart:

”Det svenska territoriet skall skyddas mot kränkningar med alla tillgängliga medel. Förtroendet för vår vilja och förmåga att bevara neutraliteten måste vidmakthållas. Det får varken skapas farhågor eller förväntningar om att Sverige ens under starkt yttre tryck skulle överge sin neutralitetspolitik.”

Senare underströk statsministern att regeringen hade mandat att beordra en sänkning av främmande ubåt i svenskt vatten. Men hotet bet inte. Kränkningarna fortsatte. I syfte att klarlägga vad och varför tillsattes den s k Ubåtsskyddskommissionen under ledning av den förre socialdemokratiske försvarsministern Sven Andersson och med bl a Carl Bildt som en av medlemmarna. När dess betänkande lades fram den 26:e april 1983 gick larmklockorna: utöver vad som begärts i direktiven hade kommissionen givit svar på frågan: vem?

Kommissionen diskuterade ett 60-tal undervattenskränkningar under perioden 1980-82 och konstaterade att frekvensen var i stigande. Alla nationalitetsbestämdes som till- hörande Sovjetunionen eller något annat Warszawapaktsland. Omfattande samordnade ubåtsoperationer beskrevs.

Utredningen pekade på tre motiv: militäroperativa motiv, underrättelsemotiv samt förberedelser för landsättning av spetsnazförband i syfte att genomföra sabotageaktioner. Rikets säkerhet var hotad. För att möta hotet och sätta stopp för kränkningarna var receptet ”egna militära resurser”. Utredningen föreslog även en ytterligare skärpning av IKFN-reglerna, något som regeringen fattade beslut om mars 1984 så att vapeninsats mot en kränkande ubåt kunde ske utan förvarning från den 1 juli 1984. Det var allvar. Stål mot stål.

Ubåtsskyddskommissionen bröt med traditionen av hysch- hysch och överslätning. Den hade arbetat på egen hand och utan vägledning från högsta politiska ort. Det märktes. Utpekandet av Sovjetunionen från en enig kommission var, som Anders Ferm uttryckt saken, ett politiskt faktum. Det omöjliggjorde för regeringen att ligga lågt. Den hade inget annat val än att skriva ut en skarp protest adresserad till Sovjetunionen. Allt annat skulle ha föranlett anklagelser om undergivenhet. På den presskonferens som Palme höll sedan Ubåtsskyddskommissionens rapport presenterats uttryckte han ett krav på att kränkningarna skulle upphöra:

”…vi förutsätter att regeringen i Sovjetunionen instruerar marinen att icke företa den här typen av kränkningar för det fall att marinen skulle sakna sådana instruktioner.”

Men han sköt också in sig på ovissheten. Han framhöll att det var oklart om Kreml var införstådd med kränkningarna, som han beskrev som något slags spioneri, men att det också var oklart. Någon månad senare betonade Palme att kommissionen inte funnit några politiska motiv och att den militära motivbilden inte nödvändigtvis innefattade Sverige. Statsministern var konfunderad:

”Allting är dessvärre spekulationer, för det hela är ju alldeles obegripligt.”

Samtidigt låg fredspolitiken fast. I ett förstamajtal 1983 framhöll utrikesminister Lennart Bodström:

”Vår skarpa reaktion på intrången i den svenska skärgården innebär inte att vårt arbete för avspänning, nedrustning och fred nu kommer att mattas…Vårt viktiga arbete för att skapa en kärnvapenfri zon i Norden kommer att föras vidare utan att de senaste avslöjandena får lägga hinder i vägen.”

Försvarsminister Anders Thunborg slog i juni 1983 fast att den utrikespolitiska stabiliteten i Norden består och kritiserade karikatyrer av andra länder eller ideologiska korståg. Sådant hörde inte hemma i svensk säkerhetspolitik eller i en debatt om hur Sverige skall göra om det blir krig i Europa. Slutsatsen var att i:

”…tider av växande spänning måste vi tala mer – inte mindre – med varandra.”

Alltså: diplomati parad med en öppen attityd i förhållande till Sovjetunionen. På våren 1984 gick utrikesminister Bodström ytterligare ett par steg genom att hävda att Sovjetunionen bara hade vänskapligt intresse för Sverige. När Palme tillfrågades om saken i en TV-intervju i maj 1984 framhöll han emellertid att Sovjetunionen också kunde ha andra intressen:

”De kan ha militära ambitioner som har att göra framför allt med deras motsättning till den andra supermakten.”

Palme kunde därmed tyckas ge Sovjetkritikerna ett köttben, men i realiteten behöll han det för egen del. Det han sade var att kränkningarna egentligen inte berörde Sverige, och därmed inte heller Sveriges relationer till Sovjetunionen. Däremot gav kränkningarna ytterligare tyngd åt kraven på avspänning mellan supermakterna; den relation som ansågs motivera intresset för svenska vatten.

Hotbilden glattades. Försvarsminister Thunborg talade våren 1983 om utländska ubåtar. Samma vår bortförklarade statsministern att Arbatov kallat neutralitetspolitiken naiv och att protester inte skulle hindra Sovjet från att fortsätta kränka svenska vatten. Luleå, Härnösand, Hudiksvall, Söderhamn, Sundsvall, Oxelösund och Töre. Ubåtsjakten gick som följetong under sommaren 1983. Men när ÖB Lennart Ljung hösten 1983 redovisade skörden (180 observationer varav 20-40 klassificerades som säker ubåt) tolkades detta av försvarsministern som att Sverige sannolikt blivit utsatt för kränkningar.

 

Regeringen distanserade sig från militären genom att systematiskt tala om rapporterna som allvarliga, inte kränkningarna. I en rapport den 20 december 1983 redovisade ÖB 63 kränkningarunder det gångna året mot 52 året innan och i den följande slutanalysen betecknades 25 som säkra. Men i utrikesdeklarationen den 21 mars 1984 drog Bodström militärens säkerhet i tvivelsmål genom att tala om iakttagelser som vederbörande myndigheter inte kunnat utesluta var kränkningar. Rapporten för 1984 som ÖB överlämnade i januari 1985 avfärdades av försvarsministern med att den innehöll så osäkra element.

 

Medan Ubåtsskyddskommissionen hade pekat ut Sovjetunionen som aggressor valde Palme alltså att tona ned den öppna konflikten. Det var ett sätt att ta udden av offentligheten och återföra frågan till det politiska manövrerandets skuggvärld.

 

I den protestnot som den sovjetiske ambassadören Boris Pankin hade fått hämta hos statsministern våren 1983 gick den politiska ledningen i Kreml fri, men den förutsatte samtidigt att militären skulle beordras att upphöra med kränkningarna. Noten talade om mer resurser till försvaret och att det kränkande landet fick bära konsekvenserna av ett ingripande (d v s sänkt ubåt). Allt inbakat i viljan att verka för fred, lugn och stabilitet i Norden (d v s Sverige skulle inte göra avsteg från neutraliteten). Enligt samtalsuppteckningar var Palme till och med skarpare i sin muntliga framställning än vad noten hade krävt.

 

Det sovjetiska svaret blev att beteckna noten som en ovänlig handling, avfärda kommissionens slutsatser som obevisade påståenden samt kräva en ny undersökning. Palme uttalade sitt missnöje med svaret, men ville ändå tolka det som att kränkningarna skulle upphöra. Något medgivande sade han sig inte ha räknat med, men han hade via ambassadör Pankin begärt att få löften om att Sovjetunionen skulle respektera Sverige: gränserna och neutraliteten.

 

Vid ett möte i utrikesnämnden den 16 september 1983 meddelade Palme att den högsta politiska och militära ledningen i Sovjetunionen nåtts av det svenska budskapet och att svaret var att det inte skett några kränkningar efter ubåt 137. I en DN-intervju senare under hösten 1983 anspelade han på detta genom att säga sig ha fått positiva signaler om en vilja att respektera våra stånd- punkter. Han var inte hundraprocentigt säker att det förekom några kränkningar, men han kunde inte heller säga att det hade upphört:

 

”Så småningom skapas väl klarhet.”

 

Intrycket av personlig diplomatisk framgång befästes genom det möte som ägde rum med utrikesminister Andrej Gromyko i samband med Europeiska säkerhetskonferensens möte i Stockholm i januari 1984. Palme framställde det som ett genombrott. Gromyko hade försäkrat att Sovjetunionen respekterade Sveriges territoriella integritet. Sovjet skulle inte kränka Sveriges gränser. Palme betonade att man från sovjetisk sida aldrig tidigare gjort några sådana utfästelser:

 

”Vi tar fasta på det. Sedan får vi se vad som händer.”

 

I Palmes framställning kunde det verka som om Gromyko varit på defensiven och att ubåtskrisen skulle vara löst. I själva verket visade det sig sedan att Gromyko hade talat stormaktsspråk med den svenske statsministern. Statsministern blev uppläxad. Palme hade inte gjort nog för att förbättra förbindelserna. Det existerade inte några reella problem mellan länderna. Sovjet hade inte någon anledning att kränka och därmed fanns det inget mer att prata om i fråga om ubåtskränkningarna. Den sovjetiske utrikesministern uttryckte också sitt missnöje med att Palme inte värvat tillräckligt många anhängare till en kärnvapenfri zon.

 

Palme hade för sin del varken tagit upp Hårsfjärden eller den svenska protesten. I stället hade han framhållit att inget land hade utpekats som kränkare. Men Palme hade också konstaterat att fortsatta kränkningar var oförenliga med den svenska neutraliteten och betonat att förr eller senare skulle försvaret tvinga upp en utländsk ubåt. Palme hade således varit eftergiven om det förflutna, men ståndaktig inför framtiden.

 

Hur ska detta förstås? Palmes agerande blir begripligt mot bakgrund av ett antagande om att Sovjetunionen inte längre skickade in ubåtar i svenska vatten. Försvarsminister Thunborg var inte helt säker på att kränkningarna verkligen inträffat. Utrikesminister Bodström var mer än skeptisk och Palmes närmaste rådgivare Anders Ferm raljerade över militärens ubåtsjakt. Ingvar Carlsson har senare skrivit om ubåtar i syne. Och Pierre Schori har beskrivit ubåt 137:s intrång i termer av irrfärder. KU:ordföranden – och kommissionsmedlemmen – Olle Svensson noterade i sin dagbok den 3 juni 1983:

 

”Sanningen är som Sven Andersson påpekat för mig att Bodström och Schori aldrig trott på vår rapport.”

 

Enligt Thage G Peterson var Palmes kritik av Sovjetunionen mest ett spel för gallerierna. Han hade ifrågasatt Ubåtsskyddskommissionens bevisföring och skällt ut dess ordförande Sven Andersson för att ha pekat ut Sovjetunionen. Efter den resultatlösa ubåtsjakten utanför Sundsvall från slutet av april och under hela maj 1983 var Palmes uppfattning klar. Till Peterson sade han:

 

”Vi har helt enkelt blivit förda bakom ljuset. Lurade.”

 

Och en tid efter Bodströmaffären sade han till Peterson att Bodström hade haft rätt, men:

 

”De borgerliga utnyttjade att jag var bunden till händer och fötter i själva sakfrågan.”

 

En rimlig tolkning av dessa uttalanden – och i ljuset av hur regeringen faktiskt agerade – är att ubåtskrisen för Palmes del i praktiken var över hösten 1983. I alla fall vad Sovjetunionen anbelangade. Det som officiellt fällde avgörandet för en normalisering av förbindelserna var att ingen nationalitetsbestämning kunde göras. Utrikesminister Bodström talade om återupprättande av normala relationer. Statssekreterare Carl Johan Åberg talade för sin del om att regeringen dragit ett streck över ubåtskränkningarna. Under pågående ubåtsjakt utanför Karlskrona i mars 1984 inbjöds den sovjetiske jordbruksministern till Sverige. Planer lades för ett statsministerbesök i Moskva 1986.

 

I den meningen var det husbondens röst – och hur skulle det ha kunnat vara annorlunda? – som talade vid den middag som Lennart Bodström gav den 29 januari 1985 för en utvald skara journalister. Utrikesministern hävdade att det inte förekommit några kränkningar efter Hårsfjärden, att Sovjetunionen inte hade några skäl att skicka in ubåtar och att UD saknade anledning att ägna sig åt saken. Middagspratet ledde till att de borgerliga partierna riktade misstroendeförklaring mot Bodström. Palme försvarade sin minister.

 

Och visst, om det inte fanns något konkret hot var bilateralt samarbete och internationell avspänning de naturliga stegen för att demonstrera neutralitetens trovärdighet. Inte göra något utmanande. Det bästa Palme kunde göra var att sitta still i båten. Med det motsatta antagandet – som hans kritiker utgick från – var svaret det motsatta. Neutralitetens trovärdighet krävde att Sverige tydligt visade att kränkningar inte accepterades. De naturliga stegen var då i stället att kyla ned relationerna med Sovjetunionen och satsa på försvaret.

*För noter hänvisas till Olof Palme – Med verkligheten som fiende.

Read More

I Svenska Dagbladets bildgåta påminns om Svenska Brigaden, frivilliga som stred på de vitas sida i Finska inbördeskriget.

http://www.svd.se/nyheter/stockholm/mitt-stockholm/svd-lasare-fick-100-arig-bildgata-lost_3968358.svd?sidan=11

I min bok om Olof Palme – Med verkligheten som fiende – finns mer om den historien.

Här är utdraget:

Olof Palmes farfar Sven Palme (1854-1934) var först officer, men blev sedan försäkringsman och politiker. Han blev chef för det nedgångna försäkringsbolaget Thule 1888 och byggde upp det till ett blomstrande företag genom innovationen att låta vinsten (återbäringen) gå tillbaka till försäkringstagarna. Innan flytten in till Östermalmsgatan 36 (via ett uppehåll på Banérgatan) hölls stora bjudningar med dåtidens kulturelit, som Verner von Heidenstam, Viktor Rydberg, Ellen Key, August Strindberg och Selma Lagerlöf) i hans gästfria Djursholmshem, Villa Kallio. Och det fortsatte.

Han var riksdagsman och ledamot av Stockholms stadsfullmäktige, satt i riksbanksfullmäktige, skrev ledare i Aftonbladet med mera. Sven Palme tillhörde gräddan av eliten. Sven Palme och hans bror Henrik var driftiga entreprenörer – som medan de arbetade sig upp – var med om att bygga landet. Bankdirektören Henrik Palme tog initiativ till att bebygga bl a Lärkstaden och Djursholm. Mest berömd borde han kanske vara för att ha lanserat det finansiella instrumentet inteckningslån på den svenska marknaden.

Sven Palme var först liberal på högerkanten, men lämnade partiet 1914 för att bilda Frisinnade försvarsvänner. Med tiden blev han tämligen mörkblå. Olof Palme talade för sin del bara om liberalen. Inledningsvis hade Sven Palme varit positiv till allmän folkpension, men blev senare mer skeptisk till den offentliga försäkringsmodellen och varnade bl a för bidragsfusk.

Sven Palme var gift med den finländska friherrinnan Hanna von Born (vars bror Viktor Magnus von Born var den ledande representanten för den finlandssvenska adeln). Det var ett formidabelt par. Sven Palme talade i stora ord. Mot dem som inte nådde upp till hans standard var han nedlåtande. Hanna Palme, f von Born (det skrev hon alltid), har beskrivits som viljestark och ärelysten. Och fin. Hon avskydde socialdemokrater.

Det palmeska hemmet var centrum för den finlandssvenska koloni som bodde i Djursholm och som i politiskt hänseende var en motsvarighet till exilkubanernas Miami. Sven Palme var medlem i Karolinska förbundet, engagerade sig för Finland under förryskningsprocessen på 1890-talet, stödde de finska separationssträvandena och verkade för en svensk intervention för Finlands befrielse. Eller snarare: Befrielse från Ryssland och påföljande återförening med Sverige. Mot bakgrund av familjens historia var det naturligt att sluta upp bakom de vita i inbördeskriget som bröt ut i januari 1918. Släktens gods i Sarvlax konfiskerades. Släktingar mördades.

Inom ramen för föreningen Finlands vänner – med Sven Palme som en av förgrundsfigurerna – anordnades insamlingar, smugglades vapen och värvades ”militärdugliga män” för en frivilligstyrka. Till den Svenska brigaden sökte sig två av Sven Palmes söner, Nils och Olof. Olof med nummer 1 i brigadens rulla. Den tredje sonen, försäkringsmannen Gunnar, Olof Palmes far, var sjuklig men arbetadeför saken på hemmaplan bl a som organisatör av rekryteringen till brigaden. Det gick för sig, trots att verksamheten stred mot svensk lag.

Nils Palme var militär och han hade offentligt blivit utpekad för ”besinningslösa bravader” i socialdemokratiska Ny Tid i samband med att militär sattes in vid hungerkravallerna i Göteborg 1917. Kritik riktades också i Göteborgs-Posten mot hans brutala befälsföring.

Hans bror, Olof Palme den äldre, var den intellektuelle i brödratrion. Historiker och fil lic i Uppsala. Han hade efter en ungdomsflirt med socialismen blivit en ledande gestalt inom den aktivistiska unghöger som ville att Sverige skulle sluta upp på tysk sida i första världskriget i syfte att återupprätta ett Stor-Sverige. Finland borde åter bli svenskt, bl a därför att det:

“. . . i varje finne göms, trots seklers odling, en bit barbar, som ännu länge tarvar, liksom hitintills, vård och tuktan”.

På väg till fronten skrev han om att ”avtvå den vanära som nu vidlåter det svenska namnet” på ”det enda sätt som gäller och duger”.

Olof Palme d ä stupade vid slaget om Tammerfors 1918, som efter de vitas seger den 6 april blev ett av många ”Song My” med massavrättningar efter summariska rättegångar (eller inte några rättegångar alls). Nils Palme kom tillbaka från inbördeskriget med en avgörande insats i Lempäälä för att hindra de röda från att få fram förstärkningar till sina inringade kamrater i Tammerfors på meritlistan.

Liksom en senare tids hemvändande amerikanska Vietnamsoldater möttes Svenska brigadens mannar inte av massans hyllningar. Inom arbetarrörelsen kallades brigaden för det svarta gardet och dess medlemmar på LO-sidan utsattes för trakasserier på arbetsplatserna. Och därför ordnades penninginsamlingar för att ge dem möjlighet att flytta etc. Gunnar Palme var med om att organisera den verksamheten.

 

 

Read More