Claes Arvidsson

Archive
Olof Palme

P O Enquists författarskap hyllades, med all rätt, i samband med att han avled den 25 april. Enquist tillhör gruppen riktigt stora svenska berättare med romaner och teaterpjäser som kommer att leva vidare. Jag förknippar dock Enquist även med en sorglig del av svensk historia som inte bör glömmas bort; den som handlar om det långa sjuttiotalet och krigen i Indokina.

När utrikesminister Sven Andersson läste upp utrikesdeklarationen i mars 1976 förklarade han: ”Nu har krigen i Indokina äntligen upphört. Folken där kan under fred och oberoende börja bygga upp sina länder efter det moderna krigets ohyggliga förödelse.”

Sydvietnam kapitulerade den 30 april 1975 och nordvietnamesiska trupper intog presidentpalatset i Saigon. Två veckor tidigare hade de Röda khmererna – understödda av kommunistregimen i Hanoi – intagit Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Samma sak hände sedan i Laos. Och på sina håll spirade alltså förhoppningarna.

De första Vietnammanifestationerna i Sverige ägde rum redan 1965 och engagemanget för folken i Indokina och mot ”USA-imperialismen” växte efterhand till något som närmast blev en officiell svensk folkrörelse med Olof Palme i spetsen. Åsiktskorridoren var trång – utrymmet för att inte sjunga med i kören var närmast obefintligt.

Men verkligheten var en annan än den som togs upp i utrikesdeklarationen. I Kambodja pågick ett folkmord som upphörde först sedan Vietnam invaderat landet 1979. De Röda khmererna hade då tagit livet av 1,7 miljoner människor – cirka en femtedel av Kambodjas befolkning.

Tvångsarbete, tortyr och mord ingick i den Mao-influerade kommunistiska diktaturens arsenal. Privat ägande, pengar och religion var förbjudna i den nya ordningen.

Peter Fröberg Idlings bok ”Pol Pots leende” (Atlas 2006) beskriver hur sektvänstern i Sverige blundande. Men det var inte bara sekter som valde att inte se. Olof Palme teg – trots att han redan på våren 1974 hade fått information från den amerikanska journalisten Henry Kamm om hur de röda khmererna agerade i de områden som då hade ”befriats”. Palme skulle överväga ett uttalande men det uteblev (Marco Smedberg, ”Vietnamkrigen”, Historiska media 2008).

I stället bredde alltså glädjekören ut sig över ”freden”. I samband med tvångsutrymningen av Phnom Penh 1975 skrev P O Enquist den 15 maj en välformulerad och emotionellt stark artikel till de Röda khmerernas försvar:
”I åratal våldtog västerländsk imperialism ett asiatiskt land, dödade nästan en miljon människor, förvandlade en vacker kambodjansk kulturstad till ett ghetto, till ett horhus. Men folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att dess fina stad måste återställas.”

Många år senare i boken ”Ett annat liv” (Norstedts 2008) framhöll Enquist att det som i verkligheten hade följt i Kambodja var fasansfullt, men att han när orden skrevs tyckte sig ha ”fullständigt rätt”. Han problematiserade dock inte detta ”rätt”; dess världsbild och USA-hat. Han kunde inte heller förstå varför hyllningsartikeln inte hade glömts bort och menade att det nog handlade om att ”några tycker genuint illa” om honom.

Att vilja låta glömskan vara viktigare än minnet är ett förhållningssätt som Enquist långt ifrån har varit ensam om. Men det är fel väg. I stället finns all anledning att närmare skärskåda det svenska Indokinaengagemanget – mekanismerna, värderingarna och politiken. Också därför att ”vi” visserligen mest var åskådare men som en del av stödtrupperna också medaktörer.

Och kanske kan vi lära oss något om åsiktskorridoren.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 9/5 2020.

Read More

Visst kan man tycka att det var ett småfräckt val att tilldela David Cornwell, alias John Le Carré, 2019 års Olof Palmepris – lite som när Svenska Akademien valde Bob Dylan. Han får priset, som det heter i motiveringen, “för sin engagerande och humanistiska opinionsbildning i litterär form kring frågor rörande individens frihet och mänsklighetens ödesfrågor”.

Som så många andra har jag under åren följt huvudfiguren George Smiley – som introducerades första gången 1961 i “Telefon från den döde” – in i spioneriets halv-dager och den dystra verklighetsbild som tecknas. Det är spännande, intrikat och inbjudande till tankar.

I samband med prisceremonin för några dagar sedan höll Le Carré ett tacktal (DN 30/1). Det fick mig att tänka på en två år äldre smiley, den där gula gubben som ger uttryck för olika känslor – skapad 1963 men i svang först i mobilåldern. Talet är ödmjukt, inkännande och summerar till en hyllning av Olof Palme och hans gärning. Som tal betraktat är det bra.

Samtidigt bär det prägel av samma problem som ibland kännetecknar tack-för-maten-tal vid middagar som borde ha varit bättre. Hela bilden kommer inte med utan i stället blir det inslag av hagiografi. I Le Carrés fall blir det lite väl mycket ett återberättande av hur Socialdemokraterna vill att den fallne hjälten ska minnas. Det är säkerligen ärligt menat.

Som beskrivning av Palmes gärning fungerar dock levnadsteckningen lika bra som en Afrikakarta från 1800-talet fylld med vita fläckar och oklara gränsdragningar. I “Olof Palme – Med verkligheten som fiende” (Penna till papper bokförlag 2019) har jag gått på upptäcktsfärd för en mer komplex bild.

Några exempel: Le Carré berättar i talet USA-kritiskt om ett besök i krigets Kambodja, men säger inget om massmorden som följde efter Röda Khmerernas seger. Det gjorde inte Palme heller när de skedde. Individens frihet var inte heller mycket värd när Palme uttryckte acceptans för att Castros Kuba höll politiska fångar.

I talet undrar han hur Palme skulle “ha bemött dagens orwellska lögnmaskiner”. Palme skulle säkert ha varit kritisk, trots att han inte alltid själv var så noga och i sin retorik dessutom var starkt polariserande.

I sitt tal ger Le Carré Jeremy Corbyns Labour skulden för brexit och pekar bland annat på “dess marxism-leninism på studentnivå”. Till bilden hör dock att Palmes reformprogram är en inspirationskälla för delar av dagens nyvänster.

Nu kan man ju tycka att tacktalet inte spelar någon större roll, men det är ett problem att S söker inspiration från helgonbilden. Frågan om förbud mot kärnvapen, som Palme lyfte i sitt sista tal i FN och som utrikesminister Margot Wallström gjorde storpolitik av, är det tydligaste exemplet. Näst frågan om ett svenskt medlemskap i Nato.

Övertron på Socialdemokraternas unika förträfflighet, hybrisen, lever kvar. Det gäller även viljan att sola sig i den internationella strålglansen, som när staten Palestina erkändes vid en tidpunkt när det inte spelade någon som helst roll. Det hade ett erkännande gjort i dag.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 2/2 2020.

Read More

Det är mycket med Jan Guillou och spioner, och det gäller inte bara den fiktive hjälten Carl Hamilton med ett förflutet i 68-vänstern. IB-affären briserade den 3 maj 1973 när tidskriften ”Folket i Bild/Kulturfront” (FiB/K) avslöjade den dittills okända organisationen Informationsbyrån, IB. Det svenska utrikesspionaget med udden mot öst röjdes. FiB/K rapporterade bland annat om inbrott på utländska ambassader i Stockholm och om olaglig åsiktsregistrering av vänstersympatisörer.

Den 4 januari 1974 dömdes Jan Guillou och två andra till fängelse för spioneri.

Den 24 oktober 2009 fyllde Guillou Expressens löpsedel med budskapet om att han på 1960-talet under fem år agerat hemlig agent för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB: utfört kuriruppdrag och tagit emot pengar.

Hösten 2015 var Guillou åter rubrikknipare med anklagelser för plagiat när han i romanen ”Blå stjärnan” berättar om den så kallade sekreterareklubben. Klubben var en del av den svensk militära underrättelsetjänsten under andra världskriget.

Detta skulle ha kunnat vara tre skäl till att SVT borde ha valt en annan ciceron till serien Agenternas världskrig – om bland annat en av ”sekreterarna”. Men icke.

Guillou är också samhällsdebattör som vill skriva historien om det jag kallat det långa sjuttiotalet. Nu har han i en artikel i FiB/K vädrat sitt missnöje med hur 68-vänstern beskrivs i SVT:s dramasuccé ”Vår tid är nu”. Det är, menar han, en ”nidbild” att låta en enda sekt – mest inspirerad av den så kallade Rebellrörelsen – representera hela rörelsen. Däri har han rätt.

Vänsterrörelsen var verkligen mer än så. Det fanns ett antal bokstavspartier knutna till sina respektive förebildsländer. Alla kommunistiska diktaturer. Hoxhas Albanien. Maos Kina. Och Vänsterpartiet hängde fortfarande med Sovjetunionen.

Att IB spelar en positiv roll i ”Vår tid är nu”, tycker Guillou är negativt. IB var det verkliga hotet medan extremvänstern i stort var hyvens folk. Viljan till väpnad revolution och införandet av proletariatets diktatur, är uppenbarligen inte något vi ska bry oss om. Kort sagt, det blir mer av självbekräftande nostalgi än analys.

Och nostalgi ligger i tiden. Det finns ett sådant drag i den rad av dokumentärer som producerats under 2010-talet bland annat om Björn Borg, Astrid Lindgren och Olof Palme. På något sätt är det signifikant att det senaste exemplet ”Hasse och Tage – En kärlekshistoria” inleds med orden att efter Olof Palmes död 1986 började folkhemmet att falla isär.

En krympande socialdemokrati ser längtansfullt tillbaka på den tid då partiet fortfarande var dominanten – och säger sig inspireras av Palmes politiska gärning. I svensk, brittisk och amerikansk lite-längre-till-vänster-debatt handlar det inte om ett förlorat folkhem utan om att hitta tillbaka till ett socialistiskt program med ett svenskt 70-tal som modell.

Men var framtiden verkligen bättre förr? På många sätt var tiden som vår tid. Allt var eller verkade vara i gungning. Den stora bilden präglades av maktförskjutningar i världspolitiken. Krig. Terrorism. Oljekris. Radikala proteströrelser i väst men också i öst. Undergångsprofetior.

Och folkhemmet? I den svenska bilden ingick en våg av vilda strejker, nymornat motstånd mot centralism, förortstristess och miljöväckelse. Skattechocken gjorde att den första boken om skatteplanering gavs ut. Huvudlinjen i politiken präglades av det som jag i boken ”Olof Palme – Med verkligheten som fiende” (Penna till papper förlag, 2019) sammanfattar i begreppet revolutionär reformism. De bärande strukturerna – politiskt, ekonomiskt och socialt – skulle stöpas och stöptes om med staten som främsta instrument.

Det är viktigare nycklar till hur Sverige blev – varför framgångslandet krackelerade – än bokstavsvänsterns sektmummel. Det socialdemokratiska kvinnoförbundets familjepolitiska program från 1972 ger en glimt av den demokratiskt socialistiska grundsynen:

”Den liberala friheten, som innebär att var och en kämpar för sina intressen utan hänsyn till kollektivet, tar vi bestämt avstånd från. Individens rätt att självständigt utvecklas måste underordnas de intressen som samhället som kollektiv i demokratisk ordning beslutar.”

Det är ett tankegods som går igen i dagens S-märkta återfallspolitik.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 28/12 2019.

Read More

Under hot om förlorad misstroendeomröstning i kölvattnet på Transportgate 2017 avgick både inrikesminister Anders Ygeman och infrastrukturminister Anna Johansson. Hon blev sedan förstanamn på S riksdagslista i Göteborg. Ygeman blev först socialdemokraternas gruppledare i riksdagen och sedan energi- och digitaliseringsminister.

Ann Linde hade också en framträdande plats i dramat kring Transportstyrelsen. Hon var statssekreterare på justitiedepartementet som hon fick lämna. Linde blev istället senare EU- och handelsminister och nu har hon utnämnts till ny utrikesminister efter Margot Wallström. 

Och, ska det väl tilläggas, Stefan Löfven som hade det yttersta ansvaret för Transportgate är fortfarande statsminister.

Kanske blir Wallström mest hågkommen för att uttrycket ”feministisk utrikespolitik” – själva innehållet med värdefulla inslag som vikten av utbildning för flickor eller strid mot sexualiserat våld i konflikter är ju i sig inte något nytt. 

Margot Wallström säger själv att det viktigaste som hon åstadkom var att lotsa in Sverige i FN:s säkerhetsråd. Det menar hon visar på att Sverige ses som en betydelsefull aktör på den globala arenan. Mot det kan man invända att Dominikanska republiken för närvarande är medlem i säkerhetsrådet. Invändningar har annars handlat både om UD:s slutenhet i fråga om kampanjen och att den kostade 27 miljoner kronor. Bara kritiken mot bristen på öppenhet är värd tas på allvar.

Det verkliga problemet är ett annat. Wallström har varit tydlig med att hon har velat gå i vad hon uppfattat som Olof Palmes fotspår – och då med utgångpunkten att Sverige är en betydelsefull aktör, en ”oberoende röst” och med fokus på FN. Och fred.

Wallströms linje har lett till den ohållbara situationen att Sverige har haft två säkerhetspolitiska linjer och därmed att det varit oklart vilken som är linjen. Wallström tog avstånd från den hotbildbeskrivning som en enig försvarsberedning som bakom – och som även försvarsminister Peter Hultqvist delade. Wallström har också varit pådrivande – med Hultqvist som motståndare – för att Sverige skulle ratificera och tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen och detta trots att inte någon av kärnvapenmakterna tänkte avveckla. I stället byggde konventionen på en naiv idé om dess normativa kraft – att opinionen skulle tvinga fram avrustning. 

En samlad expertis pekade på bristen på realism i fråga om kärnvapnen, men inte minst också på de allvarliga konsekvenserna för Sveriges säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten. Till slut valde regeringen klokt nog att lägga saken åt sidan – också inför det faktum att det fanns en majoritet för nej i riksdagen.

Att döma av regeringsdeklarationen ska politiken ligga fast även med Ann Linde som ny utrikesminister. Kanske blir det i alla fall något mindre fokus på FN och mer på EU. En indikation på vägen framåt blir vilken krets av medarbetare som Linde väljer att omge sig med – med Annika Söder kvar som kabinettssekreterare lär Wallström fortsätta sväva som osalig ande i Arvfurstens palats.

Linde är inte heller själv främmande för att – som Löfven och Wallström – knyta an till Olof Palme: ”Alltid aktuell. Alltid saknad.”

Till sist är det värt att notera att Löfven i regeringsdeklarationen återigen slår ett slag för ”gemensam säkerhet”, men inte ens kan nämna Nato vid namn. Och den ensidiga svenska solidaritetsdeklarationen saknas.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 10/9 2019.

Read More

Varför är inte Sverige medlem av Nato? Det numera öppna och även under regeringens Löfven ökade samarbetet med Nato är så omfattande att det ofta beskrivs som ett medlemskap de facto, fast utan säkerhetsgarantin i form av Nato-stadgans artikel 5. Det finns ett starkt stöd i opinionen. De fyra borgerliga partierna är för. Det enkla svaret är att socialdemokraterna är emot (tillsammans med V, MP och SD). Frågan är varför.

Den negativa inställningen till ett Nato-medlemskap inom socialdemokratin är djupt rotad i kalla krigets förljugna hemlighetsmakeri, brännmärkningen av personer som ville ta upp samarbete med Nato till diskussion, knuten till protesterna mot kriget i Vietnam och fredsrörelsen för kärnvapennedrustning. Anti-amerikanismen. Men skulle man kunna tycka; har inte tiden gått?

I en intervju i Hufvudstadsbladet 15/6 2019 pekade den franske säkerhetspolitiske experten François Heisbourg på en i debatten underskattad faktor nämligen den som handlar om identitet: ”Socialdemokraterna har en fixering vid att inte gå med i Nato.” Heisbourg utvecklade inte saken närmare, men som jag skriver i rapporten Att göra Sverige (S)torslaget igen kan den identiteten knytas till Olof Palme.[1] Efter mordet på statsministern och partiledare 1986 blev Palme närmaste politiskt helgonförklarad i arbetarrörelsen: ideolog, visionär, reformator, fredsfurste.

Det är dock en minnesbild av Palmeismen som är synnerligen selektiv: Sverige som en moralisk stormakt stående mellan blocken och förespråkande gemensam säkerhet. På 1970-talet lanserades Palmedoktrinen, småstatspolitikens tredje väg, med Sverige som ett slags egen samhällsmodell och ledare för den socialistiska tredje världen och den alliansfria rörelsen. USA-kapitalismen och den sovjetiska statssocialismen beskrevs som lika dåliga kålsupare.

Kom så fredspolitiken. I slutrapporten från den av Palme 1980 initierade oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor (”Palmekommissionen”) lanserades begreppet ”gemensam säkerhet” som alternativ till ”ömsesidig avskräckning”. Grundtanken var att det inte var möjligt att segra i ett kärnvapenkrig och därför måste säkerhet uppnås ”inte mot motståndaren utan tillsammans med honom”. FN borde stärkas i syfte att förebygga konflikter.

Till bilden hör att praktisk politik innebar det att Sverige intog positioner nära de sovjetiska. Mot Nato.

I partiet finns övervintrare som anser sig vara rättrogna uttolkare av Palmeismen, och som hävdar att det i själva verket var Palmes insats som ledde fram till slut på Kalla kriget. Viktigare är att en senare politisk generation nu aktiva socialdemokratiska politiker hade sina formativa år under Palmeeran. Mona Sahlin gick med i partiet på grund av Palme. Margot Wallström inledde sin rikspolitiska karriär 1979. Stefan Löfven har talat om ett politiskt uppvaknande till bilder från Vietnam och Palmes kritik: ”Lilla Sverige fick en stor röst. För rättvisa. För solidaritet.” Slutsatsen var då 1 maj 2014 att det efter en seger i riksdagsvalet var ”dags att höja Sveriges röst igen”.

Tanken på att Sverige åter ska ha en stark röst i världen – följa i Palmes fotspår är återkommande både hos Löfven och utrikesminister Wallström. Löfven har dessutom givit uttryck för tankefiguren som Sverige mellan blocken och UD:s kampanj för en plats i Säkerhetsrådet inleddes med att betona Sverige som en oberoende röst. Wallström har för sin del sagt att det överhuvudtaget inte finns något argument för att Sverige ska bli medlem i Nato.

Politiken är dock snarast en blek kopia. Erkännandet av Palestina saknade politisk betydelse utöver att ge Sverige uppmärksamhet. Palmes erkännande- och besökspolitik (DDR, Nordvietnam, FNL, PLO, Nordkorea, Kuba, Nicaragua) innebar däremot att Sverige agerande internationell dörröppnare.

Men det finns också blåkopiepolitik. Det tydligaste exemplet är FN-konventionen om förbud mot kärnvapen som utrikesminister Wallström förespråkade men inte lyckades driva igenom. I samband FN:s 40 års jubileum hösten 1985 förde Palme fram förslaget att små stater som undertecknat icke-spridningsavtalet (NPT) borde ha rätt att av kärnvapenstaterna kräva ett totalt provstopp (CTBT) och nedrustning. I själva verket borde det stiftas en internationell lag som förbjöd kärnvapen.

Palmeismen hyllas men politiken ger snarast uttryck för illusioner om det som kännetecknade politik då och den som nu förs. Det finns också inslag av fantomsmärtor med en politik som bygger en värld som inte längre finns. Sverige står inte mellan två block (som inte heller längre existerar). Sverige är sedan 1995 medlem av Europeiska unionen med allt vad detta innebär av förpliktelser, är inte längre alliansfritt (i fred syftande till neutralitet i krig) utan militärt alliansfritt men med ett omfattande, öppet och fortfarande för rikets säkerhet helt avgörande samarbete med Nato och USA.

Det kvardröjande skimret från en tid då socialdemokraterna dominerade inrikespolitiken och partiledaren räknades som internationell statsman hänger dock kvar. Fungerar som stoppkloss. Sverige är fortfarande inte medlem av Nato, med allt vad detta skulle medföra av fördelar för Sverige, det nordiska försvarssamarbetet och Nato. Samtidigt förmår socialdemokraterna inte ens ställa sig bakom försvarsberedningens föreslagna höjning av försvarsanslaget till motsvarande 1,5 procent av BNP till 2025.

När kalla kriget tog slut förlorade Palmeismen sitt rotfäste – och trots att de politiska förutsättningarna för Palmeismen försvann förmådde Socialdemokraterna inte att släppa dess världsbild. Den har blivit en del av partiets identitet. Då som nu leder det till konflikt mellan idealism och säkerhetsbehov.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 12/8 2019.

Read More

I Frivärlds rapport Att göra Sverige (s)torslaget igen ger Claes Arvidsson en historisk överblick över Socialdemokraternas förda utrikespolitik och hur Olof Palmes politiska arv än idag lever i den socialdemokratiska rörelsen. Arvidsson förklarar hur Palmeismen syns både i partiföreträdares retorik såväl som i utrikespolitiska beslut och hur det då som nu har inneburit en konflikt mellan idealism och säkerhetsbehov.

https://frivarld.se/wp-content/uploads/2019/06/Att-göra-Sverige-storslaget-igen.pdf

Read More

Försvarsminister Peter Hultqvist vill förändra en dålig tradition i svensk försvarspolitik. I ett tilläggsdirektiv till Försvarsberedningen kräver han att beredningens förslag till utformningen av det svenska försvaret 2021–2025 ska bygga på en försvarsekonomi i balans. Det har gett en del sura miner, men i princip är det rätt. Det behöver bli ett slut på önsketänkandet.

Rapporter från ESV, Statskontoret och utredningen om Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov visar alla på effekterna av obalans i försvarsekonomin. Försvaret har ett eftersläpande materielberg att bestiga till följd av att politikerna har önskat mer förmåga än vad man har velat betala för – och Högkvarterets tendens att överplanera. Det är en mång-mångmiljardnota som det saknas täckning för. Planeringsarbetet på Högkvarteret ska bli bättre. Det är också bra, men för att göra rätt krävs en bredare reformering av ett försvarsekonomiskt system, som till exempel leder till att Försvarsmakten inte fullt ut får kompensation för prisstegringar.

Inte minst visar genomförandet av innevarande försvarsbeslut – som Hultqvist själv är ytterst ansvarig för – på vådorna av att underfinansiera. Panikknappen har gått varm, extramedel har delats ut och kommer att skjutas till under resans gång.
Problemet med Hultqvist fokus på en ekonomi i balans är att Sverige också behöver ett försvar i balans och som kan verka krigsavhållande. Med en förväntad ekonomisk ram som innebär att försvarsanslaget ska växa till 1,5 procent av BNP till 2025, kommer utvecklingen i vår försvarsförmåga fortsätta att släpa efter och gapet till Ryssland öka istället för att minska. Trots att väckarklockorna ringer.

President Vladimir Putin kommer inte att ge sig på något Nato-land, eftersom det är för riskfyllt att testa hållfastheten i Nato:s artikel 5, hävdar den tidigare georgiske presidenten Mikheil Saakashvili i en artikel i tidskriften Foreign Policy. I stället kommer Putin om det skulle behövas för att få popularitetspoäng på hemmaplan att vända blicken mot de två allianslösa EU-medlemmarna Finland och Sverige. Det scenario som Saakashvili ser framför sig är inte en vidlyftig operation mot Helsingfors eller Stockholm utan ett litet krig längre ned på konfliktskalan för inte framkalla motåtgärder från Nato. Gotland skulle då vara ett tänkbart mål.

Eller som en orolig Försvarsberedningen uttryckte sig 2017 i rapporten Motståndkraft: att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas och att en större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige.

I Stefan Löfvens första regeringsförklaring hösten 2014 slogs det fast att ”Sverige ska vara en stark röst i världen för frihet, fred, mänskliga rättigheter och solidaritet”. Kort sagt, med Margot Wallström skulle det bli, och har blivit, mer ”Palme” i utrikes- och säkerhetspolitiken. På en fråga 2015 om Olof Palmes röststyrka var kopplad till försvarets storlek och styrka, svarade försvarsminister Peter Hultqvist ett obetingat ja. Och det är naturligtvis sant.

Tyvärr har vi inte ett försvar som går i takt med viljan att vara en stark röst, vilket understryker det absurda i att regeringen ens överväger att tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Som det konstaterats i utredningen av konsekvenserna skulle det hota Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten. I praktiken skulle det även sätta stopp för en svensk ansökan om medlemskap i Nato.

Hotbilden har inte blivit bättre. Försvarspolitiken måste bli det. För lite och för sent får inte bli slutomdömet också om denna Försvarsberedning.

Gästledare i SvD 19/3 2019

Read More

I en debattartikel på Brännpunkt frammanar Pierre Schori (S) bilden av ett kommande ödesval, men det handlar inte om att Stefan Löfven måste få fortsätta som statsminister i en socialdemokratisk regering. Schoris ärende är i stället att propagera för att Sverige ska ställa sig bakom FN-konventionen om förbud mot kärnvapen och mot ett svenskt medlemskap i Nato.

Ungefär som Margot Wallström.

Om hur viktigt det är för rikets säkerhet att Sverige inte biträder konventionen har jag skrivit om här och här. I stället vill jag lufta Schoris historieskrivning.

 Schori argumenterar med Olof Palme vid sin sida.

“Det var inte Olof Palme som förde mig in i politiken, det var atombomben. Men det var Palme som visade vägen, med mod och konkreta initiativ.”

Och med historien på sin sida:

“Själv slungades jag tillbaka till ett eget ödesval; till 1960-talet då frågan om ett svenskt atomvapen övervägdes.

För bomben talade då Högerpartiet och överbefälhavare Torsten Rapp. Socialdemokratin var avvaktande, medan en bred folklig opinion mobiliserades mot. Till slut insåg statsminister Tage Erlander att atombombsinnehav skulle göra Sverige till ett mål och drastiskt minska vår säkerhet.”

S hållning kan dock inte med bästa vilja i världen beskrivas som “avvaktande”. Partiet var splittrat. 1960 hade Palme tråcklat ihop en kompromiss som innebar ett nej och ett ja till bevarad handlingsfrihet. Inom ramen för beslutet att inte utveckla kärnvapen ingick dock en underförstådd kärnvapenoption i form av fortsatt så kallad skyddsforskning men även (förbjuden) konstruktionsforskning. Det som kallades “utvidgad handlingsfrihet”.

Med, som Tage Erlander uttryckt saken, “Palme som chef för atomeriet”.

Beslutet 1968 att definitivt stänga dörren för svenska kärnvapen togs mot bakgrund av att de inte behövdes, eftersom Sverige stod under USA:s kärnvapenparaply. Det sades uttryckligen i försvarsutredningens betänkande i ärendet. Samtidigt hölls dörren på glänt för omprövning av i den händelse kärnvapen blev ett slags normaltillstånd för småstater.

Så det är nog snarare en senare Palme som Schori tänker på. Norden som en kärnvapenfri zon var en i raden av initiativ.

Sovjetunionen var helt för en kärnvapenfri zon i Norden.

Ja, i själva verket fanns de ju bara i Östersjön. Sverige hade inte några. Inte heller Finland. Norge och Danmark hade klargjort att kärnvapen inte fick utplaceras där. Sovjetunionen ville dock inte att det egna handlingsutrymmet skulle begränsas. Norden skulle vara kärnvapenfritt men med möjlighet för Sovjetunionen att agera med kärnvapen i Östersjön.

Palme och S intog olika ståndpunkter över tid. Från att inledningsvis (hösten 1981) ha krävt att kärnvapen skulle vara borta när zonen inrättades till motsatsen. Det vill säga att först en deklaration om Norden som en kärnvapenfri zon och sedan förhandlingar med Kreml om saken. De centrala var utfästelser från Moskva om att inte angripa.

I 1980-talets början med ett allt kallare krig stretade Palme emot ökade försvarsanslag – allt för att fredspolitiken inte skulle få hotas.

Samtidigt avfärdades efterhand de fortsatta intrången under vattenytan, som annars tydliggjorts när U 137 grundstötte.

Samtidigt som Palme i diskussionen om Nato:s s k dubbelbeslut från 1979 rörande utplacering av medeldistansrobotar gick på samma linje som Kreml. Nato borde inte svara på Sovjetunionens utplacering av SS 20. I stället borde förhandlingar inledas med sikte på nedrustning. Det var det “fredliga dubbelbeslutet”.

Från sovjetisk sida var svaret på Nato:s dubbelbeslut en kampanj mot Nato och för en kärnvapenfri zon i Norden i syfte att ändra opinionsklimatet i neutral och alliansfri riktning. De socialdemokratiska partierna ansågs särskilt viktiga och med den kärnvapenfria zonen om murbräcka.

I Schoris värld finns inte Putinland i den svenska hotbilden. Alltså behöver Sverige varken rusta upp eller gå med i Nato.

“Varför i all världen ska Sverige delta i detta? Vårt enprocentiga fredsfrämjande och konfliktförebyggande civila bistånd är långt bättre än Natos tvåprocentiga militära upprustning.”

“Valet blir så för mig framför allt ett ställningstagande för alliansfrihet och en kärnvapenfri värld, mot alla kärnvapen, dess allianser och dess försvarare.”

Till den bilden hör dock att Sverige inte är alliansfritt utan militärt alliansfritt, ingår i en politisk union med förpliktelser (EU) och har ett försvar vars fundament är bistånd från Nato och Nato-länder i händelse av elände.

Publicerad på SvD/Säkerhetsrådet 31/7 2018.

Read More

I år har det gått femtio år sedan 1968. På sina håll ses det som ett jubileumsår med nostalgisk nimbus – och på andra som vilsegående i pannkakan. Dess betydelse för utvecklingen i Sverige kan dock bäst beskrivas som ett vändpunktsår under, det som jag kallat, det långa sjuttiotalet. Det var en formativ epok som gjorde Sverige friare i vissa delar och mer socialistiskt i andra.

 1968 är året då Tetoffensiven ändrade bilden (om än inte läget på marken) av Vietnamkriget, samtidigt som en redan mörknande bild av rasism i USA svärtades ytterligare genom morden på Martin Luther King och Bobby Kennedy.

1968 är ett år då världen tycktes vara i gungning. I Europa. I Afrika. I Latinamerika. I USA. Terrorism och gerillakrig. Protester. Strejker.

Det var rätt att göra uppror.

Allt sänt på tv.

I takt med tiden utkom romanen “Skit i traditionerna” av Leif Panduro på svenska året efter. Det är en bok om en gymnasist på rymmen och en dräpande kritik av välfärdssamhällets ytliga materialism och brist på djup. Väldigt mycket handlade just om att skita i traditionerna. Julen skulle helst vara alternativ. Midsommarfirandet stod inte högt i kurs.

I Sverige kan 68 så stå som symbol för ökad social pluralism och politisk radikalitet. Också här framväxt ur en ungdomskultur med frigjord livsstil som bröt med vuxenlivets traditionella normer. 68 är studenter som ockuperade det egna Kårhuset i Stockholm och aktivister som ville sätta stopp för tennis med Sydafrika i Båstad. Kort sagt, politik.

68 kan tona fram som ett slags lössläppt happening (“om du minns 68 så var du inte med”), men 68 är också en symbol för att friheten gick på rea när unga radikaliserades. Våldsromantiken spirade. Det traditionella ofrihetspartiet VPK fick efterhand sällskap av en allt mer vittförgrenad sektvänster. Kuba och Albanien var fina grejor, liksom förstås den kommunistiska diktaturen i Kina.

“Ville ju bara väl”, är ett urskuldande som inte förslår. Det rörde sig om en dyster kombo av faktaresistens och värderingshaveri. Sektvänstern gick dock ökenvandring efter några år. I stället blev det genomslag för föreställningen om en hotande befolkningsexplosion, miljökatastrofer och teknologipessimism (kärnkraften). Nya demonstrationståg avgick.

68 är också en paradox. Sverige låg i världstoppen i fråga om tillväxt och social välfärd. Skattetrycket var moderat. Samhället hade blivit mindre stelt. Trots att svenskarna aldrig hade haft det så bra växte missnöjet. Men det rörde sig inte om missnöje med stort M eller för den delen med stort K. Inte ens på universiteten fanns särskilt mycket stöd för vänstern, men däremot var vänsterismen dominerande i en rödfärgad offentlighet. Ett slags synvilla.

Det mer folkliga missnöjet var reaktioner på förändringar i arbetslivet, flyttlasspolitik och centralisering. Men det hade också att göra med sättet att i offentligheten beskriva verkligheten som dålig, till exempel i den agendasättande så kallade Låginkomstutredningen.

En 68-diskussion handlar om vänsterns moraliska skuld för att ha hyllat kommunistiska diktaturer och velat störta det demokratiska statsskicket i Sverige. Privat ägande och demokrati ansågs bara vara förtryck iklätt andra ord. Den stora saken var allt – individen inget. Marx idésystem blir inte heller mindre totalitärt, bara för att man säger att det inte är det.

Men det var inte bokstavsvänstern som förändrade Sverige utan att normalpolitiken blev mindre normal under det långa sjuttiotalet. Etablissemanget tänkte i olika nyanser rött. Mittpunkten i politiken flyttades till vänster. Påverkade enskilda människor och grupper. Ändrade maktrelationer. Det handlade i första hand om partidominanten S, men det finns också en borgerlig skuld.

Inte minst blev 1968 en vändpunkt eftersom socialdemokraterna vände en väntad förlust i riksdagsvalet till seger. Med 50,1 procent av rösterna. Det var Prageffekten.

S drabbades av segeryrsel. I takt med tiden hade partiet återradikaliserats och efter valet – och med Olof Palme som ny partiledare 1969 – blev det värre. Socialdemokraterna övergav sin pessimistiska reformism – beskatta och fördela – till förmån för en revolutionär reformism som handlade om att förändra institutioner. 1970 förutspådde Palme att kapitalismen skulle vara avskaffad fyrtio år fram i tiden.

Socialdemokraterna gick i opposition mot sig själva. Bra blev dåligt. För att, som besatta av tanken på likhet, göra Sverige till ett annat land. Ordensväsendet avskaffades. Underbefälen blev officerare. Bildning blev utbildning. Barnen skulle inte bara in på dagis utan där skulle dessutom den nya socialistiska människan fostras. Äktenskap och abort, arbetslagstiftning, skatter och bidrag stöptes om. Näringslivet reglerades hårdare.

Tilltron till den sociala ingenjörskonsten och samhällsvetenskapen var omåttlig. Den politiska sfären utvidgades med nya politikområden. I den konstitutionella diskussionen var maktdelning och rättighetsskydd inte viktiga utan det centrala var folkviljan uttryckt som majoritetsdemokrati.
Som ett slags missfoster i den funktionssocialistiska samhällsomdaningen föddes också LO-förslaget om löntagarfonder, som bara var ett regeringsskifte (1976) från att införas. I övrigt arbetade regeringen Fälldin – och de borgerliga partierna – på det hela taget i det långa sjuttiotalets anda.

68 är radikal tidsanda, nya levnadsmönster och institutionella reformer – allt inramat av omvälvande omvärldsförändringar. Åsiktskorridoren var smal. Socialdemokraterna gjorde protesten mot kriget i Vietnam till en folkrörelse. Alla skulle med. Det var både utrikespolitik och inrikes utrikespolitik. Det som i början av 1960-talet hade startat som välbehövliga reaktioner på instängdhet blev till antiborglighet. Ett likaledes positivt engagemang för tredje världen blev till antikapitalism och ögonblund inför bristen på frihet.

Och hur blev det?

1968 hade Stefan Jarls halvdokumentära spelfilm Dom kallar oss mods premiär med Kenta och Stoffe i huvudrollerna. På temat att “vi vill inte bli som Svensson”. 1980 hade Stoffe gått under medan Kenta hade stadgat sig. Hans dom var hård: “Skatterna är för höga, bidragen är för lätta att få, skolan är skit.”

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 22/6 2018.

Read More

Det långa sjuttiotalet var på det hela taget förfärligt.

I alla fall för dem som inte gillade revolutionsromantik, revolutionär reformism modell (S) eller åsiktskonformism. Det borgerliga Sverige trängdes tillbaka – och med de borgerliga partierna som slavar under tidsandan. Sverige blev mer socialistiskt. Visst fanns det goda sidor i uppbrottet från stela sociala strukturer som gjorde landet mindre dammigt och gav individen större frihet. Mycket blev mycket roligare.

Samtidigt var alltså tidsandan i dominerande grad präglad av motsatsen.

Vad minns du från 68? Vietnam är en minnesbild som nog skulle dyka upp hos många. Kanske i form av det foto som gick världen runt med en fackelbärande och ryssmössprydd Olof Palme tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör, marscherande sida vid sida i täten för en antiamerikansk demonstration. 5 300 tågade i kylan från Humlegården till Sergels torg 21 februari 1968.

Svenska Dagbladet var på plats och kunde dagen efter rapportera att:

Den lille ambassadören med det svåruttalade namnet gavs ett entusiastiskt mottagande. Det viftades frenetiskt med FNL-flaggor i den kompakta lyssnarskaran. Och talkören, som tidigare vrålat ”USA mördare” omväxlande med ”USA ut ur Vietnam”, slog an en annan melodi ”Ho-Ho-Ho-Ho-Ho-Chii-Minhh…”

I sitt tal framhöll Ngyuen Tho Chan att han var i Stockholm på inbjudan av den svenska regeringen för att stärka de vänskapliga förbindelserna mellan Nordvietnam och Sverige. Han talade också varmt om känslan av helhjärtat svenskt stöd och slog fast att våra segrar är era segrar.

Palme för sin del tog framgångarna i den nyligen inledda Tet-offensiven till intäkt för att FNL var en social rörelse med folkligt stöd. Samtidigt avdramatiserade han en seger för FNL. FNL representerade, i högre grad än USA och Sydvietnams regering, demokrati.

Demonstrationen ägde rum knappt tre veckor efter att världen hade förfärats över AP-fotografen Eddie Adams foto av hur Sydvietnams högste polischef Nguyen Ngoc Loan avrättar en FNL-officer i Saigon. Pistolskotten föll dock efter att frun och barnen till en av polischefens vänner hade mördats av FNL:aren. I den så kallade Tet-offensiven hade reguljära Nordvietnamesiska styrkor och lokala FNL-soldater angripit 36 av 44 provinshuvudstäder och 69 mindre städer. Cirka 70 000 man riktade in sig på Saigon och Hue.

Att Vietnam till dels var ett proxykrig i ett kallt krig märktes inte i den svenska diskussionen. I stället är det påfallande hur den svenska linjen läggs parallellt med den nordvietnamesiska stridslinjen. Samtidigt var Vietnam inte bara utrikespolitik. Vietnam – och krigen i Kambodja och Laos – blev både ett slags katapult för vänstervågen och något som präglade hela Sverige. Som i brevet från femteklassaren Carina till Olof Palme:

Jag tycker om att demonstrera. Men vi får åka ända till Hälsingborg för vi bor i en liten stad som heter Höganäs. På lördag ska vi till Hälsingborg och demonstrera. Det ska bli kul. När jag blir tonåring ska jag gå med i SSU eller FNL. Jag tycker att det är bra att dom finns. När man är med i FNL får man sälja Vietnambulletiner och hålla bössor. Det är också bra.

Men Vietnam var mer än så. Det var också en etablissemangsstrid mot yttervänstern och svensk dubbelpolitik i förhållande till ”den store Satan”.

Alla ska med

Journalisten Barbro Alving, Bang kallad, var en av talarna vid demonstrationen 21 februari. Hon manade till samling i en nationell vilja och slog fast att ”ingen svensk kan i dag undkomma Vietnam”. Och så blev det. Vietnam, antikapitalism och antiamerikanism kom att bli en del av den svenska vardagen. En första vändpunkt var Olof Palmes tal vid Broderskapsrörelsens kongress i juli 1965:

Vi ser bilder av plåga och tortyr, av stympade barn, lemlästade människor. Vi hör nyheter om terrordåd och repressalier som skoningslöst och utan urskillning drabbar enskilda, familjer, bygemenskaper. Vår reaktion är medkänsla inför offren, en känslans upprördhet inför ett meningslöst lidande. Ty förbrytelsen blir alltid en förbrytelse, och terrorn alltid terror, även om den utförs i namnet av höga mål och principer, även om man söker legitimation i ett historiskt betingat framåtskridande eller i försvaret mot någonting som ter sig ännu mer avskyvärt.

Först i slutet gjorde Palme en hänvisning till att det var Vietnam saken gällde. Att utpeka USA som skurken var ett linjebyte i svensk utrikespolitik, levererad av den tillförordnade utrikesministern.

1965 bildades Svenska Vietnamkommittén, föregångaren till FNL-rörelsen. Det första demonstrationståget avgick samma år och efterhand blev det allt tätare mellan avgångarna. 1966 startade Nationalinsamlingen för Vietnam, som fick stöd av samtliga riksdagspartier och delar av näringslivet. På socialdemokratiskt initiativ bildades 1967 Svenska kommittén för Vietnam. Den tog tydlig ställning för FNL (som fick öppna informationskontor) och Nordvietnam (som erkändes 1969).

Överallt skramlades det med FNL-bössor. Folk uppmanades att köpa Vietnambulletinen, se konst i regi av FNL eller filmer. Kampsånger var inne. Genomslaget ökade i och med att Vietnam var det första tv-sända kriget. Statstelevisionen bidrog med mer än den vanliga nyhetsrapporteringen. Några exempel:

  • 1967 direktsändes den så kallade Russelltribunalen (International War Crimes Tribunal).
  • 1969 inleddes tv-barnteaterserien Engagerad teater med informationen att befrielsekamper pågår runt om i världen mot USA-reaktionen och imperialismen.
  • 1973 visades Segern på huvudväg 3. Trots att det var en av FNL producerad propagandafilm.

Vietnam gjordes till en nationell angelägenhet som involverade regering, riksdag, folkrörelser. Inför den socialdemokratiska partikongressen 1972 arrangerades ett möte med madame Binh, FNL:s ansikte i väst, som stjärna. De 3 000 deltagarna sjöng FNL:s nationalsång ”Befria Södern”. Pengar samlades in. Palme fördömde USA för att ”bomba, ett litet, frihetsälskande folk till underkastelse”.

Efter Palmes budskap till president Nixon julen 1972 blev det nationell manifestation under rubriken ”Sverige för fred i Vietnam”. Samtliga partiledare (Gösta Bohman synnerligen motvilligt) skrev under – tillsammans med 2,7 miljoner svenskar.

Alla skulle med.

Socialdemokratisk hybris

Gunnar Myrdal var en annan av talarna 21 februari. Han var världsberömd nationalekonom, gift med Alva Myrdal och ordförande i arrangerande Svenska kommittén för Vietnam. Han beskrev USA som alltmer moraliskt och politiskt isolerat, och pläderade för att Sverige skulle gå i spetsen för en världsrörelse. Det var så många såg på Sveriges, eller rättare sagt den svenska socialdemokratins, roll.

Övergången från räddhågsen neutralitet till självgod neutralism kan illustreras med den rubrik som Palmes medarbetare Ernst Michanek valde till sitt bidrag i en vänbok till Tage Erlander: ”Ett litet land?”. Året var 1969 och frågan var retorisk. Sverige hade näst USA högst BNP per capita, toppade den allmänna levnadsnivån (arbete och social välfärd), och hade ett starkt försvar. Redan då var Sverige en viktig utrikespolitisk aktör, inte minst i FN.

Utrikespolitiken framöver borde ha fokus på fred och nedrustning, och Sverige påta sig särskild roll som tredje världens väktare. Sverige skulle gå före. Det underlättades i en tid av omdaning på världsscenen när ”ingen makt eller maktkombination ännu [var] given som ledande för lång tid fram över och därmed är inte heller Sveriges plats given”.

Småstatspolitikens tredje väg – med Sverige som ett slags modell och ledare för den socialistiska tredje världen och den alliansfria rörelsen – lades sedan definitivt fast i partiprogrammet 1975. USA-kapitalismen och den sovjetiska så kallade statssocialismen likställdes. Kålsuparteorin.

Hybri(S) ger relief till kritiken av USA. Manifestationen i februari 1968 skapade fnurror på tråden med Vita huset. Den amerikanske Stockholmsambassadören var vid tillfället i USA och det dröjde en månad innan han fick sätta sig på planet till Stockholm. Den verkliga istiden i relationerna med Vita huset utbröt dock efter Palmes julhälsning till president Nixon 1972. Och ja, den lästes upp av statsministern i lunchekot.

I juletid hade nya bombmattor lagts ut över Nordvietnam i hopp om att med B52:ornas hjälp öppna ett förhandlingsfönster. Palme såg det förstås inte på det sättet:

Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna…Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk…Därför är bombningarna ett illdåd. Därav finns många i modern historia. Det förbinds ofta med namn – Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpville, Treblinka. Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit tung över dem som burit ansvaret. Nu finns det ett namn att foga till raden – Hanoi julen 1972.

Svaret från Washington kom snabbt. Den svenske ambassadören blev uppkallad till State Department för en utskällning. Det klargjordes att den nyutnämnde men ännu inte installerade svenske ambassadören inte var välkommen och att USA:s Stockholmsambassadör skulle kallas hem. Det blev ett frostens år.

Den svenska självbilden stod inte i paritet med verkligheten. Palmes kritik betydde inget för Vita huset eller i kongressen. Däremot bidrog kritiken till opinionsbildningen både i USA och i Västeuropa. Redan 1968 hade den plussat på den svenske statsministerns rykte internationellt som en ny ledartyp: frispråkig och radikal. 1969 intervjuades han i brittisk TV av megastjärnan David Frost och i amerikanska CBS. Både Der Spiegel och New York Times publicerade intervjuer med honom.

Dubbelspel

I demonstrationståget den 21 februari var många deltagare från FNL-grupperna. De tågade för Vietnam men tog avstånd från organisatörerna. Palme avfärdades som en hycklare som bara pratade. Och visst fanns det ett moment av hyckleri i omläggningen av politiken; man ville ta grepp om opinionsbildningen och hålla den under demokratisk kontroll. Det fanns en rädsla för våldsvänstern. Som Säpochefen P G Vinge uttryckte saken 1968:

Om utvecklingen – som hittills – fritt får fortsätta under de kommande åren, kommer den marxist-leninistiska (kineskommunistiska) rörelsen att – i skydd av bl a FNL-rörelsen och dess eventuella efterföljare – utvecklas till en förhållandevis stark politisk rörelse, som med bl a utomparlamentariska medel kommer att bedriva en alltmer ökande samhällsomstörtande verksamhet. Icke minst farlig är rörelsen genom att den har så stark förankring hos de unga intellektuella, vilka i en framtid kan väntas bekläda ledande poster inom samhället.

Radikaliseringen av utrikespolitiken var dessutom ett sätt att behålla politisk initiativkraft i förhållande till de borgerliga partierna. Det var alltså även en väg att behålla regeringsmakten.

Till tidens – och politikens ­– paradoxer hör att det bakom Sveriges neutralitetsdoktrin (alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig) dolde sig ett hemligt försvarssamarbete med Nato-länder, inte minst USA. Samma kritiserade B52:or som flög över Nordvietnam skulle välkomnade flyga över svenskt territorium på sin väg för att bomba baser i Sovjetunionen. USA var högsta ”skyddsmakt” för Sverige.

För USA var det samma strid här som där, och när Sverige trappade upp kritiken fick det konsekvenser. ÖB Stig Synnergren konstaterade i början av 1973 att:

Sverige har i fråga om det militära samarbetet tidigare behandlats i huvudsak som Nato-länderna. Så är nu icke längre fallet – vi har skiljts ut från denna grupp. Försämras de politiska förbindelserna ytterligare kan en stegvis fortsatt nedfrysning av de militära förbindelserna aktualiseras. Försvarsavdelningen bedömer det därvid som möjligt att såväl besöksverksamheten som samarbetsavtal kan komma i den omedelbara farozonen.

Palme å sin sida var uppenbarligen medveten om risken. Han hade redan 1970 uppdragit åt Synnergren att hålla amerikanerna på gott humör: ”Nu när jag bråkar med amerikanarna, se för Guds skull till att vi har gott samarbete med amerikanarna på försvaret i alla fall.”

Samtidigt fanns det också från amerikansk sida ett intresse att värna det militära samarbetet. Sverige var strategiskt viktigt. Detta förtar dock inte slutsatsen att den svenska Vietnampolitiken var ett nationellt högriskprojekt som satte rikets säkerhet i fara.

Hela världen hyllar Palme

Tet-offensiven efter det vietnamesiska nyåret 1968 hade chockerat med sin geografiska bredd, men den hade redan ebbat ut på de flesta platser när Palme demonstrerade tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör. Och de folkliga upproren uteblev. Tre dagar senare återtog amerikanska och sydvietnamesiska styrkor den strategiskt och symboliskt viktiga staden Hue, eller, rättare sagt, resterna av den. 3 000 folkfiender hittades senare i en massgrav och ytterligare 2 000 som hade stått på FNL:s likvideringslista hittades inte.

Militärt var Tet-offensiven ett misslyckande för Nordvietnam, men den var ändå avgörande för utgången av kriget. Den satte bilden i USA att kriget inte gick att vinna. 1973 slöts en fredsuppgörelse som innebar att USA tog hem sina trupper och att förhandlingar skulle leda till en fredlig återförening av Vietnam. På Dagens Nyheters löpsedel stod det att ”Hela världen hyllar Palme”.

Nordvietnam avslutade den militära erövringen 1975. Vietnam blev en kommunistisk diktatur.

Hade den svenska hejaklacken något ansvar för utvecklingen i Vietnam? Palmes svar var ett entydigt nej. Ett exempel kan hämtas från partikongressen 1975. Palme talade om vikten av att både ge sitt stöd till väpnad revolution och trycka på för en fredlig samhällsomvandling. Han berättade om långa samtal med Vietnams premiärminister och att denne ”alltid ville veta hur vi gjorde och hur vi fick med de många människorna i en demokratisk process”.

Åren gick, men Vietnam blev inte som Sverige. 1984 beklagade Palme att landet blivit ett tyranni, men friskrev den egna politiken från skuld. Kärnan hade handlat om rätten till nationellt självbestämmande och medförde inte något ansvar för utvecklingen när självbestämmandet hade uppnåtts.

Vänsterns dödsdans med de röda khmererna i Kambodja och mycket annat har synats i diskussionen om det långa sjuttiotalet. Vietnam i svart och vitt återstår att göra upp med: Myten om det goda befrielsekriget som bar upp folkrörelsen mot USA:s krig i Vietnam, och den politikomläggning som fotot på Palme och ambassadör Ngyuen Tho Chan från 21 februari 1968 är en dyster påminnelse om.

Fram till slutet på 1960 viskades det öppet om Sveriges beroende av hjälp i händelse av krig – och alla visste att det varifrån hjälpen skulle komma. Sedan blev det tyst. I stället hördes desto högre rop om USA som fallen fanbärare för Väst, med Sverige som en ljusets gestalt mellan blocken. Den öppna svenska neutralitetspolitiken gjordes till dogm. EEC kom inte på tal. Nato skurkförklarades. FN heligförklarades.

Vietnam bidrog till att ändra svensk politik på ett sätt som lämnat spår i självbilder och attityder: I Nato-debatten, i den roll som FN intar i offentligheten, i engagemanget för ”Tredje världen”, med (delar av) socialdemokratin ännu traskande längs den ”tredje vägen”.

Det var inte en tillfällighet att kandidaturen till FN:s säkerhetsråd marknadsfördes under parollen Sverige som en oberoende röst. Eller att utrikesminister Wallström obekymrat sätter rikets säkerhet på spel genom att vilja underteckna FN-konventionen som förbjuder kärnvapen.

Det nostalgiska tronandet på minnet från fornstora dagar dröjer kvar i föreställningen om att Sverige har en mission att gå före och visa vägen. Trots att vi gick vilse i pannkakan.

Publicerad i Smedjan 7/3 2018.

Read More