Claes Arvidsson

Archive
FN

Det är mycket som är S-retro med regeringen Löfven. Inte minst gäller det återkomsten för en fredspolitik traskande i Olof Palmes fotspår. Då som nu är det en politik som ställer kärnvapenfrågan på sin spets – och dessutom utrikesminister Margot Wallström mot försvarsminister Peter Hultqvist. Sveriges linje är i själva verket två olika linjer.

Det handlar om Konventionen om kärnvapenstopp.

Wallström vill skriva på. Hultqvist ser däremot konventionen som ett hot mot det säkerhetsnätverk som byggs med Nato och bilateralt – inte minst med USA. Budskapet från nätverket har också varit entydigt negativt. Och vad gäller USA är det förstås ett särskilt problem att USA aldrig varken bekräftar eller förnekar förekomsten av kärnvapen (NCND) vid till exempel flottbesök. Att driva kravet på kärnvapenfrihet i hamn stod Nya Zeeland dyrt 1984. Och gör det fortfarande.

Wallströms signatur skadar försvars- och säkerhetssamarbeten. Det innebär också i praktiken att Sverige inte kan bli medlem i Nato, något som blir en jättebonus för Wallström. Eller annars är det just det saken gäller.

Wallström är frontfigur för den del av socialdemokratin (och vänstern) som med nostalgi i blicken ser tillbaka på Palmes neutralism och kålsuperi. Det är nog inte någon tillfällighet att utrikesministern i hastigheten en gång råkat säga ”neutralitetspolitik” eller, för den delen, att en central del i kampanjen för att få sitta i FN:s säkerhetsråd var att lyfta fram Sverige som en oberoende röst. Anti-kärnvapenkampanjen passar som hand i handske.

På 1970-talet skedde ett linjebyte inom socialdemokratin. Kärnvapen hade setts på som något ont, men terrorbalansen mellan USA och Sovjetunionen hade ändå varit av godo. Styrkebalans var den bästa garantin för att kärnvapen inte skulle användas. Omvandlat till politik handlade det om att arbeta för att bryta rustningsspiralen, få till stånd styrkereduktioner och icke-spridning.

Nedrustningspolitiken byttes dock mot fredspolitik. Terrorbalansen sågs inte längre trygg. Kärnvapenarsenalerna var farliga i sig. Resultatet blev fredspolitik. En politik som samtidigt innebar att fokus flyttades från förhandlingsbordet till opinionsbildningen. Det gick för långsamt, tyckte Palme då – och Wallström nu. Slutsatsen, då som nu, var behovet av nya initiativ.

Redan på 1950-talet hade Stockholmsappellen skallat, och det hade tågats mot svenska kärnvapen. Utvecklandet av svensk nukleär förmåga upphörde i slutet av 1960 (men föregicks av en utredning som slog fast att Sverige inte behövde ha kärnvapen eftersom landet skyddades av USA:s kärnvapenparaply). I stället tågades det mot USA och kriget i Vietnam. Kriget tog slut – och då tog tågen mot kärnvapen fart igen.

1979 hade Svenska freds- och skiljedomsföreningen 2 500 medlemmar. Fyra år senare var de 15 000. Det fanns en hel flora av organisationer: Kvinnor för fred och allehanda yrkesgrupper för fred, Kvinnokamp för fred, Kristna fredsrörelsen, Svenska fredskommittén, Sveriges fredsråd. Och så vidare. Världsfredsrådet drevs av KGB.

1980 startade Palme ”Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor”, som i praktiken blev en indirekt propagandakanal för Kreml (också genom sovjetiskt deltagande med anknytning till KGB och GRU). Ett exempel var förslaget om att inrätta en korridor genom Europa fri från taktiska kärnvapen. Sovjet gjorde tummen upp för ett förslag som riktade sig mot Nato:s försvarsdoktrin och gränsförsvar.

Striden kring utplaceringen av Pershing II-robotar var ett annat exempel. Sovjetunionen hade ändrat styrkebalansen i Europa genom utplaceringen av kärnvapenbestyckade SS-20-robotar. Nato-länderna var beredda att svara med samma mynt, men erbjöd sig att avstå om Kreml skrotade sina redan utplacerade SS-20 och inte heller placerade ut nya. Det var det så kallade dubbelbeslutet från 1979.

Palme menade tvärtom att en hygglig balans hade uppnåtts genom utplaceringen av SS-20 och att Pershing II därför skulle leda till obalans och ökad konflikt. Han intog samma position som Sovjetunionen: ingen utplacering av Pershing II och sedan förhandlingar med en kärnvapenfri värld som slutmål. Det innebar i praktiken ett tusental sovjetiska robotar mot inga för Nato.

Från sovjetisk sida tog man också fram det gamla propagandaknepet om en nordisk kärnvapenfri zon och Östersjön som ett fredens hav. Det blev också S-politik. Utan krav på att den enda kärnvapenmakten, Sovjetunionen, skulle avveckla.

Det var utspel på utspel. Femkontinentinitiativet 1983 tillsammans med Argentina, Mexico, Tanzania, Indien, och Grekland. Tanken var att premiärministrarna skulle resa runt och kränga fred: frysning av kärnvapenarsenalerna, upphörande med kärnvapenprov, stegvis avrustning och till sist kärnvapenfrihet.

Efter mordet på Olof Palme 1986 tog Ingvar Carlsson fredspolitiken vidare. I en kolumn – Sverige i dåligt sällskap – i Svenska Dagbladet 26/1 1988 gjorde Ingemar Dörfer upp med Femkontinentinitiativet – och fredspolitiken. Han frågade retoriskt om stormakterna verkligen skulle bry sig. Han pekade på konsekvensen av regeringens önskan om ett kärnvapenfritt Europa, nämligen att utan amerikanska kärnvapen var Nato inte längre en fungerade försvarsallians.

Och för Sveriges del skulle det innebära att vi var inklämda mellan kärnvapenfria Norge och Danmark och, å andra sidan, kärnvapenladdade Sovjetunionen.

Inget drömläge precis.

Samma sak gäller Konventionen om kärnvapenstopp. Inga Nato-länder har sagt sig villiga att underteckna konventionen (och bara Nederländerna deltog i förhandlingen). Förstås. Då som nu skulle Nato inte längre vara en fungerande försvarsallians. Lägg därtill att själva dokumentet bär prägeln av ett snabbjobb, till exempel vad gäller verifikationsprocessen.

Det faktum att inga kärnvapenstater kommer att underteckna gör konventionen till ett kraftfullt slag i luften – bortsett då ifrån att ett svenskt undertecknande skulle skada Sveriges säkerhet. Och det kan man ju i och för sig tycka är skäl nog att skrinlägga. Det är faktiskt något av ett sorglustigt skämt att frågan ska utredas. Då som nu måste Sverige väga av avspänningspolitik, försvarsförmåga och behovet av återförsäkring. Slutsatsen kan bara vara en.

Och tänk en värld där bara Kim Jong-Un har en knapp att trycka på.

Eller tänk ett Europa där bara Putin sitter med fingret på knappen.

För att citera regeringens budgetproposition för Utgiftsområde 6: ”Den ryska retoriken om användning av kärnvapen är särskilt oroväckande”.

Publicerad i Säkerhetsrådet i SvD 28/9 2017 och på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg Försvar och Säkerhet 26/9 2017.

 

Read More

I twitterflödet från Almedalen noterades ÖB:s bevingade ord att ”just nu behärskar Sverige Gotland”. Jag tror inte att Micael Bydén tänkte så mycket på den formuleringen, men den fångar en dyster verklighet. I en tid när hotbilderna stått som spön i backen i ett soligt Almedalen är Gotland – och Sverige – både geostrategiskt viktigt och en svag länk. Problemet stavas förstås Putinland.

Risken är att kombinationen av rysk militär överlägsenhet och Kremls oberäknelighet kan locka till att ta Nato på sängen i Baltikum. Sverige kommer i sådana fall att dras in. När försvarsminister Hultqvist i veckan slog fast att han förhåller sig till realiteter är det nog egentligen detta han menar. Politiken hänger dock inte med.

Både försvarsministern och ÖB utstrålar trygghet och tilltro. Inget fel i det – och det är mycket bra som sker för att öka den operativa förmågan (senast oanmälda beredskapskontroller). Men lugnet är också bedrägligt. Ett exempel är Officersförbundets medlemsenkät som visade att 78 procent anser att inte det inte finns tillräckligt med materiel, personal och utbildning i de egna krigsförbanden.

För att bidra till minskad osäkerhet i Östersjöområdet behöver Sverige redan i närtid mer än vad ett underfinansierat försvarslut kan ge. Men trots retoriken har polletten inte ramlat ned. Statsminister Löfven var glasklar i Almedalen. ÖB får inte mer pengar: ”Vi har ett beslut för den här perioden och enligt vad vi ser så kommer det att räcka. Om saker och ting skulle hända så ska man aldrig utesluta någonting, men nu ser vi inte något sådan.”

Och gärna mer samarbete med Nato, men med fortsatt militär alliansfrihet. Det lurar inte Putin.

Det är som om Löfven tror att det bara är att gå till Konsum om saker och ting skulle hända – när försvarspolitiken i stället borde bidra till att stämma i bäcken. Det är som om tron på den eviga freden fortfarande inte klingat av och den mentala beredskapen för att tänka krig saknas. Och visst, tanken är både hemsk, overklig och jobbigt ansvarspåkallande.

Därför borde Kungliga Krigsvetenskapsakademiens studie Hotet – Mål och medel vid ett eventuellt framtida angrepp mot Sverige vara obligatorisk politikerläsning. I tre scenarier på 10–15 års sikt – alla med Baltikum i fokus – tecknar man konkreta bilder av att vad som kan ske i Sverige om kriget kommer:

• Kris, påverka svensk beslutsfattning i syfte att få Sverige att vägra Nato möjlighet att använda svenskt territorium.

• ”Hybridkupp” mot Gotland för att närmast omöjliggöra för Nato att ingripa i Baltikum.

• Baltikumoperation som inleds med ett angrepp mot Sverige för att förhindra Nato att använda svenskt territorium och luftrum.

Det blir inte kul, om man säger så. Scenarier är dock inte prognoser utan själva poängen är att man ska lära av dem. Sverige (och Finland) fick en unik inbjudan till Natotoppmötets fredagsmiddag i Warszawa. Den borde också bli en påminnelse om att det inte finns några gratisluncher. Alltså mer eget försvar och ett rejält medlemskap i Nato. FN:s säkerhetsråd lär inte räcka långt.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 9/7 2016.

Read More

Sedan årsskiftet har Ryssland en nygammal nationell säkerhetsstrategi som enligt plan ersätter versionen från 2009. Utrikespolitiken beskrivs som öppen, rationell och pragmatisk. Ryssland är samarbetsinriktat när det gäller internationell politik och lösandet av internationella konflikter. Inte minst är det positivt att Ryssland vill samarbeta med USA och Nato.

Det är så den goda bilden av Putinland paketeras för inhemsk och utländsk publik. Verkligheten är dystrare. Den goda viljan är begränsad till att samarbetet ska ske på Rysslands villkor.

Strategin är inte särskilt konkret, men avspeglar två grundelement i Putins politik och den bakomliggande synen på världen: sökandet efter bekräftelse som stormakt och anspråket på ledarskap.

Å ena sidan handlar det om viljan att få en som man menar legitim och självklar roll som världsmakt. Det är aspirationen. Det slås också fast att Ryssland redan blivit en viktigare spelare i den globala politiken. Budskapet inåt är att Putin uppfyller löftet om återupprättad nationell stolthet. Utåt handlar det om att projicera styrka.

Dokumentet bekräftar den politik som redan förs genom kriget mot Ukraina och den militära interventionen till förmån för Assad-regimen i Syrien. Detsamma gäller i form av återkommande verbala och militära maktdemonstrationer till exempel i förhållande till Sverige. Mer av samma vara är att vänta.

Å andra sidan bärs säkerhetsstrategin upp av föreställningen att ett starkare Ryssland med en oberoende politik leder till ökad konflikt. Problemet som utmålas är att USA och dess allierade vill behålla sin dominanta roll i världspolitiken. Till hotbilden läggs att den politiska, ekonomiska, militära och informationsburna pressen på Ryssland förväntas att öka.

Kriget i Syrien tas märkligt nog inte upp men väl IS framfart, som är västs fel. Skulden för Ukraina-kriget läggs på USA och EU för att ha understött en statskupp, något som i sin tur ledde till inre split och en militär konflikt. Det är alltså samma gamla film som rullas, trots Putins skryt om Kriminvasionen och öppenhet om ryska soldater i östra Ukraina.

Att stater i det ”nära utlandet” har valt Nato som säkerhetspolitisk lösning hänförs i vanlig ordning till hotbilden. Lika fantasifulla är påståendena om att USA bygger upp kapacitet för biologisk krigföring i flera av Rysslands grannländer.

Att Ryssland mot den här bakgrunden kommer att nöja sig med att frysa läget i Ukraina är långt ifrån säkert. Kremls vilja att bestämma i ”sin” intressesfär har inte ändrats. Utrustning och soldater tillförs. Ett återuppblossat krig är bara ett Da bort.

Den verklighetsbild som kolporteras är att USA och dess allierade vill inringa och avskära Ryssland. Det sägs alltså inget om att Ryssland efter Sovjetunionens upplösning har fått tillträde till de internationella organisationer som man har velat klubba med – alltifrån G7 och WTO till Nato-Rysslandsrådet. Samtidigt pågår en egenvald process där Kreml väljer att avskärma Ryssland från omvärlden, till exempel genom den mot den egna konstitutionen stridande lagen om att konstitutionsdomstolen kan besluta att domar i Europadomstolen inte ska följas.

Kreml vill gjuta in en stämning av hot och förestående krig i ryssarna, men inte bara det. Den inre säkerheten hotas av väst, terrorism och extremism. Nationell enighet betonas inte minst genom att lyfta fram bevarandet av det som beskrivs som traditionella ryska värden (andlighet, fosterlandskärlek, historien etc). Det öppnar för ännu hårdare tag mot oppositionella och människorättsorganisationer inför parlamentsvalen i år och presidentvalet 2018.

Framtidsbilden präglas av hårda bud men också av en ljusnande framtid med en blomstrande ekonomi och stora sociala satsningar – med den underliggande tanken att det är möjligt endast om Ryssland står fast enat bakom Vladimir Putin. Hur detta lyckotillstånd ska uppnås framgår inte men försvarsmaterielindustrin har utpekats som loket i moderniseringen av ekonomin.

I nuläget är dock den ryska ekonomin i kris. I görligaste mån skyddas den sociala sektorn från budgetnedskärningar. Om inte det räcker för att regimen ska kunna sitta i lugn och ro, ger den fortsatta rustningspolitiken ett ökat internationellt handlingsutrymme för nya överraskningar. Putins ledarskap har allt mer fått sin grund i karisma med dess politiska dramaturgi och krav på handling.

Och det kan bli Baltikum nästa.

I Sverige bygger den röd-gröna försvarspolitiken på att öka den operativa förmåga som kan tas ut av befintliga resurser medan nya förmågor dröjer i tid. Säkerhetspolitiken står fast förankrad i allianslöshetens vi-hoppas-på-det bästa-doktrin. För lite försvar och avsaknaden av medlemskap i Nato gör oss illa rustade att bidra till säkerhet och stabilitet i Östersjöområdet.

Publicerad på ledarbloggen Säkerhetsrådet i Svenska Dagbladet 16 januari 2016.

Read More

I en riksdagsdebatt i början av året slog Margot Wallström fast att: ”Ni kan lita på den här regeringen. Vi kommer att stå med huvudet kallt.” I själva verket har utrikesministern fått det hett om öronen.

I Löfvens första regeringsdeklaration ville man sätta en agenda dels med ett uttalat nej till medlemskap i Nato, dels genom ett erkännande av Palestina som stat. Att Israel skulle reagera negativt på erkännandet kom inte som någon överraskning. På USA:s mer tillbakahållna kritik svarade Wallström aggressivt att ”USA bestämmer inte vår politik”.

Efter terroristdåden i Paris kopplade Wallström, på en fråga i SVT om risken för radikalisering, indirekt ihop dåden med Israel: ”Och man kommer tillbaka till situationer som den i Mellanöstern, där inte minst palestinierna ser att det finns ingen framtid för oss, vi måste antingen acceptera en desperat situation eller ta till våld.”

Det går inte an att göra IS till ett barn av Israel eller att, för den delen, förklara vågen av knivattacker i Israel så enkelspårigt som Wallström gör. Men det är väl så här hon tycker. Hon är förstående och anti-israelisk. Det bristfälliga diplomatiska handlaget gjorde sig sedan gällande efter ramaskrin från Israel: ”Israel upprörs över allt vi gör så det är inte för oss att svara på (Expressen 17/11).”

Det är inte någon tillfällighet att alliansfrihet har blivit ett nyord, att Wallström inte kan finna ett enda argument för ett svenskt Nato-medlemskap eller att hon i hastigheten kan råka säga ”neutralitetspolitik” (DN 23/1). Detsamma gäller regeringens överordnade utrikespolitiska mål som är att få en plats i FN:s säkerhetsråd 2017 – baserad på idén om Sverige som en oberoende röst mellan (de icke-existerande) blocken.

Olof Palmes syn på Sverige i världen sätter fortfarande en stark prägel på socialdemokratin. Den synen fångas väl i bidraget från Palmes medarbetare Ernst Michanek till antologin ”Idéerna som drivkraft” från 1969. Rubriken var Ett litet land?

Han framhöll att: ”Man har sett vår potential. Vi har själva utvecklat och demonstrerat den. Vad vi än må säga för att ursäkta senfärdighet eller tveksamhet, så vet både vi själva och andra: Sverige är inte ett litet land.”

FN var centralt. Visserligen hade Sverige bara en röst i FN men den hördes desto tydligare, där ”är det mera vår storhet än vår storlek som räknas”. Det handlade om fred och nedrustning, och rollen som tredje världens väktare. Sverige skulle vara en förebild och ”visa en väg”. Michaneks slutsats var att ”vi väljer själva om vi vill vara ett litet land”.

Kort sagt, högmod som drivkraft för politiken.

Wallström skulle ge erfarenhet och internationell glans åt Löven. I stället har året som gått blivit big business – med bland andra Soiniaffären, transponderaffären och Saudiaffären. Det skadar Sverige. Men problemet handlar även om den syn på Sverige i världen som bärs upp av Wallström och hennes entourage.

Gästledare i Svenska Dagbladet 23/11 2015.

Read More

Hello Central Park, Hello New York. Publiken gladde sig åt Stefan Löfvens inledningsord på festivalen för FN:s 17 utvecklingsmål för en mer hållbar värld. Statsministern sade också att han var stolt över att leda världens första feministiska regering. Efter Löfven var det dags för Beyoncé att inta scenen.

Mer än ett par minuter i rampljuset fick Löfven i alla fall när han i onsdags stod på talarlistan i FN:s generalförsamling. “Det är dags att alla stater ställer sig upp och ser till att lösa den här krisen”, sade han om Syrien. Putin måste ha missat statsmannaorden. Talets centrala passus var dessutom en annan: “Det är 20 år sedan Sverige satt i säkerhetsrådet. Vi söker nu ert stöd för en ny plats i rådet, i en värld där många kriser behöver lösas.”

Det är retropolitik att göra en plats i FN-solen 2017-2018 till regeringens centrala utrikespolitiska mål. Det är förstås fint men väldigt övervärderat. Men som en gengångare från den socialdemokratiska självbilden av Palmeismen ska Sverige återigen rädda världen.

Löfven har lanserat en New Global Deal och framtidsminister Kristina Persson (S) har tillsatt en expertgrupp för global samverkan. Hon är klar över vad det gäller (AB 21/2-15): “Andra länder vill gärna lyssna på oss. Det ger oss en slags mjuk makt som vi borde använda mer.”I den självbilden är alliansfriheten en grundpelare. Inte minst kom det till uttryck i Löfvens första regeringsförklaring som dessutom kryddades med orden att Sverige inte ska bli medlem i Nato. Tänka framåt handlar om att se bakåt. Eller att tänka på något annat. Enligt expertgruppens ordförande S-veteranen Tomas Hammarberg står vi “fortfarande lite utanför maktblocken och jag tror att Sveriges alliansfrihet är bra i det här sammanhanget”.

I samma idévärld på UD föddes tanken på att göra Sverigereklam under rubriken “En oberoende röst”. Mytologin frodas och det är riktigt illa om längtan efter solstolen blir styrande för andra delar av politiken.

I en intervju i New Eastern Europe (2015:5) säger forskaren Anke Schmidt-Felzman vid Utrikespolitiska institutet att Sverige numera har en mindre framträdande roll i diskussionen om det Östra Partnerskapet och Ryssland. En förklaring är viljan att få plats i Säkerhetsrådet och den är bara möjligt att få om också Putin säger Da. En annan är en policyomläggning som handlar om att inte längre vara provocerande utan att försök tona med motsättningarna med Ryssland.

Militär neutralitetspolitik. Så föll orden när Margot Wallström nyligen i en TT-intervju beskrev Sveriges säkerhetspolitiska doktrin. Det var förstås fel, men det var TT som hade hört fel. Wallström hade helt korrekt sagt militär alliansfrihet.

På andra håll i det rödgröna landskapet har inte slutet på det långa sjuttiotalet ens sjunkit in verbalt utan här är Sverige fortfarande alliansfritt eller till och med neutralt – trots EU-medlemskap, Solidaritetsförklaringen och Peter Hultqvist.

Read More