Claes Arvidsson

Archive
Donald Trump

Sverige kommer allt närmare ett medlemskap i Nato. På det militära området genom det senaste steget i form av ett Värdlandsavtal. Det är inte någon freudiansk felsägning när Sverige från och till beskrivs som de facto medlem – dock utan försvarsgarantier, beslutsrätt och integrerad försvarsplanering.

Ett annat sätt att beskriva den ökade närheten är att alla fyra allianspartierna numera är för ett medlemskap. För moderaterna var det där med Nato tidigare ungefär samma sak som socialdemokraternas republikkrav. På programmet men inte på agendan. Så är det inte längre.

Men inte minst viktigt är att svenska folket långsamt vänjer sig vid tanken på att Nato är ett bättre alternativ än ”allianslösheten”. Tankesmedjan Frivärlds opinionspejling från i höstas visar att nej tack till Nato-medlemskap fortfarande är i knapp majoritet, men att den krymper sedan den förra mätningen 2014.

Det är fler för medlemskap (44 procent mot 37 procent) och färre mot (53 procent mot 56 procent). Andelen alliansväljare som vill se en anslutning till försvarsalliansen har gått upp till 65 procent av de tillfrågade. Verkligt intressant är att andelen kvinnor för Nato har ökat från 25 procent till 39 procent. Fler med rödgröna sympatier, mer än var fjärde, vill också se ett svenskt medlemskap. En majoritet av SD:arna önskar – till skillnad från Jimmie Åkesson – att Sverige går med i Nato.

Kort sagt, opinionen är i rörelse. Putin fortsätter att göra reklam för Nato, men det finns andra faktorer att peka på. I diskussionen om Värdlandsavtalet hördes (tror jag) för första gången en socialdemokratisk försvarsminister tala väl om Nato. Till den nya hör att en rad S-märkta tidigare ambassadörer kommit ut med budskapet att Sverige befinner sig i ett nytt läge – som leder fram till slutsatsen att medlemskap i Nato är ett bättre alternativ för Sverige och freden i Europa än allianslösheten.

Men ska det verkligen vara nödvändigt? Från och till hörs ju lugnande uttalanden om Sverige i nöd. Senast, i slutet på november, då kommendör Hans Helseth vid NATO Joint Warfare Center i Norge vid en konferens i Berlin framhöll att Nato har en moralisk förpliktelse att komma till vår hjälp. Men det är skillnad på moral och artikel 5.

Helseth pekade också på en besvärande omständighet för dem som gillar att lita på Nato utan medlemskap. I själva verket sänker närhet utan medlemskap ribban för militär aggression mot Sverige (och för den delen även Finland). Skapar instabilitet.

Till det kan också läggas att Peter Hultqvist alternativa lösning stavas U-S-A. Är det verkligen någon som tror att Sverige har en starkare röst i den bilaterala relationen än i ett Nato-sammanhang?

Så varför ansöker Sverige inte om medlemskap. Ja, vi har vänstern i regeringsunderlaget och miljöpartiet i regeringen. Vi har också den del av socialdemokratin som lever kvar i Palmemytologin. Det Sverige som aldrig var i verkligheten men som lever kvar i en utrikesminister som i New York Times (17/11) säger sig vara pacifist och som klagar över att USA påpekar att en anslutning till FN-initiativet att förbjuda kärnvapen kommer att påverkar säkerhetsrelationen till Sverige.

Frivärlds pejling visar att det finns ett överväldigande stöd (81 procent) för att rusta upp försvaret. Utmärkt. Det skapar politiskt utrymme för en förstärkning av försvarsförmågan. Just det också ÖB efterlyser.

Publicerad i Försvarsutbildaren nr 1 2018.

Read More

Hur långt räcker Hultqvistdoktrinen? Att det inte är en hypotetisk fråga utan en fråga som kräver ett svar understryks av Försvarsberedningens skrivning att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. Samtidigt som det svenska försvaret brister i bredd och uthållighet. Enveckasförsvaret, om ni minns.

Och då som nu ska hjälpen komma från Nato med USA i spetsen.

Allianspartierna har gjort bedömningen att det ligger i Sveriges nationella intresse att ansöka om medlemskap. De borgerliga lyfter också fram den värdegemenskap som föreligger. V, MP, SD och S anser att det är säkrare att inte omfattas av säkerhetsgarantin i Nato-stadgans artikel 5. Försvarsminister Hultqvist har till och med ställt sig som garant för Sverige inte ska bli med i samma klubb som nästan alla andra EU-medlemmar också är med i.

Hultqvist alternativ till försvarsalliansen är ett nätverk – att bädda in Sverige i multilaterala och bilaterala försvarssamarbeten. Värdlandsavtalet med Nato var en milstolpe, liksom avtalet med USA. Samtidigt sker en förstärkning av den nationella försvarsförmågan – dock så modest att det knappast märks mätt i procent av BNP. Strax över en procent. Trots retoriken är försvaret inte prioriterat.

Står Sveriges säkerhet stadigt på dessa två ben? Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg har slagit fast att antingen är man med i Nato eller annars är man inte det. Från amerikanska företrädare har det däremot vid några tillfällen kommit betryggande uttalanden. Så är det kanske USA som Sverige ska kunna luta sig mot?

Det enkla svaret är att det vet vi inte. Att så är fallet understryks i Andras Simonyis bidrag i antologin Finland, Sweden & Nato: Did Trump Change Everything? I boken som lanseras i dag vid ett seminarium i regi av European Liberal Forum, Centerpartiet och Fri Värld, skriver också Magnus Christiansson, Karlijn Jans, Anna Kronlund samt Nils Torvalds (den enda av kandidaterna i det finländska presidentvalet som sade ett klart ja till Natomedlemskap).

Andras Simonyi, som är chef för forskningsstiftelsen Center for Transatlantic Relations vid John Hopkins University, ger rätt så avkylande inblickar i hur tänket ser ut i Washington. Alltså hur man tänker och inte hur vi tror att man tänker. Och det handlar inte främst om D Trump.

* Ja, Sverige (och Finland) är utmärkta partners till Nato och USA. Men likväl är en allierad en allierad och en partner inte mer än en partner.

* Ja, Sverige (och Finland) är viktiga i försvaret i Östersjöregionen men inte oersättliga.

* Och vad gäller försvarsanslaget så är önskemålet mycket mer än Hultqvist mäktar utan att Sverige tänker och agerar som en allierad. Kort sagt, Nato:s tvåprocentsmål.

* Och så finns det en känsla av att oviljan att gå med i Nato egentligen handlar om gammal god svensk antiamerikanism. Från Nato-motståndarna.

* Och en brist på förståelse för att Sverige i vår tid väljer militär alliansfrihet. Med en doft av gammal god svensk kålsuparterori. Som Palme.

Simonyi varnar för att vi inte ska låta oss invaggas i en falsk trygghet. Mer hållfast än så är inte Hultqvistdoktrinen.

Och den blir knappast bättre i kombination med Margotdoktrinen med betoningen lagd på Sverige som oberoende röst i världen i kombination med en fredaktivism som i i kärnvapenfrågan gör att Sverige hamnar på fel sida. Också det en gengångare från Palmeismen. Inget kan heller åskådliggöra röran i den rådande (o-)säkerhetspolitiken tydligare än att å ena sidan behöver vi inte gå med i Nato eftersom vi kan förlita oss på USA (Hultqvist), och, å andra sidan, att vi ska inte gå med i Nato eftersom USA är den tyngsta medlemmen (Wallström).

Det är intressant att Simonyi pekar på att Sverige och Finland inte sitter i samma båt och drar slutsatsen att länderna inte bör bli varandras gisslan när det gäller att ta ställning till medlemskap i Nato.

Men EU då? Ja, det rör på sig men glöm tanken på EU som alternativ till Nato. Däremot har det blivit fart på samarbetet.

I ett efterord till antologin uttrycks förhoppningen att den ska ge underlag för en bättre förståelse av varför Sverige och Finland inte är medlemmar i Nato. Tvärtom skulle jag säga. Visserligen ger boken bakgrund till de båda ländernas allianslöshet, men summerat är slutsatsen att medlemskap skulle vara ett säkrare val.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 15/2 2018.

Read More

Aurora 17 var den största militärövningen sedan början på 1990-talet (fast förstås mycket mindre än då). Septemberövningen var ett viktigt test både av samverkan mellan försvarsgrenarna och förmåga att ta emot militärt bistånd. Utmärkt.

Samtidigt var det en dyster påminnelse om försumlighet som borde få politikerna att mer än rodna. Till exempel saknas transportfordon för soldaternas livsmedelsförsörjning. Men det är så mycket mer som pockar på.

2010 körde en riksdagsmajoritet överalliansregeringen. Nu skulle det bli en utredning om det svenska luftförsvaret – för första gången sedan 1960-talet. När försvarsminister Sten Tolgfors till slut och motvilligt effektuerade beställningen skrev han ut direktiv om att utredningen skulle ta sikte på behoven efter 2040.

Det var en galen tid. Från mitten av 1990-talet och fram till Krim 2014. Priset betalar vi i form av att det är glest mellan förmågorna. Därför har det inte varit någon brist på applåder efter regeringens uppgörelse med allianspartierna, om att Sverige ska köpa in det medelräckviddiga amerikanska luftförsvarssystemet Patriot.

Och visst är det bra. Men det är svårt att svara på hur bra valet av Patriot är.

Ett krux är att det inte har fattats något beslut om inköp. Än så länge handlar det bara om att ta in en offert. Än så länge är det inte bestämt hur mycket av Patriot som ska köpas – och inte heller hur mycket ammunition. Det är inte heller offentligt känt hur Patrioterna ska pusslas in i försvarets system av system – eller för den delen om bristen på förmåga att möta ballistiska robotar är ett problem eller inte.

Ett annat frågetecken rör utvecklingsbarheten. Patriot har redan hunnit bli en gammal trotjänare, vilket rimligtvis innebär att zenit för systemets utvecklingsbarhet nås tidigare än med ett nyare system.

Europeiska SAMP/T var det enda alternativet till Patriot, men om det hade varit ett bättre val är i perspektiv av bristen på transparens lika omöjligt att veta. Helt klart är i alla fall att Sverige inte ger de häromdagen uppvarvade planerna på ett fördjupat försvarsindustrisamarbete i EU någon draghjälp.

I beslutsekvationens X-faktor ingår frågan ifall valet att handla med Trump, har påverkats av behovet att balansera regeringen Löfvens valhänta säkerhetspolitik.

Å ena sidan Hultqvistdoktrinens fördjupade bilaterala försvarssamarbeten med ”America First” i hopp om hjälp i händelse av elände.

Å andra sidan Wallströmdoktrinen vars verklighetsfrämmande antikärnvapenpolitik i praktiken riskerar att göra försvarsministerns säkerhetspolitiska bygge till ett svenskt korthus. Och göra världen osäkrare.

Med ett svenskt medlemskap i Nato hade varken den ena eller andra frågeställningen varit aktuell.

Så visst är överenskommelsen om Patriot välkommen. Inte minst på grund av närtidsperspektivet med ambitionen att välbeprövade Patriot ska levereras till 2020. Att Försvarsmakten, som annars regelmässigt brukar prioritera väntan på ”det allra senaste”, vill ha Patriot, understryker att det spända läget är på allvar.

Gästledare i Svenska Dagbladet 20/11 2017.

Read More

 

Det är spännande tider som vi lever i. För spännande. Som risken för krig i Sydostasien. Nordkorea provocerar med robottester och utveckling av kärnvapen. Trump har twittrat hotfullt om att hot från Pyongyang kommer att ”bemötas med eld och ursinne av ett slag som världen aldrig upplevt”. Kim Jong-Un har svarat med att Guam kan bli ett mål – och Trump har i sin tur kontrat med en tweet om att en militär lösning finns på plats.Det är ett ordkrig som inte behöver bli mer än så men där missförstånd och feltolkningar kan få förödande konsekvenser. Som försvarsminister Mattis konstaterat skulle krig leda till en katastrof.

IS som spänningsframkallare svalnar i Syrien och Irak men potentialen för jihadismens återkomst är dessvärre påtaglig. Detsamma gäller risken för en repris på 30-åriga kriget – med dess blandning av statskonkurrens och religion – i regionen. I Europa måste vi ställa in oss på mer terror.

Flykting- och migrationstrycket mot Europa är annan typ av spänningsframkallare. Detta är både situationsbaserat och trendmässigt. Andra långsiktiga trender är Kinas stigande makt och USA:s vändning mot Asien och, för den delen, demokratins avtagande attraktionskraft och växande illiberalism. Och så kan man fortsätta listan. Det enda säkra är att osäkerheten kommer att fortsätta.

Det finns inte heller något som tyder på att Ryssland som spänningsladdare kommer att upphöra. Häromdagen stängde man i strid med gällande avtal Kertjsundet för all annan båttrafik än den ryska flottan. Farleden är viktig bland annat för hamnstaden Mariupol. Häromdagen genomfördes under 24 timmar 15 attacker mot ukrainska positioner i Luhansk, Donetsk and Mariupol. Häromdagen avled Kostyantyn Roma av skottskador efter strider i Donetsk. Han blev 21. Han efterlämnade fru och ett litet barn. Sedan Putin inledde kriget mot Ukraina 2014 har det krävt mer än 10 000 dödsoffer. Och kriget i Europa fortsätter alltså.

Den ryska uppladdningen i Östersjöregionen fortsätter också. Senast i form av 2S4 Tulpan 240mm. Världens grövsta granatkastare är nu placerad ett ”stenkast” från gränsen till Estland. I en oannonserad övning tillfördes dessutom tillfälligt i ett huj en brigad – till den division som redan fanns där.

I Östersjön har vi nyligen sett en ny maktdemonstration från Nordflottan i form av världens största kärnvapenbärande ubåt, Dmitrij Donskoj. Med på turen var också bland andra enheter Nordflottans största atomdrivna fartyg, robotkryssaren Peter den store (med det sovjetiska ursprungsnamnet Jurij Andropov). Och i september inleds tillsammans med Vitryssland militärövningen Zapad (Väst) 2017 som har uppskattats omfatta i storleksordningen 100 000 man. Och internt i Ryssland fortsätter regimen att skruva åt – inför återvalet av Putin som president 2018.

Globalt står hot och risker på kö som Sverige påverkas direkt eller indirekt av. I det allra flesta fall är dock Sverige en marginell aktör. Vi påverkas mer än vad vi kan påverka. Men visst finns det undantag. Sverige kan göra skillnad. Den viktigaste är möjligheten att bidra till stabilitet i närområdet genom att bli bättre på att producera säkerhet i Sverige och i Östersjöregionen.

För att citera Mats Johansson i Kalla kriget 2.1. Onda imperiets återkomst(Timbro 2016): ’”Ukraina var en väckarklocka, men efter att ha vaknat måste man stiga ur sängen också’, heter det i en besk kommentar till dem som inte låter pengar följa orden”. Och vad mer kan man säga?

Tid har gått förlorad. Nu brådskar det.

Krönika i Säkerhetsrådet i SvD 13/8 2017.

Read More

Det blev ett himla hallå när ÖB Sverker Göranson på nyåret 2012 i en intervju i Svenska Dagbladet diagnosticerade tillståndet i det svenska försvaret. Sverige skulle hålla stånd en vecka i en anfallsriktning. Dock bara under förutsättning att rekryteringen till yrkesförsvaret fungerade och att anslaget ökade rejält. Och siktet var inställt på 2020.

ÖB fick svar på tal av statsminister Fredrik Reinfeldt som avfärdade det hela med att försvaret var ett särintresse. Svenska folket kunde sova lugnt. Socialdemokraterna gnuggade händer över den kritiska debatten, men det var allt. Jo, förstås, man körde en Pontius Pilatus.

Krim 2014 blev vändpunkt – om än allvaret ändå ännu inte riktigt sjunkit in. Georgienkriget 2008 borde ha väckt det sovande folket i regering och riksdag men det var bara dåvarande Folkpartiet som ändrade kurs.

I boken ”Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige” (Penna till papper bokförlag) följer jag skeendet under mer än ett decennium. Artikelsamlingen är ett samtidsdokument med hågkomster från en tid när Socialdemokraternas försvarspolitik bestod i att lägga ned det mesta utom värnplikten, och lågpunkter som ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegrens tweet från oktober 2012:

samtal m ryska försvar- o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.

Fritt fall är en minneskavalkad över en politik som man helst vill, men inte ska glömma. Den summerar till ett kollektivt politiskt misslyckande. I praktiken skrotades det nationella försvaret. Och det som var lätt att rasera är tungt att bygga upp igen.

Visst kan man se sig om i vrede över fallissemanget men viktigare är ändå att se vad det finns att lära. Hur kunde det bli som det blev? Vid ett seminarium i veckan diskuterades – med Fritt fall som bakgrund – misslyckandets mekanismer. Några hållpunkter.

Kalla krigets slut och det därpå följande behovet av att ställa om invasionsförsvaret är en självklar utgångspunkt. Gulfkriget påverkade synen på hur krig bedrivs. Balkankriget gav både erfarenheter och en framtidsriktning. Försvarsmakten sökte efter en ny mening med livet i långt-bort-i-stan. Från politisk sida hägrade möjligheten att föra över resurser från försvar till mer politiskt relevanta nyttigheter.

Försvaret passar inte heller riktigt in i en politisk verklighet som handlar om behovstillfredsställelse av väljarna här och nu (den politiska motsvarigheten till veckokapitalismen). Försvarsmakten ska ju dessutom helst inte behöva användas.

Det politiska systemet har svårt att ta in långsamt växande risker. Först vid kris blir det action. Det problemet kan också ses i perspektivet av den svenska konsensuskulturen. Om åsiktskorridoren är trång – och det var den länge i fråga om försvar och säkerhet – blir debatten därefter.

Politiken bars upp av en föreställning om evig fred i Europa. Göran Persson trodde sig i lugn och ro kunna kuckla med V och MP. Reinfeldt kunde visa att M var nytt genom att köra över försvaret. Men framtiden är alltid oviss. Lärdomen är att det måste finnas en infrastruktur för fred, ett integritetsförsvar. En grund att stå på.

Och som Sverker Göranson nyligen slog fast behöver Sverige också bli fullvärdig medlem i Nato. S-strategin är att förlita sig på USA, men att försvarsminister Mattis säger sig stå vid Sveriges sida får inte bli sovkudde. I morgon kanske det i stället är president Trump som (inte) står där.

Gästledare i Svenska Dagbladet 27/5 2017.

Read More

Inget är svårare att sia om än framtiden. En sak är dock i alla är säker nämligen att ”framtiden är inte vad den har varit”. Det är inte många år sedan svensk försvars- och säkerhetspolitik baserades på en framtid med evig fred i Europa. Nu finns funderingar på att åter förse de svenska hushållen med bruksanvisningen Om kriget kommer.

Samtidigt har det blivit allt svårare att orientera sig på den säkerhetspolitiska kartan. Den bär mer prägel av ett kalejdoskop i rörelse än en klar bild.

Inget illustrerar bristen på tydlighet mer än den nya amerikanska administrationen. Visst, Trumps syn på Nato representerar en fortsättning på en långsiktig trend av allt mindre amerikanskt ledarskap för försvarsalliansen. Kravet på ett ökat europeiskt ansvarstagande mätt i försvarsanslagens storlek är inte heller nytt.

Det nya är att Trump gett uttryck för en fundamental misstro mot Nato genom att beskriva alliansen som obsolet. Är USA fortfarande villigt att hylla sitt åtagande, ytterst i form av artikel 5? Att försvarsminister Mattis och andra säger lugnande ord, är en klen tröst. Det går inte heller dra en lättnadens suck bara för att den osäkerhetsskapande säkerhetsrådgivaren Michel Flynn ersatts att ett säkert kort genom general McMaster. Trump har sista ordet.

Vicepresident Pence har sagt lugnande ord om USA och EU. Men också här har förstås Trump sista ordet – och vad presidenten anser understryks av Brexithyllningarna.

I Trumps värld kan multilaterala organisationer sammanfattas i ett ord: Bad.

EU funderar på sin framtid och ska i december ha enats kring just framtiden. Enigheten är dock inte påfallande – om det mesta. Från hur hantera Ryssland till vad göra med Polen? Och vad göra om Marine Le Pen skulle vinna det franska presidentvalet. Det blir i praktiken att säga adjö till EU.

Britterna funderar för sin del på hur man ska göra sig relevanta i Europa efter sitt eget adjö till EU. Mer Nato är en väg. En annan är ökat bilateralt försvarssamarbete med Frankrike. I bilden ingår att med UK ute ur EU och med Trump inne i Vita huset blir Tyskland en ännu viktigare spelare – också vad gäller försvar och säkerhet. Försvarsminister von der Leye har lanserat idén att Tyskland ska ta en ledande roll i Nato, som också skulle inkludera en viss integration av mindre staters försvarsmakter.

Kanhända en god tanke, men det är knappast säkert att den skulle tas väl emot på alla håll. Historien talar emot det.

Som en konstant finns fortsatt rysk militär upprustning (förmåga) i kombination med intressesfärspolitik och globala stormaktsambitioner (politisk vilja). Visst, ”alla” talar fortfarande fördömande om kriget mot Ukraina, men i praktiken är den ingen som förväntar sig annat än att Krim ska förbli ryskt. I stället ökar Putin trycket i östra Ukraina. Och i Baltikum.

En deal med Trump som innehöll en uppmjukning av sanktionspolitiken vore en triumf för Kreml.

När Margot Wallström mötte Sergej Lavrov i Moskva betonade hon att Sverige bestämmer sin egen säkerhetspolitik men ger i verkligheten Putin veto mot Natomedlemskap. Samtidigt innebär Trump ett grundskott mot Hultqvistdoktrinen med amerikanskt försvarssamarbete som grundbult i ett ”säkerhetsnätverk”.

Saken blir varken säkrare av svensk Trumpkritik eller att Sverige är det land som Trumparna allra mest gillar att hata.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 2 2017.

Read More

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, brukar det heta. I politiken kan dock oralt ludd tvärtom vara skarptänk i syfte att egentligen inte säga något men på ett tydligt sätt. Löften blir målsättningar. Det är en del av politikens väsen. På gott och ont. Lögn rakt av spelar i en annan division. Har i alla fall gjort det.

I det senaste numret av den amerikanska tidskriften Time pryds omslaget av frågan Is truth dead? Frågan är ingång till en exklusiv intervju med Donald Trump med hans minst sagt problematiska relation till sanningen – om sig själv och andra – som utgångspunkt. Den egna egohypen. Obamas födelseattest, Hillarys pedofilpizza, avlyssningen av Trump Tower och så vidare. Allt förmedlat i twitterkaskader.

Fast inget av det som Trump gör är unikt.

Varken i modern eller historisk tid är skvaller och ryktesspridning något nytt i amerikansk politik, konstaterades i Gail Collins ”Scorpion Tongues – Gossip, Celebrity and American Politics” (William Morrow & Co 1998). Ett par äldre exempel. President Martin van Buren hade kvinnokorsett, var det en del som visste bestämt. Om Abraham Lincoln gick rykten i södern om att han var inte hade rent (vitt) blod i påsen. I norr var han krigsprofitör.

Varken skvaller som partipolitiskt vapen fenomen eller kopplingen mellan tilltron till ett rykte och politisk hemhörighet, är nya fenomen. Inte heller folklig vilja att ta ned höga-hästar-politiker på jorden. Men mycket är annorlunda (och än mer förstås sedan Collins bok kom ut). En mer cynisk tid. Ny teknologi. Nya medier. Symbiosen mellan underhållning och politik. Med Trump som ett komiskt bra exempel. Fast roligt är det inte.

Allt påverkar skvallrets kvalitet och bredd. Och spridningstiden har blivit nästan ingen – från oroad rykteskälla över flöden i sociala medier, till skämtsam tv-show på bästa tittartid. Och numera alltså även @potus (presidentämbetets officiella twitterkonto).

Skvaller som man inte gillar är det lätt att moralisera över, men skvaller är en del av livet. Som Collins skriver, det tillfredsställer behov. Det ger spridaren en känsla av att vara viktig, och binder samman berättare och lyssnare kring ”förbjuden” kunskap eller en förståelse av hur verkligheten verkligen är. Det avspeglar både dolda rädslor och uppfattningar om hur livet ska vara eller levas.

För att funka behöver ett rykte inte vara sant men det måste ha en klangbotten. Fake kan vara lika övertygande som äkta vara.
Så är då inget nytt under solen? En skillnad är förstås att Time riktar frågan till USA:s president. Det gör Trump unik. Men är frågan relevant?

Trump kan snarare föra tanken till filosofen Harry G Frankfurts ”On Bullshit” (Princeton University Press 2005). För den äkta ”skitsnackaren” spelar sant eller osant ingen roll. Kärnan, för the bullshit artist, är i stället att säga det som behövs höras för att uppnå dennes bakomliggande mål.

I det perspektivet faller det sig naturligt att Trump har förklarat krig mot medier som inte är ”alternativa” – och striden går vidare genom budgetangreppet på public service. Får Trump som han vill försvinner stödet till de statliga tv- och radiokanalerna PBS och NPR (liksom till National Endowment for the Arts).  Artikeln i Time är dock ett exempel på hur motkraften växer.

Men. Samtidigt som Trump är Trump, är han också en man av vår tid. En tid som präglas av en skepsis till strävan efter objektiv kunskap och där det centrala i stället har blivit att vara sann mot sig själv. Något som Frankfurt menar, är verklig bullshit.

Och, kan det tilläggas, den mylla i vilken fake news gror så det knakar.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 30/3 2017.

Read More