Claes Arvidsson

Archive
Försvarsberedningen

Häromdagen fattade Riksdagen beslut om Totalförsvaret 2021–2025. Vägen fram till försvarsbeslutet har knappast stärkt omvärldens intryck av svensk försvarspolitik. Och resultatet? Försvarsminister Hultqvist beskriver den successiva upptrappningen av försvarsanslaget från 60 till 89 miljarder kronor som en historisk ökning. Sant. Lika sant är att ökningen sker från historiskt låga nivåer.

Det kan också konstateras att som andel av BNP står sig satsningen dåligt i förhållande till den prioritering som görs i till exempel Finland. Och sett i relation både till den under åren uppkomna försvarsskulden i form av beslutade men icke realiserade projekt och behovet av nya förmågor, är försvarsbeslutet rätt och slätt otillräckligt.

Saken blir inte bättre av att det redan finns tydliga tecken på underfinansiering. Huruvida den så kallade kontrollstationen 2023 kan råda bot på det, är skrivet i stjärnorna. Lägg därtill behovet av system som försvarsberedningen inte lyfte i tillräcklig grad, till exempel drönare.

Utfallet hade dock kunnat bli mycket sämre om regeringen fått sin vilja igenom. Nu innebär beslutet att Försvarsberedningens förslag i huvudsak genomförs. Visst kan man – som alltid – ha synpunkter på tyngdpunktsläggande i och mellan försvarsgrenarna, men utan tvivel gör försvarsbeslutet skillnad. Tröskeln höjs.

Likväl hade signalen till omvärlden alltså kunnat vara, och borde ha varit, starkare. Detsamma gäller Nato och signalvärdet av den option på medlemskap som en riksdagsmajoritet bestående av C, KD, L, M och SD har ställt sig bakom.

I och med att Sverigedemokraterna är motståndare till ett svenskt medlemskap i Nato, är det fortfarande en majoritet som säger nej till att ta det sedan mycket länge naturliga steget i svensk säkerhetspolitik.

En Nato-option är dessutom en klen ersättning för den äkta varan. Inte ens om det verkligen föreligger ett ”snabbspår” med bilaterala säkerhetsgarantier i anslutning till att ansökan lämnas in, finns det några garantier för att dessa verkligen utfärdas. Detta får dessvärre ses som situationsbetingat, det vill säga att riskbilden är i grunden densamma som i dag. Värdet ligger i stället i att minska det formella steget till ett medlemskap.

Trion Löfven, Linde och Hultqvist rasar över tilltaget att ändra den säkerhetspolitiska doktrinen utan samförstånd. Det vill säga exakt det som regeringen rivstartade med 2014 genom att åter betona (militär) alliansfrihet och oberoende.

I verkligheten är försvars- och säkerhetspolitiken fast förankrad i Nato, men alltså utan säkerhetsgarantier.

Hur kan man då förklara att regeringen Löfven alltsedan tillträdet har agerat bromsare på vagnen? Ett svar är att försvaret inte ses som tillräckligt viktigt. Det bär syn för sägen att finansministern raljerar om smågodis och utpekar ökad tobaks- och alkoholbeskattning som finansieringskällor.

Ett annat svar – från ”fredsrörelsen” inom partiet – är att försvaret anses vara alltför viktigt. Att rusta upp försvaret är i det perspektivet inte fredsbevarande utan konfliktskapande. Säkerhetspolitiskt är rörelsen fast förankrad i illusionen om kalla krigets alliansfrihet. Det är Palme som går igen – och inlägger partiveto mot ett svenskt medlemskap i Nato.

För övrigt har Stefan Löfven tackat nej till att delta i Folk och Försvars kommande, denna gång digitala, rikskonferens.

Gästledare i Svenska Dagbladet 17/12 2020.

Read More

Rysslands krig mot Ukraina 2014 resulterade i ett alltför klent men ändå grovt underfinansierat försvarsbeslut 2015. En rad utredningar visade sedan på såväl på ett materielberg att bestiga som behov av ny materiel i form av alltifrån marschkängor till high-tech. En enig försvarsberedning landade 2019 i ett förslag för det militära försvaret 2021–2025, som innehöll mycket gott men vars totalbild i ljuset av vad som saknades ändå var blandad.

Enigheten sprack när regeringen inte vill binda sig för finansieringen (och därmed inte heller i realiteten för innehållet). Därefter följde cirkus Andersson & Hultqvist i paradnumret ”vi betalar inte” så till den milda grad att man nu får vara glad över att det överhuvudtaget blev en inriktningsproposition för totalförsvaret.

Propositionen bygger på försvarsberedningens förslag men saknar dess planeringshorisont fram mot 2030. Osäkerhet byggs in som inte förtas av nymodigheter som en kontrollstation. Samtidigt är det helt klart att satsning kommer att göra försvaret mindre anorektiskt. Försvarsförmågan stärks – och så kan man förstås ha olika uppfattning om prioriteringen mellan vapengrenarna är den rätta. Eller för den delen ställa frågan om det tas tillräcklig höjd för den vapenteknologiska utvecklingens möjligheter.

Från 2020 kommer försvarsbudgeten att växa med knappt 29 miljarder till 89 miljarder kronor 2025. Det är ett helt nödvändigt resurstillskott men innebär också risk för tillväxtvärk. Inte minst därför är det viktigt att det ska tas nya tag i fråga om styrningen av försvarsmakten. Den politiska styrningen ska bli mer strategisk men samtidigt ökar kraven på återrapportering till riksdagen. En utredning tillsätts med sikte på att tillskapa en ny myndighet för uppföljning och utvärdering av försvarsmakten. Båda delarna behövs.

I samband med presentationen av propositionen varnade försvarsminister Hultqvist framtida politiker för att göra om misstaget att låta nedrustning gå för långt. Han poängterade också att det tar lång till att bygga upp försvaret. Sant och viktigt. Likväl med en annan regering och en annan försvarsminister skulle det kunna gå fortare att bygga svensk försvarsförmåga. Alltså den som är själva grunden för vår trygghet i en allt otryggare tid. En tid som försvarsberedningen beskrev med ord som också återfinns i inriktningspropositionen:
”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i Sverige närområde.”

Och kan det tilläggas, i gråzonen pågår redan angreppen mot Sverige.
Rikets säkerhet skulle kunna öka markant med ett enda beslut om att göra Sverige till en fullvärdig medlem av Nato – och därmed omfattas av alliansens ömsesidiga försvarsförpliktelser. Det skulle både ha en avskräckande tröskeleffekt och utlösa hjälp i den händelse att Ryssland ändå väljer att kliva över. Till bilden hör ju dessutom att den svenska krigsplaneringen bygger på bistånd utifrån. Utan medlemskap är relationen dock inte säkrare än att det i realiteten blir situationens logik som avgör om hjälpen kommer.

Försvar byggs i enskilda delar men det som är avgörande för den faktiska förmågan är hur systemen kuggar i varandra. Sak samma med relationen mellan försvars- och säkerhetspolitiken.

Gästledare i Svenska Dagbladet 29 oktober 2020.

Read More

Försvarsministerns uppgift är att hålla gränsen, men för Peter Hultqvist handlar det om att hålla masken. Inte minst kommer den förmågan att prövas på dagens möte med Norges och Finlands försvarsministrar. I vanlig ordning lär Hultqvist tala om historiska satsningar på försvaret, men den försvarspolitiska verkligheten talar ett annat språk. Att så är fallet har tydliggjorts i samband med turerna kring den kraschade försvarsberedningen, igen budgeten och den i höst kommande försvarspropositionen.

Trots att regeringen Löfven skrivit upp allvaret i det säkerhetspolitiska läget är den inte beredd att prioritera rikets säkerhet (och än dystrare skulle det vara utan trycket från stödpartierna C och L). Visst finns det också nu mycket gott att säga när det gäller att stärka det militära försvaret. Kryssningsrobotar. Nya regementen. Nya korvetter. Återtaget av det civila försvaret fortsätter. Men vi är på efterkälken.

Öppenheten kring brister i försvarsförmågan är välkommen, men den politiska logiken haltar. Slutsatsen borde ju vara att den satsning som görs inte är tillräcklig och saken blir inte bättre av att ekonomin knappast lär räcka till den i förhållande till hotbilden blygsamma ambitionshöjningen. Till saken hör ju dessutom att det är en hotbild som mycket snabbt kan bli väldigt mycket värre – samtidigt som det tar tid att bygga försvarsförmåga.

Det finns i grunden ett förhållningssätt i regeringen till försvaret som är oerhört avslöjande. Definitionen av riktig ”sossepolitik” är att sätta ”välfärden” före den existentiella frågan om försvaret. Eller som finansminister Magdalena Andersson uttryckte saken när hon 2019 dissade notan från Försvarsberedningen: ”Alla som har gjort en budget, inklusive en tioåring, vet att man ställer saker mot varandra. Ska jag gå på bio, eller ska jag köpa godis?”

I krisbudgeten har regeringen och samarbetspartierna valt att med hjälp av ökad upplåning både ”gå på bio och köpa godis”. Det finns dock ett undantag. När det gäller tillskottet till försvarsekonomin ska det finansieras genom en budgetteknisk innovation i form av en bankskatt samt med höjda avgifter för alkohol och tobak.

Försvarsministermötet i dag är en påminnelse om att en av grundvalarna i den svenska försvarsdoktrinen är att vi inte kan försvara oss på egen hand och att Norden–Baltikum är ett stridsområde. Tillsammans är ett nyckelord – och det gör naturligtvis allianslösheten paradoxal. I stället för medlemskap i Nato bygger Hultqvistlinjen på multilateralt och bilateralt nätverkande. Inte minst har försvarsministern varit pådrivande för att kraftfullt fördjupa försvarssamarbetet med Finland.

Det är alldeles utmärkt, men frågan är hur utvecklingsbart det är när regeringen så tydligt visar att den inte tar försvaret på största möjliga allvar. Finland kommer nästa år satsa 2 procent av BNP på försvaret medan Sverige siktar på 1,5 procent 2025. Nyligen skickade Finlands försvarsminister Antti Kaikkonen i ett tal till och med en offentlig signal till Stockholm som inte borde ha kunnat missförstås.

”Till och med de bästa samarbetsarrangemangen hjälper inte om de samarbetsvilliga staterna saknar verklig militär kapacitet – eller ett engagemang för den långsiktiga utvecklingen av sina väpnade styrkor. Försvarssamarbete är möjligt – och meningsfullt – mellan kapabla stater.”

Det hjälpte inte. Försvarsuppgörelsen mellan regeringen och samarbetspartierna innebär att en ny försvarsberedning tillsätts efter valet 2022, att en kontrollstation införs 2023 och ett nytt försvarsbeslut fattas 2025. I stället för värnkraften i försvarsberedningens samlade förslag framemot 2030, skjuts Sveriges nationella förmåga på framtiden.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 23/9 2020.

Read More

Inget är mer grundläggande för en stat än att skydda sina medborgare och sina gränser. Rikets säkerhet ska försvaras i varje läge. Det är regeringens främsta uppgift. Orden föll tungt när statsminister Stefan Löfven talade i Sälen 2018, men det var allra mest tungomålstalande. Det är svårt att veta vad som ska till för en ändring – innan det är för sent. Militär förmåga tar tid att bygga.

Mellan den 3 och 12 augusti genomförde Ryssland övningen Ocean Shield 2020 med Kaliningrad som utgångspunkt för offensiva aktioner i syfte att etablera herravälde till havs och i luften i Östersjön. Marininfanteri tränade landstigning. Sedan gick en flottstyrka genom Öresund ut i Nordsjön, där man simulerade anfall med kryssningsrobotar mot mål till havs och på land. Efter fullgjort uppdrag återvände man till Östersjön för att radera kvarvarande motstånd och omöjliggöra hjälp sjövägen.

Och den förhöjda ryska marina övningsverksamheten (som under kalla kriget) har fortsatt, något som har lett till att Försvarsmakten nu genomför en beredskapsinsats som främst involverar marinen och flygvapnet.
På Gotland är armén på plats i Slite och Ljugarn. Allvaret understryks av att det nyskapade begreppet beredskapsinsats till skillnad från en beredskapskontroll inte är en övning, utan skarp verksamhet. Det är dock inte en beredskapshöjning utan en markering om att ”vi är vakna”. Fast ännu inte den svenska statsministern.

Några stenkast bort har den av folkliga demonstrationer pressade diktatorn Lukasjenko försatt krigsmakten i högsta beredskapsläge och kallat in reservister för att möta ett påhittat militärt hot från Nato – allt i ett försök att skapa en atmosfär av nationellt krisläge som ska möjliggöra för honom att sitta kvar som president.

Hur det kommer att sluta i Belarus är det omöjligt att sia om, men det är inte lätt att vara optimist. Inte minst när diktatorn Putin är skräckslagen för att längtan efter frihet ska bli större än rädslan för repression även i Ryssland.

Som statsministern så riktigt har framhållit påverkar utvecklingen i Belarus också vår säkerhet och stabiliteten i närområdet. Den fråga svenska folket bör ställa till Löfven är om detta är något som påverkar vår egen förmåga att bidra till rikets säkerhet och stabiliteten i närområdet. Svaret Löfven har givit alltsedan tillträdet 2014 ha ju varit att nej – ”vi betalar inte”. Därför havererade också det som i sak var en enig försvarsberedning (och nu manövrerar man som bäst för att manövrera ut stödbenen i C och L).

När det gäller den svenska linjen för att bekämpa covid-19 tillbakavisade statsministern i en DN-intervju (21/8) kritiken mot denna med att han självklart lyssnar på experterna (statsepidemiologen och hans kollegor).
Detsamma gäller uppenbarligen inte expertmyndigheten Försvarsmakten ifråga om försvarsanslagets tillväxt. När det gällde arbetsmarknaden sade Löfven att det var parterna som han lyssnade till, men viljan att lyssna på partierna är det sämre beställt med. I stället håller fienden i taktpinnen.

Försvarsminister Peter Hultqvist talar sig varm om historiskt stora satsningar på försvaret. Och ja, man satsar, men det centrala är förstås inte en jämförelse med hur läget var när det var som sämst utan den faktiskt gripbara militära förmågan, hur den står sig i förhållande till hotbilden och hur bristerna i bredd och uthållighet uppfattas av omvärlden.

Svaret är att rikets säkerhet kräver en ny regering. Också när det gäller försvarspolitiken.

Gästledare publicerad i SvD 26/8 2020.

Read More

Veckorna kom och gick – liksom deadline efter deadline – men försvarsminister Peter Hultqvist kunde aldrig utbrista i att ”we have a result”. I stället råder nu med en välvillig beskrivning en time out i förhandlingarna om det nya försvarsbeslutet 2021–2025, och om den gordiska knuten inte löses med ett anslagshugg kommer regeringen Löfven att få lägga en försvarspolitisk proposition utan stöd i riksdagen. 

Försvarsberedningen har lagt ett genomarbetat förslag som alla partier står bakom, men problemet är socialdemokraterna inte är beredda att betala notan (något som ytterligare kompliceras av notan ser annorlunda ut sedan tidigare okända kostnader dykt upp). Kort sagt, man fortsätter år av springnotspolitik. 

Man skulle kunna tycka att det när regeringen inte vill betala för det nationella försvaret, vore det skäl att ta de säkerhetspolitiska steg som skulle innebära att Sverige får större utväxling på insatta medel, det vill säga ett medlemskap i Nato. Steget till en formell allians ju är dessutom minimalt, men likväl gör det stor skillnad att vara eller inte var medlem.

I ett läge där USA under president Trump väljer att försvaga den transatlantiska länken – senast med aviserad minskning av de amerikanska styrkor som är stationerade i Tyskland – vore det också ett sätt att stärka det europeiska Nato. Visst kan man hoppas på ett presidentbyte till hösten men även om det skulle bli väsentligen annorlunda med Biden i Vita huset, är det realistiskt att räkna med att Europa framöver blir mindre viktigt för USA. Asien och Kina är så att säga det nya Europa.

Det borde i sin tur påverka regeringens politik att ha USA som säkerhetspolitiskt ankarfäste. Man skulle i alla fall kunna tycka att det nyligen klubbade regelverket rörande operativt militärt stöd med Finland också skulle omfatta övriga Norden. Det skulle dessutom ligga mer i linje med Sveriges ensidiga Solidaritetsförklaring (som omfattar alla medlemsländer i EU). 

Dissonansen i försvarspolitiken understryks av att (i alla fall) försvarsminister Hultqvist står bakom försvarsberedningens slutsats i rapporten Motståndskraft om att : ”Ett väpnat angrepp kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige.”

Sedan rapporten publicerades 2017 har både Must och Säpo tecknat en fortsatt mörkare hotbild inte minst med cyber i fokus. Men det är också viktigt att ta till sig den analys som försvarsberedningen gör av den globala utvecklingen. Även kriser långt bort påverkar Sverige. Den hotbilden har också blivit mörkare. Vi får inte vara främmande för tanken på ”skott i Sarajevo” i, för att ta ett exempel, Taiwansundet.

Finansminister Andersson och försvarsminister Hultqvist brukar som skäl till snålheten hänvisa till kostnaderna för att motverka det ekonomiska effekterna av corona. Men det finns en väg framåt. Den som Stefan Löfven i en artikel i Financial Times (16/6) vill gå i fråga om EU:s stödpaket märkt corona. 

Han betonar att krisåtgärderna inte får blandas ihop med andra utmaningar och vad gäller nästa EU-budget slår han fast att när nya prioriteringar görs krävs det omprioriteringar. Allt kan inte vara lika viktigt. Löfven har också helt rätt när han konstaterar att det är särskilt viktigt att medel endast används när man vet att de kommer att göra verklig skillnad. Och vad kan vara viktigare än rikets säkerhet?

Publicerad i Svenska Dagbladet 23/6 2020.

Read More

2015 moderaterna gjorde upp med regeringen om försvaret till 2020. I den s k försvarsöverenskommelsen ingick även C och KD. Liberalerna i Fp hoppade av förhandlingarna med motiveringen att anslagsökningen var otillräcklig i förhållande till behovet av att stärka försvarsförmågan. Den bedömningen var man inte ensam om den.

Under resans gång visade det sig dessutom – som det också varnades för – att kostnadsberäkningarna var ihåliga. Extra anslag tillfördes därför. Trots det mäktade Försvarsmakten inte med att uppfylla försvarsplanen.

Inför det kommande försvarsbeslutet har Ulf Kristersson slagit fast att moderaterna inte ännu en gång kommer att ställa sig bakom ett underfinansierat försvarsbeslut.

Det är viktigt att Kristersson håller fast vid detta nu när förhandlingarna är inne i slutskedet – både för den egna trovärdigheten och för försvaret. Deadline för den återinkallade Försvarsberedningen är satt till den 15 maj. Proposition ska sedan läggas i september för beslut senare under hösten.

Kort sagt, det får inte bli samma ritual som i tidigare försvarsbeslut; politikerna trycker in mer förmåga än vad man är beredda att betala för, och Försvarsmakten planerar med orealistiska prislappar.

Ett transparent och ekonomiskt hållbart försvarsbeslut är en framtidsinvestering i en bättre försvarspolitik. Men Sverige behöver också ett långt starkare försvar. Regeringen var dock inte ens beredd att finansiera Försvarsberedningens förslag från förra året i rapporten Värnkraft. Det ledde till att enigheten sprack och har därefter följts av turer, räkneövningar och politiska piruetter.

På vägen har nya kostnader dykt upp. Enligt ÖB skulle det saknas 55 miljarder. Slutsatsen är att utan anslagsökningar utöver dem som förslogs i Värnkraft med en successiv årlig tillväxt upp till 84 miljarder 2025, är det bara möjligt att uppfylla Värnkraft till 50 procent (och 75 procent till 2030). Ytterligare 15 miljarder i fördyringar har inte gjort bilden ljusare. Lägg därtill att viljan att stärka det civila försvaret också kommer att kosta.

Peter Hultqvist har prövat att lösa ut frågan om regeringens bristande betalningsvilja genom smörgåsbordstaktik; plocka upp delar av förslagen till Värnkraft till ett smalare försvarsbeslut på framför allt arméns bekostnad, men som ändå ska vara en helhet. Men Försvarsmaktens problem är ju inte precis övervikt utan snarare motsatsen. Det räcker inte med att försvarsministern – liksom han gjorde 2015 – talar om oerhörda och historiska satsningar. Och hotbilden har inte precis blivit ljusare.

Försvarsberedningen blickar ju framåt mot 2030 och det finns risk för att ekvationen löses ut genom i praktiken oförpliktigande åtagande bortom 2025. Eller att haka fast vid procentmål i en tid när ekonomin dyker och därmed öka försvarsanslagens andel av BNP. Det är inte någon lösning.

Och ja, i Coronans tid tydliggörs även allvarliga brister på andra områden som också kostar och att det i sin tur inskränker utrymmet för att öka försvarsförmågan. Men det är inget riktigt argument utan en bortförklaring.

Publicerad i Säkerhetsrådet 12/5 2020.

Read More

Precis som i Sverige ledde utbrottet av covid-19 till brist på sjukvårdsmateriel i Finland. Till skillnad från i Sverige kunde man dock öppna sina hemliga beredskapslager för att möta sjukvårdens behov. I Sverige är den strategiska reserven avvecklad till ett som nu alla inser mycket högt pris.

På frågan ”varför vi inte längre ansågs behöva beredskapen”, svarade socialminister Lena Hallengren att ”vi är i en extraordinär kris och jag vill inte peka finger på någon, för det är många som behöver tänka till över de system som vi har haft och hur vi har rustat oss”.

Kort sagt, skyll inte på regeringen. Men är det så enkelt? Hösten 2018 tillsatte dåvarande socialministern Annika Strandhäll en utredning om hälso- och sjukvårdens kapacitet att hantera allvarliga kriser. Hon poängterade dock att ”utredningen inte handlar om att vården inte har klarat sitt uppdrag utan om att se till att svensk hälso- och sjukvård också i framtiden kan hantera kriser och katastrofer”.

Krisinsikten satt alltså inte särskilt djupt – och detta trots att en rad utredningar och rapporter tidigare pekat på allvarliga brister i beredskapen. Ett exempel är utredningen ”Åtgärder vid allvarliga krissituationer” som kom redan hösten 2013 i vilken en rad problem identifierades, men som i stället för att ha lösts alltså blev föremål för en ny utredning.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att regeringen Löfven har ansvar för den senfärdigheten. Coronakrisen fogas därmed in i raden av ”affärer” och ”skandaler” som rör säkerhet och sårbarhet. Men upprinnelsen ska sökas längre tillbaka i tiden.

I sin memoar ”Min väg, mina val” (Albert Bonniers förlag 2007) skriver en stolt och nöjd Göran Persson om nedmonteringen av totalförsvaret från 2,6 procent av BNP 1994/95 till 1,4 procent budgetåret 2006/07:

”Processen tog tolv år, det vill säga hela min tid som finansminister och statsminister. I grova drag resulterade den i en halvering av försvaret… Gamla strukturer som funnits kvar ända sedan statsminister Tage Erlanders tid under kalla kriget har äntligen kunnat avvecklas.”

I den processen försvann också de hemliga beredskapslagren. Även om det mesta under Perssons tid handlade om försvarsuppgörelser mellan S och C var alla med på inriktningen av försvaret, som också fortsatte under alliansregeringarna. Det var ett kollektivt politiskt misslyckande, format av en tilltro till att den eviga freden brutit ut i Europa och att Sverige därmed kunde välja sina strider. I Finland var det kollektiva minnet ett annat. Totalförsvaret bevarades.

I en ny studie med den talande titeln ”När totalförsvaret föll samman” (Bihäfte till Kungliga krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift) granskar Katarina Engberg försvarspolitiken 1999–2005. Engberg som själv var med som tjänsteman på försvarsdepartementet, är inte lika nöjd som Persson.

Frågan vad att göra med försvaret var tänkt att med början i mitten på 1990-talet besvaras under en så kallad strategisk time-out på tio år under vilka ett väpnat anfall på Sverige ansågs som osannolikt. Det var inte feltänkt. I och med försvarsbeslutet 2004 försvann dock den grundläggande försvarsförmåga som skulle utgöra grund för anpassning till ett sämre säkerhetspolitiskt läge.

In tågade i stället experimentet nätverksförsvar med nyckelord som flexibilitet och kompetenser som byggstenar i ett litet, expeditionärt försvar och med försvarsplanering för internationell insats. Själva idén om ett totalförsvar försvann. Det civila försvaret skildes från det militära och ominriktades från en aktörsstyrd hotbild till funktionella sårbarheter. Hotbilden breddades.

På ett annat plan kan det som sker beskrivas som en banalisering när försvarspolitiken fylls av visionära koncept med svag förankring i verkligheten. Påhejad av utländska och svenska industriintressen blev tänkandet mer teknokratiskt.

Engberg är tydlig med att det är Försvarsmakten som hade (och har) problemformuleringsinitiativet. En lärdom att ta med i den försvarsdebatt som nu förs är alltså att det inte alls är säkert att Försvarsmakten vet bäst.

En annan slutsats är att försvarspolitiken skulle behöva en motsvarighet till det finanspolitiska rådet, eller i alla fall en, som Engberg efterlyser för Försvarsmakten, oberoende granskningsinstans. Hon varnar för särintressen och en generellt inom politikområdet dålig kunskap om försvarsekonomi.

Bra att Försvarsberedningen tog initiativ till ”förstudien”. Visst vill man veta mer.

Gästledare publicerad i SvD 9/4 2020.

Read More

Coronakrisen har visat att vår beredskap inte är god. Den hade kunnat ha varit så mycket bättre om totalförsvaret inte hade avvecklats när den eviga freden antogs ha brutit ut. Vi hade något som fungerade i volym och över landet i form av fältsjukhus och beredskapslager.

Rimligtvis blir ett resultat av Covid-19 omtänk både kring behovet av fältsjukhus och just-in-time. Viruset ställer också frågan till den nu återinkallade Försvarsberedningen om de föreslagna dryga 4 miljarder kronor verkligen är tillräckligt. MSB har äskat mer. För den som tidigare tvekat om svaret, torde det nu vara givet. Det vill säga nej.

Försvarsberedningen ska även hantera regeringens vilja att betala mindre än beredningen föreslagit för det militära försvaret och Försvarsmaktens önskan om delvis andra prioriteringar. Frågan om tillväxt till 1,5 procent av BNP till 2025 räcker, är dessutom redan besvarad. Med ett nej.

Samtidigt har Coronaviruset försatt välden i ett ekonomiskt chocktillstånd. Också för Sveriges del får detta stora samhällsekonomiska konsekvenser som gör att konkurrensen om medlen i statskassan hårdnar. Trycket på att gå snabbare fram med att återupprätta det civila försvaret kommer att vara starkt. Trycket får dock inte minska på att göra detsamma med det militära försvaret.

Kort sagt, om regering och riksdag inte förmår prioritera blir nästa försvarsbeslut ännu en övning i att igen i eftertid utbrista: vi var naiva.

Opinionen borde vara möjlig att vinna för en prioritering av rikets säkerhet. Ett exempel på detta är den positiva responsen på broschyren Om krisen eller kriget kommer. Ett annan är det stora intresse som Försvarsmaktens uppvisningar väcker. Ett tredje är att militärer i uniform på stan nu inte längre häcklas för ”stridspittar”.

Sett till media har bevakningen blivit så mycket mer omfattande både i riksmedia och lokalt. Det kanske bästa exemplet på att synen har förbättrats är två kulturartiklar i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Båda är positiva.

Hösten 2018 visade Stockholms stadsteater en dramatisering av Bertha von Suttners pacifistiska roman Ned med vapen (Suttner tilldelades Nobels fredspris 1905). Dramatiseringen var gjord av Stina Oscarson. Inför premiären anordnades ett samtal mellan mig och Oscarson om bland annat kärnvapen och Nato.

Det var inte mycket som vi var eniga om, om man säger så.

Det enda var nog att det är viktigt att samtala.

Döm om min förvåning när jag i samband med att Rikskonferensen i januari ägde rum läste en kulturartikel i SvD signerad Stina Oscarson. Utgångspunkten är ett samtal som hon hade med Försvarsmaktens hållbarhetschef Naznoush Habashian. Således handlade den gången varken kärnvapen eller Nato utan miljö. Likväl är artikeln intressant.

Ingen expert på Högkvarteret kommer någonsin kunna få mig att tro att våld är ett bra sätt att lösa konflikter på men jag måste ändå erkänna en växande ödmjukhet inför det faktum att Försvarsmakten– trots sitt grunduppdrag – ändå verkar sträva efter att göra så lite skada möjligt. Och allteftersom samtalet fortskrider får jag svårare att håna det faktum att Jas kan flyga på 100 procent förnybart bränsle eller att Sverige varit drivande i arbetet med att sätta standarder för miljöarbete inom både EU och Nato.

Och vidare:

När jag går ut från Högkvarteret har jag fortfarande inga siffror på försvarets del av våra samlade koldioxidutsläpp men jag inser att den artikel jag hade tänkt skriva inte längre är möjlig. Vi har ett demokratiskt fattat beslut att vi ska ha ett försvar och det finns spelregler i en demokrati som i tider som dessa känns viktigare att värna än att skriva något som riskerar att bidra till ökad polarisering. 

Kulturjournalisten Greta Thurfjells artikel i DN, också den från januari i år, är av en annan kaliber, men också den intressant med sina för några år sedan helt omöjliga vinklar. Den ena är att ÖB är snygg och trygg. Den andra är värnplikt som lösningen på vad som kallas manlighetens kris.

Jag är ingen så kallad möpare – militärt överintresserad person – inte egentligen, även om jag vid ett flertal tillfällen sett Försvarsmaktens dramatiska reklambilder och drabbats av en för mig mycket onaturlig känsla av patriotism, och även om jag brister i gråt av blotta tanken på den där plötsliga röda rutan i Om krisen eller kriget kommer-broschyren, den som meddelar att ´om Sverige blir angripet av ett annat land kommer vi aldrig att ge upp´.

Och vidare:

Nej, det som muntrar upp mig är att tidningarna under dessa välsignade januaridagar publicerar så många bilder på överbefälhavare Micael Bydén…Inte nog med att överbefälhavare Micael Bydén är en av de mest attraktiva offentliga personerna vi har i det här landet, och inte har fått tillnärmelsevis tillräckligt mycket uppmärksamhet för sitt utseende – han verkar också besitta ett lugn som få andra högt uppsatta militära och politiska ledare kommer i närheten av. Det är något med hans ansikte som kort och gott inger respekt. ”Så länge han är vårt lands militäre ledare är jag trygg!” tänker jag, utan att veta det minsta om huruvida det ens föreligger något militärt hot mot Sverige eller ej.

Thurfjell skryter glatt över att inte ha några kunskaper varken om hotbild eller, för den delen, krisande manlighet. Likväl är det inte ointressant att Micael Bydén blir föremål för ett idolporträtt på DN-kultur.

Så det finns ett opinionsläge att söka politiskt stöd i.

Men det finns också motstånd.

När Försvarsberedningen nu omstartar sitt arbete är socialdemokraterna representerade av två partier. Ett som ser behovet av en stark fredsskapande försvarsmakt och ett annat som har sina rötter i 1980-talets fredsrörelse. Pierre Schori är en övervintrarna. I ett debattinlägg i DN spelar han cyniskt på Coronassträngar och kräver att Aurora 20 ställs in. De medel som därmed kan frigöras ska gå till att bekämpa Corona. Schori motiverar kravet med att:

Coronaviruset och miljöförstöringen är ytterst påtagliga hot, akutare och reellare än ryssen.”

Inget nytt på den S-fronten alltså. Det nya är att inlägget inte är publicerat på DN-debatt utan som en insändare.

Read More

Det råder redan brist på officerare och den bristen kommer att bli än mer påtaglig framöver när försvaret ska växa. Att Försvarsmakten nu har infört ett temporärt stopp för återanställning av yrkesofficerare och civila medarbetare är en indikation i det lilla på hur illa politikområdet sköts. Tanken går snarare till en såpopera än till politik eller förvaltning som rationellt handlande.

Det finns mycket som kan tilläggas i fråga om förmågor, tajming och avvägningar i Försvarsberedningen slutrapport ”Värnkraft”. Det är dock det försvar som beredningen enades om, men som sprack på Socialdemokraternas ovilja att ställa sig bakom finansieringen. Sprickan blev ännu större när ÖB presenterade en alternativ plan som innebär att till 2025 kommer endast 50 procent av beredningens förslag vara på plats och 75 procent 2030. Det blev en riktig cliffhanger.

I syfte att lösa ut motsättningarna tillsatte förvarsminister Hultqvist en så kallad analysgrupp. I väntan på nästa avsnitt kan man fördjupa sig i rapporten Sammanställning av skillnader mellan Försvarsberedningens rapport Värnkraft och Försvarsmaktens underlag inför den försvarspolitiska propositionen med mera. Det är en olöst gåta i rapporten hur riksdagspolitikerna och Försvarsmakten har kunnat arbeta tillsammans i beredningen utan att som det verkar ha kommunicerat.

Försvarsministerns verbala paradgren har varit ambitionen att skapa ordning och reda i försvarsekonomin – samt vägra delta i anbudstävlan om försvarsanslagets storlek.

Försvarsbeslutet 2015 var dock sannolikt historiens mest underfinansierade, något som är en förklaringsfaktor bakom diskrepansen mellan försvarsberedningens förslag och Försvarsmaktens. En annan faktor är att Hultqvist faktiskt varit med och bjudit – fast under.

Kort sagt har försvarsberedningen byggt sitt försvar på en lösan ekonomisk grund. Ingångsvärdena har varit fel. Av cirka 100 miljarder i tänkta friska pengar 2021–2025, var hälften redan intecknade av Försvarsmakten för andra ändamål. Eller rättare sagt, det handlar om 36 miljarder kronor för verksamhet och 24 miljarder i underbud från Hultqvist i form av otillräcklig kompensation för prisökningar. För perioden 2025–2030 saknas 10 miljarder till och i realiteten ännu mer eftersom Högkvarteret inte har räknat på alla förslag.

Till turerna hör att de politiska partiernas representanter i analysgruppen inte har fått information om vad som har intecknats. Ja, i själva verket har de inte fått någon hemlig information alls (eftersom gruppen inte formellt har kunnat beläggas med sekretess). Så visst finns skäl till undran. Är det relaterat till inriktning? Eller kanske till försvarsindustrin?

Efter analysgruppens debacle är det enda rimliga att åter kalla in försvarsberedningen. Det vill dock inte försvarsministern, som vill behålla initiativet och lägga locket på i de kommande förhandlingarna om försvarsproposition och försvarsbeslut. Det som väntar är ett politiskt lackmustest för viljan att prioritera rikets säkerhet – lösa ut i alla fall en del av de knutar som blottlagts – genom att tillföra medel utöver den förstärkning som redan aviserats av försvarsberedningen. Alternativet är att helt plocka bort eller skjuta på tillförandet av förmåga. Kort sagt, fortsätta att hantera rikets säkerhet på lösa boliner.

Inte blir man precis lugnad av försvarsministerns ord om att ”min bestämda uppfattning och ambition är att vi inte ska ha någon underfinansiering i ett kommande försvarsbeslut”.

Gästledare i Svenska Dagbladet 24/2 2020.

Read More

För sju år sedan, i januari 2013, sjukskrev sig dåvarande överbefälhavare Sverker Göranson på grund av långvarig utmattning. På den tiden förnekades riskbilden mot Sverige. Försvaret betraktades som ett särintresse och den försvarspolitiska debatten handlade om nedskärningar. Sedan Sverker Göranson i en intervju med Svenska Dagbladet (30/12-12) hade berättat att försvaret bara skulle kunna skydda landet i en vecka vid ett anfall hade det tagit hus i helsike. Särskilt upprörda var företrädare från Rosenbad, eftersom den officiella linjen var att försvaret skyddade hela Sverige. 

Några dagar senare gjorde ÖB en halv reträtt. Han sade att beredskapen var tillräckligt god för att Sverige skulle hinna rusta upp i tid. Det skulle finnas varslingstid.

Ett år senare inledde Ryssland utan förvarning kriget mot Ukraina, där man ockuperade och annekterade Krim. Det kriget pågår fortfarande. Föreställningen att Sverige har gott om tid är nu borta, men i försvarspolitiken lever det långsamma tänkandet kvar. 

Pengar har sedan dess visserligen skjutits till för att genomföra Försvarsbeslutet 2015. Även inför nästa års försvarsbeslut görs en ekonomisk satsning som, med viss rätta, beskrivs som historisk av försvarsminister Peter Hultqvist. Men beloppen når ändå inte upp till den nivå som Försvarsberedningen anvisade i sin slutrapport Värnkraft. Därför har vi en animerad diskussion om försvarspolitiken och Försvarsmaktens överprövning av beredningen.

Nuvarande överbefälhavare Micael Bydén räknar med att beredningens förslag kommer vara genomförda till 50 procent 2025 och 75 procent 2030. Fokus ligger på ökad tröskelförmåga, att avvärja hot, och mindre fokus ligger på stridsförmåga i Sverige. Armén får stryka på foten om ÖB får sin vilja igenom. 

I en intervju med DN (18/1) beskriver Bydén omläggningen av försvarspolitiken som en ”mental utmaning”. Det kan beskrivas som att Försvarsmakten lider av växtvärk. Men den verkliga värken är att försvaret inte växer tillräckligt snabbt. Varför inte låta ÖB precisera vad som snabbt skulle kunna göras om mer pengar tillkom? En annan väg framåt rör det säkerhetspolitiska fundamentet ”ju mer vi är tillsammans”. Kan man snabba på fördjupningen av det nordiska försvarssamarbetet? 

Sverige brukar beskrivas som fredskadat. 200 år utan krig, en efterkrigstid av officiell alliansfrihet och en tro på evig fred efter Sovjetunionens fall. Det är dags att byta inställning. Och det enklaste sättet att snabbt höja tröskeln handlar om att tänka utanför fredsboxen, exempelvis fundera på kryssningsrobotar som ger Sverige möjlighet att slå mot fiendens territorium. Kryssningsrobotar ger en avskräckningseffekt som Sverige med sitt miniförsvar inte har råd att säga nej till. I händelse av konflikt kan kryssningsrobotar vara ett kostnadseffektivt sätt att eskalera till en nivå där vi får hjälp.

Någon ansvarskännande minister i regeringen Löfven borde också reagera på det indirekta hot om kärnvapenanvändning mot Sverige som den ryska ambassaden nyligen kom med (GP 20/1). På frågan från G-P hur Ryssland skulle reagera om Sverige lät USA eller andra Natostater använda svenskt territorium för militära syften vid en konflikt blev svaret: ”Det scenariot verkar rent hypotetiskt eftersom Rysslands pålitliga potential av kärnvapenavskräckande är den bästa garantin för att en sådan konflikt aldrig sker.” Att regeringen säger ifrån gentemot Kreml är i sig tröskelhöjande och det minsta vi kan begära.

Gästledare i Svenska Dagbladet 31/1 2020.

Read More