Claes Arvidsson

Archive
Försvarsberedningen

Sverige har en ny försvarspolitik med inriktning på snabb återuppbyggnad av den nationella försvarsförmågan. Inget kan tydligare illustrera förnyelsen än att försvarsanslaget 2024 ska uppgå till två procent av BNP, det som är golv i Nato.

I säkerhetspolitiken togs efter år av tövan steget fullt ut med ansökan om medlemskap i Nato – men det krävdes alltså ett krig i Europa för att komma till handling. Allianslöshetens tid skulle vara förbi och när den nu dröjer stagas säkerheten upp genom en stabiliserande biståndspolitik från alliansens centrala medlemmar.

Utredningar och ny lagstiftning har duggat och duggar tätt. Häromdagen levererade MSB och Försvarsmakten Krigets krav: En samlad bedömning av förmågan inom totalförsvaret.

Till bilden hör en bred institutionell förnyelse. Numera finns ett nationellt säkerhetsråd som leds av statsministern och som stöds av en nationell säkerhetsrådgivare. Det civila försvaret har fått en egen minister som sorterar under försvarsdepartementet. Nydanad är också Myndigheten för totalförsvarsanalys med ”ansvar för analys, utvärdering och uppföljning”.

Försvarsmakten har under decennier gjort sig mer och mer interoperabel med rådande Natostandard. Nu har det också skett organisatorisk anpassning i Högkvarteret i form av att försvarsstaben har återuppstått.

Förnyelsen har dock hittills stoppat upp vid Försvarsberedningen, det vill säga den institution som har till huvuduppgift att lägga grunden för en samförståndsdriven försvars- och säkerhetspolitik. Men finns det inte – mot bakgrund av att Försvarsberedningen inte har levererat säkerhet – goda skäl att resa frågan om bättre alternativ?

I praktiken avvecklades ju Totalförsvaret och att en återbyggnad (om än i snigelfart) påbörjades först efter att Ryssland 2014 inlett kriget mot Ukraina. Redan tidigare borde Putins tal i München 2007 och kriget mot Georgien 2008 ha fått – men fick inte – till resultat att politiken lades om. I stället kom senare ursäktande ord om ”naivitet” eller ”vi visste ju inte”.

Kort sagt, det rör sig om ett gigantiskt och partikollektivt politikmisslyckande på ett område som handlar om Sveriges fred och frihet.

Att så är fallet understryks när den nu arbetande Försvarsberedningen blickar bakåt i den säkerhetspolitiska rapporten Allvarstid. Behovet av att tänka om framgår än tydligare av att Försvarsberedningen faktiskt har gett den förda politiken underkänt politiken – och därmed även sig själv:

”Det har under lång tid funnits information och analyser som förutsett det allvarliga hot Ryssland på nytt kommit att utgöra mot Sverige, övriga Europa och världen.”

Det står också:

”Hanteringen av hotet från Ryssland har trots det i perioder präglats av bristande realism och alltför stora förhoppningar om en positiv utveckling.”

I rapporten ges det inte någon riktigt svar på frågan om vad som gick fel. För att få svar skulle det krävas en bred genomlysning av forskare av hur försvars- och säkerhetspolitiken blev till. En sådan skulle kunna därmed bidra till att undvika nya blindskär och kanske blottlägga systemfel.

En tänkbar väg framåt efter det att Försvarsberedningen avslutat sitt arbete våren 2024, är att göra en omstart i policyprocessen utifrån den nya struktur som har etablerats

Alltså lägga fast målsättningarna i den Nationella säkerhetsstrategin och sedan överlåta till Försvarsmakten och de ansvariga för det civila försvaret att leverera bästa möjliga totalförsvar. Den Nationella säkerhetsrådgivaren skulle därmed få en huvudroll för att göra grundarbetet i Statsrådsberedningen och med (till skillnad från Försvarsberedningen) tillgång till den allra hemligaste av information.

Samtidigt ligger ansvaret kvar där det ska vara, hos regeringen. På motsvarande sätt tydliggörs rollerna för Försvarsmakten respektive de ansvariga för det civila försvaret.

Processen blir därmed mer transparent. När resultatet landar i form av en SOU och en proposition kan det dessutom öppna för mer av kritisk prövning och alternativtänk i den offentliga debatten. Inte minst gäller det avvägningen mellan politisk och militär ”logik”. Eller, för den delen, balansen mellan satsningen på det militära försvaret respektive det civila.

I den institutionella förnyelsen skulle också – som redan finns på andra områden – kunna ingå ett fristående expertråd med uppgift att granska hur politiken genomförs. Rådet skulle också kunna tillföra flexibilitet mellan försvarsbesluten genom att lyfta omvärldsförändringar eller teknikskiften som påkallar justerade målsättningar.

Som det med all rätt påpekas i Allvarstid är det svårt att sia om framtiden. Det är dock inte någon ursäkt för att låta bli att söka efter en modell för hur försvars-och säkerhetspolitiken ska bli till, som minskar risken för politiska blockeringar, militära särintressen eller att alla ”springer åt samma håll”.

Och det blir inte mindre viktigt:

”Försvarsberedningen anser att svensk säkerhets- och försvarspolitik ska utformas för att hantera det hot Ryssland långsiktigt bedöms utgöra mot europeisk och global säkerhet. Risken finns att kriget i Ukraina blir långvarigt och kan eskalera. En eskalering kan innebära angrepp mot andra stater.”

Och:

”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller ytterligare hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Den antagonistiska hotbilden mot Sverige är bred och blir alltmer komplex.”

Ja, i själva verket pågår ju redan dagligdags ett krig mot Sverige genom cyberangrepp, i sociala medier och spioneri. Desto viktigare är det att när nu försvarsanslaget lyfts till en mer realistisk nivå, se till att vi framöver gör rätt saker.

Krönika i Altinget 12 oktober 2023.

Read More

Ska vi lägga ned Försvarsberedningen? Det är en fråga värd att fundera över i väntan på att den senaste upplagan ska komma med sin slutrapport nästa vår och sedan följas av ett nytt försvarsbeslut. För att vara mer precis: skulle ett annat upplägg kunna generera bättre beslut om Sveriges försvars- och säkerhetspolitik och därmed öka svensk säkerhet?

De senaste årens uppvaknande till trots är slutsatsen att Försvarsberedningen över tid inte har levererat ökad säkerhet i termer av bättre beredskap.

Huvudsyftet med detta parlamentariska forum har snarare varit att skapa politiskt samförstånd. Men när alla ska med riskerar det att leda till luddiga skrivningar och oklart definierade begrepp. Till den bilden hör en oklar rollfördelning, varierande kompetens och att processen bäst kan beskrivas som en förhandling om hotbilden – och en till denna anpassad försvarsförmåga. Lägg därtill att otillräckliga försvarsanslag från politikernas sida, och bristande implementeringsförmåga från Försvarsmaktens, har gjort att målen inte realiserats.

Vägen framåt borde i stället vara pregnans och tydlig ansvarsfördelning. Vi ska inte rädas debatten och den goda konflikten. Faktum är att den samlade politiken blev bättre när de borgerliga partierna hoppade av Försvarsberedningen 2019, och samförståndet rök. S-regeringen tvingades att i försvarsbeslutet 2020 betala en högre ”försäkringspremie” än man tyckte den var värd. Att den ändå var för låg är en annan sak.

Det är utmärkt att Försvarsberedningen i rapporten ”Allvarstid” slår fast att Sverige alltid ska ha en viss grundförmåga och därmed undvika att det nationella försvaret nedmonteras igen. Men det räcker inte. Utgångspunkten bör vara ett förmågestyrt och proaktivt försvar, inte ett hotbildsstyrt och reaktivt. Kort sagt vad vill vi att försvaret ska kunna göra på kort och lång sikt och vad behöver vi för militära förmågor för att uppnå detta.

Numera finns ett Nationellt säkerhetsråd som leds av statsministern. Inom ramen för den Nationella säkerhetsstrategin kan målsättningar (vad vill vi kunna göra) preciseras. Med strategin som grund kan Försvarsmakten sedan ges i uppdrag att leverera förslag om bästa möjliga försvar (hur ska målsättningarna uppnås).

Ansvaret att formulera målsättningar hamnar därmed där det ska ligga, hos regeringen. Och ansvaret för att uppnå dessa målsättningar hamnar också där det ska vara, hos Försvarsmakten.

En sådan process blir mer transparent än den nuvarande, och det som till syvende og sidst blir regeringens SOU och proposition ökar sannolikheten för kritisk prövning och alternativ. Inte minst gäller det avvägningen mellan politisk och militär ”logik”. 

Så ja, det är möjligt att tänka bortom Försvarsberedningen. Och den tankeprocessen skulle försvarsminister Pål Jonson kunna inleda med en spaning på hur andra stater gör.

Jonson skulle också kunna ta initiativ till ett fristående försvarspolitiskt expertråd, liknande det Finanspolitiska rådet, med uppgift att granska hur politiken genomförs. Rådets viktigaste roll skulle dock vara att tillföra flexibilitet genom att ta höjd för till exempel omvärldsförändringar eller teknikskiften som kan justera målsättningarna.

2016 landade utredningen ”Forskning och utveckling på försvarsområdet” på dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist bord. En viktig förändring som den resulterade i var att Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, fick ett basanslag som grund att kunskapa på. Utredningens fokus var höjd operativ förmåga och den inriktningen har legat fast när sektorn sedan dess har tillförts resurser. Här och nu är bra, men det viktiga är att ha rätt operativ förmåga över tid. Det finns därmed behov av akademisk forskning som kan bidra till ökad kunskap om långsiktig försvarsplanering.

Det säger mycket om den långvariga eviga-freds-mentaliteten att försvar och säkerhet är ett så underbeforskat område. Att mentaliteten nu förhoppningsvis är bruten gör det angeläget att forskningen ger svar på den övergripande frågan: Hur blir försvars- och säkerhetspolitiken till? Och tro mig, det finns hur många ingångar som helst till den frågeställningen.

För att forskningen ska kunna bidra krävs att forskningsfinansiärerna internaliserar att vi lever i krigets tid. Trots områdets samhällsvikt har ”försvar och säkerhet” varit praktiskt taget osynligt i Vetenskapsrådet och hos Riksbankens Jubileumsfond. Det kan man ändra på.  Försvarsmakten bör också satsa en större andel av sin forskning på dessa områden, eftersom det i slutänden är politik och inte teknik som inriktar den framtida försvarsförmågan.

Ledare i Svenska Dagbladet 8 september 2023

Read More

Allvarstid är titeln på Försvarsberedningens säkerhetspolitiska omvärldsbeskrivning. ”Aldrig mer” hade varit lika välfunnet. Eller, varför inte ”Vi har lärt oss läxan”:

”Det har under lång tid funnits information och analyser som förutsett det allvarliga hot Ryssland på nytt kommit att utgöra mot Sverige, övriga Europa och världen. Hanteringen av hotet från Ryssland har trots det i perioder präglats av bristande realism och alltför stora förhoppningar om en positiv utveckling.”

Hotbilden har inte tagits på allvar, kostnader och ledtider för förmågeuppbyggnad har felbedömts. En strategi byggd på att snabbt återta försvarsförmåga i en kris eller när ett krig startats, funkar inte.

Kort sagt, vägen framåt leder till skapandet av en stadigvarande svensk grundberedskap.

otalförsvaret ska inte heller dimensioneras utifrån en hotbild baserad på sannolikhet, utan i stället ta höjd för utvecklingsförlopp som, om de inträffar, får särskilt allvarliga konsekvenser.

Detta är kloka och länge efterfrågade grundläggande insikter. Synd bara att de har dröjt.

2017 väckte det uppseende när den dåvarande beredningen slog fast att ”ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas”. Numera är detta allmängods. Detsamma gäller att ”det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller ytterligare hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Den antagonistiska hotbilden mot Sverige är bred och blir alltmer komplex”.

Det går inte att, som det ibland görs gällande i debatten, slå sig till ro med att Ryssland är uppbundet av kriget i Ukraina. Ryssland omvandlas till en ”krigsstat” som snabbt kan mobilisera och som hittills bara delvis har tagit krigsmaskinen och andra förmågor i bruk.

Ryssland kommer, som beredningen slår fast, att för överskådlig tid att utgöra det dimensionerande hotet mot Sverige. Till helheten hör även Kinas långsiktiga geopolitiska ambitioner och hur dessa utmanar svensk och europeisk säkerhet.

Att bästa försvar är ett medlemskap i Nato, går som en röd tråd genom rapporten. Det tas alltså för givet att Turkiet och Ungern i närtid kommer att ratificera den svenska ansökan. Som saken står är det klokt. Om högmod skulle gå före fall vid Nato-toppmötet i Vilnius i juli, får beredningen laga efter läge. Det är ännu inte akut att tänka på en plan B.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet står bakom omvärldsbeskrivningen, men fortsätter trots detta att hålla fast vid att Sverige skulle kunna möta hoten bättre på egen hand som militärt alliansfria. Hur deras plan C ser ut är okänt. Fast det är ju så mycket annat som inte hänger ihop i de två partiernas politik.

En nyckelformulering i rapportens definition av det svenska nationella säkerhetsintresset är att ”vi är beredda att ytterst med vapenmakt försvara vårt land, vår befolkning, vår demokrati, vår frihet och vårt sätt att leva”. För att göra detta krävs det vapen och mycket annat för att skapa ett skarpt totalförsvar.

Det kommer att kosta, så frågan är om politiken förmår leverera när Försvarsberedningen om ett knappt år lämnar sitt förslag till utformning av totalförsvaret. Eller rättare sagt är frågan om det kan bli en bred överenskommelse mellan Tidö och Sveavägen 68.

Försvarsberedningens totalsågning av den förda försvarspolitiken kan jämföras med Magdalena Anderssons rosenröda självgodhet (SvD 18/6); som finansminister påbörjade hon tillsammans med Peter Hultqvist en historisk satsning på försvaret. Och nu anger hon ett anslagstak för försvaret på två procent av BNP. Det vi redan vet inte räcker till.

Tur att det blev regeringsskifte.

Ledare i Svenska Dagbladet 19 juni 2023.

Read More

Vi lever i krigstid. I Ukraina är hotet från Ryssland blodig verklighet.

I Sverige pågår storövningen Aurora 2023 med syfte att slå tillbaka samme angripare. Trots att försvarspolitiken har verklighetsanpassats går dock fortfarande alltför mycket sin gilla gång. Men i det som är vår tid går det inte an att politiken drar benen efter sig. 

Med krigets Europa som bakgrund borde det inte vara möjligt att ÖB Micael Bydén på grund av penningnöd tvingas varsla om neddragningar i den ordinarie verksamheten. Det vill säga den yttre säkerhet som vid sidan av den inre säkerheten är statens två kärnuppgifter. Men så är det.

Försvarsberedningen reagerar rätt när den i rapporten ”Kontrollstation 2023” (Ds 2023:12) drar slutsatsen att nästa försvarsbeslut behöver tidigareläggas ett år. Alltså löpa från 2024 i stället för 2025 i akt och mening att ta höjd för ett nytt säkerhetspolitiskt läge. Beredningen har också rätt när den pekar på en rad ”oplanerade” externa och interna skäl till varför det innevarande försvarsbeslutet inte fullt ut kommer att gå i hamn. Pandemi, krig och dyrtid har ett pris.

Försvarsberedningen uttrycker också oro över rätt saker på att-göra-listan, inte minst personalförsörjningen. Å ena sidan slutar gränssättande personal över hela skalan (med stridspiloterna som paradexempel), å andra sidan gapar väldigt många platser på officersutbildningarna tomma. I framtidsbilden ingår dessutom att stora pensionsavgångar väntar.

Problemet är att Försvarsberedningen inte gör något åt saken – trots att Försvarsmakten har visat sig oförmögen att hitta lösningar på en sedan länge känd problematik. Sverige rustar upp men utan officerare leder satsningarna inte till avsedd krigsförmåga. Rejält höjda löner skulle vara en god början.

Det finns en bred enighet om att Sverige ska uppnå Natos tvåprocentsmål så snart som det är praktiskt möjligt. Regeringen har för sin del slagit fast att det ska ske senast 2026. 

Kontrollstation 2023 skapar dock osäkerhet om vad detta egentligen innebär för försvarsekonomin. Å ena sidan stadgar försvarsöverenskommelsen från 2022 att målet om två procent av BNP handlar om anslag till det militära försvaret. Å andra sidan vill man nu räkna med en rad kostnader som inte direkt är knutna till just det militära försvaret. 

Det är fullt naturligt att Sverige i och med det kommande Natomedlemskapet harmoniserar beräkningsgrunden för försvarsutgifternas andel av BNP. Däremot är det helt orimligt om detta får till konsekvens att man därmed väljer att tolka överenskommelsen från 2022 i ljuset av den nya beräkningsgrunden. 

Det handlar då om uppskattningsvis 20 miljarder kronor som skulle ”stjälas” från försvarsbudgeten. 

Här behövs ett snabbt klargörande från försvarsminister Pål Jonson om att finansdepartementet inte kan få avdöma frågan. Annars finns risken för att Elisabeth Svantesson agerar som Magdalena Andersson skulle ha gjort och håvar in miljarderna för egna politiska behov.

Den 3 maj kommer den norska Forsvarskommisjonen att rekommendera en kraftig upprustning av försvaret. I uppdraget har legat att se framtiden an i ett 10–20-årsperspektiv. I pengar räknat är slutsatsen att Norge måste växla upp från dagens nivå på cirka 1,5 procent av BNP, till att betala en försäkringspremie på cirka tre procent av BNP.

Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina är Natos tvåprocentsmål inte längre ett tak utan snarare ett golv. Den insikten bör också Försvarsberedningen ta till sig. Två procent är bra. Tre procent är säkrare.

Ledare i Svenska Dagbladet 30 april 2023.

Read More

Mord, mordförsök och bombdåd har blivit gängkriminell dussinvara och därmed också en del av svenskarnas vardag. Medan polisen desperat jagar förövare, är politikerna på spaning efter nya lösningar. I sak gäller det att hitta effektiva medel för att möta systemhotande kriminalitet. Politiskt handlar det om att visa den handlingskraft och de resultat som oroliga medborgare förväntar sig.

Det är bra att Ulf Kristersson vågar säga att ”det blir värre och värre”, att det kommer att ta tid att knäcka gängen och att det krävs hårda tag för att lyckas. Däremot är det tveksamt om det tillför problemförståelsen något att som justitieminister Gunnar Strömmer beskriva gängkriminaliteten som ”inhemsk terrorism”.

Än mer tveksamt är förslaget att kalla in Försvarsmakten i kampen mot gängen. Jimmie Åkesson har i flera år föreslagit det, och för några år sedan uteslöt inte heller en pressad Stefan Löfven detta. Nu diskuterar Strömmermed försvarsminister Pål Jonson om hur försvaret kan bidra med handlingskraft. Det kan säkerligen även gå hem i stugorna. Men är det klokt?

Det långvariga tabu mot samverkan mellan polis och militär som skotten i Ådalen 1931 skapade, är borta. Det är utmärkt att Försvarsmakten till exempel kan bistå vid terrorismbekämpning. Men ska det också gälla vad Strömmer kallar ”inrikes terrorism”? Tabut hade nackdelar, men är det önskvärt att det ersätts av ”det omvända Ådalensyndromet” som öppnar för militär insats i fredstid?

Innan det politiska tåget går finns också anledning att svara på den principiella frågan om det är rätt att militären i fred får använda våld mot den egna befolkningen. Och bör det inte också utredas om militär personal har rätt utbildning för att bekämpa gängkriminalitet?

Det säkerhetspolitiska läget beskrivs som det mest allvarliga sedan andra världskriget. Då är frågan också om resurser verkligen ska tas från uppbyggnaden av det nationella försvaret för att sättas in i utsatta områden?

Med ett helt batteri av lagar, utredningar och strategier vill regeringen visa att man tar situationen på allvar. Så kan man se på Strömmers utspel om militären. Mot den bakgrunden är det emellertid svårt att förstå varför justitieministern ännu varken har återupprättat Beredskapspolisen, som avvecklades 2012, eller gjort en avsiktsförklaring. Det var något som före riksdagsvalet framstod som närmast en självklarhet vid ett regeringsskifte.

Det var också något som Försvarsberedningen redan 2017 efterlyste i rapporten Motståndskraft, som en del av stärkandet av Totalförsvaret: ”Höjd beredskap och krig, men även gråzonsproblematik i fredstid, kommer att kräva omfattande polisresurser för bevakning av skyddsobjekt och annan samhällsviktig verksamhet. De polisiära resurserna för en omfattande bevakning är idag begränsade.”

På beredningens att-göra-lista stod målet att förstärkningsresursen bestående av civilpliktiga poliser under ledning av yrkespoliser skulle uppgå till cirka 1 000 personer vid utgången 2021 och cirka 3 000 i slutet av 2025.

Men inget hände mer än prat. Om förslaget hade blivit verklighet hade beredskapspoliser nu exempelvis kunnat stå för bevakning under EU-ordförandeskapet – och därmed frigjort poliser för brottsbekämpning.

Det var alliansregeringen som avskaffade Beredskapspolisen, under entusiastiska hejarop från dåvarande Rikspolisstyrelsen och polisfacket. Polisen behövde minsann inte någon förstärkningsresurs och det säkerhetspolitiska läget sågs i perspektiv av den eviga freden. Och nu behöver polisen förstärkning samtidigt som det säkerhetspolitiska läget är alarmerande. Här finns, som man brukar säga, en läxa att lära.

Det är möjligt att Strömmer och Jonson enkom diskuterar en avgränsad möjlighet för Försvarsmakten att bidra med specialkompetens som polisen saknar. Risken är dock att det under trycket av den fortsatta brottsutvecklingen kommer att resas krav på mycket mer. Kort sagt, det är inte säkert att alla stenar ska lyftas.

Ledare i Svenska Dagbladet 7 februari 2023.

Read More

Nya stridsvagnar till den norska armén eller inte? 2017 beslöt Stortinget att skrota planerna på att livstidsförlänga Leopard 2A4 (inköpta begagnade 2002) och i stället satsa på helt nya. Det handlar om en order på 82 stridsvagnar till ett ordervärde på 19 miljarder NOK med planerad infasning 2025–2027. Nyligen avgav Forsvarsmateriell (norska FMV) sin hittills hemliga rekommendation i fråga om valet mellan tyska Leopard 2A7 och sydkoreanska K2 Black Panther.

Ändå är det osäkert om det blir någon affär.

Det slog ned som en politisk bomb när det avslöjades att Forsvarssjef Eirik Kristoffersen, bytt ståndpunkt och vill sätta punkt för upphandlingen. Det blir för dyrt i förhållande till den försvarseffekt som kan uppnås, menar han. Det är bättre att satsa på rörlighet och eldkraft i form av nya helikoptrar, långräckviddigt luftvärn och i Finnmark ett nätverk av patruller som tillsammans med sensorer och satelliter kan ge en god lägesbild.

Saken blev inte mindre anmärkningsvärd eftersom rådet till försvarsminister Bjørn Arild Gram var från Kristoffersen personligen. Ärendet var inte berett i sedvanlig ordning och der är något som kritiker har reagerat på. Det är dock ett agerande som avspeglar en bärande bjälke i Kristoffersens syn på soldatskap: vikten av att ha modet att protestera och säga nej.

Arméchefen är inte glad och inte heller Chefen för det operativa högkvarteret, men Forsvarssjefen har också stöttepelare att luta sig emot i till exempel Försvarsstaben. Kort sagt, det är inget nytt på stridsvagnsfronten. Det har länge stått strid om stridsvagnarnas plats i det norska försvaret av Nordnorge och Finnmark. I diskussionen (se till exempel inlägg på Stratagemoch i Nordnorsk debatt) tolkas nu dagens bistra verklighet för eller emot i fråga om avskräckning, erfarenheterna från Ukraina och konsekvenserna av Sveriges och Finlands (kommande) medlemskap i Nato. Med mera.

Det är inte någon enkel politisk fråga. Inköp av nya stridsvagnar finns med som en egen punkt i regeringen Jonas Gahr Støres programförklaring i Hurdalsplattformen från hösten 2021 – och med Senterpartiet i koalitionen med Arbeiderpartiet som stark förespråkare för armén, hemvärnet och ”distrikten”.

Beskedet från SP:s försvarsminister Gram är att upphandlingsprocessen ska rulla på som planerat. Alltså med sikte på att i närtid genomföra köpet.

Parallellt pågår dock två ”utredningar” med bäring på stridsvagnarnas vara eller icke-vara. I november fick Kristoffersen i uppdrag att avge sitt Fagmilitære råd inför utarbetandet av nästa Langtidsplan 2025–2029. Som medskick fick han ett antal hur-frågor:

  • styrke egen forsvarsevne med særlig vekt på nordområdene?
  • styrke samvirket med allierte og NATO?
  • utvikle personell- og kompetanseområdet
  • motstå sammensatte trusler og bidra til å redusere samfunnets sårbarhet?
  • styrke totalforsvaret og motstandsdyktigheten i samfunnet?
  • øke evnen til å ta i bruk ny teknologi som kan styrke forsvarsevnen og effektivisere og modernisere Forsvaret?

Svaren ska ligga på försvarsministerns bord senast 31 maj 2023, men vad gäller stridsvagnarnas roll i försvaret har svaret alltså redan kommit. Dock – och tyvärr – utan att argumenten för och emot har redovisats i fråga om påverkan på det som är försvarets främsta uppgift: att ”sikre troverdig avskrekking med basis i Natos kollektive forsvar”. Kort sagt, när det gäller förmågan att i Nordnorge, vid ett ryskt strategiskt överfall, hålla stånd och etablera ett artikel 5-läge för att därmed utlösa bistånd från alliansen.

Traditionellt har detta handlat om att hålla territoriet, men Kristoffersens utgångspunkt verkar snarare vara ”operationell nektelse” (denial) i stället för ”kontroll”. Kanske med inspiration från den amerikanska marinkårens globala Force Design 2030. Vem vet?

Samtidigt arbetar en (icke-parlamentarisk) Forsvarskommisjon. Den tillsattes i december 2021 med fokus på inriktning och utformning av det militära försvaret i ett 10- till 20-årsperspektiv. Till frågeställningarna hör:

”Hvilke mekanismer, kapabiliteter og roller må prioriteres i forsvarssektoren for å bedre forstå, motvirke og forsvare nasjonale sikkerhetsinteresser mot et bredere utfordringsbilde og hva kan prioriteres ned for å gi rom for dette?”

Forsvarskommisjonen ska avrapportera senast 3 maj 2023.

Kanske är det i det perspektivet läckan om Kristoffersens nej ska ses. Som ett slags ”garanti” för att skjuta på beslutet genom att tränga in frågan på Forsvarskommisjonens agenda. En annan tolkning är att inspelet är en del i en förhandlingsprocess, som i slutändan leder till inköp av färre stridsvagnar och därmed frigörande av medel för alternativ användning. Stridsvagnar efterfrågas ju av Nato och stridsvagnar är en nödvändig förmåga givet önskan om att ha mekaniserade förband.

I samband med att Kristoffersen tillträdde fanns det en viss undran hur han skulle klara den ”politiska sidan” av rollen som Forsvarschef. Det återstår att se om det ”personliga rådet” är ett utslag av detta eller av motsatsen – att han lärt sig spelet.

Det bästa vore naturligtvis om striden leder till en rejäl höjning av försvarsanslaget från dagens ca 1,5 procent av BNP. Norge har råd både med ”stridsvagnar och helikoptrar”. Oljefondens marknadsvärde uppgår till knappt 12 500 miljarder NOK. Den så kallade handlingsregeln stadgar dock att staten i genomsnitt över tid bara kan ta i anspråk den uppskattade realavkastningen på tre procent årligen.

Tanken med att på det sätt binda politikerna är att själva fondkapitalet inte ska urholkas utan att fonden som tänkt ska kunna gagna kommande generationer. Det handlar också om att rida spärr för överkonsumtion av oljepengar i statsbudgeten med påföljande negativa konsekvenser för fastlandsekonomin i form av förlorad konkurrenskraft.

Allt detta är förstås bra. I normala tider. Men det råder inte normala tider utan krig i Europa och med oöverskådliga effekter över lång tid. För kommande generationer. Och dessutom skulle ett extra uttag ur Oljefonden för att kunna köpa vapensystem utomlands bara få marginell påverkan på fastlandsekonomin.

Så til syvende og sidst är det en fråga om politisk vilja.

**

Med kriget i Ukraina och de (kommande) svenska och finländska medlemskapen i Nato som två centrala ingångsvärden, har regeringen återstartat Försvarsberedningen. Våren 2024 ska ordföranden Hans Wallmark (M) avge slutrapport om det militära och civila försvarets inriktning och utformning inför det kommande försvarsbeslutet 2026–2030.

I uppdraget ingår även att nästa år agera kontrollstation för försvarsbeslutet 2020 i syfte att säkerställa att förstärkningen sker enligt plan och inom ekonomisk ram.

Det kan vara en idé att i skenet av omvärldsutvecklingen ta en funderare på om det också i Sverige finns anledning att omprioritera, men också att gå i snar dialog med Oslo. Det norska vägvalet blir också ett ingångsvärde för försvarsberedningen. Sverige och Finland är de allierade som snabbast kan rycka in på Nato:s nordflank.

Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 27 dec 2022.

Read More

Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj har visat hur en politisk ledare kan växa i ödestimmans stund. Detsamma kan sägas om Tysklands förbundskansler, socialdemokraten Olaf Scholz, som på djupet insett att det ryska fortsättningskriget i Ukraina också är en tysk nationell kris. Putin utmanar fred och säkerhet i hela Europa. Tyskland lägger därför om den politiska kursen. Radikalt.

Ett besked från koalitionen med De Gröna och Fridemokraterna är att Tyskland i år satsar ytterligare 100 miljarder euro för att rusta upp försvaret. Därefter ska mer än två procent av BNP gå till försvaret. Tyskland ska också ta krafttag för att minska sitt farliga energiberoende. Det visar sig också inkludera en omprövning av nedläggningen av kärnkraftverk. Som finansminister Christian Lindner uttryckte det: ”[V]i har vaknat ur en självgod dröm”.

Det är dock inte säkert att politiska ledare växer med uppgiften. Det är fint att statsminister Magdalena Andersson visar intresse för försvaret genom att göra förbandsbesök, men hon verkar i grunden inte förstå vad som nu krävs av politisk handlingskraft.

På besök i Helsingfors i början av december – samtidigt som den ryska styrkeuppbyggnaden pågick för fullt – tog Andersson avstånd från vapenskrammel. Inte ens när USA informationsdelade hotet om en storskalig attack mot Ukraina gick larmet. När Ukraina bad om militär hjälp dröjde regeringen politikenligt med att be ÖB föreslå ett paket. Först häromdagen presenterades det förslag som riksdagen under måndagen sade ja till.

Magdalena Andersson kämpade länge emot ett sammankallande av Försvarsberedningen för att dryfta här-och-nu-medel till försvaret och det nya säkerhetspolitiska läget. Den striden förlorade hon. Nu är Andersson öppen för att skjuta till extra medel för 2022, men i övrigt ska Försvarsbeslutet ligga fast till 2025. Detta trots att det enda vi med fullständig säkerhet vet,  är att den grund som försvarsbeslutet stod på är raserad.

Försvarsberedningens arbete bör därför vara långt bredare och mer omfattande än att hantera ÖB:s till regeringen inlämnade shoppinglista för 2022. Det måste dessutom gå att snabba på den planerade långsamma upptrappningen av försvarsförmågan till 2030. Också det civila försvaret i bred mening måste rustas i perspektiv av det som faktiskt är ett krigshot. Och ett hot med kärnvapen.

Det behövs även klarhet i säkerhetspolitiken. När det gäller Nato är Putins röda linje också regeringens – och med samma argument om att medlemskap skulle bidra till instabilitet. Saken blir knappast bättre när Andersson i en intervju i Expressen (24/2) inte gav klart besked om att Sverige kommer att bidra militärt vid ett angrepp på Baltikum. Samtidigt som den svenska allianslösa linjen bygger på en förhoppning om att i nödens stund kommer nog ändå hjälpen.

Tiden kräver mer än så. Försvarsberedningen bör både ta sig an frågan om medlemskap i Nato och sikta på att försvarsutgifterna ska uppgå till 2 procent av BNP senast år 2025. Det är dags för Magdalena Andersson att slita blicken från den pågående valrörelsen och i stället göra en Scholz.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 1 mars 2022.

Read More

Sveriges säkerhetspolitiska läge är mycket allvarligt. Samtidigt leds landet av en tidigare finansminister som var ”huvudarkitekten” bakom det förra underfinansierade försvarsbeslutet och som med raljerande pedagogik diskuterat försvarsanslaget i termer av godis. Symtomatiskt nog fanns inte försvar och säkerhet med när Magdalena Andersson som nybliven partiledare lade fast sin reformagenda.

Åtskilliga har noterat att det dröjde innan statsminister Andersson reagerade på Rysslands önskan om att införliva Sverige i den egna intressesfären. Trots rådande kristid höll hon inte heller huvudanförandet vid Folk och Försvars Rikskonferens. Försvarsministern blev stand in med tal inte bara om försvar utan också om behovet av att trycka till friskolorna.

Kort sagt, vi får hoppas på att lärokurvan går brant uppåt. De fyra borgerliga partierna och SD har krävt att försvarsberedningen kallas in. Så kan en bred förankring i krishanteringen uppnås, och Försvarsmakten tillföras extra medel i vårbudgeten för att i närtid stärka försvarsförmågan. Kommer Andersson att ta till sig den möjligheten vid det partiledarmöte om säkerhetsläget som hon har inbjudit till på onsdag? Låt oss hoppas.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna valde att inte ställa sig bakom överenskommelsen om försvarsbeslutet 2021–2025 som Centern och Liberalerna ingick med regeringen Löfven. Man ville inte ställa upp på fortsatt underfinansiering av försvaret. Saken blev knappast bättre av att redan före omröstningen i riksdagen kom det larmrapporter om ofinansierade fördyringar på 10 miljarder kronor. Efter voteringen har det larmats igen. Försvarsmakten har för sin del lagt om den tolvåriga investeringsplanen.

Så ja, det är bra att man i oppositionen nu försöker väcka Andersson & Hultqvist, men ringklockan har skrällt många år innan Putin gjorde sitt senaste drag med röda linjer i en ny europeisk säkerhetsstruktur; linjer som i praktiken skulle rycka undan grunden för Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Samtidigt gnisslar det betänkligt om försvarsviljan.

Faktum är ju att regeringen styr landet på en oppositionsbudget signerad M, KD och SD. I denna flyttades inte en krona till Försvarsmaktens anslag (UO6 1.1–1.4) förbandsverksamhet och beredskap, internationella insatser, materiel och anläggningar samt forskning och teknikutveckling.

I de tre partiernas enskilda budgetförslag ståtade KD med noll extra kronor till försvaret och M ville flytta på futtiga 20 miljoner. SD ville däremot ge försvaret 2,5 miljarder extra, men det var tydligen inte så viktigt när det kom till kritan eftersom SD enades med de andra om… noll kronor.

Liberalerna och Centern, som nu känner Putin flåsande i nacken, var mindre oroliga när de egna budgetmotionerna skrevs. L bjöd noll kronor i förstärkning medan C plussade på med 20 miljoner.

Så ja, ”vi” har varit naiva igen.

Det vore naturligt för en snabbinkallad Försvarsberedning att även ta sig an den säkerhetspolitiska linjen. Socialdemokraterna låter inte längre bara som Hultqvist (aldrig gå med i Nato) utan också som Linde (aldrig uteslutit medlemskap). Vad det innebär är värt att testa. Kanhända skulle det vara möjligt att finna enighet i en konsensusskapande formulering som kan rymma andan i den option om medlemskap som en majoritet i Riksdagen önskar, men som S säger nej till.

Problemet är dock att inte ens en klart uttalad option ändrar något i sak – vi blir inte säkrare. Och dessutom står det ju oss redan fritt att söka om medlemskap.

Försvarsminister Hultqvist har beskrivit den mycket synliga beredskapshöjningen på Gotland som ett sätt att visa suveränitet. Men vill vi verkligen hävda Sveriges suveränitet görs det genom ett fullt medlemskap i Nato. Och, förstås helt grundläggande, en snabb förstärkning av vår egen nationella försvarsförmåga.

Ledare i Svenska Dagbladet 24 jan 2022.

Read More

Det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde och i Europa har försämrats. Hotet mot Sverige har breddats och blivit mer komplext. Mot den bakgrundsbeskrivningen meddelade statsminister Löfven i regeringsförklaringen att ”en ny, uppdaterad nationell säkerhetsstrategi” tas fram. Utmärkt. Bortsett från att den gamla var ”dead on arrival” och att det krävs mer än en ”uppdatering” för att den inte ska föra tankarna till återupplivandet av den döda papegojan i Monty Pythons sketch.

Den första strategin lanserades 2017 och innebar ett genombrott för att tänka i termer av nationella intressen och mål. Den var dock inte mycket att hålla i handen. Hur målen skulle nås angavs inte. Det var mer ett slags viljeförklaring (läs önskelista) än en faktisk strategi som angav vilka medel som skulle användas. Konsekvenserna har inte låtit vänta på sig.

Att rusta upp för att ”möta militära hot och väpnade angrepp” beskrevs då av Löfven som ”en kärnuppgift för staten. Trots det har regeringen fortsatt att i försvarspolitiken marschera under mottot ”vi betalar inte”.

Det som då betecknades som ”det bredare säkerhetsarbetet”, som ”skydd mot epidemier” och ”kamp mot organiserad brottslighet”, ger också en sorglig illustration till glappet mellan ambition och förmåga. Resultaten har inte varit direkt lysande, om man säger så.

Strategin var en pendang till det Säkerhetspolitiska råd som inrättades efter statsminister Löfvens tillträde 2014. Genom detta skulle ”säkerhetsfrågorna” kunna hanteras på ett ”samlat sätt” och ”stärka förmågan att effektivt och samordnat möta omedelbara och långsiktiga hot och utmaningar”. Det Säkerhetspolitiska rådet har också mestadels fungerat som pynt – politisk yta mer än säkerhetspolitiskt djup.

Att döma av det senaste exemplet på en strategi signerad regeringen Löfven är det tyvärr hög risk för att den uppdaterade säkerhetsstrategin också kommer att lida brist på strategiskt tänkande.

Domen från Näringslivets Regelnämnd över skrivelsen ”En förenklingspolitik för stärkt konkurrenskraft, tillväxt och innovationsförmåga” är inte nådig. Det är bra med relevanta mål som anger en färdriktning men ”samtidigt saknas konkretion om hur långt regeringen vill nå, hur målen ska uppnås och i vilken takt”.

Men mönstret kan brytas. Till hjälp för regeringen finns det nu en manual att tillgå för vägen framåt i ”En nationell säkerhetsstrategi – till vilken nytta” (Kungliga Krigsvetenskapsakademien 2021).

I skriften dissekerar Bengt Sundelius, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet och Försvarshögskolan, och Bo Richard Lundgren, ledamot av KKrVA, den nuvarande säkerhetsstrategin och kommer med en rad förslag till hur den kan förbättras för att fungera som en verklig strategi.
På ett plan handlar det om sådant som att sortera de olika målen (prioritera ”överlevnad”) och hoten (alla är inte lika viktiga). Centralt är förstås också att lyfta fram vilka proaktiva åtgärder som Sverige avser att ta till för att möta hoten, liksom att peka ut vem som ska göra vad.

En tanke är att som en motsvarighet till Försvarsberedningen inrätta en Säkerhetsberedning. En poäng är att ge denna – och därmed riksdagen – ”äganderätten” till strategin. Beredningen skulle också bli ett viktigt instrument för uppföljning och ansvarsutkrävande. Dimensioner som nu i stort sett saknas.

Publicerad i Svenska Dagbladet 27/9 2021.

Read More

Stefan Löfvens besked att han lämnar som partiordförande och statsminister i samband med partikongressen i november, kom som en överraskning. Dagen efter hopade sig goda ord från politiska motståndare om vilken hyvens kille han är. Det är ett civiliserat sätt att påminna om att det bortom den politiska konflikten också finns en känsla av gemenskap.

Dagen efter – i betydelsen baksmälla – är tyvärr också ett slags sammanfattning av Löfvens ledarskap och det Sverige han lämnar efter sig. Han har hållit ihop partiet och under extraordinära förhållanden trixat ihop regeringsmakten under två mandatperioder.

Säkerhet har inte varit Löfvens paradgren

Men partiet och makten är inte allt utan som statsminister ska man även leda med ansvar för landet. Grunden för detta är att säkerställa den inre och den yttre säkerheten. Detta har dock inte – för att uttrycka det milt – varit Löfvens paradgren.

I regeringsförklaringen 2017 förkunnade Löfven att ”organiserad brottslighet har ingen plats i Sverige.” Han talade också om straffskärpningar – dock utan att nämna den egna regeringens saktfärdighet. Det är tack vare en ihärdig opposition i riksdagen som lagstiftningen även senare har verklighetsanpassats.

Den organiserade gängbrottsligheten har dock fått allt större plats i Sverige. I dagsläget klassificeras 60 stadsdelar av polisen som ”riskområden,” ”utsatta områden” och ”särskilt utsatta områden”. Omkring 600 000 människor bor i dessa områden. Och olusten sprider sig. Gängrelaterade mord och mordförsök har blivit vardag. Våldet är inte heller längre bara ett storstadsfenomen.

I en ny utredning föreslås ännu en rad straffskärpningar med sikte på att komma åt gängkriminaliteten. Utredningsförslaget tänks dock införas först om två år, eftersom det först då kommer att finnas tillräckligt med plats i fängelserna. Regeringen vill också se en bidragsfinansierad satsning i kommunerna på förebyggande arbete. Någon övergripande plan för hur arbetet ska se ut eller vilka mål som ska uppnås finns dock inte.

För att använda ett av statsministerns favorituttryck; det är inte acceptabelt. Samma sak gäller Löfvens hantering av den yttre säkerheten.

I Försvarsbeslutet 2015 fick Socialdemokraterna med sig alla partier utom liberalerna i Folkpartiet. Här lyckades man med att både leverera ett alltför svagt försvar och samtidigt ta underfinansieringen till en historisk nivå. Trots extra anslag gick som det gick.

Vägen fram till Försvarsbeslutet 2021–2025 var rena politikfarsen men till slut gick det i hamn. Den successiva höjningen av anslaget från 60 till 89 miljarder kronor kan beskrivas som historisk, men bara utifrån historiskt låga nivåer. Om regeringen hade fått sin vilja igenom hade utfallet blivit mycket sämre, men den politiska oppositionen tog striden.

Och den striden kommer att behöva tas igen. Också när det gäller Polismyndigheten, Tullverket och Kustbevakningen, som alla har varnat för nedskärningar om inte snabba cash tillförs.

Så vem träder till som partiets hövding? Magdalena Andersson står högst på listan över kandidater. Blir hon också statsminister kommer säkerhet inte heller framledes vara regeringens prio 1. Som finansministern 2019, med en väl så talande retorisk fråga, uttryckte sig i samband med sitt nej till att betala Försvarsberedningens nota för försvarsbeslutet:

”Ska jag gå på bio, eller ska jag köpa godis?”

Svaret lär nog bli fler ”familjeveckor”. 

Krönika publicerad i Altinget 27/8 2021.

Read More