FOI:s analytiker gjorde en något annorlunda tolkning och sammanfattade 2014 med att ”Ryssland är berett att använda militära medel för att nå sina utrikespolitiska mål – och i den processen rita om Europas karta” (RUFS Briefing No 25).

Till den djupt oroande bilden hör den ryska upptrappningen i Östersjön. Övningsmönstret har ändrats under flera år. Det har blivit mer intensivt och med en aggressiv inriktning. Häromdagen trappade man upp igen. Inom ramen för en flygövning deltog även det ”tyngsta artilleriet” i form det strategiska kärnvapenbärande bombflyget.

Trycket ökar. Signalerna blir tydligare. Frågan är då förstås hur Sverige ska svara. Putin lyssnar ivrigt.

I förra veckan talade försvarsminister Hultqvist inför Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Det var ett på många sätt bra tal. Inte undfallande. Problemet är att skillnaden mellan ord och det som Sverige förmår i handling är skrämmande stor.

Det låter bra när Hultqvist slår fast att ”vid beslut om höjd beredskap ska alla krigsförband inom en vecka kunna användas samtidigt”. Synd bara att krigsförbanden till stor del består av värnpliktiga som övade senast 2009.

Säkerhetspolitiken blev ihåligare när Stefan Löfven opåkallat – ja, om man bortser från Putin och de egna neutralisterna – i regeringsdeklarationen ändrade den säkerhetspolitiska linjen genom att säga nej till medlemskap i Nato.

Från Allianshåll krävs utredning (särskilt eftersom Bertelmans utredning visat på begränsningarna i alla andra spår). Men Hultqvist avfärdar med hänvisning till att säkerhetspolitiken inte ska föras med hastiga förändringar. Med tanke på att man just gjort detta är det argumentet mindre tungt vägande än det om rikets säkerhet.

Och så framhålls det att partierna har kommit överens i Försvarsberedningen och nu ska sitta still i båten. Innehållsligt pekar rapporten ”Försvaret av Sverige – Starkare försvar i en osäker tid” i motsatt riktning.

Kom att tänka på något Assar Lindbeck sagt: ”Politiker använder statistik som en berusad använder en lyktstolpe, som stöd snarare än som belysning.”

GÄSTLEDARE I SVENSKA DAGBLADET 11/12 2014.

Nyss flimrade bilderna förbi från Berlinmurens fall för 25 år sedan. Det var en tid när historiens vingslag kändes. Glada förhoppningar övergick i tron på historiens slut. Det var den inte. För ett år sedan inleddes protesterna på Majdantorget – Självständighetstorget – i Kiev. Det blev fortsättningen på en historia som vi ännu inte har sett slutet på. Det enda som är helt säkert är att det är krig i Europa.

Ukraina kan tyckas långt borta men skenet bedrar. Ukraina handlar också om Sverige och Europa. Vår samhällsmodell. Våra värden. Det handlar också om vår säkerhet.

Det finns inte något som talar för att Putins aggressiva politik kommer att avta. Ryssland agerar globalt och i vårt närområde stiger spänningen. Den självpåtagna rätten att – med våld om så behövs – skydda rysktalande i alla länder pyr som ett latent hot. Baltikum är i fokus. Igen. Och Östersjön.

Det nya läget kan sammanfattas med att scenarier som tidigare var riskbilder nu är hotbilder.

Mot den bakgrunden har starten för regeringen Löfven inte direkt varit något att hurra för. Det är lite amatörernas julafton över det hela. Att lägga om säkerhetspolitiken genom att i regeringsdeklarationen utesluta Natomedlemskap var exakt det som Putin önskade sig. Utrikesministerns tal om rädda svenskar är annan favorit, som tyvärr tar udden av de annars rätt och riktiga hårda uttalanden i samband med ubåtsjakten i Stockholms skärgård.

Ukraina har mest varit en fotnot på den röd-gröna agendan. Därför är det välkommet att Margot Wallström i dag träffar president Porosjenko i Kiev, men det gäller också att hon trampar rätt.

Wallström bör ha ett glasklart budskap om att Ukraina har rätt att välja sin egen väg, EU och Nato. Till självklarheterna hör även att hon ska fördöma Rysslands krig mot Ukraina. Hon borde även vara tydlig om att Sverige vill bidra till säkerheten i Europa genom ett starkare försvar än vad som ryms i Magdalena Anderssons budget.

Den ukrainska fempartiregeringen vill gå reformernas väg. Här kan Sverige hjälpa med råd och dåd. Det vill också andra. Sverige bör trycka på för mer av EU-samordning.

Ekonomin är i fritt fall och ladorna är tomma, men viljan att ekonomiskt stötta Ukraina är betydligt mindre än honnörsorden. Sverige kan bidra med stöd till internflyktingarna, men också indirekt genom att verka för en lindring av de hästkurskrav som ställs av Internationella Valutafonden. Kuren behövs men tajmingen är fel.

”Meet Margot Wallström” är rubriken på en intervju (17/11) som UD har gjort med utrikesministern. Den avslutas med frågan: Om Sverige var en person hur vill du då att den personen ska uppfattas internationellt?

– En modig person som talar klarspråk, har hjärtat på rätta stället och har förmåga att arbeta tillsammans med andra. En diplomat, men med en tydlig inre kompass som ledstjärna. Inte en mjukis. Det behövs mod. Och ledarskap.

Ukraina är ett lackmustest.

GÄSTLEDARE I SVENSKA DAGBLADET 25/11 2014.

Så står vi här igen. Och jag vill inleda med samma ord som här på Norrmalmstorg i juni. För att de är viktiga. Måndagsrörelsen bildades 1990 som stöd för att de baltiska staterna skulle få välja sin egen väg. Få välja frihet, demokrati och marknadsekonomi. Och EU och Nato. De baltiska staterna kunde gå sin egen väg. Östeuropa blev fritt. Sovjetunionen föll sönder. Och nu står vi alltså är här igen. Denna gång för Ukrainas rätt att välja demokrati och marknadsekonomi. Och EU och Nato. Då handlade våra protester om Sovjetunionen.

Nu protesterar vi mot Putinlands angreppskrig mot Ukraina. Men precis som då gäller saken mer än så. Det handlar också om Sverige och Europa. Vår samhällsmodell. Våra värden. Vår säkerhet.

Trots omvärldens, ja förstås bara delar av den, protester och ekonomiska sanktioner har den ryska aggressionen fortsatt efter Krim. I östra Ukraina har reguljära trupper stridit mot den ukrainska armén. Mycket talar dessutom för att det var ett reguljärt ryskt förband som sköt ned MH17. Det ligger djup och allvarlig tragik i att Putins hårdföra politik har lönat sig. Putin har uppnått sina förstahandsmål genom att säkra Krim och söndra resten av landet. Ukraina ska stanna i Kremls intressesfär.

I början på september ingicks det i Minsk ett avtal om vapenvila. Det var en seger för Putin att separatisterna erkändes som en förhandlingspart och att avtalet gav Ryssland en legitim roll i Ukrainas framtid. Som en följd av avtalet har det ukrainska parlamentet fattat beslut som innebär steg mot autonomi för Donbas med egna lokala val, polis mm.

Och så EU. Men är inte undertecknandet av samarbetsavtalet mellan EU och Ukraina en stor framgång? Var det inte just som folket på Maidan krävde? Visst är signaturerna på plats men det kommer att träda i kraft först sista december 2015. Allt för att tillmötesgå ryska krav. Det innebär att EU har gett Putin rätt både att ha inflytande över EU:s bilaterala relationer och påverka Ukraina. Risken är dessutom stor att avtalet – efter ryska krav – kommer att urvattnas.

Att president Porosjenko slagit till reträtt bottnar i en vilja att undvika ett fullskaligt krig med Ryssland respektive ett fullskaligt handelskrig med Ryssland. Inget av dem skulle Ukraina vinna. Den starkes rätt har segrat.

Men är det ändå inte bra med vapenvila? Vapnen vilar inte.

Det är inte lätt att vara optimist om framtiden. Men i oktober går Ukraina (ja, förstås bara en del av landet) till val. Det kan bli en start på vägen mot det frihetliga Ukraina som Maidan blivit symbol för. Samtidigt är ekonomin i fritt fall och statsfinanserna i kris. Det finns risk för social oro när missnöjet växer och i Donbas finns redan ett främlingskap inför Kiev (som får skulden för eländet). Lägg därtill oligarkerna och att det uppskjutna EU-avtalet minskar det politiska trycket på att genomföra reformer. Och så förstås: Putin vill inte att det ska lyckas. Därför är det också så viktigt att Ukraina lyckas.

Det finns inte något som talar för att Putins offensiva utrikespolitik kommer att avta. Tvärtom. Kreml pressar och trycker på. Gasen. Kränkningar. Verbala hot. Cyberattacker. Ryssland agerar globalt och i vårt närområde stiger spänningen. Den självpåtagna rätten att – med våld om så behövs – skydda rysktalande i alla länder ligger som ett latent hot. Baltikum är i fokus. Igen. Samtidigt rustar Ryssland med framgång upp de militära stridskrafterna. Samtidigt blir Putinland blir allt mer auktoritärt och nationalistiskt. För att citera Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen: Ryssland ser på Nato och Väst i allmänhet som en fiende.

Så vad kan vi göra? I det avseendet har inget ändrats sedan jag stod här framför er senast. Sverige kan verka för att hålla samman EU. Sverige kan verka för att stärka den Transatlantiska länken. Sverige kan bidra genom att bli medlem i Nato. Sverige kan stärka den egna försvarsförmågan. Så vad kan vi mer göra? En sak som har ändrats sedan i juni är att Alliansen förlorat valet och kommer att ersättas av en rödgrön. Det är viktigt att vi kräver av regeringen Löfven att den rätar ut frågetecken som V och MP reser och att den fortsätter Alliansens aktiva Ukrainapolitik. Och så en sak till kan vi göra. Vi kan ses här på Norrmalmstorg nästa måndag. Kanske spöregnar det också nästa måndag, men över oss regnar det bara vatten – i Ukraina är det granater som faller.