Claes Arvidsson

Archive
Svensk politik

I fredags twittrade Margot Wallström ut till världen att ”Sweden decides it’s own security policy: staying military non-aligned, a stronger defence and cooperation.” Det var kortsvaret på de senaste ryska hoten (denna gång från utrikesminister Lavrov) om motåtgärder om Sverige blir medlem i Nato.

Tweeten är en klar och tydligt deklaration att Sverige inte låter sig påverkas av yttre tryck. Det är bra. Mindre bra – och dystert ironiskt – är att i fråga om svenskt medlemskap sammanfaller uppfattningen med den ryska.

Allianslösheten är särskilt illavarslande i ett läge när det i utgångspunkten svaga försvarsbeslutet 2015 – inte oväntat – redan håller på att kapsejsa. Sverige behöver både ett starkare försvar och medlemskap i Nato.

Tweeten kan också ses som UD:s kommentar till den finländska Natoutredningen Konsekvenser av ett eventuellt finskt Natomedlemskap. Här lyfter man fram det som är ett avgörande dilemma. Det som jag brukar kalla hoppas-på-det-bästa-doktrinen och som är den djupaste innebörden av allians- lösheten. Och den gäller i än högra grad Sverige.

Nästanmedlemskapet i Nato innebär begränsad tillgång till planering, militära strukturer och besluts-fattande. Det är inte samma sak att vara medlem och inte. Inte minst gör det förstås skillnad att den skyddande och avskräckande säkerhetsgarantin saknas – i ett läge när fi ser Finland (och Sverige) som delar av Nato. Återstår att lita till hoppet. Säkrare kan man vara – och i själva verket skapar det osäkerhet.

Den finländska expertutredningen förordar att om Finland ska ansöka om medlemskap så bör det ske tillsammans med Sverige. Och förvisso är det utmärkt om vi samtidigt blir fullvärdiga medlemmar av en allians där båda länderna hör hemma (tillsammans med nästan alla EU-stater). Tillsammans får dock inte bli ett moment 22, där Sverige avvaktar ett finländskt initiativ och vice versa. Att vänta på Godot gör det enkelt för politiker med beslutsvånda, men det är framför allt ett drömscenario för Nato- motståndarna på hemmaplan och i Kreml.

Sverige kan med gott samvete gå sin egen väg. Visserligen ingår länderna i samma geostrategiska område, men läget skiljer sig väsentligt åt i händelse Putin gör Baltikum till brännpunkt. Sverige har en avgörande betydelse för Natos – och därmed våra egna – möjligheter att bistå vänner i nöd.

Och förmågan att bistå är det säkraste sättet att förebygga i syfte att bevara fred och säkerhet i Östersjön.

Det handlar inte bara om solidaritet utan också om det nationella egenintresset. Eller som det konstaterades i den Bertelmanska utredningen om försvarspolitiska samarbeten från 2014: ”Det mesta talar för att militärgeografi, teknik och styrkeförhållanden gör att delar av Sverige kommer att beröras i en konflikt, vare sig vi vill eller inte.”

Men vi bestämmer själva om att söka medlemskap i Nato. Och när budskapet från Sverige blir att nu kör vi, kommer Finland att hänga på.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 2/5 2016.

Read More

När försvars- och säkerhetspolitiken diskuteras hörs ofta ljudet av glas som krossas. Så har det också varit i anslutning till frågan om Värdlandsavtalet med Nato. Det kastas sten i glashus. I en debattartikel i SvD pekade borgerlighetens fyra försvarsföreträdare på att oenigheten inom regeringspartierna var osäkerhetskapande (SvD 21/3). Man drog också, helt riktigt, en lans för ett medlemskap i Nato i syfte att ”öka stabiliteten och säkerheten i Sveriges närområde”.

Försvarsminister Peter Hultqvist och vice ordföranden i försvarsutskottet Åsa Lindestam svarade att så var det minsann inte alls (SvD 24/3). För övrigt hade alliansregeringens försvarspolitik varit så – i sammanfattning – usel att kritikerna saknade grund att stå på.

In i debatten hoppade då den tidigare försvarsministern Sten Tolgfors. Han påminde – med rätta – att om S hade fått bestämma hade det bland annat blivit en sämre försvarsekonomi (SvD 2/4). Tyvärr saknar dock Tolgfors fortfarande tillstymmelse till självkritik för en politik som faktiskt – i sammanfattning – var usel.

Försvaret fick i sin tur AB:s ledarskribent Anders Lindberg att rycka ut (AB 4/4). Han anklagade Tolgfors för att inte ”ta ansvar för neddragningarna och det ’enveckasförsvar’ han personligen skapade”. Att S ville dra ned mer ska vi inte bry oss om. Att dra fram detta är ”ohederligt”.

Lindberg tog med läsarna till Sälenkonferensen 2011 och en skönmålande Tolgfors. Så långt är jag med. Men att oppositionspolitik inte skulle betyda något förstår jag inte. Att Tolgfors borde ha bytt politik efter det ryska kriget mot Georgien 2008, är en slutsats som jag till fullo delar. Men det kan knappast friskriva S från skuld.

I hederlighetens namn hade Lindberg i kunnat frammana bilden av Sälen ett år senare. Håkan Juholt, socialdemokraternas statsministeraspirant – tidigare försvarsetta och ordförande i Försvarsberedningen – var där. Juholt såg bakåt och prisade sig själv som huvudarkitekten bakom den nya inriktningen. Han såg framåt och lanserade välfärdsstaten modell S som säkerhetspolitikens hårda kärna.

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski var i fjol vår ute i samma kritiska ärende som Lindberg (DN 11/4-15). Helt riktigt konstaterade han att vid regeringsskiftet 2006 var det nationella försvaret i ”bedrövligt skick”, Ryssland blev mer ”antidemokratiskt” och ”rustade upp kraftigt”. ”Hur kunde ni, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg?”, frågade han anklagande.

Hösten 2010 gjorde jag en enkät om Försvaret i medierna (TMI, november 2010). Svaren var inte upplyftande – och inte minst ledarredaktionernas syn på den vikt man fäste vid den nationella dimensionen i försvarspolitiken i det redaktionella arbetet.

På AB var frågan varken viktig eller oviktig. På DN med Peter Wolodarski som politisk redaktör, var svaret att den nationella dimensionen inte var särskilt viktig.

Det blev som det blev – ända fram till Krim. Och ännu har allvaret inte riktigt sjunkit in.

Publicerad i Svenska Dagbladet 11 april 2016.

Read More

Om försvarsminister Peter Hultqvist kan deklarera att det i händelse av ett anfall – eller annan aggression som faller under artikel 5 – från Putinland mot Sverige är säkrare att inte omfattas av Natos försvarsgaranti än att ha den försäkringen, så bör han göra det på Folk och Förvars Rikskonferens. Samma sak gäller utrikesminister Wallström, som redan i morgon i Sälen har möjlighet att försäkra svenska folket om fördelen med att inte vara medlem i Nato.

Alla fyra borgerliga allianspartierna anser att ett ja till svenskt Natomedlemskap gagnar rikets säkerhet. Regeringens säkerhetspolitiska alternativ – nej till medlemskap – är i stället att satsa på ”nätverksbyggande” med enskilda länder och grupper av länder, med EU, FN och Nato. Till saken hör förstås att ökad samverkan inte står i motsättning till medlemskap. Tvärtom.

Om Hultqvist – med handen på hjärtat – verkligen menar att ett oförpliktigande nätverk är ett tryggare alternativ än formella säkerhetsgarantier, så bör han göra det. För det är ju detta som medlemskapsfrågan ytterst handlar om – och om man verkligen menar vad man säger kan det inte vara så svårt att vara tydlig om konsekvenserna av den egna politiken. Alltså: Är Sverige säkrare utan Natos säkerhetsgaranti? Ja eller nej?

Wallström och Hultqvist manade i höstas allians-partierna att droppa frågan om Natomedlemskap för att i stället tillsammans med regeringen fokusera på genomförandet av försvarsbeslutet. Det skulle vara Sveriges bidrag till stabilitet och säkerhet i vår del av Europa.

Det ministrarna inte säger högt – men som har hörts desto tydligare från Moskva i form av verbala varningar och provocerande militärt uppträdande – är att Ryssland skulle reagera negativt på ett svenskt medlemskap. Kort sagt, hotbilden i Östersjöområdet skulle mörkna ytterligare och därför är det oklok politik att reta ett aggressivt Ryssland.

Men som betonas av en rad diplomater, militärer och forskare i en artikel på DN Debatt (7/1) om ”rysskräcken” bör säkerhetspolitiken inte utgå från vad Putin vill, utan från det som ligger i Sveriges intresse: ”Integrerad försvarsplanering och gemensam militär förmåga i Östersjöområdet, inom Natos ram och med Sverige och Finland som alliansmedlemmar, vore det bästa sättet att avskräcka alla former av aggression i detta område.” Alltså: Ska Putin få bestämma Sveriges säkerhetspolitiska vägval? Ja eller nej?

I Sälen förra året varnade försvarsministern kritiskt för att ”fly in i en Nato-diskussion”. Ett år senare har Hultqvist inte levererat på den ”hemläxa” som enligt honom i stället borde stå i fokus, nämligen uppbyggnaden av den svenska försvarsförmågan. Till försvarsförhandlingarna hade han med sig ett skambud. Riktigt så illa blev inte slutresultatet, men det blinkar rött när försvarsanslaget ändå minskar som andel av BNP.

I Peter Hultqvist har Socialdemokraterna en gedigen och politiskt kompetent försvarsminister, som jobbar med att täta den läckande ”bottenplattan” och fördjupar det internationella försvarssamarbetet. Bra. Men det goda är inte gott nog.

Gästledare i Svenska Dagbladet 9 januari 2016.

Read More

Efter terroristattackerna i Paris utlöste den franska regeringen artikel 42.7 i Lissabonfördraget som stadgar om stöd från EU:s medlemsländer ”med alla till buds stående medel”. Så vad ska Sverige göra? Försvarskolumnisten Skipper påminde i SvD häromdagen om den ensidiga svenska solidaritetsförklaringens långtgående förpliktelser med den underförstådda innebörden att dessa i gengäld ska leda till att Sverige får hjälp i händelse av elände.

Slutsatsen är att Sverige måste ställa upp – för vår egen säkerhets skull.

En avgörande svag punkt i den svenska solidaritetspolitiken är att det inte finns några garantier för att få hjälp, men också att den ”garanti” som Sverige ställer ut har ett viktigt förbehåll. Sverige förbehåller sig rätten att själv bestämma om stödet ska vara militärt eller inte. Samtidigt står det ställt utom allt tvivel att den säkerhetspolitiska kalkylen för svensk del bygger på förutsättningen att vi faktiskt får militär hjälp utifrån (jämför ”enveckasförsvaret” någon gång i framtiden).

Alltså: Sverige erbjuder ett kanske, men vi bygger vår egen säkerhet på förhoppningen att få militär hjälp. Därför är det av avgörande vikt att vid politiska vägskäl som när Frankrike begär fördragsenlig hjälp visa att Sverige är att lita på. Detta gäller dock i ännu högre grad USA:s vädjan om bistånd i den amerikanskledda koalitionens kamp mot IS, som kommit i form av ett brev till försvarsminister Peter Hultqvist från försvarsminister Ashton Carter.

Sveriges allianslösa politik stagas upp genom att utveckla det militära samarbetet med Finland och fördjupa integrationen med Nato, men inte minst genom att hårdsatsa på de bilaterala relationerna med USA.

Som försvarsminister Hultqvist formulerade saken i höstas i DN är regeringen av ”den uppfattningen att den transatlantiska länken är avgörande för Europas säkerhet och bör stärkas. Sveriges bilaterala samarbete med USA är viktigt och bör fördjupas. Det handlar om interoperabilitet, övning och utbildning, materielsamarbete, forskning och internationella operationer.”

Sammantaget ska Hultqvistpolitiken generera både ökad försvarsförmåga och stärka förhoppningarna om hjälp.

USA har å sin sida i skenet av Putinlands aggressiva politik uppgraderat sitt intresse för Norden och Baltikum. Inte minst gäller det Sverige som spelar en central roll för möjligheten att skydda Baltikum. Som Stefan Forss har pekat på är det mycket som tyder på att USA därvid går fram läggs två vägar, via Nato och via ett nationellt spår.

Här möts Sverige och USA i ett gemensamt intresse, som kan föra tankarna till en återuppstånden dold allians (som titeln på Mikael Holmströms bok om det hemliga militära samarbetet under kalla kriget).

Desto viktigare blir det därför att USA:s vädjan om bistånd får det svar som Sveriges säkerhet behöver.

Finland har redan svarat både oui och yes, men Sverige dröjer med besked. Regeringspartierna drar i olika riktning och dessutom är Wallström och Hultqvist oeniga. UD vill ge ett politiskt svar i form av löften om humanitärt bistånd och diplomati medan Försvarsdepartementet betonar vikten av ”militär substans” (utöver de 35 personer som Försvarsmakten redan har stationerade i norra Irak för att träna och ge råd till kurdiska peshmergaförband).

Det är bra att försvarsvännerna i Alliansen trycker på för militär substans i de samtal som pågår med regeringen. Det är viktigt att bidra i kampen mot IS, men svaret till Carter kan för USA:s del även ses som ett test på Sveriges vilja att inte bara räkna med hjälp utan också att beredvilligt ställa upp. I nöden prövas vännen. Ömsesidigt.

Men det finns ju inga pengar för fler internationella insatser, säger vän av “krona för krona”. Men den statsbudgetregeln är dumpad.

Just do it.

Publicerad på SvD-bloggen Säkerhetsrådet 15/12 2015.

Read More

I en riksdagsdebatt i början av året slog Margot Wallström fast att: ”Ni kan lita på den här regeringen. Vi kommer att stå med huvudet kallt.” I själva verket har utrikesministern fått det hett om öronen.

I Löfvens första regeringsdeklaration ville man sätta en agenda dels med ett uttalat nej till medlemskap i Nato, dels genom ett erkännande av Palestina som stat. Att Israel skulle reagera negativt på erkännandet kom inte som någon överraskning. På USA:s mer tillbakahållna kritik svarade Wallström aggressivt att ”USA bestämmer inte vår politik”.

Efter terroristdåden i Paris kopplade Wallström, på en fråga i SVT om risken för radikalisering, indirekt ihop dåden med Israel: ”Och man kommer tillbaka till situationer som den i Mellanöstern, där inte minst palestinierna ser att det finns ingen framtid för oss, vi måste antingen acceptera en desperat situation eller ta till våld.”

Det går inte an att göra IS till ett barn av Israel eller att, för den delen, förklara vågen av knivattacker i Israel så enkelspårigt som Wallström gör. Men det är väl så här hon tycker. Hon är förstående och anti-israelisk. Det bristfälliga diplomatiska handlaget gjorde sig sedan gällande efter ramaskrin från Israel: ”Israel upprörs över allt vi gör så det är inte för oss att svara på (Expressen 17/11).”

Det är inte någon tillfällighet att alliansfrihet har blivit ett nyord, att Wallström inte kan finna ett enda argument för ett svenskt Nato-medlemskap eller att hon i hastigheten kan råka säga ”neutralitetspolitik” (DN 23/1). Detsamma gäller regeringens överordnade utrikespolitiska mål som är att få en plats i FN:s säkerhetsråd 2017 – baserad på idén om Sverige som en oberoende röst mellan (de icke-existerande) blocken.

Olof Palmes syn på Sverige i världen sätter fortfarande en stark prägel på socialdemokratin. Den synen fångas väl i bidraget från Palmes medarbetare Ernst Michanek till antologin ”Idéerna som drivkraft” från 1969. Rubriken var Ett litet land?

Han framhöll att: ”Man har sett vår potential. Vi har själva utvecklat och demonstrerat den. Vad vi än må säga för att ursäkta senfärdighet eller tveksamhet, så vet både vi själva och andra: Sverige är inte ett litet land.”

FN var centralt. Visserligen hade Sverige bara en röst i FN men den hördes desto tydligare, där ”är det mera vår storhet än vår storlek som räknas”. Det handlade om fred och nedrustning, och rollen som tredje världens väktare. Sverige skulle vara en förebild och ”visa en väg”. Michaneks slutsats var att ”vi väljer själva om vi vill vara ett litet land”.

Kort sagt, högmod som drivkraft för politiken.

Wallström skulle ge erfarenhet och internationell glans åt Löven. I stället har året som gått blivit big business – med bland andra Soiniaffären, transponderaffären och Saudiaffären. Det skadar Sverige. Men problemet handlar även om den syn på Sverige i världen som bärs upp av Wallström och hennes entourage.

Gästledare i Svenska Dagbladet 23/11 2015.

Read More

En norsk statlig utredning föreslog 2013 att den så kalladepolitireserven skulle avvecklas. Samma uppfattning hade chefen för beredskap på politidirektoratet. Arbeiderpartiet var drivande för samma sak; man menade att styrkan hade spelat ut sin roll.

Den uppfattningen delades inte av den blå-blå regeringen och i somras beslöt Stortinget att politireserven (PR) ska finnas kvar – och utvecklas i stället för att avvecklas.

Det beslutet är de norska politikerna – även de som röstade nej – säkerligen nöjda med i dag.

Politireserven kan brukes:

-når militær beredskap eller mobilisering helt eller delvis er satt i verk -for å avverge eller begrense naturkatastrofer
 -for å avverge andre alvorlig ulykker -for å opprettholde samfunnsorden når viktige allmenne interesser tilsier det

Bruk av PR kan ikke forventes brukt annet enn i tilfelle av mer komplekse og/eller omfattende ressurskrevende hendelser av noe varighet. Forsterkning av politiet med mannskaper fra PR som sekundær ressurs vil i slike situasjoner ha til formål dels å understøtte og dels avløse ordinære politimannskaper, slik at disse får nødvendig hvile eller frigjøres til mer krevende og risikofylte oppgaver.

Hovedoppgavene til Politireserven ved bruk vil være:

– objektvakthold – trafikktjeneste – ordenstjeneste – grensekontroll

Så långt regelverket.

Sverige har också haft en politireserv, kallad beredskapspolisen. Den allmänna beredskapspolisen avskaffades 2009. Den särskilda beredskapspolisen gick samma öde till mötes 2012. Beredskapspolisen bestod av civilpliktiga poliser och utgjorde en förstärkningsresurs för polisen. Grupperna leddes av yrkespoliser. Den särskilda beredskapspolisen var bättre utbildad, beväpnad och kunde verka även i fredstid (när Gudrun drog fram 2005 och under fågelinfluensan 2006).

Men inget av detta behövdes enligt dåvarande alliansregeringen, ivrigt påhejad av polisledningen och polisfacket. En slutsats som för övrigt låg i linje med den eviga fredens försvarspolitik. I budgetpropositionen 2011/12 slogs det fast att:

”Mot bakgrund av de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling med en förändrad personalförsörjning för totalförsvaret där uttag med bl a civilplikt inte längre sker, samt den kraftiga ökningen av antalet poliser i tjänst, har Rikspolisstyrelsen framfört att polisen inte längre har behov av den förstärkningsresurs som beredskapspolisen utgör.

Till detta kommer även att polisen har ökat sin förmåga att vid behov förstärka utsatta områden med en nationell förstärkningsorganisation. Regeringen gör bedömningen att det mot denna bakgrund inte finns tillräckliga skäl att upprätthålla beredskapspolisen. En avveckling av organisationen bör genomföras under 2012.”

Jag skulle tro att det i dessa dagar finns en del ånger och krank blekhet. I flykting- och migrantkrisens Sverige skulle beredskapspolisens resurser behövas.

På riksdagens bord ligger nu tre motioner (FP, V, SD) om att återinföra/utreda beredskapspolisen. Utmärkt. Bra också att frågan finns på regeringens bord. Vid ett seminarium på Folk och försvar i maj i år fick inrikesminister Anders Ygeman en fråga just om beredskapspolisens återinförande. Svaret blev att ”det finns en diskussion men inga planer”.

Nu är det hög tid att gå från prat till plan – och för den som tvivlar på mediebilden ger Ygeman själv uttryck för att polisresurserna inte räcker till.

Precis som i Norge behövs det en djupare fundering kring hur beredskapspolisen modell 2015 ska se ut. I avvaktan på en sådan utredning borde dock den gamla organisationen hjälpligt dras i gång. Den senast utbildade gruppen beredskapspoliser kan kallas in, och före tjänstgöring få kompetensen uppfriskad och bli säkerhetsklassade. Det kan bli ett viktigt tillskott på kanske upp mot 800-900 personer, men även om det skulle bli färre blir det ändå en synnerligen nödvändig resursförstärkning.

Problemet är förstås att den förordning som reglerade beredskapspolisen försvann 2012, men återtaget av förmågan skulle kunna ske med stöd i totalförsvarsplikten. I avvecklingsbeslutet slogs det tydligt fast att regeringen vid höjd beredskap eller vid totalförsvarsplikt skulle kunna ”återinföra organisationen”.

En snabbupprättad beredskapspolis blir inte perfekt, men precis som kommunerna måste få improvisera gäller det nu att göra det bäst möjliga i ett kritiskt läge.

Och dessutom: I tider av rysk hybridkrigföring skulle beredskapspolisen kunna utgöra en viktig resurs i lägen där polisen blir första instans att hantera situationen. Den särskilda beredskapspolisen har också beskrivits som ett anti-sabotageförband med förmåga att till exempel strida i ett kringränt Stockholm. Beredskap behövs.

Publicerad på SvD-bloggen Säkerhetsrådet 12/112015.

Read More

Hello Central Park, Hello New York. Publiken gladde sig åt Stefan Löfvens inledningsord på festivalen för FN:s 17 utvecklingsmål för en mer hållbar värld. Statsministern sade också att han var stolt över att leda världens första feministiska regering. Efter Löfven var det dags för Beyoncé att inta scenen.

Mer än ett par minuter i rampljuset fick Löfven i alla fall när han i onsdags stod på talarlistan i FN:s generalförsamling. “Det är dags att alla stater ställer sig upp och ser till att lösa den här krisen”, sade han om Syrien. Putin måste ha missat statsmannaorden. Talets centrala passus var dessutom en annan: “Det är 20 år sedan Sverige satt i säkerhetsrådet. Vi söker nu ert stöd för en ny plats i rådet, i en värld där många kriser behöver lösas.”

Det är retropolitik att göra en plats i FN-solen 2017-2018 till regeringens centrala utrikespolitiska mål. Det är förstås fint men väldigt övervärderat. Men som en gengångare från den socialdemokratiska självbilden av Palmeismen ska Sverige återigen rädda världen.

Löfven har lanserat en New Global Deal och framtidsminister Kristina Persson (S) har tillsatt en expertgrupp för global samverkan. Hon är klar över vad det gäller (AB 21/2-15): “Andra länder vill gärna lyssna på oss. Det ger oss en slags mjuk makt som vi borde använda mer.”I den självbilden är alliansfriheten en grundpelare. Inte minst kom det till uttryck i Löfvens första regeringsförklaring som dessutom kryddades med orden att Sverige inte ska bli medlem i Nato. Tänka framåt handlar om att se bakåt. Eller att tänka på något annat. Enligt expertgruppens ordförande S-veteranen Tomas Hammarberg står vi “fortfarande lite utanför maktblocken och jag tror att Sveriges alliansfrihet är bra i det här sammanhanget”.

I samma idévärld på UD föddes tanken på att göra Sverigereklam under rubriken “En oberoende röst”. Mytologin frodas och det är riktigt illa om längtan efter solstolen blir styrande för andra delar av politiken.

I en intervju i New Eastern Europe (2015:5) säger forskaren Anke Schmidt-Felzman vid Utrikespolitiska institutet att Sverige numera har en mindre framträdande roll i diskussionen om det Östra Partnerskapet och Ryssland. En förklaring är viljan att få plats i Säkerhetsrådet och den är bara möjligt att få om också Putin säger Da. En annan är en policyomläggning som handlar om att inte längre vara provocerande utan att försök tona med motsättningarna med Ryssland.

Militär neutralitetspolitik. Så föll orden när Margot Wallström nyligen i en TT-intervju beskrev Sveriges säkerhetspolitiska doktrin. Det var förstås fel, men det var TT som hade hört fel. Wallström hade helt korrekt sagt militär alliansfrihet.

På andra håll i det rödgröna landskapet har inte slutet på det långa sjuttiotalet ens sjunkit in verbalt utan här är Sverige fortfarande alliansfritt eller till och med neutralt – trots EU-medlemskap, Solidaritetsförklaringen och Peter Hultqvist.

Read More

Vi kan trekke lærdommer av det rødgrønne samarbeidet i Stockholm. Der ble sosialdemokratene nødt til å legge til side deler av sin politikk for å tekkes sine samarbeidspartnere.

Neida, eiendomsskatten vil ikke bli høyere enn Ap sier, garanterer Raymond Johansen. Ny E18 vil bli bygget, sier Johansen også. Det er et par av sakene der de rødgrønne i Oslo gir forskjellig beskjed om hva du kan forvente etter valget 14. september. Johansen ønsker at velgerne skal glemme hva som står i kameratenes programmer og i stedet stole på APs valgløfter. Kan velgere egentlig gjøre det?

Det er som å høre ekko fra Stockholms-politikken i fjor høst, da kommunevalget førte til maktskifte. Ut av rådhuset gikk den borgerlige alliansen, og inn kom i stedet en koalisjon av sosialdemokratene, Vänsterpartiet, Miljøpartiet og Feminist Initiativ. Hvordan har det gått?

Det er mye finne-på-politikk. I våres lanserte man kokeboken Den smarte kjøkken. Det var ikke enda en bok med appetittvekkende bilder. Undertittelen var i stedet Klimasmarte tips og oppskrifter for alle Stockholms hverdagskokker. Forfattet av Miljøetaten i Stockholm – på initiativ fra de grønne. Et tips er å lage pastasalat av pastaen som er blitt til overs.

Men dette er langt fra alt de rødgrønnrosa har kokt i hop etter å ha vunnet valget for nesten et år siden. Retningen er klar. Identitetspolitikk, grønn dristighet, skatteøkninger og generell uorden inngår i kompotten.

Løftebrudd
I valgkampen lovet sosialdemokratene å øke kommuneskatten med 15 øre (per 100 kroner). Miljøpartiet ville øke med 50 øre, og Venstrepartiet med 60 øre. De rosa ønsket også økning. Resultatet ble et kompromiss som ga en økning som var mer enn dobbelt så stor som sosialdemokratene flagget, 35 øre. (Den sammanlagte kommune- og landstingsskatten er nå 29, 78 kroner per inntjent hundrelapp.) Det var lett å bli enige om økningen. Flere økninger er også mulig, er beskjeden fra sosialdemokratene. Man skal ta ett budsjett om gangen.

”Ikke forhandlingstema” var meldingen fra sosialdemokratenes lokale partiledere når det gjaldt byggingen av trafikkmaskinen Nya slussen. Til tross for dette ble arbeidet avbrutt etter valget. En ekspertgruppe til en million kroner ble satt ned, slik at man enda en gang kunne vri og vende på prosjektet. Kontrakten var imidlertid ulovlig og ble annullert. Så måtte man starte på nytt. Ekspertgruppen kom senere til at det rødgrønne flertallets kritikk mot prosjektet ikke holdt mål. Forsinkelser og økte kostnader ble resultatet av denne politiske karusellen.

Förbifart Stockholm er en stor infrastruktursatsning som skal lette trafikkflyten i regionen. I valgkampen slo både sosialdemokratenes toppkandidat i Stockholm og partileder Stefan Löfven fast at Förbifarten ville bli bygget i henhold til planen. De potensielle samarbeidspartnerne var mot. Etter valget kom de seirende ut. Det ble besluttet å fryse det arbeidet som allerede var påbegynt til mai 2015. Den svenske Riksdagen – hvor de rødgrønne ikke har flertall – endret dog dette vedtaket. Arbeidet ble gjenopptatt i januar 2015. Prislappen for forsinkelsen: 170 millioner.

Samme løftekarusell har vi sett rundt Bromma flyplass. Skal fortsatt være der, lovet sosialdemokratene. Skal fjernes, sa resten av gjengen. Etter valget besluttet rødgrønnrosa-koalisjonen at flyplassen skal stenge i 2022, og i stedet skulle det bygges boliger. I Riksdagen ble det igjen tommelen ned, men regjeringen valgte isteden å oppnevne en såkalt forhandlingsperson, som har som oppgave å forhandle om hvordan nedleggelsen skal gå til. De rødgrønne i Stockholm forhandler gjerne om dette (og planlegger for fullt for boliger). 

Særegenheter
På valgnatten var FI selvfølgelig glade for sitt gjennombrudd i Stockholms-politikken, og kommenterte med at: «Nå skal vi farge hele Stockholm rosa! Det er tid for en politikk basert på menneskerettigheter og som jobber mot diskriminering og rasisme, som fokuserer på menneskerettigheter og likestilling.»

Og på den barrikaden står Fi ikke alene, men sammen med V og de grønne. Til kjønnspedagogikk i forskolen, som man liker, blir det neste år lagt til et særskilt LGBTQ-program for grunnskolen med, som de sier, sikte på «at Stockholm by skal bli bedre i stand til å sikre menneskerettighetene for alle borgere».

Man vil også starte et program for romkvinner som tigger i gatene i Stockholm. Det handler om egenomsorg og seksualundervisning. Den rødgrønnrosa vil tilby helsesjekk, hygieneartikler og kondomer. Eventuelt skal tapt inntekt ved å delta i programmet kompenseres, siden dette ellers kan redusere mulighetene for å få kvinner til å delta. Den grønne sosialbyråden påpeker at:

«Romfolket lever i store familier som vanligvis har et mannlig familieoverhode. Prosjektet kunne løfte frem de patriarkalske strukturene. Hvis kvinner ikke deltar på kurset fordi den som leder gruppen sier «nei, det kan du ikke», trenger vi å styrke oppsøkergruppen i en periode, slik at vi med mer informasjon og kunnskap kan bryte et mønster.»

Velur mot terrorisme
Sosialbyråden er også ansvarlig for Stockholms nye strategi mot radikalisering og voldsorientert ekstremisme. Det blir velur mot terrorisme når hjemvendte IS-krigere skal tilbys arbeid og bolig:

«Når en person ønsker å forlate en voldelig ekstremistisk gruppe eller kommer hjem fra kamp i utlandet, er det avgjørende med tilpassede inkluderende tiltak … Når det gjelder forsørging, er det viktig med samarbeid mellom sosialtjenestens sosialhjelp, Jobbtorg og andre tiltak i arbeidsmarkedsforvaltningen, og en lenke til arbeidsformidlingen. Til slutt er boligspørsmålet en forutsetning som må fungere, og derfor må også boligselskapene inngå i samarbeidet i et etterperspektiv.»

Initiativet vakte – ikke overraskende – sterk kritikk, men sosialbyrådet understreket på sin side at hun er ansvarlig for «innsats som forhindrer at folk faller gjennom samfunnets sikkerhetsnett».

Bysosialismen
KFUM-Fryshuset i Skärholmen er en veldreven ungdomsaktivitet som alle – selv rødgrønnrosa – er fornøyd med. Likevel bestemt bydelen seg for å si takk og farvel til den private tjenesteleverandøren. I utkastet til vedtak skrev man: «Politikk er på alvor, og noen ganger krever virkelighet og samfunnsutviklingen endringer. I vårt tilfelle dreier det seg om at bydelsadministrasjonen skal få mulighet til å drive virksomheten.»

Dette er bare ett eksempel på hvordan velferden rekommunaliseres. Fremfor alt er det FI og Venstrepartiet som er pådrivere. Politikken skal ikke løse et faktisk problem – det handler om ren ideologi. Se på hjemmetjenestene, der brukerundersøkelser viser at 85 prosent av de som bruker private aktører er fornøyd (mot 82 prosent med kommunale utførere). Bemanningstettheten – som det ofte vises til av dem som ikke liker privat drift – er stort sett den samme i de private og kommunale eldreboliger.

Den politiske gjerrigheten mot næringslivet kommer også til uttrykk når det skal bygges nye boliger. Offentlige boliger skal få tildelt dobbelt så store tomtearealer, på bekostning av private, og prisen er konkurransevridning.

Den borgerlige Alliansen etterlot seg en veldreven økonomi. Selv om den kommunale skattesatsen er økt, låner nå venstresiden for å få den politiske regningen til å gå opp. Det er ingen reell følelse for at skattebetalernes penger ikke er politikernes ‘ha-det-gøy-penger. Det er riktig at det koster «bare» en million kroner å la ni av Sveriges fremste graffitikunstnere lage en «kunstverk» på en bygning som senere vil bli revet, men samtidig går kjernevirksomhet med underskudd.

Det vil bli mer fargerikt også i Oslo-politikken dersom de grønne, SV og Rødt skal bestemme i bystyret. For det er nettopp dette som en stemme på Raymond Johansen betyr – AP styrer ikke selv over sine løfter, men blir nødt til å inngå kompromisser. Sporene fra Stockholm skremmer.

Publicerad på Minervanett 3/92015

Read More

Stefan Löfven pekar med hela den rödgröna handen. Färdriktningen är tydlig. Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets stora framtidssatsning är att göra det mer attraktivt att vara arbetslös och att få fler människor sjukskrivna. Pensionärer som inte jobbar ska få sänkt skatt medan de som fortsätter arbeta efter 65 år får höjd. På listan över åtgärder för att klara löftet om Europas lägsta arbetslöshet står också slopande av den rabatterade arbetsgivaravgiften för unga.

Det kan verka bakvänt men det är en avspegling av den rödgröna berättelsen om Sverige. Dock. Det hade kunnat vara mycket värre.

Inkomstskatten höjs när jobbskatteavdraget – Alliansens paradreform – ska trappas ned från inkomster över 50 000 kronor i månaden. Vid en inkomst över cirka 120  000 per månad ryker det helt och hållet. Det är illa nog, men är en västanfläkt mot hur det hade kunnat se ut.

 2006 gjorde de rödgröna gemensam front mot införandet av det första jobbskatteavdraget. Två år senare lyckades Mona Sahlin få accept i partiet för att bara de två första jobbavdragen skulle bort. I valet 2014 skulle inte ens det femte bort – bara trappas ned. MP gjorde en S-sväng medan V gick från nej till avtrappning vid 30 000 kronor per månad.Den rödgröna agitationen har handlat om att säga nej till sänkt skatt för höginkomsttagare. Nu går alltså avtrappningsgränsen vid 50 000 kronor per månad. Samtidigt trixar man med den statliga skatten: brytpunkten ska inte räknas upp i vanlig ordning med konsumentprisindxex plus två procentenheter utan bara med KPI. Gränsen går vid en månadslön på 35  000 kronor per månad.

Rut-avdraget – Alliansens andra stora vardagsreform – ska försämras genom en sänkning av maxavdraget från 50  000 kronor till 25 000 per skattskyldig och år. För personer över 65 år ska den tidigare gränsen kvarstå. Hjälp med matlagning och inomhuspoolrengöring sorteras dock bort även för dem. Läx-rut försvinner också.

Socialdemokraterna var helt emot rut 2006, men började ta en ny ja-kurs 2011 men (ett minskat) avdrag skulle bara gälla barnfamiljer och pensionärer. Rot-avdraget sade man också nej till men nöjer sig nu också bara med att försämra det.

Egentligen skulle nog de rödgröna vilja backa bandet till politiken modell 2006 men det här är vardagsreformer som har satt sig och som det har ett politiskt pris att gå för hårt fram emot. Det gäller även frågan om vinst i välfärden som Löfven våndas över på ett sätt som kan föra tankarna till Palmes problem med löntagarfonderna.

Socialdemokraterna har gått från tabu till ambivalens. Som Löfven själv konstaterat går 300 000 barn i annat än offentligt driven skola. Ja, i själva verket skulle bärande delar av den offentliga välfärden bryta ihop om kompisarna – och särskilt fundamentalisterna i V – får som de vill. Löfven flyr till utredningarnas värld med hopp om att det ska lösa sig.

Kort sagt, det hade varit värre utan alliansåren. Det hade också kunnat vara bättre hösten 2015 – utan DÖ.

Gästledare i Svenska Dagbladet 21/9 2015.

Read More

Det är med stor respekt som jag har tackat ja till uppdraget, sade flygvapenchefen generalmajor Micael Bydén sedan Peter Hultqvist gett besked om vem som blir ny ÖB. Det är ett utmärkt val som försvarsministern har gjort till rikets viktigaste myndighetschef. Bydén lär dock inte få någon flygande start.

Jobbbeskrivningen gör att uppdraget kommer att kantas av missade mål och sänkta ambitioner. Försvarspolitiken svarar inte mot hotbilden och det svenska försvarets behov av stärkt förmåga. Problemet är inte att det försvar som vi har är dåligt, utan att det inte är det försvar som vi behöver. Förmågebredd och uthållighet saknas.

När Sverker Göranson tillträdde 2009 var utgångspunkten för försvarspolitiken att evig fred hade inträtt i Europa. Försvaret hade ställts om för internationell insats. Nu pågår det ett krig i Europa som ingen vet hur det kommer att sluta. Spänningsnivån mellan Ryssland och Väst bara ökar. Baltikum är hotat. Putin hotar med kärnvapen.

Östersjöområdet har blivit strategiskt mycket viktigare med Gotland som en pärla i Östersjön.

Försvarsberedningen och Försvarsmakten har redovisat vad man anser behöver göras för att rusta upp det svenska försvaret i den nya säkerhetsmiljön. Man har också kostnadssatt satsningen. Försvarsuppgörelsen mellan regeringen och de borgerliga partierna (utom FP) innebär att Försvarsmakten tillförs en bråkdel av de resurser som politiker och militärer alltså var eniga om.

Bydén ska alltså lösa en ekvation som inte kan gå ihop. Inriktningen är nu att stärka förmågor genom att få organisationen i bättre form, men i närtid behövs det också mycket mer av förmågehöjande insatser. Inte minst eftersom Ryssland rustar i rasande takt. Vi blir bättre men samtidigt blir Putin ännu bättre. Det är faktiskt väldigt dåligt.

ÖB står också inför uppgiften att möta hybridkrigföring i dess olika dimension.

Bydéns jobb blir inte lättare av han ska leda i en tid när det svärmar av utredningar på försvarsområdet. Det gäller allt från logistik till personalförsörjningssystemet. Att rekrytera soldater till yrkesförsvaret kommer att bli en utmaning när ett återinförande av värnplikten (kanske) står på tur.

Att Bydén ger sig ut på gungfly understryks av att det nedlagda totalförsvaret ska återuppstå med bland annat återtagande av militär och civil samverkan. Militären är mer beroende av civilt stöd i dag än före avvecklingen av totalförsvaret, men samtidigt är stödförmågan svagare.

Men jobbet handlar om mer än så.

Försvarsmakten har de senaste åren blivit öppnare utåt, men ännu återstår mycket att göra t ex att publicera lekmannaversioner av de viktigaste planeringsdokumenten och årsrapporterna. Försvar och säkerhet har blivit viktigare i medierna och i den allmänna debatten, men debatten skulle vinna på att Försvarsmaktens information blev mer tillgänglig (d v s läsbar).

Men ÖB behöver också öppna upp den egna organisationen för en livaktig debatt, något som i sin tur kan leda till ett större militärt deltagande i den offentliga debatten.

Inte minst handlar utmaningen om att ÖB i vanlig ordning förväntas gilla det politiska läget – även om han inte gillar det. Men mothugg behövs. Och offentlighet. Sverker Göranson gjorde en ovärderlig insats när han gick ut med information om ”enveckasförsvaret”. Det bådar gott att Bydén tidigare har visat mod att stå på sig.

I Hultqvistdoktrinen ingår att utveckla bilaterala samarbeten och med särskilt fokus på USA – borta är den socialdemokratiska ideologiskan om att Norden och FN är Sverige viktigaste säkerhetspolitiska samarbeten. Nu handlar det om att som under kalla kriget luta sig mot USA, men under öppenhet. Samtidigt fördjupas integrationen med Nato genom det s k värdlandsavtalet. Avtalet ger Sverige ökade möjligheter att ta emot och ge militär hjälp. Bydén blir den som ska sjösätta det hela.

Som en konsekvens av hotet från Ryssland, tränger sig dock frågan om Natomedlemskap på allt mer. Alla de borgerliga partierna har – till slut – dragit slutsatsen att ett medlemskap är vägen för att öka Sveriges säkerhet.

Vaktbytet på ÖB-posten sker i ett skärpt läge. Om kriget kommer är det bra att Bydén är en ”krigare”.

Gästledare (bloggen) i Svenska Dagbladet 11/9 2015

Read More