Claes Arvidsson

Archive
USA

Vice statsminister Lövin visade fingret till Donald Trump när hon signerade regeringens klimatpropp omgiven av kvinnliga medarbetare. Det var roliga timmen i Rosenbad.

 Margot Wallström har för sin del sträckt ut en hand till Vladimir Putin. I årets upplaga av Utrikesdeklarationen saknades inte hårda ord om Ryssland i Ukraina, men väl nyckelformuleringen om ”den största utmaningen mot den europeiska säkerhetsordningen sedan kalla krigets slut”.

I samband med att Wallström fick audiens hos utrikesminister Lavrov i Moskva överräckte hon en diktsamling av Tomas Tranströmer som gåva. Och dedicerade boken med den egna dikten:

If there is a will – there is a way,
could be a motto of you, Sergej,
Thank you for welcoming me
to your land
easier now to stretch
out a hand.

Och så vidare.

Så blev det presskonferens där Lavrov i sedvanlig ordning tryckte in budskapet att bevarandet av ”Sveriges och Finlands alliansfrihet är avgörande för stabiliteten i Östersjöregionen och i hela Europa”. Wallström svarade att säkerhetspolitiken bestämmer vi själva, men hon hade kunnat svara: instämmer. För det är ju så regeringen argumenterar för den militära alliansfrihet och mot ett svensk medlemskap i Nato. Kort sagt, Wallström låter busen definiera lösningen.

En konsekvens av Natofobin är bristen på klartext. Som i Afghanistanutredningen. Där sägs att det är ett svenskt intresse ”att främja en alleuropeisk säkerhetsordning och att värna det euroatlantiska samarbetet, inklusive en vital transatlantisk länk”. Sant. Det konstateras också att insatsen bidragit till att utveckla partnerskapet med Nato. Också sant.

Ett rakare sätt att formulera saken är att det viktigaste målet för Afghanistaninsatsen var att ge stöd till USA och säkra Natos trovärdighet. Ytterst i hopp om att solidariteten skall återgäldas Sverige i händelse av elände.

När det vid årsskiftet 2012/2013 stormade kring ihåligheten i försvars- och säkerhetspolitiken, lugnade statsminister Reinfeldt svenska folket med att det gick alldeles utmärkt att sova gott om natten. Härförleden bytte jag några ord med Peter Hultqvist och frågade då vad han oroar sig för under sömnlösa nätter. Hultqvist, visar det sig, sover gott i vetskap att han gör så gott han kan.

Tyvärr innebär det att försvarsministern ändå både säger njet till Natomedlemskap och raljerar bort kraven på mer pengar till försvaret.
Sömnlösheten överlåter han därmed åt andra. Till exempel ÖB Micael Bydén som i Försvarsmaktens offentliga budgetunderlag klargjort att han utan extra tillskott på 6,5 miljarder kronor inte kan genomföra försvarsbeslutet från 2015. Allvaret understryks av att ÖB i hemliga bilagor äskar mer än så.

För att summera: 1) Försvarsbeslutet 2015 var i utgångspunkten för klent, 2) utan ökade anslag går det inte att förverkliga och 3) det råder bred politisk enighet om att det säkerhetspolitiska läget har blivit sämre sedan 2015 och att osäkerheterna framöver ökar.

Ändå är regeringens huvudlinje att hålla den gamla kursen. Det vore bättre med en politik för att hålla gränsen.

Gästledare i Svenska Dagbladet 10/3 2017.

Read More

Donald Trump + Vladimir Putin = sant. Av förspelet inför skiftet i Vita huset är det just en politik baserad på gemensamt tycke som kan förväntas. Hur långvarig förbindelsen blir, är förstås osäkert när två alfahannar ska deala med varandra och båda vill vara den som tar hem vinsten. Även om lyckan blir kort lär dock skadan redan vara skedd.

Samma svar gavs när frågan ventilerades vid en konferens på Institutt for forsvarsstudier i Oslo. Syftet med sanktionerna var att tvinga Ryssland att ändra politik, men icke. Och det stämmer ju. Krim är nu en integrerad del av Putinland – och i det tysta är det ett faktum på marken som har accepterats även i EU och USA.

Putin fortsätter dessutom framgångsrikt att destabilisera Ukraina och lyfter inte ett finger för att genomföra sin del av Minsk II-avtalet. Det lågintensiva kriget i östra Ukraina bara fortsätter. Men det är krig. På riktigt. I Europa.

Sanktionerna har inte heller, som det fanns förhoppningar om, lett till protester i Ryssland. Tvärtom talar statistiken sitt tydliga språk. Putins förtroendesiffror tog ett skutt efter Krim, och även stödet för hans politik i stort ökade. Eliten var redan i Putins ficka och maktens fördelningspolitik är en garant för att den förblir där.

Trumps tilltänkte utrikesminister Rex Tillersson har sagt att sanktionernas viktigaste effekt är att ha skadat amerikanska affärsintressen. Samma kritik hörs i Europa.

Tyska socialdemokrater och konservativa i CSU har gjort gemensam sak mot sanktioner som inte funkar utan bara är dåligt för affärerna. Det argumentet sänktes på sanktionskonferensen. Exportnedgången började före Krim och handlar om tillståndet i den ryska ekonomin. Effekterna av de ryska kontrasanktionerna är inte heller stora. De är, kan det tilläggas, dessutom mest kännbara bland de EU-medlemmar som är mest ivriga anhängare av EU:s sanktionspolitik.

Att sanktionerna – med en årlig BNP-effekt på minus 0,5–1 procent – inte har bitit kan hänga samman med att de inte har varit tillräckligt långt- gående. Det har inte heller har varit möjligt med politisk isolering. Samtidigt är misslyckande ett tankefel. Sanktionerna har haft effekt. De har varit tillbakahållande på den ryska offensiven och på sikt leder uteblivna investeringar till lägre tillväxt.

Och vad hade varit alternativet? Bara acceptera? Ge upp grundläggande principer? Samma fråga måste vi ställa till dem som nu vill avveckla sanktionerna. Likväl kan det gå så. Med en tweet kan Trump sätta återtåget i rullning, också i EU.

Men om sanktionerna upphör kommer Putin inte sluta vara Putin. Problemet är ju att Kreml vill ha en annan världsordning än den liberala, som byggdes upp under efterkrigstiden och byggdes ut efter kalla kriget. Ett ännu större problem är att Donald Trump inte heller verkar särskilt intresserad av att bevara den.

Gästledare i Svenska Dagbladet 19/1 2017.

Read More

Hot och risker har blivit ett globalt överskottsfenomen. Från fattigdomsproblem och konflikter långt från Sverige – till ett Europa i sönderfall och en växande rysk hotbild i Östersjön. Efter Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet ökar osäkerheten dramatiskt.

Att säga upp Iranavtalet, som är ett av Trumps vallöften, skulle skaka om i hela Mellanöstern och med spill over till Europa. Men kanske blir det bara marginella förändringar? Det är mesta är oklart i presidentens utrikespolitik. Ändå går det att dra oroande slutsatser om framtiden utifrån Trumps personlighet och politiska utblick.

Donald Trump är auktoritär, lättkränkt och impulsiv. Vet bäst men på lösan grund. Trump kommer att vilja vara den största alfahannen på den internationella scenen med den övergripande handlingsstrategin att göra ”deals”. Som gör att Trump känner sig som vinnare.

Redan som blivande president hann Trump trampa i klaveret genom att bryta den diplomatiska ritualen kring Taiwan och Ett-Kina-politiken. Kina reagerade förstås surt, men i stället för att försöka bilägga trampade Trump på med tweets om de dumma kineserna. Han skulle ha sista ordet.

Kanske slutar det med krig på Taiwan. Eller handelskrig mellan USA och Kina. Tanken svindlar men den måste tänkas.

Men finns det då inte regler och processer som begränsar presidentens handlingsutrymme? Jo, men Trump har både som affärsman och politiker visat att regelefterlevnad inte är ett rättesnöre. Trump är dessutom oberoende av sitt eget parti – och det är en öppen fråga hur mycket republikanerna i Kongressen är villiga att gå emot sin president. Ett test blir utredningen om Putins inblandning i valrörelsen.

Trump gick till val med en slogan Make America Great Again. Det ska ske inom ramen för en utrikespolitik som ryms i orden nationalistisk isolationism. I praktiken innebär denna att USA abdikerar från den roll som systemgarant – för internationell frihandel, demokrati och säkerhet i Väst – som landet haft sedan 1945.

Det blir i sådana fall ett geopolitiskt jordskred som inte bådar gott och särskilt inte för mindre stater som Sverige. Än dystrare i ett närområdesperspektiv är Trumps vänskapspolitik vis-a-vis Ryssland. Detta samtidigt som Trump ser brexit som en framgång och har förklarat Nato för obsolet. Ett litet ljus i mörkret är att det politiska trycket har ökat på Europa att ta ett större ansvar för den egna säkerheten.

Den norske forskaren Anders Romarheim har betecknat Trumps utrikespolitik som dominant bilateralism. För det multilateralistiskt lagda Sverige som med ett lite försvar har USA som tyngsta ankare i säkerhetspolitiken blir framtidsscenarierna alarmerande. Så vad göra?

Efter valsegern fick statsministern en påringning från Trump Tower. Löfven sade i en kommentar att det var mycket i Trumps politik som behövde förtydligas och en tidig kontakt var viktig. Det gav möjlighet till dialog. Tanken på svenskt inflytande är förstås vacker, men säger mer om regeringens självbild än Sveriges tyngd i Trumps värld.

Men man ska kanske inte underskatta att Sverige har en sak som är åtråvärd för Trump. Det handlar om Vattenfall och den helstatliga energijättens planer på att bygga vindkraftverk utanför den skotska Nordsjökusten. Trump har hittills förgäves försökt att stoppa anläggningen, som han menar stör den fina utsikten från hans golfbana.

Men trots den politiska godbiten borde Stefan Löfven fundera över de till buds stående alternativen för att öka vår och andras säkerhet i Europa.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 2017.

Read More

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten. Om några dagar skålar vi till de högstämda orden i Alfred Tennysons dikt. Hoppfullt. Glatt. Och det ska vi göra – trots att vi lever i en tid när de ljusa förhoppningarna i stroferna synes mer avlägsna än på mycket länge. Bisterhet är den nya normalen.

Som det officiellt har konstaterats gång efter annan har det säkerhetspolitiska läget försämrats. Och trots att orden är desamma innebär det att läget har blivit sämre för varje gång de uttalas. Putinland förstås – och efter årsskiftet en växande osäkerhet med Donald Trump i Vita huset. Bara för att ta två exempel ur högen av faktorer med direkt påverkan på Sverige.

Men insikten om att allt är i gungning är inte detsamma som att nynna med orkestern på Titanic. Det går att göra saker. Att lägga om kursen i försvarspolitiken har varit som att vända en supertanker men den har definitivt lagts om. Den naiva föreställningen om evig fred i Europa är borta.
Totalförsvarstanken har kommit tillbaka. Värnplikten är på gång att återinföras. I den färska utredningen Logistik för högre försvarsberedskap(SOU 2016:88) föreslås Försvarsmakten åter bli ansvarig myndighet för logistikförsörjningen (i stället för FMV). Inte minst är det viktigt att ledningskedjan i krigsförbanden hålls samman för att vid plötsligt behov kunna agera snabbt.

Utredaren Ingemar Wahlberg går nu vidare med en utredning av Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov. Det blir ett jättejobb att skaffa en överblick över status för befintlig materiel, leveranstider och mängdberäkningar för planerad ny materiel, och förstås behovet av nya förmågor. Mest spännande blir redovisningen av de materielbehov som inte ryms inom oförändrade ekonomiska ramar. Resultatet blir ett ingångsvärde inför försvarsbeslutet 2020.

 

Kursomläggningen sker längs två tidsaxlar. I närtid med fokus på att öka den operativa förmågan i ett anorektiskt försvar, och på sikt för att göra det något mindre smalt. Visst är det för lite och för sent – och i otakt med regeringens säkerhetspolitiska låsning i fråga om svenskt Natomedlemskap. Men ändå bättre än förr.

Kunskap är en tillgång också inom försvars- och säkerhetspolitiken. Den insikten speglas i betänkandet Forskning och utveckling på försvarsområdet, signerat av förre försvarsministern och statsvetaren Björn von Sydow. FoU är viktig för försvarsförmåga och civil industriell utveckling. Den bidrar till att göra Sverige till en attraktiv partner i utvecklingsprojekt eller för byte av information. Och kan tas i anspråk i utrikespolitiken.

Det spelar roll vad vi gör – och vad vi gör är avhängigt vad vi ser.

Därför är det ord i rättan tid när von Sydow pekar på det bakvända i att dra ned på den säkerhetspolitiska analysen i en tid när osäkerheten ökar. Han går motsatt väg, inte minst genom att föreslå att FOI får ett basanslag på 60 miljoner för strategiska forskningssatsningar. Det ger en grund- möjlighet att inte bara leverera forskning på områden som politikerna vill ha, utan också på sådana som de inte vill ha.

Om det sedan hjälper är förstås en annan sak.

Gästledare i Svenska Dagbladet 27/12 2016.

Read More

Det var Vladimir Putin i egen hög person som gav Vänskapsorden till Rex Tillerson 2012. Tillerson var och är vd för ExxonMobil. Finare orden än så kan en icke-ryss inte få. Nu ska han bli utrikesminister i Donald Trumps kabinett. I Moskva beskrevs utnämningen som rena julklappen. Tillerson är ännu en i Trumps läger som har haft avveckling av sanktionerna mot Ryssland på sin agenda.

En klapp blir det också till ExxonMobil som i sådana fall kan värma upp nu nedfrysta projekt.

Att Europa på egen hand skulle upprätthålla den nuvarande sanktionsregimen är knappast troligt. Det finns redan starka krafter som vill avveckla och utan trycket från USA får dessa vatten på sin kvarn. Det blir en formidabel seger för Putin. Att Trump dessutom hyllat brexit, dissat Angela Merkel och förklarat Nato för obsolet gör inte framtidsutsikterna för Europa ljusare.

Särskilt dystert kan det bli för de stater Putin anser ska ingå i en rysk intressesfär. Trump är inte sentimental, så en deal kan inte uteslutas.
Före valet den 8 november var tanken på Donald Trump som president för de flesta som tänker offentligt, närmast att likna vid en hotande domedag. I USA. I Europa. I Sverige. Till och med i Japan – ett land med artighet som dygd – varnade premiärminister Abe för konsekvenserna.

Efter segern vändes besvikelsen till det mer förhoppnings-fulla: ”vi” måste ge Trump en chans. ”Vi” måste vänta och se om den blivande presidenten bara gjorde si eller sade så för att bli president. Många drog därför en lättnadens suck när generalen James Mattis nominerades till försvarsminister. Klok och påläst. Stridsvan men inte stridis. Kan Nato. Ingen vän av Putin. Tänkt som motvikt mot amatörpresidenten.

Men Trump fortsätter att vara Trump. Med en syn på sig själv som expert med en stil som är auktoritär, lättkränkt och impulsiv – och med en syn på världen som ryms i orden nationalistisk isolationism.

Framtiden med Trump som president finns än så länge bara i olika kansken. Det kan svänga rejält i politiken eller bara marginellt. Iranavtalet kan sägas upp med stora konsekvenser eller bara snyggas till. Det kan också bli rätt rörigt med en politik som spretar i olika riktningar, eller under en mantel av ”affärsmässiga” uppgörelser bär improvisationens prägel. Trump har redan trampat i klaveret genom att inte hålla fast vid ritualerna för Ett-Kina-politiken och sedan förvärrat läget genom sitt maniska twittrande.

Trumps val av rådgivare och ministrar skulle bli en indikation om framtiden. Nu har bilden klarnat men förhoppningen lever: ”Vi” måste vänta och se, till dess Trump har tillträtt som president. Det är som att lyssna till den glada refrängen Always look on the bright side of life i Monty Pytons film ”Life of Brian”.

Men visst, vi måste vänta och se. Det verkliga geopolitiska jordskredet är om Trump – som det verkar – väljer att låta USA abdikera från rollen som den yttersta garanten för västs säkerhet och pådrivare för internationell frihandel. Som USA har varit sedan 1945.

Trump på film hade blivit en bra amerikansk politisk thriller. I verkligheten väntar en rysare med osäkert slut.

Gästledare i Svenska Dagbladet 15/12 2016.

Read More

Plötsligt händer det. Likt en fågel Fenix flyger den markbaserade kustroboten RBS 15 igen. Systemet skrotades som ett led i avvecklingen av det nationella försvaret, men Försvarsmakten och FMV har letat delar och lyckats sätta ihop ett hemligt antal enheter. Det stärker försvarsförmågan. Gör tröskeln en smula högre att ta sig över.

Det ändrar dock inte bilden av att infrastrukturen för fred och säkerhet behöver rustas upp rejält för att blir mer krigsavhållande. Till dels kan RBS 15-metoden användas. Det finns mer förtidspensionerad materiel att hämta i ladorna. Till exempel det skrotbeslutade radarsystemet ArtE 740. Men den sortens kreativt tänkande räcker inte. Till och med ÖB Micael Bydén har fått nog. Han har slutat att gilla läget (nu ska vi fullfölja försvarsbeslutet 2015) och betonade nyligen i ett tal i Kungliga Krigsvetenskaps-akademien behovet att utveckla en ”robust försvarsförmåga” som rör ”hela kedjan från underrättelseinhämtning, rörlighet, verkan, skydd och logistik”.

Bydén var tydlig om hotbilden. Han skrädde inte orden i fråga om Rysslands ambitioner i kombination med växande militär förmåga. Därför går det inte att vila på hanen, utan återtaget måste inledas redan nu för att kunna hålla den ”operativa risktagningen” på en rimlig nivå. Ett annat sätt att uttrycka saken är att styrkebalansen i Östersjöregionen blir alltmer negativ.

Den sedan länge kända slutsatsen är att det behövs mer pengar i fredens tjänst – och extra mycket eftersom Sverige inte är medlem av Nato.

Försvarsminister Peter Hultqvist håller dock fast vid den gamla kartan trots att terrängen ändrat sig: En ny försvarsberedning ska tillsättas 2017 och grubbla med sikte på beslut 2020. Hultqvists mest dräpande argument för att först om flera år reagera på en skärpt hotbild, är att det tar så lång tid att bygga upp den militära förmågan!

Man kan säga mycket bra om Hultqvist men det här är inte bra. Det framstår inte heller som höjden av försvarsministerkonst att i skymningstid skrota JAS C/D-flottan för att hämta delar till nyproduktionen av JAS E. Detsamma gäller valet att inte förbandssätta de 24 artilleripjäser av märket Archer som Norge valde att inte köpa. Det skulle fördubbla den svenska kapaciteten.

Men pengarna, var ska de tas? Med sitt förslag på DN Debatt att göra en engångsupplåning av 35 miljarder kronor för att komma i kapp ökade den moderate Europaparlamentariker Gunnar Hökmark trycket i debatten. Och på sina moderata partivänner att visa mer tåga i försvarspolitiken än krav på att Försvarsberedningen ska kallas in för att prata.

Mycket kan göras och det låter sig bäst göras genom att först uppdra åt ÖB Micael Bydén att ta fram en att-göra-lista med en läsanvisning som kopplar ihop nya förmågor med hotbilden. På kort och lång sikt. Sedan får politiken ta vid. Samtidigt bör Sverige ange en framtida ambition att uppfylla Nato:s – och numera även Europaparlamentets – tvåprocentsmål för försvarsutgifterna. Omtaget är ett lackmustest på vad politiken förmår. Det är inte tid för långbänk. Putin väntar inte. Inte heller Trump.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 24/11 2016.

Read More

Ibland blir det tröttsamt med den närmast slentrianmässiga kritiken mot public service för att vara vänstervriden. Men ibland undrar också jag vad sjutton de håller på med i TV-huset.

Ta exemplet med den franske journalisten Paul Moreiras dokumentärfilm Ukraina: revolutionens mörka sida. Det bärande budskapet är att Majdan var ett slags konspiration för att störta den Putintrogna regimen i Kiev – med USA och högerextremister i huvudrollerna som skurkar. Kort sagt, det är Moskvas röst som ekar i speakertexten.

Den internationella kritiken blev därefter. Inte ens en lång lista med dokumenterade faktafel hindrade dock SVT:s Dokument utifrån att vilja visa filmen. Visserligen ledde protester till att visningen sköts upp, men efter att redaktionen hade genomfört en egen faktagranskning gjordes den ”samlade bedömningen” att filmen skulle sändas.

I sitt försvar lyfte SVT fram vikten av att sända ”kontroversiella dokumentärer” som kan bidra till ”fördjupade kunskaper om världens konflikter”. Det är förstås utmärkt. Men det gör agerandet i fråga om en annan dokumentär blir ännu mer svårförståeligt. SVT har varit medproducent till filmen Watching the Moon at Night men har brutit kontraktet, hoppat av och förklarat att man inte kommer att sända. Allt utan att någon offentlig motivering har gjorts. Men en sådan skulle behövas – för beslutet är verkligen inte självförklarande.

Bo Persson och Joanna Helander har gjort en visuellt stark film med hög närvaro, som låter kommentatorer vrida och vända på terrorism i dess olika ideologiska eller religiösa tappningar. Det är historia och nutid. Perspektivet är globalt. Offren ges en röst. Det är en bra och viktig film – inte minst eftersom den även tar upp kopplingen mellan den moderna terrorismen och antisemitismen.

Watching the Moon at Night har visats i sex länder och på åtta filmfestivaler. Ordförande i den Europeiska filmakademin, regissören Agnieszka Holland, är en av dem som hyllar filmen för att den sätter igång tankeprocesser. Berättelsen, betonar Holland, drivs inte av en enda förenklad tes och saknar ”politisk korrekthet”. Och, kan man fråga SVT, är det inte just sådana perspektiv som vi behöver?

Ukrainafilmen är ett exempel – om inte annat – på lockelsen att sända ”bra” TV med konspirationer som dramaturgisk grund. I Watching the Moon at Night utmanas däremot indirekt konspirationsteorin att den nutida islamistiska terrorismen egentligen är USA:s och Israels fel – och att vi trots allt måste ”förstå” terroristerna. Det låter helt enkelt inte så ”Ship to Gaza”, när Hamas utrikesminister lägger ut rörelsens antisemitiska hatbudskap.

Men det vi verkligen innerst inne behöver förstå är, som systern till ett av baskiska ETA:s offer säger i filmen, att det enda som terrorism kan skapa är lidande, och att terror aldrig kan rättfärdigas.

I  dag visas Watching the Moon at Night på Bio Roy på Avenyn i Göteborg.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 7/6 2016.

Read More

Det mesta har numera sin egen dag. Alla vill ha sin del av kakan. På en del dagar dubbleras det. Så också den 9 maj. Men det är också det enda som förenar firandet av Europadagen och Segerdagen i Ryssland.

Utrikesminister Wallström högtidlighåller Europadagen på ön Saint Vincent för miljösamtal med Karibiska gemenskapens 14 ministater. Det ”blir också ett tillfälle att diskutera Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd”. Så klart. Det är ju regeringens viktigaste utrikespolitiska fråga och exempel på dess kvardröjande romans med ”det långa sjuttiotalet”. Långt viktigare borde vara att EU håller på att gå sönder – och att det är krig i Europa.

Visst blir det mycket högstämt darr på rösten i högtidstalen till EU, men i verkligheten är det blytungt. Problem och kriser står på kö samtidigt som det råder underskott på lösningar. De centrifugala krafterna växer. Kanske blir Storbritanniens folkomröstning om EU-medlemskapet en tack-och-farväl-föreställning.

Sprickbildning i EU gör det dock extra glatt när Kreml firar dagen för Sovjetunionens seger över Nazityskland. Det blir parad och uppvisning av militär styrka – allt inramat av kolporterande av hotet från väst. Vapnen är på riktigt. Hotet från väst är en ständigt rullande propagandasåpa.

Putins politik för att försvaga Europa gör det särskilt viktigt att hålla samman. Att det också handlar om att stärka Nato och banden över Atlanten, lär bli ett tema när Margot Wallström och Stefan Löfven senare i veckan deltar i president Obamas nordiska toppmöte. Med sig till toppmötet har dock utrikesministern ännu en i raden av verbala diplomatiska vurpor.

I Wallströms värld finns det inte ett enda argument för ett svenskt Natomedlemskap, men i SOM-institutet senaste mätning bekräftas den omsvängning som skett i opinionen. 38 procent vill söka om medlemskap, 31 procent vill inte och 32 procent är osäkra. Ett annat tecken är att socialdemokrater pläderar för en ny politik i en ny tid i Socialdemokraternas egen idétidskrift Tiden.

I en kommentar till SOM-mätningen drog Wallström Trumpkortet. ”Nato domineras av den största medlemmen, USA” och ett svenskt medlemskap skulle leda till att Donald Trump – om han blir president – får ”ett dominerande inflytande över vår säkerhets- och utrikespolitik”.

Den föga diplomatiska bilden av marionetter lär knappast uppskattas i de 27 andra medlemsstaterna, men är desto mer avslöjande för den ingrodda antiamerikanismen. Uttalandet väcker dessutom osäkerhet om regeringens verkliga syn på den transatlantiska länkens betydelse för säkerheten i Europa. Och hur går Wallströms alarmism ihop med planerna på ett ytterligare fördjupat bilateralt militärt samarbete mellan Sverige och USA? Obama lär undra.

I den deklaration som den franske utrikesministern Robert Schuman lade fram den 9 maj 1950 – och som blev startpunkt för framväxten av Europeiska unionen – slog han fast att ”världsfreden kan inte upprätthållas utan konstruktiva insatser mot hotande faror.” Så låt oss vara konstruktiva i EU men också bli fullvärdiga medlemmar i Nato.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 9/5 2016.

Read More

Vi går mot ljusare tider. Så verkade det länge – trots att det inte saknades varningssignaler. Nu verkar det länge sedan som Barack Obama fick fredspriset för sin hoppfullhet och EU fick det för freden. Den kolorerade bilden har bleknat. Det råder överskott på dåliga nyheter och underskott på lösningar. Oredans tid är här.

  • Terroristdåden i Bryssel – det lär bli fler.
  • Kriget i Ukraina fortsätter.
  • Flykting- och migrationskrisen är inte slut.
  • Missnöjespopulismen växer.
  • Och ja, en ny finanskris kan komma.

Osäkerheter, hot och risker står på kö. Globalt sett är de är relaterade till enskilda stater (t ex Ryssland), geografiska områden (t ex Mellanöstern), maktförskjutningar (t ex USA). Hoten kan vara asymmetriska (t ex terrorism), påverkas av klimatförändringar (t ex Arktis) eller handla om flödeskänslighet (t ex energi). Samtidigt är förmågan att hantera dem mer begränsad än tidigare. Konflikt och fragmentering ingår i den nya normalen.

En helt avgörande förändring är att axeln USA – Europa som har burit upp utvecklingen under efterkrigstiden har försvagats. Banden över Atlanten är inte lika starka som tidigare. Det har med USA att göra som vänder sig mot Asien, men också Europa som inte tar sitt ansvar för relationen (t ex i Nato). Men det sammanhänger förstås också med att andra stater växt i styrka.

Samtidigt är EU djupt splittrat. I nord och syd. I öst och väst. I synen på ekonomi, Ryssland, flyktingar och migranter. Resultatet av den kommande brittiska folkomröstningen kan bli Brexit. I Frankrike vill Marine Le Pen ha sitt eget Frexit – och i Sverige flaggade Jimmie Åkesson nyligen för en ny folkomröstning om EU.

Till bilden hör Rysslands politik för att försvaga Nato och splittra EU. Bland medlen ingår att väcka opinion i Europa genom att lägga ansvaret för flykting- och migrationskrisen ”på försöken att sprida västlig demokrati i Mellanöstern”. Samtidigt har Ryssland genom bombningarna i Syrien – direkt eller indirekt – använt folk som vapen för att fördjupa krisen i Europa.

Efter terroristattentaten i Bryssel formulerade sig den ökände politikern Vladimir Zjirinovskij mer burdust: ”Europa attackeras av terrorister och attackerna kommer att sprida sig över hela Europa. Så bra för oss.”

Säkerhetsordningen i Europa gick i spillror när Putin gick in i Ukraina. Ryssland vill ha en egen inflytandesfär och interventionen i Syrien understryker ambitionen att erkännas som stormakt. Utrikesminister Sergej Lavrov har formulerat målet i termer av att man vill ha en ny avtalsfäst säkerhetsordning i Europa – och att det är en förutsättning för stabilitet. Hotet är uttalat:

”Under de två senaste århundradena har varje försök att ena Europa utan Ryssland och mot dess vilja oundvikligen lett till bistra tragedier.”

Men hot får inte gå hem.

Att oredans tid är här bör alltså vara utgångspunkt för svensk politik. Nu kan man få intrycket att man från regeringens sida blåst av flykting- och migrationskrisen i Europa. Men flyktingtrycket från sönderfallna stater kommer inte att försvinna inom kort, inte heller den migration som utlöses av globala välfärdsklyftor. 2016 blir ett nytt tungt år även efter uppgörelsen med Turkiet (om den ens kommer att fungera).

Framtiden, den vi får räkna med, bjuder på mer av global konkurrens, turbulens och instabilitet. Mer elände. Den blir helt enkelt mer oförutsägbar.

Väldigt mycket av osäkerheterna, riskerna och hoten rör saker vi påverkas av men har liten förmåga att påverka. Det är dock inte detsamma som Sverige ska förhålla sig passivt.

Ett sätt att förhålla sig till det som annars kan bli en enda röra av tänkbara hot och risker är att utgå från det som är svenska intressen. För att identifiera de säkerhetspolitiska och strategiska utgångspunkter som bör prioriteras kan man skilja mellan ”elände” som Sverige påverkas av respektive har störst möjligheter att påverka.

Målen för säkerhetspolitiken är ”att bevara Sveriges fred och självständighet, bidra till stabilitet och säkerhet i Sveriges närområde och stärka internationell fred och säkerhet”. En slutsats är att det framför allt är i närområdet som det är möjligt att verkligen göra skillnad – och det är också där som Sverige som stat har ett särskilt ansvar. Det är viktigare att stärka Nato och EU än att satsa krafterna på en stol i FN:s säkerhetsråd.

Alla de fyra allianspartierna är numera för ett svenskt Nato-medlemskap. I ett öppet brev från tre S-märkta ambassadörer i Aftonbladet 11/2 manade man socialdemokraterna att säga ja till Nato. De konstaterar att S är för är för militärt samarbete – nordiskt, bilateralt, med USA och inte minst med Nato. För att det är bra för Sveriges säkerhet. Medlemskap – i linje med den nu ensidiga svenska solidaritetsförklaringen – är ett naturligt steg att ta. Nya tider kräver nya svar.

”Som socialdemokrater och f d UD-tjänstemän med mer än fyrtio års erfarenhet av säkerhetspolitik är vi övertygade om att det nu är dags för socialdemokratin att göra det som Ingvar Carlssons regering en gång gjorde i EU-frågan – att kasta föråldrade doktriner och nattståndna självbilder över bord, och förutsättningslöst se till vad Sveriges intresse kräver i den nya situationen.”

Försvars- och säkerhetspolitiken utgår från att Sverige ska få hjälp – utan medlemskap i Nato har vi dock inga garantier för att hjälpen kommer. Om Sverige blir medlem bidrar vi dessutom till att minska riskerna och stabilisera det kritiska läget. Och det är allvar. Nyligen redovisade den amerikanska tankesmedjan RAND ett krigsspel, som demonstrerade att Putin kan ta Baltikum på tre dagar. En motattack från Natos sida kan resultera i rysk eskalering eller hot om vedergällning med kärnvapen. Ett tredje utfall är att Nato ”erkänner” sitt nederlag. I praktiken innebär det slutet på Nato.

Mer osäkert än så kan det inte bli. Jo förresten, med Sanders eller Trump i Vita Huset.

Publicerad i Svenska Dagbladet 4/4 2016.

Read More

Splittra och härska är en välprövad taktik som inte har gått ur tiden. Ryssland odlar vänskapsband med alla politiska partier och rörelser som kan bidra till att försvaga EU och Nato. Högernationalister i Front National och Jobbik ingår i stödtrupperna. När Putin bjuder upp är man lättflirtade även till vänster. Ett exempel är tyska Die Linke som sände valövervakare till den så kallade folkomröstningen på Krim. Och ja, valfarsen fick väl godkänt. Utgången i det grekiska valet bjöd på en extra bonus. Regeringspartiet Syriza har goda kontakter med Kreml, inklusive chefsideologen Alexander Dugin.

”Kampen mot fascismen angår oss alla. Stöd frihetskampen i Ukraina.” Affischer med det budskapet dök först upp i Malmö i vintras. Undertecknare är Donbassföreningen som på Facebook anknyter till Putinland med den gamla Sovjetsymbolen hammaren och skäran. Donbassföreningen har förgreningar också i andra svenska städer. Mötesverksamhet och demonstrationer står på dagordningen.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att det är en del av den breda propagandakampanj som Ryssland bedriver för att sätta sin bild av kriget mot Ukraina som anti-fascism – och i en vidare ram ett hotfullt väst som är ute efter att ta moder Ryssland. Och inte minst är det något som kan det slå an till vänster. Det knyter an till en central berättelse i vänsterns självbild – kampen mot nazism och fascism.

Just det senare var ett motiv när Vänsterpartiet i Sverige valde att med biståndsmedel från Sida stödja kompisar i Ukraina i kampen mot högerextremistiska Svoboda. Strålkastarljuset riktas nu både mot hur biståndsmedlen betalas ut och mot mottagaren. I avslöjandet ingår anklagelser om att pengar betalats ut till privata konton och att revisionsrapporter har blivit förfalskade. Kort sagt, det verkar som naiva svenskar har blivit rejält lurade.

Men saken handlar om långt mer än utbetalningen av flera hundratusen kronor i ett projekt som formellt avslutades 2014. Vänsterpartiet i Sverige har beskrivit Borotba som en ”ukrainsk vänsterrörelse mot nazism och för feminism”. Samma rörelse har beskrivits av en forskare ”som en pr-avdelning av separatister i östra Ukraina”. En annan forskare betonar inslagen av sovjetnostalgi och separatism, liksom organisationens roll som del av anti-majdanrörelsen.

Vänsterpartiet har tydligt tagit ställning för Ukrainas territoriella integritet. Det är utmärkt. Men för förstå den lockelse som Putin utgör på vänsterkanten räcker det med att gå till partiprogrammet. Det är solitt förankrat i marxistisk klassanalys och anti-amerikanism. Enligt programmet är USA en stat som permanent för krig mot ”verkliga eller påstådda fiender”:

”Att en imperialistisk makt på nedgång försöker kompensera förlusten av ekonomisk styrka med militära angrepp är ett mönster vi känner igen från historien. Det vi ser är hur ett system i kris måste upprätthållas med våld.”

Det passar utmärkt ihop med Putins propagandabild av det belägrade Ryssland. En annan del som hakar i det ryska narrativet är beskrivningen av informationssamhället:

”Världsomfattande mediamonopol begränsar det fria ordet och människors rätt till kunskap. Att hundratals miljoner människor hålls nere i arbetslöshet, fattigdom och okunskap är i sig ett effektivt hinder för demokratin, oavsett vilka formella friheter som till äventyrs finns.”

När den ryske utrikesministern Lavrov säger att USA inte är en liberal demokrati, nickas det säkerligen instämmande.

Krigsvåren 2014 var det som om kulturvänstern hade gjort en tidsresa till 1968.

Enligt poeten och samhällsdebattören Göran Greider var det ”uppenbart att EU länge har agerat okänsligt när man gärna velat inkorporera Ukraina i vad som måste kallas EU:s intressesfär”.

Författaren och chefen för Aftonbladets kulturredaktion Åsa Linderborg klagade över hur konflikten mellan Ukraina och Ryssland beskrevs:

”Russofobin bestämmer infallsvinklar och faktaurval: det är Ryssland som är roten till det onda, medan den västvänliga oppositionen vägleds av en fram till nu uppdämd frihetslängtan”.

Jan Myrdal – nestor för vänstern till vänster – försvarade Putins agerande mot vad han betecknade som ett västligt existentiellt hot mot Ryssland. Att stater i det forna östblocket har velat och fått ansluta sig till EU kallar Myrdal för tvångsintegrering.

Jan Myrdal är initiativtagare till det årliga Leninpriset. Sovjetnostalgiskt så det förslår. I år gick priset till artisten Michael Wiehe och förra året till författaren Jan Guillou. Både var glada över utmärkelsen.

Ja, vänstern har problem.

Putin myser.

Krönika publicerad (på norska) i Verdens Gang 14/3 2014.

Read More