Claes Arvidsson

Archive
Säkerhetspolitik

Veien til selvmarginalisering

By: admin
16-12-2015
EU, Nato, Norge, Polen, Säkerhetspolitik

”Jag satt och spelte nykter och sur
Drottningens polska i Polen, g-dur;
Runt kring mig satt förståndiga män;
Den drack ett stop, ett halvstop drack den.
Men hur det var fatt,
Slog en av min hatt,
En ann sad’ åt mej:
Vad fan angå dej
Polens affärer?”

I Fredmans epistel nr. 45 reises det retoriske spørsmålet om Polens affærer virkelig angår oss, og det samme benektende ”svaret” er det mange som gir i dag. I virkeligheten er Polens affærer i høyeste grad noe som berører utviklingen i Europa – og dermed også Norge.

Best i klassen
”De siste 25 årene har vi igjen fått muligheten til å bestemme selv”, står det på en fortausutstilling i Warszawa om frigjøringen fra kommunismen. Samtidshistorien er påtagelig i gatebildet, med foto av pave Johannes Paulus II og Solidaritetsledaren Lech Walesa. At Polen viste veien til friheten har vært en del av ”varemerket”.

I 1989 ble det gjennomført halvfrie parlamentsvalg i Polen. Det var et slags mirakel etter et 1980-tall som hadde sett fødselen av den frie fagforeningsbevegelsen Solidaritet, streiker, unntakstilstand og til slutt rundebordssamtalen som åpnet for valget. Kommunistpartiet tapte som ventet valget, men uventet var det at man aksepterte resultatet. I Moskva gjorde Michail Gorbatsjov, som ble en slags tilbaketogets helt, det samme. Muren falt.

Polen – og andre befridde stater – kunne slå inn på veien fra grå sosialrealisme til europeisk modernitet. På den reisen har Polen hatt stillingen som ”best i klassen”, ikke minst de siste åtte regjeringsårene til den høyreliberale Borgerplattformen. Men etter to perioder ville velgerne i år ha noe annet.

Nå er det mer usikkert hvor landet er på vei.

Nye ansikter, men Kaczynski i baksetet
Først vant det nasjonalkonservative partiet Lov og rettferdig (PIS) presidentvalget i mai, og siden parlamentsvalget i oktober. Velgertrøtthet spilte en rolle, men også at ”fortellingen” om Polen ble endret fra fremgang til fokus på økonomisk ulikhet og et usikkert arbeidsmarked. PIS lokket også med EU-skepsis og fremmedfientlighet.

PIS gikk dessuten til valg med nye friske ansikter, men i partiet er det likevel som om tiden har stått stille. Bak president Andrzej Duda og statsminister Beata Szydlo står den gamle garden, og ikke minst partiets sterke mann, partileder Jaroslaw Kaczynski. I den forstand har den nye regjeringen overtatt der den forrige PIS-regjeringen brått sluttet i 2007. En forskjell er at Jaroslaw Kaczynski, som da var statsminister, nå ikke har noen formell maktposisjon, men styrer fra baksetet.

Politisering
I PIS liker man fremdeles konspirasjonsteorier (og særlig den om flykræsjet i 2010 i Smolensk, der den daværende presidenten, tvillingbror Lech Kaczynski, var blant dødsofrene) og liker ikke kompromisser. En annen likhet er viljen til å politisere statlige selskaper som skulle være forertningsmessig drevet, og institusjoner som skulle være politisk uavhengige.

Man er allerede mitt i en selvforskyldt politisk krise i form av en stillingskrig med Konstitusjonsdomstolen som dreier seg om utnevning av nye dommere. PIS forsvarer seg med å skylde på den forrige regjeringens manipulasjoner (og nei, det var ikke bare idyll tidligere). Men det sies også fra ledende partitalsmenn at formålet med å plassere egne folk i domstolen er å forhindre at den skal blokkere partiets politikk.

Et annet eksempel er at en som står Kaczynski nær er utnevnt som ny koordinator for sikkerhetstjenestene. Han ble i våres dømt til tre års fengsel for forbrytelser begått ved en anti-korrupsjonsenhet. Dommen hadde blitt påklaget, men før retten rakk å si sitt, benådet presidenten ham.

Kulturministeren har fått motvind for en uttales om et teaterstykke av Jelinek. Som politisk håndverk er det amatørmessig, men samtidig er det illustrerende for partiets verdikonservatisme. Det var det også i 2007 da man advarte om at Teletubbiene på barne-tv kunne være homosexproganda.

Denne starten har blitt beskrevet av kritikere som et slags statskupp. Det liberale Polens frontfigur og en av ”ridderne” rundt det runde bordet i 1989, sjefsredaktøren for Gazeta Wyborcza Adam Michnik, advarte for sin del i en tweet om at: ”Om noen lurer på hvordan Polen kan se ut når Kaczynski og Maciarewicz har makten, burde kikke på Russland under Putin.”

Så visst finnes det grunn til uro, noe som forsterkes av Kaczynskis beundring for Ungarns statsminister Viktor Orban og dermed dennes illiberale statsideal.

Sterk, men marginalisert stat
Polen behøvde politisk fornyelse av makten, men ikke dette. Under statsminister Donald Tusk – nå ordfører i Det europeiske råd – ble Polen et land å regne med i Europa. Dette i kraft av politisk stabilitet og sterk økonomisk vekst hjemme, i kombinasjon med en vilje til å være medspiller i EU (ikke minst med ”erkefienden” Tyskland), og en pådriverrolle i Nato.

PIS’ verdensbilde ser annerledes ut – ikke minst i forholdet til Brussel. Det føres demonstrasjonspolitikk, som å ta vekk EU-flagget som tidligere flankerte det polske ved regjeringens pressekonfarenser. Det er jo bare en fille, som en minister formulerte det. PIS betoner i stedet en sterk stat og nasjonal suverenitet.

Det finnes også usikkerhet omkring den polske forsvarspolitikken. Man har flagget en femti prosent økning i antall soldater, i kombinasjon med signaler om revurdering av innkjøp av avanserte våpensystemer, for eksempel Patriot fra USA. I stedet for en viktig forsterkning av Natos østflanke får vi – ja, det vet vi ikke.

PIS holdes oppe av en tradisjonell forestilling om Polens storhet og en mangel på respekt for denne. Og ja, Polen er et viktig land i Europa. Men uten en kraftig stigende lærekurve i partihovedkvarteret, er det selvmarginalisering som venter på bortebane, og økonomiske problemer hjemme. (Økte overføringer og senket pensjonsalder er ikke akkurat en politikk for fremtiden).

Og polarisering; helgens demonstrasjon i Warszawa mot regjeringen med opp mot 50 000 deltagere er bare en begynnelse.

For noen år siden traff jeg Lech Walesa i Gdansk og spurte om hans drømmer under kommunismen. Svaret ble at han aldri hadde trodd at han noen gang skulle få leve i et fritt land. Men ingen ting er umulig, tilføyde han.

I Europa i 2015 er det veldig mye som for noen år siden så ”umulig” ut, men som nå virker mulig. At det også gjelder en suksesshistorie som Polen er et dystert tegn i tiden.

Publicerad på minervanett 16/12 2015.

Read More

Sverige måste ställa upp kriget mot IS

By: admin
15-12-2015
Försvarsmakten, Nato, Säkerhetspolitik, Svensk politik

Efter terroristattackerna i Paris utlöste den franska regeringen artikel 42.7 i Lissabonfördraget som stadgar om stöd från EU:s medlemsländer ”med alla till buds stående medel”. Så vad ska Sverige göra? Försvarskolumnisten Skipper påminde i SvD häromdagen om den ensidiga svenska solidaritetsförklaringens långtgående förpliktelser med den underförstådda innebörden att dessa i gengäld ska leda till att Sverige får hjälp i händelse av elände.

Slutsatsen är att Sverige måste ställa upp – för vår egen säkerhets skull.

En avgörande svag punkt i den svenska solidaritetspolitiken är att det inte finns några garantier för att få hjälp, men också att den ”garanti” som Sverige ställer ut har ett viktigt förbehåll. Sverige förbehåller sig rätten att själv bestämma om stödet ska vara militärt eller inte. Samtidigt står det ställt utom allt tvivel att den säkerhetspolitiska kalkylen för svensk del bygger på förutsättningen att vi faktiskt får militär hjälp utifrån (jämför ”enveckasförsvaret” någon gång i framtiden).

Alltså: Sverige erbjuder ett kanske, men vi bygger vår egen säkerhet på förhoppningen att få militär hjälp. Därför är det av avgörande vikt att vid politiska vägskäl som när Frankrike begär fördragsenlig hjälp visa att Sverige är att lita på. Detta gäller dock i ännu högre grad USA:s vädjan om bistånd i den amerikanskledda koalitionens kamp mot IS, som kommit i form av ett brev till försvarsminister Peter Hultqvist från försvarsminister Ashton Carter.

Sveriges allianslösa politik stagas upp genom att utveckla det militära samarbetet med Finland och fördjupa integrationen med Nato, men inte minst genom att hårdsatsa på de bilaterala relationerna med USA.

Som försvarsminister Hultqvist formulerade saken i höstas i DN är regeringen av ”den uppfattningen att den transatlantiska länken är avgörande för Europas säkerhet och bör stärkas. Sveriges bilaterala samarbete med USA är viktigt och bör fördjupas. Det handlar om interoperabilitet, övning och utbildning, materielsamarbete, forskning och internationella operationer.”

Sammantaget ska Hultqvistpolitiken generera både ökad försvarsförmåga och stärka förhoppningarna om hjälp.

USA har å sin sida i skenet av Putinlands aggressiva politik uppgraderat sitt intresse för Norden och Baltikum. Inte minst gäller det Sverige som spelar en central roll för möjligheten att skydda Baltikum. Som Stefan Forss har pekat på är det mycket som tyder på att USA därvid går fram läggs två vägar, via Nato och via ett nationellt spår.

Här möts Sverige och USA i ett gemensamt intresse, som kan föra tankarna till en återuppstånden dold allians (som titeln på Mikael Holmströms bok om det hemliga militära samarbetet under kalla kriget).

Desto viktigare blir det därför att USA:s vädjan om bistånd får det svar som Sveriges säkerhet behöver.

Finland har redan svarat både oui och yes, men Sverige dröjer med besked. Regeringspartierna drar i olika riktning och dessutom är Wallström och Hultqvist oeniga. UD vill ge ett politiskt svar i form av löften om humanitärt bistånd och diplomati medan Försvarsdepartementet betonar vikten av ”militär substans” (utöver de 35 personer som Försvarsmakten redan har stationerade i norra Irak för att träna och ge råd till kurdiska peshmergaförband).

Det är bra att försvarsvännerna i Alliansen trycker på för militär substans i de samtal som pågår med regeringen. Det är viktigt att bidra i kampen mot IS, men svaret till Carter kan för USA:s del även ses som ett test på Sveriges vilja att inte bara räkna med hjälp utan också att beredvilligt ställa upp. I nöden prövas vännen. Ömsesidigt.

Men det finns ju inga pengar för fler internationella insatser, säger vän av “krona för krona”. Men den statsbudgetregeln är dumpad.

Just do it.

Publicerad på SvD-bloggen Säkerhetsrådet 15/12 2015.

Read More

Polsk förnyelse, fast åt fel håll

By: admin
12-12-2015
EU, Nato, Polen, Säkerhetspolitik

Det var som en installation. Allvarlig och blek stod hon på trottoaren, när jag i somras promenerade förbi presidentpalatset i Warszawa. Med en polsk fana i fast grepp utgjorde den medelåldriga damen hedersvakt bredvid en blomstergärd och ett inramat foto av Lech Kaczynski. Framför gruppen hade det formats ett kors av ljuslyktor i Polens rödvita färger.

Jag förstår sorgen men varför går man inte vidare, tänkte jag. Trots att Lag och rättvisa (PiS) i år vann presidentvalet i maj och parlamentsvalet i oktober med hjälp av nya fräscha ansikten (Andrzej Duda respektive Beata Szydlo), är det som om tiden stått stilla.

Flygkraschen i Smolensk 2010 var en nationell tragedi. Med på regeringsplanet – i luften för en minneshögtid för Katynmassakern 1940 – fanns ett brett spektrum av den politiska eliten med president Lech Kaczynski i spetsen. I stället för att acceptera att det var en olyckshändelse odlar dock den omkomne presidentens tvillingbror Jaroslaw och PIS en konspirationsteori med Europeiska rådets ordförande, den tidigare premiärministern Donald Tusk, ibland som huvudanklagad.

Den nya regeringen har tagit vid där den förra PIS-regeringen hastigt slutade 2007 – och mot bakgrund av att partiledaren nu som då heter Jaroslaw Kaczynski är det inte förvånande. En skillnad är att Kaczynski som då var premiärminister, nu inte har någon formell maktposition utan styr från baksätet. En likhet är viljan att lägga ett politiskt raster över institutioner som ska vara oberoende (Riksbanken respektive Konstitutionsdomstolen).

Tyvärr finns det en logik i att Kaczynski diggar ungersk Orban-style. Och på flera sätt. Som ny koordinator för säkerhetstjänsterna har det tillsatts en Kaczynski närstående, som i våras dömdes till tre års fängelse för brott begångna vid en anti-korruptionsmyndighet. Domen var överklagad men innan rätten hunnit säga sitt hann presidenten före och gav nåd. Klappat och klart.

Kulturministern har råkat i blåsväder för att lägga en politisk näsa i blöt i fråga om en pjäs av Jelinek. Som politiskt hantverk är det amatörmässigt men samtidigt är det förstås avslöjande. Det var det också 2007 när det varnades för att Tinky Winky på barn-tv kunde vara försåtlig homosexproganda.

Det nationalkonservativa PIS vill ha respekt men bjuder på demonstrationspolitik i form av att plocka bort EU-flaggan som tidigare flankerat den polska vid regeringens presskonferenser. Trots att man knappt har hunnit värmt upp piedestalerna har regeringen valt konfrontation med EU i fråga om miljö och flyktingar. Kompromiss är inte PIS starka sida.

Under Tuskeran blev Polen i kraft av politisk stabilitet och stark ekonomisk tillväxt på hemmaplan i kombination med en vilja att vara medspelare i EU och pådrivande i Nato, ett land att räkna med. Utan en kraftigt stigande lärokurva är det nu i stället självmarginalisering som väntar på bortaplan och ekonomiska problem hemmavid.

Polen behövde förnyelse efter åtta år med Medborgarplattformen, men inte det här. Det är Europa 2015.

Gästledare i Svenska Dagbladet 12/12 2015.

Read More

Russlands hybridkrig mot Norge

By: admin
12-11-2015
Nato, Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina

Støre er blitt fanget i sin egen fortelling om Nordområdesatsingen, og stiller seg ikke bak regjeringens kritikk av Russland, som er ”nesten et normalt land”.

I en bredt anlagt forelesning om Nordområdesatsingen ved universitetet i Tromsø 29. april 2010 slo Jonas Gahr Støre fast at ”vi har fått en ny programvare i oppdateringen av våre mentale kart”. Nå er det på høy tid med en ny oppdatering.

Ved Luftmaktsseminaret i Trondheim i februar i år sa Støre at ”de kalde vindene fra Russland vi snakker om geopolitisk oppstår veldig sjelden i vårt nabolag i nord”(Adressavisa 3/2 2015). Han betonet også, i lys av krigen i Ukraina, at det var viktig at Norge forstår Russland. Han pekte ut holdingen som Norge burde innta:

”Når vi møter Russland som nabo er det med Nato i ryggen, og når vi møter Nato så vet de at vi har Russland som nabo.”

Formuleringen ”når vi møter Nato” er en veldig distansert måte å beskrive Norges allierte på. Og nå undrer man på akkurat hva det er Nato ”vet” om Norges posisjoner med ”Russland som nabo”.

Støre har markert sin avstand fra regjeringens syn på hvordan krigen i Ukraina har påvirket sikkerheten i Europa. Erna Solberg har beskrevet det som en klimaforandring og ikke bare tilfeldig dårlig vær. Forsvarsminister Søreide sier det samme med begrepet ny normaltilstand. Det en tilstand som ikke utelukker samarbeid, men som står i veien for en normalisering av relasjonene.

Arbeiderpartiet har ikke stilt seg bak regjeringens mer formelle formulering om en ”varig endret sikkerhetspolitisk situasjon”. I stedet har et stadig tilbakevendende tema vært at kritikken mot Russland har gått for langt.

Norsk sonderweg
I en intervju i Klassekampen 23. oktober la Støre mer eller mindre skylden på regjeringen for at Russland åpnet grensen ved Storskog. Som følge av den harde tonen fra norsk side skulle det bli vanskeligere å løse spørsmålet: ”Regjeringen har vært meget skarp mot Russland.”

I stedet burde mer tid og energi blitt brukt på – og brukes på – å gjenopprette det gode naboskapet med Russland. I intervjuet fikk Støre også spørsmål om Norge burde fjerne sanksjonene mot Russland. Han kunne ha sagt at sanksjonene er viktige både som et signal og som en konkret måte å sette grenser for Russlands fremferd. Svaret var dog lunkent distansert:

”Vi har gitt regjeringen støtte i Stortinget når det gjelder disse reaksjonene. Det er regjeringen som har det løpende ansvaret for utenriks- og naboskapspolitikken.”

Det er vanskelig å unngå konklusjonen at Jonas Gahr Støre ikke ville føre samme linje som regjeringen. Akkurat hva Støre skulle ha sagt og gjort får vi derimot aldri konkret svar på. Arbeiderpartiet mener jo at Norge som eneste Nato-land skal stemme for resolusjoner i FN som går på tvers av Natos atomvåpenstrategi. Men heller ikke i dette spørsmålet vil man til syvende og sist legge seg bort i regjeringens prerogativ innen utenriks- og sikkerhetspolitikken.

Det hele gir inntrykk av dobbeltbudskap. Som når Støre spørres ut av AP-tv den 14. april 2015 angående Norge og Natos mål om å bruke 2 prosent av BNP på forsvaret. Regjeringen står bak målet, men Støre unngikk å gi et klart svar gjennom å bare si at det var bra på Nato-basis.

Oppsummert er det vanskelig å unngå konklusjonen om en slags norsk ”sonderweg”. Ingen skulle i så fall bli gladere enn Putin.

Hybridkrigføring i Storskog
Da Jonas Gahr Støre talte på Agenda Nord i Bodø 30. oktober sa han at:

”Russland er nesten et normalt land. Det er en utfordring å videreføre et godt naboskap. Et godt forhold til Russland krever en særlig balanse, det krever fasthet, forsiktighet og varhet.”

”Nesten normalt” land er ikke akkurat et selvforklarende begrep, men implikasjonen er likevel åpenbar: Fuskevalg, brudd på rettsstatsprinsipper, korrupsjon, et kvalt sivilsamfunn, forfølgelse av annerledes tenkende, Stalinkult – alt dette er nesten normalt.

Å legge beslag på deler av andre stater (hvis grenser man dessuten lovet å holde inntakt) er også nesten normalt. Det er også trusler om preventive angrep med atomvåpen eller mer konkret å fly mot den svenske grensen for å øve på bombeangrep. Og så videre.

I Bodø snakket Støre bare om ”Russland i Nord”. Det skal tydeligvis være et annet land enn Putinland. Det er faktisk ubegripelig.

Det er derimot ikke overraskende at Russland bruker grenseovergangen ved Storskog for å legge press på Norge. Russland har lagt vekk kravet på Schengen-visum eller statsborgarskap i Schengen-land for å få passere grensen. Det er dog fremdeles praksis ved grensen til Finland. At man dessuten utviser personer med oppholdstillatelse i Russland, og som dermed ikke kan vises tilbake over grensen, gjør saken enda tydeligere politisk.

Man har muligheten til å åpne kranene ytterligere i en situasjon som allerede er vanskelig for Norge. Samtidig kjører man på med propaganda. Norge diskriminerer Russland, i følge Putins personlige sendebud Sergej Makarov:

”Norwegians conclude that they must accept those who arrive from Germany or Hungary, but find reasons to refuse those who come from Russia. It is because Russophobia is a legitimate form of racism in Europe.”

Storskog er et innslag i russisk hybridkrigføring. Man vil påvirke.

Aggressiv isolasjon
I sin tale på Agenda Nord kritiserte Støre Russland for å diskriminere Norge, og gjorde til og med en kobling mellom grenseproblematikken og de mer spente relasjonene mellom Norge og Russland etter Ukraina. Han kunne ha fyrt mot Russland, men valgte i stedet å snakke mer forsonende om en vanskelig overgangsfase.

Det var positivt at han lot være å komme med den vanlige kanonaden mot regjeringens Russlandskritikk, men han slo fast at det var regjeringens sak å sørge for at ”det ryddes opp i forskjellsbehandlingen”. Han mente at ”utfordringen nå er ikke de norske reaksjonene overfor Russlands engasjement i Øst-Ukraina… uten at utfordringen er at situasjonen på grensen til Russland i dag er svært alvorlig”.

Mer nordområdepolitikk for bevare lavspenningen etterlyses – alt for å minske risikoen for import av konflikter fra andre områder. Men hva om de to spørsmålene henger sammen? Hvordan henger da Støres resonnement sammen?

I en intervju i VG i april advarte Støre mot å låse seg til et bilde av Russland som kan bli selvoppfyllende.

Russere som han hadde snakket med skiller mellom tidligere kommunistland som raskt ble EU-medlemmer og de russiske kjerneområdene, altså Polen og Tsjekkia på den ene siden og Ukraina og Hviterussland på den andre, som omfattes av russisk interessesfæretenkning. Om Estland, Latvia og Litauen hadde Støre ingenting å si.

Russlands oppførsel ville ikke Støre betegne som ”aggressiv ekspansjon”, men som ”aggressiv isolasjon”. I Kiev ser man nok ikke saken helt slik, ikke i Tblisi heller, eller for den saks skyld Chisnau (Moldova). Resultatet blir mer av samme slags lavspenningspolitikk som etter den russiske krigen mot Georgia i 2008, da Støre gikk i bresjen for en normalisering av relasjonene mellom Russland og Nato (og EU).

Det mentale kartet
Hvordan skal man forstå at Arbeiderpartiet velger å bryte samforståelsen om utenriks- og sikkerhetspolitikken? Handler det om hensynet til innenrikspolitikken? Kanskje det. Handler det om viljen til å søke en fri posisjon for å kunne spille rollen som brobygger? At man tror man har et spesielt forhold til Kreml? Vi kan spille en viktig rolle, sa Støre i VG (tankesmien Agenda har til og med åpent lansert tanken på Norge som megler). Innslaget av overmot utelukker ikke at dette er tenkelig.

Men kanskje også svaret skal søkes hos Støre selv, og det prosjektet som han lagt ned så mye tid, energi og følelser i: Nordområdesatsingen, som ble kronet med avtalen med Russland om delelinjen i Barentshavet og Polhavet 2010.

I universitetsforelesningen i Tromsø 2010 – der Støre og Lavrov året etter ble utnevnt til æresdoktorer – talte han om Nordområdesatsingen som om dette var å skrive historie. Vår tids store fortelling ”…en visjon, en fortelling om utvikling, arbeid, velferd og kultur – solidaritet og felles løft. Som gjenreisingen etter Den andre verdenskrigen. Som byggingen av det norske velferdssamfunnet. Som utviklingen av olje- og gassindustrien.”

Og han understreket at:

”Nordområdesatsingen er ikke et kvartalsprosjekt, ikke bare en satsing for neste budsjettår, det er i sin natur… et generasjonsprosjekt, det handler om moderne samfunnsbygging.”

Støre betonet også at:

”Det er en satsing som vil lykkes om vi klarer å oppdatere våre mentale kart, trekke lærdom fra historien – men også justere våre tilvante tenkemåter, der vi har lært at å lese både gode og dårlige værtegn, der vi har trygghet til å justere kursen, slik at vi kan se en venn der vi før så en fiende, en utfordring der vi før så en fare, en mulighet der vi før så et problem.”

Og om Russland som trussel sa han:

”Vi må fortsatt leve med at Russland har en stor del av sin militære slagkraft i kort avstand fra vår landegrense. Det kaller på nøkternhet i våre vurderinger. Som at vi evner å skille mellom økt øvingsmønster og modernisering av fly og fartøy på den ene siden, og økt trussel mot Norge på den andre siden. Det er ikke nødvendigvis en sammenheng. Vi opplever ikke en slik økt trussel.”

Tanken går til Cornelia Funkes fantasifulle ungdomsroman Blekkhjerte. Hovedpersonen Meggie Folchart leser seg inn i en fortelling og siden handler storyen om vanskelighetene med å ta seg ut av den igjen – å komme tilbake til den virkelige verden. Det er som om Støre er blitt fanget i sin egen fortelling.

Publicerad på Minervanett 6/11 2015 (översatt av Jan Arild Snoen)

Read More

Okkupant og provosert

By: admin
16-10-2015
EU, Mänskliga fri- och rättigheter, Nato, Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina

Det finnes et kor av stemmer, også i Norge, som mener at «vi» må vise forståelse for Russland, og ikke ”provosere”. La oss heller høre på Svetlana Aleksijevitj, årets Nobelprisvinner i litteratur.

En rød tråd i Aleksijevitjs forfatterskap er skildringen av det sovjetiske mennesket. Hun er empatisk overfor de menneskene hun skildrer, men sluttresultatet er likevel en dyster skildring av Sovjetunionen og den kommunistiske utopis – eller den virkelige sosialismens – konsekvenser. Bøkene hennes ble betegnet som anti-sovjetiske i Sovjet-tiden. Og behandlet som det.

President Putin er ikke en fan. Skildringen er langt fra det bildet av virkeligheten som kolporteres i Kreml, der det lenge har pågått en form for rehabilitering og heroisering av Sovjetunionen. Inkludert Stalin. Putin kan ikke ha blitt muntrere av at Aleksijevitj i intervjuer etter at hun fikk kunngjøringen om prisen beskrev krigen i Ukraina som en «okkupasjon, en utenlandsk invasjon.»

Ingen stor dag altså. Og fredsprisen? Burde ha gått till Sepp Blatter, om man skal tro tidligere uttalelser fra Putin.

La oss ikke provosere!
Er valget av litteraturprisvinneren rett og slett en provokasjon? Det finnes et kor av stemmer – også i Norge – med røtter i media, politikk og akademia, som fremmer tesen om at «vi» må vise forståelse, omtanke og ikke provosere. Det vil si – i den spente situasjonen som har oppstått etter at EU og NATO først provoserte frem den russiske krigen mot Ukraina, og deretter ila sanksjoner og begynte å ruste opp i regionen, er det ellers overhengende fare for en ny kald krig. Ja, mer enn det, faktisk. Nå får det være nok, mener man.

Det er altså ikke overraskende at kritikk rettes mot TV2s Okkupert, der Russland figurerer som okkupanter. Serien burde ikke sendes fordi den provoserer et allerede provosert Russland (jfr. Bård Larsens artikkel). I et intervju i Klassekampen slår Peter Normann Waage fast at:

”En slik framstilling av Russland er det siste et tiltakende anstrengt forhold mellom Norge og Russland trenger. Det skapes en stemningsbølge som bygger opp under Russland som en fiende.”

Og ja, selv før den fiktive okkupasjonen av Norge begynte på TV2, protesterte den russiske ambassadøren i Oslo. Russiske Sputnik News har også reagert etter å ha snakket med en russer som bor i Norge, og la ham ikke legge fingrene i mellom:

”Jevgenij er av den oppfatning at de russiskfiendtlige stemninger i Norge ikke bare er mange politikeres visittkort, men også et ID eller rettere sagt et springbrett til storpolitikk og en garanti for suksess. (…)

Etter krisen i Ukraina er den russiske trusselen nå mainstream. Og det virker i sannhet som at Russland med deres trussel om å okkupere ikke bare Norge, men praktisk talt hele verden, er det eneste som for tiden virkelig opptar Vesten. Men i virkeligheten finnes det faktisk ingen trussel. (…) Og det betyr at stemninger preget av hat mot Russland som eksisterer i disse landene uten denne serien, vil florere på ny.”

De russiske reaksjonene kan tolkes som en slags bekreftelse på at kritikerne har rett, og at dette er TV som ikke gagner de russisk-norske relasjoner. Men er et mediaklima der Kreml indirekte avgjør norske TV-tablåer noe vi virkelig ønsker? Er dette ikke i virkeligheten heller bare en ekstra myk variant av den tause slow-motion overtakelsen av makt som er selve essensen i handlingen iOkkupert?

Selvavskrekking betyr at man av frykt for å provosere en overlegen motstander ikke gjør det man ellers ville ha gjort – eller gjør hva man ellers ikke ville ha gjort.

Virkelighetskontakt
De to første delene av Okkupert gir mersmak. God action, selv om historien ikke føles helt oppdatert. EU og Russland går sammen mot Norge når den grønne regjeringen trykker på av-knappen for olje- og gassproduksjonen (mens Saudi-Arabia er i borgerkrig og ikke leverer). Det hadde vært mer realistisk hvis Russland hadde dratt fordel av situasjonen; kassert inn storgevinsten når energiprisene steg og mer hardhendt enn tidligere brukt energi som et våpen for å få makt. Kort sagt, gullposisjon.

Men action er på en måte som opera. For å bli en hyggelig opplevelse må du ha tålmodighet med at handlingen ikke alltid er realistisk eller egentlig henger sammen.

Samtidig er det action på sitt beste når den både er godt laget og har kontakt med virkeligheten. Og det har Okkupert. Maktovertakelsens metode – etter statsministerens kapitulasjon – kan bringe tankene hen til hvordan Sovjetunionen med små skritt opprettet vasallstater i Øst-Europa etter andre verdenskrig. Nærmere i tid ligger selvsagt hvordan Russland først sendt inn «grønne menn» på Krim, og deretter gradvis tok over politikken og kvalte sivilsamfunnet.

Forutsigbare uforutsigbarhet
Paradoksalt nok er historiens mangel på realisme et realistisk bilde av hvordan Russland opererer i verdenspolitikken. Uberegnelig, men med en resolutt handlekraft som verken EU, NATO eller USA kan matche. Villige til å ta risiko. Som i Syria, der Putin med ett slag både styrket Assads overlevelsessjanser og gjorde Russland til sentrale aktør når det gjelder alle mulige løsninger (og problemer).

Samtidig skaper nå flyktning- og migrasjons-krisen i EU – på samme måte som når Okkuperts”Rasmus Hansson» stenge ned olje- og gassproduksjon – muligheter for Russland. I tilfellet Ukraina har Russland ikke oppfylt sine løfter gitt i Minsk I eller Minsk II. I nr. III i Paris tok Putin hjem en ny seier.

Kursen synes staket ut. EU-president Jean-Claude Junker understreket i en tale i Passau at Russland må behandles skikkelig, at USA ikke kan få diktere EUs forhold til Russland, og at EU må gjøre en innsats for å få til et fungerende samarbeid med Russland.

Til uforutsigbarheten hører også at avtaler kan brytes når det er hensiktsmessig, og at politikken bæres frem på løgnens vinger. Ingenting er som det ser ut. Kanskje. Mens USA mente at de fikk signaler om at Russland var forberedt på å inngå et kompromiss om Assads fremtid, forberedte Putin den pågående offensiven sammen med Iran.

Og det ligger i sakens natur at «felttoget» må planlegges i god tid. Som i krigene mot Georgia og Ukraina, eller for den del hvordan Russland skal håndtere ulike scenarier i Baltikum.

For øvrig kan det nevnes at russiske spesialstyrker nå har våpen (lignende HK416 og HK417) som også brukes i det norske forsvaret – og uniformer med et kamuflasjemønster som ligner på NATO-standarder. ”Til forveksling lik” betyr at signaturen kan være ubehagelig forvirrende.

Løgnfabrikken
Nei, vi har ikke noen russiske soldater på Krim. Slik låt det lenge fra Kreml. Jo, beslutningen om å gå inn på Krim tok jeg lenge før den ble gjennomført. Låt det senere fra Putin. Nei, vi har ikke russiske soldater i det østlige Ukraina. Slik låter det fortsatt.

Nå gjør vi felles sak mot IS. Men hallo, du bomber jo feil grupper! Nei, vi retter angrepet mot IS. Her er bildebevisene. Samme sak med nedskytingen av MH17 i Ukraina. Teorier og fotobevis som tydelig viser at Russland ikke hører hjemme på anklagebenken, har blitt presentert. Man sår tvil –også i organer som ligger utenfor Russland.

Kreml pumper ut desinformasjon. Offisielt, gjennom trollfabrikker og propagandakanaler. Man vender seg innover. Man vender seg utover. «Fakta” lever sitt eget liv. Setter seg fast. Ubåter i svensk farvann er et godt eksempel på dette.

Grense under vann
For et år siden ble det foretatt en omfattende, men nyttesløs søking etter en ubåt i Stockholms skjærgård. Russiske medier fleipet om saken – som de også har gjort med det svenske forsvaret – og knyttet an til de like resultatløse ubåtjaktene på 1980-tallet. Det ble raljert også andre steder, som i en artikkel av Arve Kalvø i Aftenposten.

”Svenskar dreiv og leita etter ubåtar i skjergarden på åttitalet også. Akkurat som dei har gjort dei siste dagane. Stadig vekk. Og vi lo. Og lo og lo og lo. (…)

Det var faktisk ein russisk ubåt som gjekk på grunn i Sverige på åttitalet, som desse nyheitene var faktisk ikkje berre tull. Det speler inga rolle. Det går ikkje. Ikkje orda «svensk», «skjergard» og «ubåt» i same setning. Alvorlige svenskar i uniform. Svenskar i uniform i det heile tatt.”

I sommer slo et privat dykkerfirma alarm om at man hadde funnet en forlist ubåt i skjærgården. I pressemeldingen skrev Ocean X Team:

”En rysk miniubåt har upptäckts på svenskt territorialvatten inte långt ifrån den svenska Östersjökusten. Ubåten är omkring 20 meter lång och tre meter bred. Det är oklart hur gammal ubåten är och hur länge den har legat på havsbotten, men de kyrilliska bokstäverna på skrovet tyder på att den är rysk.”

Det vakte selvfølgelig oppsikt, og førte til noen forhastede uttalelser om at ubåten kunne være av moderne design. Etter en dag var imidlertid saken avklart. Faktisk stammet ubåten fra første verdenskrig. Fra russisk side hadde man spøkt friskt om den ubåtjakten som den svenske marinen gjennomførte i 2014, og med krigsgraven som vinkling slo man videre på den trommen, for eksempel i Sputnik:

”En riktig romantisk og skremmende historie har man funnet på. Den sensasjonelle nyheten minner dog om en annen i samme stil – den desperate ubåtjakten forrige høst.”

Og under overskriften På’n igjen:

”Noen måneder etter at rapporteringen om russiske ubåter viste seg å være falske, virkar det som om svenskene er i gang igjen.”

Det kunne ha vært slutten på historien. Men den lever videre. I Klassekampen løfter Waage opp vraket til overflaten som eksempel på russofobi:

”Da det ble funnet en ubåt i svensk farvann sist vår, var det tidlig åpenbart av det var en svært gammel båt. Det visste man fordi navnet inneholdt bokstaver som utgikk med den russiske revolusjonen. Likevel spekulerte mediene lenge om dette kunne dreie som en nyere båt.”

Saken er at ubåtvraket kan ha blitt oppdaget allerede i 2002, og at funnet da ble rapportert til svenske myndigheter, som rimelig nok videresendt informasjonen til Russland. Legg til at ekspedisjonen finansieres av en russer knyttet til et russisk ubåtmuseum. Dessuten fant russerne om bord riktig posisjon med det samme.

Det kan selvsagt ha vært et PR- kupp, men fremstår mer som en del av informasjonskrigen. Det kan legges til at nylig – etter et år med analyse – slo Forsvaret fast at Sverige «uten rimelig» tvil ble krenket av en fremmed ubåt i oktober 2014. Fornærmende nasjon ble ikke identifisert. Men få tviler på hvilken nasjon det dreide seg om.

Og dessuten var ubåtkrenkingene på 1980-tallet ikke bare fiction – selv om russisk side fortsatt hevder at Whiskey on the rocks i skjærgården utenfor Karlskrona var en navigasjonsfeil, og det for øvrig ikke finnes noe å rapportere

Hvem vet?
Bård Larsen fremhever i sin artikkel om Okkupert, som en undertekst, de ulike valg som Norge og Danmark gjorde i forhold til de tyske okkupasjonsstyrkene: Nei og samarbeid. Det er et annet eksempel på seriens kontakt med virkeligheten, men også på det faktum at ingen på forhånd kan være sikre på hva politikere eller vanlige privatpersoner velger. Det er et empirisk spørsmål. Men hvordan man stiller seg testes ikke bare i spente situasjoner.

Dette gjelder for eksempel med hvilke briller du ser Okkupert. Bør tilnærmingen være regjeringen Olof Palmes, som forsøkte å redusere skadevirkningene i kjølvannet av Alexandr Solzhenitsyn Nobelpris i litteratur i 1970 (noe hans svenske forlag beskriver i Förläggarliv, Bonniers 1999)? Ved prisutdelingen der den faste sekretæren leste opp en kort tale av Solzjenitsyn (vinneren selv fikk ikke utreisevisum) ble de siste, spesielt provoserende setningene, utelatt:

«Måtte man ved dette rike bord ikke glemme de politiske fangene som i dag sultestreiker for sine sterkt begrensede og fullstendig istykkertrampede rettigheter.”

Dessuten: Til tross for russiske protester antar jeg at Kreml ikke er altfor misfornøyd med TV2sOkkupert. Det gir en mulighet til å presse på og skape en opinion. For dette karakteriserer Russland opptreden mot omverdenen – å presse på og skyve på grensene. Skape en ny normaltilstand. Det gjøres i stort og smått – over så å si hele konfliktskalaen. Fra å sende visestatsministeren på Krim til et møte i Polen, å kidnappe en sikkerhetsoffiser på estisk jord, simulere bombeangrep mot Sverige, fly farlig med kampfly i internasjonalt luftrom, til å gjentatte ganger true med å bruke atomvåpen. I Georgia. I Moldova. I Ukraina.

Å ikke provosere er ett svar på hvordan man skal oppføre seg, og kommer for eksempel fra Waage, som understreker at Russland ikke utgjør noen trussel mot Norge, og at Putin opptrer logisk basert på eget utgangspunkt:

”Putin oppfører seg aggressivt. Da er det Vestens og Norges oppgave å oppføre seg slik at han ikke får enda større grunn til det.”

Sidekick i Putins realityshow
Dog: Dersom Norge valgte sin egen vei på siden av NATO og EU, skulle champagnekorker smelle i Kreml. Splitt og hersk er en annen maktmetode. Smelle skulle det også om Norge, slik Jonas Gahr Støre har tatt til orde for, skulle søke seg til en slags stilling mellom NATO og Russland.

Er det virkelig russofobi å ønske at menneskerettigheter må gjelde også i Russland? Er det russofobi å si nei når Russland invaderer et naboland og annektere deler av det? Og er det russofobi å gå inn for at stater bør få lov til å velge sin egen vei? Man kan se på dette slik Svetlana Aleksijevitsj gjør:

”I love the good Russian world, the humanitarian Russian world, but I do not love the Russian world of Beria, Stalin and Shoigu (Putins försvarsminster).”

Risikoen er at man ellers ufrivillig blir en sidekick i Kremls realityshow.

Oversatt av Jan Arild Snoen.

Publicerad på Minervanett 15/10 2015.

Read More

Hello, sade statsministern

By: admin
08-10-2015
FN, Olof Palme, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik

Hello Central Park, Hello New York. Publiken gladde sig åt Stefan Löfvens inledningsord på festivalen för FN:s 17 utvecklingsmål för en mer hållbar värld. Statsministern sade också att han var stolt över att leda världens första feministiska regering. Efter Löfven var det dags för Beyoncé att inta scenen.

Mer än ett par minuter i rampljuset fick Löfven i alla fall när han i onsdags stod på talarlistan i FN:s generalförsamling. “Det är dags att alla stater ställer sig upp och ser till att lösa den här krisen”, sade han om Syrien. Putin måste ha missat statsmannaorden. Talets centrala passus var dessutom en annan: “Det är 20 år sedan Sverige satt i säkerhetsrådet. Vi söker nu ert stöd för en ny plats i rådet, i en värld där många kriser behöver lösas.”

Det är retropolitik att göra en plats i FN-solen 2017-2018 till regeringens centrala utrikespolitiska mål. Det är förstås fint men väldigt övervärderat. Men som en gengångare från den socialdemokratiska självbilden av Palmeismen ska Sverige återigen rädda världen.

Löfven har lanserat en New Global Deal och framtidsminister Kristina Persson (S) har tillsatt en expertgrupp för global samverkan. Hon är klar över vad det gäller (AB 21/2-15): “Andra länder vill gärna lyssna på oss. Det ger oss en slags mjuk makt som vi borde använda mer.”I den självbilden är alliansfriheten en grundpelare. Inte minst kom det till uttryck i Löfvens första regeringsförklaring som dessutom kryddades med orden att Sverige inte ska bli medlem i Nato. Tänka framåt handlar om att se bakåt. Eller att tänka på något annat. Enligt expertgruppens ordförande S-veteranen Tomas Hammarberg står vi “fortfarande lite utanför maktblocken och jag tror att Sveriges alliansfrihet är bra i det här sammanhanget”.

I samma idévärld på UD föddes tanken på att göra Sverigereklam under rubriken “En oberoende röst”. Mytologin frodas och det är riktigt illa om längtan efter solstolen blir styrande för andra delar av politiken.

I en intervju i New Eastern Europe (2015:5) säger forskaren Anke Schmidt-Felzman vid Utrikespolitiska institutet att Sverige numera har en mindre framträdande roll i diskussionen om det Östra Partnerskapet och Ryssland. En förklaring är viljan att få plats i Säkerhetsrådet och den är bara möjligt att få om också Putin säger Da. En annan är en policyomläggning som handlar om att inte längre vara provocerande utan att försök tona med motsättningarna med Ryssland.

Militär neutralitetspolitik. Så föll orden när Margot Wallström nyligen i en TT-intervju beskrev Sveriges säkerhetspolitiska doktrin. Det var förstås fel, men det var TT som hade hört fel. Wallström hade helt korrekt sagt militär alliansfrihet.

På andra håll i det rödgröna landskapet har inte slutet på det långa sjuttiotalet ens sjunkit in verbalt utan här är Sverige fortfarande alliansfritt eller till och med neutralt – trots EU-medlemskap, Solidaritetsförklaringen och Peter Hultqvist.

Read More

Vaktbyte i skärpt läge

By: admin
22-09-2015
Försvarsmakten, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik

Det är med stor respekt som jag har tackat ja till uppdraget, sade flygvapenchefen generalmajor Micael Bydén sedan Peter Hultqvist gett besked om vem som blir ny ÖB. Det är ett utmärkt val som försvarsministern har gjort till rikets viktigaste myndighetschef. Bydén lär dock inte få någon flygande start.

Jobbbeskrivningen gör att uppdraget kommer att kantas av missade mål och sänkta ambitioner. Försvarspolitiken svarar inte mot hotbilden och det svenska försvarets behov av stärkt förmåga. Problemet är inte att det försvar som vi har är dåligt, utan att det inte är det försvar som vi behöver. Förmågebredd och uthållighet saknas.

När Sverker Göranson tillträdde 2009 var utgångspunkten för försvarspolitiken att evig fred hade inträtt i Europa. Försvaret hade ställts om för internationell insats. Nu pågår det ett krig i Europa som ingen vet hur det kommer att sluta. Spänningsnivån mellan Ryssland och Väst bara ökar. Baltikum är hotat. Putin hotar med kärnvapen.

Östersjöområdet har blivit strategiskt mycket viktigare med Gotland som en pärla i Östersjön.

Försvarsberedningen och Försvarsmakten har redovisat vad man anser behöver göras för att rusta upp det svenska försvaret i den nya säkerhetsmiljön. Man har också kostnadssatt satsningen. Försvarsuppgörelsen mellan regeringen och de borgerliga partierna (utom FP) innebär att Försvarsmakten tillförs en bråkdel av de resurser som politiker och militärer alltså var eniga om.

Bydén ska alltså lösa en ekvation som inte kan gå ihop. Inriktningen är nu att stärka förmågor genom att få organisationen i bättre form, men i närtid behövs det också mycket mer av förmågehöjande insatser. Inte minst eftersom Ryssland rustar i rasande takt. Vi blir bättre men samtidigt blir Putin ännu bättre. Det är faktiskt väldigt dåligt.

ÖB står också inför uppgiften att möta hybridkrigföring i dess olika dimension.

Bydéns jobb blir inte lättare av han ska leda i en tid när det svärmar av utredningar på försvarsområdet. Det gäller allt från logistik till personalförsörjningssystemet. Att rekrytera soldater till yrkesförsvaret kommer att bli en utmaning när ett återinförande av värnplikten (kanske) står på tur.

Att Bydén ger sig ut på gungfly understryks av att det nedlagda totalförsvaret ska återuppstå med bland annat återtagande av militär och civil samverkan. Militären är mer beroende av civilt stöd i dag än före avvecklingen av totalförsvaret, men samtidigt är stödförmågan svagare.

Men jobbet handlar om mer än så.

Försvarsmakten har de senaste åren blivit öppnare utåt, men ännu återstår mycket att göra t ex att publicera lekmannaversioner av de viktigaste planeringsdokumenten och årsrapporterna. Försvar och säkerhet har blivit viktigare i medierna och i den allmänna debatten, men debatten skulle vinna på att Försvarsmaktens information blev mer tillgänglig (d v s läsbar).

Men ÖB behöver också öppna upp den egna organisationen för en livaktig debatt, något som i sin tur kan leda till ett större militärt deltagande i den offentliga debatten.

Inte minst handlar utmaningen om att ÖB i vanlig ordning förväntas gilla det politiska läget – även om han inte gillar det. Men mothugg behövs. Och offentlighet. Sverker Göranson gjorde en ovärderlig insats när han gick ut med information om ”enveckasförsvaret”. Det bådar gott att Bydén tidigare har visat mod att stå på sig.

I Hultqvistdoktrinen ingår att utveckla bilaterala samarbeten och med särskilt fokus på USA – borta är den socialdemokratiska ideologiskan om att Norden och FN är Sverige viktigaste säkerhetspolitiska samarbeten. Nu handlar det om att som under kalla kriget luta sig mot USA, men under öppenhet. Samtidigt fördjupas integrationen med Nato genom det s k värdlandsavtalet. Avtalet ger Sverige ökade möjligheter att ta emot och ge militär hjälp. Bydén blir den som ska sjösätta det hela.

Som en konsekvens av hotet från Ryssland, tränger sig dock frågan om Natomedlemskap på allt mer. Alla de borgerliga partierna har – till slut – dragit slutsatsen att ett medlemskap är vägen för att öka Sveriges säkerhet.

Vaktbytet på ÖB-posten sker i ett skärpt läge. Om kriget kommer är det bra att Bydén är en ”krigare”.

Gästledare (bloggen) i Svenska Dagbladet 11/9 2015

Read More

Våra veteraner hade förtjänat bättre

By: admin
24-08-2015
Försvarsmakten, Säkerhetspolitik, Svensk politik

Det är tätt mellan de dåliga framtidsutsikterna för Afghanistan. Så var det värt det? Att besvara den frågan är vi skyldiga de 9 000 svenska soldater som sedan 2001 har stridit för fred och säkerhet i Afghanistan. Och deras anhöriga. Fem svenska soldater och två lokalt anställda tolkar har stupat. Det är närmast ett under att det inte har blivit värre.

I pengar räknat har den militära insatsen kostat 10 miljarder kronor. Sverige har också bistått med en miljard i humanitärt stöd och fem miljarder i bilateralt bistånd (och utlovat 8,5 miljarder kronor för perioden 2015–2024).

Johanne Hildebrandt har i boken ”Krigare” (Forum 2011) skildrat soldaternas vardag och det fantastiska jobb de gör. I Willhelm Agrells ”Ett krig här och nu – Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan” (Atlantis 2013) är perspektivet ett annat. Agrell beskriver hur det som startade som en kortvarig humanitär fredsinsats några år senare hade utvecklats till deltagande i ett krig. 2006 fick Sverige huvudansvar för fyra provinser i norra Afghanistan.

Insatsen blev en grundplåt i den svenska hoppas-på-det-bästa-doktrinen och ett sätt – i en tid när tanken på evig fred i Europa rotade sig – för Försvarsmakten att visa sitt existensberättigande. Sedan förra året är FN:s och Nato:s ISAF-koalition bestående av ett 40-tal stater avvecklad och säkerhetsansvaret överlämnat till regeringen Kabul. Sverige bidrar fortfarande med femtiotal personer i FS 29. Så var det värt det?

I Norge arbetar en utredning för att vrida och vända på den norska insatsen – militär och civil – i Afghanistan. Utredningen omfattar både insatsens internationella och nationella dimensioner. Man har möjligheten att kräva in hemlig information. Den leds av den förre utrikes- (1994–1997) och försvarsministern (2000–2001) Bjørn Tore Godal och består i övrigt av nio experter på Afghanistan, norsk säkerhets-och försvarspolitik, internationell politik, fredsbyggande, post-konflikt situationer, bistånd och humanitärt stöd, civil och militär samverkan, mänskliga rättigheter och folkrätt.

På regeringens sommarfika den 9 juli kom beskedet att den samlade svenska insatsen i Afghanistan ska utvärderas. Ambitionen är att omfånget av insatsen ska ”återspeglas” och resultatet ställas i relation till politiskt fastställda mål. ”Om möjligt ska utredningen ”se vilka effekter” som insatsen haft på det afghanska samhället med särskilt fokus på ”kvinnors roll och deltagande”.

Utredningen består av den socialdemokratiske riksdagsledamoten Tone Tingsgård. Hon var partiets försvarsetta i riksdagen 1998–2006 och således inte bara ledande i avvecklingen av det svenska nationella försvaret utan också beslutsfattare när gäller Afghanistan. Det ska konsulteras ”brett” med berörda aktörer. Eventuella rekommendationer för framtiden ska kostnadsberäknas. Ytterligare utredningar kan komma att genomföras.

Våra Afghanistanveteraner hade förtjänat bättre. Mer respekt.

GÄSTLEDARE I SVENSKA DAGBLADET 24/8 2015.

Read More

Tanken bör svindla om EU

By: admin
05-08-2015
EU, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik

I den polska poeten Ewa Lipskas ”Kära Fru Schubert” (Ellerströms 2015) finns en dikt om EU. Den är dystopisk:

Kära Fru Schubert, minns ni ännu Europeiska Unionen? Tjugoförsta seklet. Så många år sedan…

Är det så tillbakablicken kommer att se ut i framtiden? För några år sedan varnade Jean-Claude Juncker för krig i skuldkrisernas spår och att det var ett gigantiskt misstag att tro att frågan om krig eller fred i Europa aldrig mer skulle ställas. ”Demonerna är inte borta, de sover bara.”

Tanken kan svindla och jag tror att det är viktigt att låta den göra det. EU är ett fredsprojekt, men det är inte hugget i sten. I själva verket är det väldigt mycket som gungar. Det är kanske inte troligt att Storbritannien lämnar EU, men det kan inte uteslutas. Inte heller är det väl troligt att Marine Le Pen blir president i Frankrike. Eller?

”Det kan verka långsökt men en repris på 30-åriga kriget är ett möjligt framtidsscenario för den arabiska vår som verkade så hoppfull men som också tinar upp frusna konflikter”, skrev jag i en ledare hösten 2012. Tyvärr var det inte långsökt. Det går inte att skönja ett slut – bara mer islamistisk soloterrorism i Europa.

En slutsats är att flyktingkrisen (också med inslag av ekonomiska flyktingar) i Europa inte lär gå över. Den kommer att bli värre. Samtidigt saknas svar på hur den ska mötas – och utan väldigt bra svar växer inte bara oron över hur det gå att klara strömmarna utan även främlingsfientligheten. Växer gör också populistiska partier med nationalistiskt fokus.

EU står också utan bra svar när det gäller euron. Visst har avtalet baxats i hamn med Grekland. Men hur sannolikt är det att den motvilliga grekiska vänsterregeringen – om än under vakande ögon från män i mörk kostym – ska ro Herkulesarbetet i hamn?

Samtidigt kvarstår valutaunionens grundproblem, och på den politiska kartan finns varken en gemensam finanspolitik eller en avveckling. Moment 22-läge alltså. Medlemsstaternas ekonomier lider av olika grader av skleros, levererar inte. Arbetslösheten förblir hög.

Och föreställningar odlas till vänster och höger om bekväma lösningar ur krisen. Europeiska rådets ordförande Donald Tusk tycker att ”atmosfären är lik den under tiden efter 1968 i Europa”. Då som nu finns det dessutom grupper som är våldsbenägna. Också den typen av terrorism kan öka.

Nyligen högtidlighölls minnet av folkmordet i Srebrenica. Före Balkankriget skulle det inte kunna hända i Europa, men det hände. Kan det hända igen? Under den etniska mosaiken på västra Balkan och, för den delen även i Östra Europa, slumrar nationella motsättningar som kan exploateras av cyniska politiska ledare.

Och faktum är ju att det redan är krig i Europa, det som Ryssland för mot Ukraina. Ingen vet om det kommer att spridas. Under tiden verkar Putin genom att synas militärt, projicera makt och att stödja krafter till höger och vänster (och i mitten) som kan bidra till att försvaga EU.

Det blir en vinterresa.

Gästledare i Svenska Dagbladet 27/7 2015.

Read More

Opposisjon i posisjon

By: admin
09-07-2015
Försvarsmakten, Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik

En likhet mellom Norge og Sverige er at politikken ikke lenger ligner seg selv. Spillets regler brukte å være slik at ledermøtene i partiene som er medlem av regjeringen, støtter sistnevntes politikk. Frie valg i spørsmål som splitter partiene er én sak, men det er noe helt annet når Fremskrittpartiets stortingsgruppe betrakter seg selv som helt frittstående når de skal stemme over forslagene som deres egen regjering legger frem. Det er en ny definisjon på maktfordelingen mellom regjeringen og Stortinget.

Mer opp-ned

Å spise kaken (altså å sitte i regjering) og samtidig beholde den (stemme imot) er en strategi for regjeringssamarbeidet som ikke er holdbar i lengden – ikke minst siden Solberg & Jensen AS må forholde seg til Venstre og Krf for å sy sammen politikken.

I Sverige er politikkens verden enda mer opp-ned. Etter valghøsten 2014, valgte de fire borgerlige partiene verken å spise kake eller beholde den. Det er heller ikke noen holdbar strategi.

Det er ingen tilfeldighet at den politiske ordenen som forsvant sammen med den rødgrønne regjeringen forkortes til DØ. Ordningen medfører at de borgerlige skal droppe sin egen politikk og vedta minoritetsregjeringens budsjett.

Den såkalte Decemberöverenstemmelsen (DØ) ble svaret etter valget da Sverigedemokratene valgte å bryte med konstitusjonell stemmepraksis for opposisjonspartier og dermed felle Löfven-regjeringens statsbudsjett. De fikk i stedet innlede styret med å regjere på Alliansregjeringens forslag til budsjett – som i en opp-ned-verden.

Demokratisk paradoks

Ett øyeblikk så det ut til å bli nyvalg, men i stedet ble det altså DØ. Alt for å samle riket slik at det kunne bli styrt, og på den andre siden forhindre at Sverigedemokratene fikk innflytelse. Partiet ville gjøre hvert statsbudsjett til spørsmål om innvandring, med trusselen «gjør som vi vil, ellers…».

Resultatet er et demokratisk paradoks. De borgerlige partiene beskylder den rødgrønne regjeringen for å bedrive en feilslått politikk som leder Sverige inn på den gale vei. Tross dette ble nylig minoritetsregjeringens eget «vårbudsjett» vedtatt i tråd med DØ, og med Sverigedemokratene som eneste opposisjonsparti – som de selv omtaler seg.

Den politiske tryllekunsten har heller ikke stoppet Sverigedemokratene som nå har satt seg målet å bli Sveriges størst parti. At de ser til Dansk Folkeparti ble tydelig da Jimmie Åkesson i sin tale under Almedalsveckan gjorde barn til den viktigste politiske saken. Nå skal velferdsstaten, i henhold til kjent populistisk resept, omfavnes.

De borgerlige alliansepartiene står sterkere i opinionen enn de rødgrønne som ligger klart under valgresultatet. Statsministeren selv er i ferd med å miste tillit – og det handler ikke om å få orden på arbeidsmarkedet, for ham var ikke dette det samme som å bygge ned offentlige sektor. Det har ikke hjulpet med et eget budsjett når regjeringen sliter med amatørmentalitet og indre uenighet. MIljøpartiet blokkerer i tillegg for politiske reformer for innvandring og integrering. Kort sagt, på det området har Löfven havnet i samme tapssituasjon da Alliansregjeringens oppgjør med De grønne etter valget i 2010.

Vil få tyn

Fredrik Reinfeldt bidro til det borgerlige valgnederlaget med sin tale om at svenskene burde åpne sine hjerter, men uten å gjøre det klart hva som måtte gjøres i praksis. Det var helt på linje med temaet som toppet partiledernes hitliste i Almedalen året før. Da, etter EU-parlamentsvalget og før riksdagsvalget, sto Sverigedemokratene klemt opp i et hjørne av kritikere. I år – og det er en viktig endring – sto problemløsning og en del «tenke nytt»-slagord sentralt i spørsmål om innvandring og integrering på de borgerlige partienes agenda.

Og det er på høy tid at det formuleres alternativer til de grønnes «fri innvandring» og Sverigedemokratenes «ingen innvandring».

Med tanke på den rådende stemningen, er det interessant at Stefan Löfven talte om krav for den enkelte borger med begrepet om utviklingsmoralisme (Gjør din plikt), mens Moderatlederen Anna Kinberg Batra understreket at man måtte gjøre sitt ytterste for å skaffe seg jobb (og samtidig burde kravene for sosialstønader økes), og Folkpartiets Jan Björklund advarte mot et curlingsamfunn for voksne. Virkeligheten trenger seg på.

Til tross for den også trenger seg på i form av krig i Ukraina. Østersjøen, som er et område der gnisningene stadig tiltar i form av russiske, militære provokasjoner, var ikke ett av årets store politiske spørsmål. Statsministeren spanderte et halvt minutt på saken. Fire av partilederne nevnte den ikke. Arbeidsledighet trumfet. Også det kan bli en politisk nedtur for regjeringen som kommer til å få tyn etter sitt løfte om å få EUs laveste arbeidsløshet.

I Almedalen er det mye politikk, og enda mer rosévin. Nå er vinglassene tomme, men de politiske utfordringene er intakte. Ikke minst kan den rødgrønne regjeringen få seg en smell. Fra alliansepartiene har det kommet advarsler om å stille mistillitsforslag mot regjeringen, og jo mer rødgrønn politikken blir, jo mer fristende blir et nyvalg. Temperaturen i politikken kommer i hvert fall til å bli hetere. Sinte velgere har allerede med rette pekt på det absurde i å støtte en politikk som er skadelig for landet.

Publicerad i Verdens Gang 10/7 2015.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.