Den 9. mai feiret Russland seieren i 2. Verdenskrig. Før feiringen ble det meldt at nær 100 millioner av det svart-oransje ordensbåndet som tilhører St. Georgs-ordenen, hadde blitt distribuert ut. Selve ordenen er vanlig blant krigsveteraner. Putin har det også. Båndet bæres også i de østlige Ukraina som et tegn på separatistenes Moskva-lojalitet. Det er samtidig et symbol i den russiske propagandaen som beskriver konflikten som en slags reprise på kampene i 2. Verdenskrig.

I Kremls fantasiverden er jo alt mulig. Som når russisk UD protesterer mot byggingen av det man hevder er en nazistisk konsentrasjonsleir i Kiev. Protesten ble senere fulgt opp i russisk TV med bilder og alt. I virkeligheten er det et EU-støttet byggeprosjekt som ble startet under russerpresidenten Janukovitsj for å gi midlertidig ly for illegale innvandrere.

Blant de som vil bevare Ukraina har man sett likheten mellom ordensbåndet og tegningen av det fryktede skadeinsektet Coloradobillen. Rett og slett en pest og en plage.

Dessverre har de kommet for å bli.

Gårsdagens mann

Den 11. mai ble det gjennomført en folkeavstemning i den selvproklamerte «Folkerepublikken Donetsk» om det som i realiteten var en løsrivelse fra Ukraina . Det var et nytt valg etter Putin-metoden. Altså med gevinst hver gang for arrangøren. Et annet resultat er at det ukrainske valget 25. mai ikke kommer til å bli den nye starten for Ukraina som man hadde håpet på.

Visst vant sjokoladeoligarken Petro Petrosjenko en komfortabel seier (mens ekstremnasjonalistenes to kandidater måtte nøye seg med noen prosent av stemmene). Men Folkerepublikken Donetsk finnes, og der var det kun en femtedel av valglokalene som var åpne (Krimbeboerne var som kjent forhindret i å stemme). Petrosjenkos legitimitet kommer til å bli stilt spørsmålstegn ved av Kreml og av Putins «Coloradobiller».

Petrosjenko er noe av en gårsdagens mann som skal ta Ukraina inn i fremtiden. Det må være det motsatte av stø kurs som gjelder for den nye presidenten når problemene hoper seg opp: behovet for økonomiske reformer, statsgjelden, separatister, Russland.

Kiev har gått til militær offensiv mot separatistene, men utsiktene er ikke spesielt gode. Selv om det roer seg ned, kan Putin velge å skru på knappen merket «Destabilisering i Ukraina». Han kan velge å bruke separatistene, true med å stenge gasseksporten eller presse på for å få betalt gammel gjeld.

Det østlige Ukraina er tapt til Russland – spørsmålet er bare hvordan «løsningen» skal se ut. Georgia, Krim og Transnistria er eksempler, men det kan også holde at Kiev ikke har full kontroll.

Hver gang Putin sier noe forsonlig dras dype sukk av lettelse i vestlige hovedsteder: risikoen for krig i Europa er over. Men det som utspiller seg i Ukraina er krig.

Fremtidens kriger

I en artikkel i februar 2013 lanserte den russiske generalstabssjefen Valerij Gerassimov tanken om den arabiske våren som en viktig modell for hvordan krig kan foregå i fremtiden. I fokus står den økte betydningen av ikke-militære midler for «protestpotensialet» i et land. Gerassimov trekker slutningen at det kan være mer effektivt å bruke politikk. økonomi, informasjon, humanitære og andre ikke-militære midler enn våpenmakt.

I en annen sammenheng presenterte han modellen i form av fire deler ikke-militære midler og én del militære.

Høres ikke det ut som en oppskrift for Ukraina – sammen med en solid dose russisk villedende desinformasjon?

Under hele kriseperioden er det Russland som har hatt initiativet, mens EU, USA og Nato har falt mellom to stoler. Putin har kunnet spille på en naiv vilje til å de-eskalere. Sanksjoner ville gjøre saken enda verre, har det blitt sagt. Eller så har det blitt lagt vekt på at Russland har legitime interesser som det må tas hensyn til.

Men ingen ting blir som før. Ingen ting bør heller bli som før.

Selv om det blir en kald fred, er det ikke noe som taler for at Putins offensive utenrikspolitikk kommer til å avta. Den selverklærte retten til – om nødvendig med vold – å beskytte russisktalende i alle land, ligger der som en latent trussel. Nylig gjorde man det lettere for dem i de tidligere Sovjetrepublikkene å bli russiske borgere. Pass deles rundhåndet ut i Estland og Latvia – akkurat som man gjorde på Krim.

Ikke minst handler det om et fortsatt hardt press mot Baltikum, hvor Putin f.eks. tilbyr tenåringer å dra på gratis leir i Russland for å gjennomgå ideologisk utdannelse og få paramilitær trening. Barna må love å støtte bruken av det russiske språket og kulturen, samt forsvare Russlands politikk.

Den egentlige seierherren

Offensiven omfatter også den delen av militærdoktrinen som går på å bruke energi som «våpen» for å få makt og innflytelse i Europa. Man støtter ekstremister til høyre og venstre i håpet om å svekke EU og Nato. Putin var dermed EU-valgets virkelige seierherre.

Samtidig ruster man fremgangsrikt opp de militære stridskreftene og vender ryggen til tillitsskapende internasjonale avtaler.

Samtidig blir Putinland stadig mer autoritært og nasjonalistisk.

Putin har beskrevet oppløsningen av Sovjetunionen som forrige århundres største feiltak. Han har også beskrevet angrepet på Finland i 1939 som et forsøk på å rette opp historiske feil. I Georgia og Ukraina har Putin trukket opp nye grenser.

Barentsavtalen med Norge har for så vidt ikke Putin beskrevet som et feilgrep, men han har gjort et poeng av at det var Medvedev, og ikke han selv, som undertegnet den. Sett i perspektiv av en fremtid preget av russiske stormaktambisjoner, er regjeringen Solbergs håndtering av Dalai Lamas besøk gode nyheter i Kreml. Budskapet fra utenriksminister Brende er jo at «vi lar oss presse».

Og det blir ikke bedre når det norske næringslivet – nå sist ved North Atlantic Drilling – tror at det er business as usual. For det er det ikke.

Krönika Verdens Gang 9/6 2014.

Fra de baltiske statenes side har man både åpent og uformelt ivret for et svensk NATO-medlemskap. Dette vil styrke alliansen og den transatlantiske forbindelsen, og bør derfor stå på Jens Stoltenbergs agenda.

I de historiske tilbakeblikkene i nyhetsflommen rundt Jens Stoltenbergs utnevnelse til generalsekretær i NATO, festet jeg meg ved Kvinner og klær fra 1988. Med et innbydende blikk og et glass med rødt i hånden møtte han leserne under tittelen Ukens Mann. I artikkelen slås det fast at «Jens har sex appeal». Stoltenberg la for sin del vekt på at han «liker jenter som gir meg litt motstand».

Mer enn to tiår senere og gråere har Jens Stoltenberg igjen blitt Ukens Mann. Denne gangen er det en annen appeal som lokker.

Vi får håpe at Jens Stoltenberg fortsatt liker motstand, for den nye jobben innebærer knapt å komme til dekket bord. Den europeiske sikkerhetsordningen som ble til etter Berlinmurens fall og Sovjetunionens oppløsning, ligger i småbiter etter den russiske annekteringen av Krim.

Veien frem mot Russlands annektering av Krim har vært asfaltert med dårlige nyheter: Georgia-krigen, trusler mot og utpressing av naboland. Handel har vært brukt som våpen, akkurat som energileveranser. Putin følger jungelens lov og oppfører seg med den sterkes rett.

Putinismen handler om mer enn Krims marinestrategiske beliggenhet eller for den saks skyld om strategiske interesser i det østlige Ukraina. Det er en ideologi som omfatter geografi med satellitter rundt en russisk kjerne og en forestilling om Russland som en egen sivilisasjon. Det omfatter å ta avstand fra et degenerert Vesten med homoseksualitet og en dog pedofili som synlige kjennetegn.

Vesten males med fiendebilder. Trusselen er nærliggende.

Nærområdene

Risikoen er til de grader til stede for at Krim ikke er endestasjonen for Vladimir Putin. Med argumentet om å beskytte russere og russiskspråklige, har Putin gitt seg selv carte blanche til å ta seg til rette i det nære utland.
Alvoret – at det er realistisk å snakke om en krigstrussel – understrekes av forsvarsminister Ine Eriksen Søreide, som i en tale i forrige uke sa: «Hvis det rettes trusler mot NATO-allierte, kan vi lett havne i en situasjon der artikkel 5 iverksettes.»

Hun slo dessuten fast det som Stoltenberg i lys av Ukraina-krisen vil ta med seg til Brussel, nemlig behovet for å styrke NATOs kollektive forsvar og avskrekkingsevne. Krisehåndtering i Langtvekkistan er viktig, men fokus må ligge på nærområdet. Den viktigste oppgaven er å forhindre et angrep mot et medlemsland. Hun ivret for bedre beredskapsplanlegging. Kort sagt må NATO bli bedre forberedt på det ikke lenger like uventede.

I Stoltenbergs jobb-beskrivelse inngår det å styrke NATO og å gjøre alliansen mer relevant for USA gjennom en økt europeisk vilje til å dele på byrdene. I økonomiske krisetider finnes det likevel få lavthengende frukter å plukke blant NATO-landene. Så hvorfor ikke vende blikket mot den andre siden av Kjølen. Altså Sverige.

Svenske utfordringer

På et spørsmål i desember 2013 om hvorfor Sveriges forsvarsevne er viktig for Finland, svarte president Niinistö at «vi vil ikke ha noe sikkerhetsvakuum der». Samtidig er det akkurat dette ekspertene advarer mot. Det svenske såkalt én-ukes-forsvaret innebærer evnen til å forsvare en begrenset del av Sverige i én uke (i praksis handler det om å samle kreftene i Stockholms-området, der den politiske ledelsen befinner seg). Men først et stykke inn på 2020-tallet, og under forutsetning av at forsvarsbudsjettet øker skikkelig og personelltilgangen fungerer.

I dag har den svenske hæren en styrke på to bataljoner. Etter som rekrutteringen til det svenske yrkesforsvaret ikke har fungert, bygger spesielt hærens stridsdyktighet på at man kaller inn tidligere vernepliktige for å bemanne den rundt 12000 soldater store krigsorganisasjonen. Til dette må det anmerkes at de vernepliktige ikke har vært på øvelser siden 2009, og at det kreves en egen beslutning i Riksdagen for at de skal kunne innkalles.

Mens man venter på Archer – et system som ble forkastet av Norge – mangler man artilleriutstyr. Marinen er heler ikke mye å skryte av. Luftforsvaret er sterkt, men savner til dels relevante våpensystemer (og reservedeler). Dessuten er det mangel på nøkkelpersonell til vitale systemer. Hvis noen ganske få faller bort, faller også mye av forsvarsevnen bort. Det er veldig mye som – i troen på en evig fred i Europa – har blitt feil i svensk forsvarspolitikk. Den største feilen var avmilitariseringen av «hangarfartøyet» Gotland.

Øya har en strategisk nøkkelposisjon i Østersjøen. Det dreier seg om kontroll og beskyttelse av transportruter og ansvaret for orden og beskyttelse i Sveriges økonomiske sone. Fra Gotland kan luftrommet over midtre og søndre deler av Østersjøen kontrolleres, overvåkes og forsvares. Den som kontrollerer Gotland, har et forsprang. Det gjelder uansett om NATO skal yte militær bistand til Baltikum eller om Russland vil forhindre at det skjer.

Med svensk medlemskap i NATO endres forutsetningene for å holde øya, og det vil bli mulig å foreta praktiske tiltak for å innlemme den i NATOs beredskapsplanlegging, og fylle det som i dag er et vakuum. Det ville dessuten gitt det nordiske samarbeidet kraft.

Styrker alliansen

Fra de baltiske statenes side har man både åpent og uformelt
ivret for et svensk NATO-medlemskap. Å på den måten å styrke alliansen og den transatlantiske forbindelsen, burde også stå på Jens Stoltenbergs agenda. At Stoltenberg er norsk, sosialdemokrat og en jevnt over trivelig type, kan dessuten bidra til å endre på det gjennom lang tid rådende vrengebildet av NATO.

Ikke minst dyrkes dette av de svenske sosialdemokratene. Eller som Mona Sahlin formulerte saken: Sosialdemokratene kan aldri, under noen som helst omstendighet, akseptere et svensk NATO-medlemskap.

Dessverre er ikke dette en svenskevits.

I oktober är det vaktombyte på posten som generalsekreterare i Nato. Med stor sannolikhet kommer efterträdaren till Anders Fogh Rasmussen att bli ledaren för det norska Arbeiderpartiet Jens Stoltenberg. Stoltenberg tillhör partiadeln, har varit ordförande i ungdomsförbundet, minister, och statsminister.

Som person är Stoltenberg lätt att tycka om. Det är alltid en fördel. Som politiker brukar han beskrivas som konsensusorienterad. Kan också vara en nackdel. Att han även är förfaren i spel bakom kulisserna framgick i den strid som ändade med att Thorbjörn Jagland manövrerades bort som partiledare.

På sin CV har Stoltenberg en försvars- och säkerhetspolitik som har slagit vakt om relationen till USA men förstås också Nato. Han har erfarenhet av Ryssland, inte minst genom de mångåriga och till slut framgångsrika förhandlingarna om Barents hav.

Stoltenberg kommer att träda till i ett läge när den europeiska säkerhetsordning som växte fram efter det kalla krigets slut ligger i spillror. Han lär inte bli sysslolös.

Det här är ett samtal som han kan ha redan nu.

– Hej Stefan, Jens Stoltenberg här.

– Det var ett tag sedan. Du ska börja nytt jobb har jag hört.

– Ja, och du hoppas att få ett nytt. Och jag förstår det så väl; att harva i opposition är bara för trist. Men det är egentligen inte det som jag ringer för utan om Krimkrisen. Gotland, du vet…

– Jens, du ska veta att Gotland betyder mycket för oss socialdemokrater. Det är många partikamrater som har sommarhus där. Palme inledde traditionen med tal i Almedalen.

– Jag tänkte snarare på att vi har en militär och säkerhetspolitisk utveckling i Europa som kan sluta mycket illa om vi inte agerar rätt och resolut. Gotlands strategiska läge kan inte underskattas.

– Ja, det brukar Peter också säga. Därför är det viktigt för oss socialdemokrater att förstärka försvaret av Gotland.

– Stefan, jag vill inte vara oförskämd mot en god partikamrat men hittills har ni inte kommit med mer än skäll på regeringen Reinfeldt. Ni har inte gett besked om de miljarder som behövs för att få enveckasförsvaret på plats någon gång i framtiden. Ni vägrar att svara på frågan vad som ska hända efter en vecka. Nato är det enda existerande svaret. Medlemskap alltså.

– Du vet ju att partiet är kluvet när det gäller försvar och säkerhet.

– Jag vet att ni sliter med frågan men nu finns det risk för krig i Europa och med Baltikum som en brännpunkt. Det är allvar. Sverige kommer inte att kunna sitta på åskådarläktaren. Er Solidaritetsförklaring med utfästelser om hjälp är en sak. En annan är att när Nato ska bistå de baltiska staterna är Gotland en nyckel. Har du aldrig tänkt på att Putin kanske vrider om den först?

– Det är fortfarande Mona-doktrinen som råder. Socialdemokraterna kan inte under några som helst omständigheter acceptera ett svenskt Natomedlemskap.

– När du talade på försvarskonferensen i Sälen tog du upp tecknen på USA:s bristande vilja att vara ”vad som i folkmun kallas världspolis” och så frågade du vad som kommer att hända i ”det tomrum som USA eventuellt lämnar – kommer det att fyllas upp av krafter som värnar demokrati, frihet och mänskliga rättigheter?”

– Ja, det är en viktig fråga.

– Frågan är vad du tänker göra när vi nu ser den motsatta kraften breda ut sig i Europa. Vinner du valet kommer ansvaret för rikets säkerhet att vila på dina axlar. Tro mig, det kostar på att i efterhand sitta med facit för att inte ha sett till att beredskapen var tillräcklig.

– …

– Nu måste jag ringa Fredrik. Morrn.

Gästledare i Svenska Dagbladet 27/3 2014.