Claes Arvidsson

Archive
Säkerhetspolitik

Ett enda beslut behövs – gå med i Nato

By: admin
30-10-2020
Försvarsberedningen, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Nato, Peter Hultqvist, Ryssland, Säkerhetspolitik, Totalförsvaret

Rysslands krig mot Ukraina 2014 resulterade i ett alltför klent men ändå grovt underfinansierat försvarsbeslut 2015. En rad utredningar visade sedan på såväl på ett materielberg att bestiga som behov av ny materiel i form av alltifrån marschkängor till high-tech. En enig försvarsberedning landade 2019 i ett förslag för det militära försvaret 2021–2025, som innehöll mycket gott men vars totalbild i ljuset av vad som saknades ändå var blandad.

Enigheten sprack när regeringen inte vill binda sig för finansieringen (och därmed inte heller i realiteten för innehållet). Därefter följde cirkus Andersson & Hultqvist i paradnumret ”vi betalar inte” så till den milda grad att man nu får vara glad över att det överhuvudtaget blev en inriktningsproposition för totalförsvaret.

Propositionen bygger på försvarsberedningens förslag men saknar dess planeringshorisont fram mot 2030. Osäkerhet byggs in som inte förtas av nymodigheter som en kontrollstation. Samtidigt är det helt klart att satsning kommer att göra försvaret mindre anorektiskt. Försvarsförmågan stärks – och så kan man förstås ha olika uppfattning om prioriteringen mellan vapengrenarna är den rätta. Eller för den delen ställa frågan om det tas tillräcklig höjd för den vapenteknologiska utvecklingens möjligheter.

Från 2020 kommer försvarsbudgeten att växa med knappt 29 miljarder till 89 miljarder kronor 2025. Det är ett helt nödvändigt resurstillskott men innebär också risk för tillväxtvärk. Inte minst därför är det viktigt att det ska tas nya tag i fråga om styrningen av försvarsmakten. Den politiska styrningen ska bli mer strategisk men samtidigt ökar kraven på återrapportering till riksdagen. En utredning tillsätts med sikte på att tillskapa en ny myndighet för uppföljning och utvärdering av försvarsmakten. Båda delarna behövs.

I samband med presentationen av propositionen varnade försvarsminister Hultqvist framtida politiker för att göra om misstaget att låta nedrustning gå för långt. Han poängterade också att det tar lång till att bygga upp försvaret. Sant och viktigt. Likväl med en annan regering och en annan försvarsminister skulle det kunna gå fortare att bygga svensk försvarsförmåga. Alltså den som är själva grunden för vår trygghet i en allt otryggare tid. En tid som försvarsberedningen beskrev med ord som också återfinns i inriktningspropositionen:
”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i Sverige närområde.”

Och kan det tilläggas, i gråzonen pågår redan angreppen mot Sverige.
Rikets säkerhet skulle kunna öka markant med ett enda beslut om att göra Sverige till en fullvärdig medlem av Nato – och därmed omfattas av alliansens ömsesidiga försvarsförpliktelser. Det skulle både ha en avskräckande tröskeleffekt och utlösa hjälp i den händelse att Ryssland ändå väljer att kliva över. Till bilden hör ju dessutom att den svenska krigsplaneringen bygger på bistånd utifrån. Utan medlemskap är relationen dock inte säkrare än att det i realiteten blir situationens logik som avgör om hjälpen kommer.

Försvar byggs i enskilda delar men det som är avgörande för den faktiska förmågan är hur systemen kuggar i varandra. Sak samma med relationen mellan försvars- och säkerhetspolitiken.

Gästledare i Svenska Dagbladet 29 oktober 2020.

Read More

Försvarschef med erfarenhet och åsikter

By: admin
19-10-2020
Eirik Kristoffersen, Försvarspolitik, Norge, Säkerhetspolitik

Den 12 maj utnämndes generalmajor Eirik Kristoffersen av Kongen i statsråd till general och ny norsk forsvarschef. Han är ung, 51 år.  Bakom sig har han chefsposten i Forsvarets spesialkommando (FSK) 2010–2014. 2015 utnämndes han till stabschef för Försvarets specialstyrkor och 2016–2017 var han chef för planläggning och övning vid Forsvarets operative hovedkvarter. Vägen fram till ÖB-stolen fortsatte sedan i raketfart. Först som chef för Heimevernet och sedan som arméchef.

Och ja, det finns röster som menar att det gått lite väl fort och att det hade varit nyttigt med lite mer erfarenhet av att förbereda, genomföra och utvärdera försvarsgrensgemensamma operationer. Detsamma gäller samspelet civilt – militärt. Alltså spelet.

Kristoffersen är en ”krigare”. Han har tjänstgjort i FN-styrkan i Libanon, deployerade otaliga gånger till Afghanistan (varav fem längre sejourer). För sina insatser i Afghanistan dekorerades han med Norges högsta militära utmärkelse, Krigskorset med svärd.

Han är en person som är villig att gå egna vägar. När han 1999 som 30-åring sökte sig till FSK gjorde han det mot välvilliga råd om att det var en karriärmässig återvändsgränd. Det innebar också att han gick ned i grad. Det gjorde han gärna.

General Kristoffersen efterträdde amiral Haakon Bruun-Hanssen 17 augusti 2020. Senare i augusti utkom den nye forsvarschefen med boken Jegerånden – Å lede i fred, krise og krig skriven tillsammans med Malin Stensønes (Gyldendal). Boken har hittills tryckts i tre upplagor på totalt 15 000 exemplar. Kristoffersen har intervjuats i populära radio- och tv-program och poddar. Han har också porträtterats i ett otal tidningsartiklar.

Med sitt fokus på en av Norges mest mytomspunna förband är det inte att förvåna att boken med dess inblickar i verksamheten bakom den annars stängda grindarna i Rena lockar till läsning. Som bonus följer det med en hel del annan försvarsupplysning. Det personliga anslaget i boken med beskrivningar av livets gång från barndom till skilsmässor bidar också till läslockelsen.

Kristofferson är en ”bygdegutt” från Bjerkvik med nordlandsdialekten intakt och är– för att använda ett norskt uttryck – ”hel ved”. Han är lätt att känna sympati för, en kärnkarl som från uppväxten bär med sig grundvärden som kan sammanfattas i ord som ansvar, anständighet och integritet. Stundtals kan det leda tankarna till Jordan Peterson, men vad gör väl det. Det är värden som kan tyckas självklara men som vi alla behöver påminnas om. Inte minst eftersom det inte är lika enkelt att i praktiken stå för dem.

Trots att Kristoffersen ännu inte är varm i generalsgraden har han blivit en rikskändis (och vill man följa honom på Facebook går det alldeles utmärkt). Det ger försvarsmakten kred och honom själv kanhända ett folkligt stöd som kan vara bra att ha med sig i förhållande till politiken. Men Jegerånden är också ett medskick till det försvar som han är satt att leda. Som framgår av undertiteln handlar ju boken om ledarskap.

I Jegerånden beskrivs ledarskap i en mycket liten och platt organisation. För at ta det mycket kort: Alla dörrar står öppna. Alla röster räknas. Gänget är sammansvetsat (och passar man inte åker man ut). Det är inte helt enkelt att se hur den organisationskulturen ska omsättas i en mycket större organisation, men det är likväl intressant som belysning av hans ”tänk”. Och det finns mycket att bejaka. Några exempel.

Kristoffersen lyfter fram vikten av modet och möjligheten att säga nej. Mot bakgrund av erfarenheterna från FSK är slutsatsen att:

”Ledare som setter pris på motet til å si nei, vil kunne lykkes bedre nettopp takket være den konstruktiva motstanden de da vil møte i egen organisasjon.

Motstand gjør at ledere må skjerpe seg, egne sannheter utfordes og egne argumenter må underbygges bedre. Ledare blir rett og slett bedre av motstand; uten motstand blir de en flaskehals, et hinder for utvikling fordi lederens ego vanskliggjør læring.”

Annars är risken att ”forsvaret, som så mange andre hierarkiske organisasjoner, kan stå i fare for å bli statiske och toppstyrte”.

Kristoffersens soldater ska vara lojala men inte lydiga.

I organisationskulturen ingår insikten om att alla kan göra fel och att det centrala därför inte är att utgå från motsatsen utan i stället att felet inte upprepas. Kulturen ska vara lärande.

En tredje utgångspunkt är behovet av förändring – även om det kan tyckas vara förändring bara för förändringens egen skull. Man kan inte slå sig till ro även när det rullar på som det ska. Världen är i konstant ändring.

Tillit är ett nyckelbegrepp i hans syn på ledarskap – och en tillit som måste gå båda vägar. Tilliten är också en grund för intensjonsbasert ledelse med tyngdpunkt på att som ledare precisera och få alla att förstå syfte och mål men inte att detaljstyra valet av ”bästa lösning”. Planer och planläggning är förstås självklara förutsättningar för att klargöra situationer, träna och öva, men samtidigt måste man vara klar över att ”en plan tåler sjelden møtet med virkeligheten”.

Hur det norska försvaret kommer att påverkas av den ledarstil och organisationskultur som Kristoffersen ger uttryck för är för tidigt att sia om. Förändring handlar också om struktur och en omstrukturering är på gång som innebär att delar av ledningen ska flytta norröver och i takt med den organisationskultur som bejakas i Jegerånden ska den inte längre styra utan leda.

Till bilden av den nye forsvarschefen hör att tänka utanför boxen. Ett exempel hämtat från tiden i FSK var att skapa en bredare rekryteringsbas genom att nöja sig med att sökande skulle uppfylla de fysiska minimikraven. Ett annat var initiativtagandet till bildandet av Jegertroppen bestående av kvinnliga värnpliktiga, som lösning på behovet av att ha kvinnor på plats i specialstyrkorna i Afghanistan.

Han har nu aviserat att Forsvarets Forskningsinstitutt ska göra årliga utvärderingar av försvaret – i stället för som nu att forsvarschefen lägger fram ett eget fagligt råd var fjärde år inför kommande försvarsbeslut. Det är minst sagt utanför boxen.

Att snabbare reaktionstid och bättre grundberedskap står på önskelistan är knappast någon överraskning. Som svar på att varslingstid numera inte är något att räkna med ska det norska försvarets organisation vara densamma i fred, kris och krig. Som en del av detta vill Kristoffersen stärka försvaret i Nordnorge med en fullt mekaniserad Brigad Nord. Han vill ha nya och fler stridsvagnar också för att täcka upp tappet när 700 US Marines tidigare i år avslutade rotationen och flyttade hem de förhandslagrade stridsvagnarna (den säkerhetspolitiska förlusten går dock inte att kompensera).

Liksom i Sverige råder det inte konsensus om att satsningen på markstridsförband är den rätta vägen att gå.

Förändring och förändringsvilja står högt i kurs i Kristoffersens ”lärobok”. En sak som inte förändras är dock att i uppdraget ingår det vanliga att skapa ett försvar i balans. När Stortinget senare i höst klubbar den nya långtidsplanen ges en indikation om det politiska förutsättningarna för att lyckas; alltså en matchning mellan ambition och anslag.

Det ska inte uteslutas att Jegerånden – att aldrig ge upp viljan att oberoende av förutsättningar lösa ett uppdrag – kommer att sättas på prov. Eller för den delen viljan att hellre se möjligheter än fokusera på begränsningar.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 16/10 2020.

Read More

Finns det någon som säger Löfven ett sanningens ord?

By: admin
22-07-2020
Försvarspolitik, krisberedskap, Säkerhetspolitik, Stefan Löfven, Totalförsvaret, Transportstyrelsen

Sedan januari 2017 har Sverige en nationell säkerhetsstrategi. Det är bra och var synnerligen välkommet. I samband med att den antogs framhöll statsminister Stefan Löfven att:

”Ända sedan jag tillträdde som statsminister har säkerhetsfrågorna stått i starkt fokus. De har påverkats av dramatiska händelser i vår omvärld, men också̊ av skeenden i vårt eget land. Den teknologiska utvecklingen har skapat starka ömsesidiga beroenden. Känsligheten för störningar i viktiga samhällsfunktioner har ökat. Informationsteknologin har förbättrat tillvaron för de allra flesta, men det blir alltmer tydligt hur den också kan användas i antagonistiska syften av både stater och individer.

“Säkerhetsfrågorna måste nu ses ur ett betydligt bredare perspektiv än tidigare. Säkerhet för människor i Sverige handlar inte enbart om att rusta sig för att möta militära hot och väpnade angrepp – även om detta är kvar som en kärnuppgift för staten. Till det bredare säkerhetsarbetet måste också räknas skydd mot epidemier och smittsamma sjukdomar, kamp mot terrorism och organiserad brottslighet, att åstadkomma säkra transporter och pålitlig livsmedelsförsörjning, skydd mot avbrott i energileveranser, motarbetande av en förödande klimatförändring, insatser för fred och global utveckling, och mycket annat.”

Det var kloka ord. Och välkommet att också det i Sverige går att peka ut vad regeringen anser vara de nationella intressen som ska vägleda politiken, liksom målen. Som strategi betraktat räckte den dock inte till, eftersom den säger mycket litet om vägarna för att uppnå målen och därmed förverkliga de nationella intressena. Avsaknaden illustrerar ett genomgående problem med regeringen Löfven. Det är mer politisk yta än säkerhetspolitiskt djup.

Redan efter regeringsskiftet 2014 inrättades ett Säkerhetspolitiskt råd i syfte att möta ”komplexa hot ”och ”försämrat säkerhetspolitiskt läge i vår del av världen”. Genom rådet skulle ”säkerhetsfrågorna” kunnat hanteras på ett ”samlat sätt”. Det slogs fast att ”Sverige behöver fortsatt stärka sin förmåga att effektivt och samordnat möta omedelbara och långsiktiga hot och utmaningar”.

Också det kloka ord.

Statsministern leder rådet i vilket även vice statsministern, utrikesministern, försvarsministern och justitie- och inrikesministern ingår. Andra kan kallas in vid behov. Rådet ska ”diskutera en samordnad hantering av frågor som rör Sveriges säkerhet i bred bemärkelse”. Inriktningen ska vara strategisk och inte operativ (beredning sker vid behov av ansvarigt departement).

Det är dock höljt i dunkel hur rådet fungerar och vad dess arbete resulterat i. För några år sedan ifrågasattes till och med om det över huvud taget sammanträdde. Efter Transportgate och efterföljande politisk turbulens har sedan hösten 2017 dagordning och tjänsteanteckning diarieförts. Men oklarheterna står fortfarande på kö. Ett exempel är att i februari 2020 hölls två möten utan att covid-19 togs upp och detta trots klassningen som samhällsfarlig sjukdom. Motiveringen i efterhand var att frågan ”berör hela regeringen”. Vid möten i mars och maj var dock covid-19 på agendan.

Hanteringen av Krishanteringsrådet kastar också ljus över Stefan Löfvens intresse för frågor som rör de komplexa hot som Sverige står inför. Sedan 2008 finns ett krishanteringsråd som sammanträder två gånger per år för information och diskussion rörande krisberedskap, men som också kan extrainkallas vid behov (kris eller s k särskild händelse). Kansliet för krishantering fungerar som sekretariat. Rådet och kansliet inrättades som ett resultat av den kritik som följde av regeringen Perssons bristande förmåga i samband med tsunamin 2004.

I samband med regeringsskiftet 2014 ombildades Krishanteringsrådet från ett organ inom Regeringskansliet under ledning av statsministern till att sortera under Inrikesdepartementet. Kort sagt, Löfven abdikerade som nationell krisledare och valde i stället en modell med långt mindre samordnande kraft.

Det är på sätt och viss typiskt att han inte tog ansvar när skandalen kring Transportstyrelsen briserade 2017 och har aldrig egentligen erkänt att någon gjorde fel utan bara att det blev fel. Signifikativt är att den då ansvarige inrikesministern Anders Ygeman (som avgick inför hotet om misstroendevotum) är tillbaka på en ny ministerpost. Detsamma gäller Löfvens dåvarande statssekreterare Emma Lennartsson som fick gå (efter att inte ha förstått sakens allvar och fört information vidare), men som återkommit som statssekreterare till finansminister Magdalena Andersson.

Krishanteringsrådet leds numera av inrikesministerns statssekreterare och bland deltagarna ingår som tidigare cheferna för Säpo, Must, RPS och MSB. Kansliet för krishantering har som tidigare till uppgift att analysera, samordna och hålla koll på krisarbetet i Regeringskansliet och leds av en tjänsteman direkt underställd inrikesministerns statssekreterare. Därtill finns Gruppen för strategisk samordning som också består av en grupp statssekreterare och leds av inrikesministerns statssekreterare.

Statsministern är långt borta. Det märktes också inledningsvis i hanteringen av Coronakrisen, d v s en nationell kris men där alltså Löfven inte hade den formella ledningen och inte heller verkade känna behov av att ta den reella. Vad som fungerat och vad som inte fungerat i krishanteringen blir nu föremål för den nyligen (mot regeringens vilja) tillsatta Coronakommissionen att utreda.

Ingen behöver dock tvivla på att vi inte hade den nödvändiga beredskapen.

Ingen behöver heller – i ljuset av turerna kring det kommande försvarsbeslutet – tvivla på att de högstämda ord som ackompanjerat inrättandet av ett säkerhetspolitiskt råd och införande av en nationell säkerhetsstrategi, framför allt är retorik som låter bra i ett allt mer spänt läge. Det är sämre beställt med substansen.

Så frågan är hur vi kommer vidare. Som en del av Coronakommissonens arbete kommer säkerligen ”ansvarsprincipen” (att den myndighet som normalt är ansvarig också är det när det krisar) som grund för arbetsfördelningen att ventileras, liksom krishanteringen i Rosenbad. Men bristerna i hur Regeringskansliet är organiserat handlar om mer än Corona – de handlar om hur vi på ett säkrare sätt ska kunna fylla den högstämda politiska retoriken med konkret innehåll. En väg framåt som lyfts fram av både L och M är att inrätta ett Nationellt säkerhetsråd.

Det Nationella säkerhetsrådet skulle ledas av statsministern med de fasta medlemmarna i dagens Säkerhetspolitiska råd kompletterade med ÖB och cheferna för Säpo och Must. Vid sidan därav skulle en Nationell säkerhetsrådgivare utnämnas för att fungera som personlig rådgivare till statsministern. Det nuvarande kriskansliet kan utgöra fundament till en stab.

En poäng är att Stefan Löfven (och kommande statsministrar) skulle tvingas att intressera sig och dessutom få en person vid sin sida som i kraft av formell status och faktisk kompetens talar klarspråk med statsministern. Just detta att institutionalisera det politiskt obekväma, och tvinga statsministern att förhålla sig till det, är kanske den allra viktigaste politiska poängen.

Den dåvarande brittiske premiärministern David Cameron inrättade 2010 ett Nationellt säkerhetsråd i syfte att få en striktare, mindre informell beslutsprocess och öka samordning mellan olika ministerier och myndigheter. Allt för att möta en mer komplex hotbild. I en kritisk kommentar till premiärminister Boris Johnsons val av David Frost till ny nationell säkerhetsrådgivare pekar Lord Peter Rickets (som satt på posten 2010–2012) på hur avgörande det är att kunna vara obekväm.

Rickets pekar på att säkerhetsrådgivaren är den som organiserar arbetet och sätter agendan för det nationella säkerhetsrådet. I den funktionen krävs förmåga att övertyga premiärministern; en ”balanserad” dagordning som också innehåller punkter som ”chefen” inte är intresserad av är helt centralt. Därigenom lyfts hot som kan verka avlägsna för premiärministern. Även saker som inte når upp på den centrala dagordningen, men som kan vara första prio för ett ministerium, kan uppmärksammas. Den viktigaste uppgiften är att som artikeln heter Speaking truth to power.

En förutsättning för det ska ske är att den nationelle säkerhetsrådgivaren inte (som i fallet Frost) utses på basis av politisk lojalitet. I stället bör det vara en opolitisk tjänsteman med egen erfarenhet och kompetens och med en förtroendefull relation till relevanta ministerier och myndigheter. Så även om denna ”institution” kräver politiska vilja, är den trots detta att föredra före den nuvarande svenska modellen.

Finns det i dag någon som talar klarspråk med Stefan Löfven om kris och beredskap, om försvar och säkerhet? Frågar åt en vän.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och Säkerhet 20/7 2020.

Read More

Har Löfven hittat en väg för försvaret?

By: admin
24-06-2020
Försvarsberedningen, Försvarspolitik, Magdalena Andersson, Nato, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik, Stefan Löfven

Veckorna kom och gick – liksom deadline efter deadline – men försvarsminister Peter Hultqvist kunde aldrig utbrista i att ”we have a result”. I stället råder nu med en välvillig beskrivning en time out i förhandlingarna om det nya försvarsbeslutet 2021–2025, och om den gordiska knuten inte löses med ett anslagshugg kommer regeringen Löfven att få lägga en försvarspolitisk proposition utan stöd i riksdagen. 

Försvarsberedningen har lagt ett genomarbetat förslag som alla partier står bakom, men problemet är socialdemokraterna inte är beredda att betala notan (något som ytterligare kompliceras av notan ser annorlunda ut sedan tidigare okända kostnader dykt upp). Kort sagt, man fortsätter år av springnotspolitik. 

Man skulle kunna tycka att det när regeringen inte vill betala för det nationella försvaret, vore det skäl att ta de säkerhetspolitiska steg som skulle innebära att Sverige får större utväxling på insatta medel, det vill säga ett medlemskap i Nato. Steget till en formell allians ju är dessutom minimalt, men likväl gör det stor skillnad att vara eller inte var medlem.

I ett läge där USA under president Trump väljer att försvaga den transatlantiska länken – senast med aviserad minskning av de amerikanska styrkor som är stationerade i Tyskland – vore det också ett sätt att stärka det europeiska Nato. Visst kan man hoppas på ett presidentbyte till hösten men även om det skulle bli väsentligen annorlunda med Biden i Vita huset, är det realistiskt att räkna med att Europa framöver blir mindre viktigt för USA. Asien och Kina är så att säga det nya Europa.

Det borde i sin tur påverka regeringens politik att ha USA som säkerhetspolitiskt ankarfäste. Man skulle i alla fall kunna tycka att det nyligen klubbade regelverket rörande operativt militärt stöd med Finland också skulle omfatta övriga Norden. Det skulle dessutom ligga mer i linje med Sveriges ensidiga Solidaritetsförklaring (som omfattar alla medlemsländer i EU). 

Dissonansen i försvarspolitiken understryks av att (i alla fall) försvarsminister Hultqvist står bakom försvarsberedningens slutsats i rapporten Motståndskraft om att : ”Ett väpnat angrepp kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige.”

Sedan rapporten publicerades 2017 har både Must och Säpo tecknat en fortsatt mörkare hotbild inte minst med cyber i fokus. Men det är också viktigt att ta till sig den analys som försvarsberedningen gör av den globala utvecklingen. Även kriser långt bort påverkar Sverige. Den hotbilden har också blivit mörkare. Vi får inte vara främmande för tanken på ”skott i Sarajevo” i, för att ta ett exempel, Taiwansundet.

Finansminister Andersson och försvarsminister Hultqvist brukar som skäl till snålheten hänvisa till kostnaderna för att motverka det ekonomiska effekterna av corona. Men det finns en väg framåt. Den som Stefan Löfven i en artikel i Financial Times (16/6) vill gå i fråga om EU:s stödpaket märkt corona. 

Han betonar att krisåtgärderna inte får blandas ihop med andra utmaningar och vad gäller nästa EU-budget slår han fast att när nya prioriteringar görs krävs det omprioriteringar. Allt kan inte vara lika viktigt. Löfven har också helt rätt när han konstaterar att det är särskilt viktigt att medel endast används när man vet att de kommer att göra verklig skillnad. Och vad kan vara viktigare än rikets säkerhet?

Publicerad i Svenska Dagbladet 23/6 2020.

Read More

Efter Vladimir Putin kommer Vladimir Putin

By: admin
02-02-2020
Arktis, Försvarspolitik, Kärnvapen, Påverkansoperationer, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina, Uncategorized

Plus ça change, plus c’est la même chose. Det är Putins Ryssland sammanfattad i Jean-Baptiste Alphonse Karrs sentens. Efter Putin kommer Putin. Ledarens tid som president går formellt ut 2024, men det problemet är nu löst med en konstitutionell förändring som lämnar öppet för honom att sitta kvar vid makten. Med det schackdraget har det också (i alla fall tillfälligt) sats punkt för frågan om vem som ska efterträda Putin – och de klan- och personstrider som den hade kunnat ge upphov till.

Samtidigt fortsätter utrymmet för kritik och opposition att skruvas åt.

Systembevarande är ordet ­­– för en stat som till sin karaktär bäst kan beskrivas som en demokratur och en kleptokrati med stormaktsambitioner. Och ambitionerna ärsannerligen gränslösa. 2014 inleddes det fortfarande pågående kriget mot Ukraina. Krim annekterades. Krim russifieras och militariseras (möjligtvis också med kärnvapen). Med den olagliga annekteringen av Krim som utgångspunkt försöker Kreml dessutom etablera suveränitet ”på marken” i Kertjsundet, Azovska sjön och i Svarta havet.

I utbrytarregionerna i Donbass utfärdas ryska pass. Det tyder på att samma procedur väntar som i fråga om de två georgiska utbrytarregionerna Abchazien sedan 2000 och Sydossetien, i vilka ryska pass började utfärdas 2000 respektive efter augustikriget 2008. Båda har erkänts som stater av Ryssland men är avtalsmässigt snarare att likställas med ryska regioner.

Ryssland undergräver dessutom Georgiens suveränitet genom s k gränsetablering, genom vilken gränsen flyttas 50 eller 100 meter och upprätthålls av rysk militär.

I Arktis hävdar Ryssland suveränitet över den fria sjöfarten. Man vill riva upp Svalbardtraktaten och tar sin hand från avtalet med USA om uppdelningen av Berings sund. Nyligen förklarade biskop Mitrofan att Sør-Varanger i Finnmark är ortodoxt land. Och vänder man blicken mot Östersjön har det ryska UD:s talesperson hävdat att fredsfördraget med Estland från 1920 inte är giltigt.

Till modus operandi hör legosoldater, lönnmord och påverkansoperationer. Men också maktprojektion genom militär närvaro eller simulerade anfall. Putinland drar sig inte heller för att använda det vapen som gör det till ett land större än det i verkligheten är; kärnvapen. Det gör man genom öppna eller indirekta hot om att sätta in kärnvapen (senast uttryckt i Göteborgsposten 20/1).

Det finns en beredvillighet att utnyttja taktiska kärnvapen i syfte framkalla önskvärda beteenden, till exempel att inte svara militärt på ett nytt Krim.

Ryssland pressar på. Vi måste skaffa oss förmåga att kunna hålla emot. Höja tröskeln tröskeln rejält för oinbjudna gäster – också från andra håll. Det är debatten nu måste handla om.

Publicerad i Säkerhetsrådet 1/2 2020.

Read More

Sälen 2020: För allt det som ännu inte har hänt

By: admin
18-01-2020
Försvarsberedningen, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Micael Bydén, Peter Hultqvist, Ryssland, Säkerhetspolitik

Det är inte många år sedan rikskonferensen i Sälen präglades av risk- och hotbildsförnekelse. Den tiden är förbi. 2020 är bilden realistisk och fördjupad – utmynnande i slutsatsen att den bara blir mörkare. Vad som saknas i uppräkningarna är samlande begrepp som fångar upp en ny och så mycket komplexare verklighet. Som att geografin återigen har blivit central men samtidigt i andra avseenden är helt irrelevant. Eller att angrepp kan ske utan att angriparen ens kan identifieras.

I Sälen rådde det alltså inte någon brist på allvarsamhet. Mot bakgrund av oviljan att tillskjuta resurser uppstår dock viss kognitiv dissonans. Det gäller både det militära och det civila försvaret.

Visst kan det kännas bra när ÖB Micael Bydén redovisar raden av förmågehöjande nyheter under innevarande försvarsbeslut. Men vad innebär det egentligen att ”vi har kommit långt under de här fyra åren”? Har vi verkligen kommit långt i förhållande till sådant som rysk förmågeutveckling eller hur hotbilden har förändrats? Ligger det inte en fara i att signaler om kognitiv balans minskar trycket på politisk handling?

Dissonansen kring Försvarsberedningens beställning av försvarsbeslutet 2021–2025 vs Försvarsmakten militära råd, understryker dessutom att beslutsmodellen inte är optimal. Vore det inte rimligare att ÖB med utgångspunkt från regeringens ekonomiska ramar fick i uppdrag att komma med sitt militära råd, som sedan blev föremål för politik. Omvärldsbeskrivning, konsekvenser för Sverige och precisering av svenska nationella intressen kunde samtidigt överlåtas till en grupp experter och sedan ingå i underlaget för den politiska beredningen.

FÖ och UD verkar ha slutit fred. I Sälen visade Ann Linde att Sverige har fått en ny utrikesminister genom att i sitt tal – till skillnad från Margot Wallström – ansluta sig till Försvarsberedningens formulering om att vi inte kan utesluta ett väpnat angrepp eller användandet av militära medel mot Sverige. Det innebär att utrikesministern och försvarsministern inte längre har två sinsemellan stridande uppfattningar om hotbilden.

Bra i sig, men också viktigt för att få större utväxling på den samlade säkerhetspolitiken när försvars- och utrikespolitiken inte längre utmärks av kognitiv dissonans.

I Peter Hultqvists anförande var det enskilt viktigaste att han lyfte upp kärnvapenfrågan i ett annars förbisett närområdesperspektiv:

”I vårt närområde har vi under det senaste decenniet kunnat se Ryssland utöka sina övningar, på ett sådant sätt att den ryska kärnvapenförmågan tydligt ska framgå. Det är en kraftfull säkerhetspolitisk signal från rysk sida. I oktober förra året genomförde Ryssland vad som framstår som den största kärnvapenövningen sedan 1991, Grom 2019. Övningen omfattade ett eskalerande scenario, som avslutades med ett ryskt kärnvapenanfall.”

Årets upplaga av Rikskonferensen i Sälen blev en imponerande uppvisning av hur mycket som sker och på så många fronter för att stärka totalförsvaret. Samtidigt blev det en påminnelse om hur mycket som återstår, hur mycket tid som gått förlorad – och dessvärre lär fortsätta att förloras.

I sitt anförande erinrade ÖB om en slogan som är hämtad från Försvarsmaktens rekryteringskampanj:

”För allt det som ännu inte har hänt.”

Alltså en erinran om försvarsmaktens uppgift att värna samhällsskick och suveränitet – ytterst i krig men med en så avskräckande försvarsförmåga att hotbilden inte blir verklighet. Det är ett helt centralt budskap. Tyvärr sammanfattar också samma slogan det rådande läget i totalförsvaret.

Publicerad på KKRvA:s blogg Försvar och Säkerhet 17/1 2020 och i SvD/Säkerhetsrådet 18/1 2020.

Read More

Alla kan inte fira julafton hemma

By: admin
27-12-2019
Försvarsmakten, Försvarspolitik, Mali, Säkerhetspolitik, Utlandstjänstgöring

I år firar inte Max jul hemma. Det är första gången sedan han föddes. För 20 år sedan. Det känns tomt. I stället för jullunch, Kalle Anka och hans vänner, klappar och Love Actually med far och mor är han i tjänst på sitt förband. Han gör värnplikt. Julen ”firar” han i år med 12-timmars arbetspass (och därefter sömn) – värnar sitt land som en liten del i en mycket större helhet.

Det är en tomhet och saknad som jag delar med andra som har nära och kära i tjänst på sina förband. Jag behöver inte känna någon direkt oro, men så enkelt är det inte för dem som har en i familjen som gör utlandstjänst. För dem kan julen göra saknaden särskilt tung att bära, liksom den gnagande rädslan för att något – eller till och det värsta – ska hända.

I juletid blir hemlängtan också starkare för dem där ute, kanske också känslan av skuld över att vara borta och veta att det inte finns något riktigt bra svar när sjuåringen frågar: Varför firare inte mamma jul med oss?

Sveriges utlandsengagemang är inte alls lika stort som tidigare, men Försvarsmakten finns på plats i 13 länder. Under efterkrigstiden har omkring 100 000 gjort utlandstjänst i missioner av olika farlighetsgrad. Alla har inte kommit hem. En del har skadats fysiskt eller psykiskt – och vissa för livet – när de axlat ansvaret för att främja eller stridit för stabilitet, fred och frihet. 

En dag som denna ska våra tankar gå till dem som tagit och tar det ansvar som faktiskt också är vårt – och den tanken av tacksamhet ska vi också skänka till de anhöriga. 

Löjtnant Yrjö Jylhä stred i Vinterkriget 1939 för Finlands frihet. Han var kompanichef vid Taipale, en av vinterkrigets legendariska krigsskådeplatser. Han var också poet som gav gestalt till krigets fasor. Titeln på diktsamlingen är Skärselden (Kiirastuli). Trots att krig av dag inte utspelas som då bär titeln fram till våra dagar, liksom inslagen av kamratskap och längtan efter de nära och kära. 

Diktsamlingen innehåller också en juldikt: 

DEN HELIGA NATT (Pyhä yö)

Här fanns en Josef Timmerman

bland oss och alla andra;

som lämnat hustru, hem och härd.

Veckor gick, och månader,

Han sällan skrev,

och sällan han brev från sin Marjatta fick.

Då julaftonskvällens skymning kom

och frälste vår krympta skara,

nådde budet oss alla:

En son har fötts åt Josef

och Marjatta, åt Marjatta!

Han föddes under sotsvart bjälke,

åt honom man knappt hade ett enda täcke.

I andan knä vi böjde,

och bugade oss för barnet,

och bad vår bön för honom.

Och många skäggiga herdar vakade,

stod i snön på vakt,

till värn för den lille,

att barnet inte blev bestars rov –

jubel och tack ljöd över mark och himmel.

Och över finska öd’marken lyste

en stjärna, störr’ än alla andra.

Och alla vände vi oss mot den,

den ledde oss vägen hem,

den stjärnan, störr’ än an’ra.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 24/12 2019.

Read More

Så klart att Sverige borde vara med i Nato

By: admin
09-12-2019
Donald Trump, Emmanuel Macron, EU, Försvarspolitik, Nato, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik, Uncategorized, Vladimir Putin


Att vi inte lever i den bästa av världar utan i en osäkerhetens tid illustrerades väl när de 29 (snart 30) medlemmarna i Nato möttes i London för att fira den 70-åriga försvarsalliansen. Allt i hägnet av president Macrons uttalande om alliansens hjärndöd och ifrågasättande av hållbarheten för stadgans artikel 5, hot från Turkiet att blockera bistånd till Baltikum och Greklands begäran om stöd från Nato i fråga om turkisk kränkning av grekisk suveränitet.

Lägg därtill problematiken med medlemmar som inte representerar de värden vars försvar är själva grunden för alliansen – med Turkiet och Ungern som främsta exempel. Donald Trump rosar inte heller värdegrunden men som det pågående riksrättsförfarandet i Kongressen visar finns balanserande krafter.

Till den bilden av säkerhetsläget inom Nato hör att själva mötesupplägget i London var riggat för att minimera risken för att alliansens ankare representerad av president Donald Trump återigen skulle ställa till det med utfall som skulle skada Natos trovärdighet. Det räckte så bra med Macrons inspel inför firandet.

Trots säkerhetsåtgärderna reste en trumpen Trump hem utan att hålla någon avslutande presskonferens. Innan dess hade han svävat på målet om huruvida USA skulle bistå en medlem som inte uppfyllde Trumps krav på hur stor andel av BNP som satsas på försvaret. Natos måltal för medlemsländerna är 2 procent av BNP 2024. Enligt Trumps sätt att se borde det målet dock redan vara uppfyllt och enligt hans logik finns det till och med en skuld att reglera (sannolikt med USA som betalningsmottagare).

Samtidigt – eftersom Trump kände sig kränkt av Macron – prisade presidenten ett Nato som han 2017 dömde ut som obsolet. Det blev så att säga ytterligare en illustration av Trumps volatila ledarstil. Det innebär också att det inte går att lita USA: det som gällde som linje i går kan vara den motsatta i morgon.

Osäkerhet, dåligt humör och oenighet avspeglar den heterogenitet som råder och som inkluderar hur enskilda medlemmar sorterar hot och risker utifrån sina nationella intressen. Samtidigt demonstrerar kompromisserna vid toppmötet att medlemmarnas nyttokalkyl ändå leder fram till en vilja att hålla samman. Att Nato dessutom bygger vidare på de senaste årens arbete med rymden, hybridhot och Kina är exempel på att Nato långtifrån har lidit hjärndöden.

Inte minst viktigt för svenskt vidkommande är att Macrons flirt med Ryssland demonstrativt avvisades. Ryssland är inte en potentiell partner. I stället ska den östra flanken fortsätta att förstärkas.

Toppmötet i London visa ett Nato som är i ett slags kris och samtidigt inte är det. Det är inte någon önskesits, men det är så korten ser ut och nu gäller det att lägga dem på rätt sätt. Rätt sätt inkluderar att lägga åt sidan tankefelet om att skaffa EU strategisk autonomi, men däremot att öka det egna ansvarstagandet. Oavsett Trump går det inte räkna med USA på samma sätt som tidigare.

Å ena sidan handlar det därför om att rusta upp de nationella försvaren – både för att det behövs och för att få en bättre bördefördelning vis-á-vis USA. Å andra sidan handlar det om att genomföra det avtal om fördjupat samarbete i 74 punkter som slöts mellan EU och Nato 2018. Avtalet slår också fast att Nato står för det kollektiva försvaret.

Medan Nato har firat 70 har Sverige firat 25 år med partnerskap. Som medlem hade Stefan Löfven varit på plats i London för att driva Sveriges nationella säkerhetsintressen – i stället gör försvarsminister Peter Hultqvist visit i Washington och Helsingfors. Det vill säga hos Sveriges viktigaste bilaterala stöttespelare, men där USA förstås tronar på en suverän förstaplats. Med Trump som ÖB. Det skulle gå att känna sig tryggare. Också det är ett skäl för svenskt medlemskap.

Riket blir inte säkrare med en regering som förvisso står bakom en ökning av försvarsanslaget, men som inte är beredd att betala notan för en försvarlig men ändå för liten och för upprustning av det svenska försvaret. För att använda ett av regeringens favorituttryck är det ”inte acceptabelt”.

Som Jägarchefen har uppmärksammat i en bloggpost inkluderar FOI:s studie Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective – 2019 slutsatser om återtagen rysk förmåga att initiera och utkämpa ett regionalt krig i Europa med Nato eller någon konstellation av stater. En annan slutsats är kraftsamlingen av trupp i hög beredskap i riktning väst.

Addera detta till regeringens ovilja att betala Försvarsberedningens nota och slutsatsen blir ett: ”förmågeglapp i vår förmåga att dels skapa en trovärdig tröskeleffekt, dels inneha en adekvat försvarsförmåga. Detta förmågeglapp riskerar även att öka i en allt mer osäker omvärld, såväl lokalt som globalt.”

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 9/12 2019.

Read More

Putin måste ha imponerat på Borg

By: admin
29-11-2019
Anders Borg, Försvarspolitik, Moderaterna, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politisk historia, Vladimir Putin

Jag tillhörde ju dem som var starkt kritisk till hur Anders Borg agerade försvarsminister i alliansregeringen (se t ex Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige). Det var därför med viss spänning som jag såg fram emot Borgs minnesbok Finansministern (Mondial). I boken gör han en halv avbön för nedskärningspolitiken. Den var felaktig, men det kunde man inte veta då – nu menar han sig veta bättre.

Borg menar att vid tidpunkten för det stora bråk om försvarsanslaget som ledde fram till Mikael Odenbergs avgång 2007 kunde man inte förutse att Ryssland skulle iscensätta Georgien 2008 och Ukraina 2014. Han frikänner sig själv men är nu självkritisk: 

”I efterhand kan man konstatera att tidpunkten att reducera försvarsanslagen var fel ur ett bredare historiskt perspektiv.”

Problemet är ju att det är fel. Varningsklockorna hade ringt länge. Det fanns en riskbild men ändå vaknade inte Borg – och han var förvisso inte ensam om att sova på sin post. Uppvaknandet dröjde till annekteringen av Krim.

I boken ser Borg också framåt och betonar att det nu är nödvändigt med svensk upprustning. Ryssland rustar och:

”Sveriges närområde har blivit mindre stabilt och det är tydligt att Ryssland åter har intagit en hårdare hållning till sina grannländer. 

Så långt efterklokhet och varningarna för Putins Ryssland.

Finansministern kom ut i mitten på oktober. En dryg månad senare gjorde Borg en postning på Linkedin med en positiv betraktelse över hur den ryska ekonomin utvecklas (som kan jämföras med t ex Peter Rutlands artikel i Russia’s Economic Prospects: The Perils of a Petrostate).

Till den positiva bilden hör även Borgs beskrivning av det ekonomiska systemet:

”The last years we have also seen improved governance in a the corporate sector. The potential to improve capital allocation is there and the trend is towards more attention to share holder value. Russia has clear structural issues, not the least establishing a predictable rule of law based protection for property rights, but the outlook for 2020 is worth to consider seriously.”

Det låter som om Ryssland skulle vara ett nästan vanligt land. Men det är det ju inte. Utmärkande är i stället det politiska förtrycket, korruptionen och rättslösheten. Och en aggressivitet utåt.

Borg gjorde postningen efter deltagit på den ryska storbanken VTB:s (med den ryska staten som dominerande ägare) investeringskonferens i Moskva 20–22 november. Banken står på både EU:s och USA:s sanktionslista. Sedan 2018 är även dess styrelseordförande under sanktion.

En av talarna på investeringskonferensen var president Putin, som menade att de två tusen deltagarna från mer än 60 länder var en bekräftelse på att forumet nu fanns inskrivet i kalendern ”in the world of business”. Man kan väl också säga att det var ett sätt att visa att Ryssland inte alls är ett parialand.

Den ryske presidenten måste ha imponerat. Anders Borg lade ut tre bilder på Linkedin. Ett foto är av honom själv och några kollegor. De två andra föreställer Putin.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 29/11 2019.

Read More

Frontmannen säger varken bu eller bä

By: admin
18-11-2019
Försvarsberedningen, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Nato, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik

Man kan tycka olika om vad staten ska göra eller inte göra. De allra flesta tycker dock lika i fråga om vad som är statens grunduppgift. Det handlar om medborgarnas trygghet, det demokratiska statsskicket och landets frihet. Kort sagt, den inre och den yttre säkerheten. Nattväktarstaten.

Förra veckans demonstration av misstroende mot justitieminister Morgan Johansson i riksdagen var en indikation på hur det står med den inre säkerheten. Försvarsmaktens utlåtande över försvarsberedningens förslag till försvarsbeslut för perioden 2021–2025 blev därefter ett åskådliggörande av hur ihåligt försvaret fortfarande är – även efter omläggningen av politiken efter Krim 2014.

Läget har i det första fallet beskrivits som ”en sviktande stat” och i det andra som ”en försvarslös stat”.

Försvarsberedningen har haft en planeringshorisont som sträcker sig fram till 2030. När ÖB har räknat på saken saknas 55 miljarder kronor givet den nivå på försvarsanslaget som beredningen räknat på. Det rör sig i huvudsak om utebliven kompensation för prisökningar respektive prislappen för att fullfölja 2015 års krigsorganisation.

Beredningen har i stället räknat med att omdisponera anslagen till den nya krigsorganisationens behov. Slutsatsen är att i förhållande till beställningen blir leveransen bara ett trefjärdedelsförsvar.

Det var lätt att lägga ned det territoriella försvaret, men det är Herkulesarbete att återuppbygga det. Försvarsberedningens rapporter ”Motståndskraft” och ”Värnkraft” utgör en sammanhållen helhet för totalförsvaret. Om detta var beredningen enig, men upplöstes i oenighet när Socialdemokraterna inte var beredd att betala för varorna. Och det är ju så det är, Stefan Löfven vill inte betala för en nota som det kan bli mycket dyrt att smita från.

Samtidigt står Socialdemokraterna bakom den hotbild som beredningen tecknar av global ”instabilitet och oförutsägbarhet”, av en ”svårbedömd och stundtals snabb” utveckling och av ett ”försämrat” säkerhetspolitiskt läge i Sveriges närområde och i Europa. Inte minst borde det inbjuda till prioriteringsvilja från statsministerns sida att beredningen bedömer att ett ”väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas” och att en ”större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige”. Men icke.

Försvarsröran går nu vidare. Det finns en politisk majoritet för att inkalla Försvarsberedningen i akt och mening att dryfta räknestycken.
Löfvens frontman, Peter Hultqvist, säger varken bu eller bä om hur läget ska hanteras. Han verkar dock inte missnöjd. Ser väl fram emot att försöka manövrera fram en lägre höjning av försvarsanslaget än vad beredningen föreslår (från dagens cirka 1 procent av BNP till 1,5 procent 2025).

Även med det återtag som görs och kommer att göras framöver, kan vi dock räkna med att det nuvarande förmågegapet till Ryssland kommer att bli större än vad det är i dag. Tröskeln blir för låg. Trefjärdelsförsvaret är både för lite och för sent.

Och ska man nu riva i beredningens förslag – och det råder inte brist på synpunkter på val och avvägningar – borde det öppna för att i större offentlighet tänka till igen om vilka förmågor som borde prioriteras.

Sverige beskrivs ju ibland som fredsskadat och i den bilden ingår också avsaknaden – också i försvarsberedningens förslag – av en strategisk fjärrbekämpningsförmåga för att på avstånd kunna ”jävlas” med Putin på rysk hemmaplan. Det verkar avskräckande. Skapar tröskeleffekt. Förmågan ger också möjlighet att eskalera en konflikt till en nivå där Sverige får det militära bistånd som krigsplaneringen utgår från och säkerhetspolitiken hoppas på.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 18/11 2019.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.