Claes Arvidsson

Archive
Ryssland

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen betecknade nyligen Trumps USA som ett lika stort hot mot EU som Xi´s Kina. Det är en bekräftelse i ord på hur den transatlantiska länken eroderar under tyngden av America First-politiken. En färsk opinionspejling från tankesmedjan ECFR understryker hur stödet för USA bland medborgarna i EU har nått verkliga bottennivåer.

Mellan 3 och 19 procent i det 14 medlemsländer som ingår i undersökningen säger att de litar mest på USA medan mellan 25 och 60 procent svarar EU. I händelse av en konflikt mellan USA och Ryssland säger sig mellan 53 och 85 procent inte vilja ta ställning. Inte ens i Polen med starkast stöd för USA är den viljan starkare än att stå ”neutral” (33 respektive 45 procent). 

Med undantag för Slovakien (20 procent) är viljan att ställning för Ryssland ännu svagare. Likväl är det förstås oroande att det finns sådana opinionsströmningar.

Viljan att inte ta ställning för USA i en konflikt med Kina visar på samma tendens. Mellan 54 och 83 procent vill inte ta ställning.

Mot bakgrund av Trumps styre i Vita huset är det lätt att förstå känslan av avståndstagande från USA. Problemet är dock att – som Ursula van der Leyen borde tänka på – om något av EU:s medlemsländer hamnar i en konflikt med Ryssland är Europa beroende av USA för direkt militärt stöd eller avskräckning.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 16/9 2019.

Read More

Under hot om förlorad misstroendeomröstning i kölvattnet på Transportgate 2017 avgick både inrikesminister Anders Ygeman och infrastrukturminister Anna Johansson. Hon blev sedan förstanamn på S riksdagslista i Göteborg. Ygeman blev först socialdemokraternas gruppledare i riksdagen och sedan energi- och digitaliseringsminister.

Ann Linde hade också en framträdande plats i dramat kring Transportstyrelsen. Hon var statssekreterare på justitiedepartementet som hon fick lämna. Linde blev istället senare EU- och handelsminister och nu har hon utnämnts till ny utrikesminister efter Margot Wallström. 

Och, ska det väl tilläggas, Stefan Löfven som hade det yttersta ansvaret för Transportgate är fortfarande statsminister.

Kanske blir Wallström mest hågkommen för att uttrycket ”feministisk utrikespolitik” – själva innehållet med värdefulla inslag som vikten av utbildning för flickor eller strid mot sexualiserat våld i konflikter är ju i sig inte något nytt. 

Margot Wallström säger själv att det viktigaste som hon åstadkom var att lotsa in Sverige i FN:s säkerhetsråd. Det menar hon visar på att Sverige ses som en betydelsefull aktör på den globala arenan. Mot det kan man invända att Dominikanska republiken för närvarande är medlem i säkerhetsrådet. Invändningar har annars handlat både om UD:s slutenhet i fråga om kampanjen och att den kostade 27 miljoner kronor. Bara kritiken mot bristen på öppenhet är värd tas på allvar.

Det verkliga problemet är ett annat. Wallström har varit tydlig med att hon har velat gå i vad hon uppfattat som Olof Palmes fotspår – och då med utgångpunkten att Sverige är en betydelsefull aktör, en ”oberoende röst” och med fokus på FN. Och fred.

Wallströms linje har lett till den ohållbara situationen att Sverige har haft två säkerhetspolitiska linjer och därmed att det varit oklart vilken som är linjen. Wallström tog avstånd från den hotbildbeskrivning som en enig försvarsberedning som bakom – och som även försvarsminister Peter Hultqvist delade. Wallström har också varit pådrivande – med Hultqvist som motståndare – för att Sverige skulle ratificera och tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen och detta trots att inte någon av kärnvapenmakterna tänkte avveckla. I stället byggde konventionen på en naiv idé om dess normativa kraft – att opinionen skulle tvinga fram avrustning. 

En samlad expertis pekade på bristen på realism i fråga om kärnvapnen, men inte minst också på de allvarliga konsekvenserna för Sveriges säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten. Till slut valde regeringen klokt nog att lägga saken åt sidan – också inför det faktum att det fanns en majoritet för nej i riksdagen.

Att döma av regeringsdeklarationen ska politiken ligga fast även med Ann Linde som ny utrikesminister. Kanske blir det i alla fall något mindre fokus på FN och mer på EU. En indikation på vägen framåt blir vilken krets av medarbetare som Linde väljer att omge sig med – med Annika Söder kvar som kabinettssekreterare lär Wallström fortsätta sväva som osalig ande i Arvfurstens palats.

Linde är inte heller själv främmande för att – som Löfven och Wallström – knyta an till Olof Palme: ”Alltid aktuell. Alltid saknad.”

Till sist är det värt att notera att Löfven i regeringsdeklarationen återigen slår ett slag för ”gemensam säkerhet”, men inte ens kan nämna Nato vid namn. Och den ensidiga svenska solidaritetsdeklarationen saknas.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 10/9 2019.

Read More

Vladimir Putin blev interimistisk president i Ryssland 1999. Året därpå blev han formellt vald, och omvaldes sedan 2004. 2008 kunde han av konstitutionella skäl inte ställa upp i valet. Lösningen blev att ”utse” Dmitrij Medvedev till president medan han själv blev premiärminister. I presidentvalet 2012 var han formellt fri att ställa upp igen. Han ”vann” och utsåg Medvedev till premiärminister. Det var en illustration så god som någon av verkligheten bakom Putins politiska teori-bygge ”kontrollerad demokrati”.

Fuskvalet 2012 ledde till stora demonstrationer mot trixandet och mot ”tjuvarnas och skurkarnas parti”. Våren blev dock kort. Protesterna gick över. Nu har de vaknat till liv igen. Sedan demonstrationerna startade i Moskva i början av juli har antalet som protesterar bara växt. Från början var de bara något tusental och i helgen 60 000. Svaret från regimen har varit mer polisvåld. Över 2 500 personer har arresterats. Men det har inte gått över.

Demonstrationerna handlade till en början om det i september kommande lokalvalet i Moskva och de sedvanliga metoderna för att hindra obekväma (oberoende) kandidater att ställa upp. Efter hand har protestlistan kompletterats med en vidare demokratiagenda och ilska över den korruption som är ett av Putinregimens främsta kännetecken.

Hittills har polisbrutaliteten inte givit annat resultat än att denna också har blivit något att protestera mot. Bilderna på nätet gör också att protesterna får spridning, som till exempel arresteringen av en späd sjuttonåring som tog sig för att läsa högt ur den ryska konstitutionen (artiklarna 3, 29 och 32). Hon har därefter fått besök av FSB som påpekade att hon riskerar att få det svårt att komma in på universitet. Det är så det funkar i Putins Ryssland. Men hon tänker inte ge sig.

Presidenten valde länge att göra samma sak som Putinmedia, det vill säga låtsas som om demonstrationerna i Moskva inte existerade. Men när han till slut kommenterade dem var det med orden att upplopp inte kan tillåtas. Polisen har följaktligen börjat laborera med åtal som kan ge upp till 15 års fängelse.

Till bilden hör att också protesterna inte bara är ett Moskvafenomen. Protester mot lokala missförhållanden har blivit långt vanligare än tidigare.

Än så länge utgör de inte något direkt hot mot regimen och kanske kommer de att gå över – rädslan för kaos är fortfarande maktens trumfkort. Vad som demonstreras är snarare hur regimen krackelerar. Ekonomisk stagnation, växande fattigdom och korruption sänker dessutom förtroendet för Putin. Svaret är ökad repression och ett desperat sökande efter kontroll över internet eller forskarkontakter med omvärlden. Eller som när myndigheterna valde att tiga om radioaktiv strålning efter den nyligen inträffade olyckan vid en militär testanläggning i Archangelsk.

Det blir ett slags Sovjetunionen i repris på hemmaplan, riskvilligt i förhållande till omvärlden och med fokus på att åter bli en stormakt. Ambitionen är att dominera i närområdet och bli en spelare att räkna med globalt.

Det är knappast förvånande att president Trump vill släppa in Putin i värmen genom att låta G7 åter bli G8. Mer förvånande är det att Frankrikes Macron vill det, trots att kriget i Ukraina och ryska desinformationskampanjer pågår i Europa, med fagert tal om en ny säkerhetsordning från Vladivostok till Lissabon. Absurt eftersom det är Putin som har raserat den säkerhetsordning som etablerades i Europa efter kalla krigets slut.

Gästledare i Svenska Dagbladet 24/8 2019.

Read More

Vi i civilsamhället är djupt besvikna och oroade över hur detta kan påverka svensk säkerhet, säger Svenska Läkare mot kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, som tillsammans driver ICAN (Nobels fredspris 2017) i Sverige.

Vi andra kan andas ut över att Margot Wallström inte fick sin vilja igenom i fråga om FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Om försvarsminister Hultqvist hade blivit överkörd igen, hade det också inneburit att regeringen totalt struntat i Lars-Erik Lundins utredning om konsekvenserna av ett svenskt tillträde till konventionen.

Lundin pekade bland annat på den höga frekvensen av snömos (dock inte hans begrepp) och bristen på mekanismer för verifiering. Ingen av kärnvapenmakterna skulle heller ställa sig bakom konventionen, som i den meningen skulle bli ett slag i luften. Dock med konsekvenser för Sverige med ett Ryssland där kärnvapen utgör själva essensen av Putins stormaktsambitioner.

Utredaren betonade Sveriges geostrategiska läge och som en följd av detta vårt beroende av säkerhets- och försvarssamarbeten. Han lyfte också fram att i händelse av konflikt skulle ett tillträde till konventionen kunna inskränka Sverige säkerhetspolitiska handlingsfrihet. 

Ytterligare en aspekt är ”förbudet mot avskräcknings- och utvidgad avskräckningspolitik i konventionen som direkt slår mot Natos medlemsstater, inte minst mot dem som inte själva har kärnvapen men som söker skydd på grundval av ett formellt bekräftat kärnvapenparaply”. Det vill säga redan innan konventionens dröm om en kärnvapenfri värld har besannats.

Bara drömmare kan tro att detta skulle öka säkerheten i Europa.

Ett tillträde till konventionen hade inneburit att Sverige skulle ha tagit avstånd från den strategiska doktrin som omfattas av våra grannar och vänner och gjort Sverige mindre relevant att lyssna på, samarbeta med och räkna med. Samtidigt som Sveriges (mini-)försvar och säkerhetspolitik bygger på motsatsen; utgår från att hjälp ska komma och att hjälp ska ges.

I praktiken skulle också ett tillträde ha punkterat möjligheten för Sverige att bli medlem i Nato – och det är ju just det som Wallström vill och Hultqvist inte vågar.

Remissrundan visade att Sveriges samlade expertis delade utredarens slutsats att Sverige inte borde tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen.

Och så blev det alltså:

”Regeringen konstaterar att FN:s förbudskonvention (TBNW) i sin nuvarande form inte är redo för undertecknande. Regeringen avstår i nuläget från att underteckna eller ratificera kärnvapenförbudskonventionen. Arbetet för kärnvapennedrustning fortsätter dock genom en rad olika satsningar.”

· Sverige observatör till FN:s förbudskonvention.

· Fokus på ett stärkt nedrustning- och icke-spridningsfördrag (NPT).

· Regeringen inrättar ett svenskt kunskapscentrum om kärnvapennedrustning.

· Regeringen främjar inrättandet av ett internationellt nedrustningssekretariat om kärnvapen.

Och det är förstås utmärkt om Sverige höjer aktivitetsnivån i fråga om kärnvapennedrustning – det är en lång och tålamodskrävande process.

Samtidigt är det faktiskt absurt att Sverige först ställde sig bakom FN-konventionen och Wallström sedan har kunnat driva på för ett tillträde. Problemet är att Palmeismen präglar och återspeglas i ett slags retropolitik som syftar till Att göra Sverige (S)torslaget igen.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 12/7 2019.

Read More

Som en reaktion på det ryska kriget mot Ukraina 2014 och annekteringen av Krim införde Europarådet sanktioner mot Ryssland som inte längre fullt ut fick delta i rådets arbete. 2016 svarade Ryssland genom att inte alls delta och upphörde dessutom med att betala medlemsavgiften.

Kreml ökade sedan trycket genom att hota med att helt lämna Europarådet om sanktionerna inte slopades.

Och hotet gick hem.

Med siffrorna 118 för, 62 mot och 10 blanka röstade Europarådets parlamentariska församling (PACE) i måndags ja till principförslaget att rösträtt och deltagande i olika organ aldrig ska kunna återkallas, liksom att alla medlemsstater var välkomna att delta i sessionens omröstning om en ny generalsekreterare och domare i Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

Resolutionen är en uppföljning av vad rådets ministerkommitté beslöt i Helsingfors i förra månaden. Bakom de till synes oförargliga formuleringarna döljer sig ett haveri för Europarådet – och ett medskick till svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Omröstningsresultatet betyder att PACE röstade för att sanktionerna mot Ryssland avslutas – utan att konsekvensen ens nämns i resolutionen – och att man öppnar för ett återinträda som fullvärdig medlem i Europarådet. Kort sagt, för en majoritet i PACE det är OK att gå i krig mot en annan medlemsstat och annektera en del av dess territorium.

Det betyder också att medlemmar som redan nu har svårt att eller inte alls lever upp till demokratisk standard, framöver inte har något att frukta. Opposition kan hanteras enligt diktatoriskt gottfinnande utan att det påverkar status i Europarådet. Också i Ryssland.

I summa betyder det att Europarådet i praktiken efter 70 år lämnar sin grundartanke bakom sig; den som stadgar att rådets uppgift är att skydda och stärka de mänskliga rättigheterna, ett demokratiskt styrelseskick och tillämpningen av rättsstatens principer. 

Frankrike och Tyskland – tillsammans med Europarådets avgående generalsekreterare Jagland – har varit pådrivande. Det gör dock inte saken ett dugg bättre vad gäller det faktum att regeringen Löfven valde att vika sig för Putins hot. I den svenska sexpersonersdelegationen till Europarådets parlamentariska församling röstade socialdemokraten Ola Möller för resolutionen. S andra ledamot missade omröstningen men skulle också ha lagt en ja-röst.

I försvaret för undfallenheten talas vacker wallströmska om att det nu öppnas för kritisk debatt med Ryssland i PACE. Det må så vara. Men finns det något som tyder på att det skulle ha den ringaste effekt på Kreml? Att tro det är detsamma som att leva i en fantasivärld. I den verkliga blånekar Putin till allt som läggs Ryssland till lags. Fakta betyder inget i lögnens rike. 

Bara i juni har snart inräknats 80 döda eller sårade i den ukrainska armén efter attacker från kreml-ledda trupper.

För Putin är idén om den liberala demokratin obsolet.

Det riktigt allvarliga med Europarådets – och regeringen Löfvens – agerande är att det för Putin blir ännu en bekräftelse på att aggressivitet lönar sig. Motståndaren viker ned sig. 

Samtidigt har regeringen Stefan Löfven spräckt enigheten i Försvarsberedningen; vill inte betala ens för ett paket som egentligen borde ha varit större. I stället vill man kompensera med prat enligt devisen att diplomatin är den första försvarslinjen.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 29/6 2019.

Read More

Nyheter från Ryssland handlar vanligtvis om avancerade vapensystem, styrkeuppbyggnad i Svarta havet, Arktis och Östersjön, nya militära stödpunkter i Afrika, uppbackning av Assad och Maduro och fortsatt krigföring mot Ukraina. Eller om påverkansoperationer mot väst. Eller om maktprojicering mot Sverige. Nyheterna från Putinland handlar också om den endemiska korruptionen, eller om ofriheten.

Häromveckan kom dock en ny nyhet värd att fundera över. Myndigheterna backade inför protester mot att den undersökande journalisten Ivan Galunov hade anhållits i Moskva för ringa narkotikabrott. Galunov släpptes och två höga polischefer har avskedats. På rak arm kan jag inte påminna mig om att något liknande har hänt någon gång tidigare.

Att polisen vid tillslag ”hittar” små mängder narkotika hos politiska motståndare, aktivister i civilsamhället eller hos journalister är en standardmetod i Putinland för att lösa problem. Rättsväsendet är inte något problem. Att Fru Justitia är blind exemplifieras av fallet Sergej Magnitskij när det gäller att skydda ekonomisk brottslighet medan det sedan flera år pågående rättshaveriet riktat mot historikern Jurij Dmitriev handlar om politik. Hans ”brott” består i att blottlägga Stalinterrorn.

Galunovs ”brott” kan misstänkas var knutet till blottläggandet av kriminalitet och korruption inom begravningsbranschens hela näringskedja (som han belyst i en serie reportage för den Rigabaserade nyhetssajten Meduza). Artiklarna är rena Sopranos med ”gängstrider” om territorier, men visar också om hur stat och brott över tid har integrerats. Kort sagt, det är en bild av Putinland.

Efter tillslaget mot Galunov hade de tre affärstidningarna Kommersant, Vedomosti och RBC alla samma framsida och med ett enda budskap: Jag är Ivan Galunov. I Moskva mötte demonstranter upp och blev arresterade. Nätet kokade. Som om man ville säga att nog är nog.

Att det är en rörelse på gång som reagerar på korruptionen och ”elitens” livsstil i en tid där levnadsstandarden sjunker för folket, illustrerades också i våras i form av massdemonstrationer efter avslöjanden om premiärminister Medvedevs lyx. Och det kommer hela tiden nya föga smickrande interiörer, senast om patriarken Kirill.

Att försöka begränsa tillgången till fastighetsregistret eller för den delen att lägga förslag om att korruption borde vara godtagbar i de fall den kan anses vara nödvändig, ger intryck av desperation. Som om man trots allt mer repressiv lagstiftning och hög repressionsnivå ändå inte upplever sig ha full kontroll.

Det hjälper regimen föga att tala om kampen mot korruptionen och då och då sätta dit någon på hög nivå. Det blir snarare en symbol för hur illa det är, än intrycket av att regimen verkligen vill göra något åt saken.

I bilden av växande motstånd ingår gräsrotsprotester som slår vakt om den lokala miljön. Det kan vara stort och smått – och inte bara i Moskva. I Archangelsk handlar protesten om sopor och i Jekaterineburg om byggande av en katedral.

Missnöjet växer medan president Putins popularitet är i fallande. Tilltron – allt enligt rysk tradition – till att han är den starke ledaren som står på folkets sida och griper in för att rätta till, blir allt mer ihålig. Samtidigt är Putinismen oförmögen att reformera sig själv. Så vadan och varthädan om friandet av Galunov släpper loss ilskan över ett ruttet system?

För Sveriges del är svaret en försvarsmakt som växer till två procent av BNP.

Gästledare publicerad i SvD 17/6 2019.

Read More

I Frivärlds rapport Att göra Sverige (s)torslaget igen ger Claes Arvidsson en historisk överblick över Socialdemokraternas förda utrikespolitik och hur Olof Palmes politiska arv än idag lever i den socialdemokratiska rörelsen. Arvidsson förklarar hur Palmeismen syns både i partiföreträdares retorik såväl som i utrikespolitiska beslut och hur det då som nu har inneburit en konflikt mellan idealism och säkerhetsbehov.

https://frivarld.se/wp-content/uploads/2019/06/Att-göra-Sverige-storslaget-igen.pdf

Read More

Försvarsberedningens ordförande Björn von Sydow överlämnade i går sin slutrapport inför nästa års försvarsbeslut för perioden 2021–2025. Försvarsminister Peter Hultqvist tackade och tog emot, men leendena var av förklarliga skäl stela. Det som till nyligen såg ut att bli ett lyckligt slut på en lång gemensam partipolitisk resa, har ju i stället blivit en sprucken beredning.

De fyra borgerliga partierna hoppade klokt nog av när det visade sig att Stefan Löfven inte var beredd att ekonomiskt backa upp beredningens förslag. Försvarsministern avfärdade dess arbete som ”önskelistor”. I stället för en ökning av anslaget till 84 miljarder kronor vill regeringen förhandla om nivå och förmågor i riksdagen.

Det är kanske inte det allra viktigaste – när vi igen har fått svart på vitt att socialdemokraterna sviker Sveriges säkerhet – att också påminna om att omdömeslösheten går hand i hand med nonchalans mot försvarsberedningens ordförande. Likväl gör jag det.

Björn von Sydow är en riktig ärkesosse som startade sin politiska karriär i statsrådsberedningen under den första ministären Carlsson och blev sedan riksdagsledamot, handelsminister och försvarsminister. 2002–2006 var han riksdagens talman. Han brukar beskrivas som ”förståndig”, ”erfaren”, ”kunnig”, ”gladlynt” och med förmåga att ena stridande parter. Kort sagt, att göra von Sydow till ordförande i försvarsberedningen var ett klokt.

Men några meter innan mål var alltså regeringen inte beredd att ställa sig bakom beredningens förslag att till 2025 låta försvarsanslaget växa till 1,5 procent av BNP (och till 1,6 procent inkluderande totalförsvaret), det vill säga den ram som har styrt arbetet och som även regeringen varit införstådd med (eller kanske angivit som tyst direktiv). Tacket för lång och trogen tjänst är att Löfven, Andersson och Hultqvist helt sonika körde över honom. Dumpade honom. Förödmjukade honom. Det går inte an.

Till saken hör att von Sydow var den första socialdemokraten med tyngd som insåg att det inte räckte med ett litet expeditionärt försvar: ”Vårt nationella försvar bör få en ökad tonvikt och tydligare verka avskräckande i en sämre omvärld.” Orden föll i januari 2009 – ett halvår efter det ryska kriget mot Georgien. Men S har fortfarande inte riktigt vaknat.

I beredningens slutrapport ”Värnkraft”, står man fast vid förra årets formulering i ”Motståndskraft” att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. ”Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige”. Och att ”Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i vårt närområde”.
Slutsatsen är att försvaret ominriktas från ett insatsförsvar till ett försvar av Sverige.

Tänk att det skulle ta så många år innan det blev en självklarhet.

Samtidigt understryks allvaret i bedömningen att Försvarsmaktens operativa förmåga att möta ett väpnat angrepp har ”väsentliga begränsningar” och inte heller klarar att uppnå ambitionsnivån för innevarande försvarsbeslut. Nästa försvarsbeslut måste handla om mer än att genomföra det nuvarande. Mycket mer. Beredningens förslag är minimum.

Björn von Sydow är statsvetare och disputerade 1978 på en avhandling som ställde frågan: Kan vi lita på politikerna? Då var hans svar i huvudsak positivt, men jag gissar att det blir negativt i förhållande till valaffischeringen 2018 som stolt braskade med att Socialdemokraterna har den bästa försvarspolitiken. I stället blev det en repris på Löfvens försvarsfarsnoir: Vi betalar inte! Vi betalar inte!

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 15/5 2019.

Read More

Tv-komikern Volodymyr Zelenskij vann söndagens presidentval i Ukraina. Det har vållat visst hakfall. Hans enda politiska erfarenhet är att ha spelat president i serien ”Folkets tjänare” som handlar om en lärare som hastigt och lustigt blir landets president. Folkets tjänare är också namnet på Zelenskij nybildade parti – och i valkampanjen lät han bitvis som han läste ur seriens manus. Som om det bara var en ny säsong med Vasily Holoborodko på skärmen.

Men varför bli förvånad? I vår tid verkar ju det nyss otänkbara vara det ”nya svarta”. Vad ska man till exempel säga om Sveriges regering som består av fyra partier, varav två inte ingår i regeringen utan som säger sig vilja utgöra en skarp opposition. Som för en politik som partierna i grunden inte är ense om. Verkar det inte mer som en SVT-serie?

Fallet Ukraina kan parallellköras med affärsmannen och TV-stjärnan Donald Trump som vann det amerikanska presidentvalet och nu senaste med Mueller-rapportens avslöjanden som understrykare av ”overkligheten”. Det är en historia som gjord för Netflix. Eller tänk Brexit och tanken hamnar lätt hos Monty Python. Storbritannien är inte längre pragmatismens högborg – utan ett tragiskt skämt.

IS med en ideologi som inkluderar halshuggningar, sexslavar och massmord är också som en skräckfilm – men verklighet på Sri Lanka. Sak samma gäller för den delen den idévärld som leder till Christchurch.

Listan över vår märkliga tid skulle kunna göras mycket längre – med olika grad av allvar eller overklighet. I Ukraina 2014 handlade det, baserat på ett manus skrivet i Kreml om små gröna män som dök upp. Krim annekterades av Ryssland, och två ”fiktiva” folkrepubliker skapades i landets östra delar. Hittills har kriget krävt mer än 13 000 dödsoffer. En miljon uppskattas vara interna flyktingar.

Zelenskijs segermarginal var överväldigande – 72,3 procent mot 24,5 procent för den sittande presidenten och chokladkungen Petro Porosjenko. En smula orättvist kan det tyckas. Sedan 2014 har Ukraina skaffat sig en försvarsmakt. Från nästan ingenting till 250 000 militär personal och med successivt införande av ny materiel. Man kan försvara sig.

Trots pågående – och resursslukande – krig har det också gått framåt med reformeringen av Ukraina. Ekonomin visar nu tillväxt. Reallönerna ökar. Men det går för sakta. Och framför allt har det gått för sakta i fråga om att göra upp med den ingrodda och utbredda korruptionen.

Zelenskij har givit klart besked om att nu väntar andra tag. Han har dock undvikit att tala om vilka. Ja, över huvud taget har han varit sparsmakad i sak. Han har en intressant krets kring sig. Å ena sidan liberala reformivrare, å andra sidan även den landsflyktade oligarken Igor Kolomoisky som äger den tv-station som sänt Folkets tjänare och har bistått under valkampanjen.

Fram till maktskiftet i juni kommer det att bli tydligare vad Zelenskij vill bjuda på i den nya säsongen. Det återstår att se hur samarbetsvilligt parlamentet är – och hur utfallet av parlamentsvalet i höst blir. Kanhända blir det en chans att ta ett rejält steg framåt för landet eller bara en ny besvikelse för väljarna. I alla fall är det viktigt att fortsätta stödja Ukraina med morot och piska. Landet står centralt i konflikten med Moskva, inklusive den som rör rätten för Rysslands grannländer att gå sina egna vägar.

Ukraina har just haft demokratiska val och den sittande presidenten avgår frivilligt. Alltså motsatsen till långköraren Putins Ryssland. Det är ett skäl till varför Kreml inte vill att Ukraina ska lyckas.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 25/4 2019.

Read More

Vladimir Putin var på scenen i går kväll. Det var utomhuskonsert i Simferopol för att fira Dagen för Krims återförening med Ryssland. Det var på femårsdagen efter 18 mars 2014, då Putin skrev under det dokument som i Ryssland lagligförklarade den av det internationella samfundet olagligförklarade annekteringen av Krimhalvön i Ukraina.

Efter annekteringen dröjde det inte innan kriget gick vidare till Donbas i Ukraina– där det fortfarande pågår. Med 13 000 döda och 30 000 skadade. Med en miljon internflyktingar.

Samtidigt pressar Moskva på med maktanspråk på suveränitet i Azovska sjön. En typ av anspråk som nu även drivs i Arktis och även kan komma att dyka upp i Östersjön.

Krim är med stor sannolikhet ett ”lost case”, men det är desto viktigare att EU och USA gemensamt håller fast vid den rådande sanktionsregimen. Än så länge har det hållit, men i EU finns det röster som tyvärr talar för en mjukare attityd (till exempel regeringspartiet Lega Nord i Italien).

Krim ska kosta – även om det inte tycks påverka regimen i Kreml.

En annan slutsats är att det svenska försvaret måste få kosta – det påverkar regimen i Kreml.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 19/3 2019.

Read More