Claes Arvidsson

Archive
Tag "Ukraina"

Håll ut mot Putins eskalering

By: admin
01-10-2022
Annektering, Archer, Robot 70, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina, Vladimir Putin, Volodomyr Zelenskyj

Det säkerhetspolitiska läget är mycket allvarligt. Med tre dagars varsel utlyste Vladimir Putin en folkomröstning i Donbass med den enkla frågan om att de från Ukraina helt eller delvis erövrade regionerna skulle byta land till Ryssland. Redan före omröstningen var det dikterade svaret ett rungande ja – och i dag kommer Putin i tal och skrift att tillkännage ”segern”.

Liksom tidigare i kriget mot Ukraina följer Kreml den sovjetiska legalistiska mallen från till exempel annekteringarna av de tre baltiska staterna efter andra världskriget. Alla ”papper” ska till synes vara i ordning för att kunna kolportera en berättelse om den entusiastiska anslutningen till Moder Ryssland. I lögnens rike. I omvärlden.

Själva röstningsförfarandet var förstås som ett dåligt skämt och genomfördes delvis under vapenhot. Men då som nu har det även funktion att tvinga ”väljarna” att underkasta sig makten. Det räcker så att säga inte med att vara passiv, utan i stället krävs ett förödmjukande aktivt ställningstagande för.

I verkligheten är det en förlorare som i dag sammanbitet vänder sig till folket och eliterna. Kriget som inte var något krig utan en särskild militär operation skulle vara över på några dagar och firas med ett quislingstyre i Kiev. I stället blev det ett platt fall som tvingade fram iscensättandet av ett alternativt segermanus skrivet med fokus på Donbass. Där de militära framgångarna har förbytts i sin motsats. Inget går som det var tänkt – utom förstås resultatet i folkomröstningarna.

I linje med den sovjetiska traditionen betyder människoliv ingenting för härskarna. Nu genomförs en till namnet kallad partiell mobilisering av ”kanonmat” till skyttegravarna för att kunna hålla stånd mot framryckande ukrainska styrkor.

Det har i sin tur resulterat i en massexodus från Ryssland av män i vapenför ålder som inte vill riskera att bli inkallade. Kapplöpningen mot gränserna är en handfast demonstration av ihåligheten i den folkliga krigseuforin – när den bistra verkligheten kryper in på den egna kroppen. Mobilisering och motgångar kan i sin tur även påverka bilden av Putin som ”stålmannen” som ska göra Ryssland stort igen.

I verkligheten visade sig krigsmaktens massiva styrka vara en potemkinkuliss, ekonomin ödeläggs och det globala och regionala inflytandet minskar. Ryssland har blivit en pariastat.

Samtidigt som den egna förträffligheten gjordes till dogm, har Moskva velat sätta bilden av ett svagt och käbblande väst. Hittills har reaktionen från USA, Nato och EU – trots en hel del tövan – varit mycket mer kraftfull än vad som hade kunnat befaras. Varken upprepade ryska kärnvapenhot eller användandet av energin som vapen, har fungerat. Det har inte satt stopp för det militära och ekonomiska stödet till Ukraina, och sanktionsregimen har successivt blivit mer omfattande.

Men det har inte heller hindrat Ryssland från att eskalera i flerfrontskriget. På den ena fronten i form av en ny annektering, och massmobilisering med sikte på att hålla ställningarna till dess att det finns tränade styrkor att tillgå för en ny rysk offensiv. Allt kombinerat med attacker på civil infrastruktur. På den andra kan (de troligen ryska) sabotagen mot Nordstream I och II ses som en signal om att medgörlighet anbefalles för att till vintern undvika ett ännu sämre energiförsörjningsläge. Oskyddade rörledningar finns det gott om.

Defaitistiska röster har höjts – och kommer säkert att höjas igen – för att Rysslands krig mot Ukraina egentligen inte angår oss. Eller att hänsyn måste tas till ryska intressen. Eller att priset för sanktionerna är för högt. Och ja, vintern lär bli kall med stekheta priser på el som kommer att fresta på sammanhållning och motståndskraft i Europa. Saken blir inte mindre allvarlig av att Europa dessutom lär komma att drabbas av andra inslag av hybridkrigföring.

Andra röster varnar för ett kommande kaotiskt sönderfall med dystopiska inslag om Ryssland går förlorande ur kriget mot Ukraina och Putindiktaturen faller. Men han kommer att falla förr eller senare – och ju tidigare desto bättre.

I praktiken innebär båda synsätten att man ser genom fingrarna på hur Ryssland agerar i form av folkmord, brott mot mänskligheten, krigets lagar och krigsförbrytelser. Och det gör det i sådana fall omöjligt att återupprätta en europeisk säkerhetsordning – eller för den delen ha någon som helst tilltro till FN-stadgan.

Krigsherrarna i Kreml har marscherat in i en återvändsgränd och det vore en inbjudan till fortsättningskrig i Europa att hjälpa dem ut. Det gäller i stället att – också i Sverige – se till att hålla gränsen och hålla ut. Och som hjälp till självhjälp kan regeringen Kristersson skicka Archer och Robot 70 till Kiev. Ukrainas strid för att överleva som nation är också en strid för vår frihet.

Ledare i Svenska Dagbladet 30 september 2022.

Read More

Med S får vi backa in i Nato

By: admin
07-09-2022
Magdalena Andersson, Moderaterna, Nato

Det säkerhetspolitiska läget är mycket allvarligt. Orden föll lite olika, men detta var det gemensamma budskapet när Sveriges Radio i lördags bjöd på försvarspolitisk debatt inför riksdagsvalet. Men är det detsamma som att alla är lika benägna att ta läget på allvar? Göra det som behövs? Är verkligen en fortsatt socialdemokratisk regering den bäst skickade att rusta upp och ta Sverige in i Nato? Sannolikt inte.

Det handlar trots allt om det parti som under åtta regeringsår stridit för att hålla tillbaka krav på ökade försvarsanslag och medlemskap i Nato – och som gör att vi står mindre beredda än vad vi annars hade kunnat vara.

I Socialdemokraternas valmanifest slås det fast att ”ett svenskt medlemskap i Nato är den bästa vägen för vårt lands säkerhet och Sverige har därför lämnat in sin medlemsansökan”. Och det är naturligtvis utmärkt att Magdalena Andersson kunde pressa partiet till att överge en relansering av Olof Palmes ”Common Security” till förmån för ”common sense”.

Problemet är bara att om omständigheterna varit annorlunda, hade Hultqvistdoktrinens allianslöshet bestått. På den socialdemokratiska partikongressen i höstas ställde sig ju försvarsministern som garant för att Sverige aldrig skulle bli medlem i Nato. Därför är det inte förvånande att processen fram till ansökan, bar prägel av ”härtill är jag nödd och tvungen” med presidenterna Niinistö respektive Putin som ”pådrivare”.

Finlands ansökan om medlemskap i Nato, och Rysslands nya invasion av Ukraina fällde avgörandet. Nato kan vara bra att ha, men egentligen vill S inte vara med. De känner sig inte delaktiga i värdegemenskapen. Därav valmanifestets föga entusiastiska skrivning. Det är talande att försvarsminister Peter Hultqvist krasst har motiverat sitt ja till medlemskapmed att det skulle bli för dyrt att stå utanför.

Det är dessutom svårt att frigöra sig från misstanken att Socialdemokraterna ville bli av med Natofrågan innan valrörelsen på allvar bröt ut. Det kan knappast ha varit ett lockande scenario att med ett pågående storkrig i Europa prisa allianslöshetens förträfflighet som om inget hade hänt. Ett fortsatt nej till Natomedlemskap hade dessutom inneburit ett indirekt bejakande av Putins röda linjer för svensk säkerhetspolitik.

Sitter S-regeringen kvar kommer Sverige att backa in i Nato. Och saken blir knappast bättre av att två av Anderssons stödpartier, V och MP, är emot ett svenskt Natomedlemskap.

På Kristerssons sida i politiken konstaterar Liberalerna i sitt valmanifest att trygghet skapas i allianser och att Sverige ska gå med i Nato för att ”försvara både Sverige och vår del av världen”. I Moderaternas valmanifest slås fast att man ”vill sätta en hög ambitionsnivå”, vara ”säkerhetsproducent i närområdet” och ”få ut mesta möjliga effekt av medlemskapet”.

Alla riksdagspartierna vill att försvarsanslaget successivt ska höjas till två procent av BNP från nuvarande ynkliga nivå på 1,3 procent. Socialdemokraterna har 2028 eller tidigare som måldatum. ”Team Kristerssons” ambition är 2025. Skillnaden kan tyckas vara marginell, men 2025 medför ett starkare politiskt tryck på att skapa försvarseffekt i närtid och lägga ut beställningar för senare leverans.

2025 skapar å andra sidan ett förstärkt behov av att prioritera i statsbudgeten – och det blir inte lättare i när ekonomin vänder nedåt. Några enkla lösningar finns inte. Inte för något parti.

Det är också en utmaning, som Kungliga Krigsvetenskapsakademien konstaterar i en forskningsrapport från augusti, att när vi ser framåt också klarar av att tänka brett om säkerheten, inom Nato som en politisk försvarsallians men också inom EU, både när det gäller militära och civila hot. Som rapporten heter: På allvar: Svensk säkerhetspolitik i ofärdstider.

Ledare i Svenska Dagbladet 6 september 2022.

Read More

183 dagar senare – dagens firande kommer visa Ukrainas vilja att vinna kriget

By: admin
25-08-2022
Nationaldag, Ukraina, Vladimir Putin, Volodomyr Zelenskyj

Ukraina firar nationaldagen 24 augusti efter att i 183 dagar har hållit ut mot den ryska storinvasionen som syftar till att utplåna den ukrainska nationen. Man låter sig inte kuvas men priset är oerhört högt räknat i lidande, förlorade liv och människor på flykt.

Motståndsviljan understryks av att angreppet den 24 februari genomfördes efter åtta år av lågintensivt krig sedan den första ryska invasionen 2014, annekteringen av Krim och upprättandet av lydrikena Donetsk och Luhansk.

Viljan att försvara sitt land och sin frihet rubbas inte heller av den brutala ryska krigföringen som skrivit in Butja och Mariupol i listan av illdåd som aldrig kommer att glömmas. Den ryska ”värdegrunden” kan sammanfattas med orden folkmord, brott mot mänskligheten och mot krigets lagar. Härskarna i Kreml är ett gäng krigsförbrytare.

Med politisk demokrati och ett livaktigt civilt samhälle har Ukraina blivit allt som man skulle önska att Ryssland också vore. Kort sagt, det skrämmer Putin och hans maktapparat.

Ryssland är en diktatur och en kleptokrati med ett politiskt system som den amerikanske historikern Timothy Snyder beskriver som fascistiskt. Detta i kraft av ledarkulten kring Putin, dyrkan av offer och hjältemod under Det stora fosterländska kriget och myten om ett storslaget förflutet att återvända till. Därför är det inte heller ironiskt att Putins påstådda avnazifiering av Ukraina sker under symbolen Z. Den kan föra tankarna både till nazisternas hakkors och det brittiska fascistpartiets symbol på 1930-talet.

Kriget i Ukraina står i bjärt kontrast till det som en gång var en förhoppningarnas tid. I ett ikoniskt tal i Berlin 1987 uppmanade president Ronald Reagan det sovjetiska kommunistpartiets reformorienterade generalsekreterare Michail Gorbatjov att riva Muren. Två senare hände det – och Tysklands återförening. Med Polen i framkant hade också satellitstaterna i Östeuropa befriat sig.

Som svar på ett försök till en reaktionär statskupp i Moskva tog de tre kämpande baltiska staterna den 20 augusti 1991 det definitiva steget mot friheten och förklarade sig självständiga. Den 24 augusti deklarerade även det ukrainska parlamentet landets självständighet och i en folkomröstning 1 december gav 92,3 procent av de röstande sin välsignelse till beslutet.

Den 26 december upplöstes Sovjetunionen. Sedan revolutionen 1917 hade kommunismen tagit livet av miljoner och inte låtit de levande leva sina liv. Nu blev Ukraina fritt. Ryssland bekräftade dessutom landets suveränitet och säkerhet genom Parisavtalet 1990, Budapestavtalet 1994, Vänskapsavtalet 1997 och Istanbulavtalet 1999.

I mötet med ett alltmer revanschistiskt Ryssland har dock avtalen visat sig vara utan värde. I stället har Putin försökt sätta stopp för Ukrainas vilja att gå sin egen väg och bli som Väst. Ukraina har svarat med Majdan 2014 som avgörande omslagspunkt i förhållande till Ryssland.

Putin trodde att invasionen 24 februari – en speciell militär operation – skulle bli en snabb affär. 183 dagar senare kommer dagens nationaldagsfirande bli en manifestation av Ukrainas vilja att vinna kriget. Det kan dock Ukraina bara göra med vår hjälp. Genom att å ena sidan ge ökat ekonomiskt bistånd och bli bättre vapengivare, och å andra sidan, sanktionera fler oligarker och sluta utfärda turistvisum. Och ju längre vi håller emot, desto starkare verkar de ekonomiska sanktionerna.

Kriget i Ukraina också är ”vårt” krig. Den frihet som Ukraina strider för är också vår frihet, den västerländska demokratin och för ett återupprättande av den europeiska säkerhetsordningen.

2014 svek vi Ukraina i hopp om att skapa lugn och ro. Nu hoppas Putin på att vi inte har uthållighet att över tid att möta energi- och livsmedelskrigets följder i form av skyhöga priser och folkligt missnöje.

Vi kan inte tillåta krigsförbrytarna i Kreml att vinna – både för Ukrainas och vår egen skull. Segrar Putin – också i form av att vi med missriktad fredsvilja eller av politisk bekvämhet pressar Ukraina till mindre landavträdelser och inskränkningar i den politiska suveräniteten – innebär det ett de facto erkännande av att rysk imperiepolitik trots allt är OK.

Slava Ukraini

Read More

Ryssland bedriver ett folkmord i Ukraina

By: admin
22-06-2022
Folkmord, Ryssland, Ukraina, Vladimir Putin, Volodomyr Zelenskyj

Det har gått mer än 100 dagar sedan Ryssland inledde den andra invasionen av Ukraina. Hundratals ukrainska soldater stupar varje dag, tusentals civila har dött och 16 miljoner är på flykt i Ukraina eller i andra länder. Än så länge är kriget i centrum för vår uppmärksamhet. Men för hur länge?

Efter den första invasionen 2014 inträdde efter tag en viss ukrainatrötthet. Annat pockade på. Blickarna vändes åt annat håll. I väntan på att Ukraina skulle ”kompromissa” fick Putin hålla på. Det får inte hända igen.

I en ny pejling av opinionen i Europa (ECFR) prioriterar dock en tredjedel av de tillfrågade ”fred” även om det innebär att Ukraina tvingas göra territoriella eftergifter. En femtedel kräver ”rättvisa” genom att avskräcka Ryssland och återställa Ukrainas territoriella integritet. Ytterligare en femtedel valde inte alls. 

Till bilden hör att opinionen skiljer sig markant mellan olika länder och därmed även trycket på politisk handling. Ju närmare Ryssland, desto större är förståelsen för att Ukraina också strider för att försvara oss och våra värden.

Från Kreml har det avhörts olika hitte-på för att motivera den invasion som med Putins nyspråk kallas för en militär specialoperation. Man har velat förhindra folkmord på etniska ryssar, avmilitarisera och avnazifiera Ukraina och hindra Natos framryckning. Har det sagts. Men nu talas det klarspråk. 

Det handlar om att ta tillbaka territorium och återupprätta imperiet under ledning av en ”gengångare” till Peter den store. Kort sagt, det betyder att kriget – och lusten att gå på erövrarstråt – inte tar slut bara för att Ukraina förlorar. Det tar slut om Ukraina vinner.

Putinland är en diktatorisk skurkstat. I Ukraina bryter Ryssland mot FN-stadgans förbud mot internationell våldsanvändning riktad mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende. 

Men kriget är också folkmord. Ryssland erkänner inte Ukraina som en egen nation utan framställer det som en påhittad konstruktion: Ukraina är egentligen Ryssland. Som folkmordsbrott räknas att flytta barn från den utsatta gruppen till en annan grupp, och enligt den ryska militären har mer än 300 000 barn förts från Ukraina till Ryssland. 

Enligt ukrainska uppgifter har 1,2 miljoner ukrainare tvångsdeporterats till Ryssland. Samtidigt hämtar ryska soldater släktingar till de ockuperade områden och flyttar in i hus med ukrainska ägare. I Mariupol uppges att skolorna rensas från ukrainska läroböcker och ersätts med ryska. I Cherson-regionen tilldelas alla nyfödda barn ryskt pass.

När Ukraina ska tvingas till underkastelse begås brott mot mänskligheten i form av omfattande och systematiska angrepp mot civila. Butja och Mariupol är exempel – också på hur man bryter mot krigets lagar genom urskillningslösa angrepp på militära och civila mål. 

Andra exempel på att krigets lagar inget betyder är att fler än 100 sjukvårdsanläggningar har angripits. Plundring är förbjuden i krig men är rysk praxis. Krigsfångar ska behandlas som sådana, men försvararna av Azovstal i Mariupol ska ställas inför rätta med terrorism som åtalsgrund. 

Och ja, det är en krigsförbrytelse att delta i planering, inledning och förande av anfallskrig.

Det gör ont att konfronteras med berättelserna och bilderna från krigets Ukraina. Skräcken. Lemlästade kroppar. Lik. Men det som på sitt sätt griper mest tag är foton på döda barn och vuxna medan de ännu var i livet – och med livet framför sig. Det visar vad som har gått förlorat. 

Vi får inte förtröttas.

Ledare i Svenska Dagbladet 20 juni 2022.

Read More

Promemorian som går till historien

By: admin
16-05-2022
Magdalena Andersson, Nato, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik, Sauli Niinistö, Socialdemokraterna, Vladimir Putin

Du orsakade det här. Se dig själv i spegeln. Med orden riktade till Vladimir Putin, kommenterade Finlands president Sauli Niinistö landets ansökan om medlemskap i Nato. Samma ord skulle Magdalena Andersson kunna rikta till Niinistö. Finland har varit drivande i regeringens kursomläggning i säkerhetspolitiken. Sverige är nu på väg in i Nato.

Men till bilden hör också att det närmar sig riksdagsval med en i Nato-frågan pådrivande borgerlig opposition. Efter Rysslands nya storskaliga invasion av Ukraina den 24 februari tillsatte regering motvilligt den 16 mars en arbetsgrupp bestående av samtliga riksdagspartier för att dryfta det förändrade säkerhetspolitiska läget. Nu har den sagt sitt.

Det tillhör ovanligheterna att en departementspromemoria skriver in sig i historien, men det kommer Ds 2022:7 att göra. Den självklara slutsats som dras – utan att sägas rakt ut – i “Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge – konsekvenser för Sverige” är att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato. Och det är epokgörande att Socialdemokraterna står bakom den. 

Det som nyss var uteslutet och destabiliserande för Magdalena Andersson och utrikesminister Ann Linde är numera klokskapen själv. Huruvida försvarsminister Peter Hultqvist helhjärtat är med på vagnen får nog historien visa. En klokhet i promemorian är att det nätverk av säkerhetssamarbeten som bär hans signum inte är tillräckliga.

Som det mycket riktigt konstateras har Hultqvist-doktrinen “bidragit till möjligheten att agera tillsammans i en krissituation och ytterst krig”, men att den inte innebär ”ömsesidigt bindande försvarsförpliktelser”. Annorlunda uttryckt: ”Någon garanti för att Sverige skulle få hjälp om ett hot eller angrepp riktades mot landet finns inte inom ramen för nuvarande samarbeten.”

Det är avgörande.

Icke förvånande delar man slutsatser från den rapport som ligger till grund för den kommande finländska ansökan om medlemskap i Nato, som att: ”Finlands och Sveriges eventuella Natomedlemskap höjer tröskeln för användning av militära maktmedel i Östersjöområdet, vilket ökar stabiliteten i området på längre sikt.”

Det är förstås också avgörande.

Ett argument mot ett svenskt medlemskap har varit att det skulle försätta Finland i en svår position. Nu pekar man i stället på det dilemma som uppstår när Finland blir medlem och Sverige därmed är det enda landet i Norden och Baltikum som står utanför Nato. Vid en konflikt skulle ”vår militära och säkerhetspolitiska sårbarhet och utsatthet öka”.

Promemorian tar sig också an frågor som är viktigare i den svenska (socialdemokratiska) debatten än i det mer hårdkokta Finland, som huruvida det är möjligt att som medlem driva frågor om demokrati, jämställdhet och klimat. Och förstås kärnvapennedrustning. Icke förvånande är svaret att det är möjligt. Och till dem som oroas över att Ungern och Turkiet är medlemmar påpekas att den problematiken också finns i andra internationella organisationer som Sverige är medlem av. Typ FN, EU och OSSE.

Till dem som efterlyser mer debatt och mer tid är svaret att det är nu det finns ett möjlighetens fönster, medan Putin har fullt upp med kriget i Ukraina.

I oskön förening avvecklade Socialdemokraterna och de borgerliga partierna det svenska nationella försvaret. Efter det kalla krigets slut antogs den eviga freden ha brutit ut i Europa. Det nya insatsförsvaret byggde på tanken att det var upp till Sverige att kunna välja att delta i en konflikt eller inte. Ett väpnat angrepp mot Sverige var osannolikt under överskådlig tid.

Långtbortistan-doktrinen sköts i sank när Ryssland 2014 invaderade Ukraina och annekterade Krim. Försvarspolitiken återvände hem med återtagande av nationell försvarsförmåga som prioriterad uppgift – dock mindre prioriterad av regeringen Löfven än av den borgerliga oppositionen. I rapporten Motståndskraft konstaterade Försvarsberedningen 2017 att ”ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas”.

Samtidigt bygger krigsplaneringen, liksom under kalla kriget, på förhoppningen att Sverige ska få hjälp utifrån. Men nu är alltså också hoppas-på-det-bästa-doktrinen på väg att skrotas av samtliga riksdagspartier utom V och MP. Med ett Natomedlemskap följer trovärdiga säkerhetsgarantier. 

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 14 maj 2022.

Read More

Palmes arv gör socialdemokraternas Nato-omprövning smärtsammare

By: admin
14-04-2022
Kalla kriget, Kärnvapen, Magdalena Andersson, Nato, Olof Palme, Säkerhetspolitik, Socialdemokraterna, Sovjetunionen, Ukraina

Ibland går det undan i politiken. Rysslands nya och fullskaliga invasion av Ukraina, Kremls krav på en intressesfär som även omfattar Sverige och Putins hot om att använda kärnvapen, gör 2022 till en omslagspunkt i historien. Allt tycks nu vara i rörelse. 

Så också Socialdemokraternas inställning till ett svenskt medlemskap i Nato. Partiet är på glid, men frågan är om det kan glida i mål.

I utrikesdeklarationen den 16 februari slog Ann Linde fast att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato. Det var stark markering. Inte någon gång sedan regeringsskiftet 2014 hade formulering uttalats i utrikesdeklarationen. Regeringen skapade dessutom ytterligare distans genom att ändra tempus på standardformuleringen att den militära alliansfriheten har tjänat oss väl till tjänar.

Utrikesdeklarationen lade därmed fast en säkerhetspolitisk doktrin som innebar att regeringens röda linje i fråga om medlemskap i Nato var densamma som dragits upp av Vladimir Putin.

Så kom den 24 februari då rysk trupp i fyra riktningar inledde angreppet på Ukraina. Sedan dess pressas regeringens säkerhetspolitiska doktrin av Putins ”war of choice”, av en borgerlig opposition som inte längre ger S vetorätt i säkerhetspolitiken och av att Finland av allt att döma i praktiken har bestämt sig för att ansöka om medlemskap i Nato.

När statsministern den 30 mars frågades ut i SVT:s 30 minuter uteslöt hon inte medlemskap på ”något sätt”. Nu hade den militära alliansfriheten igen bytt tempus – till har tjänat oss väl. Och S-kongressens beslut från i höstas om nej till Nato var inte hugget i sten. Förutsättningarna var nya. Den pågående analysen av säkerhetspolitiken som görs tillsammans med oppositionen skulle få utvisa vad som är bäst för Sverige.

I den partiinterna debatten låter är tongångarna nu mer positiva än tidigare. Som hos Daniel Färm som är politisk redaktör för Aktuellt i politiken, Katalys Daniel Suhonen och Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg som med sin maning till samgång med Finland får sägas indirekt byta ståndpunkt från nej till ja.

Före detta utrikesministrarna Jan Eliasson och Lena Hjelm-Wallén tillhör också dem som är öppna för omprövning av säkerhetspolitiken. Det är kanhända ett tecken i skyn att den annars så alliansfria Margot Wallström har tagit ut en ny kurs. Hon säger sig ha ”börjat vänja sig vid tanken på Nato” och att ”vi ska gå i takt med Finland”. Hon ”är realist” och ”ser vart det drar”. Bred samsyn är dock en förutsättning och en annan att politikerna har avvägt för- och nackdelar. 

**

Verkligheten trycker på men vågar Magdalena Andersson att ta en strid med det egna partiets ”fredsaktivister”? I sådana fall finns en bred majoritet för medlemskap i Riksdagen. Proppen som hon måste lösa upp handlar om den politiska kvarlåtenskapen efter Olof Palme. 

Traumat efter det tragiska mordet på Palme 1986 har fryst fast synen på politiken vid det dåtida narrativet. Men till bilden hör också en nostalgisk längtan tillbaka till ett slags storhetstid för socialdemokratin – både hemmavid och på bortaplan. Man tronar på minnen från fornstora dagar. 

För att citera statsvetarprofessorn Ulf Bjereld, tidigare ordförande för Tro och Solidaritet och själv en av aktivisterna:

”För många aktiva socialdemokrater förknippas den militära alliansfriheten med Sveriges mer än 200 år långa period av fred, med den aktiva utrikespolitiken och med Olof Palmesamt med Sveriges historiskt sett höga profil i kampen mot kärnvapen.”

Och, understryker han varnande – partiledarens viktigaste uppgift är att hålla ihop partiet och att frångå kongressbeslutet om nej till Nato skulle leda till ett internt uppror mitt i valrörelsen.

Det bär syn för sägen att motionerna till partikongressen i höstas var anti Nato och pro inrättande av ett fredsdepartement. Ingen av motionerna under rubriken Försvarspolitik handlade om att stärka det nationella försvaret. I många fall gjordes direkt hänvisningar till traditionen från Palme.

Dala-Demokratens chefredaktör  Göran Greider varnade den 4 mars – alltså under den pågående ryska storoffensiven mot Ukraina – för alarmism och förhastade beslut. Det är bra att det finns stater som inte är med i Nato, eftersom ”det för in luft och friare perspektiv i det säkerhetspolitiska tänkandet.” 

Och det finns fler fördelar med att stå utanför: ”Det är lättare för en icke-medlem att hålla de militärindustriella intressena en smula stången och stå för en generell freds- och nedrustningslinje. Ett svenskt medlemskap i Nato skulle innebära betydligt större satsningar på militären, i en tid när klimat och välfärd borde få suga upp alla tänkbara resurser.”

Så mycket för behovet av att stärka det nationella försvaret – och då inte minst som varande ett allianslöst land.

Före detta statsministrarna Göran Persson och Stefan Löfven säger nej till medlemskap. Som ett eko från Palmes lika-som-kålsuparteori om USA och Sovjetunionen står SSU:s ordförande Lisa Nåbo ”fast vid att Sverige gynnas av att vara en alliansfri part, mellan stormakterna”. Andra som S-kvinnornas ordförande Annika Strandhäll och Tro och Solidaritets ordförande Sara Kukka-Salam lyfter fram en annan del av arvet för att motivera nejet; den som handlar om kampen för kärnvapennedrustning. 

Det gjorde också Pierre Schori på DN-debatt 11/3 och med en direkt hänvisning till 1980-talet fredspolitik med Palmeord som att ”kärnvapenstaterna håller oss alla som gisslan”.

**

Olof Palme steg fram på den internationella arenan i en tid där allt tycktes vara i rörelse – och med sin plädering för nationellt oberoende och ny ekonomisk världsordning var han en del av den rörelsen. Kritiken av USA:s krig i Vietnam och stödet för det kommunistiska Nordvietnam gav rubriker i internationella medier. Det gjorde sedan också arbetet för avspänningen mellan blocken och global nedrustning.

Ett axplock på vad nostalgikerna kan se tillbaka på. 1968 demonstrerade en fackelbärande Palme i klädd ryssmössa sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör på Sergels torg. Det ledde till en mindre diplomatisk kris med USA. 1971 likställde Palme USA:s bombningar av Hanoi med dåden i Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpvilleoch Treblinka. Det ledde till en stor diplomatisk kris med USA.

På besök i Tanzania 1971 beskrevs Palme av president Julius Nyerere som ”en internationell ledare som redan hunnit bidra till socialismens utveckling i Europa”. I Jugoslavien 1975 hyllades han av diktatorn Tito som en centralgestalt i den västeuropeiska socialdemokratin. På besök i Kuba 1975 trycktes Palmes tal i sin helhet av partitidningen Gramma och sändes två gånger i TV. På besök i DDR 1984 publicerades hans middagstal om nedrustning i Neues Deutschland, DDR:s egen Pravda. 

Numera talas det inte så mycket om Palmetidens politiska romans med olika vänsterdiktaturer, men desto mer om Palmekommissionen, kampen för nedrustning och Nato som en hotfull ”kärnvapenallians”. Det var så att säga inte någon tillfällighet att inför S-kongressen i höstas reste 100 S-profiler – i strid med regeringens utredning – krav på att Sverige skulle tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. 

Redan i juni 2021 bildades det en ny internationell kommission – Common Security 2022 och med Olof Palmes Internationella Center i ledningen. Ansatsen ska vara densamma: ”A means to making people and governments feel safe without the threat of weapons of mass destruction, nuclear deterrence, military force, and violence.”

En annan utgångspunkt var – trots att den europeiska säkerhetsordningen raserades vid Ryssland invasion av Ukraina 2014 – att Europa är den region i världen som mest utmärks av fred.

I Palmes anda tror man inte att kärnvapennedrustning enbart kan överlåtas till förhandlarna utan att det krävs en folkrörelse som driver politikerna framåt för att stoppa kapprustningen och undvika en kärnvapenkatastrof. 

Och förhoppningen lever. Som Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström har uttryckt saken:

”När nu skramlet från vapen hörs allt tydligare så behöver vi snart åter bli minst 100 000 som samlas någonstans i Sverige för att manifestera för freden. Och vi borde våga hoppas att minst lika många tågar längs gatorna i Moskva.

Orden föll efter flera månaders rysk militär uppladdning vid Ukrainas gräns och några dagar före den andra invasion – och efter år av tilltagande repression mot oliktänkande och fri nyhetsförmedling i Putinland.

**

Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor hade sin bakgrund i Socialistinternationalen med Palme som vice ordförande och Bernt Carlsson som generalsekreterare. Den bildades på Palmes initiativ 1980. 1982 presenterades rapporten Gemensam säkerhet. Det var inget fel på tanken att försöka skapa ett bättre samtalsklimat mellan supermakterna, men förslagen fick sovjetisk slagsida.

I medlemsskaran ingick bland andra Gro Harlem Brundtland, Egon Bahr och David Owen. Kommissionen skulle vara oberoende men det låg i Sovjetunionens natur att medlemmen Grigorij Arbatov, chef för institutet för USA- och Kanadastudier i Moskva, inte kunde vara oberoende av Kreml. Detsamma gällde generallöjtnanten i den militära underrättelsetjänsten GRU, Michail Milstein, som ingick i sekretariatet. Han hade tidigare bland annat varit biträdande chef för desinformationsavdelningen inom GRU. 

Saken blev knappast mindre delikat av att man i Moskva såg påverkansoperationer riktade mot både fredsrörelsen och de socialdemokratiska partierna i Norden som viktiga medel i en tid när det kalla kriget – efter sovjetisk upprustning och invasionen av Afghanistan 1979 – hade blivit iskallt. 

Som svar på Sovjetunionens utplacering av kärnvapenbestyckade medeldistansrobotar (SS 20) med siktet inställt på Västeuropa, lanserade Nato 1979 sitt så kallade dubbelbeslut. Om Sovjetunionen upphörde med att utplacera nya robotar och skrotade de som redan hade utplacerats, skulle man avstå från att återställa styrkebalansen genom att ladda upp egna robotar (108 Pershing-2 och 465 kryssningsrobotar) i Västeuropa.

Palme var starkt kritisk till dubbelbeslutet som han menade ökad konfliktnivån och kunde leda till kärnvapenkrig. I stället borde de redan utplacerade sovjetiska medeldistansrobotarna ses som den nya balanspunkten i det som borde bli ett nytt så kallat fredligt dubbelbeslut. Detta innebar att Nato inte skulle utplacera nya robotar och att förhandlingar om nedrustning inledas. Det var också Sovjetunionens linje.

1982 lanserades förslaget om balanserad nedrustning genom inrättandet av en korridor i Europa fri från slagfältskärnvapen. I praktiken var det riktat mot Natos försvarsdoktrin (flexible response) och gränsförsvar. Moskva gav sitt bifall. 

En kärnvapenfri zon i Norden var en favorit i fredsrörelsen som också Palme omfamnade. På partikongressen 1981framställdes den som en väg till ett kärnvapenfritt Europa. Varken Sverige eller Finland hade kärnvapen. Natomedlemmarna Norge och Danmark hade inte egna kärnvapen, och båda hade deklarerat att Nato inte heller fick utplacera några. Återstod alltså Sovjetunionen som förespråkade zonen, men då utan begränsningar av det egna handlingsutrymmet i Östersjön. 

Ibland innehöll S-regeringens linje ett krav på kärnvapenfrihet, ibland var det inte nödvändigt att ställa några krav alls i förväg. I ett tal inför Paasikivi-samfundet i Helsingfors 1983 slog Palme fast kravet på kärnvapenfrihet men sade att det ändå var en förhandlingsfråga. Det centrala var en utfästelse från Sovjetunionen om att inte angripa.

I partihistorien är allt detta förträngt. I stället råder fredaktivismidyll.

**

Det har blivit ett närmast liturgiskt inslag inom socialdemokratin att göra en referens till Olof Palme – i syfte skapa legitimitet för en ståndpunkt eller ledande partiföreträdare. Som 2017 när Magdalena Andersson för första gången skulle uppträda i Almedalen. Ny teknik ­– med det passande namnet ”förstärkt verklighet” -– gjorde det möjligt att via app/mobil se och lyssna Palme på scenen tillsammans med Andersson. 

Med teknikens hjälp var det möjligt att förflytta sig i tiden. Men bara bakåt. I Nato-frågan borde Socialdemokraterna se framåt. Också i fråga om hösten val. För det finns en väljaropinion att stödja sig på. 

I en mätning (18–23 mars) från Novus svarar 43 procent ja, 27 procent nej och 30 procent vet inte på frågan om Sverige ska gå med i Nato. Om frågan däremot gäller att gå med tillsammans med Finland svarar 63 procent ja, 18 procent nej och 19 procent vet ej. Bland S–sympatisörerna är 59 procent positiva till en svensk-finsk samgång in i Nato. Bara 15 procent är emot och 26 procent inte vet.

Och om det kommer ett positivt besked från Magdalena Andersson är det rimligt tro att opinionsbilden blir än mer Nato-vänlig. Andersson står i särklass bland partiledarna när det förtroende och opinionssiffrorna visar att vinden blåser i S-riktning. Med Nato-frågan bilagd i enighet med de borgerliga partierna och SD kan hon gå till valet den 11 september med “välfärden” i centrum — alternativet är en valrörelse där rikets säkerhet står i fokus.

Budskapet till fredsrörelsen borde vara att en ny tid kräver nya säkerhetspolitiska lösningar. Med tillägget att visst gör det ont när knoppar brista men ännu ondare när kroppar gör det.

Essä publicerad i Säkerhetsrådet 11 april 2022.

Read More

Sverige hittar nog hem till slut

By: admin
02-04-2022
Magdalena Andersson, Nato, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik, Sauli Niinistö

När försvarsminister Peter Hultqvist intervjuades i SVT:s 30 minuter för några veckor sedan lyckades han tre gånger på raken undvika att svara på frågan om Sverige vore säkrare som medlem i Nato. I stället hördes den sedvanliga visan om att det är olyckligt med snabba kast i säkerhetspolitiken.

Men sällan har en regering gjort så tvära kast på så kort tid.

I utrikesdeklarationen den 16 februari slogs det fast att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato. Det var första gången sedan regeringsskiftet 2014 som orden uttalades i utrikesdeklarationen. Allianslöshetslinjen underströks genom att tempus ändrades i fråga om den militära alliansfriheten, från ”har tjänat” till ”tjänar oss väl”.

Hultqvists vi-hoppas-på-det-bästa-linje tycktes intakt, men doktrinen krackelerade definitivt när Ryssland den 24 februari inledde en ny storskalig invasion av Ukraina. Det ledde till att statsminister Andersson sade att en ansökan inte kan ”uteslutas för all framtid” men att den nu skulle verka ”destabiliserande”. Sedan ändrade hon sig med hänvisning till att säkerhetsläget ändrats och att utfallet av den pågående säkerhetspolitiska analysen därför skulle avgöra ”vägen framåt”.

Längs vägen hit har Andersson först dragit i tvivelsmål huruvida Sverige skulle agera solidariskt i händelse av ett ryskt angrepp i Baltikum – för att sedan göra detta till en självklarhet.

I försöken att komma runt Natofrågan har Andersson också hunnit med att flagga upp EU:s motsvarighet till Nato:s artikel 5. Ja, faktiskt därmed avskrivit den militära alliansfriheten. Vid sitt besök i Tyskland tidigare i veckan slog hon fast att den hjälp som EU:s medlemsländer förutsätts ge utifrån Lissabonfördragets paragraf 42:7, ”skall/kan inkludera militärt bistånd”. Vaktslåendet om den militära alliansfriheten kan alltså inte längre utgöra något argument mot Natomedlemskap.

När det i onsdags var Anderssons tur att utfrågas i SVT:s 30 minuter uteslöt hon inte Natomedlemskap ”på något sätt” och partikongressbeslutet från i höstas om nej till Nato var inte heller hugget i sten. Säkerhetsläget har ju ändrats och därmed förutsättningarna för beslutet. Nu handlar det om att göra det som är ”bäst för Sverige”, och att svaret på den frågan kommer i den säkerhetspolitiska analys som ska vara färdig senast 31 maj.

Tyngst vägande i den analysen blir utfallet av den utredning om medlemskap som redan om några veckor landar på den finländska riksdagens bord.

Det vore minst sagt överraskande om slutsatsen blir en annan än den som president Niinistö redan har dragit: ”ett medlemskap skulle ge Finland den mest tillräckliga säkerhet (som står till buds)”. Han har också klargjort att mot bakgrund av det starka stödet i opinionen är det inte nödvändigt att hålla en folkomröstning.

Det är alltså inte någon högoddsare att Finland kommer att lämna in en ansökan om medlemskap för behandling vid Nato-toppmötet i Madrid i slutet av juni.

Och svaret från Nato är givet.

Och processen kommer att gå snabbt.

Och det ska mycket till för att Sverige, när den säkerhetspolitiska analysen är gjord och diskuterad i riksdagen, inte kommer att slå följe med Finland.

För Magdalena Andersson kompliceras frågan av att Socialdemokraterna aldrig har gjort upp med Palme-erans neutralism, tanken på att dialog smäller högre än vapen och föreställningen om att Nato är en hotfull ”kärnvapenallians”. Kort sagt, att göra det som är bäst för Sverige kan leda till ett uppror i partiet.

Alternativt får statsministern gå till val med beskedet i Natofrågan att Socialdemokraterna gör vad som är bäst för partiet. Med fyra borgerliga partier som driver på, och en majoritet också bland de egna sympatisörerna för en ansökan tillsammans med Finland. Till slut hittar vi nog hem.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 1 april 2022.

Read More

Pierre Schoris hemsnickrade försvarsmoral

By: admin
17-03-2022
Kärnvapen, Nato, Olof Palme, Ryssland, Socialdemokraterna, USA

Ryssland anser sig ha vetorätt över Sveriges säkerhetspolitiska vägval och hotar med vedergällning som svar på en ansökan om medlemskap i Nato. Putin har också hotat och hotar med kärnvapen. Det är allvar. Men på DN Debatt borstar i stället en övervintrad Pierre Schori av dammet från Palmekommissionens 1980-tal med ett citat från chefsgurun själv, nämligen att ”kärnvapenstaterna håller oss alla som gisslan”.

Kort sagt, Schori försöker göra en återlansering av Olof Palmes kålsuparteori. Varken Nato eller alliansens tre kärnvapenmakter har dock framfört några hot om att använda kärnvapen.

I Schoris idealvärld skulle FN-konventionen om förbud mot kärnvapen träda i kraft. Men tror någon på fullt allvar att Putin skulle göra sig av med sitt främsta ess i världspolitiken? Resultatet skulle bli mer rysk kärnvapen-utpressning.

Liksom Kreml och regeringen Andersson säger Schori nej till ett svenskt medlemskap i Nato – det skulle enligt dem öka osäkerheten. Men Sverige behöver inte heller medlemskapet, för med hänvisning till att vi allt sedan president Eisenhowers dagar står under amerikanskt beskydd, menar Schori att vi klarar vi oss fint utan Nato.

USA som annars inte står högt i kurs i fred(S)rörelsen har i ett huj förvandlats till en ädel riddare som garanterat drar ut till försvar av det militärt alliansfria Sveriges territorium. Kanske är det därför Schori inte skriver något om behovet av upprustning.

Liksom under ”det långa 70- talet” är Nato fy, fy, och ”att föra in Sverige under Natos ‘kärnvapenparaply’ vore som att ta på sig en global självmordsväst”. Men att andra för vår räkning har den på sig går däremot alldeles utmärkt. Den fredsrörelsemoralen är inte lätt att förstå sig på.

I Schoris värld är alltså Natos strategi med kärnvapen som sista utväg förenad med livsfara. Samtidigt är det helt oproblematiskt att huka under det amerikanska kärnvapenparaplyet – trots att det är samma amerikanska kärnvapen som i ”kärnvapenalliansen”.

I stället för Natos solidariska musketörsprincip väljer Pierre Schori att på osäker grund hävda nationell egoism. Det är lika cyniskt som oansvarigt. Gemensam säkerhet i krigstid får vi som medlem tillsammans med våra vänner i Nato.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 14 mars 2022.

Read More

Säkerhetspolitik för snyltare

By: admin
10-03-2022
EU, Försvarspolitik, Magdalena Andersson, Nato, Olof Palme, Socialdemokraterna, Ukraina, Vladimir Putin

Statsminister Magdalena Andersson är bra på att hålla färdigskrivna tal innehållande ord som att ”i dagens Europa finns inget utrymme för intressesfärer” och ”lyckas Ryssland inordna Ukraina under sin överhöghet öppnar det upp för snarlika krav på andra länder”. Och att det ryska angreppet på Ukraina ”är en attack mot varje lands rätt att själv bestämma sin framtid [som] utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet”.

När det gäller ett medlemskap i Nato är dock det ihållande beskedet från Andersson att vi gör som Ryssland vill och dessutom med samma motivering som Putin använder. Utan argument slås det fast att ett medlemskap skulle bidra till att öka instabiliteten i Europa. Vinsterna i form av ökad gemensam avskräckning tas det aldrig hänsyn till.

Ett annat bekymmer i S-leden är att ett medlemskap i Nato skulle förpliktiga oss att ställa upp för andra. Samtidigt bygger den svenska krigsplaneringen på att andra kommer oss till hjälp. I Anderssons tappning reduceras således den rådande solidariska säkerhetspolitiken till en förhoppning om att kunna snylta på andra.

Ett vanligt grepp för att säga nej är att alliansfriheten har varit så framgångsrik, men det är en historieskrivning som är baserad på neutralitetsmytologi. Anledningen till att Sverige inte drogs in i andra världskriget var att neutraliteten bröts i nazitysk favör. Bakom den alliansfria fasaden under det kalla kriget dolde sig ett intensivt försvarssamarbete med Nato-länder. Det var Sveriges trygghet – inte de eftergifter i form av ”fredspolitik” som gjordes i förhållande till Sovjetunionen.

Försvarsminister Peter Hultqvist har högmodigt sagt att frågan om Nato avgörs av den socialdemokratiska partikongressen. Det är att abdikera från ansvar. Partiaktivisterna med övervintrade föreställningar om en svunnen storhet under Palme-eran, är mer intresserade av att inrätta fredsdepartement än att grubbla över realpolitik. I verkligheten föll dessutom avgörandet denna gång när partiets verkställande utskott möttes i måndags.

Efter VU:s njet förklarade finansminister Mikael Damberg att ”det är flera länder som förklarat att de kommer stötta Sverige i händelse av kris, till exempel Storbritannien”. På den naturliga följdfrågan om man kan lita på det, blev svaret: ”Det är Storbritanniens försvarsminister som uttalat sig så det får du fråga honom om.”

Om det säkerhetspolitiska läget inte vore så allvarligt skulle svaret inbjuda till skratt, men i stället är det en påminnelse om regeringens brist på verklighetsförankring. Och mer följde i form av ett brev inför Europeiska rådets kommande möte i veckan, där poängen för Andersson är att av inrikespolitiska skäl återigen markera avstånd till Nato.

Med brevet, som även undertecknats av president Niinistö och statsminister Marin, vill man lyfta fram vikten av EU:s gemensamma försvarsklausul i Lissabonfördraget. Det liknar dock allra mest verklighetsflykt när man glömmer fluffigheten i artikel 42.7 i förhållande till Natos bindande försvarsgaranti i artikel 5. Lägg därtill att EU har avtalat med Nato om att det är försvarsalliansen som ansvarar för det territoriella försvaret av Europa. En annan hake är förstås att USA – själva ryggraden i Nato – inte är medlem i EU.

Kort sagt, tryggare kan man vara.

Att regeringen i vanlig ordning håller emot när det gäller att ge resurser till försvaret, förstärker intrycket av att allvaret inte sjunkit in. Andersson-linjen är kanske bra för Socialdemokraterna, men Sverige behöver både Natomedlemskap och en substantiell höjning av försvarsanslaget. Och det brådskar.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 10 mars 2022.

Read More

Det är en sorgens dag i Europa

By: admin
25-02-2022
Desinformation, Försvarspolitik, Kärnvapen, Magdalena Andersson, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina, Vladimir Putin

Den ryska statstelevisionen bjöd i måndags på programmet En man vid namn Vladimir. Det var den ryske presidenten Putin som i ett vresigt, bittert och delvis förvirrat TV-tal såg bakåt på påhittade historiska oförrätter och framåt på en imperial pånyttfödelse. Allra mest talade han om Ukraina – ett konstgjort land utan legitimitet. Som egentligen är ryskt. Ja, strängt taget var det inte bara Ukraina som borde tillhöra Ryssland.

Och så förklarade Putin att de ryska lydrepublikerna Donetsk och Luhansk som i strid med folkrätten upprättades efter invasionen av Ukraina 2014 nu – också i strid med folkrätten – skulle erkännas som suveräna stater. Fast Putin talade förstås inte om folkrätten.

TV-sänd ”Potemkin-legalism”

Vägen fram gick via den sedvanliga Potemkin-legalismen:

  • 15/2 Duman röstar för att Putin ska överväga om Donetsk och Luhansk ska erkännas som självständiga stater.
  • 17/2 Propagandaoffensiv i lydrikena byggd på påståenden om en kommande ukrainsk attack med påföljande evakuering av civila. Ledarna vädjar till Putin om ett erkännande.
  • 17/2 Det ryska nationella säkerhetsrådet möts inför öppen kamera i en förinspelad direktsändning. Alla talare talar för ett ja.
  • 21/2 Putin motiverar erkännandet i ett TV-tal. Samma kväll undertecknas de bilaterala avtalen.
  • 22/2 Avtalen godkänns av det ryska parlamentet respektive parlamenten i Donetsk och i Luhansk.

I samband med erkännandet ingicks Vänskaps- och biståndspakter med de respektive så kallade Folkrepublikerna. Avtalen innebär att det ska ske en mycket långtgående ekonomisk, social och kulturell ”integration” med Ryssland.

Här ingår även ett gemensamt ansvar för säkerheten som ger Ryssland rätt att anlägga och använda militärbaser i Folkrepublikerna. I tilläggsavtal slås fast att deras gränser (definierade som hela regionen Donetsk respektive Luhansk) ska försvaras tillsammans med Ryssland.

Handlar om att tillsätta ett marionettstyre

  • 23/2 Den ryska propagandamaskinen fortsätter pumpa ut fake news om den död och förstörelse som Kiev utsätter lydrikena för. Som en reaktion begär Donetsk och Luhansk militärt bistånd från Ryssland.
  • 24/2 Vid fyra-tiden på morgonen meddelar Putin i ett kort tv-tal att en militär operation inletts i vad som i praktiken är en krigsförklaring mot Ukraina. I motiveringen anknyter han till sitt tidigare tal med ord om att ett ”fientligt anti-Ryssland bildas på rysk historisk mark”. Och faktiskt, metadata visar att de båda talen var inspelade samtidigt.

När attacken inleddes visade det sig att målet inte alls begränsades till Donbas. I stället har det iscensatts ett koordinerat angrepp till lands, i luften och till sjöss med nedslag över hela Ukraina. Det handlar inte längre om att omöjliggöra en framgångsrik demokratisk utveckling, utan om att tillsätta ett nytt marionettstyre.

Förtäckt varning för kärnvapen

I ett av Ryssland självvalt krig ska Ukraina först tvingas ned på knä militärt och sedan väntar en brutal passivisering av motståndet. Territoriet ska hållas. Spåren från Groznyj i Tjetjenien 1994 förskräcker.

Det är en sorgens dag. I realtid kan vi följa hur drömmar om frihet och fritt liv krossas av en brutal diktator.

Försöken att hitta en diplomatisk utväg visade sig inte överraskande vara en återvändsgränd. Hot om drakoniska sanktioner bet inte heller. Nu är beskedet från Putin till Väst att inte lägga sig i Ukrainas affärer eller drabbas av ”konsekvenser som man aldrig tidigare skådat”. Det är en förtäckt varning för kärnvapen.

En osäkerhetsordning etableras

Med den nya invasionen av Ukraina etableras en farlig osäkerhetsordning i Europa och inget tyder på att den ska bli kortvarig. Det säkerhetspolitiska läget blir knappast bättre av att Putin via Duman har givit sig själv mandat att skicka soldater utomlands. Vart som helst. Nu är det fokus på Ukraina men Putins krav på en rysk intressesfär kvarstår.

Det är inte utan att allvaret borde märkas i form av mer action hos regeringen Magdalena Andersson.

Krönika publicerad i Altinget 24 feb 2022.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.