Claes Arvidsson

Archive
Tag "Försvarspolitik"

Forsvarssjefens nej

By: admin
02-01-2023
Eirik Kristoffersen, Försvarsberedningen, Försvarspolitik, Nato, Nordkalotten, Norge

Nya stridsvagnar till den norska armén eller inte? 2017 beslöt Stortinget att skrota planerna på att livstidsförlänga Leopard 2A4 (inköpta begagnade 2002) och i stället satsa på helt nya. Det handlar om en order på 82 stridsvagnar till ett ordervärde på 19 miljarder NOK med planerad infasning 2025–2027. Nyligen avgav Forsvarsmateriell (norska FMV) sin hittills hemliga rekommendation i fråga om valet mellan tyska Leopard 2A7 och sydkoreanska K2 Black Panther.

Ändå är det osäkert om det blir någon affär.

Det slog ned som en politisk bomb när det avslöjades att Forsvarssjef Eirik Kristoffersen, bytt ståndpunkt och vill sätta punkt för upphandlingen. Det blir för dyrt i förhållande till den försvarseffekt som kan uppnås, menar han. Det är bättre att satsa på rörlighet och eldkraft i form av nya helikoptrar, långräckviddigt luftvärn och i Finnmark ett nätverk av patruller som tillsammans med sensorer och satelliter kan ge en god lägesbild.

Saken blev inte mindre anmärkningsvärd eftersom rådet till försvarsminister Bjørn Arild Gram var från Kristoffersen personligen. Ärendet var inte berett i sedvanlig ordning och der är något som kritiker har reagerat på. Det är dock ett agerande som avspeglar en bärande bjälke i Kristoffersens syn på soldatskap: vikten av att ha modet att protestera och säga nej.

Arméchefen är inte glad och inte heller Chefen för det operativa högkvarteret, men Forsvarssjefen har också stöttepelare att luta sig emot i till exempel Försvarsstaben. Kort sagt, det är inget nytt på stridsvagnsfronten. Det har länge stått strid om stridsvagnarnas plats i det norska försvaret av Nordnorge och Finnmark. I diskussionen (se till exempel inlägg på Stratagemoch i Nordnorsk debatt) tolkas nu dagens bistra verklighet för eller emot i fråga om avskräckning, erfarenheterna från Ukraina och konsekvenserna av Sveriges och Finlands (kommande) medlemskap i Nato. Med mera.

Det är inte någon enkel politisk fråga. Inköp av nya stridsvagnar finns med som en egen punkt i regeringen Jonas Gahr Støres programförklaring i Hurdalsplattformen från hösten 2021 – och med Senterpartiet i koalitionen med Arbeiderpartiet som stark förespråkare för armén, hemvärnet och ”distrikten”.

Beskedet från SP:s försvarsminister Gram är att upphandlingsprocessen ska rulla på som planerat. Alltså med sikte på att i närtid genomföra köpet.

Parallellt pågår dock två ”utredningar” med bäring på stridsvagnarnas vara eller icke-vara. I november fick Kristoffersen i uppdrag att avge sitt Fagmilitære råd inför utarbetandet av nästa Langtidsplan 2025–2029. Som medskick fick han ett antal hur-frågor:

  • styrke egen forsvarsevne med særlig vekt på nordområdene?
  • styrke samvirket med allierte og NATO?
  • utvikle personell- og kompetanseområdet
  • motstå sammensatte trusler og bidra til å redusere samfunnets sårbarhet?
  • styrke totalforsvaret og motstandsdyktigheten i samfunnet?
  • øke evnen til å ta i bruk ny teknologi som kan styrke forsvarsevnen og effektivisere og modernisere Forsvaret?

Svaren ska ligga på försvarsministerns bord senast 31 maj 2023, men vad gäller stridsvagnarnas roll i försvaret har svaret alltså redan kommit. Dock – och tyvärr – utan att argumenten för och emot har redovisats i fråga om påverkan på det som är försvarets främsta uppgift: att ”sikre troverdig avskrekking med basis i Natos kollektive forsvar”. Kort sagt, när det gäller förmågan att i Nordnorge, vid ett ryskt strategiskt överfall, hålla stånd och etablera ett artikel 5-läge för att därmed utlösa bistånd från alliansen.

Traditionellt har detta handlat om att hålla territoriet, men Kristoffersens utgångspunkt verkar snarare vara ”operationell nektelse” (denial) i stället för ”kontroll”. Kanske med inspiration från den amerikanska marinkårens globala Force Design 2030. Vem vet?

Samtidigt arbetar en (icke-parlamentarisk) Forsvarskommisjon. Den tillsattes i december 2021 med fokus på inriktning och utformning av det militära försvaret i ett 10- till 20-årsperspektiv. Till frågeställningarna hör:

”Hvilke mekanismer, kapabiliteter og roller må prioriteres i forsvarssektoren for å bedre forstå, motvirke og forsvare nasjonale sikkerhetsinteresser mot et bredere utfordringsbilde og hva kan prioriteres ned for å gi rom for dette?”

Forsvarskommisjonen ska avrapportera senast 3 maj 2023.

Kanske är det i det perspektivet läckan om Kristoffersens nej ska ses. Som ett slags ”garanti” för att skjuta på beslutet genom att tränga in frågan på Forsvarskommisjonens agenda. En annan tolkning är att inspelet är en del i en förhandlingsprocess, som i slutändan leder till inköp av färre stridsvagnar och därmed frigörande av medel för alternativ användning. Stridsvagnar efterfrågas ju av Nato och stridsvagnar är en nödvändig förmåga givet önskan om att ha mekaniserade förband.

I samband med att Kristoffersen tillträdde fanns det en viss undran hur han skulle klara den ”politiska sidan” av rollen som Forsvarschef. Det återstår att se om det ”personliga rådet” är ett utslag av detta eller av motsatsen – att han lärt sig spelet.

Det bästa vore naturligtvis om striden leder till en rejäl höjning av försvarsanslaget från dagens ca 1,5 procent av BNP. Norge har råd både med ”stridsvagnar och helikoptrar”. Oljefondens marknadsvärde uppgår till knappt 12 500 miljarder NOK. Den så kallade handlingsregeln stadgar dock att staten i genomsnitt över tid bara kan ta i anspråk den uppskattade realavkastningen på tre procent årligen.

Tanken med att på det sätt binda politikerna är att själva fondkapitalet inte ska urholkas utan att fonden som tänkt ska kunna gagna kommande generationer. Det handlar också om att rida spärr för överkonsumtion av oljepengar i statsbudgeten med påföljande negativa konsekvenser för fastlandsekonomin i form av förlorad konkurrenskraft.

Allt detta är förstås bra. I normala tider. Men det råder inte normala tider utan krig i Europa och med oöverskådliga effekter över lång tid. För kommande generationer. Och dessutom skulle ett extra uttag ur Oljefonden för att kunna köpa vapensystem utomlands bara få marginell påverkan på fastlandsekonomin.

Så til syvende og sidst är det en fråga om politisk vilja.

**

Med kriget i Ukraina och de (kommande) svenska och finländska medlemskapen i Nato som två centrala ingångsvärden, har regeringen återstartat Försvarsberedningen. Våren 2024 ska ordföranden Hans Wallmark (M) avge slutrapport om det militära och civila försvarets inriktning och utformning inför det kommande försvarsbeslutet 2026–2030.

I uppdraget ingår även att nästa år agera kontrollstation för försvarsbeslutet 2020 i syfte att säkerställa att förstärkningen sker enligt plan och inom ekonomisk ram.

Det kan vara en idé att i skenet av omvärldsutvecklingen ta en funderare på om det också i Sverige finns anledning att omprioritera, men också att gå i snar dialog med Oslo. Det norska vägvalet blir också ett ingångsvärde för försvarsberedningen. Sverige och Finland är de allierade som snabbast kan rycka in på Nato:s nordflank.

Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 27 dec 2022.

Read More

Kärnfullt från ÖB om försvaret

By: admin
05-11-2022
Försvarspolitik, Kärnvapen, Micael Bydén, Morgan Johansson, Nato, Ryssland, Ukraina


Ryssland eskalerar i kriget mot Ukraina med terror mot civila mål som medel. På annan front trappar diktatorn i Kreml upp mot väst genom att slå mot livsmedels- och energiförsörjningen i syfte att försvaga viljan i väst att bistå Ukraina. På en tredje – diplomatisk – front hotar Putin med kärnvapen. Igen och igen.

Kort sagt, vi ska vara väldigt glada över den kärnvapenkapacitet som finns i väst, främst i USA men också i Frankrike och Storbritannien. Om så inte hade varit, hade utpressningspolitiken redan gett resultat.

Men att kärnvapen också ingår som ett nödvändigt ont i Natos försvarsdoktrin, riskerar nu att bryta upp det blocköverskridande samförståndet om den svenska medlemsansökan.

På uppdrag av regeringen svarade ÖB Micael Bydén i tisdags på frågan om hur Natoprocessen bäst bör drivas vidare. Hans militära råd illustrerar både vinsterna med medlemskapet och hur genomgripande förändringar som krävs i Försvarsmakten för att växa in i en – trots år av nära samarbete – ny situation.

Inte minst framgår detta i avvägningarna som avser hur försvaret kraftigt ska rustas upp till att motsvara 2 procent av BNP 2026, och sedan utvecklas till 2035.

Det är helt riktigt att som ÖB ha ambitionen att Sverige inte ska backa in i Nato utan delta fullt ut; inte bara för att söka skydd i alliansen utan också ta ansvar för den. Som en följd därav borde Sverige inte gå in i anslutningsprocessen med förbehåll gällande permanenta baser och stationering av kärnvapen på svenskt territorium.

Men, slog Bydén samtidigt fast, det var bara hans uppfattning och hur det ska bli är ett politiskt beslut. Ändå fick han utstå politiskt skäll.

Det fick även Ulf Kristersson sedan han samma dag gick på den förbehållslösa linjen. Morgan Johansson – nu utrikespolitisk talesperson (S) – krävde att regeringen skulle ändra sig och hålla sig till formuleringarna rörande förbehåll i ansökan signerad regeringen Andersson.

Även i detta avseende är Finland ledande. Sanna Marin har varit tydligt med att det vore olyckligt att sätta upp förbehåll. Ett fortsatt svenskt ja till förbehåll hade därför inneburit skilda vägar framåt. Det hade varit allvarligt nog. Det hade också inneburit ett slags eftergift till ryska krav på att bestämma över Sveriges säkerhetspolitik.

Till saken hör att kritiken – i närkontakt med verkligheten – så starkt doftar av halmgubbe.

Ledare i Svenska Dagbladet 4 november 2022.

Read More

Buffliga Hultqvist lämnar sitt jobb

By: admin
23-10-2022
Försvarspolitik, Kärnvapen, Magdalena Andersson, Nato, Pål Jonson, Peter Hultqvist

Så har då Sverige fått en ny regering med Ulf Kristersson som styresman, och som sig bör med den yttre säkerheten i fokus på att-göra-listan. Bra också att försvarsminister Pål Jonson kan jobbet och därmed kan göra det från dag ett. Och det blir fullt upp.

Visserligen är Försvarsmakten i bättre form än när Peter Hultqvist tillträdde 2014, men dessvärre tillträder Jonson i ett mycket sämre säkerhetspolitiskt läge.

Pål Jonson ska nu säkerställa att försvarsbudgetens två-procentsmål uppfylls senast till 2026 (och ännu bättre om det blir 2025 som tidigare utlovats). Och förstås att rekordhöjningarna spenderas med förnuft. Han blir också en nyckelperson i den fortsatta processen att lotsa Sverige in i Nato.

Peter Hultqvist har varit den bäste försvarsminister som S-regeringarna under Löfven och Andersson hade kunnat ha. Han har stått upp mot ”fredsrörelsen” inom partiet, och gick segrande ur striden med utrikesminister Margot Wallström i konflikten om FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Alltså, nej tack, den ska vi inte underteckna.

Efter 2014 har den före detta försvarsministern varit glasklar när det gäller Rysslands krig mot Ukraina och den verbala diplomatin har skärpts ytterligare efter storinvasionen i år. Det är klarspråk som i sin tur gjort det lättare att övertyga motvilliga kamrater inom partiet (och V/MP) om behovet av mer pengar till försvaret. Problemet har dock varit att satsningarna som han har velat leverera hela tiden har varit för klena i förhållande till behoven.

Hultqvist har varit bromsare på vagnen. Inte minst gäller detta den ansvarslösa halvårslånga dragkampen med de borgerliga partierna om en höjning av anslaget till 1,5 procent av BNP inför försvarsbeslutet 2020.

Det återstår för historieskrivare att klarlägga hur mycket av upprustningen i slow motion som ska läggas Hultqvist till last – och hur mycket det handlade om Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons bristande förståelse för en allt mörkare hotbild.

Helt centralt för åren med Hultqvist är dock att operativ förmåga har blivit styråra för Försvarsmakten. Till den goda bilden av Peter Hultqvist verk hör också den tjocka – men lite uppmärksammade – katalog av säkerhetsrelaterade utredningar som han tagit initiativ till. Sektorn har därmed fått en välbehövlig genomgång. Allt detta kan Pål Jonson nu ta vidare.

Det är utmärkt att Peter Hultqvist med sitt kunskapskapital och vida internationella kontaktnät blir kvar på posten som ordförande i Försvarsutskottet. Inte minst är det bra – men också lite patetiskt – att han nu beklagar att Nato-anslutningen går för långsamt och tid förloras.

Processen hade ju kunnat se annorlunda ut om Peter Hultqvist tidigare låtit bli att agera garant för att Sverige inte skulle bli medlem i Nato.

Och han var förlov sagt under våren väldigt sen i sitt ställningstagande för att Socialdemokraterna skulle ställa sig bakom ansökan.

Peter Hultqvists alternativ till Nato var i stället att förankra Sveriges säkerhet i ett nätverk nu bestående av ett 20-tal bilaterala och trilaterala samarbeten. Finland och USA är tyngsta partners. I Nato har Sverige fått ett ”guldkort” i form av deltagande i Enhanced Opportunites Program. Allt detta stärkte Sveriges säkerhet, men goda förbindelser är inte detsamma som fasta förpliktelser i form av Nato-stadgans artikel fem.

Det är bara Hultqvist själv som vet hur han vill summera tiden som försvarsminister. Ett välvilligt slutbetyg skulle dock kunna vara att han utifrån det politiskt möjliga gjorde så gott som han kunde – ett mindre positivt är att vi nu betalar priset för den saktfärdighetens politik som ändå varit Hultqvists signum.

Och så finns förstås problemet med Hultqvists politiska stil – eller snarare brist på stil. I mötet med kritik för att inte leverera har han tävlat med Morgan Johansson om titeln regeringens mest självgoda buffel. Fint om han lägger det åt sidan på sin nya post.

Krönika i Altinget 21 oktober 2022.

Read More

Med S får vi backa in i Nato

By: admin
07-09-2022
Magdalena Andersson, Moderaterna, Nato

Det säkerhetspolitiska läget är mycket allvarligt. Orden föll lite olika, men detta var det gemensamma budskapet när Sveriges Radio i lördags bjöd på försvarspolitisk debatt inför riksdagsvalet. Men är det detsamma som att alla är lika benägna att ta läget på allvar? Göra det som behövs? Är verkligen en fortsatt socialdemokratisk regering den bäst skickade att rusta upp och ta Sverige in i Nato? Sannolikt inte.

Det handlar trots allt om det parti som under åtta regeringsår stridit för att hålla tillbaka krav på ökade försvarsanslag och medlemskap i Nato – och som gör att vi står mindre beredda än vad vi annars hade kunnat vara.

I Socialdemokraternas valmanifest slås det fast att ”ett svenskt medlemskap i Nato är den bästa vägen för vårt lands säkerhet och Sverige har därför lämnat in sin medlemsansökan”. Och det är naturligtvis utmärkt att Magdalena Andersson kunde pressa partiet till att överge en relansering av Olof Palmes ”Common Security” till förmån för ”common sense”.

Problemet är bara att om omständigheterna varit annorlunda, hade Hultqvistdoktrinens allianslöshet bestått. På den socialdemokratiska partikongressen i höstas ställde sig ju försvarsministern som garant för att Sverige aldrig skulle bli medlem i Nato. Därför är det inte förvånande att processen fram till ansökan, bar prägel av ”härtill är jag nödd och tvungen” med presidenterna Niinistö respektive Putin som ”pådrivare”.

Finlands ansökan om medlemskap i Nato, och Rysslands nya invasion av Ukraina fällde avgörandet. Nato kan vara bra att ha, men egentligen vill S inte vara med. De känner sig inte delaktiga i värdegemenskapen. Därav valmanifestets föga entusiastiska skrivning. Det är talande att försvarsminister Peter Hultqvist krasst har motiverat sitt ja till medlemskapmed att det skulle bli för dyrt att stå utanför.

Det är dessutom svårt att frigöra sig från misstanken att Socialdemokraterna ville bli av med Natofrågan innan valrörelsen på allvar bröt ut. Det kan knappast ha varit ett lockande scenario att med ett pågående storkrig i Europa prisa allianslöshetens förträfflighet som om inget hade hänt. Ett fortsatt nej till Natomedlemskap hade dessutom inneburit ett indirekt bejakande av Putins röda linjer för svensk säkerhetspolitik.

Sitter S-regeringen kvar kommer Sverige att backa in i Nato. Och saken blir knappast bättre av att två av Anderssons stödpartier, V och MP, är emot ett svenskt Natomedlemskap.

På Kristerssons sida i politiken konstaterar Liberalerna i sitt valmanifest att trygghet skapas i allianser och att Sverige ska gå med i Nato för att ”försvara både Sverige och vår del av världen”. I Moderaternas valmanifest slås fast att man ”vill sätta en hög ambitionsnivå”, vara ”säkerhetsproducent i närområdet” och ”få ut mesta möjliga effekt av medlemskapet”.

Alla riksdagspartierna vill att försvarsanslaget successivt ska höjas till två procent av BNP från nuvarande ynkliga nivå på 1,3 procent. Socialdemokraterna har 2028 eller tidigare som måldatum. ”Team Kristerssons” ambition är 2025. Skillnaden kan tyckas vara marginell, men 2025 medför ett starkare politiskt tryck på att skapa försvarseffekt i närtid och lägga ut beställningar för senare leverans.

2025 skapar å andra sidan ett förstärkt behov av att prioritera i statsbudgeten – och det blir inte lättare i när ekonomin vänder nedåt. Några enkla lösningar finns inte. Inte för något parti.

Det är också en utmaning, som Kungliga Krigsvetenskapsakademien konstaterar i en forskningsrapport från augusti, att när vi ser framåt också klarar av att tänka brett om säkerheten, inom Nato som en politisk försvarsallians men också inom EU, både när det gäller militära och civila hot. Som rapporten heter: På allvar: Svensk säkerhetspolitik i ofärdstider.

Ledare i Svenska Dagbladet 6 september 2022.

Read More

Ett Nato-medlemskap innebär mer nordiskt samarbete

By: admin
30-04-2022
Försvarspolitik, Magdalena Andersson, Nato, Nordiskt samarbete, Olof Palme, Säkerhetspolitik

Magdalena Andersson är som bäst i färd med att vårstäda i säkerhetspolitiken. Det pågår ett ivrigt krattande i partimanegen för att landa en ansökan om medlemskap i Nato. Allt under mottot att svara på frågan vad är bäst för Sverige i en ny tid.

Så nära i tiden som den 16 februari slogs det fast i utrikesdeklarationen att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato. Allianslöshetslinjen underströks genom att tempus ändrades i fråga om den militära alliansfriheten, från ”har tjänat” till ”tjänar oss väl”. Sverige skulle hålla fast vid det säkerhetspolitiska vägval som innebär att bäddas in i bilaterala, trilaterala och multilaterala försvarssamarbeten – och inte minst med Nato. 

Hultqvistdoktrinen kunde verka huggen i sten, men efter den nya ryska invasionen av Ukraina den 24 februari kom allt tydligare tecken på att Finland skulle ansöka om medlemskap i Nato. Kort sagt, som Magdalena Andersson understryker igen och igen för partikamraterna, är det ett nytt säkerhetspolitiskt läge.

Det pågår seminarieverksamhet för mildra smärtan när ridån går ned för den sista resten av Olof Palmes neutralism (och detta samtidigt som den egentligen skulle återlanseras genom Common Security 2022). Alltmedan det analysarbete som genomförs tillsammans med oppositionspartierna snabbas på. Den 13 maj ska det jobbet var färdigt. 

Det skulle, för att uttrycka det milt, vara uppseendeväckande om arbetet inte leder fram till samma slutsatser om de till buds stående alternativen som i det finländska Statsrådets Redogörelse om förändringar i den säkerhetspolitiska miljön. Den viktigaste slutsatsen är att Nato är det enda alternativet som erbjuder kollektiva säkerhetsgarantier och att:

”Finlands och Sveriges eventuella Natomedlemskap höjer tröskeln för användning av militära maktmedel i Östersjöområdet, vilket ökar stabiliteten i området på längre sikt.”

Och förstås med tillägget att det är Putins Ryssland som är problemet.

Som korten nu ligger kommer både Sverige och Finland att välkomnas i vänkretsen vid Nato:s toppmöte i Madrid 29–30 juni.

De avtal om ökat försvarspolitiskt samarbete som Sverige ingick med Finland och Norge 2020 respektive med Norge och Danmark 2021, öppnar för gemensam operativ planering i syfte att kunna strida tillsammans. Men det handlar om avsiktsförklaringar som i ett skarpt läge kräver politiska beslut för att gå i gång. Avtalet med Finland är mer långtgående men inte heller det är bindande. 

Med Sverige och Finland i Nato skapas nya förutsättningar – inom ramen för försvarsalliansens övergripande strategi – för ledning och planering på nordisk basis. Det blir tydligt vilken militär förmåga som står till förfogande och hur snabbt den är gripbar. Det blir till exempel möjligt att optimera den militära förmågan genom att planera för hur fyra flygvapen kan användas som ett enda. 

Det är synergieffekter som i sin tur har bäring på försvarets organisering och behov av nya vapensystem. 

Såväl brister i förmågestrukturen som i beredskap och uthållighet, bör synas i ljuset av de möjligheter som medlemskapet skapar. Svaren kan öppna för andra lösningar än de som dagens allianslöshet kräver och anslagsnivå medger. Med i stället mer av vår tids bekämpning på distans och med hög hastighet. Med mer av den framtid som ligger i AI, digitalisering, obemannade system och rymden.

Inte minst är det viktigt i perspektiv av att försvarsanslaget ska växa upp till motsvarande två procent av BNP med – enligt ÖB:s preliminära plan – målgång senast 2028.

På kort sikt bör den i gällande försvarsbeslutet inplanerade kontrollstation 2023 starta upp redan när ansökan skickas in. Efter riksdagsvalet får så Försvarsberedningen ta itu med analysarbetet inför Försvarsbeslutet 2025. Och då med en betoning lagd på den nordiska gemenskapen.

Det där med Nato känns dock fortfarande lite främmande för många. Norden och nordiskt samarbete är däremot känt och gillat.

Norden är ett geostrategiskt område. Natomedlemskap ökar den samlade försvarsförmågan och trovärdigheten för att samagerande verkligen blir av. Det underlättar även för förstärkningsaktioner i händelse av ett ryskt angrepp i Baltikum. Kort sagt, medlemskapet är krigsavhållande.

Krönika i Altinget 28 april 2022.

Read More

Kan Micael Bydén växla in mjukvalutan i inflytande?

By: admin
26-03-2022
Försvarsmakten, Magdalena Andersson, Micael Bydén, Nato, Ukraina, Vladimir Putin

Det kunde ha varit dramatiskt när flyget från Lufthansa vid inpassagen i svenskt luftrum möttes av två JAS 39 Gripen som sedan eskorterade planet vidare. Men, dramatiken hade ju redan utspelat sig – när det svenska handbollslandslaget i år, första gången på 20 år, hade blivit Europamästare.

Det var inte heller första gången som Flygvapnet stod startberett för äresmottagande av svenska idrottshjältar. Allt Försvarsmakten gör handlar inte rakt av om försvaret. Det finns goda skäl för myndigheten att slå rot och gästspela även i mjukare sammanhang.

I juletid bjuder Flygvapnet traditionsenligt på formationsflygning i form av en julgran över en lång rad städer. Försvarsmakten medverkar även vid firandet av Nationaldagen och förstås vid högtidlighållandet av Veterandagen. Allmänheten bjuds in till event runt om i landet; det kan vara besöksdagar på förband, tävlingar i militära sporter eller uppvisningar. Och så bedriver man reklamkampanjer.

Sedan 2019 arrangeras Hemvärnets årliga Uniform på jobbet-dag, då hemvärnssoldater tillåts bära uniform till, från och (med arbetsgivarens tillstånd) på jobbet. Det är fortfarande förbjudet att bära uniform i politiska demonstrationer, men från den regeln är Pride-parader undantagna.

Efter nedläggningen av det nationella försvaret bestod den huvudsakliga militära närvaron på Gotland av Försvarsmaktens medverkan på Almedalsveckan.

Sedan 2015 pågår återuppbyggnaden där och på andra platser – även det gör Försvarsmakten mer synlig. Konkret i vardagen. Med övningar. Med värnplikt. Med nya regementen.

Försvarsmakten har gått från att vara en avvecklingsbransch till en verksamhet i tillväxt. ÖB Micael Bydén har en hög medieprofil, hörs i nyhetssändningar och syns i tidningsintervjuer. Han har flera gånger gästat Ekots lördagsintervju och har också medverkat i lättsammare sammanhang som Morgonpasset i P3.

2021 blev han korad till Årets chef med den sammanfattande motiveringen att han är ”en modern, modig och mogen förändringsledare av rang”.

Alltid redo har blivit Försvarsmaktens mediemotto. Som när cheferna för armén, flygvapnet och marinen samlades för att i Aftonbladet berätta hur Sverige ska avvärja ett angrepp. Insatschefen Michael Claesson har varit en frekvent uttolkare av läget i medierna och sedan ett par veckor anordnar Försvarsmakten varje torsdag digitala pressträffar för att löpande beskriva säkerhetsläget.

Den ökade närvaron i offentligheten kan beskrivas som att Sverige militariserats – och det är bra.

Mindre bra är det förstås att det säkerhetspolitiska läget så dramatiskt har försämrats.

En kall januaridag dök det plötsligen upp gröna män på Visbys gator. Uniformerna var dock inte omärkta som på Krim 2014. Inte heller var de ryska utan svenska. Patrulleringen – och truppförstärkningen på Ön – var en del av den beredskapsanpassning som Försvarsmakten genomförde som svar på ett allt allvarligare säkerhetspolitiskt läge i Östersjön. Det var en signal till Kreml om att vi kan, vi vill och vi törs.

Men visualiteten i Visby kan även ses som ett förtroendeskapande budskap till svenska folket: Lita på oss. Och det är just vad svenskarna gör allt mer. I Förtroendebarometern 2022 (pdf) var det 65 procent som hade mycket eller ganska stort förtroende för Försvarsmakten som myndighet.

Ökningen år för år från ynka 36 procent 2016 är unik. Enkelt förklarat har nyttan av – och det fokus som numera finns på – ett nationellt försvar blivit uppenbar för allt fler. Och än mer så efter Rysslands nya invasion av Ukraina.

I kristid har Magdalena Andersson börjat göra förbandsbesök och på Instagram visar hon gärna upp sig tillsammans med militär personal. Det är just vad en statsminister nu ska göra.

Men det står i bjärt kontrast till hennes senfärdiga agerande, oviljan att skjuta till medel till försvaret och bestående tabu i Natofrågan. Tankarna kan därför gå till begreppet kulturell appropriering.

Det blir spännande att se om Bydén med ett allt starkare varumärke i ryggen, i kraft av att ha tagit en mer offentlig roll och den respekt som han åtnjuter, kan växla in den ”mjukvalutan” i ett ökat försvarspolitiskt inflytande. Det behövs. 

Krönika publicerad i Altinget 25 mars 2022.

Read More

Säkerhetspolitik för snyltare

By: admin
10-03-2022
EU, Försvarspolitik, Magdalena Andersson, Nato, Olof Palme, Socialdemokraterna, Ukraina, Vladimir Putin

Statsminister Magdalena Andersson är bra på att hålla färdigskrivna tal innehållande ord som att ”i dagens Europa finns inget utrymme för intressesfärer” och ”lyckas Ryssland inordna Ukraina under sin överhöghet öppnar det upp för snarlika krav på andra länder”. Och att det ryska angreppet på Ukraina ”är en attack mot varje lands rätt att själv bestämma sin framtid [som] utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet”.

När det gäller ett medlemskap i Nato är dock det ihållande beskedet från Andersson att vi gör som Ryssland vill och dessutom med samma motivering som Putin använder. Utan argument slås det fast att ett medlemskap skulle bidra till att öka instabiliteten i Europa. Vinsterna i form av ökad gemensam avskräckning tas det aldrig hänsyn till.

Ett annat bekymmer i S-leden är att ett medlemskap i Nato skulle förpliktiga oss att ställa upp för andra. Samtidigt bygger den svenska krigsplaneringen på att andra kommer oss till hjälp. I Anderssons tappning reduceras således den rådande solidariska säkerhetspolitiken till en förhoppning om att kunna snylta på andra.

Ett vanligt grepp för att säga nej är att alliansfriheten har varit så framgångsrik, men det är en historieskrivning som är baserad på neutralitetsmytologi. Anledningen till att Sverige inte drogs in i andra världskriget var att neutraliteten bröts i nazitysk favör. Bakom den alliansfria fasaden under det kalla kriget dolde sig ett intensivt försvarssamarbete med Nato-länder. Det var Sveriges trygghet – inte de eftergifter i form av ”fredspolitik” som gjordes i förhållande till Sovjetunionen.

Försvarsminister Peter Hultqvist har högmodigt sagt att frågan om Nato avgörs av den socialdemokratiska partikongressen. Det är att abdikera från ansvar. Partiaktivisterna med övervintrade föreställningar om en svunnen storhet under Palme-eran, är mer intresserade av att inrätta fredsdepartement än att grubbla över realpolitik. I verkligheten föll dessutom avgörandet denna gång när partiets verkställande utskott möttes i måndags.

Efter VU:s njet förklarade finansminister Mikael Damberg att ”det är flera länder som förklarat att de kommer stötta Sverige i händelse av kris, till exempel Storbritannien”. På den naturliga följdfrågan om man kan lita på det, blev svaret: ”Det är Storbritanniens försvarsminister som uttalat sig så det får du fråga honom om.”

Om det säkerhetspolitiska läget inte vore så allvarligt skulle svaret inbjuda till skratt, men i stället är det en påminnelse om regeringens brist på verklighetsförankring. Och mer följde i form av ett brev inför Europeiska rådets kommande möte i veckan, där poängen för Andersson är att av inrikespolitiska skäl återigen markera avstånd till Nato.

Med brevet, som även undertecknats av president Niinistö och statsminister Marin, vill man lyfta fram vikten av EU:s gemensamma försvarsklausul i Lissabonfördraget. Det liknar dock allra mest verklighetsflykt när man glömmer fluffigheten i artikel 42.7 i förhållande till Natos bindande försvarsgaranti i artikel 5. Lägg därtill att EU har avtalat med Nato om att det är försvarsalliansen som ansvarar för det territoriella försvaret av Europa. En annan hake är förstås att USA – själva ryggraden i Nato – inte är medlem i EU.

Kort sagt, tryggare kan man vara.

Att regeringen i vanlig ordning håller emot när det gäller att ge resurser till försvaret, förstärker intrycket av att allvaret inte sjunkit in. Andersson-linjen är kanske bra för Socialdemokraterna, men Sverige behöver både Natomedlemskap och en substantiell höjning av försvarsanslaget. Och det brådskar.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 10 mars 2022.

Read More

Det är en sorgens dag i Europa

By: admin
25-02-2022
Desinformation, Försvarspolitik, Kärnvapen, Magdalena Andersson, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina, Vladimir Putin

Den ryska statstelevisionen bjöd i måndags på programmet En man vid namn Vladimir. Det var den ryske presidenten Putin som i ett vresigt, bittert och delvis förvirrat TV-tal såg bakåt på påhittade historiska oförrätter och framåt på en imperial pånyttfödelse. Allra mest talade han om Ukraina – ett konstgjort land utan legitimitet. Som egentligen är ryskt. Ja, strängt taget var det inte bara Ukraina som borde tillhöra Ryssland.

Och så förklarade Putin att de ryska lydrepublikerna Donetsk och Luhansk som i strid med folkrätten upprättades efter invasionen av Ukraina 2014 nu – också i strid med folkrätten – skulle erkännas som suveräna stater. Fast Putin talade förstås inte om folkrätten.

TV-sänd ”Potemkin-legalism”

Vägen fram gick via den sedvanliga Potemkin-legalismen:

  • 15/2 Duman röstar för att Putin ska överväga om Donetsk och Luhansk ska erkännas som självständiga stater.
  • 17/2 Propagandaoffensiv i lydrikena byggd på påståenden om en kommande ukrainsk attack med påföljande evakuering av civila. Ledarna vädjar till Putin om ett erkännande.
  • 17/2 Det ryska nationella säkerhetsrådet möts inför öppen kamera i en förinspelad direktsändning. Alla talare talar för ett ja.
  • 21/2 Putin motiverar erkännandet i ett TV-tal. Samma kväll undertecknas de bilaterala avtalen.
  • 22/2 Avtalen godkänns av det ryska parlamentet respektive parlamenten i Donetsk och i Luhansk.

I samband med erkännandet ingicks Vänskaps- och biståndspakter med de respektive så kallade Folkrepublikerna. Avtalen innebär att det ska ske en mycket långtgående ekonomisk, social och kulturell ”integration” med Ryssland.

Här ingår även ett gemensamt ansvar för säkerheten som ger Ryssland rätt att anlägga och använda militärbaser i Folkrepublikerna. I tilläggsavtal slås fast att deras gränser (definierade som hela regionen Donetsk respektive Luhansk) ska försvaras tillsammans med Ryssland.

Handlar om att tillsätta ett marionettstyre

  • 23/2 Den ryska propagandamaskinen fortsätter pumpa ut fake news om den död och förstörelse som Kiev utsätter lydrikena för. Som en reaktion begär Donetsk och Luhansk militärt bistånd från Ryssland.
  • 24/2 Vid fyra-tiden på morgonen meddelar Putin i ett kort tv-tal att en militär operation inletts i vad som i praktiken är en krigsförklaring mot Ukraina. I motiveringen anknyter han till sitt tidigare tal med ord om att ett ”fientligt anti-Ryssland bildas på rysk historisk mark”. Och faktiskt, metadata visar att de båda talen var inspelade samtidigt.

När attacken inleddes visade det sig att målet inte alls begränsades till Donbas. I stället har det iscensatts ett koordinerat angrepp till lands, i luften och till sjöss med nedslag över hela Ukraina. Det handlar inte längre om att omöjliggöra en framgångsrik demokratisk utveckling, utan om att tillsätta ett nytt marionettstyre.

Förtäckt varning för kärnvapen

I ett av Ryssland självvalt krig ska Ukraina först tvingas ned på knä militärt och sedan väntar en brutal passivisering av motståndet. Territoriet ska hållas. Spåren från Groznyj i Tjetjenien 1994 förskräcker.

Det är en sorgens dag. I realtid kan vi följa hur drömmar om frihet och fritt liv krossas av en brutal diktator.

Försöken att hitta en diplomatisk utväg visade sig inte överraskande vara en återvändsgränd. Hot om drakoniska sanktioner bet inte heller. Nu är beskedet från Putin till Väst att inte lägga sig i Ukrainas affärer eller drabbas av ”konsekvenser som man aldrig tidigare skådat”. Det är en förtäckt varning för kärnvapen.

En osäkerhetsordning etableras

Med den nya invasionen av Ukraina etableras en farlig osäkerhetsordning i Europa och inget tyder på att den ska bli kortvarig. Det säkerhetspolitiska läget blir knappast bättre av att Putin via Duman har givit sig själv mandat att skicka soldater utomlands. Vart som helst. Nu är det fokus på Ukraina men Putins krav på en rysk intressesfär kvarstår.

Det är inte utan att allvaret borde märkas i form av mer action hos regeringen Magdalena Andersson.

Krönika publicerad i Altinget 24 feb 2022.

Read More

Maktrationalitet framför sakområdesrationalitet

By: admin
23-02-2022
Uncategorized

Vi tänker gärna på politik och politiker i termer av rationellt handlande byggd på en vilja att vaska fram de på kunskap bästa besluten. Och så kan verkligheten se ut. Men det är inte heller särskilt ansträngande att i Sverige hitta exempel på motsatsen. Tyvärr gäller detta också det existentiella politikområdet försvar och säkerhet. Maktrationalitet har trumfat sakområdesrationaliteten.

I beslutsteori är brist på kunskap en viktig begränsning för rationellt handlade. Det är inte det stora problemet i försvars- och säkerhetspolitiken. Förställningen om den ”eviga freden” i Europa efter kalla krigets slut ledde först till en strategisk timeout som sedan blev en avvecklingsprocess av det nationella försvaret. Spiken i kistan slogs in genom försvarsbeslutet 2004. 

2007 var Försvarsberedningen i sin omvärldsanalys Säkerhet i samverkan främst oroade av global uppvärmning, massförstörelsevapen och pandemier. Men man blickade även österut och slog fast att:

 ”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer.”

I augusti 2008 inleddes det ryska kriget mot Georgien. Testen kunde därmed tyckas vara gjord, men den omedelbara reaktionen från försvarsminister Sten Tolgfors var att kriget inte påverkade Sveriges säkerhetspolitiska läge. Allt borde kunna rulla på som vanligt tyckte alla partier utom Folkpartiet. Det vill säga på den av Försvarsberedningen inslagna vägen, och därmed fortsätta ”transformeringen från ett hotbildsstyrt försvar till ett viljestyrt insatsförsvar med möjlighet till prioriterade och efterfrågade insatser”.

Inte heller den häftiga debatt som följde i kölvattnet på ÖB Sverker Göransons intervjuuttalande om ”enveckasförsvaret” inför Folk och Försvars Rikskonferens 2013 och sedan den ”ryska påsken” då ryskt flyg övade kärnvapenanfall mot Sverige, förmådde mer än att skaka om. Inte heller det inlindade konstaterandet i Försvarsmaktens perspektivstudie2013 att Sverige inte kan försvara sig på egen hand.

Först efter det ryska – fortfarande pågående – kriget mot Ukraina och annekteringen av Krim 2014, kom den definitiva insikten om att föreställningen om den ”eviga freden” i Europa, hade varit fel. Trots alla rop om av ”vi har varit naiva” blev dock försvarsbeslutet 2015 en kombo av klent förmågelyft och underfinansiering. Kort sagt ”vi” fortsatte att vara naiva. 

Två år senare hade hotbilden blivit ännu mörkare. I delrapporten  Motståndskraftkonstaterade Försvarsberedningen att:

”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i vårt närområde.”

Det sägs också i klartext att Sverige inte klarar av att försvara landet på egen hand. Men när försvarsbeslutet fattades 2020, var regeringen Löfven inte beredd att skjuta till medel för att finansiera en enig Försvarsberedningens förslag i sin helhet. Slutomdömet blev därför detsamma som 2015 – fast på en mycket högre ambitionsnivå men i en mycket oroligare tid.

Sedan dess har det säkerhetspolitiska läget – genom Rysslands militära uppladdning vid gränsen till Ukraina och kravet på en egen intressesfär i Europa – blivit så allvarligt att storkrig i Europa inte kan uteslutas. Ändå var regeringen Magdalena Andersson först ovillig att tillmötesgå kraven från de borgerliga partierna och SD om att sammankalla Försvarsberedningen för att se på möjligheterna att göra en extra ansträngning för att stärka försvarsförmågan ”här och nu”. Mer pengar till försvaret vill hon dock inte utlova.

Andersson fortsatte därmed på samma spår som hon följde som finansminister i fråga om ekonomin både i försvarsbesluten 2015 och 2020. När det gäller att öka bidrag finns däremot alltid pengar, som när en miljon pensionärer före riksdagsvalet 2022 ska på en extra månadspeng på upp till 1 000 kronor i månaden. ”Välfärden” får alltid kosta.

Men oviljan att lägga politisk tyngd vid försvaret och att finansiera det är inte något nytt eller ens socialdemokratiskt särdrag. Det gällde under Göran Persson, vars sista miljarder (som han själv uttryckt det) för att få budgeten att gå ihop kunde tas från försvaret. Det gällde under Fredrik Reinfeldt som beskrev försvaret som särintresse, vars intressen ska vägas av mot andra viktiga ändamål. Och dessa var viktigare, ville de nya moderaterna demonstrera.

***

Man skulle ju ha kunnat tro att risken för krig i vår tid skulle ha varit en stor sak när riksdagen i december höll den första partiledardebatten. Men så var icke fallet. Och när TV4 nyligen sammankallade till partiledardebatt var det andra frågor som stod på agendan. 

Det kan också formuleras som att krig är hypotetiskt medan priset på bensin, bristen på sängplatser i sjukvården eller gängkriminalitet, är verklighet som människor möter och vill ha svar på i sin vardag.  Och som politikerna vill tillmötesgå.

Det finns inte något starkt opinionstryck i fråga om försvarspolitiken och således – om man ska se det krasst – inte heller några stora partipolitiska vinster att göra. 

Inte ens när hypotesen om krig är den motsatta till fred väcker detta riktigt oro hos svenska folket. I en mätning från Novus som gjordes före jul men efter den ryska uppladdningen (21/12) angav 13 procent av de tillfrågade försvaret som en av de viktigaste politiska sakfrågorna (och ändå saknades begränsningar för hur många frågor som det var möjligt att ange). 

En månad senare efter den mycket uppmärksammade beredskapsanpassning som Försvarsmakten genomförde på Gotland, hade viktighetsgraden ökat till 19 procent och en 12:e plats. Sjukvården hamnade i topp med 65 procent, följt av lag och ordning 56 procent och invandring/integration 50 procent.

Bilden av ointresse kan kompletteras med att endast 6 procent (plats 23) av de tillfrågade ansåg att utrikespolitik är en av de viktigaste politiska frågorna. Kanhända var det samma svarande 6 procent (plats 24) som i opinionspejlingen pekade på EU/EMU. 

Det är symptomatiskt att den oppositionsbudget signerad M, KD, L och SD som Andersson nu styr landet efter inte innehöll några omfördelningar av medel till Försvarsmaktens anslag (UO6 1.1–1.4) förbandsverksamhet och beredskap, internationella insatser, materiel och anläggningar samt forskning och teknikutveckling. Det vill säga den extra tilldelning av medel som nu efterfrågas.

***

Det partipolitiska taktikiserandet går igen i säkerhetspolitiken. 2006 tog Moderaterna ställning för ett medlemskap i Nato, men väl i regeringsställning lades frågan död. Den ansågs vara en förlorarfråga och blev med något undantag partiets motsvarighet till Socialdemokraternas krav på införande av republik.

Trots tystnaden var Nato en tacksam konfliktyta för Socialdemokraterna. 2010 skrev Mona Sahlin 2010 ett uppfordrande öppet brev till statsminister Reinfeldt och utrikesminister Bildt och tillfogade i en intervju:

”Ska vi verkligen ställa upp på Nato:s försvarsåtaganden mot andra länder i Baltikum? Och vill vi verkligen se svenska JAS-plan i Nato-luftrum försvara Nato-områden? Här har regeringen inte varit tydlig och lämnat tydliga besked. Jag ser en glidning mot ett Nato-medlemskap som jag inte vill se.”

Svaret blev att Sverige inte var på glid. Reinfeldt underströk att han inte hade öppnat för en utredning om för- och nackdelar med ett medlemskap. Sahlin hade för egen del tidigare uteslutit att under några som helst omständigheter förorda ett svenskt medlemskap i Nato. Och på den vägen har det varit. 

I Stefan Löfvens första regeringsförklaring i oktober 2014 tillfördes den säkerhetspolitiska standardformuleringarna om den militära alliansfriheten och Solidaritetsförklaringen en extra mening om att Sverige inte ska ansöka om medlemskap i Nato. Den markeringen gjordes efter att det ryska kriget mot Ukraina och annekteringen av Krim våren 2014. Den har sedan dess bara kommit till uttryck i regeringsförklaringen 21 januari 2019 – några månader efter upptrappad rysk aggression i Azovska sjön. 

I bemötandet nu av Rysslands krav på en ny europeisk säkerhetsordning som bland annat utesluter ett svenskt medlemskap i Nato, har utrikesminister Ann Linde talat i termer av att Natomedlemskap är Sveriges röda linje. Och för första gången sedan Socialdemokraterna fick regeringsmakten 2014 slogs i årets utrikesdeklaration fast att regeringen inte avser att ansöka om medlemskap i Nato.  

Det innebär att manifestationen av att Sverige själv bestämmer sin säkerhetspolitiska linje i praktiken är den samma som Ryssland vill påtvinga oss. Det är fel slags signalpolitik. 

Trots det säkerhetspolitiska allvaret var regeringen alltså först ovillig att gå de borgerliga partierna och SD till mötes i fråga om att sammankalla Försvarsberedningen i syfte att stärka försvarsförmågan, men däremot kvarstår oviljan ta i frågan om en option om medlemskap i Nato. Det är också fel signalpolitik. I stället borde man öppna för sökande efter en förenande formulering för säkerhetspolitiktiken baserad på ”constructive ambiguity”.

Regeringens säkerhetspolitiska linje är att inte störa stabiliteten, men så säger Socialdemokraterna alltid. I grunden handlar det mer om rädslan för ett uppror i partiet. Man vill inte störa den delen av partiet som hänger fast vid det ”falska minnet” av neutralismen med Olof Palme i spetsen för den internationella fredsrörelsen, kålsuparteori, anti-amerikanism och demoniserande av Nato. I det minnet ingår däremot inte det hemliga militära samarbetet med Nato-länder som ytterst skulle garantera Sveriges säkerhet. 

I den verkliga verkligheten brukar Sveriges relation till Nato beskrivas i termer av ett de facto-medlemskap (som kompletteras med en lång rad bilateral, trilaterala och multilaterala försvarssamarbeten). Utmärkt förstås. Baksidan är att i väntan på det sista steget omfattas Sverige inte av artikel 5, sitter inte med runt bordet när beslut fattas, har inte tillgång till all information och kan inte heller med automatik räknas in i alliansens gemensamma försvarsplanering.

***

På Regeringskansliets hemsida kan man möta alla Magdalena Anderssons statsråd med bild. Vid sidan av fotot finns också ett motto eller en ledstjärna för politiken inom det aktuella området. Sammantaget blir det som ett slags regeringsförklaring.

Utrikesminister Ann Linde slår fast att: 

”När allt fler demokratier utmanas världen över måste Sverige fortsatt vara en stark och respekterad röst för fred, frihet och mänskliga rättigheter. Vår utrikespolitik ska bidra till att i samarbete med andra stärka tryggheten och säkerheten, i vårt närområde och globalt. Det är så vi värnar grundläggande demokratiska rättigheter och gemensam säkerhet världen över.”

Och ja, det är riktigt och viktigt inte minst i en tid när dessa värden utmanas av rysk revanschism inkluderande krav på att Sverige ska placeras i en återupprättad rysk intressesfär. Den pågående säkerhetspolitiska krisen kastar också ljus över försvarsminister Peter Hultqvists ”portalparagraf”:

“Försvarspolitiken måste ha sin utgångspunkt i ansvaret för Sverige. Det handlar om att hävda vår suveränitet, vår demokratiska samhällsordning och rätten att själva bestämma över vår framtid.”

Linde och Hultqvist har under den säkerhetspolitiska krisen som sig bör ägnat sig åt en intensiv diplomatisk verksamhet. Det gäller också statsminister Magdalena Andersson. På hemsidan klargör dock Andersson vad som är viktigast i regeringens politik:

”Regeringens tre viktigaste prioriteringar under den återstående delen av mandatperioden är att ta tillbaka kontrollen över välfärden, öka takten i klimatomställning och vända på varje sten för att bryta segregationen och stoppa det grova våldet.”

De tre prioriteringarna gjorde Andersson i sitt första linjetal som partiledare på partikongressen i november. Borde det inte finnas plats för ytterligare en prioritering? 

I höstbudgeten hade Andersson räknade fram ett reformutrymme på 43 miljarder kronor men inte en krona användes för att stärka försvaret utom plan. Men nu kanske det lättar något. Ett första steg i är att regeringen givit Försvarsmakten i uppdrag att redogöra för hur den operativa förmågan kan öka medan FMV å sin sida ska redovisa åtgärder som kan behöva vidtas som en följd av det förändrade omvärldsläget. 

Det blir ett ingångsvärde vad gäller operativ förmåga i de kommande förhandlingarna i Försvarsberedningen. Det behövs åtgärder här och nu, men det är inte någon statshemlighet att det krävs mer kraft både fram till och bortom 2025. Att knyta an till Nato:s tvåprocentsmål – i stället för som planerat 1,5–1,6 procent av BNP 2025 – skulle inte bara vara god signalpolitik utan också ett exempel på att rationellt handlande är möjligt i fråga om försvar och säkerhet.

Publicerad i KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 21 feb 2022.

Read More

Natotvivlet leder till den sämsta av världar

By: admin
14-02-2022
Försvarspolitik, Kalla kriget, Nato, Olof Palme, Peter Hultqvist, Ryssland, Säkerhetspolitik

Ryssland vill inte att Sverige ska bli medlem i Nato. En annan fråga är varför vi inte redan är det. I en debatt inför EU-valet 2019 besvarades frågan med hänvisning till andra världskriget. Att Sverige inte drogs in i kriget förklarades med att ”vi var oerhört skickliga på att inte ställa oss direkt på någon sida”. Och att det ”grundläggande är att vi hela tiden jobbat med neutralitet och alliansfrihet”.

Svaret gavs av Heléne Fritzon, tidigare migrationsminister och nu delegationsledare för de svenska Socialdemokraterna i EU-parlamentet. I verkligheten var Sverige neutralt först på Hitlers sida (för att hålla kriget borta) och sedan på de allierades sida (för att de skulle segra). 

Till skillnad vad många tror i och utanför Sverige är varken alliansfrihet eller neutralitet utgångspunkten för frågan om relationerna till Nato. Neutraliteten är bortskriven ur den säkerhetspolitiska doktrinen och den militära alliansfriheten är inte friare än den ofta av utomstående betraktare beskrivs som ett de facto-medlemskap i Nato. 

*** 

Under andra världskriget förklarade sig Sverige stå neutralt i förhållande till de krigförande staterna. Med det kalla krigets inträde skrevs den säkerhetspolitiska doktrinen ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”, som kompletterades med en ”dold allians” med Nato via bilateralt samarbete med Nato-länder. 

Att Sverige ingick i Nato:s krigsplanering kan illustreras med att det 1956 stationerades en topphemlig styrka i Norge vars uppgift var att atombomba sovjetiska mål i DDR, Finland, Baltikum och Polen. I kalkylen ingick att riskfritt flyga över svenskt luftrum. Styrkan existerade åtminstone till mitten av 1970-talet. I krigsspel på 1980-talet var svensk medverkan en del i Nato:s marina strategi.

Försvarssamarbetet stärkte det gemensamma försvaret mot Sovjetunionen och verkade krigsavhållande.

Efter Sovjetunionens upplösning 1991 blev neutraliteten allt mer uttunnad. 1992 reducerades neutraliteten till ett möjligt förhållningssätt och med fokus på närområdet: ”Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde, består.

Sveriges medlemskap i den politiska alliansen EU blev nästa omslagspunkt i doktrinen och i utrikesdeklarationen 2002 slog utrikesminister Anna Lindh fast att ”hot mot freden och vår säkerhet” bäst hanteras tillsammans med andra länder. Sverige var fortsatt militärt alliansfritt medan neutralitetspolitiken ”hade tjänat oss väl”. EU beskrevs som en solidarisk gemenskap vars främsta syfte är att förhindra krig i Europa och som Sverige är medlem i.

2009 lanserade Försvarsberedningen en solidaritetsförklaring som sedan antogs av riksdagen: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland (i EU) eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” Och med det viktiga tillägget att reaktionen också skulle kunna innebära militärt bistånd. 

Solidaritetsförklaringen är dock ensidig, och Sverige kan därför inte med automatik räkna med bistånd i händelse av ”elände”. Vi-får-hoppas-på-det-bästa-doktrinen har därför stagats upp med ett allt intensivare försvarssamarbete på bilateral, trilateral och multilateral basis. Sverige har krigat för fred under Nato-flagg, deltar i Natoövningar med artikel fem i det konstituerande Nato-fördraget som utgångspunkt, har ett värdlandsavtal (HNS) på plats för att bättre kunna ge och ta emot hjälp och kan delta i Nato:s snabbinsatsstyrka (NRF). 

Sverige är en uppskattad ”premier partner”, men på icke-medlemskapets baksida finns begränsad tillgång till planering, militära strukturer och beslutsfattande. Som medlem skulle Sverige dessutom få del av Nato:s kollektiva trygghetsförsäkring. Och den behövs verkligen.

***

Länge gjordes bedömningen att ett angrepp mot Sverige var osannolikt, men sedan 2017 utgår svensk försvars- och säkerhetspolitik från att ett väpnat anfall varken kan uteslutas eller att en större konflikt faktiskt kan inledas med en attack mot Sverige. Och då är det förstås Gotland som det handlar om.

En annan utgångspunkt är att om det blir konflikt i närområdet kommer Sverige inte att kunna stå utanför: Norden-Baltikum ses som ett sammanhängande stridsområde. Krigsplaneringen utgår dessutom från att Sverige inte kan klara sig på egen hand. Målet är att i väntan på hjälp kunna hålla ut i tre månader. Vägen fram till att klara av det är dock lång.

Först efter det ryska angreppet på Ukraina och annekteringen av Krim 2014 lades försvarspolitiken om från ett försvar för insats i Långt-bort-i-stan till att återuppbygga det nedlagda nationella försvaret. Trots att hotbilden svartnat ytterligare sedan dess går det fortfarande för långsamt. 2025 ska försvarsutgifterna uppgå till 1,5 procent av BNP.

***

Sverige har försatt sig i den sämsta av världar. Försvaret är inte hållbart – samtidigt som bindande säkerhetsgarantier saknas. Om Ryssland däremot skulle få gehör för sina röda linjer i en ny europeisk säkerhetsordning skulle Sverige inte kunna bli medlem i Nato. Inte heller skulle övningar tillsammans med förband från Nato-länder kunna ske i Sverige. I stället skulle Sverige tvingas in i Vladimir Putins egen intressesfär.

Svaret från regeringen Magdalena Andersson på de ryska kraven har varit att Sverige bestämmer själv över sin säkerhetspolitik. Men samtidigt har utrikesminister Ann Linde sagt att för svensk del går den röda linjen i förhållande till Nato vid ett medlemskap. Så i den delen sammanfaller Sveriges och Rysslands röda linjer.

Om Socialdemokraterna gav grönt ljus skulle det däremot finnas en bred majoritet i riksdagen för ett fullt medlemskap i Nato. Alla de fyra borgerliga partierna säger ja. Men Socialdemokraterna har gjort ett uttalat nej till en del av doktrinen.

Som ett slags mellanlösning har en majoritet i riksdagen bestående av de fyra borgerliga partierna och SD – som dock är emot medlemskap – ställt sig bakom kravet att Sverige liksom Finland gjorde redan på 1990-talet ska uttala en option om att söka medlemskap. Men i verkligheten behövs den inte, eftersom möjligheten att söka är Nato:s policy. Den löser inte heller det svenska dilemmat. Grunden för säkerhetspolitiken skulle fortfarande vara att leva på hoppet om hjälp.

Socialdemokraterna säger nej också till en option. Medlemskap är ett politiskt tabu – trots det hemliga samarbetet med Nato-länder under kalla kriget och det öppna med Nato efter Sovjetunionens fall. Partimytologin trumfar kunskapen.

För många socialdemokrater representerar föreställningen om Olof Palmes alliansfrihetspolitik med fokus på FN, fred och tredje världen fortfarande en storhetstid som rättrådig moralisk stormakt att drömma sig tillbaka till. Supermakterna USA och Sovjetunionen framställdes som lika goda kålsupare – och Nato var fy, fy.

Ett exempel på det närmast religiösa förhållningssättet är när Peter Hultqvist – då ordföranden i riksdagens försvarsutskott – mötte propåer om att Sverige borde som Finland utreda för- och nackdelar med ett medlemskap. Svaret blev att han inte motsatte sig en utredning, men oberoende av slutsatserna skulle Socialdemokraterna fortsätta att säga nej.

Så blev också fallet när utredningen presenterades 2016 med en huvudslutsats om att ett svenskt medlemskap skulle ”öka den gemensamma konfliktavhållande förmågan” i Östersjöområdet.

Och opinionen då? Ja, den har över åren blivit mer positiv. I en färsk pejling fördelar den sig nu ungefärligen lika mellan ja, nej och vet ej. Kort sagt, svenskarnas ”identitet” kopplad till tron på alliansfrihet och neutralitet förändrar sig, blir mer realitetsorienterad.

Publicerad i Smedjan 11 feb 2022.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.