Claes Arvidsson

Archive
Försvarspolitik

Härförleden var jag med när FOI avtäckte sjunde upplagan av Strategisk utblick – och som vanligt fylld med korta men informationstäta bidrag. Under seminariets gång lyftes det fram att 80 000 personer hade varit med på Försvarsdagen på Gärdet i Stockholm.

Detta, liksom den entusiasm som allmänheten mött soldaterna med under Aurora 17, lyftes fram som exempel på försvarsvilja och främjande av försvarsviljan.

Och det stämmer nog. Försvarets ökade synlighet bidrar. Ingen beskriver heller längre Försvarsmakten som ett särintresse. Försvarspolitikernas – och inte minst Peter Hultqvist tydlighet om hotbild bidrar. Putin gör det också förstås. Igen. Och igen. Medan Aurora var en övning i försvar, var den ryska storövningen Zapad 2017 en uppvisning i anfall.

Återuppväckandet av värnplikten är begränsat till ett intag på 4 000 för 2018, men likväl medverkar den ändå till att försvaret tar mer plats i vid köksborden. Alla födda 1999 har fått svara på Rekryteringsmyndighetens frågebatteri och 6 000 har sedan kallats till mönstring (dock är det rätt många som inte känt sig kallade) och av dessa tas 1 500 ut för grundutbildning. Övriga platser ska fyllas av frivilligt sökande.

Frivilligrörelsen har redan en plats vid köksborden men fungerar också som ambassadörer i vardagen för värnandet av Sveriges frihet. Hemvärnet finns också ute i det civila samhället och ger till exempel polisen stöd vid sökinsatser. Sådant märks också.

Vid FOI-seminariet kunde jag inte undvika tanken att när det talades om allmänhetens intresse var det underförstått att det handlade om ett nymornat intresse. Men ska nedmonteringen av det svenska försvaret läggas svenska folket till last? Var det verkligen det man ville? Låt oss backa bandet några år.

Hösten 2012 hade det gått fyra år sedan det ryska kriget mot Georgien. Putin rustade för fullt. Pressade och projicerade makt. Samma höst gjorde Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M) bedömningen – efter samtal med försvars- och utrikesministrar i Moskva – att Europa är säkrare än på länge. Alliansregeringens försvarspolitik var därefter, men – ska det sägas – socialdemokraternas var sannerligen inte mycket att hänga i julgranen heller.

Och svenska folket, då? Att döma av MSB:s undersökning Opinioner 2012 var folket mer klarsynt än politikerna. Knappt 40 procent ansåg att utvecklingen i Ryssland var mycket eller ganska oroande.

På frågan om faktorer med betydelse för försvarets trovärdighet ansåg 82 procent att moderna vapensystem hade mycket eller ganska stor betydelse. 81 procent svarade samma sak när det gällde förmåga att försvara hela landet och 76 procent i fråga om försvarsanslagets storlek. 70 procent ansåg att anslaget skulle öka eller vara oförändrat.

När folket såg in i framtiden blev resultatet att två femtedelar spådde en mörkare hotbild på tio års sikt. En femtedel ansåg att risken för en militär konflikt var mycket stor eller ganska stor. 75 procent skulle absolut eller kanske göra väpnat motstånd i den händelse Sverige anfölls. Knappt hälften var tvärsäkra på saken.

Annorlunda uttryckt; opinionen skall inte lastas för en försvarspolitik som bäst kan beskrivas som ett kollektivt politiskt misslyckande.

Och nu är det mycket att ta igen.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 5 2017.

Read More

Det blir allt fler som inser att ett svenskt medlemskap i Nato skulle bidra till fred och stabilitet i vår del av världen. Långtidstrenden bekräftas i en färsk opinions- pejling som Demoskop har utfört på uppdrag av tankesmedjan Frivärld. Verkligheten tränger sig på – i ett partipolitiskt landskap där numera alla fyra allianspartierna är för ett medlemskap.

Det finns fortfarande en knapp majoritet för fortsatt ”allianslöshet”, men motståndet har minskat sedan den förra pejlingen 2014. Det är fler för medlemskap (44 procent mot 37 procent) och färre mot (53 procent mot 56 procent). Kort sagt, opinionen är i rörelse.

Andelen alliansväljare som vill se en anslutning till försvarsalliansen har gått upp till 65 procent av de tillfrågade. Andelen kvinnor för Nato har ökat från 25 procent till 39 procent.

Samma positiva rörelse i opinionen finns bland rödgröna sympatisörer. Motståndet är inte heller längre lika kompakt utan mer än var fjärde är positiv till ett Natomedlemskap. En majoritet av SD:arna önskar – till skillnad från partiledningen – att vi går med.

Frivärlds pejling visar att det finns ett överväldigande stöd (81 procent) för att rusta upp försvaret. Utmärkt. Det skapar utrymme att argumentera för en betydligt snabbare förstärkning av försvarsförmågan (läs mer pengar).

Lika många betonar vikten av försvarssamarbete med Finland – och det är också viktigt att utveckla. Varken den ena eller det andra kan dock ersätta ett medlemskap i Nato, en allians som de allra flesta av våra kompisländer dessutom redan är med i. Så varför inte bara säga: Just do it?

Tror du på jultomten? Ganska långt upp i barnaåldrarna är svaret ett troskyldigt ja, men sedan brukar realismen sjunka in. Tomten finns inte.
På samma sätt förhåller det sig med den svenska ”alliansfriheten”. Med den stora skillnaden att många även i vuxen ålder fortfarande tror på den – med trion Löfven, Wallström och Hultqvist som tongivande auktoritet.

Detta trots att neutralitetspolitiken sedan länge är skrotad. Och trots att det sedan länge är blottlagt att fina-fraser-politiken på den internationella scenen hade en hårdkokt realpolitisk sida back stage. Grunden för Sveriges säkerhet under kalla kriget var inte oberoende mellan blocken utan ett synnerligen nära – men hemligt – militärt samarbete med USA och andra Natoländer.

Inte heller i det skärpta läge som råder klarar vi oss utan hjälp och numera är det säkerhetsberoendet inte någon hemlighet.

Försvarsgarantier och ökad försvarsförmåga är följaktligen de två viktigaste motiven för Nato-anhängarna i Frivärlds mätning. Motståndarna å sin sida betonar samma varningar för ökade spänningar som hörs från såväl tomtetrion i Rosenbad som från Vladimir Putin i Kreml, men visar framförallt att de lever kvar i myternas alliansfria värld.

Det som i dag skiljer oss från medlemskap är att Sverige inte omfattas av garantierna i Natos artikel 5 och vi saknar en plats vid bordet när de viktigaste besluten fattas. Så udda är regeringens försvars- och säkerhetspolitiska linje. Det är inte utan att man frestas utbrista: Väx upp!

Gästledare i Svenska Dagbladet 28/11 2017.

Read More

Aurora 17 var den största militärövningen sedan början på 1990-talet (fast förstås mycket mindre än då). Septemberövningen var ett viktigt test både av samverkan mellan försvarsgrenarna och förmåga att ta emot militärt bistånd. Utmärkt.

Samtidigt var det en dyster påminnelse om försumlighet som borde få politikerna att mer än rodna. Till exempel saknas transportfordon för soldaternas livsmedelsförsörjning. Men det är så mycket mer som pockar på.

2010 körde en riksdagsmajoritet överalliansregeringen. Nu skulle det bli en utredning om det svenska luftförsvaret – för första gången sedan 1960-talet. När försvarsminister Sten Tolgfors till slut och motvilligt effektuerade beställningen skrev han ut direktiv om att utredningen skulle ta sikte på behoven efter 2040.

Det var en galen tid. Från mitten av 1990-talet och fram till Krim 2014. Priset betalar vi i form av att det är glest mellan förmågorna. Därför har det inte varit någon brist på applåder efter regeringens uppgörelse med allianspartierna, om att Sverige ska köpa in det medelräckviddiga amerikanska luftförsvarssystemet Patriot.

Och visst är det bra. Men det är svårt att svara på hur bra valet av Patriot är.

Ett krux är att det inte har fattats något beslut om inköp. Än så länge handlar det bara om att ta in en offert. Än så länge är det inte bestämt hur mycket av Patriot som ska köpas – och inte heller hur mycket ammunition. Det är inte heller offentligt känt hur Patrioterna ska pusslas in i försvarets system av system – eller för den delen om bristen på förmåga att möta ballistiska robotar är ett problem eller inte.

Ett annat frågetecken rör utvecklingsbarheten. Patriot har redan hunnit bli en gammal trotjänare, vilket rimligtvis innebär att zenit för systemets utvecklingsbarhet nås tidigare än med ett nyare system.

Europeiska SAMP/T var det enda alternativet till Patriot, men om det hade varit ett bättre val är i perspektiv av bristen på transparens lika omöjligt att veta. Helt klart är i alla fall att Sverige inte ger de häromdagen uppvarvade planerna på ett fördjupat försvarsindustrisamarbete i EU någon draghjälp.

I beslutsekvationens X-faktor ingår frågan ifall valet att handla med Trump, har påverkats av behovet att balansera regeringen Löfvens valhänta säkerhetspolitik.

Å ena sidan Hultqvistdoktrinens fördjupade bilaterala försvarssamarbeten med ”America First” i hopp om hjälp i händelse av elände.

Å andra sidan Wallströmdoktrinen vars verklighetsfrämmande antikärnvapenpolitik i praktiken riskerar att göra försvarsministerns säkerhetspolitiska bygge till ett svenskt korthus. Och göra världen osäkrare.

Med ett svenskt medlemskap i Nato hade varken den ena eller andra frågeställningen varit aktuell.

Så visst är överenskommelsen om Patriot välkommen. Inte minst på grund av närtidsperspektivet med ambitionen att välbeprövade Patriot ska levereras till 2020. Att Försvarsmakten, som annars regelmässigt brukar prioritera väntan på ”det allra senaste”, vill ha Patriot, understryker att det spända läget är på allvar.

Gästledare i Svenska Dagbladet 20/11 2017.

Read More

Förlåt oss för våra synder. Det var inte riktigt så orden föll när Ulf Kristersson talade på Moderaternas arbetsstämma i helgen men nästan: ”Med facit i hand: att inte i tid upprusta det svenska försvaret var fel. Det är ingen ursäkt att Socialdemokraterna varit ännu mer senfärdiga.”

Kristersson underströk också att politiken har lagts om: ”Vårt misstag rättas nu till. Vi har tre gånger drivit fram ökade försvarsanslag. Men det räcker inte. På lite längre sikt innebär vår strategi en rejäl förstärkning av svensk försvarsförmåga.”

Att M ställt sig bakom Nato:s tvåprocentsmål med sikte på 2028 är onekligen välkommet. Än bättre hade förstås varit om man också redan i de tre senaste försvarsuppgörelserna hade velat tillföra mer resurser i närtid. Prioriterat rikets säkerhet hårdare.

Likväl, M går känna igen. Utmärkt.

Att kravet på ett svenskt medlemskap i Nato i realiteten gjordes till en motsvarighet till Socialdemokraternas krav på republik, var inte heller något som stärkte Moderaternas trovärdighet i försvars- och säkerhetspolitiken. Också i den frågan är man nu på.

Kursomläggningen blev försvarspolitiskt oundviklig efter Krim 2014 och partipolitiskt nödvändig efter valförlusten samma år. Moderaterna lider dock av ett slags fantomsmärtor – trots att en mer igenkännbar politik åter är på plats. Det kan också uttryckas som att förlorat förtroende är svårt att återfå.

”Där ute” finns fortfarande en vrede över Reinfeldt, Tolgfors och Enström: Nonchalansen efter Georgienkriget, sågningen av försvaret som särintresse och beskrivningen av ”enveckasförsvaret” som helt OK, är exempel på lågvattenmärken förknippade med den faktiskt förda politiken. Som har fäst sig. Cecilia Widegren, partiets försvarsetta i riksdagen och ordförande i försvarsberedningen, twittrade upprymt hösten 2012: “samtal m ryska försvar- o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.” [sic]

Det finns en känsla av att ha svikits. Och det är alltså inte svårt att förstå. Visserligen kan fallissemanget bäst beskrivas som ett kollektivt politiskt misslyckande, men likväl är det något som Moderaterna i högsta grad bär ansvar för.

Det är alltså hög tid när Ulf Kristersson nu säger förlåt, men för att det ska bli mer än en halv pudel krävs mer än att bara hänvisa till facit. Problemet med den verklighetsbeskrivningen är att Krim 2014 inte kan göras till facit och att pudeln därmed mest blir en undanflykt. En av de dystra slutsatserna av min bok ”Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige” (Penna till papper förlag, 2017) är att regeringen Reinfeldt inte reagerade trots att riskbilden blev allt mörkare. Politiken var immun mot kunskap.

I uppgörelsen med den likaledes havererade migrationspolitiken har det utpekats en rad interagerande faktorer som ledde fram till haveriet (partiledning, medier, SD) och på samma sätt borde misslyckandets mekanismer blottläggas vad gäller försvars- och säkerhetspolitiken. Moderata försvarspolitiker säger nu att politiken borde ha lagts om redan 2008. Det fanns dock försvarspolitiker som drev den linjen efter Georgienkriget. De byttes ut.

Från att ha varit något för borgerligheten att förnöjt spegla sig i har bilden av alliansregeringen blivit den motsatta. Värdet på den en gång så hyllade firman Reinfeldt, Borg & Schlingmann har också i den offentliga debatten devalverats till maktsugen triangulering. Det är på många sätt en orättvis betraktelse. Dock inte på alla.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 19/11 2017.

Read More