Claes Arvidsson

Archive
Försvarspolitik

Magdalena Andersson är som bäst i färd med att vårstäda i säkerhetspolitiken. Det pågår ett ivrigt krattande i partimanegen för att landa en ansökan om medlemskap i Nato. Allt under mottot att svara på frågan vad är bäst för Sverige i en ny tid.

Så nära i tiden som den 16 februari slogs det fast i utrikesdeklarationen att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato. Allianslöshetslinjen underströks genom att tempus ändrades i fråga om den militära alliansfriheten, från ”har tjänat” till ”tjänar oss väl”. Sverige skulle hålla fast vid det säkerhetspolitiska vägval som innebär att bäddas in i bilaterala, trilaterala och multilaterala försvarssamarbeten – och inte minst med Nato. 

Hultqvistdoktrinen kunde verka huggen i sten, men efter den nya ryska invasionen av Ukraina den 24 februari kom allt tydligare tecken på att Finland skulle ansöka om medlemskap i Nato. Kort sagt, som Magdalena Andersson understryker igen och igen för partikamraterna, är det ett nytt säkerhetspolitiskt läge.

Det pågår seminarieverksamhet för mildra smärtan när ridån går ned för den sista resten av Olof Palmes neutralism (och detta samtidigt som den egentligen skulle återlanseras genom Common Security 2022). Alltmedan det analysarbete som genomförs tillsammans med oppositionspartierna snabbas på. Den 13 maj ska det jobbet var färdigt. 

Det skulle, för att uttrycka det milt, vara uppseendeväckande om arbetet inte leder fram till samma slutsatser om de till buds stående alternativen som i det finländska Statsrådets Redogörelse om förändringar i den säkerhetspolitiska miljön. Den viktigaste slutsatsen är att Nato är det enda alternativet som erbjuder kollektiva säkerhetsgarantier och att:

”Finlands och Sveriges eventuella Natomedlemskap höjer tröskeln för användning av militära maktmedel i Östersjöområdet, vilket ökar stabiliteten i området på längre sikt.”

Och förstås med tillägget att det är Putins Ryssland som är problemet.

Som korten nu ligger kommer både Sverige och Finland att välkomnas i vänkretsen vid Nato:s toppmöte i Madrid 29–30 juni.

De avtal om ökat försvarspolitiskt samarbete som Sverige ingick med Finland och Norge 2020 respektive med Norge och Danmark 2021, öppnar för gemensam operativ planering i syfte att kunna strida tillsammans. Men det handlar om avsiktsförklaringar som i ett skarpt läge kräver politiska beslut för att gå i gång. Avtalet med Finland är mer långtgående men inte heller det är bindande. 

Med Sverige och Finland i Nato skapas nya förutsättningar – inom ramen för försvarsalliansens övergripande strategi – för ledning och planering på nordisk basis. Det blir tydligt vilken militär förmåga som står till förfogande och hur snabbt den är gripbar. Det blir till exempel möjligt att optimera den militära förmågan genom att planera för hur fyra flygvapen kan användas som ett enda. 

Det är synergieffekter som i sin tur har bäring på försvarets organisering och behov av nya vapensystem. 

Såväl brister i förmågestrukturen som i beredskap och uthållighet, bör synas i ljuset av de möjligheter som medlemskapet skapar. Svaren kan öppna för andra lösningar än de som dagens allianslöshet kräver och anslagsnivå medger. Med i stället mer av vår tids bekämpning på distans och med hög hastighet. Med mer av den framtid som ligger i AI, digitalisering, obemannade system och rymden.

Inte minst är det viktigt i perspektiv av att försvarsanslaget ska växa upp till motsvarande två procent av BNP med – enligt ÖB:s preliminära plan – målgång senast 2028.

På kort sikt bör den i gällande försvarsbeslutet inplanerade kontrollstation 2023 starta upp redan när ansökan skickas in. Efter riksdagsvalet får så Försvarsberedningen ta itu med analysarbetet inför Försvarsbeslutet 2025. Och då med en betoning lagd på den nordiska gemenskapen.

Det där med Nato känns dock fortfarande lite främmande för många. Norden och nordiskt samarbete är däremot känt och gillat.

Norden är ett geostrategiskt område. Natomedlemskap ökar den samlade försvarsförmågan och trovärdigheten för att samagerande verkligen blir av. Det underlättar även för förstärkningsaktioner i händelse av ett ryskt angrepp i Baltikum. Kort sagt, medlemskapet är krigsavhållande.

Krönika i Altinget 28 april 2022.

Read More

Statsminister Magdalena Andersson är bra på att hålla färdigskrivna tal innehållande ord som att ”i dagens Europa finns inget utrymme för intressesfärer” och ”lyckas Ryssland inordna Ukraina under sin överhöghet öppnar det upp för snarlika krav på andra länder”. Och att det ryska angreppet på Ukraina ”är en attack mot varje lands rätt att själv bestämma sin framtid [som] utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet”.

När det gäller ett medlemskap i Nato är dock det ihållande beskedet från Andersson att vi gör som Ryssland vill och dessutom med samma motivering som Putin använder. Utan argument slås det fast att ett medlemskap skulle bidra till att öka instabiliteten i Europa. Vinsterna i form av ökad gemensam avskräckning tas det aldrig hänsyn till.

Ett annat bekymmer i S-leden är att ett medlemskap i Nato skulle förpliktiga oss att ställa upp för andra. Samtidigt bygger den svenska krigsplaneringen på att andra kommer oss till hjälp. I Anderssons tappning reduceras således den rådande solidariska säkerhetspolitiken till en förhoppning om att kunna snylta på andra.

Ett vanligt grepp för att säga nej är att alliansfriheten har varit så framgångsrik, men det är en historieskrivning som är baserad på neutralitetsmytologi. Anledningen till att Sverige inte drogs in i andra världskriget var att neutraliteten bröts i nazitysk favör. Bakom den alliansfria fasaden under det kalla kriget dolde sig ett intensivt försvarssamarbete med Nato-länder. Det var Sveriges trygghet – inte de eftergifter i form av ”fredspolitik” som gjordes i förhållande till Sovjetunionen.

Försvarsminister Peter Hultqvist har högmodigt sagt att frågan om Nato avgörs av den socialdemokratiska partikongressen. Det är att abdikera från ansvar. Partiaktivisterna med övervintrade föreställningar om en svunnen storhet under Palme-eran, är mer intresserade av att inrätta fredsdepartement än att grubbla över realpolitik. I verkligheten föll dessutom avgörandet denna gång när partiets verkställande utskott möttes i måndags.

Efter VU:s njet förklarade finansminister Mikael Damberg att ”det är flera länder som förklarat att de kommer stötta Sverige i händelse av kris, till exempel Storbritannien”. På den naturliga följdfrågan om man kan lita på det, blev svaret: ”Det är Storbritanniens försvarsminister som uttalat sig så det får du fråga honom om.”

Om det säkerhetspolitiska läget inte vore så allvarligt skulle svaret inbjuda till skratt, men i stället är det en påminnelse om regeringens brist på verklighetsförankring. Och mer följde i form av ett brev inför Europeiska rådets kommande möte i veckan, där poängen för Andersson är att av inrikespolitiska skäl återigen markera avstånd till Nato.

Med brevet, som även undertecknats av president Niinistö och statsminister Marin, vill man lyfta fram vikten av EU:s gemensamma försvarsklausul i Lissabonfördraget. Det liknar dock allra mest verklighetsflykt när man glömmer fluffigheten i artikel 42.7 i förhållande till Natos bindande försvarsgaranti i artikel 5. Lägg därtill att EU har avtalat med Nato om att det är försvarsalliansen som ansvarar för det territoriella försvaret av Europa. En annan hake är förstås att USA – själva ryggraden i Nato – inte är medlem i EU.

Kort sagt, tryggare kan man vara.

Att regeringen i vanlig ordning håller emot när det gäller att ge resurser till försvaret, förstärker intrycket av att allvaret inte sjunkit in. Andersson-linjen är kanske bra för Socialdemokraterna, men Sverige behöver både Natomedlemskap och en substantiell höjning av försvarsanslaget. Och det brådskar.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 10 mars 2022.

Read More

Den ryska statstelevisionen bjöd i måndags på programmet En man vid namn Vladimir. Det var den ryske presidenten Putin som i ett vresigt, bittert och delvis förvirrat TV-tal såg bakåt på påhittade historiska oförrätter och framåt på en imperial pånyttfödelse. Allra mest talade han om Ukraina – ett konstgjort land utan legitimitet. Som egentligen är ryskt. Ja, strängt taget var det inte bara Ukraina som borde tillhöra Ryssland.

Och så förklarade Putin att de ryska lydrepublikerna Donetsk och Luhansk som i strid med folkrätten upprättades efter invasionen av Ukraina 2014 nu – också i strid med folkrätten – skulle erkännas som suveräna stater. Fast Putin talade förstås inte om folkrätten.

TV-sänd ”Potemkin-legalism”

Vägen fram gick via den sedvanliga Potemkin-legalismen:

  • 15/2 Duman röstar för att Putin ska överväga om Donetsk och Luhansk ska erkännas som självständiga stater.
  • 17/2 Propagandaoffensiv i lydrikena byggd på påståenden om en kommande ukrainsk attack med påföljande evakuering av civila. Ledarna vädjar till Putin om ett erkännande.
  • 17/2 Det ryska nationella säkerhetsrådet möts inför öppen kamera i en förinspelad direktsändning. Alla talare talar för ett ja.
  • 21/2 Putin motiverar erkännandet i ett TV-tal. Samma kväll undertecknas de bilaterala avtalen.
  • 22/2 Avtalen godkänns av det ryska parlamentet respektive parlamenten i Donetsk och i Luhansk.

I samband med erkännandet ingicks Vänskaps- och biståndspakter med de respektive så kallade Folkrepublikerna. Avtalen innebär att det ska ske en mycket långtgående ekonomisk, social och kulturell ”integration” med Ryssland.

Här ingår även ett gemensamt ansvar för säkerheten som ger Ryssland rätt att anlägga och använda militärbaser i Folkrepublikerna. I tilläggsavtal slås fast att deras gränser (definierade som hela regionen Donetsk respektive Luhansk) ska försvaras tillsammans med Ryssland.

Handlar om att tillsätta ett marionettstyre

  • 23/2 Den ryska propagandamaskinen fortsätter pumpa ut fake news om den död och förstörelse som Kiev utsätter lydrikena för. Som en reaktion begär Donetsk och Luhansk militärt bistånd från Ryssland.
  • 24/2 Vid fyra-tiden på morgonen meddelar Putin i ett kort tv-tal att en militär operation inletts i vad som i praktiken är en krigsförklaring mot Ukraina. I motiveringen anknyter han till sitt tidigare tal med ord om att ett ”fientligt anti-Ryssland bildas på rysk historisk mark”. Och faktiskt, metadata visar att de båda talen var inspelade samtidigt.

När attacken inleddes visade det sig att målet inte alls begränsades till Donbas. I stället har det iscensatts ett koordinerat angrepp till lands, i luften och till sjöss med nedslag över hela Ukraina. Det handlar inte längre om att omöjliggöra en framgångsrik demokratisk utveckling, utan om att tillsätta ett nytt marionettstyre.

Förtäckt varning för kärnvapen

I ett av Ryssland självvalt krig ska Ukraina först tvingas ned på knä militärt och sedan väntar en brutal passivisering av motståndet. Territoriet ska hållas. Spåren från Groznyj i Tjetjenien 1994 förskräcker.

Det är en sorgens dag. I realtid kan vi följa hur drömmar om frihet och fritt liv krossas av en brutal diktator.

Försöken att hitta en diplomatisk utväg visade sig inte överraskande vara en återvändsgränd. Hot om drakoniska sanktioner bet inte heller. Nu är beskedet från Putin till Väst att inte lägga sig i Ukrainas affärer eller drabbas av ”konsekvenser som man aldrig tidigare skådat”. Det är en förtäckt varning för kärnvapen.

En osäkerhetsordning etableras

Med den nya invasionen av Ukraina etableras en farlig osäkerhetsordning i Europa och inget tyder på att den ska bli kortvarig. Det säkerhetspolitiska läget blir knappast bättre av att Putin via Duman har givit sig själv mandat att skicka soldater utomlands. Vart som helst. Nu är det fokus på Ukraina men Putins krav på en rysk intressesfär kvarstår.

Det är inte utan att allvaret borde märkas i form av mer action hos regeringen Magdalena Andersson.

Krönika publicerad i Altinget 24 feb 2022.

Read More

Ryssland vill inte att Sverige ska bli medlem i Nato. En annan fråga är varför vi inte redan är det. I en debatt inför EU-valet 2019 besvarades frågan med hänvisning till andra världskriget. Att Sverige inte drogs in i kriget förklarades med att ”vi var oerhört skickliga på att inte ställa oss direkt på någon sida”. Och att det ”grundläggande är att vi hela tiden jobbat med neutralitet och alliansfrihet”.

Svaret gavs av Heléne Fritzon, tidigare migrationsminister och nu delegationsledare för de svenska Socialdemokraterna i EU-parlamentet. I verkligheten var Sverige neutralt först på Hitlers sida (för att hålla kriget borta) och sedan på de allierades sida (för att de skulle segra). 

Till skillnad vad många tror i och utanför Sverige är varken alliansfrihet eller neutralitet utgångspunkten för frågan om relationerna till Nato. Neutraliteten är bortskriven ur den säkerhetspolitiska doktrinen och den militära alliansfriheten är inte friare än den ofta av utomstående betraktare beskrivs som ett de facto-medlemskap i Nato. 

*** 

Under andra världskriget förklarade sig Sverige stå neutralt i förhållande till de krigförande staterna. Med det kalla krigets inträde skrevs den säkerhetspolitiska doktrinen ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”, som kompletterades med en ”dold allians” med Nato via bilateralt samarbete med Nato-länder. 

Att Sverige ingick i Nato:s krigsplanering kan illustreras med att det 1956 stationerades en topphemlig styrka i Norge vars uppgift var att atombomba sovjetiska mål i DDR, Finland, Baltikum och Polen. I kalkylen ingick att riskfritt flyga över svenskt luftrum. Styrkan existerade åtminstone till mitten av 1970-talet. I krigsspel på 1980-talet var svensk medverkan en del i Nato:s marina strategi.

Försvarssamarbetet stärkte det gemensamma försvaret mot Sovjetunionen och verkade krigsavhållande.

Efter Sovjetunionens upplösning 1991 blev neutraliteten allt mer uttunnad. 1992 reducerades neutraliteten till ett möjligt förhållningssätt och med fokus på närområdet: ”Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde, består.

Sveriges medlemskap i den politiska alliansen EU blev nästa omslagspunkt i doktrinen och i utrikesdeklarationen 2002 slog utrikesminister Anna Lindh fast att ”hot mot freden och vår säkerhet” bäst hanteras tillsammans med andra länder. Sverige var fortsatt militärt alliansfritt medan neutralitetspolitiken ”hade tjänat oss väl”. EU beskrevs som en solidarisk gemenskap vars främsta syfte är att förhindra krig i Europa och som Sverige är medlem i.

2009 lanserade Försvarsberedningen en solidaritetsförklaring som sedan antogs av riksdagen: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland (i EU) eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” Och med det viktiga tillägget att reaktionen också skulle kunna innebära militärt bistånd. 

Solidaritetsförklaringen är dock ensidig, och Sverige kan därför inte med automatik räkna med bistånd i händelse av ”elände”. Vi-får-hoppas-på-det-bästa-doktrinen har därför stagats upp med ett allt intensivare försvarssamarbete på bilateral, trilateral och multilateral basis. Sverige har krigat för fred under Nato-flagg, deltar i Natoövningar med artikel fem i det konstituerande Nato-fördraget som utgångspunkt, har ett värdlandsavtal (HNS) på plats för att bättre kunna ge och ta emot hjälp och kan delta i Nato:s snabbinsatsstyrka (NRF). 

Sverige är en uppskattad ”premier partner”, men på icke-medlemskapets baksida finns begränsad tillgång till planering, militära strukturer och beslutsfattande. Som medlem skulle Sverige dessutom få del av Nato:s kollektiva trygghetsförsäkring. Och den behövs verkligen.

***

Länge gjordes bedömningen att ett angrepp mot Sverige var osannolikt, men sedan 2017 utgår svensk försvars- och säkerhetspolitik från att ett väpnat anfall varken kan uteslutas eller att en större konflikt faktiskt kan inledas med en attack mot Sverige. Och då är det förstås Gotland som det handlar om.

En annan utgångspunkt är att om det blir konflikt i närområdet kommer Sverige inte att kunna stå utanför: Norden-Baltikum ses som ett sammanhängande stridsområde. Krigsplaneringen utgår dessutom från att Sverige inte kan klara sig på egen hand. Målet är att i väntan på hjälp kunna hålla ut i tre månader. Vägen fram till att klara av det är dock lång.

Först efter det ryska angreppet på Ukraina och annekteringen av Krim 2014 lades försvarspolitiken om från ett försvar för insats i Långt-bort-i-stan till att återuppbygga det nedlagda nationella försvaret. Trots att hotbilden svartnat ytterligare sedan dess går det fortfarande för långsamt. 2025 ska försvarsutgifterna uppgå till 1,5 procent av BNP.

***

Sverige har försatt sig i den sämsta av världar. Försvaret är inte hållbart – samtidigt som bindande säkerhetsgarantier saknas. Om Ryssland däremot skulle få gehör för sina röda linjer i en ny europeisk säkerhetsordning skulle Sverige inte kunna bli medlem i Nato. Inte heller skulle övningar tillsammans med förband från Nato-länder kunna ske i Sverige. I stället skulle Sverige tvingas in i Vladimir Putins egen intressesfär.

Svaret från regeringen Magdalena Andersson på de ryska kraven har varit att Sverige bestämmer själv över sin säkerhetspolitik. Men samtidigt har utrikesminister Ann Linde sagt att för svensk del går den röda linjen i förhållande till Nato vid ett medlemskap. Så i den delen sammanfaller Sveriges och Rysslands röda linjer.

Om Socialdemokraterna gav grönt ljus skulle det däremot finnas en bred majoritet i riksdagen för ett fullt medlemskap i Nato. Alla de fyra borgerliga partierna säger ja. Men Socialdemokraterna har gjort ett uttalat nej till en del av doktrinen.

Som ett slags mellanlösning har en majoritet i riksdagen bestående av de fyra borgerliga partierna och SD – som dock är emot medlemskap – ställt sig bakom kravet att Sverige liksom Finland gjorde redan på 1990-talet ska uttala en option om att söka medlemskap. Men i verkligheten behövs den inte, eftersom möjligheten att söka är Nato:s policy. Den löser inte heller det svenska dilemmat. Grunden för säkerhetspolitiken skulle fortfarande vara att leva på hoppet om hjälp.

Socialdemokraterna säger nej också till en option. Medlemskap är ett politiskt tabu – trots det hemliga samarbetet med Nato-länder under kalla kriget och det öppna med Nato efter Sovjetunionens fall. Partimytologin trumfar kunskapen.

För många socialdemokrater representerar föreställningen om Olof Palmes alliansfrihetspolitik med fokus på FN, fred och tredje världen fortfarande en storhetstid som rättrådig moralisk stormakt att drömma sig tillbaka till. Supermakterna USA och Sovjetunionen framställdes som lika goda kålsupare – och Nato var fy, fy.

Ett exempel på det närmast religiösa förhållningssättet är när Peter Hultqvist – då ordföranden i riksdagens försvarsutskott – mötte propåer om att Sverige borde som Finland utreda för- och nackdelar med ett medlemskap. Svaret blev att han inte motsatte sig en utredning, men oberoende av slutsatserna skulle Socialdemokraterna fortsätta att säga nej.

Så blev också fallet när utredningen presenterades 2016 med en huvudslutsats om att ett svenskt medlemskap skulle ”öka den gemensamma konfliktavhållande förmågan” i Östersjöområdet.

Och opinionen då? Ja, den har över åren blivit mer positiv. I en färsk pejling fördelar den sig nu ungefärligen lika mellan ja, nej och vet ej. Kort sagt, svenskarnas ”identitet” kopplad till tron på alliansfrihet och neutralitet förändrar sig, blir mer realitetsorienterad.

Publicerad i Smedjan 11 feb 2022.

Read More

I söndagens Agenda medverkade försvarsminister Peter Hultqvist (S) i debatt om svensk försvars- och säkerhetspolitik. Han var exalterad redan från start och fortsatte sedan med uppläxning av motdebattanterna från M och SD. I stället för att söka kontaktytor,  skambelades förslagen om att stärka försvaret i närtid, liksom den Nato-option som en majoritet i riksdagen tagit ställning för.

Vänsterpartiet ville för sin del ha mindre samarbete med Nato och mindre pengar till försvaret (och mer till ”välfärden”). Om detta var Hultqvist tyst.

Allt eftersom tiden gick blev Hultqvist allt rödare i ansiktet – och det kan inte ha varit något annat är skammens rodnad när han hörde hur de egna orden föll. Allt medan han gick på med en i Agenda sällan skådad tillplattande härskarteknik. Budskapet var att inget som regeringen redan gör, kan göras bättre.

Anfall kan vara bästa försvar i debatt i underläge, men det är inte detsamma som att det är bra för rikets säkerhet. Hultqvist har helt rätt i att det tar lång tid att återuppbygga den nationella försvarsförmågan. Det återstår dock att lägga fram bevis för ståndpunkten att en förstärkning i närtid utöver det som ingår i försvarsbeslutet, skulle skada återskapandet av försvarsförmågan. Det är inte självförklarande, om man säger så.

Det är lika svårt att förstå varför hänsyn inte ska tas till att hotbilden ser dramatiskt mycket sämre ut nu, än när försvarsbeslutet klubbades 2020.

Tvisten kan slitas genom en enkel fråga till ÖB Micael Bydén om en ”shoppinglista” för förmågelyft utöver plan.Det är ett arbete som inte kan vänta till den i försvarsbeslutet till 2023 inplanerade kontrollstationen. Och det måste få kosta. 2025 bör Sverige ha uppnått Natos tvåprocentsmål för försvarsutgifterna i stället för planerade 1,5 procent av BNP. Prislappen är billig om krisen eller kriget kommer – och ännu billigare om avskräckningen bevarar freden.

I den mycket spända situation som råder stavas ordet ansvarstagande ”här och nu”- satsningar redan i vårbudgeten. Om inte S kan säga farväl till det rådande försvarsekonomiska mantrat ”vi betalar inte”, bör de borgerliga och SD köra över regeringen.

Försvarsministern var lika von Oben i fråga om den säkerhetspolitiska doktrinen. Kraven på en Nato-option avfärdades med ord som ”pyssla med” och ”experimentverkstad”. Farligt, farligt, menar Hultqvist med hänvisning till den rådande spänningen. Men vaktslåendet om den säkerhetspolitiska balansen och stabiliteten är en del av den säkerhetspolitiska partiliturgin.

Det är en paradox att regeringens fastslående att Sverige själv väljer säkerhetspolitisk linje, i praktiken både innebär motsatsen och ett accepterande av Kremls verklighetsbeskrivning. Medan det nu dras upp röda linjer i förhållande till hur andra stater ska agera, har regeringen en egen röd linje. Och den går vid ett svenskt Nato-medlemskap. Så kravet från Moskva har regeringen uppfyllt alldeles på egen hand.

Allianslösheten ökar Sveriges handlingsfrihet, brukar det sägas av dess försvarare. Men det vi i själva verket säger är att det inte alls – trots vår egen ihopsnickrade ensidiga solidaritetsdeklaration – är säkert att vi ställer upp för andra. Är det den signal som vill skicka till dem som vi hoppas ska hjälpa oss? Med medlemskap i Nato skulle vi omfattas av försvarsalliansens trygghetsgaranti. Vilket är bra också med tanke på att vi sett från ryskt perspektiv redan är en del av Nato.

Med tanke på att samtal om försvar och säkerhet är en sällanvara i SVT hade man kunnat hoppas på mer än den uppvisning i arrogans som ”arge magistern” bjöd på. Samtidigt blev det glasklart varför Försvarsberedningen bör kallas in både i syfte att se på förmågelyft och säkerhetspolitisk doktrin. Regeringen mäktar inte uppgiften att leda det arbetet på egen hand.

Ledare i Svenska Dagbladet 1 feb 2022.

Read More

Invasionen av Ukraina 2014 raserade den europeiska säkerhetsordningen. Under vapenhot om att ta kriget vidare har Ryssland nu fått gehör för att förhandla om en uppdelning av Europa i intressesfärer. Tre decennier efter Sovjetunionens upphörande vill Vladimir Putin föra Europa tillbaka till det kalla krigets dagar. Ja, strängt taget längtar han ju tillbaka till SSSR (Sovjetrepublikens egen förkortning).

Det är en seger för Putins ambitioner att den första förhandlingsomgången i mitten av januari blir i ett bilateralt stormaktsformat med USA. Därefter följer ett multilateralt möte med Nato, som ju är ansvarigt för det territoriella försvaret i Europa, och ett tredje möte inom ramen för OSSE. EU är däremot inte alls med i bilden.

På bordet ligger en kravlista som bland annat innebär att Nato för all framtid ska säga nej till nya ansökningar om medlemskap. Om Ryssland skulle få sin vilja igenom, är medlemskap i Nato således uteslutet för svensk del. I kravbilden ingår också restriktioner som i praktiken gör det nuvarande nästanmedlemskapet omöjligt att upprätthålla. Det skulle också slå direkt mot nätverket av säkerhetssamarbeten som etablerats under de senaste åren.

Kort sagt, hela den grund som svensk säkerhets- och försvarspolitik vilar på skulle gå förlorad.

Det är utmärkt att försvarsminister Peter Hultqvist har avvisat de ryska kraven som ”oacceptabla” och betonat ”varje stats rätt att själv välja säkerhetspolitisk väg”. Däremot är det obegripligt att han samtidigt ger ett slags indirekt stöd till de ryska kraven och den ryska berättelsen om det hotfulla Nato genom att som svar deklarera att ”vi ska inte gå med i Nato varken nu eller senare”.

Till saken hör ju att utan den socialdemokratiska fredsfundamentalistiska Nato-nojan hade Sverige sedan länge tagit det naturliga steget till fullvärdigt medlemskap. En skillnad hade då varit en högre tröskel i form av både säkerhetsgarantier och ökad gemensam försvarsförmåga i Norden/Baltikum. Nu är det som det är. I nuläget borde dock alla inse att försvarsbeslutet är passé, vilket regeringen kan göra något åt. Men vill Magdalena Andersson ”vända på alla stenar” också när det gäller försvaret?

Det självvalda svenska utanförskapet innebär att vi inte kommer att sitta med vid förhandlingsbordet när det återuppvaknade Nato-Rysslandsrådet möts för att diskutera säkerhetsläget och den ryska önskelistan. Hultqvist får i stället nöja sig med smulor från bordet i form av lite förhands- och efterhandsinformation. Eller att göra inspel underhand, och hoppas att någon lyssnar.

Att Putins önskelista är maximalistisk, har gjorts offentlig och ska uppfyllas på nolltid visar att den inte är tänkt som ett verkligt förhandlingsunderlag. Kraven har också avvisats av Nato. Allt annat vore otänkbart. De ryska kraven är inte legitima utan bygger på att makt går före självbestämmanderätt.

Men bara det faktum att den ryska ”oron” tas på allvar är en seger för Putin – och oroande. Det finns en risk för att konflikträdslan får trumfa ett kyligare eller mer långsiktigt förhållningssätt.

Putin har utlovat ett militärt svar om kraven på formella säkerhetsfördrag inte uppfylls. Under tiden trummar statliga medier ut krigspropaganda och informationskrigföring pågår. Allt medan rysk militär står redo och laddad vid gränsen mot Ukraina. I detta stora upplagda förhandlingsspel, är de båda huvudscenarierna en framgång, utifrån ryskt perspektiv.

Det blir nog inte ett nytt Jalta. Frågan är vad Putin kan få i stället och hur högt priset blir som Ukraina får betala. Om vi inte, ska sägas, ställs inför ännu värre scenarier.

Ledare i Svenska Dagbladet 30/12 2021.

Read More

Blir det storkrig? Den alarmerande frågan dök upp redan i våras i samband med stora ryska truppsammandragningar vid gränsen mot Ukraina och är nu på den geopolitiska agendan igen. USA uppskattar styrkan till 175 000 man och har varnat för att en invasion kan vara nära förestående. Frågan är dock lika felställd nu som då.

Ryssland invaderade Ukraina 2014, annekterade Krim och införde lydstyre i Donbass. Så frågan är snarare om planen nu är att ”slutföra jobbet”, och vad detta i sådana fall betyder.

Det är ovisst huruvida president Biden blev klokare efter tisdagens videosamtal med president Putin. Putins linje är ju att några anfallsplaner inte föreligger, men att en röd linje går vid Natomedlemskap eller – mer diffust – utplacering av vapen eller personal.

Motdraget från Biden är hämtat från den nya amerikanska strategin ”integrerad avskräckning”, som sätter diplomatiskt, ekonomiskt och internationellt tryck i första rummet – men som också, om än i begränsad utsträckning, backas upp med militära medel. Det innebär bland annat att ”allt” det i sanktionsväg som inte gjordes 2014 utlovas i händelse av ett ryskt angrepp. Så det blir dyrt.

Ingen vet huruvida Bidens maktspråk – det enda språk som biter på Kreml – är avskräckande nog. Det vi däremot vet är att ett demokratiskt Ukraina är ett rött skynke, att det finns ett anspråk på att få styra och ställa i närområdet, samt att Putin verkar besatt av att återupprätta ett större Ryssland. Den rationella reaktionen är därför inte nödvändigtvis att avstå.

Det ryska militära hotet mot Ukraina kan inte heller ses isolerat från att Ryssland använder sig av energin som vapen mot Ukraina och EU, liksom att Kreml åtminstone varit delaktigt i det migrationsvapen som Lukasjenko avfyrat mot EU. Kort sagt rör det sig om ett ryskt maktspel med många strängar och med delvis olika mål – allt orkestrerat med en desinformation som hämtad från Alice i Underlandet. ”Det är Ryssland som är hotat och därför måste vi…”

I målbilden ingår att erkännas som stormakt, att hålla kriget i Ukraina vid liv eller få politisk kontroll över Kiev, att destabilisera och skapa splittring i EU, att så split i den transatlantiska relationen. Och så vill man få ett godkännande för Nordstream II – vilket i sådana fall blir en formidabel styrkedemonstration.

I går, dagen efter videomötet mellan Joe Biden och Vladimir Putin, var statsminister Magdalena Andersson på premiärbesök i Helsingfors för samtal med statsminister Sanna Marin och president Sauli Niinistö. Tyvärr tog hon inte tillfället i akt att markera mot Rysslands anspråk på att bestämma över andra staters säkerhetspolitiska vägval.

Det ryska kravet på att Biden ska sätta punkt för fortsatt utvidgning av Nato, kan inte tolkas på annat sätt än att det också skulle gälla Sverige och Finland. Marin upprepade den finländska standardformulering som understryker nationellt självbestämmande, att ”beslutet (är) vårt och bara vårt”. Men hon betonade också att läget nu inte är sådant att Finland planerar att gå med i Nato.

Magdalena Andersson nöjde sig med att slå fast att ”medlemskap finns inte på bordet just nu”. ”Just nu” skulle dock kunna tolkas som en positionsförskjutning i förhållande till det annars tvångsmässiga upprepandet av att Sverige inte ska gå med i Nato. Så vad menade hon egentligen?

Helt klart är i alla fall att det dogmatiska nejet till medlemskap allt sedan Löfvens första regeringsförklaring 2014 inte har fungerat som en förtroendeskapande åtgärd till gagn Sverige och för säkerheten i Europa. Tvärtom har läget blivit allt värre och trots samtalen mellan USA och Ryssland kan ett storkrig inte uteslutas. Synd att Sverige inte står bättre militärt rustat.

Ledare i Svenska Dagbladet 9/12 2021.

Read More

Det kom inte som någon direkt överraskning att Peter Hultqvist (S) sitter kvar som försvarsminister i Magdalena Anderssons regering – och det är svårt att se att S skulle ha någon bättre passande i stallet. Mer förvånande är att när det gäller försvarsbudgeten får Hultqvist sin vilja igenom, trots den rödgröna regeringens haveri i riksdagen.

Så hade det inte heller behövt bli – och borde inte heller ha blivit.

M, KD och SSD underkände försvarsbeslutet förra året…

Nej, nej, nej. Det här försvarsbeslutet för åren 2021–2025 kan vi inte ställa oss bakom, slog Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna fast när beslutet togs i december 2020. Man ville inte ställa sig bakom det förslag som regeringen förhandlat fram Centern och Liberalerna. Det bedömdes som underfinansierat och därmed inte hållbart.

Redan innan voteringsknapparna skulle tryckas ned hade det kommit uppgifter om ofinansierade fördyringar på 10 miljarder kronor. Efter beslut har det kommit rapporter om att kostnaderna för 60 beställda Gripen-E och två ubåtar av typ Blekinge drog i väg. Hur stora tal det handlar om är hemligt, men digniteten är sådan att Försvarsmakten har tvingats lägga om den tolvåriga investeringsplanen. Som också är hemlig. Och mer kan väntas.

…men flyttar inte en krona till Försvarsmakten

Vän av rikets säkerhet skulle kunna tro att de dåliga nyheterna skulle kunna avläsas i form av reaktioner från de tre partier som med rätta hade ropat varg. Men icke.

Den oppositionsbudget som vann majoritet flyttar inte en extra krona till Försvarsmaktens anslag (UO6 1.1–1.4): förbandsverksamhet och beredskap, internationella insatser, materiel och anläggningar samt forskning och teknikutveckling. Ja, faktiskt är det så att försvar och säkerhet överhuvudtaget inte finns med i Moderaternas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas gemensamma ”ändringsbudget” i vilken man flyttat på 20 av de 74 miljarderna kronor i reformutrymme.

Det är både mindre och mer överraskande än vad som hade kunnat förväntas utifrån de tre partiernas egna budgetförslag.

Kristdemokraterna var nöjda och föreslog inte några ändringar alls i anslaget till Försvarsmakten. Moderaterna ville plussa på med en ökning som knappt får plats i marginalen på 20 miljoner kronor. Sverigedemokraterna däremot ville se en ökning med hela 2,5 miljarder kronor. Men det blev noll, så det var kanske inte så viktigt trots allt.

Underfinansieringens konsekvenser

Men det är viktigt. Underfinansieringen får konsekvenser. Men först under perioden 2026–2030, har det framhållits från Högkvarteret. Försvarsministern har för sin del betonat att fördyringarna under innevarande försvarsbeslut ”i allt väsentligt omhändertas”, det vill säga det får ändå konsekvenser i form av uppskjutna beställningar och ökade obalanser.

Införandet av den så kallade kontrollstationen 2023 i försvarsbeslutet var ett sätt att komma överbrygga det som skiljde det försvar som Försvarsberedningen ville ha och det försvar som regeringen ville betala för. Den skulle ge möjlighet till rådrum, men i stället verkar den fungera som en broms för att agera.

Politiken hänger inte med

Försvarsberedningen slutlevererade 2019 och försvarsbeslutet togs 2020. Det kan tyckas vara nära i tiden, men omvärldsförändringarna globalt och i närområdet har gått och går mycket snabbt i riktning värre. Det är politiken som inte hänger med. Som inte förmår tänka att det här och nu krävs förmågelyft utöver försvarsbeslutet. Kort sagt, det finns en gemensam nämnare i ett annars splittrat politiskt landskap – tron på att det finns gott om tid.

Men så är det ju inte. Den enda tid som det finns gott om är den tid som redan har gått förlorad.

Krönika i Altinget 3/12 2021.

Read More

Med valet av Magdalena Andersson fick först Socialdemokraterna en ny partiledare efter Stefan Löfven och Sverige sedan en ny statsminister. I sitt installationstal vid den nyligen genomförda partikongressen tog sig Andersson kraftfullt an den organiserade kriminaliteten och gängen. Hon slog fast att ”vi ska säga det som krävs och göra det som krävs, steg för steg, reform för reform, det sitter i vårt politiska dna”.

Det är förstås utmärkt om arbetet med den inre säkerheten snabbas på. Det är dock illavarslande att klarspråket och viljan att handla inte alls gällde den yttre säkerheten. Andersson hade kunnat överraska efter att under åren som finansminister sedan 2014 ha bromsat återtagandet av Sveriges nationella försvarsförmåga, men försvars- och säkerhetspolitiken hade övertaget inte någon plats i linjetalet.

Kort sagt, det blev en markering av att försvaret inte blir en prioriterad fråga. Ändå hölls talet mot bakgrund av att Ryssland/Belarus hybridkrigar med migranter, Putin använder sig av energivapnet och mobiliserar längs gränsen till Ukraina. Alltså en utveckling som ytterligare understryker vad som borde göras i försvarspolitiken.

Det har blivit mer akut att å ena sidan täcka upp för underfinansiering av försvarsbeslutet och, å andra sidan, tillföra medel för att snabba på återtaget av försvarsförmåga.

Att döma av motionerna från partiets gräsrötter under huvudrubriken Vi bygger en gemensam säkerhet tillsammans finns det tyvärr inte heller någon efterfrågan på att öka tempot i försvarspolitiken. Tvärtom är det ”fredsrörelsen” som fortsätter att dominera den partiinterna diskussionen uti landet. Här erbjuds nostalgi och drömmar.

I 11 motioner efterlystes tillskapandet av ett Fredsdepartement. 21 motioner handlade om vapenexport. Alla negativa och med den typiska vinklingen att stöpa om försvarsindustrin till civil produktion. Totalförsvar och personalförsörjning lockade till 14 motioner med tonvikt på ”alla ska med” (till exempel personer med NPF-diagnos). 25 motioner handlade om Civilt försvar och krisberedskap med en betoning lagd på beredskapslager och ökad samordning.

Underrubriken Försvarspolitik lockade 10 motioner och inte någon handlade om behovet av att stärka det nationella försvaret. Ystad arbetarekommun (motion E106) vill t o m lägga ned detta:

”Peter Hultqvist, Michael Byden, Ebba Busch Thor och det borgerliga gänget, ja hela försvarsberedningen, ja t o m en majoritet av riksdagsledamöterna är liksom på en annan planet. Det är som om man inte ser att det brinner i Australien och glömt att det brann i Sverige. Det är som om man inte kommer ihåg attentatet mot Charlie Hebdo mfl terroristangrepp. Istället sysslar man med spöken och hotar med Putin istället för att undersöka vad ”trollfabrikerna” åstadkommer vid val och hur flyktingar utsätts för spionage och utpressning. Och vad hjälper då kanoner, ubåtar, stridsvagnar och …?

(…) Den försvarspolitik som partiet för närvarande bedriver med utbyggnad av försvaret, omfattande investeringar i försvarsmateriel och närmande till Nato är destruktiv och i grunden falsk. Destruktiv då rustning är en förberedelse för krig och faktiskt ökar krigsrisken. I grunden falsk då den motiverats av att Putin skulle ha onda avsikter mot Sverige. Visst var det fel av Putin att ta Krim men ganska naturligt att inte vilja ha det blivande Nato-landet Ukraina som hyresvärd för en av Rysslands största marinbaser (…)

Socialdemokratiska Partiet bör genomföra en omfattande medlemsdiskussion om hur försvaret skall moderniseras till dels en insatsstyrka mot terrorister och ett utbyggt cyberförsvar dels ock en freds- och katastrofstyrka.”

Motståndet mot Nato både i form av samarbete och medlemskap är kompakt. Östergötlands partidistrikt (motion E19) vill backa bandet:

”Den interna debatten inom socialdemokratin om freds- och säkerhetspolitik tog fart i och med att det s k Värdlandsavtalet antogs av riksdagen. Många partimedlemmar protesterade mot avtalet när man menade att beslutet om Värdlandsavtalet var ett första smygande steg mot svenskt Natomedlemskap.

Den svenska socialdemokratin har en ofta ärofylld historia när det gäller frågor om aktiv säkerhetspolitik, fred och nedrustning. Nu menar vi att det är mycket viktigt att vi återtar initiativet och återupprättar socialdemokratin som en kraft för självständighet, alliansfrihet och neutralitet.”

Att det inte råder samsyn med partiledningen om hur Ryssland ska hanteras, hur hotbilden ser ut eller hur den ska mötas illustreras väl av Lunds arbetarekommun (motion E18):

”Ryssland har en auktoritär regim som bl a förtrycker den egna befolkningen. Men avskräckning som metod för att minska risken för väpnad konflikt är ineffektiv. Ökad upprustning leder till ökade spänningar och ökad risk för misstag samt minskat utrymme för dialog och diplomati. Säkerhet genom avskräckning och upprustning bygger på kortsiktighet och på att skapa rädsla, vilket går tvärtemot vad mänsklig säkerhet handlar om.

För att kunna hantera och förebygga de hot och säkerhetsrisker som Sverige och världen står inför måste säkerhetspolitiken utgå från de människor som lever såväl innanför som utanför Sverige, istället för att fastna i den förlegade syn på säkerhet som leder till ständigt ökande satsningar på att bygga militär styrka för att kunna stå emot ett angrepp från en annan stat. Ett av de högst påtagliga säkerhetshot som hela världen står inför, är klimatförändringarna.

Sverige fokuserar på förtroendeskapande åtgärder genom diplomati och ökat samarbete i Östersjöregionen och tydliggör sin alliansfrihet och neutralitet inte utveckla samarbetet med Nato ytterligare, eftersom det äventyrar Sveriges förutsättningar att vara en oberoende och militärt alliansfri nation tydligt säga nej till att Sverige ska bli medlem i Nato.”

Den riktigt stora frågan gällde om Sverige ska ratificera FN-konventionen mot kärnvapen. I 40 motioner krävdes just detta – och backades upp under kongressdagarna av ett upprop undertecknat av 100 S-profiler som Birgitta Dahl, Thage G Peterson och Pierre Schori under rubriken Vi måste skriva under förbud mot kärnvapen.

Karlskrona arbetarekommun (motion E7) kritiserade regeringen för att visserligen ha ”tagit en hedrande ledarplats” när det gäller klimat och miljö men samtidigt ha ”tagit timeout” i fråga om kärnvapen:

“Det återstår därmed endast 14 länder innan det blir internationellt bindande. Signering markerar regeringens inställning och är ofta ett första steg mot ratificering. Signera kan varje regering göra utan riksdagens godkännande.

De borgerliga partierna förordar att vi istället ska söka skydd under USA:s och Natos radioaktiva ”kärnvapenparaply”. Det vore ju som att gå omkring med en laddad pistol mot tinningen och en självmordsväst runt kroppen. Att gå med i Nato, som dessa partier vill, vore ett lika katastrofalt självmål. Det skulle göra oss automatiskt till ett militärt mål och det skulle betyda att vi legitimerade kärnvapenalliansens doktriner om ömsesidig total förintelse och rätten att använda sig av ett förstaslag med kärnvapen.”

Till bilden hör att en kvardröjande föreställning om Sveriges möjligheter att påverka. Göteborgs partidistrikt (motion E10) slår fast att:

”Sverige må vara litet land. men vi har varit och tänker bestämt fortsätta vara ett inflytelserikt land. Vi är inte inflytelserika på basis av militär styrka eller ekonomiska muskler, utan genom att vara ett föregångsland som visar vägen och hjälper andra att följa efter. Dock ser vi att stora internationella aktörer har slagit in på en mer aggressiv utrikespolitik. Detta måste Sverige försöka vända genom att mer intensivt arbete med fred och nedrustning.”

Som föredragande under partikongressen manövrerade förvarsminister Peter Hultqvist igenom regeringens politik, men det är inte gott och väl. Det han inte gjorde var att röja i fredsvännernas minfält genom att tala klartext om var vi hör hemma, att vi inte klarar oss utan Nato och att USA:s vilja att bistå är helt avgörande för rikets säkerhet. Och att så är fallet är ju ingen hemlighet. Allt står i klartext i offentliga handlingar.

Att via konventionsfrågan – såsom fredsrörelsen vill – i praktiken ta strid med Nato framstår alltså inte som höjden av politisk klokskap. Nu landande kongressen regeringens ”kompromiss” om att söka observatörsstatus till konventionsstaternas möte nästa år. Det är illa nog. Alliansen förbehåller sig rätten att ha kärnvapen i arsenalen som yttersta avskräckningsmedel så länge andra stater har kärnvapen.

Ett annat skäl är förstås att det i Sveriges grannskap finns en regim som aldrig skulle komma på tanken att skrota sina kärnvapen och som offensivt hotar med kärnvapenangrepp. Det framgår dock inte av motionerna.

Att läsa motionerna om försvars- och säkerhetspolitik till Socialdemokraternas partikongress är som att kliva in i en bubbla, ett eget universum befolkat av sedan länge döda hjältar. Fredsrörelsen med rötter i Olof Palmes neutralism lever i högsta välmåga bland partiets aktivister – och nostalgin kommer att frodas så länge som partiet inte gör upp med sin egen historia. Eller rätt och slätt säga att nu lever vi i en annan tid.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 25/11 2021.

Read More

”Hallo Peter! Takk for sist. Flott å se dig igen. Jeg er lei meg for at du måtte vente i korridoren mens vi fattet vedtak, men du vet jo hvordan det er. Enten er man med, eller så er man ikke med. Med Natos to-prosentmål for forsvarsutgiftene som ess i ermet, skulle du jo dessuten lettere kunne hevde deg mot Magdalena.”

Så skulle det kunna låta när försvarsminister Peter Hultqvist i dag tar emot Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg för ett tvådagars partnerskapsbesök. Så sent som i fredags skildes de åt efter Natos försvarsministermöte i Bryssel som bland annat enades om en ny strategi (Concept for deterrence and defence in the euro-atlantic area). Den handlar om att möta en hotbild i vilken Ryssland agerar samtidigt i Baltikum och i Svarta havet inkluderande attacker med kärnvapen, i cybersfären och från rymden.

Nu ska Natos medlemmar jobba vidare med regionala planer för att konkret möta den nya hotbilden. Sverige är välkommen att höja rösten, men inte att delta när besluten fattas. Samma sak när Nato i sommar fattar beslut om alliansens framtida inriktning (Strategic concept). 

Senast skedde det för tio år sedan och då nämndes inte Kina med ett ord. Nu blir horisonten vidare; att döma av uttalanden från Stoltenberg kommer Kina inte att beskrivas som en fiende men som en stat som kan slå mot Natos kollektiva försvar. Kanske i kompanjonskap med Putinland.

Som alternativ till medlemskap har den så kallade Hultqvistdoktrinen etablerats med fokus på fördjupat försvarssamarbete på bilateral, trilateral och multilaterala basis. Det är förvisso utmärkt att Sverige på så sätt förankras i ett försvars- och säkerhetspolitiskt nätverk med en tröskelskapande effekt. Samarbetena stärker operativ förmåga och möjligheten till gemensamt agerande.

I händelse av ett konfliktläge som kräver snabbhet – och där Nato inte kan leverera – ökar mångfalden samarbetskonstellationer dessutom handlingsmöjligheterna och skapar en bättre flexibilitet.

Hultqvistdoktrinens fokus på nätverksbyggande är dock inte regeringen Löfvens uppfinning utan del av en trend som det allianslösa Sverige har hakat på. Och samarbetena utgör inte en ersättning för medlemskap i Nato, vare sig för Sveriges eller för Finlands del.

Regeringen Löfven säger dock ihärdigt nej till medlemskap, med hänvisning till att den säkerhetspolitiska linjen ska vara förutsägbar. Men vad hjälper det, när alla vet att Kreml ser Sverige som en del av Nato. Alla vet också att vid en konflikt i Norden-Baltikum, kommer Sverige ofrånkomligen att dras in.

Sveriges försvarsdoktrin utgår från att vi inte kan försvara oss på egen hand. Vi har en operationsplanering bortom fred med Finland. Det finns också en önskan att samordna operationsplanering med Norge, Danmark, Storbritannien, USA och Nato. Så vad vore naturligare att ta det sista steget in för att verkligen möjliggöra ett gemensamt krigsavhållande agerande, som dessutom i stället för hopp om bistånd i ett konfliktläge skulle ge en trovärdig säkerhetsgaranti?

I stället har Hultqvist skapat oförutsägbarhet om den säkerhetspolitiska linjen genom att signalera kursomläggning i fråga om var Sverige står i fråga om fördjupat försvarssamarbete i EU. Som Stoltenberg säkert kommer att understryka är dock strategisk autonomi med sikte på att etablera militärmakt en riktig gla’ nyhet för Kreml. Det skulle ytterligare dra isär Europa och USA och förstärka oenighet internt i EU.

EU kan inte ersätta Nato men väl bidra till att stärka försvaret av Europa. Detta genom att få fart på det försvarsindustriella samarbetet, bättra på försvarslogistiken och satsa på att via civilt försvar öka motståndskraften.

Ledare i Svenska Dagbladet 25/10 2021.

Read More