Claes Arvidsson

Archive
Försvarspolitik

Sedan januari 2017 har Sverige en nationell säkerhetsstrategi. Det är bra och var synnerligen välkommet. I samband med att den antogs framhöll statsminister Stefan Löfven att:

”Ända sedan jag tillträdde som statsminister har säkerhetsfrågorna stått i starkt fokus. De har påverkats av dramatiska händelser i vår omvärld, men också̊ av skeenden i vårt eget land. Den teknologiska utvecklingen har skapat starka ömsesidiga beroenden. Känsligheten för störningar i viktiga samhällsfunktioner har ökat. Informationsteknologin har förbättrat tillvaron för de allra flesta, men det blir alltmer tydligt hur den också kan användas i antagonistiska syften av både stater och individer.

“Säkerhetsfrågorna måste nu ses ur ett betydligt bredare perspektiv än tidigare. Säkerhet för människor i Sverige handlar inte enbart om att rusta sig för att möta militära hot och väpnade angrepp – även om detta är kvar som en kärnuppgift för staten. Till det bredare säkerhetsarbetet måste också räknas skydd mot epidemier och smittsamma sjukdomar, kamp mot terrorism och organiserad brottslighet, att åstadkomma säkra transporter och pålitlig livsmedelsförsörjning, skydd mot avbrott i energileveranser, motarbetande av en förödande klimatförändring, insatser för fred och global utveckling, och mycket annat.”

Det var kloka ord. Och välkommet att också det i Sverige går att peka ut vad regeringen anser vara de nationella intressen som ska vägleda politiken, liksom målen. Som strategi betraktat räckte den dock inte till, eftersom den säger mycket litet om vägarna för att uppnå målen och därmed förverkliga de nationella intressena. Avsaknaden illustrerar ett genomgående problem med regeringen Löfven. Det är mer politisk yta än säkerhetspolitiskt djup.

Redan efter regeringsskiftet 2014 inrättades ett Säkerhetspolitiskt råd i syfte att möta ”komplexa hot ”och ”försämrat säkerhetspolitiskt läge i vår del av världen”. Genom rådet skulle ”säkerhetsfrågorna” kunnat hanteras på ett ”samlat sätt”. Det slogs fast att ”Sverige behöver fortsatt stärka sin förmåga att effektivt och samordnat möta omedelbara och långsiktiga hot och utmaningar”.

Också det kloka ord.

Statsministern leder rådet i vilket även vice statsministern, utrikesministern, försvarsministern och justitie- och inrikesministern ingår. Andra kan kallas in vid behov. Rådet ska ”diskutera en samordnad hantering av frågor som rör Sveriges säkerhet i bred bemärkelse”. Inriktningen ska vara strategisk och inte operativ (beredning sker vid behov av ansvarigt departement).

Det är dock höljt i dunkel hur rådet fungerar och vad dess arbete resulterat i. För några år sedan ifrågasattes till och med om det över huvud taget sammanträdde. Efter Transportgate och efterföljande politisk turbulens har sedan hösten 2017 dagordning och tjänsteanteckning diarieförts. Men oklarheterna står fortfarande på kö. Ett exempel är att i februari 2020 hölls två möten utan att covid-19 togs upp och detta trots klassningen som samhällsfarlig sjukdom. Motiveringen i efterhand var att frågan ”berör hela regeringen”. Vid möten i mars och maj var dock covid-19 på agendan.

Hanteringen av Krishanteringsrådet kastar också ljus över Stefan Löfvens intresse för frågor som rör de komplexa hot som Sverige står inför. Sedan 2008 finns ett krishanteringsråd som sammanträder två gånger per år för information och diskussion rörande krisberedskap, men som också kan extrainkallas vid behov (kris eller s k särskild händelse). Kansliet för krishantering fungerar som sekretariat. Rådet och kansliet inrättades som ett resultat av den kritik som följde av regeringen Perssons bristande förmåga i samband med tsunamin 2004.

I samband med regeringsskiftet 2014 ombildades Krishanteringsrådet från ett organ inom Regeringskansliet under ledning av statsministern till att sortera under Inrikesdepartementet. Kort sagt, Löfven abdikerade som nationell krisledare och valde i stället en modell med långt mindre samordnande kraft.

Det är på sätt och viss typiskt att han inte tog ansvar när skandalen kring Transportstyrelsen briserade 2017 och har aldrig egentligen erkänt att någon gjorde fel utan bara att det blev fel. Signifikativt är att den då ansvarige inrikesministern Anders Ygeman (som avgick inför hotet om misstroendevotum) är tillbaka på en ny ministerpost. Detsamma gäller Löfvens dåvarande statssekreterare Emma Lennartsson som fick gå (efter att inte ha förstått sakens allvar och fört information vidare), men som återkommit som statssekreterare till finansminister Magdalena Andersson.

Krishanteringsrådet leds numera av inrikesministerns statssekreterare och bland deltagarna ingår som tidigare cheferna för Säpo, Must, RPS och MSB. Kansliet för krishantering har som tidigare till uppgift att analysera, samordna och hålla koll på krisarbetet i Regeringskansliet och leds av en tjänsteman direkt underställd inrikesministerns statssekreterare. Därtill finns Gruppen för strategisk samordning som också består av en grupp statssekreterare och leds av inrikesministerns statssekreterare.

Statsministern är långt borta. Det märktes också inledningsvis i hanteringen av Coronakrisen, d v s en nationell kris men där alltså Löfven inte hade den formella ledningen och inte heller verkade känna behov av att ta den reella. Vad som fungerat och vad som inte fungerat i krishanteringen blir nu föremål för den nyligen (mot regeringens vilja) tillsatta Coronakommissionen att utreda.

Ingen behöver dock tvivla på att vi inte hade den nödvändiga beredskapen.

Ingen behöver heller – i ljuset av turerna kring det kommande försvarsbeslutet – tvivla på att de högstämda ord som ackompanjerat inrättandet av ett säkerhetspolitiskt råd och införande av en nationell säkerhetsstrategi, framför allt är retorik som låter bra i ett allt mer spänt läge. Det är sämre beställt med substansen.

Så frågan är hur vi kommer vidare. Som en del av Coronakommissonens arbete kommer säkerligen ”ansvarsprincipen” (att den myndighet som normalt är ansvarig också är det när det krisar) som grund för arbetsfördelningen att ventileras, liksom krishanteringen i Rosenbad. Men bristerna i hur Regeringskansliet är organiserat handlar om mer än Corona – de handlar om hur vi på ett säkrare sätt ska kunna fylla den högstämda politiska retoriken med konkret innehåll. En väg framåt som lyfts fram av både L och M är att inrätta ett Nationellt säkerhetsråd.

Det Nationella säkerhetsrådet skulle ledas av statsministern med de fasta medlemmarna i dagens Säkerhetspolitiska råd kompletterade med ÖB och cheferna för Säpo och Must. Vid sidan därav skulle en Nationell säkerhetsrådgivare utnämnas för att fungera som personlig rådgivare till statsministern. Det nuvarande kriskansliet kan utgöra fundament till en stab.

En poäng är att Stefan Löfven (och kommande statsministrar) skulle tvingas att intressera sig och dessutom få en person vid sin sida som i kraft av formell status och faktisk kompetens talar klarspråk med statsministern. Just detta att institutionalisera det politiskt obekväma, och tvinga statsministern att förhålla sig till det, är kanske den allra viktigaste politiska poängen.

Den dåvarande brittiske premiärministern David Cameron inrättade 2010 ett Nationellt säkerhetsråd i syfte att få en striktare, mindre informell beslutsprocess och öka samordning mellan olika ministerier och myndigheter. Allt för att möta en mer komplex hotbild. I en kritisk kommentar till premiärminister Boris Johnsons val av David Frost till ny nationell säkerhetsrådgivare pekar Lord Peter Rickets (som satt på posten 2010–2012) på hur avgörande det är att kunna vara obekväm.

Rickets pekar på att säkerhetsrådgivaren är den som organiserar arbetet och sätter agendan för det nationella säkerhetsrådet. I den funktionen krävs förmåga att övertyga premiärministern; en ”balanserad” dagordning som också innehåller punkter som ”chefen” inte är intresserad av är helt centralt. Därigenom lyfts hot som kan verka avlägsna för premiärministern. Även saker som inte når upp på den centrala dagordningen, men som kan vara första prio för ett ministerium, kan uppmärksammas. Den viktigaste uppgiften är att som artikeln heter Speaking truth to power.

En förutsättning för det ska ske är att den nationelle säkerhetsrådgivaren inte (som i fallet Frost) utses på basis av politisk lojalitet. I stället bör det vara en opolitisk tjänsteman med egen erfarenhet och kompetens och med en förtroendefull relation till relevanta ministerier och myndigheter. Så även om denna ”institution” kräver politiska vilja, är den trots detta att föredra före den nuvarande svenska modellen.

Finns det i dag någon som talar klarspråk med Stefan Löfven om kris och beredskap, om försvar och säkerhet? Frågar åt en vän.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och Säkerhet 20/7 2020.

Read More

Veckorna kom och gick – liksom deadline efter deadline – men försvarsminister Peter Hultqvist kunde aldrig utbrista i att ”we have a result”. I stället råder nu med en välvillig beskrivning en time out i förhandlingarna om det nya försvarsbeslutet 2021–2025, och om den gordiska knuten inte löses med ett anslagshugg kommer regeringen Löfven att få lägga en försvarspolitisk proposition utan stöd i riksdagen. 

Försvarsberedningen har lagt ett genomarbetat förslag som alla partier står bakom, men problemet är socialdemokraterna inte är beredda att betala notan (något som ytterligare kompliceras av notan ser annorlunda ut sedan tidigare okända kostnader dykt upp). Kort sagt, man fortsätter år av springnotspolitik. 

Man skulle kunna tycka att det när regeringen inte vill betala för det nationella försvaret, vore det skäl att ta de säkerhetspolitiska steg som skulle innebära att Sverige får större utväxling på insatta medel, det vill säga ett medlemskap i Nato. Steget till en formell allians ju är dessutom minimalt, men likväl gör det stor skillnad att vara eller inte var medlem.

I ett läge där USA under president Trump väljer att försvaga den transatlantiska länken – senast med aviserad minskning av de amerikanska styrkor som är stationerade i Tyskland – vore det också ett sätt att stärka det europeiska Nato. Visst kan man hoppas på ett presidentbyte till hösten men även om det skulle bli väsentligen annorlunda med Biden i Vita huset, är det realistiskt att räkna med att Europa framöver blir mindre viktigt för USA. Asien och Kina är så att säga det nya Europa.

Det borde i sin tur påverka regeringens politik att ha USA som säkerhetspolitiskt ankarfäste. Man skulle i alla fall kunna tycka att det nyligen klubbade regelverket rörande operativt militärt stöd med Finland också skulle omfatta övriga Norden. Det skulle dessutom ligga mer i linje med Sveriges ensidiga Solidaritetsförklaring (som omfattar alla medlemsländer i EU). 

Dissonansen i försvarspolitiken understryks av att (i alla fall) försvarsminister Hultqvist står bakom försvarsberedningens slutsats i rapporten Motståndskraft om att : ”Ett väpnat angrepp kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige.”

Sedan rapporten publicerades 2017 har både Must och Säpo tecknat en fortsatt mörkare hotbild inte minst med cyber i fokus. Men det är också viktigt att ta till sig den analys som försvarsberedningen gör av den globala utvecklingen. Även kriser långt bort påverkar Sverige. Den hotbilden har också blivit mörkare. Vi får inte vara främmande för tanken på ”skott i Sarajevo” i, för att ta ett exempel, Taiwansundet.

Finansminister Andersson och försvarsminister Hultqvist brukar som skäl till snålheten hänvisa till kostnaderna för att motverka det ekonomiska effekterna av corona. Men det finns en väg framåt. Den som Stefan Löfven i en artikel i Financial Times (16/6) vill gå i fråga om EU:s stödpaket märkt corona. 

Han betonar att krisåtgärderna inte får blandas ihop med andra utmaningar och vad gäller nästa EU-budget slår han fast att när nya prioriteringar görs krävs det omprioriteringar. Allt kan inte vara lika viktigt. Löfven har också helt rätt när han konstaterar att det är särskilt viktigt att medel endast används när man vet att de kommer att göra verklig skillnad. Och vad kan vara viktigare än rikets säkerhet?

Publicerad i Svenska Dagbladet 23/6 2020.

Read More

2015 moderaterna gjorde upp med regeringen om försvaret till 2020. I den s k försvarsöverenskommelsen ingick även C och KD. Liberalerna i Fp hoppade av förhandlingarna med motiveringen att anslagsökningen var otillräcklig i förhållande till behovet av att stärka försvarsförmågan. Den bedömningen var man inte ensam om den.

Under resans gång visade det sig dessutom – som det också varnades för – att kostnadsberäkningarna var ihåliga. Extra anslag tillfördes därför. Trots det mäktade Försvarsmakten inte med att uppfylla försvarsplanen.

Inför det kommande försvarsbeslutet har Ulf Kristersson slagit fast att moderaterna inte ännu en gång kommer att ställa sig bakom ett underfinansierat försvarsbeslut.

Det är viktigt att Kristersson håller fast vid detta nu när förhandlingarna är inne i slutskedet – både för den egna trovärdigheten och för försvaret. Deadline för den återinkallade Försvarsberedningen är satt till den 15 maj. Proposition ska sedan läggas i september för beslut senare under hösten.

Kort sagt, det får inte bli samma ritual som i tidigare försvarsbeslut; politikerna trycker in mer förmåga än vad man är beredda att betala för, och Försvarsmakten planerar med orealistiska prislappar.

Ett transparent och ekonomiskt hållbart försvarsbeslut är en framtidsinvestering i en bättre försvarspolitik. Men Sverige behöver också ett långt starkare försvar. Regeringen var dock inte ens beredd att finansiera Försvarsberedningens förslag från förra året i rapporten Värnkraft. Det ledde till att enigheten sprack och har därefter följts av turer, räkneövningar och politiska piruetter.

På vägen har nya kostnader dykt upp. Enligt ÖB skulle det saknas 55 miljarder. Slutsatsen är att utan anslagsökningar utöver dem som förslogs i Värnkraft med en successiv årlig tillväxt upp till 84 miljarder 2025, är det bara möjligt att uppfylla Värnkraft till 50 procent (och 75 procent till 2030). Ytterligare 15 miljarder i fördyringar har inte gjort bilden ljusare. Lägg därtill att viljan att stärka det civila försvaret också kommer att kosta.

Peter Hultqvist har prövat att lösa ut frågan om regeringens bristande betalningsvilja genom smörgåsbordstaktik; plocka upp delar av förslagen till Värnkraft till ett smalare försvarsbeslut på framför allt arméns bekostnad, men som ändå ska vara en helhet. Men Försvarsmaktens problem är ju inte precis övervikt utan snarare motsatsen. Det räcker inte med att försvarsministern – liksom han gjorde 2015 – talar om oerhörda och historiska satsningar. Och hotbilden har inte precis blivit ljusare.

Försvarsberedningen blickar ju framåt mot 2030 och det finns risk för att ekvationen löses ut genom i praktiken oförpliktigande åtagande bortom 2025. Eller att haka fast vid procentmål i en tid när ekonomin dyker och därmed öka försvarsanslagens andel av BNP. Det är inte någon lösning.

Och ja, i Coronans tid tydliggörs även allvarliga brister på andra områden som också kostar och att det i sin tur inskränker utrymmet för att öka försvarsförmågan. Men det är inget riktigt argument utan en bortförklaring.

Publicerad i Säkerhetsrådet 12/5 2020.

Read More

Några kanske minns kanske TV-programmet Partaj med Margareta Sjödin i rollen som dum blondin med den stående repliken: Har jag gjort bort mig nu igen? Jag kom att tänka på den när finansministern Magdalena Andersson häromdagen lade fram vårpropositionen. Det var inte på grund av att Andersson är blondin och inte heller att hon skulle vara dum, utan just därför att hon ännu en gång har gjort bort sig när det gäller försvarspolitiken.

Gång efter annan har Andersson i ord och handling agerat bromskloss när det gäller att betala för rikets säkerhet och i praktiken kört över regeringens mer säkerhetsinriktade försvarsminister. Denna gång gäller det en utebliven ökning av anslaget till Totalförsvarets rekryteringsmyndighet.

Det uteblivna anslaget är också ytterligare ett exempel på bristen på sammanhängande tänk i försvarspolitiken. I regleringsbrevet 2018 uppdrogs åt Totalförsvarets rekryteringsmyndighet att:

”redovisa hur planerade och beslutade volymökningar de kommande åren, inom grundutbildningen med värnplikt och polisutbildningen, kommer omhändertas. Myndigheten ska även undersöka förutsättningarna för att omhänderta en eventuell ökning av utbildningsvolymerna till grundutbildning med värnplikt under nästa försvarsbeslutsperiod. Olika tänkbara scenarier för volymutveckling ska analyseras. Ett sådant scenario är t ex förslagen på volymökningar som framgår i utredningen En robust personalförsörjning av det militära försvaret (SOU 2016:63).

Totalförsvarets rekryteringsmyndighet ska redovisa hur de samlade volymökningarna som beskrivs påverkar myndighetens behov av resurser, t ex gällande lokaler och personal. Myndigheten ska även identifiera och redovisa de tidpunkter då beslut måste finnas på plats för att möjliggöra att volymökningarna kan omhändertas i tid.”

Myndigheten återrapporterade hösten 2018 i Analys av olika volymökningars påverkan på resursbehovet och konstaterade bland annat att den kapacitetsökning som hade skett och skulle ske inte var tillräcklig för att möta den av politikerna efterfrågade ökning av antalet prövningar. För att klara detta skulle det behöva etableras ytterligare en provningsenhet utöver de i Stockholm och i Malmö.

Det klargjordes också att tiden för att hitta och utrusta lokaler samt rekrytera personal kunde uppskattas till två år.

Och så gick tiden. Inget hände.

Mer än att den politiska efterfrågan på fler värnpliktiga ökade.

I enlighet med regleringsbrevet 2020 påbörjades planeringen men besked om anslag uteblev. I budgetunderlaget 2021–2023 från i februari i år framhölls att det skulle krävas ett beslut om finansiering senast i den nu lagda vårbudgeten för att säkerställa att den nya provningsenheten lokaliserad till Göteborg skulle vara i drift 1 januari 2022.

Och beskedet från finansminister Andersson (och regeringen Löffven) blev alltså negativt.

Och så fortsätter tiden att gå.

Det finns lite olika bud om hur många fler som ska göra värnpliktiga men helt klart är att de blir fler. Försvarsberedningen har föreslagit att antalet växer till 8 000 per år från och med 2024 (och för att fylla en plats krävs i genomsnitt 3,5 mönstringar). Eftersom myndigheten även testar inför officers- och polisutbildning kommer man redan 2021 att slå i kapacitetstaket på 28 000 prövningar per år.

Förmågeglappet kommer sedan att öka under försvarsbeslutsperioden. Om kapacitet inte tillförs kommer glappet 2025 att uppgå till mer än 10 000 prövningar (motsvarande knappt 25 procent av testbehovet). Kanhända vaknar politiken till liv innan dess, men redan en förskjutning i tiden från 2022 till 2023 med ett testglapp på 2 600 prövningar får följdverkningar.

En viktig slutsats som kom fram i diskussionen om stridsflyg och luftförsvar var att det rör sig om ett system av system. Det är helheten som är utslagsgivande för förmågan. I själva verket är detta en bra beskrivande bild för Försvarsmakten. Det är en helhet. ”Saker och ting” hänger ihop – och hänger de inte ihop blir resultatet därefter. Det uteblivna anslaget till rekryteringsmyndigheten kan Magdalena Andersson kanske tycka vara en småsak. Det är det inte. Typ. Att krigsorganisationen inte kan fyllas upp med värnpliktiga.

Publicerad i Säkerhetsrådet 17/4 2020.

Read More

Precis som i Sverige ledde utbrottet av covid-19 till brist på sjukvårdsmateriel i Finland. Till skillnad från i Sverige kunde man dock öppna sina hemliga beredskapslager för att möta sjukvårdens behov. I Sverige är den strategiska reserven avvecklad till ett som nu alla inser mycket högt pris.

På frågan ”varför vi inte längre ansågs behöva beredskapen”, svarade socialminister Lena Hallengren att ”vi är i en extraordinär kris och jag vill inte peka finger på någon, för det är många som behöver tänka till över de system som vi har haft och hur vi har rustat oss”.

Kort sagt, skyll inte på regeringen. Men är det så enkelt? Hösten 2018 tillsatte dåvarande socialministern Annika Strandhäll en utredning om hälso- och sjukvårdens kapacitet att hantera allvarliga kriser. Hon poängterade dock att ”utredningen inte handlar om att vården inte har klarat sitt uppdrag utan om att se till att svensk hälso- och sjukvård också i framtiden kan hantera kriser och katastrofer”.

Krisinsikten satt alltså inte särskilt djupt – och detta trots att en rad utredningar och rapporter tidigare pekat på allvarliga brister i beredskapen. Ett exempel är utredningen ”Åtgärder vid allvarliga krissituationer” som kom redan hösten 2013 i vilken en rad problem identifierades, men som i stället för att ha lösts alltså blev föremål för en ny utredning.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att regeringen Löfven har ansvar för den senfärdigheten. Coronakrisen fogas därmed in i raden av ”affärer” och ”skandaler” som rör säkerhet och sårbarhet. Men upprinnelsen ska sökas längre tillbaka i tiden.

I sin memoar ”Min väg, mina val” (Albert Bonniers förlag 2007) skriver en stolt och nöjd Göran Persson om nedmonteringen av totalförsvaret från 2,6 procent av BNP 1994/95 till 1,4 procent budgetåret 2006/07:

”Processen tog tolv år, det vill säga hela min tid som finansminister och statsminister. I grova drag resulterade den i en halvering av försvaret… Gamla strukturer som funnits kvar ända sedan statsminister Tage Erlanders tid under kalla kriget har äntligen kunnat avvecklas.”

I den processen försvann också de hemliga beredskapslagren. Även om det mesta under Perssons tid handlade om försvarsuppgörelser mellan S och C var alla med på inriktningen av försvaret, som också fortsatte under alliansregeringarna. Det var ett kollektivt politiskt misslyckande, format av en tilltro till att den eviga freden brutit ut i Europa och att Sverige därmed kunde välja sina strider. I Finland var det kollektiva minnet ett annat. Totalförsvaret bevarades.

I en ny studie med den talande titeln ”När totalförsvaret föll samman” (Bihäfte till Kungliga krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift) granskar Katarina Engberg försvarspolitiken 1999–2005. Engberg som själv var med som tjänsteman på försvarsdepartementet, är inte lika nöjd som Persson.

Frågan vad att göra med försvaret var tänkt att med början i mitten på 1990-talet besvaras under en så kallad strategisk time-out på tio år under vilka ett väpnat anfall på Sverige ansågs som osannolikt. Det var inte feltänkt. I och med försvarsbeslutet 2004 försvann dock den grundläggande försvarsförmåga som skulle utgöra grund för anpassning till ett sämre säkerhetspolitiskt läge.

In tågade i stället experimentet nätverksförsvar med nyckelord som flexibilitet och kompetenser som byggstenar i ett litet, expeditionärt försvar och med försvarsplanering för internationell insats. Själva idén om ett totalförsvar försvann. Det civila försvaret skildes från det militära och ominriktades från en aktörsstyrd hotbild till funktionella sårbarheter. Hotbilden breddades.

På ett annat plan kan det som sker beskrivas som en banalisering när försvarspolitiken fylls av visionära koncept med svag förankring i verkligheten. Påhejad av utländska och svenska industriintressen blev tänkandet mer teknokratiskt.

Engberg är tydlig med att det är Försvarsmakten som hade (och har) problemformuleringsinitiativet. En lärdom att ta med i den försvarsdebatt som nu förs är alltså att det inte alls är säkert att Försvarsmakten vet bäst.

En annan slutsats är att försvarspolitiken skulle behöva en motsvarighet till det finanspolitiska rådet, eller i alla fall en, som Engberg efterlyser för Försvarsmakten, oberoende granskningsinstans. Hon varnar för särintressen och en generellt inom politikområdet dålig kunskap om försvarsekonomi.

Bra att Försvarsberedningen tog initiativ till ”förstudien”. Visst vill man veta mer.

Gästledare publicerad i SvD 9/4 2020.

Read More

Coronakrisen har visat att vår beredskap inte är god. Den hade kunnat ha varit så mycket bättre om totalförsvaret inte hade avvecklats när den eviga freden antogs ha brutit ut. Vi hade något som fungerade i volym och över landet i form av fältsjukhus och beredskapslager.

Rimligtvis blir ett resultat av Covid-19 omtänk både kring behovet av fältsjukhus och just-in-time. Viruset ställer också frågan till den nu återinkallade Försvarsberedningen om de föreslagna dryga 4 miljarder kronor verkligen är tillräckligt. MSB har äskat mer. För den som tidigare tvekat om svaret, torde det nu vara givet. Det vill säga nej.

Försvarsberedningen ska även hantera regeringens vilja att betala mindre än beredningen föreslagit för det militära försvaret och Försvarsmaktens önskan om delvis andra prioriteringar. Frågan om tillväxt till 1,5 procent av BNP till 2025 räcker, är dessutom redan besvarad. Med ett nej.

Samtidigt har Coronaviruset försatt välden i ett ekonomiskt chocktillstånd. Också för Sveriges del får detta stora samhällsekonomiska konsekvenser som gör att konkurrensen om medlen i statskassan hårdnar. Trycket på att gå snabbare fram med att återupprätta det civila försvaret kommer att vara starkt. Trycket får dock inte minska på att göra detsamma med det militära försvaret.

Kort sagt, om regering och riksdag inte förmår prioritera blir nästa försvarsbeslut ännu en övning i att igen i eftertid utbrista: vi var naiva.

Opinionen borde vara möjlig att vinna för en prioritering av rikets säkerhet. Ett exempel på detta är den positiva responsen på broschyren Om krisen eller kriget kommer. Ett annan är det stora intresse som Försvarsmaktens uppvisningar väcker. Ett tredje är att militärer i uniform på stan nu inte längre häcklas för ”stridspittar”.

Sett till media har bevakningen blivit så mycket mer omfattande både i riksmedia och lokalt. Det kanske bästa exemplet på att synen har förbättrats är två kulturartiklar i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Båda är positiva.

Hösten 2018 visade Stockholms stadsteater en dramatisering av Bertha von Suttners pacifistiska roman Ned med vapen (Suttner tilldelades Nobels fredspris 1905). Dramatiseringen var gjord av Stina Oscarson. Inför premiären anordnades ett samtal mellan mig och Oscarson om bland annat kärnvapen och Nato.

Det var inte mycket som vi var eniga om, om man säger så.

Det enda var nog att det är viktigt att samtala.

Döm om min förvåning när jag i samband med att Rikskonferensen i januari ägde rum läste en kulturartikel i SvD signerad Stina Oscarson. Utgångspunkten är ett samtal som hon hade med Försvarsmaktens hållbarhetschef Naznoush Habashian. Således handlade den gången varken kärnvapen eller Nato utan miljö. Likväl är artikeln intressant.

Ingen expert på Högkvarteret kommer någonsin kunna få mig att tro att våld är ett bra sätt att lösa konflikter på men jag måste ändå erkänna en växande ödmjukhet inför det faktum att Försvarsmakten– trots sitt grunduppdrag – ändå verkar sträva efter att göra så lite skada möjligt. Och allteftersom samtalet fortskrider får jag svårare att håna det faktum att Jas kan flyga på 100 procent förnybart bränsle eller att Sverige varit drivande i arbetet med att sätta standarder för miljöarbete inom både EU och Nato.

Och vidare:

När jag går ut från Högkvarteret har jag fortfarande inga siffror på försvarets del av våra samlade koldioxidutsläpp men jag inser att den artikel jag hade tänkt skriva inte längre är möjlig. Vi har ett demokratiskt fattat beslut att vi ska ha ett försvar och det finns spelregler i en demokrati som i tider som dessa känns viktigare att värna än att skriva något som riskerar att bidra till ökad polarisering. 

Kulturjournalisten Greta Thurfjells artikel i DN, också den från januari i år, är av en annan kaliber, men också den intressant med sina för några år sedan helt omöjliga vinklar. Den ena är att ÖB är snygg och trygg. Den andra är värnplikt som lösningen på vad som kallas manlighetens kris.

Jag är ingen så kallad möpare – militärt överintresserad person – inte egentligen, även om jag vid ett flertal tillfällen sett Försvarsmaktens dramatiska reklambilder och drabbats av en för mig mycket onaturlig känsla av patriotism, och även om jag brister i gråt av blotta tanken på den där plötsliga röda rutan i Om krisen eller kriget kommer-broschyren, den som meddelar att ´om Sverige blir angripet av ett annat land kommer vi aldrig att ge upp´.

Och vidare:

Nej, det som muntrar upp mig är att tidningarna under dessa välsignade januaridagar publicerar så många bilder på överbefälhavare Micael Bydén…Inte nog med att överbefälhavare Micael Bydén är en av de mest attraktiva offentliga personerna vi har i det här landet, och inte har fått tillnärmelsevis tillräckligt mycket uppmärksamhet för sitt utseende – han verkar också besitta ett lugn som få andra högt uppsatta militära och politiska ledare kommer i närheten av. Det är något med hans ansikte som kort och gott inger respekt. ”Så länge han är vårt lands militäre ledare är jag trygg!” tänker jag, utan att veta det minsta om huruvida det ens föreligger något militärt hot mot Sverige eller ej.

Thurfjell skryter glatt över att inte ha några kunskaper varken om hotbild eller, för den delen, krisande manlighet. Likväl är det inte ointressant att Micael Bydén blir föremål för ett idolporträtt på DN-kultur.

Så det finns ett opinionsläge att söka politiskt stöd i.

Men det finns också motstånd.

När Försvarsberedningen nu omstartar sitt arbete är socialdemokraterna representerade av två partier. Ett som ser behovet av en stark fredsskapande försvarsmakt och ett annat som har sina rötter i 1980-talets fredsrörelse. Pierre Schori är en övervintrarna. I ett debattinlägg i DN spelar han cyniskt på Coronassträngar och kräver att Aurora 20 ställs in. De medel som därmed kan frigöras ska gå till att bekämpa Corona. Schori motiverar kravet med att:

Coronaviruset och miljöförstöringen är ytterst påtagliga hot, akutare och reellare än ryssen.”

Inget nytt på den S-fronten alltså. Det nya är att inlägget inte är publicerat på DN-debatt utan som en insändare.

Read More

Det råder redan brist på officerare och den bristen kommer att bli än mer påtaglig framöver när försvaret ska växa. Att Försvarsmakten nu har infört ett temporärt stopp för återanställning av yrkesofficerare och civila medarbetare är en indikation i det lilla på hur illa politikområdet sköts. Tanken går snarare till en såpopera än till politik eller förvaltning som rationellt handlande.

Det finns mycket som kan tilläggas i fråga om förmågor, tajming och avvägningar i Försvarsberedningen slutrapport ”Värnkraft”. Det är dock det försvar som beredningen enades om, men som sprack på Socialdemokraternas ovilja att ställa sig bakom finansieringen. Sprickan blev ännu större när ÖB presenterade en alternativ plan som innebär att till 2025 kommer endast 50 procent av beredningens förslag vara på plats och 75 procent 2030. Det blev en riktig cliffhanger.

I syfte att lösa ut motsättningarna tillsatte förvarsminister Hultqvist en så kallad analysgrupp. I väntan på nästa avsnitt kan man fördjupa sig i rapporten Sammanställning av skillnader mellan Försvarsberedningens rapport Värnkraft och Försvarsmaktens underlag inför den försvarspolitiska propositionen med mera. Det är en olöst gåta i rapporten hur riksdagspolitikerna och Försvarsmakten har kunnat arbeta tillsammans i beredningen utan att som det verkar ha kommunicerat.

Försvarsministerns verbala paradgren har varit ambitionen att skapa ordning och reda i försvarsekonomin – samt vägra delta i anbudstävlan om försvarsanslagets storlek.

Försvarsbeslutet 2015 var dock sannolikt historiens mest underfinansierade, något som är en förklaringsfaktor bakom diskrepansen mellan försvarsberedningens förslag och Försvarsmaktens. En annan faktor är att Hultqvist faktiskt varit med och bjudit – fast under.

Kort sagt har försvarsberedningen byggt sitt försvar på en lösan ekonomisk grund. Ingångsvärdena har varit fel. Av cirka 100 miljarder i tänkta friska pengar 2021–2025, var hälften redan intecknade av Försvarsmakten för andra ändamål. Eller rättare sagt, det handlar om 36 miljarder kronor för verksamhet och 24 miljarder i underbud från Hultqvist i form av otillräcklig kompensation för prisökningar. För perioden 2025–2030 saknas 10 miljarder till och i realiteten ännu mer eftersom Högkvarteret inte har räknat på alla förslag.

Till turerna hör att de politiska partiernas representanter i analysgruppen inte har fått information om vad som har intecknats. Ja, i själva verket har de inte fått någon hemlig information alls (eftersom gruppen inte formellt har kunnat beläggas med sekretess). Så visst finns skäl till undran. Är det relaterat till inriktning? Eller kanske till försvarsindustrin?

Efter analysgruppens debacle är det enda rimliga att åter kalla in försvarsberedningen. Det vill dock inte försvarsministern, som vill behålla initiativet och lägga locket på i de kommande förhandlingarna om försvarsproposition och försvarsbeslut. Det som väntar är ett politiskt lackmustest för viljan att prioritera rikets säkerhet – lösa ut i alla fall en del av de knutar som blottlagts – genom att tillföra medel utöver den förstärkning som redan aviserats av försvarsberedningen. Alternativet är att helt plocka bort eller skjuta på tillförandet av förmåga. Kort sagt, fortsätta att hantera rikets säkerhet på lösa boliner.

Inte blir man precis lugnad av försvarsministerns ord om att ”min bestämda uppfattning och ambition är att vi inte ska ha någon underfinansiering i ett kommande försvarsbeslut”.

Gästledare i Svenska Dagbladet 24/2 2020.

Read More

Plus ça change, plus c’est la même chose. Det är Putins Ryssland sammanfattad i Jean-Baptiste Alphonse Karrs sentens. Efter Putin kommer Putin. Ledarens tid som president går formellt ut 2024, men det problemet är nu löst med en konstitutionell förändring som lämnar öppet för honom att sitta kvar vid makten. Med det schackdraget har det också (i alla fall tillfälligt) sats punkt för frågan om vem som ska efterträda Putin – och de klan- och personstrider som den hade kunnat ge upphov till.

Samtidigt fortsätter utrymmet för kritik och opposition att skruvas åt.

Systembevarande är ordet ­­– för en stat som till sin karaktär bäst kan beskrivas som en demokratur och en kleptokrati med stormaktsambitioner. Och ambitionerna ärsannerligen gränslösa. 2014 inleddes det fortfarande pågående kriget mot Ukraina. Krim annekterades. Krim russifieras och militariseras (möjligtvis också med kärnvapen). Med den olagliga annekteringen av Krim som utgångspunkt försöker Kreml dessutom etablera suveränitet ”på marken” i Kertjsundet, Azovska sjön och i Svarta havet.

I utbrytarregionerna i Donbass utfärdas ryska pass. Det tyder på att samma procedur väntar som i fråga om de två georgiska utbrytarregionerna Abchazien sedan 2000 och Sydossetien, i vilka ryska pass började utfärdas 2000 respektive efter augustikriget 2008. Båda har erkänts som stater av Ryssland men är avtalsmässigt snarare att likställas med ryska regioner.

Ryssland undergräver dessutom Georgiens suveränitet genom s k gränsetablering, genom vilken gränsen flyttas 50 eller 100 meter och upprätthålls av rysk militär.

I Arktis hävdar Ryssland suveränitet över den fria sjöfarten. Man vill riva upp Svalbardtraktaten och tar sin hand från avtalet med USA om uppdelningen av Berings sund. Nyligen förklarade biskop Mitrofan att Sør-Varanger i Finnmark är ortodoxt land. Och vänder man blicken mot Östersjön har det ryska UD:s talesperson hävdat att fredsfördraget med Estland från 1920 inte är giltigt.

Till modus operandi hör legosoldater, lönnmord och påverkansoperationer. Men också maktprojektion genom militär närvaro eller simulerade anfall. Putinland drar sig inte heller för att använda det vapen som gör det till ett land större än det i verkligheten är; kärnvapen. Det gör man genom öppna eller indirekta hot om att sätta in kärnvapen (senast uttryckt i Göteborgsposten 20/1).

Det finns en beredvillighet att utnyttja taktiska kärnvapen i syfte framkalla önskvärda beteenden, till exempel att inte svara militärt på ett nytt Krim.

Ryssland pressar på. Vi måste skaffa oss förmåga att kunna hålla emot. Höja tröskeln tröskeln rejält för oinbjudna gäster – också från andra håll. Det är debatten nu måste handla om.

Publicerad i Säkerhetsrådet 1/2 2020.

Read More

För sju år sedan, i januari 2013, sjukskrev sig dåvarande överbefälhavare Sverker Göranson på grund av långvarig utmattning. På den tiden förnekades riskbilden mot Sverige. Försvaret betraktades som ett särintresse och den försvarspolitiska debatten handlade om nedskärningar. Sedan Sverker Göranson i en intervju med Svenska Dagbladet (30/12-12) hade berättat att försvaret bara skulle kunna skydda landet i en vecka vid ett anfall hade det tagit hus i helsike. Särskilt upprörda var företrädare från Rosenbad, eftersom den officiella linjen var att försvaret skyddade hela Sverige. 

Några dagar senare gjorde ÖB en halv reträtt. Han sade att beredskapen var tillräckligt god för att Sverige skulle hinna rusta upp i tid. Det skulle finnas varslingstid.

Ett år senare inledde Ryssland utan förvarning kriget mot Ukraina, där man ockuperade och annekterade Krim. Det kriget pågår fortfarande. Föreställningen att Sverige har gott om tid är nu borta, men i försvarspolitiken lever det långsamma tänkandet kvar. 

Pengar har sedan dess visserligen skjutits till för att genomföra Försvarsbeslutet 2015. Även inför nästa års försvarsbeslut görs en ekonomisk satsning som, med viss rätta, beskrivs som historisk av försvarsminister Peter Hultqvist. Men beloppen når ändå inte upp till den nivå som Försvarsberedningen anvisade i sin slutrapport Värnkraft. Därför har vi en animerad diskussion om försvarspolitiken och Försvarsmaktens överprövning av beredningen.

Nuvarande överbefälhavare Micael Bydén räknar med att beredningens förslag kommer vara genomförda till 50 procent 2025 och 75 procent 2030. Fokus ligger på ökad tröskelförmåga, att avvärja hot, och mindre fokus ligger på stridsförmåga i Sverige. Armén får stryka på foten om ÖB får sin vilja igenom. 

I en intervju med DN (18/1) beskriver Bydén omläggningen av försvarspolitiken som en ”mental utmaning”. Det kan beskrivas som att Försvarsmakten lider av växtvärk. Men den verkliga värken är att försvaret inte växer tillräckligt snabbt. Varför inte låta ÖB precisera vad som snabbt skulle kunna göras om mer pengar tillkom? En annan väg framåt rör det säkerhetspolitiska fundamentet ”ju mer vi är tillsammans”. Kan man snabba på fördjupningen av det nordiska försvarssamarbetet? 

Sverige brukar beskrivas som fredskadat. 200 år utan krig, en efterkrigstid av officiell alliansfrihet och en tro på evig fred efter Sovjetunionens fall. Det är dags att byta inställning. Och det enklaste sättet att snabbt höja tröskeln handlar om att tänka utanför fredsboxen, exempelvis fundera på kryssningsrobotar som ger Sverige möjlighet att slå mot fiendens territorium. Kryssningsrobotar ger en avskräckningseffekt som Sverige med sitt miniförsvar inte har råd att säga nej till. I händelse av konflikt kan kryssningsrobotar vara ett kostnadseffektivt sätt att eskalera till en nivå där vi får hjälp.

Någon ansvarskännande minister i regeringen Löfven borde också reagera på det indirekta hot om kärnvapenanvändning mot Sverige som den ryska ambassaden nyligen kom med (GP 20/1). På frågan från G-P hur Ryssland skulle reagera om Sverige lät USA eller andra Natostater använda svenskt territorium för militära syften vid en konflikt blev svaret: ”Det scenariot verkar rent hypotetiskt eftersom Rysslands pålitliga potential av kärnvapenavskräckande är den bästa garantin för att en sådan konflikt aldrig sker.” Att regeringen säger ifrån gentemot Kreml är i sig tröskelhöjande och det minsta vi kan begära.

Gästledare i Svenska Dagbladet 31/1 2020.

Read More

Det är inte många år sedan rikskonferensen i Sälen präglades av risk- och hotbildsförnekelse. Den tiden är förbi. 2020 är bilden realistisk och fördjupad – utmynnande i slutsatsen att den bara blir mörkare. Vad som saknas i uppräkningarna är samlande begrepp som fångar upp en ny och så mycket komplexare verklighet. Som att geografin återigen har blivit central men samtidigt i andra avseenden är helt irrelevant. Eller att angrepp kan ske utan att angriparen ens kan identifieras.

I Sälen rådde det alltså inte någon brist på allvarsamhet. Mot bakgrund av oviljan att tillskjuta resurser uppstår dock viss kognitiv dissonans. Det gäller både det militära och det civila försvaret.

Visst kan det kännas bra när ÖB Micael Bydén redovisar raden av förmågehöjande nyheter under innevarande försvarsbeslut. Men vad innebär det egentligen att ”vi har kommit långt under de här fyra åren”? Har vi verkligen kommit långt i förhållande till sådant som rysk förmågeutveckling eller hur hotbilden har förändrats? Ligger det inte en fara i att signaler om kognitiv balans minskar trycket på politisk handling?

Dissonansen kring Försvarsberedningens beställning av försvarsbeslutet 2021–2025 vs Försvarsmakten militära råd, understryker dessutom att beslutsmodellen inte är optimal. Vore det inte rimligare att ÖB med utgångspunkt från regeringens ekonomiska ramar fick i uppdrag att komma med sitt militära råd, som sedan blev föremål för politik. Omvärldsbeskrivning, konsekvenser för Sverige och precisering av svenska nationella intressen kunde samtidigt överlåtas till en grupp experter och sedan ingå i underlaget för den politiska beredningen.

FÖ och UD verkar ha slutit fred. I Sälen visade Ann Linde att Sverige har fått en ny utrikesminister genom att i sitt tal – till skillnad från Margot Wallström – ansluta sig till Försvarsberedningens formulering om att vi inte kan utesluta ett väpnat angrepp eller användandet av militära medel mot Sverige. Det innebär att utrikesministern och försvarsministern inte längre har två sinsemellan stridande uppfattningar om hotbilden.

Bra i sig, men också viktigt för att få större utväxling på den samlade säkerhetspolitiken när försvars- och utrikespolitiken inte längre utmärks av kognitiv dissonans.

I Peter Hultqvists anförande var det enskilt viktigaste att han lyfte upp kärnvapenfrågan i ett annars förbisett närområdesperspektiv:

”I vårt närområde har vi under det senaste decenniet kunnat se Ryssland utöka sina övningar, på ett sådant sätt att den ryska kärnvapenförmågan tydligt ska framgå. Det är en kraftfull säkerhetspolitisk signal från rysk sida. I oktober förra året genomförde Ryssland vad som framstår som den största kärnvapenövningen sedan 1991, Grom 2019. Övningen omfattade ett eskalerande scenario, som avslutades med ett ryskt kärnvapenanfall.”

Årets upplaga av Rikskonferensen i Sälen blev en imponerande uppvisning av hur mycket som sker och på så många fronter för att stärka totalförsvaret. Samtidigt blev det en påminnelse om hur mycket som återstår, hur mycket tid som gått förlorad – och dessvärre lär fortsätta att förloras.

I sitt anförande erinrade ÖB om en slogan som är hämtad från Försvarsmaktens rekryteringskampanj:

”För allt det som ännu inte har hänt.”

Alltså en erinran om försvarsmaktens uppgift att värna samhällsskick och suveränitet – ytterst i krig men med en så avskräckande försvarsförmåga att hotbilden inte blir verklighet. Det är ett helt centralt budskap. Tyvärr sammanfattar också samma slogan det rådande läget i totalförsvaret.

Publicerad på KKRvA:s blogg Försvar och Säkerhet 17/1 2020 och i SvD/Säkerhetsrådet 18/1 2020.

Read More