Claes Arvidsson

Archive
Vladimir Putin

Nato-toppmötet i Bryssel 11-12 juli inramades av Donald Trumps misstroskapande av hur hållfast USA:s engagemang för Europa är. Det är allvarligt och sammantaget med Trumps agerande i andra sammanhang med Putin som vän och EU som fiende skapar det en osäkerhet kring innebörden av artikel 5. Samtidigt – och med USA som drivande kraft – antogs en deklaration som tydligt utpekade Ryssland som ”etta” i hotbilden. Konkreta beslut fattades med syfte att stärka säkerheten i Europa (Nato Readiness Initiative).

Paradoxen är således att Nato:strovärdighet både minskade och ökade. Det finns ”vuxna” i Ovala rummet, men samtidigt kommer man inte bort från det faktum att Trump är president och ÖB.

I skuggan av de stora rubrikerna undertecknades dessutom en gemensam deklaration mellan Nato och EU – med stor potentiell betydelse för ”integrationen” dem emellan. Relationen beskrivs i termer av ett strategiskt partnerskap med ett klargörande av samarbetsområden och roller. Nato ska även fortsättningsvis utgöra grundbulten i de allierades kollektiva försvar (de flesta EU-medlemmar är ju också med i Nato). Slöseri genom duplicering ska undvikas.

Samarbetsområden som utpekas är hybridhot, cyber, materiel och kapacitetsbyggande i södra och östra Europa samt inte minst viktigt militär mobilitet (ett militärt Schengen), anpassning av infrastruktur och borttagande av byråkratiska hinder.

PESCOblir ett slags nod för samarbetet – och ska vara öppet för deltagande från medlemmar i Nato som inte är med i EU. Också det ett sätt att stärka den transatlantiska länken.

Med det strategiska partnerskapet mellan Nato och EU kan det sättas definitiv punkt för den ibland uppdykande diskussionen om en Europaarmé, men partnerskapet (liksom besluten om att stärka Nato i Europa) kastar också ljus över den nu pågående diskussionen om att EU borde ha en strategisk autonomi. Med tanke på Trump är den diskussionen förståelig, men samtidigt verklighetsfrämmande. EU kan göra insats på egen hand, liksom genom konstellationer av europeiska stater (till exempel JEF). Det är dock USA som är själva ankaret för säkerheten i Europa. Ökat oberoende är en annan sak.

Det Europa kan göra – och som man redan borde ha gjort – är att ta ett större eget ansvar. Det gäller förstås även Sverige genom att stärka Nato genom ett svenskt medlemskap och betala försäkringspremien för vårt eget försvar av riket. Besluten vid toppmötet i Bryssel var en viktig motvikt till Trumpismen, men även bortom Trump är USA:s engagemang för Europa långsiktigt vikande.

Artikel publicerad på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg Försvar och säkerhet.

Read More

Att följa Donald Trumps presidentskap är som att i realtid uppleva en absurd dröm eller som att titta på en mix av Pang i bygget och House of Cards. Men det är mer spännande än roligt. Trots att det kan vara svårt att ta Trump på allvar, är det på allvar.

För några dagar sedan kom beskedet att USA:s justitiedepartement har åtalat tolv personer i den ryska militära underrättelsetjänsten GRU för att ha genomfört påverkansoperationer i samband med presidentvalet 2016. I en annan värld skulle en amerikansk president ha ställt in toppmötet med Vladimir Putin. I en annan värld hade det inte heller funnits misstankar om att det ihållande blånekandet från Trumps sida bottnar i att den pågående utredningen om att inblandning i valet också rör relationerna till den egna kampanjen.

Men det är den värld som vi lever i.

På sin väg mot Helsingfors via Bryssel och London hann Trump med att öka osäkerheten om USA:s åtagande i Nato (även om det också får betonas att Trump skrev under på den slutkommuniké som både innehåller steg för att stärka försvaret i Europa och står fast vid fast vid kritiken av och sanktionerna mot Ryssland). Trump uppmanade till en hård brexit och byte av premiärminister. EU beskrevs som en fiende. Putin fick en bättre recension än USA:s allierade.

Det ger en känsla av svindel att det mesta av försnacket inför toppmötet handlade om att den lättsmickrade och impulsive Trump i gengäld för en “deal” att skryta med till exempel skulle “godkänna” den ryska annekteringen av Krim eller säga sig villig att dra ned på den amerikanska militära övningsverksamheten i Europa.

Så vad blev det inte. Om inte annat eftersom Trumps faktiska manöverutrymme är begränsat. Vladimir Putin kan ändå vara nöjd. Toppmötet lanserades med samma inramning som under kalla kriget. Och det är precis det intryck som Putin vill ge – ett möte mellan två supermakter. Ändå blev det mer ett bara fototillfälle. Putin dominerade.

På den efterföljande presskonferensen tog Trump varken upp kriget i Ukraina, nedskjutningen av MH17 eller Novichok. Han svarade inte på frågan om vem han trodde på i fråga om rysk inblandning i valet 2016: FBI/CIA eller Putin. Inte heller utfärdade han någon varning för konsekvenserna om det skulle ske i framtiden. I stället verkade han ta på allvar Putins erbjudande om gemensam utredning.
Putin för sin del svarade jakande på fråga om han hade velat att Trump skulle vinna presidentvalet.

Dialog och bättre samarbete var frekventa ord med betoningen lagd på det särskilda ansvar som de två stora kärnvapenmakterna har. Vad det innebär är det ingen som vet. I Nordkorea går Ryssland som på andra håll egna vägar. Syrien var förstås i fokus, men huvudfrågan för Trump gäller Iran och där har Kreml ett synnerligen begränsat inflytande.

Visserligen ligger de ekonomiska sanktionerna fast – och i så måtto har de ryska förhoppningarna på Trump inte slagit in. Men på ett annat plan har de överträffats. Putin har fått mer hjälp än vad han i sina vildaste drömmar hade kunnat hoppas på i fråga om att så split i väst och sätta den liberala världsordningen under press.

Till skillnad från toppmötena under kalla kriget är det inte två världar som konfronteras. För båda är världspolitiken ett nollsummespel – och med offerkoftan på för det egna landets del. Båda gör politik till fake och infotainment. Båda har en värdegrund baserad på kristen fundamentalism, xenofobi och populism. Just det mönster vi ser spridas och splittra Europa. Det kommer mera. Det är på allvar.

Publicerad i Svenska Dagbladet 17/7 2018.

Read More

Vad är det för Ryssland vi ska förhålla till? Svar finns i stater som Ukraina och Syrien. Ett annat svar stavas Novichok. Ett tredje symboliseras av presidentvalet i USA 2016. Ett fjärde kan vara Iskanderrobotar i Kaliningrad. Tillsammans bildar de en regim som inte känner några egna gränser för sitt handlande.

Presidentvalet i Ryssland i mars var inget riktigt val. Det handlade om att Vladimir Putin skulle väljas. Flankerad av en grupp andra kandidater som skulle demonstrera Putins särställning, men också bidra till att öka valdeltagandet. När rösterna var räknade hade Putin fått 77 procent av rösterna. Valdeltagandet uppgick till 67 procent. Någon officiell statistik på valfusket har inte lämnats.

Putin hade inte något valmanifest och bedrev inte någon valkampanj. I stället kampanjade statskontrollerade medier på temat om hans oersättlighet. Putin som den store ledaren.

Putin blev tillförordnad president 1999 och ordinarie 2000. 2008 bytte han plats med premiärminister Dimitrij Medvedev. Efter att ha ändrat grundlagen blev Putin president igen 2012. Det är inte någon dålig gissning att konstitutionen kommer att ändras igen när mandatperioden går ut 2024. Allt för att ge honom en möjlighet att bli president på livstid.

Det betyder i sin tur att det politiska spelet om tänkbar efterträdare blir inställt och att politiken, eller vad man nu ska kalla den, fortsätter i gamla banor. Det finns inte heller några tecken på någon nymornad ekonomisk reformvilja. Ett skäl är förstås att det som behöver göras står i motsättning till intressestrukturen i den ryska kleptokratin.

Ett frågetecken är dock om den allt skapare sanktionspolitiken inte bara tär på oligarkernas förmögenhet utan också på deras tålamod. Från regimens sida har man dock både hemmavid och i Storbritannien och USA visat hur man handskas med ”förrädare”.

Ett annat frågetecken rör folkligt missnöje. Putin har utlovat en ljusnande framtid, men moderniseringen och uppbyggnaden av de ryska väpnade styrkorna kommer också fortsättningsvis att prioriteras. Missnöje kan dock hanteras genom fortsatt ökad repression, något som märktes redan efter valet. Putinland uppvisar alltmer totalitära drag.

I ”konstruktionen” av Putin som den store ledaren med historisk och traditionell anknytning både till Tsaren och till Stalin, odlas också föreställningen att om ”lillefar” bara visste om, så skulle det bli ändring på saken. Det lugnar.

Lugnande verkan ska också den bild ha av ett militärt (och moraliskt) hotande Väst, som konstant pressas på det ryska folket.  Allt i kombination och i kontrast till den likaledes kolporterade bilden av Ryssland som återuppstånden stormakt. Så typiskt att presidentvalet ägde rum den 18 mars, på årsdagen av annekteringen av Krim 2014.

Det finns alltså inget som indikerar att behovet av att ge systemet adrenalinkickar kommer att ändras. Putin är beroende av både konflikt och självhävdelse. Så frågan gäller snarare hur hotbilden utvecklas än att den avvecklas. Öppen konfrontation (med eller utan ”ställföreträdare”) eller att ta tillfällen i akt? Riskbenägenheten är i alla fall hög, samtidigt som tröskeln för att använda våld är låg.

Risken som regimen tar är förstås att den gapar över mycket. Kanske blir det för mycket. Särskilt om oljepriset blir för litet.

Publicerad i Försvarsutbildaren nr 3 2018.

Read More

Den bristande styrkebalansen mellan Väst och Ryssland diskuterades i två artiklar för SvD/Säkerhetsrådet av Folk och försvars tidigare generalsekreterare Lars Ekeman: Ryskt hitte-på om hotet från Nato respektive Militär styrka spelar förstås roll. Artiklarna byggde till stor del på två studier från FOI: Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2016respektive Västlig militär förmåga.

Slutsatserna understöds i en ny forskningsrapport från det amerikanska forskningsinstitutet RAND: Assessing the Conventional Force Imbalance in Europa: Implications for Countering Russian Lokal Superiority.

Författarna, Scott Boston, Michael Johnson, Nathan Beauchamp-Mustafaga & Yvonne Crane, konstaterar att medan Väst efter kalla kriget slut fokuserat på stabilitetsoperationer och lättrörliga styrkor, valde Ryssland en annan och tyngre inriktning som ger fördelar i strid med mekaniserade förband nära de egna gränserna med fokus på det Västra militärdistriktet.

Kännetecknande är rörlighet, eldkraft och förmåga försvarsgrensöverskridande samordnad strid. Materiel har moderniserats, fler yrkessoldater har anställts, fler förband hålls i hög beredskap och stridserfarenhet har erhållits i Ukraina och Syrien.

Slutsatsen är att Ryssland – givet den nuvarande styrkebalansen – kan ställa Nato inför ett snabbt fait accompli i Baltikum och sedan genom brinkmanship frysa konflikten. I konsekvens därav följer slutsatsen att Nato behöver höja tröskeln i Baltikum.

Tilläggas bör förstås att det gäller även Sveriges bidrag till försvaret i det nordisk-baltiska stridsområdet. Den mest påtagliga tröskeleffekten i svensk försvarspolitik är dock fortfarande regeringens oförmåga att hittills inte bara verbalt utan konkret i form av rejält höjda försvarsanslag inse att tröskeln behöver höjas.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 12/3 2018.

Read More

I ett gemensamt uttalande från Storbritannien, Tyskland, Frankrike och USA slås det fast att det inte finns någon annan rimlig förklaring till förgiftningen med nervgiftet Novitjok av Sergej Skripal och hans dotter, än att Ryssland är skyldig till dådet.

I den ryska trollfabriken är man av annan mening. Anklagelserna är ren och skär russofobi, kommer från USA, är en provokation av anti-ryska aktörer eller ett sätt att rättfärdiga de orättfärdiga sanktionerna mot Ryssland. Det kan också ha varit en olyckshändelse med gift från ett brittiskt laboratorium eller kanske en överdos.

Ryska UD påminde för sin del i en kommentar att Storbritannien inte borde tala ultimativt till en kärnvapenmakt. Ryska ambassaden i London skämtar om saken. Något beklagande har inte kommit. Ryska medier har påpekat att det var ett förväntat slut för förrädaren – på samma sätt som Vladimir Putin tidigare uttalat att det alltid slutar illa för sådana. Anklagelserna är sinnessjuka; lägg fram bevisen, efterlyser Kreml. Men även om de läggs fram kommer man att fortsätta blåneka. Det är rutinen – samtidigt som det ofta lite vagt antyds något annat.

Fallet Skripal fogar in sig i en lång rad mord och misstänkta dödsfall med anknytning till ryssar i väst som, kan det noteras, har accelererat under senare tid. Förgiftningar har också ägt rum i Ryssland. Oppositionsledaren Boris Nemtsov sköts ned på öppen gata.

Det är ovisst om attentatet sanktionerats på högsta nivå eller om det handlar om att visa framfötterna på lägre. I båda fallen säger det något om vad slags stat Ryssland är. I det senare fallet indikeras dessutom att systemet inte heller på detta område är under “kontroll”.

Budskapet kan tolkas som ett hot riktat mot personer som kan tänkas komma med avslöjanden, men också som en påminnelse till oss alla med innebörden att Ryssland inte skyr några medel. Få saker är mer brutala än nervgift. Och tabu.

Men fallet Skripal kan beklagligtvis också ses som ett cyniskt inslag i valkampanjen inför morgondagens “presidentval” i Ryssland, då Putin ska väljas till president för ytterligare sex år. Putin blev tillförordnad 1999 och ordinarie 2000. 2008 bytte han plats med premiärminister Dimitrij Medvedev. Efter att ha ändrat grundlagen blev Putin president igen 2012. Och nu är det alltså dags igen.
Det har framkallat viss oro i presidentadministrationen att valdeltagandet ska fortsätta att falla – och ändå har, enligt Golos, den officiella statistiken varit grovt förfalskad. Den uppblossande konflikten med väst om Skripal kan bidra till att mobilisera. Den kan göras till en bekräftelse på den berättelse som bär upp stödet för Vladimir Putin. Ryssland mobbas. Ryssland är hotat. Ryssland måste vara starkt. Och som det heter i en poplåtsvalfilm på Youtube finns det bara en ledstjärna bland stjärnorna. Gissa vem.

På samma sätt är det inte en tillfällighet att valet äger rum på årsdagen av annekteringen av Krim. En händelse som i Ryssland både förknippas med nationell stolthet och med bilden av landet som offer för dolska ränker från väst. Samtidigt blir det ett “fuck off ” till väst: Vi bryr oss inte.

I mobiliseringen av tänkbara soffliggare ingår även andra inslag i Putins politikarsenal. Väst är inte bara ett påstått militärt hot som måste bemötas militärt, utan också ett hotande moraliskt moras. På Youtube varnas för vad som kan hända om man inte går och röstar (på Putin). Man kan vakna upp till ett helt annat samhälle med påtvingat homosex och soldater av afrikanskt ursprung.

I årets valkampanj kandiderar Putin som oberoende kandidat. Fast han kampanjar inte och deltar inte i några valdebatter. Putin är landsfader. Eftersom han ändå dominerar den ryska offentligheten har han förstås inte heller något direkt behov av att synas. I sitt tal till nationen nyligen slog han på stora trumman i fråga om militär styrka, och lovade visserligen inte ryssarna guld och gröna skogar men att allt ska bli så mycket bättre de nästa sex åren.

I presidentvalet finns det egentligen bara en kandidat – fast det finns sju kandidater som representerar olika partier men har en sak gemensamt. Det ska locka till ökat valdeltagande. Huvudrollen är dock att få Putin att framstå i sin bästa dager. TV–debatterna har urartat till freak show. När Grudinins popularitet steg kom avslöjanden om att jordbruksdirektören är mångmiljonär med bankkonto i Schweiz…

Den ende som möjligtvis skulle ha kunnat utmana får inte ställa upp. Eftersom fru Justitia ser på lagen genom maktens ögon får Aleksej Navalnyj inte ställa upp. Resten är teater. Potemkinkulisser, fast i vår tid för folket. Visst framförs kritik, t ex mot korruptionen. Men det gör Putin också.

Det hålls val men inte på riktigt. Det är på sitt sätt en grundpelare i systemet att inget är som det är. Och på så sätt är det också en arvtagare till det Sovjetunionen som Putin nostalgiskt längtar tillbaka till: Borde aldrig ha upplösts. En historisk katastrof.

I Alexander Zinovievs sjuttiotalsromaner kläs systemets dubbelhet av. I retoriken. I den dåtida sovjetiska verkligheten. Detsamma görs i Putintid i romaner av Vladislav Surkov (skrivna under pseudonymen Nathan Dubovitskij men tillskrivna Surkov), men med den stora skillnaden att han anses vara huvudarkitekt bakom den så kallade “styrda demokratin”. Med partier som dyker upp och försvinner. Med stödtrupper i form av ungdomsorganisationer och stöd till bildande av kritiska NGO:s. Nåd och onåd. Svårgripbart. Förvirrat. Allt i rörelse.

Det som gör att Peter Pomerantsev, författaren till “Ingenting är sant och allting är möjligt” (Ordfront 2016), kallar Ryssland för en postmodern diktatur.

Vladislav Surkov anses dessutom vara en av manusförfattarna till dramat “Ukraina” och pseudonymen Dubovitskij har för sin del skrivit roman om icke-linjär krigföring. Eller hybridkrigföring. Som, kan det sägas, praktiseras i trollfabriken. I form av ryskt stöd till högerextremister och till samma sort på vänsterkanten. I form av inblandning i val. I form av förnekanden och icke-förnekanden. I form av militära hot och proklamerande av de allra fredligaste avsikter. I form av öppen aggression och dold.

Gästledare i Svenska Dagbladet 17/3 2018.

 

Read More