Claes Arvidsson

Archive
Vladimir Putin

Det skulle ju bli så bra. Frågan om vem som skulle efterträda Vladimir Putin när hans sista mandatperiod går ut, löstes av Putin med ett konstitutionellt trix som möjliggjorde för honom att sitta kvar som president ytterligare två sexåriga mandatperioder efter 2024. Folkets välsignelse i en rådgivande folkomröstning var inplanerad till den 22 april och sedan skulle ledaren ”förgyllas” i samband med högtidlighållandet av Segerdag 9 maj.

Putin kunde också se en positiv utveckling i relationerna med Ukraina (fångutväxlingar, partiella trupptillbakadraganden, samtal och nästan acceptans för att Rysslands separatister i Donbass som förhandlingspart). Detta samtidigt som inte minst president Macron pläderade för att relationerna med Ryssland borde värmas upp. Rejält. Ord som väcker förhoppningar om en delvis avveckling av sanktioner som infördes post-Krim 2014.

Men sedan kom Covid-19 som ett oönskat Kinderegg, som efter en viss tvekan ledde till att såväl folkomröstning som parad ställdes in. Den tryggade framtiden ser inte längre lika trygg ut. Putin nu har att hantera tre kriser samtidigt; effekterna av oljeprischocken, recession och Corona. Frågan är om Putin kan upprätthålla illusionen av att vara nationens räddare, när nu systemets brist på funktionalitet blottläggs.

Inledningsvis intog Putin en avfärdande hållning till pandemin. Som om Ryssland inte skulle drabbas och allt var under kontroll. I nästa steg lade han skulden på ledare längre ned i ”vertikalen”. I samma anda utfärdades inte nationellt undantagstillstånd utan i stället uppdrogs åt dem längre ned att administrera det som i början av april beskrevs som en månads semester.

I ett tal 28 april var det dags för allvarligare ord. Putin betonade att Coronakrisen inte var över och att det därför skulle vara fel att blåsa faran över. Lockdown med skarpa begränsningar för röra sig utomhus ska kvarstå till åtminstone 11 maj. Han beordrade regeringen och regionala myndighet att planlägga för att å ena sidan lätta på restriktionerna och å andra sidan stimulera ekonomin.

I samband med att lockdown infördes ålades företagen att fortsätta betala ut löner. Hur det skulle gå till lämnades det inte något riktigt svar på. Ett blygsamt stödpaket på motsvarande 3 procent av BNP presenterades – i huvudsak riktat mot stora företag och i form av uppskjuten skatt och lånegarantier. Efter ramaskrin har det även kommit en statlig lönesubvention riktad mot små och medelstora företag på 12 000 rubler per månad och anställd.

Ingendera räcker lång. Och värre lär det bli. IMF räknar med att BNP faller med 5,5 procent i år. Andra uppskattningar är högre, 7–12 procent. Arbetslösheten kommer att öka och folk få det sämre ekonomiskt ställt.

Den ekonomiska nedgången drabbar en befolkning som redan tidigare hade små marginaler – eller inga alls. Enligt den statliga statistikbyrån Rosstat hade 13,5 procent en inkomst under (ett lågt) officiellt existensminimum första halvåret 2019. I en mätning från Levda där de tillfrågade gjorde en självskattning visade att 40 procent levde i fattigdom 2018. I en annan mätning från välrenommerade Levada hamnade 71 procent under existensminimum.

Kort sagt, mätningarna visar att var åttonde till var tredje är fattiga. Rosstat har i en annan mätning redovisat att 26,5 procent av de tillfrågade ansåg att den materiella situationen var dålig eller mycket dålig. Det handlar om grupper som stora familjer, ensamstående föräldrar, om pensionärer och om personer som är arbetslösa eller har okvalificerade jobb. De regionala skillnaderna är stor.

Två tredjedelar saknar sparade medel.

En sak är säker och det är att Putins (redan då orealistisk) löfte från maj 2018 om att halvera fattigdomen till 2024, leverera reallöneökningar, pensioner, bättre bostäder inte kommer att uppfyllas. Fattigdomen minskade 2000–2013, stabiliseras för sedan öka igen. Och i kölvattnet på Corona kommer den i stället att öka ännu mer.

Hittills har 134 000 fall av coronasmitta rapporterats och spridningstaken uppskattas nu till en fördubbling an antalet var 10:e dag. 1 200 rapporteras ha avlidit. De verkliga talen är sannolikt betydligt högre till följd av underrapportering från lokala myndigheter. Sjukvården går på knäna även i metropoler som Moskva och St Petersburg. Hur illa det är ute på landsbygden vågar man nästan inte tänka på.

Putin har å ena sida haft en låg synlighet under Coronakrisen och å andra sidan velat lägga skuld och ansvar på andra. Till skillnad mot det som är normalbilden t ex i Sverige där förtroendet för Stefan Löfven har ökat, har krishanteringen i Kreml inte lett till ökat stöd. I stället fortsätter den nedåtgående trenden (från en hög nivå).

Om Putin varken lyckas få kontroll på covid-19 eller hittar mer effektiva stötdämpare för att lindra den ekonomisk smällen, lär förtroendet fortsätta minska. Om det i sin tur leder till protest är en annan sak. Och vilken riktning den i sådana fall får är ytterligare en fråga. Det är inte så mycket längtan efter liberala reformer som präglar opinionen. Däremot mycket Sovjetnostalgi och antivästism, samma som regimen kolporterar. Konspirationsteorier svirrar runt. Xenofobi.

Den politiska apatin är utbredd – precis som Kreml vill ha det. Medierna ingår i den statliga propagandan. Politiken har dessutom i hög grad handlat om att skapa säkerhetsbälten i händelse av en upprorisk utveckling. Å ena sidan kontrollerar Putin säkerhetsapparaten, och å andra sidan har det bildats ett nationalgarde som – med skarpladdade vapen – kan sättas in om det skulle komma till oroligheter.

I vanlig ordning tar man till ytterligare inskränkningar för att försvåra kritik och opinionsbildning. En ny lag stadgar att den som sprider ”fake news” om Corona kan dömas upp till fem års fängelse. Och i den händelse budskapet om största möjliga tystnad inte efterlevs, är det – också i vanlig ordning – möjligt för systemet att agera med kraft. Tre läkare som har varit kritiska mot hur Coronakrisen har hanterats har fallit ut genom fönster.

Putin har byggt upp bilden av sig själv som Rysslands räddare och garant för landets storhet – en bild som är tänkt att legitimera och skapa legitimitet för oligarkin. Den ikonen krackelerar nu. Trubbel på hemmaplan är dock tyvärr inte någon en garanti för att politiken mot omvärlden ändras till det bättre. Tvärtom.

Publicerad i Säkerhetsrådet 4/5 2020.

Read More

I dag är det fem år sedan Boris Nemtsov mördades i Moskva, bara ett stenkast från Kreml. Fem personer – alla från Tjetjenien – dömdes för mordet. Vem eller vilka som lade ut ”kontraktet” framkom dock aldrig. Över huvud taget råder det rättslig oklarhet kring brottet – och hur skulle det kunna vara annorlunda i Putins Ryssland.

Boris Nemtsov var Putins främste politiske utmanare. Demokrat.

Mats Johansson (1951–2017) som var god vän med Nemtsov, skrev efter mordet i Göteborgs-Posten bland annat att:

Statistiken talade ett tydligt språk, enligt Nemtsov. När Putin kom till makten vid millennieskiftet låg Ryssland på plats 82 i Transparency Internationals lista över global korruption; ett decennium senare hade fallet stannat på plats 146, ungefär där Zimbabwe låg.

Situationen hade, med Nemtsovs ord, gått från dålig till katastrofal på en korruptionsmarknad i Ryssland som av Transparency värderades till 300 miljarder dollar, en fjärdedel av landets BNP.

Som om det inte skulle räcka för en dödsdom påpekade Nemtsov att tiotusentals korruptionsanklagade sällan bestraffades: Tjänstemän som tar mutor är praktiskt taget immuna mot allvarliga straff.

När jag något år senare lät översätta och publicera hans och Vladimir Milovs text med titeln Tio år med Putin frågade jag honom vid ett seminarium i Stockholm om inte korruptionen var ett stort problem för hela det ryska samhällssystemet, på vilket han svarade att korruptionen ÄR systemet.

En sådan öppen utmaning av härskaren och hans fögderi skulle inte gå ostraffad. Problemet för Kreml var inte själva skriften, eller ens avslöjandena. Problemet var att det fanns sådana högljudda röster kvar som Nemtsov som kunde samla in detaljerad information och våga sprida den – till folk som lyssnade och läste, tog intryck.

De följande stora demonstrationerna, Bolotnaja-upproret 2012 med hundratusentals deltagare, var början till slutet för Nemtsov; några fler färgrevolutioner skulle inte äga rum, inte i Putinland. Dödsdomen utfärdades.

Den 55-årige före detta vice premiärministern under Jeltsin dog mitt i steget. Han hade just i en radiointervju kritiserat kriget i Ukraina och twittrat ut en maning till manifestation mot kriget innan mördarna slog till.

Detta var hans sista budskap: If you support stopping Russia’s war with Ukraine, if you support stopping Putin’s aggression, come to the Spring March in Maryino on 1 March.

Och kriget mot Ukraina pågår fortfarande. Och korruptionen. Och repressionen.

Publicerad i Säkerhetsrådet 27/2 2020.

Read More


Att vi inte lever i den bästa av världar utan i en osäkerhetens tid illustrerades väl när de 29 (snart 30) medlemmarna i Nato möttes i London för att fira den 70-åriga försvarsalliansen. Allt i hägnet av president Macrons uttalande om alliansens hjärndöd och ifrågasättande av hållbarheten för stadgans artikel 5, hot från Turkiet att blockera bistånd till Baltikum och Greklands begäran om stöd från Nato i fråga om turkisk kränkning av grekisk suveränitet.

Lägg därtill problematiken med medlemmar som inte representerar de värden vars försvar är själva grunden för alliansen – med Turkiet och Ungern som främsta exempel. Donald Trump rosar inte heller värdegrunden men som det pågående riksrättsförfarandet i Kongressen visar finns balanserande krafter.

Till den bilden av säkerhetsläget inom Nato hör att själva mötesupplägget i London var riggat för att minimera risken för att alliansens ankare representerad av president Donald Trump återigen skulle ställa till det med utfall som skulle skada Natos trovärdighet. Det räckte så bra med Macrons inspel inför firandet.

Trots säkerhetsåtgärderna reste en trumpen Trump hem utan att hålla någon avslutande presskonferens. Innan dess hade han svävat på målet om huruvida USA skulle bistå en medlem som inte uppfyllde Trumps krav på hur stor andel av BNP som satsas på försvaret. Natos måltal för medlemsländerna är 2 procent av BNP 2024. Enligt Trumps sätt att se borde det målet dock redan vara uppfyllt och enligt hans logik finns det till och med en skuld att reglera (sannolikt med USA som betalningsmottagare).

Samtidigt – eftersom Trump kände sig kränkt av Macron – prisade presidenten ett Nato som han 2017 dömde ut som obsolet. Det blev så att säga ytterligare en illustration av Trumps volatila ledarstil. Det innebär också att det inte går att lita USA: det som gällde som linje i går kan vara den motsatta i morgon.

Osäkerhet, dåligt humör och oenighet avspeglar den heterogenitet som råder och som inkluderar hur enskilda medlemmar sorterar hot och risker utifrån sina nationella intressen. Samtidigt demonstrerar kompromisserna vid toppmötet att medlemmarnas nyttokalkyl ändå leder fram till en vilja att hålla samman. Att Nato dessutom bygger vidare på de senaste årens arbete med rymden, hybridhot och Kina är exempel på att Nato långtifrån har lidit hjärndöden.

Inte minst viktigt för svenskt vidkommande är att Macrons flirt med Ryssland demonstrativt avvisades. Ryssland är inte en potentiell partner. I stället ska den östra flanken fortsätta att förstärkas.

Toppmötet i London visa ett Nato som är i ett slags kris och samtidigt inte är det. Det är inte någon önskesits, men det är så korten ser ut och nu gäller det att lägga dem på rätt sätt. Rätt sätt inkluderar att lägga åt sidan tankefelet om att skaffa EU strategisk autonomi, men däremot att öka det egna ansvarstagandet. Oavsett Trump går det inte räkna med USA på samma sätt som tidigare.

Å ena sidan handlar det därför om att rusta upp de nationella försvaren – både för att det behövs och för att få en bättre bördefördelning vis-á-vis USA. Å andra sidan handlar det om att genomföra det avtal om fördjupat samarbete i 74 punkter som slöts mellan EU och Nato 2018. Avtalet slår också fast att Nato står för det kollektiva försvaret.

Medan Nato har firat 70 har Sverige firat 25 år med partnerskap. Som medlem hade Stefan Löfven varit på plats i London för att driva Sveriges nationella säkerhetsintressen – i stället gör försvarsminister Peter Hultqvist visit i Washington och Helsingfors. Det vill säga hos Sveriges viktigaste bilaterala stöttespelare, men där USA förstås tronar på en suverän förstaplats. Med Trump som ÖB. Det skulle gå att känna sig tryggare. Också det är ett skäl för svenskt medlemskap.

Riket blir inte säkrare med en regering som förvisso står bakom en ökning av försvarsanslaget, men som inte är beredd att betala notan för en försvarlig men ändå för liten och för upprustning av det svenska försvaret. För att använda ett av regeringens favorituttryck är det ”inte acceptabelt”.

Som Jägarchefen har uppmärksammat i en bloggpost inkluderar FOI:s studie Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective – 2019 slutsatser om återtagen rysk förmåga att initiera och utkämpa ett regionalt krig i Europa med Nato eller någon konstellation av stater. En annan slutsats är kraftsamlingen av trupp i hög beredskap i riktning väst.

Addera detta till regeringens ovilja att betala Försvarsberedningens nota och slutsatsen blir ett: ”förmågeglapp i vår förmåga att dels skapa en trovärdig tröskeleffekt, dels inneha en adekvat försvarsförmåga. Detta förmågeglapp riskerar även att öka i en allt mer osäker omvärld, såväl lokalt som globalt.”

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 9/12 2019.

Read More

Jag tillhörde ju dem som var starkt kritisk till hur Anders Borg agerade försvarsminister i alliansregeringen (se t ex Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige). Det var därför med viss spänning som jag såg fram emot Borgs minnesbok Finansministern (Mondial). I boken gör han en halv avbön för nedskärningspolitiken. Den var felaktig, men det kunde man inte veta då – nu menar han sig veta bättre.

Borg menar att vid tidpunkten för det stora bråk om försvarsanslaget som ledde fram till Mikael Odenbergs avgång 2007 kunde man inte förutse att Ryssland skulle iscensätta Georgien 2008 och Ukraina 2014. Han frikänner sig själv men är nu självkritisk: 

”I efterhand kan man konstatera att tidpunkten att reducera försvarsanslagen var fel ur ett bredare historiskt perspektiv.”

Problemet är ju att det är fel. Varningsklockorna hade ringt länge. Det fanns en riskbild men ändå vaknade inte Borg – och han var förvisso inte ensam om att sova på sin post. Uppvaknandet dröjde till annekteringen av Krim.

I boken ser Borg också framåt och betonar att det nu är nödvändigt med svensk upprustning. Ryssland rustar och:

”Sveriges närområde har blivit mindre stabilt och det är tydligt att Ryssland åter har intagit en hårdare hållning till sina grannländer. 

Så långt efterklokhet och varningarna för Putins Ryssland.

Finansministern kom ut i mitten på oktober. En dryg månad senare gjorde Borg en postning på Linkedin med en positiv betraktelse över hur den ryska ekonomin utvecklas (som kan jämföras med t ex Peter Rutlands artikel i Russia’s Economic Prospects: The Perils of a Petrostate).

Till den positiva bilden hör även Borgs beskrivning av det ekonomiska systemet:

”The last years we have also seen improved governance in a the corporate sector. The potential to improve capital allocation is there and the trend is towards more attention to share holder value. Russia has clear structural issues, not the least establishing a predictable rule of law based protection for property rights, but the outlook for 2020 is worth to consider seriously.”

Det låter som om Ryssland skulle vara ett nästan vanligt land. Men det är det ju inte. Utmärkande är i stället det politiska förtrycket, korruptionen och rättslösheten. Och en aggressivitet utåt.

Borg gjorde postningen efter deltagit på den ryska storbanken VTB:s (med den ryska staten som dominerande ägare) investeringskonferens i Moskva 20–22 november. Banken står på både EU:s och USA:s sanktionslista. Sedan 2018 är även dess styrelseordförande under sanktion.

En av talarna på investeringskonferensen var president Putin, som menade att de två tusen deltagarna från mer än 60 länder var en bekräftelse på att forumet nu fanns inskrivet i kalendern ”in the world of business”. Man kan väl också säga att det var ett sätt att visa att Ryssland inte alls är ett parialand.

Den ryske presidenten måste ha imponerat. Anders Borg lade ut tre bilder på Linkedin. Ett foto är av honom själv och några kollegor. De två andra föreställer Putin.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 29/11 2019.

Read More

Alltför ofta dyker den upp, den där obehagliga känslan av att världen snurrar för fort och ibland kommer tanken ”Stoppa världen – jag vill stiga av”. Som nu senast efter president Emmanuel Macrons hjärnsläpp i en intervju i The Economist om att Nato som försvarsallians har drabbats av ”hjärndöd”.

På frågan om vilken trovärdighet som Nato:s artikel 5 har, blev svaret ”jag vet inte”. Det är förstås relevant att grubbla över såväl vad artikel 5 betyder med Trump i Vita huset, som vad bristen på koordinering i fråga om Syrien (inkluderande Nato-medlemmen Turkiets invasion) säger om Nato. Om detta pågår ett offentligt och bekymrat samtal; om hur läget ska beskrivas och vad som bör göras.

Det är en helt annan sak att den franske presidenten lättar sitt hjärta offentligt. I själva verket är uttalandena en inbjudan till ett redan aktivt Ryssland att öka pressen och utmana artikel 5. Ryska UD konstaterade glatt att Macrons ord var vägda på guldvåg och var en riktigt beskrivning av tillståndet i Nato.

Macrons sak blir knappast bättre av att Frankrikes nej (tillsammans med Nederländerna och Danmark) till att inleda förhandlingar om medlemskap i EU för Nordmakedonien och Albanien. Det öppnar vägen för – och redan gjort det – för ökat inflytande för Ryssland och Kina på Västra Balkan. Också det är en inbjudan till bråk.

Det är viktigt att hitta vägar framåt för att EU ska bli en mer kraftfull global aktör i ett läge där säkerhetspolitiska och ekonomiska kontinentalplattorna ändrats. Och ja, det är riktigt att som Macron efterlysa reformer och ett mer strategiskt tänkande i Europa. Men det är fel att tänka strategisk autonomi på ett sätt som sänker i stället för att stärker den transatlantiska länken och Nato. 

Europa är inte – och kommer inte ens under de allra mest orealistiska omständigheter – att under överskådlig till vara sig selv nok. Frågan är därför om inte Macrons utspel snarare leder till mer nationalstatstänkande än motsatsen. I själva verket kan Macrons europeiska projekt ses som ett återfall i fransk gaullism. Europa (Frankrike) ska inte positionen som en balanserande makt och inte inta definiera vänners fiender som uttalade fiender. 

Macron har tidigare talat om att värma upp relationerna med Ryssland i en ny säkerhetsgemenskap. I intervjun upprepar han det ryska narrativet att EU och USA inte har visat Ryssland respekt. Det ska man alltså göra trots det som Ryssland gör i Ukraina och Syrien. För att ta några exempel. Eller Skripal. Eller desinformationskampanjerna. Eller…

Enligt Macron har dock Ryssland inte något alternativ till partnerskap med EU. Det blir nästan som ett cyniskt skämt när Macron ser framför sig att EU och Ryssland tillsammans ska lösa frusna konflikter och arbeta tillsammans i fråga cybersäkerhet. Närmast till hands ligger en vinst för Putin i Ukraina.

I ett annars vankelmodigt EU följer Macron devisen att politik är att vilja och pekar med hela handen på behovet av reformer för ett starkare EU. Men hans upplägg för en ny europeisk säkerhetsordning med fransk grandeur i centrum försvagar Nato och drar isär EU. Kort sagt, motverkar det som politiken ska vara till gagn för och kan i stället leda till att Nato faktiskt drabbas av hjärndöd. 

Om, och när, den kranka blekheten sätter in kan Macron nynna på en annan musikalklassiker Vad för en tok är jag? Och med den blandade Xi- och Kremlkören i bakgrunden sjungandes: Ja, vilken tok han är.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 9/11 2019.

Read More

Norges kung Harald, statsminister Solberg och Rysslands utrikesminister Lavrov möts i dag den 25 oktober för att markera att det är 75 år sedan befrielsen av Finnmark. 25 oktober var dagen då Kirkenes intogs. Staden hade varit strategiskt viktigt för Hitler–Tyskland som inskeppningshamn för att försörja trupperna vid Murmanskfronten och hade tidigare utsatts för omfattande sovjetiska bombanfall. På motsvarande sätt var hamnen i Murmansk av avgörande betydelse för Sovjetunionen att få ”lend and lease” från de allierade i form av vapen, flyg, råvaror mm.

Det är lätt att förstå känslan av tacksamhet efter åren av hårdhänt nazistisk ockupation – och en tysk reträtt till försvarslinjen vid Lyngen som präglades både av den brända jordens taktik och tvångsevakuering av befolkningen (ca 60 000 medan 25 000 på höll sig kvar). Så i en mening är rätt att tala om befrielse – i en annan var det bara en del av den sovjetiska krigföringen. I Kreml fanns föga sentimentalitet.

Sovjetunionen hade under 1920-talet ett omfattande militärt samarbete med Tyskland – helt i strid med Versaillesfördraget bidrog man på sovjetisk mark till att bygga upp den tyska krigsmakten. Samtidigt drog man nytt av teknologiöverföring till Röda armén. Med Hitlers makttillträde 1933 inträdde en paus som varade till 1939. 

Molotov Ribbentrop-pakten signerades den 23 augusti 1939. I ett hemligt protokoll delade det kommunistiska Sovjetunionen framtida krigsbyte med det nazistiska Tyskland. Polen stod först på tur. Hitler var på plats några dagar efter undertecknandet och Stalin en knapp månad senare – med den officiella versionen att rädda den sönderfallande polska staten. Verkligheten var en annan. I Brest paraderade Hitlers och Stalins soldater tillsammans.

Polen var som bekant inte heller den enda stat som ansågs tillhöra den sovjetiska ”intressesfären”. Som utrikesminister Molotov formulerade saken för Litauens utrikesminister 30 juni 1940: ”

”Ni måste vara realistiska och förstå att småstaterna kommer att försvinna. Litauen, liksom de andra baltiska staterna, inklusive Finland kommer att bli en del av den gloriösa familjen av sovjetiska folk.”

Det som i verkligheten var en aggressionspakt och det ekonomiska samarbetsavtal som ingicks, hade också bäring på det som skulle ske i Norge. 

Sovjetunionen upplät i största hemlighet en marinbas på Kola till Nazityskland. Basis Nord förlades först till Litsafjorden och sedan till en bättre belägen plats vid Lokangabukten. Tanken var att basen skulle fungera som försörjningspunkt för tyska ubåtar på jakt i sjökriget. Den kom dessutom att spela en avgörande roll när Tyskland tog Narvik i april 1940. Tre försörjningsfartyg skulle bistå den tyska flottstyrkan, men bara ett av dem kom fram med bränsle. Det var den ombyggda valkokaren Jan Wellhem – från Basis Nord.

Efter ockupationen av Norge behövdes Basis Nord inte längre men den fanns kvar som en symbol för gott partnerskap – fram till Nazitysklands anfall på Sovjetunionen 22 juni 1941. Det är alltså inte bara den sovjetiska befrielsen av Finnmark 1945 som bör ihågkommas utan också hur Stalin 1939 år i pakt med Hitler aktivt verkade för att underlätta den nazistiska ockupationen av Norge.

Till bilden hör också att det 1944 fanns en diskussion i Kreml om att ta delar av norskt ”befriat” territorium och dessutom ställa politiska krav. Av detta blev det dock inget. Kanske för Sovjetunions strategiska intresse 1944–45 hade fokus på att komma först till Berlin. Man lämnade istället och därmed uppstod ett territoriellt tomrum som sedan fylldes av i Sverige utbildade och med svensk hjälp dittransporterade sk polistrupper (läs soldater) som återtog norsk suveränitet i området. 

I allt firande bör man också komma ihåg att först 1989 erkände Kreml existensen av det hemliga protokollet. Då uppstod det också en kritisk diskussion, men den har tystats. I Putins Ryssland hyllas Molotov-Ribbentrop-pakten som en lysande diplomatisk framgång som höll Sovjetunionen utanför kriget. Det Stora fosterländska kriget dateras till åren 1941–1945. Den fastslagna dogmen är att Sovjetunionen blev ett offer för nazitysk aggression.

En annan skugga som faller över firandet är utrikesminister Lavrovs uttalanden häromdagen i vilket han anklagade Norge för att delta i den ”anti-ryska sanktionspolitiken”. Han klagade också över att Norge ökar sin försvarsbudget och moderniserar försvaret. 

Och tanken på intressesfärer är i Ryssland av idag lika levande som i Sovjetuninen 1939.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 25/10 2019.

Read More

Vladimir Putin blev interimistisk president i Ryssland 1999. Året därpå blev han formellt vald, och omvaldes sedan 2004. 2008 kunde han av konstitutionella skäl inte ställa upp i valet. Lösningen blev att ”utse” Dmitrij Medvedev till president medan han själv blev premiärminister. I presidentvalet 2012 var han formellt fri att ställa upp igen. Han ”vann” och utsåg Medvedev till premiärminister. Det var en illustration så god som någon av verkligheten bakom Putins politiska teori-bygge ”kontrollerad demokrati”.

Fuskvalet 2012 ledde till stora demonstrationer mot trixandet och mot ”tjuvarnas och skurkarnas parti”. Våren blev dock kort. Protesterna gick över. Nu har de vaknat till liv igen. Sedan demonstrationerna startade i Moskva i början av juli har antalet som protesterar bara växt. Från början var de bara något tusental och i helgen 60 000. Svaret från regimen har varit mer polisvåld. Över 2 500 personer har arresterats. Men det har inte gått över.

Demonstrationerna handlade till en början om det i september kommande lokalvalet i Moskva och de sedvanliga metoderna för att hindra obekväma (oberoende) kandidater att ställa upp. Efter hand har protestlistan kompletterats med en vidare demokratiagenda och ilska över den korruption som är ett av Putinregimens främsta kännetecken.

Hittills har polisbrutaliteten inte givit annat resultat än att denna också har blivit något att protestera mot. Bilderna på nätet gör också att protesterna får spridning, som till exempel arresteringen av en späd sjuttonåring som tog sig för att läsa högt ur den ryska konstitutionen (artiklarna 3, 29 och 32). Hon har därefter fått besök av FSB som påpekade att hon riskerar att få det svårt att komma in på universitet. Det är så det funkar i Putins Ryssland. Men hon tänker inte ge sig.

Presidenten valde länge att göra samma sak som Putinmedia, det vill säga låtsas som om demonstrationerna i Moskva inte existerade. Men när han till slut kommenterade dem var det med orden att upplopp inte kan tillåtas. Polisen har följaktligen börjat laborera med åtal som kan ge upp till 15 års fängelse.

Till bilden hör att också protesterna inte bara är ett Moskvafenomen. Protester mot lokala missförhållanden har blivit långt vanligare än tidigare.

Än så länge utgör de inte något direkt hot mot regimen och kanske kommer de att gå över – rädslan för kaos är fortfarande maktens trumfkort. Vad som demonstreras är snarare hur regimen krackelerar. Ekonomisk stagnation, växande fattigdom och korruption sänker dessutom förtroendet för Putin. Svaret är ökad repression och ett desperat sökande efter kontroll över internet eller forskarkontakter med omvärlden. Eller som när myndigheterna valde att tiga om radioaktiv strålning efter den nyligen inträffade olyckan vid en militär testanläggning i Archangelsk.

Det blir ett slags Sovjetunionen i repris på hemmaplan, riskvilligt i förhållande till omvärlden och med fokus på att åter bli en stormakt. Ambitionen är att dominera i närområdet och bli en spelare att räkna med globalt.

Det är knappast förvånande att president Trump vill släppa in Putin i värmen genom att låta G7 åter bli G8. Mer förvånande är det att Frankrikes Macron vill det, trots att kriget i Ukraina och ryska desinformationskampanjer pågår i Europa, med fagert tal om en ny säkerhetsordning från Vladivostok till Lissabon. Absurt eftersom det är Putin som har raserat den säkerhetsordning som etablerades i Europa efter kalla krigets slut.

Gästledare i Svenska Dagbladet 24/8 2019.

Read More

Nyheter från Ryssland handlar vanligtvis om avancerade vapensystem, styrkeuppbyggnad i Svarta havet, Arktis och Östersjön, nya militära stödpunkter i Afrika, uppbackning av Assad och Maduro och fortsatt krigföring mot Ukraina. Eller om påverkansoperationer mot väst. Eller om maktprojicering mot Sverige. Nyheterna från Putinland handlar också om den endemiska korruptionen, eller om ofriheten.

Häromveckan kom dock en ny nyhet värd att fundera över. Myndigheterna backade inför protester mot att den undersökande journalisten Ivan Galunov hade anhållits i Moskva för ringa narkotikabrott. Galunov släpptes och två höga polischefer har avskedats. På rak arm kan jag inte påminna mig om att något liknande har hänt någon gång tidigare.

Att polisen vid tillslag ”hittar” små mängder narkotika hos politiska motståndare, aktivister i civilsamhället eller hos journalister är en standardmetod i Putinland för att lösa problem. Rättsväsendet är inte något problem. Att Fru Justitia är blind exemplifieras av fallet Sergej Magnitskij när det gäller att skydda ekonomisk brottslighet medan det sedan flera år pågående rättshaveriet riktat mot historikern Jurij Dmitriev handlar om politik. Hans ”brott” består i att blottlägga Stalinterrorn.

Galunovs ”brott” kan misstänkas var knutet till blottläggandet av kriminalitet och korruption inom begravningsbranschens hela näringskedja (som han belyst i en serie reportage för den Rigabaserade nyhetssajten Meduza). Artiklarna är rena Sopranos med ”gängstrider” om territorier, men visar också om hur stat och brott över tid har integrerats. Kort sagt, det är en bild av Putinland.

Efter tillslaget mot Galunov hade de tre affärstidningarna Kommersant, Vedomosti och RBC alla samma framsida och med ett enda budskap: Jag är Ivan Galunov. I Moskva mötte demonstranter upp och blev arresterade. Nätet kokade. Som om man ville säga att nog är nog.

Att det är en rörelse på gång som reagerar på korruptionen och ”elitens” livsstil i en tid där levnadsstandarden sjunker för folket, illustrerades också i våras i form av massdemonstrationer efter avslöjanden om premiärminister Medvedevs lyx. Och det kommer hela tiden nya föga smickrande interiörer, senast om patriarken Kirill.

Att försöka begränsa tillgången till fastighetsregistret eller för den delen att lägga förslag om att korruption borde vara godtagbar i de fall den kan anses vara nödvändig, ger intryck av desperation. Som om man trots allt mer repressiv lagstiftning och hög repressionsnivå ändå inte upplever sig ha full kontroll.

Det hjälper regimen föga att tala om kampen mot korruptionen och då och då sätta dit någon på hög nivå. Det blir snarare en symbol för hur illa det är, än intrycket av att regimen verkligen vill göra något åt saken.

I bilden av växande motstånd ingår gräsrotsprotester som slår vakt om den lokala miljön. Det kan vara stort och smått – och inte bara i Moskva. I Archangelsk handlar protesten om sopor och i Jekaterineburg om byggande av en katedral.

Missnöjet växer medan president Putins popularitet är i fallande. Tilltron – allt enligt rysk tradition – till att han är den starke ledaren som står på folkets sida och griper in för att rätta till, blir allt mer ihålig. Samtidigt är Putinismen oförmögen att reformera sig själv. Så vadan och varthädan om friandet av Galunov släpper loss ilskan över ett ruttet system?

För Sveriges del är svaret en försvarsmakt som växer till två procent av BNP.

Gästledare publicerad i SvD 17/6 2019.

Read More

Vladimir Putin var på scenen i går kväll. Det var utomhuskonsert i Simferopol för att fira Dagen för Krims återförening med Ryssland. Det var på femårsdagen efter 18 mars 2014, då Putin skrev under det dokument som i Ryssland lagligförklarade den av det internationella samfundet olagligförklarade annekteringen av Krimhalvön i Ukraina.

Efter annekteringen dröjde det inte innan kriget gick vidare till Donbas i Ukraina– där det fortfarande pågår. Med 13 000 döda och 30 000 skadade. Med en miljon internflyktingar.

Samtidigt pressar Moskva på med maktanspråk på suveränitet i Azovska sjön. En typ av anspråk som nu även drivs i Arktis och även kan komma att dyka upp i Östersjön.

Krim är med stor sannolikhet ett ”lost case”, men det är desto viktigare att EU och USA gemensamt håller fast vid den rådande sanktionsregimen. Än så länge har det hållit, men i EU finns det röster som tyvärr talar för en mjukare attityd (till exempel regeringspartiet Lega Nord i Italien).

Krim ska kosta – även om det inte tycks påverka regimen i Kreml.

En annan slutsats är att det svenska försvaret måste få kosta – det påverkar regimen i Kreml.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 19/3 2019.

Read More

För några dagar sedan avled en av de sista norska krigshjältarna från andra världskriget. Joachim Rønneberg var en av ”hjältarna från Telemarken” som sprängde Norsk Hydros tungvattenanläggning på Rjukan 1943. Ett budskap som han lämnat efter sig är att ”vi må alltid ha et sterkt forsvar, uavhengig av skiftende trusselbilder”. Han konstaterade också ”friheten er ikke gratis”.

Det är en klokskap som också gick förlorad i Sverige.

Vad ska till för att takten i försvars- och säkerhetspolitiken ska växla upp från snigelfart? Risken är ju till och med snigelfart med riktning bakåt om Försvarsmakten inte tillförs extra medel. Bums. Och det är bara början på vad som behövs för en satsning på ett hållbart nationellt försvar.

Ja, förstås i kombination med en riktigt fast förankring i Nato.

Man skulle till exempel kunna tycka att Putins krig i Ukraina och annekteringen av Krim borde ha räckt. Men icke. Nu drar Donald Trumps avsiktsförklaring ifråga om uppsägning av INF-avtalet om medeldistansrobotar med Ryssland bort ytterligare ett fundament i de bjälklager som har burit upp den europeiska säkerhetsordningen efter kalla kriget. Den amerikanska kongressen har dock sista ordet i saken.

Mot bakgrund av att Ryssland brutit mot avtalet kan man ha viss förståelse för reaktionen, men allra mest beklaga bristen på tufft agerande under Obama – eller för den delen från Europas sida. Ett tillkommande motiv för USA är att Kina står utanför avtalet och har känt sig helt fritt att agera därefter. Så det kan vara ett exempel på hur konflikten mellan USA och Kina spiller över på Europa.

Nu riskerar en uppsägning att bli en propagandaseger för Kreml (som förstås i vanlig ordning blånekar), att så ytterligare split mellan Europa och USA samt leda till en rustningsspiral men med USA rejält på efterkälken i vapenutvecklingen.

Det har skett ett visst återtag av svensk försvarsförmåga men i och med att Ryssland rustar snabbare har förmågegapet i själva verket ökat. En ny indikation på att björnen inte sover är att fyra ryska baser i enklaven Kaliningrad byggs ut med nya bunkrar för att kunna härbärgera flera robotar (kryssningsrobotar och ballistiska robotar) och stridsspetsar (kärnvapen och konventionella).

I “fästningen” Kaliningrad finns nu medelräckviddiga Iskander (med goda utvecklingsmöjligheter upp till 1 500-2 000 km), långräckviddiga Kalibr och kustrobotsystemet Bastion.

Vilken typ av regim som håller fingret på avtryckaren har illustrerats i närtid i form av Novichok (och att det efter förgiftningarna i Salisbury finns en öl under det märket), men också skandalerna som avslöjats i Nederländerna och Schweiz. Och av påverkansoperationer i både dåtid och i realtid. Och så vidare.

Förvisso är det inte helt enkelt att veta hur GRU:s avdelning “Kling och Klang” ska tolkas. Kanske inte alls som inkompetens? Kanske handlar det om att demonstrera att “vi” gör precis som “vi” vill. Så “du” gör bäst i att tiga still vare sig du har lämnat eller är kvar i Ryssland.

Samtidigt har Putin inte samma fasta grepp som tidigare. Trots den inhemska “trollfabriken” syns det sprickor i fasaden. Pensionsreformen har mötts med protester. Lokalvalen har inte gått som på räls. Putins popularitet har minskat – om än från en hög nivå.

Samtidigt har Putin som “vann” Krim förlorat den ukrainska ortodoxa kyrkan i och med att den frigjort sig från den ryska. Svaret har blivit en skyldighet att skydda de troende, på samma sätt som man tidigare lovat ryskspråkiga i det “nära utlandet”.

Det drar ihop sig till storm. Tyvärr också på andra håll.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 25/10 2018.

Read More