Claes Arvidsson

Archive
Försvarspolitik

Blir det ett norskt försvar för fred og frihet?

By: admin
24-05-2023
Forsvarskommisjonen, Försvarspolitik, Norge, Ofrivillig krigsprofitör

”Vi står i en ny sikkerhetspolitisk situasjon. Europa må ta langt større ansvar for egen sikkerhet. Norges forsvarsevne svarer ikke til den sikkerhetssituasjon vi befinner oss i, og langt mindre til utfordringsbildet som er under utvikling. Større langsiktighet, forutsigbarhet og samlende politiske løsninger må til for å investere i det som er aller viktigst: vår fred og frihet.”

Med de orden presenterade nyligen Knut Storberget Forsvarskommisjonens 360-sidiga rapport Forsvar for fred og frihet. Arbeiderpartimannen Storberget har lett utredning som har bestått av en representant vardera för partierna i Stortinget, liksom för LO och NHO. Åtta fackexperter (från skilda områden) har också ingått i gruppen på totalt 17 personer.

FK tillsattes i december 2021. Det är den femte Forsvarskommisjonen genom tiderna; andra har tillsatts 1920, 1946, 1974 och 1990.

Utredningens slutsatser omräknat i försvarsekonomi är att:

  • Forsvarsbudsjettet bør hurtigst mulig løftes med 30 milliarder kroner over gjeldende budsjettbane.
  • Ytterligere 40 milliarder kroner per år i ekstrabevilgninger i en tiårsperiode.
  • En permanent budsjettøkning med 10 milliarder kroner når perioden med ekstrabevilgninger er over for å sikre balanse mellom investeringer og drift.

Bortom frågan om framtida kronor och ören är rapporten en svidande kritik av försvarspolitiken och försvaret sin helhet. Som en överordnad faktor lyfter Forsvarskommisjonen (FK) fram en bristande situationsförståelse i politiken men också i samhället – och särskilt efter Rysslands inledande krig mot Ukraina 2014.

FK vill gå fram samtidigt längs tre huvudlinjer:

  • Göra en nationell maritim satsning som omfattar hela försvaret, försvarssektorn samt näringsliv och samhälle.
  • Åtgärda kritiska sårbarheter för att rusta försvaret att verka ”på et høyere og mer krevende aktivitetsnivå”.
  • Skapa ett generellt större försvar med koppling till totalförsvar samt nordiskt och allierat samarbete.

Det handlar inte bara om volym utan också om effekt. FK tar organisatoriska grepp för att få en bättre styrning både i fråga om den övergripande nationell nivå och mer specifikt försvarssektorn. Kanske kan professionalisering och avpolitisering vara ett sammanfattande begrepp för det utpekade behovet av förändringar.

Till bilden hör även behovet att uppdatera målen för försvars- och säkerhetspolitiken, av försvarskoncept och av försvarets uppgifter.

Norge har resurser att göra en historisk satsning på försvar och säkerhet. Men finns viljan? I regeringens medskick till FK ingick att ta höjd för att förslagen skulle hålla sig inom ramen ”realistiska økonomiske rammevillkår”. I stället har utgångspunkten varit frågan: vilket försvar behöver vi? Först efter att ha svarat på den frågan har man räknat på vad det kostar.

Det är dock svårt att se att FK kommer att få gehör för så mycket mer försvar för så mycket mer pengar. Inte minst eftersom ett försvarsekonomiskt lyft i den storleksordningen kräver att de två statsbärande partierna Arbeiderpartiet och Høyre driver på.

Mer medel kommer att tillföras under innevarande Langtidsplan i form av en upptrappning av försvarsanslaget från 1.57 procent av BNP till Nato:s tvåprocentsmål 2026. Mer kan vara att vänta i kommande Langtidsplan; Forsvarssjefen EirikKristoffersen tros vilja höja nivån till 2,5 procent av BNP. Inget – varken nu eller i närtid – tyder dock direkt på att statsminister Jonas Gahr Støre eller oppositionsledaren Erna Solberg är intresserade av att göra det historiska lyft som FK efterlyser.

Det är dessutom på något sätt typiskt för den kvardröjande bristande situationsförståelsen att den offentliga debatten om FK:s rapport snabbt dog ut. Trycket på politikerna blir därefter.

Støre och Solberg kan också söka skydd bakom finansdepartementets budgetfundamentalism med dess regel om att årligen inte hämta ut mer än tre procent av Oljefondens avkastning till statskassan. Den så kallade handlingsregeln medger bara undantag för ”motkonjunkturpolitik”. Därför var vet inte heller något problem att hämta medel ur fonden under pandemin.

Politikens problem brukar vara att spendera pengar som man inte har. I Norge gäller motsatsen – att inte använda pengar som man har. Så försiktigheten är förståelig. Man vill inte skapa ett prejudikat för att göra extra uttag ur Oljefonden för att finansiera allehanda goda ändamål.

2020 uppgick Oljefondens marknadsvärde till 10 914 miljarder och nu till 15 057 miljarder norska kronor. Sett i perspektiv av det pågående kriget i Europa och den framtidsbild som FK tecknar vore det korttänkt att inte hämta medel ur fonden. Det handlar ju om motkonjunkturpolitik – fast på säkerhetsområdet.

Att göra lyftet skulle bidra till säkerheten i Norge och i Europa – och dessutom bli ett slags tillbakabetalning på miljarderna som Norge tjänat som ”ofrivillig krigsprofitör”.

Artikel i KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 23 maj 2023.

Read More

Fortsatt osäkerhet om försvarsekonomin

By: admin
02-05-2023
Elisabeth Svantesson, Försvarsberedningen, Försvarspolitik, Nato, Pål Jonson

Vi lever i krigstid. I Ukraina är hotet från Ryssland blodig verklighet.

I Sverige pågår storövningen Aurora 2023 med syfte att slå tillbaka samme angripare. Trots att försvarspolitiken har verklighetsanpassats går dock fortfarande alltför mycket sin gilla gång. Men i det som är vår tid går det inte an att politiken drar benen efter sig. 

Med krigets Europa som bakgrund borde det inte vara möjligt att ÖB Micael Bydén på grund av penningnöd tvingas varsla om neddragningar i den ordinarie verksamheten. Det vill säga den yttre säkerhet som vid sidan av den inre säkerheten är statens två kärnuppgifter. Men så är det.

Försvarsberedningen reagerar rätt när den i rapporten ”Kontrollstation 2023” (Ds 2023:12) drar slutsatsen att nästa försvarsbeslut behöver tidigareläggas ett år. Alltså löpa från 2024 i stället för 2025 i akt och mening att ta höjd för ett nytt säkerhetspolitiskt läge. Beredningen har också rätt när den pekar på en rad ”oplanerade” externa och interna skäl till varför det innevarande försvarsbeslutet inte fullt ut kommer att gå i hamn. Pandemi, krig och dyrtid har ett pris.

Försvarsberedningen uttrycker också oro över rätt saker på att-göra-listan, inte minst personalförsörjningen. Å ena sidan slutar gränssättande personal över hela skalan (med stridspiloterna som paradexempel), å andra sidan gapar väldigt många platser på officersutbildningarna tomma. I framtidsbilden ingår dessutom att stora pensionsavgångar väntar.

Problemet är att Försvarsberedningen inte gör något åt saken – trots att Försvarsmakten har visat sig oförmögen att hitta lösningar på en sedan länge känd problematik. Sverige rustar upp men utan officerare leder satsningarna inte till avsedd krigsförmåga. Rejält höjda löner skulle vara en god början.

Det finns en bred enighet om att Sverige ska uppnå Natos tvåprocentsmål så snart som det är praktiskt möjligt. Regeringen har för sin del slagit fast att det ska ske senast 2026. 

Kontrollstation 2023 skapar dock osäkerhet om vad detta egentligen innebär för försvarsekonomin. Å ena sidan stadgar försvarsöverenskommelsen från 2022 att målet om två procent av BNP handlar om anslag till det militära försvaret. Å andra sidan vill man nu räkna med en rad kostnader som inte direkt är knutna till just det militära försvaret. 

Det är fullt naturligt att Sverige i och med det kommande Natomedlemskapet harmoniserar beräkningsgrunden för försvarsutgifternas andel av BNP. Däremot är det helt orimligt om detta får till konsekvens att man därmed väljer att tolka överenskommelsen från 2022 i ljuset av den nya beräkningsgrunden. 

Det handlar då om uppskattningsvis 20 miljarder kronor som skulle ”stjälas” från försvarsbudgeten. 

Här behövs ett snabbt klargörande från försvarsminister Pål Jonson om att finansdepartementet inte kan få avdöma frågan. Annars finns risken för att Elisabeth Svantesson agerar som Magdalena Andersson skulle ha gjort och håvar in miljarderna för egna politiska behov.

Den 3 maj kommer den norska Forsvarskommisjonen att rekommendera en kraftig upprustning av försvaret. I uppdraget har legat att se framtiden an i ett 10–20-årsperspektiv. I pengar räknat är slutsatsen att Norge måste växla upp från dagens nivå på cirka 1,5 procent av BNP, till att betala en försäkringspremie på cirka tre procent av BNP.

Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina är Natos tvåprocentsmål inte längre ett tak utan snarare ett golv. Den insikten bör också Försvarsberedningen ta till sig. Två procent är bra. Tre procent är säkrare.

Ledare i Svenska Dagbladet 30 april 2023.

Read More

Norska utmaningar

By: admin
17-04-2023
Eirik Kristoffersen, Försvarspolitik, Nato, Norge

”Aldri mer!” Inte minst på årsdagen av den nazityska invasionen av Norge 9 april 1940 uttalas orden närmast rituellt, som en påminnelse om att aldrig mer vara så naiva som när landet den gången ockuperades. Efter Sovjetunionens fall kom dock ”aldri mer” att få en annan betydelse än vikten av att ha försvar nog för att kunna hålla gränsen. Kriget räknades ut som en möjlighet och ersattes av mantrat om evig fred i Europa.

1990 satsade Norge 3,4 procent av BNP på försvaret. Med det året som utgångspunkt uppgår den samlade ”fredsvinsten” genom relativt sett krympande försvarsanslag sedan dess till mer än 1000 miljarder norska kronor (i 2022 års priser). Då gick 6 procent av den samlade statsbudgeten till försvaret mot 3,8 procent i januari 2023.

Försvarsanslaget motsvarar nu 1,4 procent av BNP eller 76 miljarder. 30 miljarder saknas för att nå Nato:s tvåprocentsmål.

Men åtminstone 30 miljarder saknas också för att finansiera genomförandet av planlagda satsningar inom ramen för gällande Långtidsplan 2021–2024. Det konstaterar Forsvarets forskningsinstitutt (FFI) i den nyligen offentliggjorda Forsvarsanalysen 2023. Analysen är tänkt som en avstämning av balansen mellan uppgifter, struktur och ekonomi – och genom konkreta råd kunna fungera som ett realitetsorienterat korrektiv i den fyraåriga försvarsplanen

Inte minst i en tid med ökat samarbete med Norge inom Nato-ramen ger rapporten åtskilligt att tänka på.

***

Ryssland utgör den dimensionerande hotbilden. Att rysk konventionell militär förmåga i alla fall för tillfället både är försvagad och uppbunden innebär inte att den militära aktiviteten i nordområdena kommer att minska. Kärnvapen blir viktigare. Samtidigt lyfter man fram risken för påverkansoperationer och konfrontation under tröskeln för väpnad konflikt. Man pekar bland annat på vikten av att skydda infrastrukturen för olja och gas.

Med Finland och (sannolikt) Sverige i Nato följer stora geostrategiska förändringar. Norge har varit Nato i norr, men nu förskjuts fokus mot Östersjön och Baltikum. Det ställer nya krav på egen norsk förmåga. Samtidigt innebär de två nya medlemmarna att själva utgångspunkten för försvaret ändras. Allierade behöver inte inväntas genom uppehållande strid utan finns på plats. Vägen framåt handlar därför om att också tänka och organisera ett nordiskt försvar.

I rapporten går man inte närmare in på olika scenarier, men man ska under 2023 göra ett sådant arbete tillsammans med FOI. Att så sker kan väl också ses som en effekt av det kommande medlemskapet i Nato. På ett annat plan återspeglas detta till exempel i avtalet mellan flygvapencheferna i Sverige, Norge, Finland och Danmark om etableringen av en gemensam luftstyrka.

***

I rapporten efterlyser FFI ett klargörande av vilket operativt koncept som försvaret bör organiseras utifrån:

”Det første, og mest krevende, legger vekten på å kontrollere et operasjonsområde; det andre på å nekte en motstander å utnytte operasjonsområdet til sine formål.”

Båda har sina för- och nackdelar:

”De store fordelene med et kontrollkonsept er at det tydeligst søker å oppfylle Forsvarets oppgaver med å sikre norsk suverenitet og kontroll over norsk territorium, og at det kan lette innsetting av allierte landstyrker nær et stridsområde. Ulempene er at det kan eksponere store deler av Hæren i en tidlig fase, og at konseptet krever større økonomiske ressurser.
Et nektelseskonsept kan ha bedre utholdenhet, tilrettelegger for innsats fra allierte styrker med langtrekkende våpen og er i større grad økonomisk skalerbart. Den store ulempen er at norsk suverenitet og kontroll over deler av norsk territorium raskt kan gå tapt og senere må gjenvinnes med hjelp fra våre allierte.”

Slutsatsen är att:

”Med et strategisk endret Norden og et militært svekket Russland har begge konseptene bedre forutsetninger for å lykkes enn før. Konseptene er heller ikke gjensidig utelukkende – de vil ha en rekke kapabiliteter og taktiske operasjonstyper til felles.”

***

I analysen varnar FFI för bristande förmåga till högintensiv strid i norr och allvarliga förmågeglapp i fråga om luftvärn och antiubåtskrigföring. Man påminner också om brister i fråga om logistik och sjukvård. Med mera. Samtidigt betonas vikten av att ta tillvara de möjligheter som ny teknologi ger.

Analysen summerar ett mycket stort behov av (i alla fall i den öppna rapporten ej siffersatta) ökade försvarsanslag i den kommande Langtidsplanen 2025–2029.

Låt oss hoppas att ”Aldri mer” inte gäller tvåprocentsmålet utan att politikerna orkar se vad som kan vänta bortom nästa hörn. Till exempel i form tänkbara av strategiska chocker som återkomsten av en Trumptyp i Vita huset eller ett sönderfallande Ryssland.

Närmast i norsk försvarspolitik väntar avrapportering i maj-juni från Forsvarskommisjonen respektive Totalberedskapskommisjonen. Forsvarssjefen ska också komma med sitt Fagmilitære råd inför den politiska processen fram till beslut om Langtidsplanen i Stortinget.

Frågan är dock om inte Kristoffersens auktoritet har fått sig en knäck. Han blev inte hörd utan snarare överkörd av regeringen i fråga om rådet att ställa in den pågående upphandlingen av nya stridsvagnar. I stället för trögrörlig eldkraft hade han velat prioritera långräckviddigt luftvärn i kombination med lättrörliga helikopterburna styrkor. Dragkampen slöt med en beställning av något färre stridsvagnar än planerat.

Tröstpriset är att 56 Leopard 2A7 i stället för 82 i alla fall ger forsvarssjefen ett visst ökat finansiellt handlingsutrymme.

Krönika i KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 13 april 2023.

Read More

Historien om svensk försvarspolitik

By: admin
09-03-2023
Försvarsmakten, Försvarspolitik, Moderaterna, Nato, Socialdemokraterna

Gästar podden hos Svenska Dagbladets ledarredaktion.

https://www.svd.se/a/JQ7X5X/en-forklaring-av-hur-svensk-forsvarspolitik-har-utvecklats

Read More

Forsvarssjefens nej

By: admin
02-01-2023
Eirik Kristoffersen, Försvarsberedningen, Försvarspolitik, Nato, Nordkalotten, Norge

Nya stridsvagnar till den norska armén eller inte? 2017 beslöt Stortinget att skrota planerna på att livstidsförlänga Leopard 2A4 (inköpta begagnade 2002) och i stället satsa på helt nya. Det handlar om en order på 82 stridsvagnar till ett ordervärde på 19 miljarder NOK med planerad infasning 2025–2027. Nyligen avgav Forsvarsmateriell (norska FMV) sin hittills hemliga rekommendation i fråga om valet mellan tyska Leopard 2A7 och sydkoreanska K2 Black Panther.

Ändå är det osäkert om det blir någon affär.

Det slog ned som en politisk bomb när det avslöjades att Forsvarssjef Eirik Kristoffersen, bytt ståndpunkt och vill sätta punkt för upphandlingen. Det blir för dyrt i förhållande till den försvarseffekt som kan uppnås, menar han. Det är bättre att satsa på rörlighet och eldkraft i form av nya helikoptrar, långräckviddigt luftvärn och i Finnmark ett nätverk av patruller som tillsammans med sensorer och satelliter kan ge en god lägesbild.

Saken blev inte mindre anmärkningsvärd eftersom rådet till försvarsminister Bjørn Arild Gram var från Kristoffersen personligen. Ärendet var inte berett i sedvanlig ordning och der är något som kritiker har reagerat på. Det är dock ett agerande som avspeglar en bärande bjälke i Kristoffersens syn på soldatskap: vikten av att ha modet att protestera och säga nej.

Arméchefen är inte glad och inte heller Chefen för det operativa högkvarteret, men Forsvarssjefen har också stöttepelare att luta sig emot i till exempel Försvarsstaben. Kort sagt, det är inget nytt på stridsvagnsfronten. Det har länge stått strid om stridsvagnarnas plats i det norska försvaret av Nordnorge och Finnmark. I diskussionen (se till exempel inlägg på Stratagemoch i Nordnorsk debatt) tolkas nu dagens bistra verklighet för eller emot i fråga om avskräckning, erfarenheterna från Ukraina och konsekvenserna av Sveriges och Finlands (kommande) medlemskap i Nato. Med mera.

Det är inte någon enkel politisk fråga. Inköp av nya stridsvagnar finns med som en egen punkt i regeringen Jonas Gahr Støres programförklaring i Hurdalsplattformen från hösten 2021 – och med Senterpartiet i koalitionen med Arbeiderpartiet som stark förespråkare för armén, hemvärnet och ”distrikten”.

Beskedet från SP:s försvarsminister Gram är att upphandlingsprocessen ska rulla på som planerat. Alltså med sikte på att i närtid genomföra köpet.

Parallellt pågår dock två ”utredningar” med bäring på stridsvagnarnas vara eller icke-vara. I november fick Kristoffersen i uppdrag att avge sitt Fagmilitære råd inför utarbetandet av nästa Langtidsplan 2025–2029. Som medskick fick han ett antal hur-frågor:

  • styrke egen forsvarsevne med særlig vekt på nordområdene?
  • styrke samvirket med allierte og NATO?
  • utvikle personell- og kompetanseområdet
  • motstå sammensatte trusler og bidra til å redusere samfunnets sårbarhet?
  • styrke totalforsvaret og motstandsdyktigheten i samfunnet?
  • øke evnen til å ta i bruk ny teknologi som kan styrke forsvarsevnen og effektivisere og modernisere Forsvaret?

Svaren ska ligga på försvarsministerns bord senast 31 maj 2023, men vad gäller stridsvagnarnas roll i försvaret har svaret alltså redan kommit. Dock – och tyvärr – utan att argumenten för och emot har redovisats i fråga om påverkan på det som är försvarets främsta uppgift: att ”sikre troverdig avskrekking med basis i Natos kollektive forsvar”. Kort sagt, när det gäller förmågan att i Nordnorge, vid ett ryskt strategiskt överfall, hålla stånd och etablera ett artikel 5-läge för att därmed utlösa bistånd från alliansen.

Traditionellt har detta handlat om att hålla territoriet, men Kristoffersens utgångspunkt verkar snarare vara ”operationell nektelse” (denial) i stället för ”kontroll”. Kanske med inspiration från den amerikanska marinkårens globala Force Design 2030. Vem vet?

Samtidigt arbetar en (icke-parlamentarisk) Forsvarskommisjon. Den tillsattes i december 2021 med fokus på inriktning och utformning av det militära försvaret i ett 10- till 20-årsperspektiv. Till frågeställningarna hör:

”Hvilke mekanismer, kapabiliteter og roller må prioriteres i forsvarssektoren for å bedre forstå, motvirke og forsvare nasjonale sikkerhetsinteresser mot et bredere utfordringsbilde og hva kan prioriteres ned for å gi rom for dette?”

Forsvarskommisjonen ska avrapportera senast 3 maj 2023.

Kanske är det i det perspektivet läckan om Kristoffersens nej ska ses. Som ett slags ”garanti” för att skjuta på beslutet genom att tränga in frågan på Forsvarskommisjonens agenda. En annan tolkning är att inspelet är en del i en förhandlingsprocess, som i slutändan leder till inköp av färre stridsvagnar och därmed frigörande av medel för alternativ användning. Stridsvagnar efterfrågas ju av Nato och stridsvagnar är en nödvändig förmåga givet önskan om att ha mekaniserade förband.

I samband med att Kristoffersen tillträdde fanns det en viss undran hur han skulle klara den ”politiska sidan” av rollen som Forsvarschef. Det återstår att se om det ”personliga rådet” är ett utslag av detta eller av motsatsen – att han lärt sig spelet.

Det bästa vore naturligtvis om striden leder till en rejäl höjning av försvarsanslaget från dagens ca 1,5 procent av BNP. Norge har råd både med ”stridsvagnar och helikoptrar”. Oljefondens marknadsvärde uppgår till knappt 12 500 miljarder NOK. Den så kallade handlingsregeln stadgar dock att staten i genomsnitt över tid bara kan ta i anspråk den uppskattade realavkastningen på tre procent årligen.

Tanken med att på det sätt binda politikerna är att själva fondkapitalet inte ska urholkas utan att fonden som tänkt ska kunna gagna kommande generationer. Det handlar också om att rida spärr för överkonsumtion av oljepengar i statsbudgeten med påföljande negativa konsekvenser för fastlandsekonomin i form av förlorad konkurrenskraft.

Allt detta är förstås bra. I normala tider. Men det råder inte normala tider utan krig i Europa och med oöverskådliga effekter över lång tid. För kommande generationer. Och dessutom skulle ett extra uttag ur Oljefonden för att kunna köpa vapensystem utomlands bara få marginell påverkan på fastlandsekonomin.

Så til syvende og sidst är det en fråga om politisk vilja.

**

Med kriget i Ukraina och de (kommande) svenska och finländska medlemskapen i Nato som två centrala ingångsvärden, har regeringen återstartat Försvarsberedningen. Våren 2024 ska ordföranden Hans Wallmark (M) avge slutrapport om det militära och civila försvarets inriktning och utformning inför det kommande försvarsbeslutet 2026–2030.

I uppdraget ingår även att nästa år agera kontrollstation för försvarsbeslutet 2020 i syfte att säkerställa att förstärkningen sker enligt plan och inom ekonomisk ram.

Det kan vara en idé att i skenet av omvärldsutvecklingen ta en funderare på om det också i Sverige finns anledning att omprioritera, men också att gå i snar dialog med Oslo. Det norska vägvalet blir också ett ingångsvärde för försvarsberedningen. Sverige och Finland är de allierade som snabbast kan rycka in på Nato:s nordflank.

Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 27 dec 2022.

Read More

Kärnfullt från ÖB om försvaret

By: admin
05-11-2022
Försvarspolitik, Kärnvapen, Micael Bydén, Morgan Johansson, Nato, Ryssland, Ukraina


Ryssland eskalerar i kriget mot Ukraina med terror mot civila mål som medel. På annan front trappar diktatorn i Kreml upp mot väst genom att slå mot livsmedels- och energiförsörjningen i syfte att försvaga viljan i väst att bistå Ukraina. På en tredje – diplomatisk – front hotar Putin med kärnvapen. Igen och igen.

Kort sagt, vi ska vara väldigt glada över den kärnvapenkapacitet som finns i väst, främst i USA men också i Frankrike och Storbritannien. Om så inte hade varit, hade utpressningspolitiken redan gett resultat.

Men att kärnvapen också ingår som ett nödvändigt ont i Natos försvarsdoktrin, riskerar nu att bryta upp det blocköverskridande samförståndet om den svenska medlemsansökan.

På uppdrag av regeringen svarade ÖB Micael Bydén i tisdags på frågan om hur Natoprocessen bäst bör drivas vidare. Hans militära råd illustrerar både vinsterna med medlemskapet och hur genomgripande förändringar som krävs i Försvarsmakten för att växa in i en – trots år av nära samarbete – ny situation.

Inte minst framgår detta i avvägningarna som avser hur försvaret kraftigt ska rustas upp till att motsvara 2 procent av BNP 2026, och sedan utvecklas till 2035.

Det är helt riktigt att som ÖB ha ambitionen att Sverige inte ska backa in i Nato utan delta fullt ut; inte bara för att söka skydd i alliansen utan också ta ansvar för den. Som en följd därav borde Sverige inte gå in i anslutningsprocessen med förbehåll gällande permanenta baser och stationering av kärnvapen på svenskt territorium.

Men, slog Bydén samtidigt fast, det var bara hans uppfattning och hur det ska bli är ett politiskt beslut. Ändå fick han utstå politiskt skäll.

Det fick även Ulf Kristersson sedan han samma dag gick på den förbehållslösa linjen. Morgan Johansson – nu utrikespolitisk talesperson (S) – krävde att regeringen skulle ändra sig och hålla sig till formuleringarna rörande förbehåll i ansökan signerad regeringen Andersson.

Även i detta avseende är Finland ledande. Sanna Marin har varit tydligt med att det vore olyckligt att sätta upp förbehåll. Ett fortsatt svenskt ja till förbehåll hade därför inneburit skilda vägar framåt. Det hade varit allvarligt nog. Det hade också inneburit ett slags eftergift till ryska krav på att bestämma över Sveriges säkerhetspolitik.

Till saken hör att kritiken – i närkontakt med verkligheten – så starkt doftar av halmgubbe.

Ledare i Svenska Dagbladet 4 november 2022.

Read More

Buffliga Hultqvist lämnar sitt jobb

By: admin
23-10-2022
Försvarspolitik, Kärnvapen, Magdalena Andersson, Nato, Pål Jonson, Peter Hultqvist

Så har då Sverige fått en ny regering med Ulf Kristersson som styresman, och som sig bör med den yttre säkerheten i fokus på att-göra-listan. Bra också att försvarsminister Pål Jonson kan jobbet och därmed kan göra det från dag ett. Och det blir fullt upp.

Visserligen är Försvarsmakten i bättre form än när Peter Hultqvist tillträdde 2014, men dessvärre tillträder Jonson i ett mycket sämre säkerhetspolitiskt läge.

Pål Jonson ska nu säkerställa att försvarsbudgetens två-procentsmål uppfylls senast till 2026 (och ännu bättre om det blir 2025 som tidigare utlovats). Och förstås att rekordhöjningarna spenderas med förnuft. Han blir också en nyckelperson i den fortsatta processen att lotsa Sverige in i Nato.

Peter Hultqvist har varit den bäste försvarsminister som S-regeringarna under Löfven och Andersson hade kunnat ha. Han har stått upp mot ”fredsrörelsen” inom partiet, och gick segrande ur striden med utrikesminister Margot Wallström i konflikten om FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Alltså, nej tack, den ska vi inte underteckna.

Efter 2014 har den före detta försvarsministern varit glasklar när det gäller Rysslands krig mot Ukraina och den verbala diplomatin har skärpts ytterligare efter storinvasionen i år. Det är klarspråk som i sin tur gjort det lättare att övertyga motvilliga kamrater inom partiet (och V/MP) om behovet av mer pengar till försvaret. Problemet har dock varit att satsningarna som han har velat leverera hela tiden har varit för klena i förhållande till behoven.

Hultqvist har varit bromsare på vagnen. Inte minst gäller detta den ansvarslösa halvårslånga dragkampen med de borgerliga partierna om en höjning av anslaget till 1,5 procent av BNP inför försvarsbeslutet 2020.

Det återstår för historieskrivare att klarlägga hur mycket av upprustningen i slow motion som ska läggas Hultqvist till last – och hur mycket det handlade om Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons bristande förståelse för en allt mörkare hotbild.

Helt centralt för åren med Hultqvist är dock att operativ förmåga har blivit styråra för Försvarsmakten. Till den goda bilden av Peter Hultqvist verk hör också den tjocka – men lite uppmärksammade – katalog av säkerhetsrelaterade utredningar som han tagit initiativ till. Sektorn har därmed fått en välbehövlig genomgång. Allt detta kan Pål Jonson nu ta vidare.

Det är utmärkt att Peter Hultqvist med sitt kunskapskapital och vida internationella kontaktnät blir kvar på posten som ordförande i Försvarsutskottet. Inte minst är det bra – men också lite patetiskt – att han nu beklagar att Nato-anslutningen går för långsamt och tid förloras.

Processen hade ju kunnat se annorlunda ut om Peter Hultqvist tidigare låtit bli att agera garant för att Sverige inte skulle bli medlem i Nato.

Och han var förlov sagt under våren väldigt sen i sitt ställningstagande för att Socialdemokraterna skulle ställa sig bakom ansökan.

Peter Hultqvists alternativ till Nato var i stället att förankra Sveriges säkerhet i ett nätverk nu bestående av ett 20-tal bilaterala och trilaterala samarbeten. Finland och USA är tyngsta partners. I Nato har Sverige fått ett ”guldkort” i form av deltagande i Enhanced Opportunites Program. Allt detta stärkte Sveriges säkerhet, men goda förbindelser är inte detsamma som fasta förpliktelser i form av Nato-stadgans artikel fem.

Det är bara Hultqvist själv som vet hur han vill summera tiden som försvarsminister. Ett välvilligt slutbetyg skulle dock kunna vara att han utifrån det politiskt möjliga gjorde så gott som han kunde – ett mindre positivt är att vi nu betalar priset för den saktfärdighetens politik som ändå varit Hultqvists signum.

Och så finns förstås problemet med Hultqvists politiska stil – eller snarare brist på stil. I mötet med kritik för att inte leverera har han tävlat med Morgan Johansson om titeln regeringens mest självgoda buffel. Fint om han lägger det åt sidan på sin nya post.

Krönika i Altinget 21 oktober 2022.

Read More

Ett Nato-medlemskap innebär mer nordiskt samarbete

By: admin
30-04-2022
Försvarspolitik, Magdalena Andersson, Nato, Nordiskt samarbete, Olof Palme, Säkerhetspolitik

Magdalena Andersson är som bäst i färd med att vårstäda i säkerhetspolitiken. Det pågår ett ivrigt krattande i partimanegen för att landa en ansökan om medlemskap i Nato. Allt under mottot att svara på frågan vad är bäst för Sverige i en ny tid.

Så nära i tiden som den 16 februari slogs det fast i utrikesdeklarationen att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato. Allianslöshetslinjen underströks genom att tempus ändrades i fråga om den militära alliansfriheten, från ”har tjänat” till ”tjänar oss väl”. Sverige skulle hålla fast vid det säkerhetspolitiska vägval som innebär att bäddas in i bilaterala, trilaterala och multilaterala försvarssamarbeten – och inte minst med Nato. 

Hultqvistdoktrinen kunde verka huggen i sten, men efter den nya ryska invasionen av Ukraina den 24 februari kom allt tydligare tecken på att Finland skulle ansöka om medlemskap i Nato. Kort sagt, som Magdalena Andersson understryker igen och igen för partikamraterna, är det ett nytt säkerhetspolitiskt läge.

Det pågår seminarieverksamhet för mildra smärtan när ridån går ned för den sista resten av Olof Palmes neutralism (och detta samtidigt som den egentligen skulle återlanseras genom Common Security 2022). Alltmedan det analysarbete som genomförs tillsammans med oppositionspartierna snabbas på. Den 13 maj ska det jobbet var färdigt. 

Det skulle, för att uttrycka det milt, vara uppseendeväckande om arbetet inte leder fram till samma slutsatser om de till buds stående alternativen som i det finländska Statsrådets Redogörelse om förändringar i den säkerhetspolitiska miljön. Den viktigaste slutsatsen är att Nato är det enda alternativet som erbjuder kollektiva säkerhetsgarantier och att:

”Finlands och Sveriges eventuella Natomedlemskap höjer tröskeln för användning av militära maktmedel i Östersjöområdet, vilket ökar stabiliteten i området på längre sikt.”

Och förstås med tillägget att det är Putins Ryssland som är problemet.

Som korten nu ligger kommer både Sverige och Finland att välkomnas i vänkretsen vid Nato:s toppmöte i Madrid 29–30 juni.

De avtal om ökat försvarspolitiskt samarbete som Sverige ingick med Finland och Norge 2020 respektive med Norge och Danmark 2021, öppnar för gemensam operativ planering i syfte att kunna strida tillsammans. Men det handlar om avsiktsförklaringar som i ett skarpt läge kräver politiska beslut för att gå i gång. Avtalet med Finland är mer långtgående men inte heller det är bindande. 

Med Sverige och Finland i Nato skapas nya förutsättningar – inom ramen för försvarsalliansens övergripande strategi – för ledning och planering på nordisk basis. Det blir tydligt vilken militär förmåga som står till förfogande och hur snabbt den är gripbar. Det blir till exempel möjligt att optimera den militära förmågan genom att planera för hur fyra flygvapen kan användas som ett enda. 

Det är synergieffekter som i sin tur har bäring på försvarets organisering och behov av nya vapensystem. 

Såväl brister i förmågestrukturen som i beredskap och uthållighet, bör synas i ljuset av de möjligheter som medlemskapet skapar. Svaren kan öppna för andra lösningar än de som dagens allianslöshet kräver och anslagsnivå medger. Med i stället mer av vår tids bekämpning på distans och med hög hastighet. Med mer av den framtid som ligger i AI, digitalisering, obemannade system och rymden.

Inte minst är det viktigt i perspektiv av att försvarsanslaget ska växa upp till motsvarande två procent av BNP med – enligt ÖB:s preliminära plan – målgång senast 2028.

På kort sikt bör den i gällande försvarsbeslutet inplanerade kontrollstation 2023 starta upp redan när ansökan skickas in. Efter riksdagsvalet får så Försvarsberedningen ta itu med analysarbetet inför Försvarsbeslutet 2025. Och då med en betoning lagd på den nordiska gemenskapen.

Det där med Nato känns dock fortfarande lite främmande för många. Norden och nordiskt samarbete är däremot känt och gillat.

Norden är ett geostrategiskt område. Natomedlemskap ökar den samlade försvarsförmågan och trovärdigheten för att samagerande verkligen blir av. Det underlättar även för förstärkningsaktioner i händelse av ett ryskt angrepp i Baltikum. Kort sagt, medlemskapet är krigsavhållande.

Krönika i Altinget 28 april 2022.

Read More

Säkerhetspolitik för snyltare

By: admin
10-03-2022
EU, Försvarspolitik, Magdalena Andersson, Nato, Olof Palme, Socialdemokraterna, Ukraina, Vladimir Putin

Statsminister Magdalena Andersson är bra på att hålla färdigskrivna tal innehållande ord som att ”i dagens Europa finns inget utrymme för intressesfärer” och ”lyckas Ryssland inordna Ukraina under sin överhöghet öppnar det upp för snarlika krav på andra länder”. Och att det ryska angreppet på Ukraina ”är en attack mot varje lands rätt att själv bestämma sin framtid [som] utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet”.

När det gäller ett medlemskap i Nato är dock det ihållande beskedet från Andersson att vi gör som Ryssland vill och dessutom med samma motivering som Putin använder. Utan argument slås det fast att ett medlemskap skulle bidra till att öka instabiliteten i Europa. Vinsterna i form av ökad gemensam avskräckning tas det aldrig hänsyn till.

Ett annat bekymmer i S-leden är att ett medlemskap i Nato skulle förpliktiga oss att ställa upp för andra. Samtidigt bygger den svenska krigsplaneringen på att andra kommer oss till hjälp. I Anderssons tappning reduceras således den rådande solidariska säkerhetspolitiken till en förhoppning om att kunna snylta på andra.

Ett vanligt grepp för att säga nej är att alliansfriheten har varit så framgångsrik, men det är en historieskrivning som är baserad på neutralitetsmytologi. Anledningen till att Sverige inte drogs in i andra världskriget var att neutraliteten bröts i nazitysk favör. Bakom den alliansfria fasaden under det kalla kriget dolde sig ett intensivt försvarssamarbete med Nato-länder. Det var Sveriges trygghet – inte de eftergifter i form av ”fredspolitik” som gjordes i förhållande till Sovjetunionen.

Försvarsminister Peter Hultqvist har högmodigt sagt att frågan om Nato avgörs av den socialdemokratiska partikongressen. Det är att abdikera från ansvar. Partiaktivisterna med övervintrade föreställningar om en svunnen storhet under Palme-eran, är mer intresserade av att inrätta fredsdepartement än att grubbla över realpolitik. I verkligheten föll dessutom avgörandet denna gång när partiets verkställande utskott möttes i måndags.

Efter VU:s njet förklarade finansminister Mikael Damberg att ”det är flera länder som förklarat att de kommer stötta Sverige i händelse av kris, till exempel Storbritannien”. På den naturliga följdfrågan om man kan lita på det, blev svaret: ”Det är Storbritanniens försvarsminister som uttalat sig så det får du fråga honom om.”

Om det säkerhetspolitiska läget inte vore så allvarligt skulle svaret inbjuda till skratt, men i stället är det en påminnelse om regeringens brist på verklighetsförankring. Och mer följde i form av ett brev inför Europeiska rådets kommande möte i veckan, där poängen för Andersson är att av inrikespolitiska skäl återigen markera avstånd till Nato.

Med brevet, som även undertecknats av president Niinistö och statsminister Marin, vill man lyfta fram vikten av EU:s gemensamma försvarsklausul i Lissabonfördraget. Det liknar dock allra mest verklighetsflykt när man glömmer fluffigheten i artikel 42.7 i förhållande till Natos bindande försvarsgaranti i artikel 5. Lägg därtill att EU har avtalat med Nato om att det är försvarsalliansen som ansvarar för det territoriella försvaret av Europa. En annan hake är förstås att USA – själva ryggraden i Nato – inte är medlem i EU.

Kort sagt, tryggare kan man vara.

Att regeringen i vanlig ordning håller emot när det gäller att ge resurser till försvaret, förstärker intrycket av att allvaret inte sjunkit in. Andersson-linjen är kanske bra för Socialdemokraterna, men Sverige behöver både Natomedlemskap och en substantiell höjning av försvarsanslaget. Och det brådskar.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 10 mars 2022.

Read More

Det är en sorgens dag i Europa

By: admin
25-02-2022
Desinformation, Försvarspolitik, Kärnvapen, Magdalena Andersson, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina, Vladimir Putin

Den ryska statstelevisionen bjöd i måndags på programmet En man vid namn Vladimir. Det var den ryske presidenten Putin som i ett vresigt, bittert och delvis förvirrat TV-tal såg bakåt på påhittade historiska oförrätter och framåt på en imperial pånyttfödelse. Allra mest talade han om Ukraina – ett konstgjort land utan legitimitet. Som egentligen är ryskt. Ja, strängt taget var det inte bara Ukraina som borde tillhöra Ryssland.

Och så förklarade Putin att de ryska lydrepublikerna Donetsk och Luhansk som i strid med folkrätten upprättades efter invasionen av Ukraina 2014 nu – också i strid med folkrätten – skulle erkännas som suveräna stater. Fast Putin talade förstås inte om folkrätten.

TV-sänd ”Potemkin-legalism”

Vägen fram gick via den sedvanliga Potemkin-legalismen:

  • 15/2 Duman röstar för att Putin ska överväga om Donetsk och Luhansk ska erkännas som självständiga stater.
  • 17/2 Propagandaoffensiv i lydrikena byggd på påståenden om en kommande ukrainsk attack med påföljande evakuering av civila. Ledarna vädjar till Putin om ett erkännande.
  • 17/2 Det ryska nationella säkerhetsrådet möts inför öppen kamera i en förinspelad direktsändning. Alla talare talar för ett ja.
  • 21/2 Putin motiverar erkännandet i ett TV-tal. Samma kväll undertecknas de bilaterala avtalen.
  • 22/2 Avtalen godkänns av det ryska parlamentet respektive parlamenten i Donetsk och i Luhansk.

I samband med erkännandet ingicks Vänskaps- och biståndspakter med de respektive så kallade Folkrepublikerna. Avtalen innebär att det ska ske en mycket långtgående ekonomisk, social och kulturell ”integration” med Ryssland.

Här ingår även ett gemensamt ansvar för säkerheten som ger Ryssland rätt att anlägga och använda militärbaser i Folkrepublikerna. I tilläggsavtal slås fast att deras gränser (definierade som hela regionen Donetsk respektive Luhansk) ska försvaras tillsammans med Ryssland.

Handlar om att tillsätta ett marionettstyre

  • 23/2 Den ryska propagandamaskinen fortsätter pumpa ut fake news om den död och förstörelse som Kiev utsätter lydrikena för. Som en reaktion begär Donetsk och Luhansk militärt bistånd från Ryssland.
  • 24/2 Vid fyra-tiden på morgonen meddelar Putin i ett kort tv-tal att en militär operation inletts i vad som i praktiken är en krigsförklaring mot Ukraina. I motiveringen anknyter han till sitt tidigare tal med ord om att ett ”fientligt anti-Ryssland bildas på rysk historisk mark”. Och faktiskt, metadata visar att de båda talen var inspelade samtidigt.

När attacken inleddes visade det sig att målet inte alls begränsades till Donbas. I stället har det iscensatts ett koordinerat angrepp till lands, i luften och till sjöss med nedslag över hela Ukraina. Det handlar inte längre om att omöjliggöra en framgångsrik demokratisk utveckling, utan om att tillsätta ett nytt marionettstyre.

Förtäckt varning för kärnvapen

I ett av Ryssland självvalt krig ska Ukraina först tvingas ned på knä militärt och sedan väntar en brutal passivisering av motståndet. Territoriet ska hållas. Spåren från Groznyj i Tjetjenien 1994 förskräcker.

Det är en sorgens dag. I realtid kan vi följa hur drömmar om frihet och fritt liv krossas av en brutal diktator.

Försöken att hitta en diplomatisk utväg visade sig inte överraskande vara en återvändsgränd. Hot om drakoniska sanktioner bet inte heller. Nu är beskedet från Putin till Väst att inte lägga sig i Ukrainas affärer eller drabbas av ”konsekvenser som man aldrig tidigare skådat”. Det är en förtäckt varning för kärnvapen.

En osäkerhetsordning etableras

Med den nya invasionen av Ukraina etableras en farlig osäkerhetsordning i Europa och inget tyder på att den ska bli kortvarig. Det säkerhetspolitiska läget blir knappast bättre av att Putin via Duman har givit sig själv mandat att skicka soldater utomlands. Vart som helst. Nu är det fokus på Ukraina men Putins krav på en rysk intressesfär kvarstår.

Det är inte utan att allvaret borde märkas i form av mer action hos regeringen Magdalena Andersson.

Krönika publicerad i Altinget 24 feb 2022.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.