Gästar podden hos Svenska Dagbladets ledarredaktion.
https://www.svd.se/a/JQ7X5X/en-forklaring-av-hur-svensk-forsvarspolitik-har-utvecklats
Read MoreFörsvarspolitik
Nya stridsvagnar till den norska armén eller inte? 2017 beslöt Stortinget att skrota planerna på att livstidsförlänga Leopard 2A4 (inköpta begagnade 2002) och i stället satsa på helt nya. Det handlar om en order på 82 stridsvagnar till ett ordervärde på 19 miljarder NOK med planerad infasning 2025–2027. Nyligen avgav Forsvarsmateriell (norska FMV) sin hittills hemliga rekommendation i fråga om valet mellan tyska Leopard 2A7 och sydkoreanska K2 Black Panther.
Ändå är det osäkert om det blir någon affär.
Det slog ned som en politisk bomb när det avslöjades att Forsvarssjef Eirik Kristoffersen, bytt ståndpunkt och vill sätta punkt för upphandlingen. Det blir för dyrt i förhållande till den försvarseffekt som kan uppnås, menar han. Det är bättre att satsa på rörlighet och eldkraft i form av nya helikoptrar, långräckviddigt luftvärn och i Finnmark ett nätverk av patruller som tillsammans med sensorer och satelliter kan ge en god lägesbild.
Saken blev inte mindre anmärkningsvärd eftersom rådet till försvarsminister Bjørn Arild Gram var från Kristoffersen personligen. Ärendet var inte berett i sedvanlig ordning och der är något som kritiker har reagerat på. Det är dock ett agerande som avspeglar en bärande bjälke i Kristoffersens syn på soldatskap: vikten av att ha modet att protestera och säga nej.
Arméchefen är inte glad och inte heller Chefen för det operativa högkvarteret, men Forsvarssjefen har också stöttepelare att luta sig emot i till exempel Försvarsstaben. Kort sagt, det är inget nytt på stridsvagnsfronten. Det har länge stått strid om stridsvagnarnas plats i det norska försvaret av Nordnorge och Finnmark. I diskussionen (se till exempel inlägg på Stratagemoch i Nordnorsk debatt) tolkas nu dagens bistra verklighet för eller emot i fråga om avskräckning, erfarenheterna från Ukraina och konsekvenserna av Sveriges och Finlands (kommande) medlemskap i Nato. Med mera.
Det är inte någon enkel politisk fråga. Inköp av nya stridsvagnar finns med som en egen punkt i regeringen Jonas Gahr Støres programförklaring i Hurdalsplattformen från hösten 2021 – och med Senterpartiet i koalitionen med Arbeiderpartiet som stark förespråkare för armén, hemvärnet och ”distrikten”.
Beskedet från SP:s försvarsminister Gram är att upphandlingsprocessen ska rulla på som planerat. Alltså med sikte på att i närtid genomföra köpet.
Parallellt pågår dock två ”utredningar” med bäring på stridsvagnarnas vara eller icke-vara. I november fick Kristoffersen i uppdrag att avge sitt Fagmilitære råd inför utarbetandet av nästa Langtidsplan 2025–2029. Som medskick fick han ett antal hur-frågor:
- styrke egen forsvarsevne med særlig vekt på nordområdene?
- styrke samvirket med allierte og NATO?
- utvikle personell- og kompetanseområdet
- motstå sammensatte trusler og bidra til å redusere samfunnets sårbarhet?
- styrke totalforsvaret og motstandsdyktigheten i samfunnet?
- øke evnen til å ta i bruk ny teknologi som kan styrke forsvarsevnen og effektivisere og modernisere Forsvaret?
Svaren ska ligga på försvarsministerns bord senast 31 maj 2023, men vad gäller stridsvagnarnas roll i försvaret har svaret alltså redan kommit. Dock – och tyvärr – utan att argumenten för och emot har redovisats i fråga om påverkan på det som är försvarets främsta uppgift: att ”sikre troverdig avskrekking med basis i Natos kollektive forsvar”. Kort sagt, när det gäller förmågan att i Nordnorge, vid ett ryskt strategiskt överfall, hålla stånd och etablera ett artikel 5-läge för att därmed utlösa bistånd från alliansen.
Traditionellt har detta handlat om att hålla territoriet, men Kristoffersens utgångspunkt verkar snarare vara ”operationell nektelse” (denial) i stället för ”kontroll”. Kanske med inspiration från den amerikanska marinkårens globala Force Design 2030. Vem vet?
Samtidigt arbetar en (icke-parlamentarisk) Forsvarskommisjon. Den tillsattes i december 2021 med fokus på inriktning och utformning av det militära försvaret i ett 10- till 20-årsperspektiv. Till frågeställningarna hör:
”Hvilke mekanismer, kapabiliteter og roller må prioriteres i forsvarssektoren for å bedre forstå, motvirke og forsvare nasjonale sikkerhetsinteresser mot et bredere utfordringsbilde og hva kan prioriteres ned for å gi rom for dette?”
Forsvarskommisjonen ska avrapportera senast 3 maj 2023.
Kanske är det i det perspektivet läckan om Kristoffersens nej ska ses. Som ett slags ”garanti” för att skjuta på beslutet genom att tränga in frågan på Forsvarskommisjonens agenda. En annan tolkning är att inspelet är en del i en förhandlingsprocess, som i slutändan leder till inköp av färre stridsvagnar och därmed frigörande av medel för alternativ användning. Stridsvagnar efterfrågas ju av Nato och stridsvagnar är en nödvändig förmåga givet önskan om att ha mekaniserade förband.
I samband med att Kristoffersen tillträdde fanns det en viss undran hur han skulle klara den ”politiska sidan” av rollen som Forsvarschef. Det återstår att se om det ”personliga rådet” är ett utslag av detta eller av motsatsen – att han lärt sig spelet.
Det bästa vore naturligtvis om striden leder till en rejäl höjning av försvarsanslaget från dagens ca 1,5 procent av BNP. Norge har råd både med ”stridsvagnar och helikoptrar”. Oljefondens marknadsvärde uppgår till knappt 12 500 miljarder NOK. Den så kallade handlingsregeln stadgar dock att staten i genomsnitt över tid bara kan ta i anspråk den uppskattade realavkastningen på tre procent årligen.
Tanken med att på det sätt binda politikerna är att själva fondkapitalet inte ska urholkas utan att fonden som tänkt ska kunna gagna kommande generationer. Det handlar också om att rida spärr för överkonsumtion av oljepengar i statsbudgeten med påföljande negativa konsekvenser för fastlandsekonomin i form av förlorad konkurrenskraft.
Allt detta är förstås bra. I normala tider. Men det råder inte normala tider utan krig i Europa och med oöverskådliga effekter över lång tid. För kommande generationer. Och dessutom skulle ett extra uttag ur Oljefonden för att kunna köpa vapensystem utomlands bara få marginell påverkan på fastlandsekonomin.
Så til syvende og sidst är det en fråga om politisk vilja.
**
Med kriget i Ukraina och de (kommande) svenska och finländska medlemskapen i Nato som två centrala ingångsvärden, har regeringen återstartat Försvarsberedningen. Våren 2024 ska ordföranden Hans Wallmark (M) avge slutrapport om det militära och civila försvarets inriktning och utformning inför det kommande försvarsbeslutet 2026–2030.
I uppdraget ingår även att nästa år agera kontrollstation för försvarsbeslutet 2020 i syfte att säkerställa att förstärkningen sker enligt plan och inom ekonomisk ram.
Det kan vara en idé att i skenet av omvärldsutvecklingen ta en funderare på om det också i Sverige finns anledning att omprioritera, men också att gå i snar dialog med Oslo. Det norska vägvalet blir också ett ingångsvärde för försvarsberedningen. Sverige och Finland är de allierade som snabbast kan rycka in på Nato:s nordflank.
Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 27 dec 2022.
Read More
Ryssland eskalerar i kriget mot Ukraina med terror mot civila mål som medel. På annan front trappar diktatorn i Kreml upp mot väst genom att slå mot livsmedels- och energiförsörjningen i syfte att försvaga viljan i väst att bistå Ukraina. På en tredje – diplomatisk – front hotar Putin med kärnvapen. Igen och igen.
Kort sagt, vi ska vara väldigt glada över den kärnvapenkapacitet som finns i väst, främst i USA men också i Frankrike och Storbritannien. Om så inte hade varit, hade utpressningspolitiken redan gett resultat.
Men att kärnvapen också ingår som ett nödvändigt ont i Natos försvarsdoktrin, riskerar nu att bryta upp det blocköverskridande samförståndet om den svenska medlemsansökan.
På uppdrag av regeringen svarade ÖB Micael Bydén i tisdags på frågan om hur Natoprocessen bäst bör drivas vidare. Hans militära råd illustrerar både vinsterna med medlemskapet och hur genomgripande förändringar som krävs i Försvarsmakten för att växa in i en – trots år av nära samarbete – ny situation.
Inte minst framgår detta i avvägningarna som avser hur försvaret kraftigt ska rustas upp till att motsvara 2 procent av BNP 2026, och sedan utvecklas till 2035.
Det är helt riktigt att som ÖB ha ambitionen att Sverige inte ska backa in i Nato utan delta fullt ut; inte bara för att söka skydd i alliansen utan också ta ansvar för den. Som en följd därav borde Sverige inte gå in i anslutningsprocessen med förbehåll gällande permanenta baser och stationering av kärnvapen på svenskt territorium.
Men, slog Bydén samtidigt fast, det var bara hans uppfattning och hur det ska bli är ett politiskt beslut. Ändå fick han utstå politiskt skäll.
Det fick även Ulf Kristersson sedan han samma dag gick på den förbehållslösa linjen. Morgan Johansson – nu utrikespolitisk talesperson (S) – krävde att regeringen skulle ändra sig och hålla sig till formuleringarna rörande förbehåll i ansökan signerad regeringen Andersson.
Även i detta avseende är Finland ledande. Sanna Marin har varit tydligt med att det vore olyckligt att sätta upp förbehåll. Ett fortsatt svenskt ja till förbehåll hade därför inneburit skilda vägar framåt. Det hade varit allvarligt nog. Det hade också inneburit ett slags eftergift till ryska krav på att bestämma över Sveriges säkerhetspolitik.
Till saken hör att kritiken – i närkontakt med verkligheten – så starkt doftar av halmgubbe.
Ledare i Svenska Dagbladet 4 november 2022.
Read MoreSå har då Sverige fått en ny regering med Ulf Kristersson som styresman, och som sig bör med den yttre säkerheten i fokus på att-göra-listan. Bra också att försvarsminister Pål Jonson kan jobbet och därmed kan göra det från dag ett. Och det blir fullt upp.
Visserligen är Försvarsmakten i bättre form än när Peter Hultqvist tillträdde 2014, men dessvärre tillträder Jonson i ett mycket sämre säkerhetspolitiskt läge.
Pål Jonson ska nu säkerställa att försvarsbudgetens två-procentsmål uppfylls senast till 2026 (och ännu bättre om det blir 2025 som tidigare utlovats). Och förstås att rekordhöjningarna spenderas med förnuft. Han blir också en nyckelperson i den fortsatta processen att lotsa Sverige in i Nato.
Peter Hultqvist har varit den bäste försvarsminister som S-regeringarna under Löfven och Andersson hade kunnat ha. Han har stått upp mot ”fredsrörelsen” inom partiet, och gick segrande ur striden med utrikesminister Margot Wallström i konflikten om FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Alltså, nej tack, den ska vi inte underteckna.
Efter 2014 har den före detta försvarsministern varit glasklar när det gäller Rysslands krig mot Ukraina och den verbala diplomatin har skärpts ytterligare efter storinvasionen i år. Det är klarspråk som i sin tur gjort det lättare att övertyga motvilliga kamrater inom partiet (och V/MP) om behovet av mer pengar till försvaret. Problemet har dock varit att satsningarna som han har velat leverera hela tiden har varit för klena i förhållande till behoven.
Hultqvist har varit bromsare på vagnen. Inte minst gäller detta den ansvarslösa halvårslånga dragkampen med de borgerliga partierna om en höjning av anslaget till 1,5 procent av BNP inför försvarsbeslutet 2020.
Det återstår för historieskrivare att klarlägga hur mycket av upprustningen i slow motion som ska läggas Hultqvist till last – och hur mycket det handlade om Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons bristande förståelse för en allt mörkare hotbild.
Helt centralt för åren med Hultqvist är dock att operativ förmåga har blivit styråra för Försvarsmakten. Till den goda bilden av Peter Hultqvist verk hör också den tjocka – men lite uppmärksammade – katalog av säkerhetsrelaterade utredningar som han tagit initiativ till. Sektorn har därmed fått en välbehövlig genomgång. Allt detta kan Pål Jonson nu ta vidare.
Det är utmärkt att Peter Hultqvist med sitt kunskapskapital och vida internationella kontaktnät blir kvar på posten som ordförande i Försvarsutskottet. Inte minst är det bra – men också lite patetiskt – att han nu beklagar att Nato-anslutningen går för långsamt och tid förloras.
Processen hade ju kunnat se annorlunda ut om Peter Hultqvist tidigare låtit bli att agera garant för att Sverige inte skulle bli medlem i Nato.
Och han var förlov sagt under våren väldigt sen i sitt ställningstagande för att Socialdemokraterna skulle ställa sig bakom ansökan.
Peter Hultqvists alternativ till Nato var i stället att förankra Sveriges säkerhet i ett nätverk nu bestående av ett 20-tal bilaterala och trilaterala samarbeten. Finland och USA är tyngsta partners. I Nato har Sverige fått ett ”guldkort” i form av deltagande i Enhanced Opportunites Program. Allt detta stärkte Sveriges säkerhet, men goda förbindelser är inte detsamma som fasta förpliktelser i form av Nato-stadgans artikel fem.
Det är bara Hultqvist själv som vet hur han vill summera tiden som försvarsminister. Ett välvilligt slutbetyg skulle dock kunna vara att han utifrån det politiskt möjliga gjorde så gott som han kunde – ett mindre positivt är att vi nu betalar priset för den saktfärdighetens politik som ändå varit Hultqvists signum.
Och så finns förstås problemet med Hultqvists politiska stil – eller snarare brist på stil. I mötet med kritik för att inte leverera har han tävlat med Morgan Johansson om titeln regeringens mest självgoda buffel. Fint om han lägger det åt sidan på sin nya post.
Krönika i Altinget 21 oktober 2022.
Read MoreMagdalena Andersson är som bäst i färd med att vårstäda i säkerhetspolitiken. Det pågår ett ivrigt krattande i partimanegen för att landa en ansökan om medlemskap i Nato. Allt under mottot att svara på frågan vad är bäst för Sverige i en ny tid.
Så nära i tiden som den 16 februari slogs det fast i utrikesdeklarationen att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato. Allianslöshetslinjen underströks genom att tempus ändrades i fråga om den militära alliansfriheten, från ”har tjänat” till ”tjänar oss väl”. Sverige skulle hålla fast vid det säkerhetspolitiska vägval som innebär att bäddas in i bilaterala, trilaterala och multilaterala försvarssamarbeten – och inte minst med Nato.
Hultqvistdoktrinen kunde verka huggen i sten, men efter den nya ryska invasionen av Ukraina den 24 februari kom allt tydligare tecken på att Finland skulle ansöka om medlemskap i Nato. Kort sagt, som Magdalena Andersson understryker igen och igen för partikamraterna, är det ett nytt säkerhetspolitiskt läge.
Det pågår seminarieverksamhet för mildra smärtan när ridån går ned för den sista resten av Olof Palmes neutralism (och detta samtidigt som den egentligen skulle återlanseras genom Common Security 2022). Alltmedan det analysarbete som genomförs tillsammans med oppositionspartierna snabbas på. Den 13 maj ska det jobbet var färdigt.
Det skulle, för att uttrycka det milt, vara uppseendeväckande om arbetet inte leder fram till samma slutsatser om de till buds stående alternativen som i det finländska Statsrådets Redogörelse om förändringar i den säkerhetspolitiska miljön. Den viktigaste slutsatsen är att Nato är det enda alternativet som erbjuder kollektiva säkerhetsgarantier och att:
”Finlands och Sveriges eventuella Natomedlemskap höjer tröskeln för användning av militära maktmedel i Östersjöområdet, vilket ökar stabiliteten i området på längre sikt.”
Och förstås med tillägget att det är Putins Ryssland som är problemet.
Som korten nu ligger kommer både Sverige och Finland att välkomnas i vänkretsen vid Nato:s toppmöte i Madrid 29–30 juni.
De avtal om ökat försvarspolitiskt samarbete som Sverige ingick med Finland och Norge 2020 respektive med Norge och Danmark 2021, öppnar för gemensam operativ planering i syfte att kunna strida tillsammans. Men det handlar om avsiktsförklaringar som i ett skarpt läge kräver politiska beslut för att gå i gång. Avtalet med Finland är mer långtgående men inte heller det är bindande.
Med Sverige och Finland i Nato skapas nya förutsättningar – inom ramen för försvarsalliansens övergripande strategi – för ledning och planering på nordisk basis. Det blir tydligt vilken militär förmåga som står till förfogande och hur snabbt den är gripbar. Det blir till exempel möjligt att optimera den militära förmågan genom att planera för hur fyra flygvapen kan användas som ett enda.
Det är synergieffekter som i sin tur har bäring på försvarets organisering och behov av nya vapensystem.
Såväl brister i förmågestrukturen som i beredskap och uthållighet, bör synas i ljuset av de möjligheter som medlemskapet skapar. Svaren kan öppna för andra lösningar än de som dagens allianslöshet kräver och anslagsnivå medger. Med i stället mer av vår tids bekämpning på distans och med hög hastighet. Med mer av den framtid som ligger i AI, digitalisering, obemannade system och rymden.
Inte minst är det viktigt i perspektiv av att försvarsanslaget ska växa upp till motsvarande två procent av BNP med – enligt ÖB:s preliminära plan – målgång senast 2028.
På kort sikt bör den i gällande försvarsbeslutet inplanerade kontrollstation 2023 starta upp redan när ansökan skickas in. Efter riksdagsvalet får så Försvarsberedningen ta itu med analysarbetet inför Försvarsbeslutet 2025. Och då med en betoning lagd på den nordiska gemenskapen.
Det där med Nato känns dock fortfarande lite främmande för många. Norden och nordiskt samarbete är däremot känt och gillat.
Norden är ett geostrategiskt område. Natomedlemskap ökar den samlade försvarsförmågan och trovärdigheten för att samagerande verkligen blir av. Det underlättar även för förstärkningsaktioner i händelse av ett ryskt angrepp i Baltikum. Kort sagt, medlemskapet är krigsavhållande.
Krönika i Altinget 28 april 2022.
Read MoreDen ryska statstelevisionen bjöd i måndags på programmet En man vid namn Vladimir. Det var den ryske presidenten Putin som i ett vresigt, bittert och delvis förvirrat TV-tal såg bakåt på påhittade historiska oförrätter och framåt på en imperial pånyttfödelse. Allra mest talade han om Ukraina – ett konstgjort land utan legitimitet. Som egentligen är ryskt. Ja, strängt taget var det inte bara Ukraina som borde tillhöra Ryssland.
Och så förklarade Putin att de ryska lydrepublikerna Donetsk och Luhansk som i strid med folkrätten upprättades efter invasionen av Ukraina 2014 nu – också i strid med folkrätten – skulle erkännas som suveräna stater. Fast Putin talade förstås inte om folkrätten.
TV-sänd ”Potemkin-legalism”
Vägen fram gick via den sedvanliga Potemkin-legalismen:
- 15/2 Duman röstar för att Putin ska överväga om Donetsk och Luhansk ska erkännas som självständiga stater.
- 17/2 Propagandaoffensiv i lydrikena byggd på påståenden om en kommande ukrainsk attack med påföljande evakuering av civila. Ledarna vädjar till Putin om ett erkännande.
- 17/2 Det ryska nationella säkerhetsrådet möts inför öppen kamera i en förinspelad direktsändning. Alla talare talar för ett ja.
- 21/2 Putin motiverar erkännandet i ett TV-tal. Samma kväll undertecknas de bilaterala avtalen.
- 22/2 Avtalen godkänns av det ryska parlamentet respektive parlamenten i Donetsk och i Luhansk.
I samband med erkännandet ingicks Vänskaps- och biståndspakter med de respektive så kallade Folkrepublikerna. Avtalen innebär att det ska ske en mycket långtgående ekonomisk, social och kulturell ”integration” med Ryssland.
Här ingår även ett gemensamt ansvar för säkerheten som ger Ryssland rätt att anlägga och använda militärbaser i Folkrepublikerna. I tilläggsavtal slås fast att deras gränser (definierade som hela regionen Donetsk respektive Luhansk) ska försvaras tillsammans med Ryssland.
Handlar om att tillsätta ett marionettstyre
- 23/2 Den ryska propagandamaskinen fortsätter pumpa ut fake news om den död och förstörelse som Kiev utsätter lydrikena för. Som en reaktion begär Donetsk och Luhansk militärt bistånd från Ryssland.
- 24/2 Vid fyra-tiden på morgonen meddelar Putin i ett kort tv-tal att en militär operation inletts i vad som i praktiken är en krigsförklaring mot Ukraina. I motiveringen anknyter han till sitt tidigare tal med ord om att ett ”fientligt anti-Ryssland bildas på rysk historisk mark”. Och faktiskt, metadata visar att de båda talen var inspelade samtidigt.
När attacken inleddes visade det sig att målet inte alls begränsades till Donbas. I stället har det iscensatts ett koordinerat angrepp till lands, i luften och till sjöss med nedslag över hela Ukraina. Det handlar inte längre om att omöjliggöra en framgångsrik demokratisk utveckling, utan om att tillsätta ett nytt marionettstyre.
Förtäckt varning för kärnvapen
I ett av Ryssland självvalt krig ska Ukraina först tvingas ned på knä militärt och sedan väntar en brutal passivisering av motståndet. Territoriet ska hållas. Spåren från Groznyj i Tjetjenien 1994 förskräcker.
Det är en sorgens dag. I realtid kan vi följa hur drömmar om frihet och fritt liv krossas av en brutal diktator.
Försöken att hitta en diplomatisk utväg visade sig inte överraskande vara en återvändsgränd. Hot om drakoniska sanktioner bet inte heller. Nu är beskedet från Putin till Väst att inte lägga sig i Ukrainas affärer eller drabbas av ”konsekvenser som man aldrig tidigare skådat”. Det är en förtäckt varning för kärnvapen.
En osäkerhetsordning etableras
Med den nya invasionen av Ukraina etableras en farlig osäkerhetsordning i Europa och inget tyder på att den ska bli kortvarig. Det säkerhetspolitiska läget blir knappast bättre av att Putin via Duman har givit sig själv mandat att skicka soldater utomlands. Vart som helst. Nu är det fokus på Ukraina men Putins krav på en rysk intressesfär kvarstår.
Det är inte utan att allvaret borde märkas i form av mer action hos regeringen Magdalena Andersson.
Krönika publicerad i Altinget 24 feb 2022.
Read MoreRyssland vill inte att Sverige ska bli medlem i Nato. En annan fråga är varför vi inte redan är det. I en debatt inför EU-valet 2019 besvarades frågan med hänvisning till andra världskriget. Att Sverige inte drogs in i kriget förklarades med att ”vi var oerhört skickliga på att inte ställa oss direkt på någon sida”. Och att det ”grundläggande är att vi hela tiden jobbat med neutralitet och alliansfrihet”.
Svaret gavs av Heléne Fritzon, tidigare migrationsminister och nu delegationsledare för de svenska Socialdemokraterna i EU-parlamentet. I verkligheten var Sverige neutralt först på Hitlers sida (för att hålla kriget borta) och sedan på de allierades sida (för att de skulle segra).
Till skillnad vad många tror i och utanför Sverige är varken alliansfrihet eller neutralitet utgångspunkten för frågan om relationerna till Nato. Neutraliteten är bortskriven ur den säkerhetspolitiska doktrinen och den militära alliansfriheten är inte friare än den ofta av utomstående betraktare beskrivs som ett de facto-medlemskap i Nato.
***
Under andra världskriget förklarade sig Sverige stå neutralt i förhållande till de krigförande staterna. Med det kalla krigets inträde skrevs den säkerhetspolitiska doktrinen ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”, som kompletterades med en ”dold allians” med Nato via bilateralt samarbete med Nato-länder.
Att Sverige ingick i Nato:s krigsplanering kan illustreras med att det 1956 stationerades en topphemlig styrka i Norge vars uppgift var att atombomba sovjetiska mål i DDR, Finland, Baltikum och Polen. I kalkylen ingick att riskfritt flyga över svenskt luftrum. Styrkan existerade åtminstone till mitten av 1970-talet. I krigsspel på 1980-talet var svensk medverkan en del i Nato:s marina strategi.
Försvarssamarbetet stärkte det gemensamma försvaret mot Sovjetunionen och verkade krigsavhållande.
Efter Sovjetunionens upplösning 1991 blev neutraliteten allt mer uttunnad. 1992 reducerades neutraliteten till ett möjligt förhållningssätt och med fokus på närområdet: ”Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde, består.
Sveriges medlemskap i den politiska alliansen EU blev nästa omslagspunkt i doktrinen och i utrikesdeklarationen 2002 slog utrikesminister Anna Lindh fast att ”hot mot freden och vår säkerhet” bäst hanteras tillsammans med andra länder. Sverige var fortsatt militärt alliansfritt medan neutralitetspolitiken ”hade tjänat oss väl”. EU beskrevs som en solidarisk gemenskap vars främsta syfte är att förhindra krig i Europa och som Sverige är medlem i.
2009 lanserade Försvarsberedningen en solidaritetsförklaring som sedan antogs av riksdagen: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland (i EU) eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” Och med det viktiga tillägget att reaktionen också skulle kunna innebära militärt bistånd.
Solidaritetsförklaringen är dock ensidig, och Sverige kan därför inte med automatik räkna med bistånd i händelse av ”elände”. Vi-får-hoppas-på-det-bästa-doktrinen har därför stagats upp med ett allt intensivare försvarssamarbete på bilateral, trilateral och multilateral basis. Sverige har krigat för fred under Nato-flagg, deltar i Natoövningar med artikel fem i det konstituerande Nato-fördraget som utgångspunkt, har ett värdlandsavtal (HNS) på plats för att bättre kunna ge och ta emot hjälp och kan delta i Nato:s snabbinsatsstyrka (NRF).
Sverige är en uppskattad ”premier partner”, men på icke-medlemskapets baksida finns begränsad tillgång till planering, militära strukturer och beslutsfattande. Som medlem skulle Sverige dessutom få del av Nato:s kollektiva trygghetsförsäkring. Och den behövs verkligen.
***
Länge gjordes bedömningen att ett angrepp mot Sverige var osannolikt, men sedan 2017 utgår svensk försvars- och säkerhetspolitik från att ett väpnat anfall varken kan uteslutas eller att en större konflikt faktiskt kan inledas med en attack mot Sverige. Och då är det förstås Gotland som det handlar om.
En annan utgångspunkt är att om det blir konflikt i närområdet kommer Sverige inte att kunna stå utanför: Norden-Baltikum ses som ett sammanhängande stridsområde. Krigsplaneringen utgår dessutom från att Sverige inte kan klara sig på egen hand. Målet är att i väntan på hjälp kunna hålla ut i tre månader. Vägen fram till att klara av det är dock lång.
Först efter det ryska angreppet på Ukraina och annekteringen av Krim 2014 lades försvarspolitiken om från ett försvar för insats i Långt-bort-i-stan till att återuppbygga det nedlagda nationella försvaret. Trots att hotbilden svartnat ytterligare sedan dess går det fortfarande för långsamt. 2025 ska försvarsutgifterna uppgå till 1,5 procent av BNP.
***
Sverige har försatt sig i den sämsta av världar. Försvaret är inte hållbart – samtidigt som bindande säkerhetsgarantier saknas. Om Ryssland däremot skulle få gehör för sina röda linjer i en ny europeisk säkerhetsordning skulle Sverige inte kunna bli medlem i Nato. Inte heller skulle övningar tillsammans med förband från Nato-länder kunna ske i Sverige. I stället skulle Sverige tvingas in i Vladimir Putins egen intressesfär.
Svaret från regeringen Magdalena Andersson på de ryska kraven har varit att Sverige bestämmer själv över sin säkerhetspolitik. Men samtidigt har utrikesminister Ann Linde sagt att för svensk del går den röda linjen i förhållande till Nato vid ett medlemskap. Så i den delen sammanfaller Sveriges och Rysslands röda linjer.
Om Socialdemokraterna gav grönt ljus skulle det däremot finnas en bred majoritet i riksdagen för ett fullt medlemskap i Nato. Alla de fyra borgerliga partierna säger ja. Men Socialdemokraterna har gjort ett uttalat nej till en del av doktrinen.
Som ett slags mellanlösning har en majoritet i riksdagen bestående av de fyra borgerliga partierna och SD – som dock är emot medlemskap – ställt sig bakom kravet att Sverige liksom Finland gjorde redan på 1990-talet ska uttala en option om att söka medlemskap. Men i verkligheten behövs den inte, eftersom möjligheten att söka är Nato:s policy. Den löser inte heller det svenska dilemmat. Grunden för säkerhetspolitiken skulle fortfarande vara att leva på hoppet om hjälp.
Socialdemokraterna säger nej också till en option. Medlemskap är ett politiskt tabu – trots det hemliga samarbetet med Nato-länder under kalla kriget och det öppna med Nato efter Sovjetunionens fall. Partimytologin trumfar kunskapen.
För många socialdemokrater representerar föreställningen om Olof Palmes alliansfrihetspolitik med fokus på FN, fred och tredje världen fortfarande en storhetstid som rättrådig moralisk stormakt att drömma sig tillbaka till. Supermakterna USA och Sovjetunionen framställdes som lika goda kålsupare – och Nato var fy, fy.
Ett exempel på det närmast religiösa förhållningssättet är när Peter Hultqvist – då ordföranden i riksdagens försvarsutskott – mötte propåer om att Sverige borde som Finland utreda för- och nackdelar med ett medlemskap. Svaret blev att han inte motsatte sig en utredning, men oberoende av slutsatserna skulle Socialdemokraterna fortsätta att säga nej.
Så blev också fallet när utredningen presenterades 2016 med en huvudslutsats om att ett svenskt medlemskap skulle ”öka den gemensamma konfliktavhållande förmågan” i Östersjöområdet.
Och opinionen då? Ja, den har över åren blivit mer positiv. I en färsk pejling fördelar den sig nu ungefärligen lika mellan ja, nej och vet ej. Kort sagt, svenskarnas ”identitet” kopplad till tron på alliansfrihet och neutralitet förändrar sig, blir mer realitetsorienterad.
Publicerad i Smedjan 11 feb 2022.
Read MoreI söndagens Agenda medverkade försvarsminister Peter Hultqvist (S) i debatt om svensk försvars- och säkerhetspolitik. Han var exalterad redan från start och fortsatte sedan med uppläxning av motdebattanterna från M och SD. I stället för att söka kontaktytor, skambelades förslagen om att stärka försvaret i närtid, liksom den Nato-option som en majoritet i riksdagen tagit ställning för.
Vänsterpartiet ville för sin del ha mindre samarbete med Nato och mindre pengar till försvaret (och mer till ”välfärden”). Om detta var Hultqvist tyst.
Allt eftersom tiden gick blev Hultqvist allt rödare i ansiktet – och det kan inte ha varit något annat är skammens rodnad när han hörde hur de egna orden föll. Allt medan han gick på med en i Agenda sällan skådad tillplattande härskarteknik. Budskapet var att inget som regeringen redan gör, kan göras bättre.
Anfall kan vara bästa försvar i debatt i underläge, men det är inte detsamma som att det är bra för rikets säkerhet. Hultqvist har helt rätt i att det tar lång tid att återuppbygga den nationella försvarsförmågan. Det återstår dock att lägga fram bevis för ståndpunkten att en förstärkning i närtid utöver det som ingår i försvarsbeslutet, skulle skada återskapandet av försvarsförmågan. Det är inte självförklarande, om man säger så.
Det är lika svårt att förstå varför hänsyn inte ska tas till att hotbilden ser dramatiskt mycket sämre ut nu, än när försvarsbeslutet klubbades 2020.
Tvisten kan slitas genom en enkel fråga till ÖB Micael Bydén om en ”shoppinglista” för förmågelyft utöver plan.Det är ett arbete som inte kan vänta till den i försvarsbeslutet till 2023 inplanerade kontrollstationen. Och det måste få kosta. 2025 bör Sverige ha uppnått Natos tvåprocentsmål för försvarsutgifterna i stället för planerade 1,5 procent av BNP. Prislappen är billig om krisen eller kriget kommer – och ännu billigare om avskräckningen bevarar freden.
I den mycket spända situation som råder stavas ordet ansvarstagande ”här och nu”- satsningar redan i vårbudgeten. Om inte S kan säga farväl till det rådande försvarsekonomiska mantrat ”vi betalar inte”, bör de borgerliga och SD köra över regeringen.
Försvarsministern var lika von Oben i fråga om den säkerhetspolitiska doktrinen. Kraven på en Nato-option avfärdades med ord som ”pyssla med” och ”experimentverkstad”. Farligt, farligt, menar Hultqvist med hänvisning till den rådande spänningen. Men vaktslåendet om den säkerhetspolitiska balansen och stabiliteten är en del av den säkerhetspolitiska partiliturgin.
Det är en paradox att regeringens fastslående att Sverige själv väljer säkerhetspolitisk linje, i praktiken både innebär motsatsen och ett accepterande av Kremls verklighetsbeskrivning. Medan det nu dras upp röda linjer i förhållande till hur andra stater ska agera, har regeringen en egen röd linje. Och den går vid ett svenskt Nato-medlemskap. Så kravet från Moskva har regeringen uppfyllt alldeles på egen hand.
Allianslösheten ökar Sveriges handlingsfrihet, brukar det sägas av dess försvarare. Men det vi i själva verket säger är att det inte alls – trots vår egen ihopsnickrade ensidiga solidaritetsdeklaration – är säkert att vi ställer upp för andra. Är det den signal som vill skicka till dem som vi hoppas ska hjälpa oss? Med medlemskap i Nato skulle vi omfattas av försvarsalliansens trygghetsgaranti. Vilket är bra också med tanke på att vi sett från ryskt perspektiv redan är en del av Nato.
Med tanke på att samtal om försvar och säkerhet är en sällanvara i SVT hade man kunnat hoppas på mer än den uppvisning i arrogans som ”arge magistern” bjöd på. Samtidigt blev det glasklart varför Försvarsberedningen bör kallas in både i syfte att se på förmågelyft och säkerhetspolitisk doktrin. Regeringen mäktar inte uppgiften att leda det arbetet på egen hand.
Ledare i Svenska Dagbladet 1 feb 2022.
Read MoreInvasionen av Ukraina 2014 raserade den europeiska säkerhetsordningen. Under vapenhot om att ta kriget vidare har Ryssland nu fått gehör för att förhandla om en uppdelning av Europa i intressesfärer. Tre decennier efter Sovjetunionens upphörande vill Vladimir Putin föra Europa tillbaka till det kalla krigets dagar. Ja, strängt taget längtar han ju tillbaka till SSSR (Sovjetrepublikens egen förkortning).
Det är en seger för Putins ambitioner att den första förhandlingsomgången i mitten av januari blir i ett bilateralt stormaktsformat med USA. Därefter följer ett multilateralt möte med Nato, som ju är ansvarigt för det territoriella försvaret i Europa, och ett tredje möte inom ramen för OSSE. EU är däremot inte alls med i bilden.
På bordet ligger en kravlista som bland annat innebär att Nato för all framtid ska säga nej till nya ansökningar om medlemskap. Om Ryssland skulle få sin vilja igenom, är medlemskap i Nato således uteslutet för svensk del. I kravbilden ingår också restriktioner som i praktiken gör det nuvarande nästanmedlemskapet omöjligt att upprätthålla. Det skulle också slå direkt mot nätverket av säkerhetssamarbeten som etablerats under de senaste åren.
Kort sagt, hela den grund som svensk säkerhets- och försvarspolitik vilar på skulle gå förlorad.
Det är utmärkt att försvarsminister Peter Hultqvist har avvisat de ryska kraven som ”oacceptabla” och betonat ”varje stats rätt att själv välja säkerhetspolitisk väg”. Däremot är det obegripligt att han samtidigt ger ett slags indirekt stöd till de ryska kraven och den ryska berättelsen om det hotfulla Nato genom att som svar deklarera att ”vi ska inte gå med i Nato varken nu eller senare”.
Till saken hör ju att utan den socialdemokratiska fredsfundamentalistiska Nato-nojan hade Sverige sedan länge tagit det naturliga steget till fullvärdigt medlemskap. En skillnad hade då varit en högre tröskel i form av både säkerhetsgarantier och ökad gemensam försvarsförmåga i Norden/Baltikum. Nu är det som det är. I nuläget borde dock alla inse att försvarsbeslutet är passé, vilket regeringen kan göra något åt. Men vill Magdalena Andersson ”vända på alla stenar” också när det gäller försvaret?
Det självvalda svenska utanförskapet innebär att vi inte kommer att sitta med vid förhandlingsbordet när det återuppvaknade Nato-Rysslandsrådet möts för att diskutera säkerhetsläget och den ryska önskelistan. Hultqvist får i stället nöja sig med smulor från bordet i form av lite förhands- och efterhandsinformation. Eller att göra inspel underhand, och hoppas att någon lyssnar.
Att Putins önskelista är maximalistisk, har gjorts offentlig och ska uppfyllas på nolltid visar att den inte är tänkt som ett verkligt förhandlingsunderlag. Kraven har också avvisats av Nato. Allt annat vore otänkbart. De ryska kraven är inte legitima utan bygger på att makt går före självbestämmanderätt.
Men bara det faktum att den ryska ”oron” tas på allvar är en seger för Putin – och oroande. Det finns en risk för att konflikträdslan får trumfa ett kyligare eller mer långsiktigt förhållningssätt.
Putin har utlovat ett militärt svar om kraven på formella säkerhetsfördrag inte uppfylls. Under tiden trummar statliga medier ut krigspropaganda och informationskrigföring pågår. Allt medan rysk militär står redo och laddad vid gränsen mot Ukraina. I detta stora upplagda förhandlingsspel, är de båda huvudscenarierna en framgång, utifrån ryskt perspektiv.
Det blir nog inte ett nytt Jalta. Frågan är vad Putin kan få i stället och hur högt priset blir som Ukraina får betala. Om vi inte, ska sägas, ställs inför ännu värre scenarier.
Ledare i Svenska Dagbladet 30/12 2021.
Read More