Claes Arvidsson

Archive
Försvarspolitik

Sverige brukar beskrivas som Landet Lagom, men bakom anspråkslösheten döljer sig snarare Bror Duktig. Till självbilden hör Sverige som föredöme för världen. För hur det ska vara. Det är den svenska exceptionalismen. Lagom är bäst. Lägg därtill den politiska viljan att ligga i modernitetens framkant. Båda delarna har format landet.

Det är inte någon tillfällighet att Sverige alltjämt sticker ut i World Values Survey i fråga om värderingar som fångar upp rationalitet och självförverkligande. I teoribildningen som ligger till grund för undersökningen är det just en sådan utvecklingsriktning som är eftersträvansvärd. En baksida för svensk del är ett slags kollektiv individualism med ett svagt civilt samhälle.

1936 utkom den amerikanska journalisten Marquis Childs med boken ”Sweden: The middle way”. Den blev en internationell bästsäljare, inte minst för att president Roosevelt uppmärksammade den. Tesen var att Sverige med sin reformvänliga socialdemokrati hade funnit en gyllene medelväg mellan kommunism och kapitalism. Annorlunda uttryckt: en lagom dos av både statsinterventionism och marknadsekonomi.

Sverige lyftes fram i världen som en modell och ett argument i diskussionen om behovet av en ”New Deal” i depressionens 30-tal. I slutet av 1940-talet försökte socialdemokraterna göra en rejäl vänstersväng, men i stället för socialisering blev det mer samförstånd. LO och SAF turnerade på 50-talet tillsammans i världen för att sälja in ”den svenska modellen”.

Det var dock, har Assar Lindbeck konkluderat, först i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet som det är relevant att tala om en svensk modell, en svensk särväg. Igen stod Sverige i fokus. Det ekonomiska experimentet handlade om välfärdssystemen, arbetsmarknaden, skatter, AP-fonder och löntagarfonder. Om statlig intervention och facklig makt.

När Palmes experiment hade misslyckats lanserades en ny S-modell på 1980-talet med det föga överraskande namnet ”den tredje vägen”, som skulle bana väg för en mer liberal politik. Allt för att försöka komma till rätta med de problem som den särsvenska modellen hade skapat. 

Tankefiguren från 30-talet om den svenska modellen som den gyllene medelvägen är dock fortfarande återkommande inom socialdemokratin. Bakom myten om Landet Lagom finns i själva verket en faiblesse för politiska äventyr. En dragning till att ta ut svängarna och ta risker. Ibland i politisk strid. Ofta i politiskt samförstånd. Som efter det kalla kriget då det nationella försvaret lades ned. Och nu byggs det upp igen.

Folkomröstningen om kärnkraften 1980 var ett sätt för den socialdemokratiska ledningen att lösa ett partipolitiskt och opinionsmässigt problem. Linje Lagom – avveckling med förnuft – segrade. Men hur förnuftig har processen varit? Är inte också det nyligen nedstängda Ringhals 1 – trots skyhöga elpriser i södra Sverige och elbrist på sikt – ännu ett exempel på motsatsen? Allt medan den globala uppvärmningen hanteras i ett särskilt politiskt stuprör.

Lag i ordet lagom betyder ”rätt ställning, ordning, rätt skick”. Tänk handlag. Motsatsen är olag. Kan man med bästa vilja i världen beskriva den särsvenska pandemistrategin med över 8 000 döda som lagom? Kanske borde vi i stället, när vi blickar ut över Sverige och ser problemen som hopar sig, tänka på oss som Landet i olag.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 4/1 2021.

Read More

Att politiska beslut bör vara kunskapsbaserade är ett fundament i den svenska demokratin. De ska ta spjärn i välarbetade utredningar med grund i det bästa som forskningen har att bjuda på. Inte minst nu i tider av ”fake news” framstår dessutom vetenskapen som en räddare i nöden. Men det som är dagens ”sanning” behöver inte nödvändigtvis vara det i morgon. Ja, inte ens i dag. Det är därför vi måste ”prata om det”.

Inga Thorsson var en av en rad ledande socialdemokrater som medverkade i antologin ”Förord för en socialistisk strategi”. Året var 1973 och socialismen hägrade. Vägen fram var kunskapsbaserad. Hon menade att ”med forskningens och teknikens hjälp” hade människorna nu fått ”en unik möjlighet till perspektiv på tid och rum, på vår tillvaro och vår möjliga framtid”.

Det som kan kallas Olof Palmes revolutionära reformism var en mix av teknokrati och ideologi. Med hjälp av samhällsvetenskapen kunde problem identifieras och sedan lösas medelst social ingenjörskonst för att ”lägga livet tillrätta”.

Och man kunde stödja sig på dagens ”sanning”. Den amerikanske Harvardprofessorn Kenneth Galbraith var en av stöttepelarna. Han var en megastjärna och idéentreprenör som i en BBC-produktion på bästa tv-tid drev hem tanken att den liberala demokratin inte längre var svaret på sysselsättning och människors sociala behov. Staten behövde därför gripa in och det kunde bara ”progressiva” regeringar göra.

Mothuggen var få. Det politiska samtalet försiggick i en ekokammare. Så gick det som det gick.

Det är ett exempel på att teori görs till ideologi och tas i tjänst som politiskt slagträ. Det är dock inte det enda där samhällsforskning blivit ortodoxi och slutat fungera som ögonöppnare. De senaste decenniernas genusforskning är ett nutida exempel, men problemet sträcker sig över hela vänster–höger-skalan.

Att världen förändras påverkar också den politiska relevansen. Keynes var het, blev kall och är nu åter på modet.

Det fanns gott om forskningsstöd för att avrusta Sverige efter kalla krigets slut. ”Sanningen” blev ett hinder för att se verkligheten – politikerna glömde att en stat bortom tillfälliga konjunkturer alltid behöver ett nationellt grundförsvar. Inte ens efter Georgienkriget 2008 gick det upp ett ljus utan det skedde först 2014 sedan Ryssland inlett krig mot Ukraina och annekterat Krim.

Så ja, politik bör vara kunskapsbaserad men samhällsvetenskapen är inte någon enkel kungsväg till god politik. Det är inte kunskapsbaserat att bara haka på forskning som stödjer den egna ståndpunkten men förbise den som pekar i en annan riktning. Politik är heller inte vetenskap. Politik är maktsökande, taktik och också värderingar. Och värderingarna eller den praktiska politik som följer av värderingarna ser olika ut i partier och hos människor.

Att problematiken sträcker sig bortom samhällsvetenskapen illustreras nu närmast dagligen. Det är förstås som sig bör att regeringens och Folkhälsomyndighetens åtgärder för att motverka pandemins härjningar, uttryckligen ställs på vetenskaplig grund. Problemet är att det saknas en allmänt accepterad syn bland forskarna. Vetenskapen – även om den lät som en välstämd kör – ger inte heller självklara svar på avvägningar mellan olika mål eller värden. Det är politikens uppgift.

Evidens, sade Tegnell. Evidens, sade Löfven, tills han insåg att det inte räckte. För regeringen kan försöka ”skjuta på pianisten”, men kan aldrig skjuta ifrån sig det yttersta ansvaret.

Gästledare i Svenska Dagbladet 28/12 2020.

Read More

Häromdagen fattade Riksdagen beslut om Totalförsvaret 2021–2025. Vägen fram till försvarsbeslutet har knappast stärkt omvärldens intryck av svensk försvarspolitik. Och resultatet? Försvarsminister Hultqvist beskriver den successiva upptrappningen av försvarsanslaget från 60 till 89 miljarder kronor som en historisk ökning. Sant. Lika sant är att ökningen sker från historiskt låga nivåer.

Det kan också konstateras att som andel av BNP står sig satsningen dåligt i förhållande till den prioritering som görs i till exempel Finland. Och sett i relation både till den under åren uppkomna försvarsskulden i form av beslutade men icke realiserade projekt och behovet av nya förmågor, är försvarsbeslutet rätt och slätt otillräckligt.

Saken blir inte bättre av att det redan finns tydliga tecken på underfinansiering. Huruvida den så kallade kontrollstationen 2023 kan råda bot på det, är skrivet i stjärnorna. Lägg därtill behovet av system som försvarsberedningen inte lyfte i tillräcklig grad, till exempel drönare.

Utfallet hade dock kunnat bli mycket sämre om regeringen fått sin vilja igenom. Nu innebär beslutet att Försvarsberedningens förslag i huvudsak genomförs. Visst kan man – som alltid – ha synpunkter på tyngdpunktsläggande i och mellan försvarsgrenarna, men utan tvivel gör försvarsbeslutet skillnad. Tröskeln höjs.

Likväl hade signalen till omvärlden alltså kunnat vara, och borde ha varit, starkare. Detsamma gäller Nato och signalvärdet av den option på medlemskap som en riksdagsmajoritet bestående av C, KD, L, M och SD har ställt sig bakom.

I och med att Sverigedemokraterna är motståndare till ett svenskt medlemskap i Nato, är det fortfarande en majoritet som säger nej till att ta det sedan mycket länge naturliga steget i svensk säkerhetspolitik.

En Nato-option är dessutom en klen ersättning för den äkta varan. Inte ens om det verkligen föreligger ett ”snabbspår” med bilaterala säkerhetsgarantier i anslutning till att ansökan lämnas in, finns det några garantier för att dessa verkligen utfärdas. Detta får dessvärre ses som situationsbetingat, det vill säga att riskbilden är i grunden densamma som i dag. Värdet ligger i stället i att minska det formella steget till ett medlemskap.

Trion Löfven, Linde och Hultqvist rasar över tilltaget att ändra den säkerhetspolitiska doktrinen utan samförstånd. Det vill säga exakt det som regeringen rivstartade med 2014 genom att åter betona (militär) alliansfrihet och oberoende.

I verkligheten är försvars- och säkerhetspolitiken fast förankrad i Nato, men alltså utan säkerhetsgarantier.

Hur kan man då förklara att regeringen Löfven alltsedan tillträdet har agerat bromsare på vagnen? Ett svar är att försvaret inte ses som tillräckligt viktigt. Det bär syn för sägen att finansministern raljerar om smågodis och utpekar ökad tobaks- och alkoholbeskattning som finansieringskällor.

Ett annat svar – från ”fredsrörelsen” inom partiet – är att försvaret anses vara alltför viktigt. Att rusta upp försvaret är i det perspektivet inte fredsbevarande utan konfliktskapande. Säkerhetspolitiskt är rörelsen fast förankrad i illusionen om kalla krigets alliansfrihet. Det är Palme som går igen – och inlägger partiveto mot ett svenskt medlemskap i Nato.

För övrigt har Stefan Löfven tackat nej till att delta i Folk och Försvars kommande, denna gång digitala, rikskonferens.

Gästledare i Svenska Dagbladet 17/12 2020.

Read More

Rysslands krig mot Ukraina 2014 resulterade i ett alltför klent men ändå grovt underfinansierat försvarsbeslut 2015. En rad utredningar visade sedan på såväl på ett materielberg att bestiga som behov av ny materiel i form av alltifrån marschkängor till high-tech. En enig försvarsberedning landade 2019 i ett förslag för det militära försvaret 2021–2025, som innehöll mycket gott men vars totalbild i ljuset av vad som saknades ändå var blandad.

Enigheten sprack när regeringen inte vill binda sig för finansieringen (och därmed inte heller i realiteten för innehållet). Därefter följde cirkus Andersson & Hultqvist i paradnumret ”vi betalar inte” så till den milda grad att man nu får vara glad över att det överhuvudtaget blev en inriktningsproposition för totalförsvaret.

Propositionen bygger på försvarsberedningens förslag men saknar dess planeringshorisont fram mot 2030. Osäkerhet byggs in som inte förtas av nymodigheter som en kontrollstation. Samtidigt är det helt klart att satsning kommer att göra försvaret mindre anorektiskt. Försvarsförmågan stärks – och så kan man förstås ha olika uppfattning om prioriteringen mellan vapengrenarna är den rätta. Eller för den delen ställa frågan om det tas tillräcklig höjd för den vapenteknologiska utvecklingens möjligheter.

Från 2020 kommer försvarsbudgeten att växa med knappt 29 miljarder till 89 miljarder kronor 2025. Det är ett helt nödvändigt resurstillskott men innebär också risk för tillväxtvärk. Inte minst därför är det viktigt att det ska tas nya tag i fråga om styrningen av försvarsmakten. Den politiska styrningen ska bli mer strategisk men samtidigt ökar kraven på återrapportering till riksdagen. En utredning tillsätts med sikte på att tillskapa en ny myndighet för uppföljning och utvärdering av försvarsmakten. Båda delarna behövs.

I samband med presentationen av propositionen varnade försvarsminister Hultqvist framtida politiker för att göra om misstaget att låta nedrustning gå för långt. Han poängterade också att det tar lång till att bygga upp försvaret. Sant och viktigt. Likväl med en annan regering och en annan försvarsminister skulle det kunna gå fortare att bygga svensk försvarsförmåga. Alltså den som är själva grunden för vår trygghet i en allt otryggare tid. En tid som försvarsberedningen beskrev med ord som också återfinns i inriktningspropositionen:
”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i Sverige närområde.”

Och kan det tilläggas, i gråzonen pågår redan angreppen mot Sverige.
Rikets säkerhet skulle kunna öka markant med ett enda beslut om att göra Sverige till en fullvärdig medlem av Nato – och därmed omfattas av alliansens ömsesidiga försvarsförpliktelser. Det skulle både ha en avskräckande tröskeleffekt och utlösa hjälp i den händelse att Ryssland ändå väljer att kliva över. Till bilden hör ju dessutom att den svenska krigsplaneringen bygger på bistånd utifrån. Utan medlemskap är relationen dock inte säkrare än att det i realiteten blir situationens logik som avgör om hjälpen kommer.

Försvar byggs i enskilda delar men det som är avgörande för den faktiska förmågan är hur systemen kuggar i varandra. Sak samma med relationen mellan försvars- och säkerhetspolitiken.

Gästledare i Svenska Dagbladet 29 oktober 2020.

Read More

Den 12 maj utnämndes generalmajor Eirik Kristoffersen av Kongen i statsråd till general och ny norsk forsvarschef. Han är ung, 51 år.  Bakom sig har han chefsposten i Forsvarets spesialkommando (FSK) 2010–2014. 2015 utnämndes han till stabschef för Försvarets specialstyrkor och 2016–2017 var han chef för planläggning och övning vid Forsvarets operative hovedkvarter. Vägen fram till ÖB-stolen fortsatte sedan i raketfart. Först som chef för Heimevernet och sedan som arméchef.

Och ja, det finns röster som menar att det gått lite väl fort och att det hade varit nyttigt med lite mer erfarenhet av att förbereda, genomföra och utvärdera försvarsgrensgemensamma operationer. Detsamma gäller samspelet civilt – militärt. Alltså spelet.

Kristoffersen är en ”krigare”. Han har tjänstgjort i FN-styrkan i Libanon, deployerade otaliga gånger till Afghanistan (varav fem längre sejourer). För sina insatser i Afghanistan dekorerades han med Norges högsta militära utmärkelse, Krigskorset med svärd.

Han är en person som är villig att gå egna vägar. När han 1999 som 30-åring sökte sig till FSK gjorde han det mot välvilliga råd om att det var en karriärmässig återvändsgränd. Det innebar också att han gick ned i grad. Det gjorde han gärna.

General Kristoffersen efterträdde amiral Haakon Bruun-Hanssen 17 augusti 2020. Senare i augusti utkom den nye forsvarschefen med boken Jegerånden – Å lede i fred, krise og krig skriven tillsammans med Malin Stensønes (Gyldendal). Boken har hittills tryckts i tre upplagor på totalt 15 000 exemplar. Kristoffersen har intervjuats i populära radio- och tv-program och poddar. Han har också porträtterats i ett otal tidningsartiklar.

Med sitt fokus på en av Norges mest mytomspunna förband är det inte att förvåna att boken med dess inblickar i verksamheten bakom den annars stängda grindarna i Rena lockar till läsning. Som bonus följer det med en hel del annan försvarsupplysning. Det personliga anslaget i boken med beskrivningar av livets gång från barndom till skilsmässor bidar också till läslockelsen.

Kristofferson är en ”bygdegutt” från Bjerkvik med nordlandsdialekten intakt och är– för att använda ett norskt uttryck – ”hel ved”. Han är lätt att känna sympati för, en kärnkarl som från uppväxten bär med sig grundvärden som kan sammanfattas i ord som ansvar, anständighet och integritet. Stundtals kan det leda tankarna till Jordan Peterson, men vad gör väl det. Det är värden som kan tyckas självklara men som vi alla behöver påminnas om. Inte minst eftersom det inte är lika enkelt att i praktiken stå för dem.

Trots att Kristoffersen ännu inte är varm i generalsgraden har han blivit en rikskändis (och vill man följa honom på Facebook går det alldeles utmärkt). Det ger försvarsmakten kred och honom själv kanhända ett folkligt stöd som kan vara bra att ha med sig i förhållande till politiken. Men Jegerånden är också ett medskick till det försvar som han är satt att leda. Som framgår av undertiteln handlar ju boken om ledarskap.

Jegerånden beskrivs ledarskap i en mycket liten och platt organisation. För at ta det mycket kort: Alla dörrar står öppna. Alla röster räknas. Gänget är sammansvetsat (och passar man inte åker man ut). Det är inte helt enkelt att se hur den organisationskulturen ska omsättas i en mycket större organisation, men det är likväl intressant som belysning av hans ”tänk”. Och det finns mycket att bejaka. Några exempel.

Kristoffersen lyfter fram vikten av modet och möjligheten att säga nej. Mot bakgrund av erfarenheterna från FSK är slutsatsen att:

”Ledare som setter pris på motet til å si nei, vil kunne lykkes bedre nettopp takket være den konstruktiva motstanden de da vil møte i egen organisasjon.

Motstand gjør at ledere må skjerpe seg, egne sannheter utfordes og egne argumenter må underbygges bedre. Ledare blir rett og slett bedre av motstand; uten motstand blir de en flaskehals, et hinder for utvikling fordi lederens ego vanskliggjør læring.”

Annars är risken att ”forsvaret, som så mange andre hierarkiske organisasjoner, kan stå i fare for å bli statiske och toppstyrte”.

Kristoffersens soldater ska vara lojala men inte lydiga.

I organisationskulturen ingår insikten om att alla kan göra fel och att det centrala därför inte är att utgå från motsatsen utan i stället att felet inte upprepas. Kulturen ska vara lärande.

En tredje utgångspunkt är behovet av förändring – även om det kan tyckas vara förändring bara för förändringens egen skull. Man kan inte slå sig till ro även när det rullar på som det ska. Världen är i konstant ändring.

Tillit är ett nyckelbegrepp i hans syn på ledarskap – och en tillit som måste gå båda vägar. Tilliten är också en grund för intensjonsbasert ledelse med tyngdpunkt på att som ledare precisera och få alla att förstå syfte och mål men inte att detaljstyra valet av ”bästa lösning”. Planer och planläggning är förstås självklara förutsättningar för att klargöra situationer, träna och öva, men samtidigt måste man vara klar över att ”en plan tåler sjelden møtet med virkeligheten”.

Hur det norska försvaret kommer att påverkas av den ledarstil och organisationskultur som Kristoffersen ger uttryck för är för tidigt att sia om. Förändring handlar också om struktur och en omstrukturering är på gång som innebär att delar av ledningen ska flytta norröver och i takt med den organisationskultur som bejakas i Jegerånden ska den inte längre styra utan leda.

Till bilden av den nye forsvarschefen hör att tänka utanför boxen. Ett exempel hämtat från tiden i FSK var att skapa en bredare rekryteringsbas genom att nöja sig med att sökande skulle uppfylla de fysiska minimikraven. Ett annat var initiativtagandet till bildandet av Jegertroppen bestående av kvinnliga värnpliktiga, som lösning på behovet av att ha kvinnor på plats i specialstyrkorna i Afghanistan.

Han har nu aviserat att Forsvarets Forskningsinstitutt ska göra årliga utvärderingar av försvaret – i stället för som nu att forsvarschefen lägger fram ett eget fagligt råd var fjärde år inför kommande försvarsbeslut. Det är minst sagt utanför boxen.

Att snabbare reaktionstid och bättre grundberedskap står på önskelistan är knappast någon överraskning. Som svar på att varslingstid numera inte är något att räkna med ska det norska försvarets organisation vara densamma i fred, kris och krig. Som en del av detta vill Kristoffersen stärka försvaret i Nordnorge med en fullt mekaniserad Brigad Nord. Han vill ha nya och fler stridsvagnar också för att täcka upp tappet när 700 US Marines tidigare i år avslutade rotationen och flyttade hem de förhandslagrade stridsvagnarna (den säkerhetspolitiska förlusten går dock inte att kompensera).

Liksom i Sverige råder det inte konsensus om att satsningen på markstridsförband är den rätta vägen att gå.

Förändring och förändringsvilja står högt i kurs i Kristoffersens ”lärobok”. En sak som inte förändras är dock att i uppdraget ingår det vanliga att skapa ett försvar i balans. När Stortinget senare i höst klubbar den nya långtidsplanen ges en indikation om det politiska förutsättningarna för att lyckas; alltså en matchning mellan ambition och anslag.

Det ska inte uteslutas att Jegerånden – att aldrig ge upp viljan att oberoende av förutsättningar lösa ett uppdrag – kommer att sättas på prov. Eller för den delen viljan att hellre se möjligheter än fokusera på begränsningar.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 16/10 2020.

Read More

Försvarsministerns uppgift är att hålla gränsen, men för Peter Hultqvist handlar det om att hålla masken. Inte minst kommer den förmågan att prövas på dagens möte med Norges och Finlands försvarsministrar. I vanlig ordning lär Hultqvist tala om historiska satsningar på försvaret, men den försvarspolitiska verkligheten talar ett annat språk. Att så är fallet har tydliggjorts i samband med turerna kring den kraschade försvarsberedningen, igen budgeten och den i höst kommande försvarspropositionen.

Trots att regeringen Löfven skrivit upp allvaret i det säkerhetspolitiska läget är den inte beredd att prioritera rikets säkerhet (och än dystrare skulle det vara utan trycket från stödpartierna C och L). Visst finns det också nu mycket gott att säga när det gäller att stärka det militära försvaret. Kryssningsrobotar. Nya regementen. Nya korvetter. Återtaget av det civila försvaret fortsätter. Men vi är på efterkälken.

Öppenheten kring brister i försvarsförmågan är välkommen, men den politiska logiken haltar. Slutsatsen borde ju vara att den satsning som görs inte är tillräcklig och saken blir inte bättre av att ekonomin knappast lär räcka till den i förhållande till hotbilden blygsamma ambitionshöjningen. Till saken hör ju dessutom att det är en hotbild som mycket snabbt kan bli väldigt mycket värre – samtidigt som det tar tid att bygga försvarsförmåga.

Det finns i grunden ett förhållningssätt i regeringen till försvaret som är oerhört avslöjande. Definitionen av riktig ”sossepolitik” är att sätta ”välfärden” före den existentiella frågan om försvaret. Eller som finansminister Magdalena Andersson uttryckte saken när hon 2019 dissade notan från Försvarsberedningen: ”Alla som har gjort en budget, inklusive en tioåring, vet att man ställer saker mot varandra. Ska jag gå på bio, eller ska jag köpa godis?”

I krisbudgeten har regeringen och samarbetspartierna valt att med hjälp av ökad upplåning både ”gå på bio och köpa godis”. Det finns dock ett undantag. När det gäller tillskottet till försvarsekonomin ska det finansieras genom en budgetteknisk innovation i form av en bankskatt samt med höjda avgifter för alkohol och tobak.

Försvarsministermötet i dag är en påminnelse om att en av grundvalarna i den svenska försvarsdoktrinen är att vi inte kan försvara oss på egen hand och att Norden–Baltikum är ett stridsområde. Tillsammans är ett nyckelord – och det gör naturligtvis allianslösheten paradoxal. I stället för medlemskap i Nato bygger Hultqvistlinjen på multilateralt och bilateralt nätverkande. Inte minst har försvarsministern varit pådrivande för att kraftfullt fördjupa försvarssamarbetet med Finland.

Det är alldeles utmärkt, men frågan är hur utvecklingsbart det är när regeringen så tydligt visar att den inte tar försvaret på största möjliga allvar. Finland kommer nästa år satsa 2 procent av BNP på försvaret medan Sverige siktar på 1,5 procent 2025. Nyligen skickade Finlands försvarsminister Antti Kaikkonen i ett tal till och med en offentlig signal till Stockholm som inte borde ha kunnat missförstås.

”Till och med de bästa samarbetsarrangemangen hjälper inte om de samarbetsvilliga staterna saknar verklig militär kapacitet – eller ett engagemang för den långsiktiga utvecklingen av sina väpnade styrkor. Försvarssamarbete är möjligt – och meningsfullt – mellan kapabla stater.”

Det hjälpte inte. Försvarsuppgörelsen mellan regeringen och samarbetspartierna innebär att en ny försvarsberedning tillsätts efter valet 2022, att en kontrollstation införs 2023 och ett nytt försvarsbeslut fattas 2025. I stället för värnkraften i försvarsberedningens samlade förslag framemot 2030, skjuts Sveriges nationella förmåga på framtiden.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 23/9 2020.

Read More

Inget är mer grundläggande för en stat än att skydda sina medborgare och sina gränser. Rikets säkerhet ska försvaras i varje läge. Det är regeringens främsta uppgift. Orden föll tungt när statsminister Stefan Löfven talade i Sälen 2018, men det var allra mest tungomålstalande. Det är svårt att veta vad som ska till för en ändring – innan det är för sent. Militär förmåga tar tid att bygga.

Mellan den 3 och 12 augusti genomförde Ryssland övningen Ocean Shield 2020 med Kaliningrad som utgångspunkt för offensiva aktioner i syfte att etablera herravälde till havs och i luften i Östersjön. Marininfanteri tränade landstigning. Sedan gick en flottstyrka genom Öresund ut i Nordsjön, där man simulerade anfall med kryssningsrobotar mot mål till havs och på land. Efter fullgjort uppdrag återvände man till Östersjön för att radera kvarvarande motstånd och omöjliggöra hjälp sjövägen.

Och den förhöjda ryska marina övningsverksamheten (som under kalla kriget) har fortsatt, något som har lett till att Försvarsmakten nu genomför en beredskapsinsats som främst involverar marinen och flygvapnet.
På Gotland är armén på plats i Slite och Ljugarn. Allvaret understryks av att det nyskapade begreppet beredskapsinsats till skillnad från en beredskapskontroll inte är en övning, utan skarp verksamhet. Det är dock inte en beredskapshöjning utan en markering om att ”vi är vakna”. Fast ännu inte den svenska statsministern.

Några stenkast bort har den av folkliga demonstrationer pressade diktatorn Lukasjenko försatt krigsmakten i högsta beredskapsläge och kallat in reservister för att möta ett påhittat militärt hot från Nato – allt i ett försök att skapa en atmosfär av nationellt krisläge som ska möjliggöra för honom att sitta kvar som president.

Hur det kommer att sluta i Belarus är det omöjligt att sia om, men det är inte lätt att vara optimist. Inte minst när diktatorn Putin är skräckslagen för att längtan efter frihet ska bli större än rädslan för repression även i Ryssland.

Som statsministern så riktigt har framhållit påverkar utvecklingen i Belarus också vår säkerhet och stabiliteten i närområdet. Den fråga svenska folket bör ställa till Löfven är om detta är något som påverkar vår egen förmåga att bidra till rikets säkerhet och stabiliteten i närområdet. Svaret Löfven har givit alltsedan tillträdet 2014 ha ju varit att nej – ”vi betalar inte”. Därför havererade också det som i sak var en enig försvarsberedning (och nu manövrerar man som bäst för att manövrera ut stödbenen i C och L).

När det gäller den svenska linjen för att bekämpa covid-19 tillbakavisade statsministern i en DN-intervju (21/8) kritiken mot denna med att han självklart lyssnar på experterna (statsepidemiologen och hans kollegor).
Detsamma gäller uppenbarligen inte expertmyndigheten Försvarsmakten ifråga om försvarsanslagets tillväxt. När det gällde arbetsmarknaden sade Löfven att det var parterna som han lyssnade till, men viljan att lyssna på partierna är det sämre beställt med. I stället håller fienden i taktpinnen.

Försvarsminister Peter Hultqvist talar sig varm om historiskt stora satsningar på försvaret. Och ja, man satsar, men det centrala är förstås inte en jämförelse med hur läget var när det var som sämst utan den faktiskt gripbara militära förmågan, hur den står sig i förhållande till hotbilden och hur bristerna i bredd och uthållighet uppfattas av omvärlden.

Svaret är att rikets säkerhet kräver en ny regering. Också när det gäller försvarspolitiken.

Gästledare publicerad i SvD 26/8 2020.

Read More

Sedan januari 2017 har Sverige en nationell säkerhetsstrategi. Det är bra och var synnerligen välkommet. I samband med att den antogs framhöll statsminister Stefan Löfven att:

”Ända sedan jag tillträdde som statsminister har säkerhetsfrågorna stått i starkt fokus. De har påverkats av dramatiska händelser i vår omvärld, men också̊ av skeenden i vårt eget land. Den teknologiska utvecklingen har skapat starka ömsesidiga beroenden. Känsligheten för störningar i viktiga samhällsfunktioner har ökat. Informationsteknologin har förbättrat tillvaron för de allra flesta, men det blir alltmer tydligt hur den också kan användas i antagonistiska syften av både stater och individer.

“Säkerhetsfrågorna måste nu ses ur ett betydligt bredare perspektiv än tidigare. Säkerhet för människor i Sverige handlar inte enbart om att rusta sig för att möta militära hot och väpnade angrepp – även om detta är kvar som en kärnuppgift för staten. Till det bredare säkerhetsarbetet måste också räknas skydd mot epidemier och smittsamma sjukdomar, kamp mot terrorism och organiserad brottslighet, att åstadkomma säkra transporter och pålitlig livsmedelsförsörjning, skydd mot avbrott i energileveranser, motarbetande av en förödande klimatförändring, insatser för fred och global utveckling, och mycket annat.”

Det var kloka ord. Och välkommet att också det i Sverige går att peka ut vad regeringen anser vara de nationella intressen som ska vägleda politiken, liksom målen. Som strategi betraktat räckte den dock inte till, eftersom den säger mycket litet om vägarna för att uppnå målen och därmed förverkliga de nationella intressena. Avsaknaden illustrerar ett genomgående problem med regeringen Löfven. Det är mer politisk yta än säkerhetspolitiskt djup.

Redan efter regeringsskiftet 2014 inrättades ett Säkerhetspolitiskt råd i syfte att möta ”komplexa hot ”och ”försämrat säkerhetspolitiskt läge i vår del av världen”. Genom rådet skulle ”säkerhetsfrågorna” kunnat hanteras på ett ”samlat sätt”. Det slogs fast att ”Sverige behöver fortsatt stärka sin förmåga att effektivt och samordnat möta omedelbara och långsiktiga hot och utmaningar”.

Också det kloka ord.

Statsministern leder rådet i vilket även vice statsministern, utrikesministern, försvarsministern och justitie- och inrikesministern ingår. Andra kan kallas in vid behov. Rådet ska ”diskutera en samordnad hantering av frågor som rör Sveriges säkerhet i bred bemärkelse”. Inriktningen ska vara strategisk och inte operativ (beredning sker vid behov av ansvarigt departement).

Det är dock höljt i dunkel hur rådet fungerar och vad dess arbete resulterat i. För några år sedan ifrågasattes till och med om det över huvud taget sammanträdde. Efter Transportgate och efterföljande politisk turbulens har sedan hösten 2017 dagordning och tjänsteanteckning diarieförts. Men oklarheterna står fortfarande på kö. Ett exempel är att i februari 2020 hölls två möten utan att covid-19 togs upp och detta trots klassningen som samhällsfarlig sjukdom. Motiveringen i efterhand var att frågan ”berör hela regeringen”. Vid möten i mars och maj var dock covid-19 på agendan.

Hanteringen av Krishanteringsrådet kastar också ljus över Stefan Löfvens intresse för frågor som rör de komplexa hot som Sverige står inför. Sedan 2008 finns ett krishanteringsråd som sammanträder två gånger per år för information och diskussion rörande krisberedskap, men som också kan extrainkallas vid behov (kris eller s k särskild händelse). Kansliet för krishantering fungerar som sekretariat. Rådet och kansliet inrättades som ett resultat av den kritik som följde av regeringen Perssons bristande förmåga i samband med tsunamin 2004.

I samband med regeringsskiftet 2014 ombildades Krishanteringsrådet från ett organ inom Regeringskansliet under ledning av statsministern till att sortera under Inrikesdepartementet. Kort sagt, Löfven abdikerade som nationell krisledare och valde i stället en modell med långt mindre samordnande kraft.

Det är på sätt och viss typiskt att han inte tog ansvar när skandalen kring Transportstyrelsen briserade 2017 och har aldrig egentligen erkänt att någon gjorde fel utan bara att det blev fel. Signifikativt är att den då ansvarige inrikesministern Anders Ygeman (som avgick inför hotet om misstroendevotum) är tillbaka på en ny ministerpost. Detsamma gäller Löfvens dåvarande statssekreterare Emma Lennartsson som fick gå (efter att inte ha förstått sakens allvar och fört information vidare), men som återkommit som statssekreterare till finansminister Magdalena Andersson.

Krishanteringsrådet leds numera av inrikesministerns statssekreterare och bland deltagarna ingår som tidigare cheferna för Säpo, Must, RPS och MSB. Kansliet för krishantering har som tidigare till uppgift att analysera, samordna och hålla koll på krisarbetet i Regeringskansliet och leds av en tjänsteman direkt underställd inrikesministerns statssekreterare. Därtill finns Gruppen för strategisk samordning som också består av en grupp statssekreterare och leds av inrikesministerns statssekreterare.

Statsministern är långt borta. Det märktes också inledningsvis i hanteringen av Coronakrisen, d v s en nationell kris men där alltså Löfven inte hade den formella ledningen och inte heller verkade känna behov av att ta den reella. Vad som fungerat och vad som inte fungerat i krishanteringen blir nu föremål för den nyligen (mot regeringens vilja) tillsatta Coronakommissionen att utreda.

Ingen behöver dock tvivla på att vi inte hade den nödvändiga beredskapen.

Ingen behöver heller – i ljuset av turerna kring det kommande försvarsbeslutet – tvivla på att de högstämda ord som ackompanjerat inrättandet av ett säkerhetspolitiskt råd och införande av en nationell säkerhetsstrategi, framför allt är retorik som låter bra i ett allt mer spänt läge. Det är sämre beställt med substansen.

Så frågan är hur vi kommer vidare. Som en del av Coronakommissonens arbete kommer säkerligen ”ansvarsprincipen” (att den myndighet som normalt är ansvarig också är det när det krisar) som grund för arbetsfördelningen att ventileras, liksom krishanteringen i Rosenbad. Men bristerna i hur Regeringskansliet är organiserat handlar om mer än Corona – de handlar om hur vi på ett säkrare sätt ska kunna fylla den högstämda politiska retoriken med konkret innehåll. En väg framåt som lyfts fram av både L och M är att inrätta ett Nationellt säkerhetsråd.

Det Nationella säkerhetsrådet skulle ledas av statsministern med de fasta medlemmarna i dagens Säkerhetspolitiska råd kompletterade med ÖB och cheferna för Säpo och Must. Vid sidan därav skulle en Nationell säkerhetsrådgivare utnämnas för att fungera som personlig rådgivare till statsministern. Det nuvarande kriskansliet kan utgöra fundament till en stab.

En poäng är att Stefan Löfven (och kommande statsministrar) skulle tvingas att intressera sig och dessutom få en person vid sin sida som i kraft av formell status och faktisk kompetens talar klarspråk med statsministern. Just detta att institutionalisera det politiskt obekväma, och tvinga statsministern att förhålla sig till det, är kanske den allra viktigaste politiska poängen.

Den dåvarande brittiske premiärministern David Cameron inrättade 2010 ett Nationellt säkerhetsråd i syfte att få en striktare, mindre informell beslutsprocess och öka samordning mellan olika ministerier och myndigheter. Allt för att möta en mer komplex hotbild. I en kritisk kommentar till premiärminister Boris Johnsons val av David Frost till ny nationell säkerhetsrådgivare pekar Lord Peter Rickets (som satt på posten 2010–2012) på hur avgörande det är att kunna vara obekväm.

Rickets pekar på att säkerhetsrådgivaren är den som organiserar arbetet och sätter agendan för det nationella säkerhetsrådet. I den funktionen krävs förmåga att övertyga premiärministern; en ”balanserad” dagordning som också innehåller punkter som ”chefen” inte är intresserad av är helt centralt. Därigenom lyfts hot som kan verka avlägsna för premiärministern. Även saker som inte når upp på den centrala dagordningen, men som kan vara första prio för ett ministerium, kan uppmärksammas. Den viktigaste uppgiften är att som artikeln heter Speaking truth to power.

En förutsättning för det ska ske är att den nationelle säkerhetsrådgivaren inte (som i fallet Frost) utses på basis av politisk lojalitet. I stället bör det vara en opolitisk tjänsteman med egen erfarenhet och kompetens och med en förtroendefull relation till relevanta ministerier och myndigheter. Så även om denna ”institution” kräver politiska vilja, är den trots detta att föredra före den nuvarande svenska modellen.

Finns det i dag någon som talar klarspråk med Stefan Löfven om kris och beredskap, om försvar och säkerhet? Frågar åt en vän.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och Säkerhet 20/7 2020.

Read More

Veckorna kom och gick – liksom deadline efter deadline – men försvarsminister Peter Hultqvist kunde aldrig utbrista i att ”we have a result”. I stället råder nu med en välvillig beskrivning en time out i förhandlingarna om det nya försvarsbeslutet 2021–2025, och om den gordiska knuten inte löses med ett anslagshugg kommer regeringen Löfven att få lägga en försvarspolitisk proposition utan stöd i riksdagen. 

Försvarsberedningen har lagt ett genomarbetat förslag som alla partier står bakom, men problemet är socialdemokraterna inte är beredda att betala notan (något som ytterligare kompliceras av notan ser annorlunda ut sedan tidigare okända kostnader dykt upp). Kort sagt, man fortsätter år av springnotspolitik. 

Man skulle kunna tycka att det när regeringen inte vill betala för det nationella försvaret, vore det skäl att ta de säkerhetspolitiska steg som skulle innebära att Sverige får större utväxling på insatta medel, det vill säga ett medlemskap i Nato. Steget till en formell allians ju är dessutom minimalt, men likväl gör det stor skillnad att vara eller inte var medlem.

I ett läge där USA under president Trump väljer att försvaga den transatlantiska länken – senast med aviserad minskning av de amerikanska styrkor som är stationerade i Tyskland – vore det också ett sätt att stärka det europeiska Nato. Visst kan man hoppas på ett presidentbyte till hösten men även om det skulle bli väsentligen annorlunda med Biden i Vita huset, är det realistiskt att räkna med att Europa framöver blir mindre viktigt för USA. Asien och Kina är så att säga det nya Europa.

Det borde i sin tur påverka regeringens politik att ha USA som säkerhetspolitiskt ankarfäste. Man skulle i alla fall kunna tycka att det nyligen klubbade regelverket rörande operativt militärt stöd med Finland också skulle omfatta övriga Norden. Det skulle dessutom ligga mer i linje med Sveriges ensidiga Solidaritetsförklaring (som omfattar alla medlemsländer i EU). 

Dissonansen i försvarspolitiken understryks av att (i alla fall) försvarsminister Hultqvist står bakom försvarsberedningens slutsats i rapporten Motståndskraft om att : ”Ett väpnat angrepp kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige.”

Sedan rapporten publicerades 2017 har både Must och Säpo tecknat en fortsatt mörkare hotbild inte minst med cyber i fokus. Men det är också viktigt att ta till sig den analys som försvarsberedningen gör av den globala utvecklingen. Även kriser långt bort påverkar Sverige. Den hotbilden har också blivit mörkare. Vi får inte vara främmande för tanken på ”skott i Sarajevo” i, för att ta ett exempel, Taiwansundet.

Finansminister Andersson och försvarsminister Hultqvist brukar som skäl till snålheten hänvisa till kostnaderna för att motverka det ekonomiska effekterna av corona. Men det finns en väg framåt. Den som Stefan Löfven i en artikel i Financial Times (16/6) vill gå i fråga om EU:s stödpaket märkt corona. 

Han betonar att krisåtgärderna inte får blandas ihop med andra utmaningar och vad gäller nästa EU-budget slår han fast att när nya prioriteringar görs krävs det omprioriteringar. Allt kan inte vara lika viktigt. Löfven har också helt rätt när han konstaterar att det är särskilt viktigt att medel endast används när man vet att de kommer att göra verklig skillnad. Och vad kan vara viktigare än rikets säkerhet?

Publicerad i Svenska Dagbladet 23/6 2020.

Read More

2015 moderaterna gjorde upp med regeringen om försvaret till 2020. I den s k försvarsöverenskommelsen ingick även C och KD. Liberalerna i Fp hoppade av förhandlingarna med motiveringen att anslagsökningen var otillräcklig i förhållande till behovet av att stärka försvarsförmågan. Den bedömningen var man inte ensam om den.

Under resans gång visade det sig dessutom – som det också varnades för – att kostnadsberäkningarna var ihåliga. Extra anslag tillfördes därför. Trots det mäktade Försvarsmakten inte med att uppfylla försvarsplanen.

Inför det kommande försvarsbeslutet har Ulf Kristersson slagit fast att moderaterna inte ännu en gång kommer att ställa sig bakom ett underfinansierat försvarsbeslut.

Det är viktigt att Kristersson håller fast vid detta nu när förhandlingarna är inne i slutskedet – både för den egna trovärdigheten och för försvaret. Deadline för den återinkallade Försvarsberedningen är satt till den 15 maj. Proposition ska sedan läggas i september för beslut senare under hösten.

Kort sagt, det får inte bli samma ritual som i tidigare försvarsbeslut; politikerna trycker in mer förmåga än vad man är beredda att betala för, och Försvarsmakten planerar med orealistiska prislappar.

Ett transparent och ekonomiskt hållbart försvarsbeslut är en framtidsinvestering i en bättre försvarspolitik. Men Sverige behöver också ett långt starkare försvar. Regeringen var dock inte ens beredd att finansiera Försvarsberedningens förslag från förra året i rapporten Värnkraft. Det ledde till att enigheten sprack och har därefter följts av turer, räkneövningar och politiska piruetter.

På vägen har nya kostnader dykt upp. Enligt ÖB skulle det saknas 55 miljarder. Slutsatsen är att utan anslagsökningar utöver dem som förslogs i Värnkraft med en successiv årlig tillväxt upp till 84 miljarder 2025, är det bara möjligt att uppfylla Värnkraft till 50 procent (och 75 procent till 2030). Ytterligare 15 miljarder i fördyringar har inte gjort bilden ljusare. Lägg därtill att viljan att stärka det civila försvaret också kommer att kosta.

Peter Hultqvist har prövat att lösa ut frågan om regeringens bristande betalningsvilja genom smörgåsbordstaktik; plocka upp delar av förslagen till Värnkraft till ett smalare försvarsbeslut på framför allt arméns bekostnad, men som ändå ska vara en helhet. Men Försvarsmaktens problem är ju inte precis övervikt utan snarare motsatsen. Det räcker inte med att försvarsministern – liksom han gjorde 2015 – talar om oerhörda och historiska satsningar. Och hotbilden har inte precis blivit ljusare.

Försvarsberedningen blickar ju framåt mot 2030 och det finns risk för att ekvationen löses ut genom i praktiken oförpliktigande åtagande bortom 2025. Eller att haka fast vid procentmål i en tid när ekonomin dyker och därmed öka försvarsanslagens andel av BNP. Det är inte någon lösning.

Och ja, i Coronans tid tydliggörs även allvarliga brister på andra områden som också kostar och att det i sin tur inskränker utrymmet för att öka försvarsförmågan. Men det är inget riktigt argument utan en bortförklaring.

Publicerad i Säkerhetsrådet 12/5 2020.

Read More