Claes Arvidsson

Archive
Tag "Vladimir Putin"

Putins lek med sanningen gör dig ofokuserad

By: admin
22-08-2024
Hybridkrigföring, Ukraina, Vladimir Putin

Putin talar lugnande om ”läget i gränstrakterna” och om ”terrorister”, men Kurskoffensiven har i ett slag ändrat stridsbilden. Ett annars tillbakapressat Ukraina har tagit initiativet genom att öppna en front inne på ryskt territorium. För Kreml är det rena mardrömmen. Man har inte klarat av att hålla gränsen.

Det är en boost för den ukrainska stridsmoralen, som samtidigt kan lätta något på trycket mot de hårt pressade ukrainska trupperna vid de långa frontlinjerna i Donetsk. Det avgörande är dock att inryckningen i Ryssland leder till en strategisk vinst för Ukraina; att den gör, som president Zelenskyj i helgen uttryckte saken, Ukraina starkare till hösten. 

Ett ”fuck you” till Väst 

Huvuden kommer att rulla i jakt på syndabockar. Fast förstås inte på den största. Kanhända rämnar inte heller Potemkinkulissen med Putin som garant för Ryssland. Men ju längre tid som går, desto mer ökar sannolikheten för att bilden av den store ledaren ska börja att krackelera. Att det ändå är långt ifrån säkert att så blir fallet, säger förstås väldigt mycket om vilket land Ryssland är.

Kriget handlar om att utplåna Ukraina som nation och göra det till en del av Putinland. Det är också ett krig mot ett påstått hotfullt Väst – och det kriget förs inte bara i Ukraina. Hybridkrigföring i ett slags gråzon mellan krig och fred har blivit allt viktigare i syfte att så split och oro, skada och utnyttja svagheter.

På att-göra-listan står inte bara påverkansaktioner, propaganda, desinformation och cyberattacker utan också sabotage och lönnmord.

I den nyligen genomförda fångutväxlingen med Ryssland ingick den i Tyskland för ett politiskt mord dömde Vadim Krasnikov. När planet till Moskva landade mottogs han på flygplatsen av Putin själv och som en hjälte. Det kan ses som en signal till hemmapubliken om att Kreml tar hand om de sina, men också som ett fuck you till oss.

Det högtidliga mottagande kom dessutom efter avslöjandet om en mordkomplott mot Armin Papperger, vd för tyska Rhenmetall (och andra chefer i europeisk vapenindustrin).

Krasnikov jobbade för en elitavdelning i FSB, men i de nätverk de olika säkerhetstjänsterna bygger upp kan man längst ned finna personer på samhällets nedsida som anlitas för sabotage. Sociala medier fungerar kontaktskapande. Den ryska diasporan är också en rekryteringsbas.

Osäkerhet kring sanningen är den av strategin 

Det råder ett konstant tryck. ”Ena dagen” kommer besked om att Ryssland ensidigt tänker ändra havsgränsen i Östersjön, ”andra dagen” rapporteras om inbrottsförsök i finländska vattenverk och på den tredje misstänkt sabotage mot vattenförsörjningen på den tyska militärbasen Cologne-Wahnden.

Ibland handlar det om att fånga dagen som i fråga om historien om de franska vägglössen. Ibland är arbetet långsiktigt och ihållande som i fråga om hur minneskulturen kring Sovjetunionens befriande av Finnmark under andra världskriget utnyttjats i en påverkansoperation mot Norge.

Polen har under sedan tre år varit utsatt för ett organiserat migrationstryck vid gränsen mot Belarus. Asylanter har på motsvarande sätt används som vapen vid gränsen mot Norge och Finland – och skapat inrikespolitisk debatt när inresa har vägrats.

Flygets satellitnavigeringssystem störs ut med påverkan på navigation, övervaknings- och varningssystem. Och ja, i julas låg GPS-systemet nere i nästan hela södra Sverige.

År 2021 förstördes en sjökabel utanför norska kusten. År 2022 klipptes sjökabelförbindelsen mellan Svalbard och fastlandet av. Det är omöjligt att fastställaom ryska fiskebåtar i båda fallen var ansvariga. Men mycket tyder på att så var fallet.

År 2023 förstördes en pipeline mellan Finland och Estland (Balticconnector) och två telekablar skadades. Det i Hongkong registrerade fartyget NewNew Polar Bear med destination S:t Petersburg utpekades snart som vållande. Kinesiska myndigheter säger att det var en olycka. Kanske det, men det är också en bit som passar väl in i det ryska pusselspelet. Och tågutspårningarna på Malmbanan; vem vet?

Att skapa osäkerhet om vad som faktiskt har hänt eller och vem som ligger bakom, är också en del i strategin.

Vi har mycket att förlora 

Ryssland försöker trötta vår solidaritet med Ukraina. I det utdragna krigsförloppet kan den ryska hybrida krigföringen väntas öka för att på så sätt vända vår uppmärksamhet bort från kriget mot Ukraina till problem på ”hemmaplan”. Och det är viktigt att möta de assymetriska hoten mot vår nationella och Europas säkerhet – också därför att de är varningsflagg för vad som kan väntas vid en eskalerad konflikt. Det ingår till exempel i rysk doktrin att tidigt slå till mot kritisk samhällsstruktur.

Samtidigt får vi inte förlora fokus på slaget om Ukraina och det som bäst kan beskrivas som avgörande strid mellan fria demokratier och en revanschistisk diktatur som också vill sluka andra stater. Och om vi förlorar, innebär det både mer av Orbanism i Europa och ett definitivt farväl till hoppet om en mer regelstyrd världsordning.

Vårt bistånd till Ukraina är hjälp till självhjälp.

Krönika Altinget.se 21 augusti 2024.

Read More

Det saknas ännu en procent

By: admin
28-03-2024
Donald Trump, Försvarsberedningen, Nato, Tobias Billström, Ukraina, Vladimir Putin

I december ska Riksdagen lägga fast försvarsbeslutet 2025–2030. Det bör innehålla ett besked om att Sverige ska satsa tre procent av BNP på det militära försvaret. I Nato är tvåprocentsmålet redan ett golv.

Alla brickor är på plats för en ytterligare upptrappning av Rysslands krig mot Ukraina. I den totalitära militärstaten hade ”presidentvalet” inte behövts, men hölls för att demonstrera illusionen av ett överväldigande stöd för Putin och hans krigsagenda. Nu är en ny massmobilisering till köttkvarnen att vänta. Spänningsnivån stiger dessutom ytterligare efter IS-terrorn i Moskva – som Kreml ger Ukraina skulden för.

Eskaleringen kommer att sätta solidariteten från vänkoalitionen till Ukraina på nya prov ”här och nu” i form av militär och ekonomisk hjälp för att landet ska överleva. Det skulle vara en moralisk kollaps om Ryssland – alla högstämda löften till trots – tilläts att vinna. Men det skulle också öppna vägen för fortsatt framtida rysk revanschism.

Kort sagt, försvarsbeslutet 2025–2030 ska väga in en rad osäkerheter i olika tidsscenarier. Inte minst finns en elefant i rummet som Försvarsberedningen inte får blunda för. Ju högre anslag till det militära försvaret i Nato, desto nöjdare blir Donald Trump.

Den årliga utrikespolitiska deklarationen är ofta en katalogaria utan riktigt fokus. Så icke när utrikesminister Billström i onsdags med anledning av Sveriges medlemskap i Nato läste upp en uppdaterad version. På punkt efter punkt levererade statsrådet. Han underströk vikten av att stödja Ukrainas kamp för landets egen och vår frihet, det över tid bestående hotet från Ryssland och Natos – och USA:s – helt centrala roll för Sveriges säkerhet.

En viktig punkt saknades dock. Billström borde ha sagt att Sverige inom ramen för försvarsbeslutet 2025–2030 ska öka anslaget till det militära försvaret till tre procent av BNP.

Försvarsminister Jonsson har flaggat för en tänkbar ökning av anslaget till det militära försvaret till 2,5 procent av BNP. Statsminister Kristersson har bara hummat. Vad finansminister Svantesson står i saken kan man ana sig till. Därför var det synnerligen välkommet med Centerpartiets inspel till den slutspurtande Försvarsberedningen. Förslaget innebär en successiv ökning till tre procent av BNP. Målbilden är 2030.

Sverige tillhör de Nato-medlemmar som kommer att uppnå tvåprocentsmålet 2024, men bör sikta på tre procent av BNP till det militära försvaret. Det tillkommer dessutom en räkning för det civila försvaret. Regeringen bör därför på allvar pröva om det statsfinansiella ramverket ska stöpas om för att möjliggöra en nödvändig satsning på försvar och säkerhet. Statsfinanserna är solida och medger lån till investeringar i fred.

Samtidigt måste finansieringen ske på ett sätt som säkerställer anslagsnivån över tid. Kort sagt, det krävs balans mellan vad försvaret ska kunna göra, med vad och till vilken kostnad. Det gäller ”här och nu”, liksom bortom perioden 2025–2030.

Allt handlar dock inte om att tillföra nya medel. Behovet av flexibilitet och framförhållning är inte nytt, men det har ökat dramatiskt efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Det är rusning efter materiel när alla rustar upp. Ett begränsat utbud leder till köbildning och högre priser. Hur mycket pang vi får för pengarna påverkas även negativt av inflation, höjda räntor och kronkurs.

Därför behöver Försvarsmakten och Försvarets materielverk ett friare mandat att agera på försvarsindustrimarknaden. Det gäller både anslagskrediter och anslagssparande.

Sverige kan se fram emot att delta på Natos jubileumstoppmöte i Washington i juli. Några dagar senare blir det mindre glatt, då Donald Trump kommer att utses till republikanernas kandidat i höstens presidentval. Absurt nog har han goda möjligheter att vinna det. Vad det kan innebära för USA och den amerikanska demokratin är omöjligt veta – mer än att prognosen inte är god. Det kommer dessutom att resa nya frågetecken om Natos hållfasthet och funktion som säkerhetsankare i Europa.

Som president hotade Trump med att lämna Nato om de allierade inte betalade sin del av notan. Nyligen slog han fast att artikel 5 inte gällde vid ett angrepp från Ryssland på en allierad som inte satsade tillräckligt på försvaret. Ja, han uppmanade till och med Ryssland att göra ”vad fan de vill”. I en intervju i förra veckan var budskapet något mer försonligt. USA ska inte lämna Nato men det förutsätter att de allierade inte åker snålskjuts utan ”play fair”.

Tre procent är dessutom en klok investering i Sveriges försvarsavtal med USA, DAC, i händelse att Trump åter tar kommandot i Vita huset i januari 2025. Och även med en annan utgång är det bättre att Sverige rustar för mycket än att göra om samma misstag som tidigare – rustar för lite.

Vi lever i förkrigstid.

Ledare i Svenska Dagbladet 25 mars 2024.

Read More

Ryska “valet” var en övning i underkastelse

By: admin
19-03-2024
Fusk, Neo-stalinism, Presidentval, Vladimir Putin

Kan man le åt det politiska spelet i en diktatur? Ja, i alla fall i tv-serien The Regime (HBO) med Kate Winslet som envåldshärskaren Elena Vernham i en fiktiv stat i Centraleuropa. Det är politisk satir med inslag av svart fars som lyfts av de många igenkännbara referenserna till verkliga händelser. I Kreml. Putin style.

Men skrattet kan också fasta i halsen just eftersom trots fictionen i The Regime anspelar på en allt annat än en roande verklighet. Typ en nyckfull despot som styr med hjälp av ett ”hov” bestående av inbördes intrigerande ja-sägare. Oppositionsledaren är kastad i fängelse.

Så funkar det i en totalitär stat 

I diktaturer behöver man egentligen inte hålla val men det är något som både ingår i ritualen och som fyller viktiga funktioner. Vladimir Putin har nu avhållit en sådant vinst-varje-gång-val. Han tillträdde som premiärminister 1999 och beträder nu efter konstitutionellt trixande sin femte mandatperiod som president.

I en diktatur behöver man inte resa land och rike runt för att samla stöd. Putins kampanj har bestått av ett tal till nationen späckat av krigsretorik med en betoning på ett gemensamt ansvar. Allt med Putin själv ska framstå som yttersta garant för nationens överlevnad. I talet återanvändes dessutom greppet med storslagna planer om en ljusnande framtid för folkets materiella välfärd.

Och så har det förts en intensiv kampanj i alla mediekanaler. Putin är dessutom överallt i gatubilden. Det är ju så det funkar i en totalitär stat.

Och så har det anbefallts största möjliga tystnad. Ja, förstås inte bara anbefallts. Aleksej Navalnyj mördades, andra tänkbara orosstiftare har arresterats eller utsatts för upptrappade trakasserier. Och för att inte störa friden var det bara Putintrogna fejkkandidater som tilläts ställa upp. Trion hade ju egentligen inte behövts men illusionen om ett reellt val måste upprätthållas.

På morgonen samma dag som röstandet inleddes fick Putin på X ett ironiskt grattis till den överväldigande segern av Europeiska rådets ordförande Charles Michel. Det följdes av orden: ”Ingen opposition. Ingen frihet. Inga valmöjligheter.”

Med fullständig kontroll över valorganisationen hade det enklaste varit att bara skriva ut ett valresultat och det har man gjort. Samtidigt har varit viktigt att få människor att gå och rösta. De gör dem delaktiga i regimen och medansvariga i kriget – oavsett om man är het på Putin eller egentligen inte bryr sig om politik. För de mer kallsinniga till diktaturen innebär valsedeln en förödmjukande underkastelse.

Rösta med soldaten över axeln

Putins parti Förenade Ryssland har genomfört projektet GEO-SMS med sikte på statliga anställda i sjukvården, skolan och statliga företag. De anställda fick sms med en länk som skulle öppnas i vallokalen. Med länkens hjälp kunde den anställde sedan geolokaliseras till vallokalen och avgivande av sin röst. Ingen länk? Skanna en QR-kod på plats istället.

I det annekterade Donbass i Ukraina har valarbetare – ofta i sällskap med en beväpnad soldat – knackat dörr med erbjudande att rösta direkt.

Den statliga valkommissionens slogan för presidentvalet var ”Starka tillsammans – rösta för Ryssland”. Alltså Putin. Och den officiella symbolen syftade på det fullskaliga krig som fortfarande beskrivs som den speciella militära operationen.

alet var tänkt som en officiell bekräftelse på att det finns ett överväldigande stöd för Putins krig mot Ukraina. Baksidan med den källan till legitimitet är att kriget till varje pris måste vinnas. Problemet i Kreml är att det redan finns en krigströtthet. Och den kan växa – och särskilt om det nu när valet är över kommer en ny mobilisering av män till köttkvarnen.

Väcker förhoppningar 

Liksäckarna, de skadade och berättelserna från fronten talar sitt tydliga språk. Det finns redan en spirande kvinnorörelse bestående av soldatmödrar och fruar som vill ha hem sina kära i livet. Samtidigt kommer kriget närmare bland annat i form av ukrainska drönarattacker mot anläggningar inne i Ryssland som Lukoils oljeraffinaderi i Nizjnij Novgorod. Den officiella bilden av normalitet krackelerar. Ett växande motstånd lär mötas med

Svaret på ett växande motstånd lär bli fortsatt militarisering av samhället, ännu mer av ideologisk kontroll och nedslående av alla tendenser till oliktänkande. Det som ska bevisas är att det inte finns något tänkbart alternativ till Putin och att diktaturen gör och kan göra vad den anser att makten kräver.

Aleksej Navalnyj har varit som Lord Voldemort för Putin; han vars namn inte får yttras. I sitt tal efter det att ”valresultatet” hade proklamerats nämnde dock Putin för första gången Navalnyj. Men är det inte en avspegling av regimrädsla att hittills har domstolarna i fyra regioner slagit fast att namnet Navalnyj är en straffbar symbol för extremism? Det väcker en förhoppning om att ett annat Ryssland trots allt kanske ändå är möjligt.

Krönika i Altinget.se 18 mars 2024.

Read More

Vi kan inte tillåta att Ryssland segrar

By: admin
27-02-2024
Folkmord, Ukraina, Vladimir Putin

Vi har sett bilderna från helvetet vid fronten och ödelagda ukrainska städer. Vi har sett liken och vi har sett de gråtande barnen. Och tagit del av statistiken. Mer än 10 000 bekräftade civila dödade, i verkligheten kanske upp mot 50 000. Miljoner på flykt i och utanför Ukraina. Dagliga attacker mot bostadshus och civil infrastruktur. Inte ens ”trygga” områden är trygga.

Men för oss är bilderna bara bilder – långt från det liv i sorg, rädsla och ångest som är ukrainsk vardag.

Två år sedan 24 februari 

Det var på morgonen den 24 februari 2022 som Rysslands diktator Vladimir Putin meddelade i radio att en militär specialoperation hade inletts i Ukraina. Marktrupper angrep i olika anfallsriktningar samtidigt som våg efter våg av flyg- och robotattacker genomfördes.

I hittepå-propagandan ingick att landet med blixtens hastighet skulle ”avnazifieras” och ett hotfullt Nato hållas borta. Med historiens påstådda rätt att skulle Ukraina bli ryskt, i praktiken först genom införandet av en Quislingregering och sedan annektering.

Två år senare – och tio år efter att kriget inleddes på Krim 2014 – kan det konstateras att trots militär överlägsenhet har inte de ryska krigsmålen nåtts. Ukraina har till och med befriat förlorade områden. 

Räcker solidariteten till?

Ukraina har lyckats stå emot genom soldaternas stridsvilja och det civila samhällets uppslutning kring försvaret av Ukraina som nation och demokrati. Utan den militära hjälpen från väst hade dock hjältemodet inte räckt långt.

Nu är frågan om solidariteten räcker till? För att citera president Zelenskyj tal vid den säkerhetspolitiska konferensen i München:

”Fråga inte Ukraina när kriget kommer att ta slut. Fråga i stället er själva varför Putin fortfarande har möjlighet att fortsätta det.”

Organiserandet av Ukrainahjälpen har på många sätt varit imponerande, men på andra inte. Stridsscenen hade kunnat se annorlunda ut. Effektiva och efterfrågade vapensystem har levererats i snigelfart, och den senfärdigheten håller i sig. Det handlar om en rädsla för eskalering och spridning av kriget. Och den rädslan har underblåsts av Kreml. Styrka är emellertid  det enda språk som biter på Putin.

Det ställdes överdrivna förhoppningar till Ukrainas offensiv 2023. Misslyckandet har lämnat efter sig en känsla av pessimism som inte har uppvägts av framgångarna i Svarta havet. Eller för den delen att man faktiskt håller försvaret uppe. Fronterna är i stort sett frusna, men den ryska köttkvarns-taktiken nöter ned Ukrainas möjligheter att stå emot. Bristen på artilleriammunition är akut och det behövs fler soldater.

Vill underblåsa opinionen 

På slagfältet är den ryska erövringen av Avdijivka efter fyra månader av intensiva strider och till ett mycket högt pris i liv och materiel – bara en taktisk seger. Det strategiska värdet av krigstrofén ligger på ett annat plan och handlar om andra mottagare. Och så kan Putin förstås fjädra sig inför det så kallade presidentvalet i mars och låtsas som om kriget går på räls

Inför en uppmärksammad tvåårsdag bär Avdijivka ett budskap om att Ukraina inte kan vinna. Strategerna i Kreml vill påverka försvarsviljan i Ukraina men också underblåsa en pessimistisk opinion i de stater som ingår i biståndskoalitionen. Påverkansoperationer ska dra uppmärksamheten bort från Ukraina och i stället rikta fokus mot dyrtid, invandring, klimat och Gaza. Ju mer polarisering, desto bättre för Ryssland.

Med Trump i Vita huset 

Och så sätter man sin lit till att med Donald Trumps hjälp kunna ”Göra Ryssland stort igen”. Först genom att det redan försenade militära stödpaketet till Ukraina ska dröja än mer – och ännu hellre att det aldrig ska godkännas i den amerikanska kongressen. Om Trump dessutom skulle flytta in i Vita huset igen vore det ett drömscenario för Kreml – och en mardröm för oss, som vi redan nu måste ta höjd för.

Om Ukraina förlorar väntar mer av en rysk revanschism som inte känner några gränser. Putinismen är inställd på evigt krig. Därför är det klokt att sträcka sig väldigt långt i det risktagande som det innebär att stödja Ukraina med vapen, som det svenska försvaret egentligen inte kan undvara.

Vi kan inte tillåta att Putin segrar. Ryssland bryter mot FN-stadgan, begår folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Och krigets lagar struntar man blankt i. Plundring, tortyr, våldtäkt och mord ingår i ”befrielsen” av Ukraina.

Det vore att tvingas leva med en moralisk kollaps.

Slava Ukraini!

Krönika i Altinget.se 24 februari 2024.

 

Read More

Kulturkriget är mer än rysk inrikespolitik

By: admin
11-01-2024
EU-val, Kulturkrig, LGBT, Påverkansoperationer, Polarisering, Putinism

I krigets Ryssland mobiliserar Putin kring flaggan genom att trycka hårdare på kulturkrigsknappen. Men kulturen är också en del i kriget mot Väst.

“Över hela denna jord – oh yeah oh yeah
Sker katastrofer terror, mord – å ack o ve
Men vi som går med Jesus har ändå ryggen fri
För roten till all världens ondska är inte vi
Nej det är bögarnas fel – bögarnas fel”

Om humorgruppen Grotescos sketch mot förmodan skulle framföras i diktaturens stats-TV är det inte säkert att satiren skulle nå fram. I ett policydokument signerat av Putin krigshösten 2022 beskrivs bevarandet av Rysslands andliga (ortodoxa kyrkan) och moraliska (traditionella familjen) värden som en fråga om den nationella säkerheten.

Narrativet om det utifrån hotande Väst kompletteras med en inifrån farligt frätande cancer.

Lagen från 2013 om förbud mot LBGT-propaganda skärptes följaktligen och med den vagt skrivna lagtexten är det inte svårt att hitta skyldiga (eller för den delen för enskilda att veta var gränsen går). Böter kan utmätas på upp till 800 000 rubel för privatpersoner. Talmannen i Duman fångade andan i lagen med att allt annat än ”normalt liv” är detsamma som ”synd, sodomi och mörker”. Andra har talat om inhemsk och utländsk ”satanism”.

Som ett steg vidare har Högsta domstolen nyligen slagit fast att den ”internationella HBTQ-rörelsen” ska klassas som extremistisk.

Men vad betyder det egentligen i Putinland att den traditionella familjen är helig? Sedan 2017 är straffvärdet för våld i nära relationer (mot partner eller egna barn) mildare än tidigare. Och med våld avses bara fysiskt våld. Och polisen är inte särskilt intresserad av att följa upp; som den ortodoxa kyrkan framhåller ska staten inte lägga sig i vad som sker inom hemmets fyra väggar. Det är oryskt.

För ”moderat” misshandel som inte kräver sjukhusvård utgår en administrativ bot på några hundralappar. Om misshandeln leder till blodvite eller blessyrer men utan att skelettskador uppstår, är straffet böter på 30 000 rubel eller 15 dagars fängelse – om det bara inträffat en gång per år. Tidigare var straffvärdet upp till två års fängelse.

Det kan jämföras med straff som utmättes för prominenta deltagare i en privat julfest för kändisar på temat ”Nästan naken”. Den mest nakna, en rappare som var iklädd endast en strumpa, dömdes till 25 dagars fängelse för gaypropaganda och fick dessutom en inkallelseorder. Den arrangerande influencern fick böta 100 000 rubel för att ha stört den allmänna ordningen. Hon har dessutom gjort offentlig avbön.

Det ökade förtrycket ska ses i skenet av den speciella militära operationen i Ukraina som ju beskrivs som ett avvärjande av ett existentiellt hot. Krigspropagandan är rena dårhuset och åsiktskorridoren är klaustrofobisk i sträng regi av en statlig ”cancel culture”.

Inget får störa den idylliserade officiella bilden av den ”speciella militära aktionens” motiv, mål och medel. Man slår obevekligt ned på uttalanden som hotar den nationell säkerheten, legitimerar extremism, sprider falsk information om kriget i Ukraina, förtalar det ryska försvaret och så vidare. Straffen är hårda.

Visserligen har Putin redan tagit hem segern i det kommande presidentvalet men det finns ändå ett behov av att mobilisera. Det upptrappade kulturkriget ska ge ryssarna annat att tänka på än högarna av ryska soldatlik i Ukraina. En ny hemmafront har nu öppnats om rätten till abort. Putin själv har uttalat sig lite vagt, men patriarken Kirill desto mer bestämt i kravet att i lag förbjuda ”uppmuntran” till abort, till exempel i form av privata kliniker eller abortpiller. Några regioner har redan gått före.

Men kulturkriget är långt mer än rysk inrikespolitik. Det är ett verktyg i utrikespolitiken med syfte att Putin ska träda fram som en global ledare till försvar för ”traditionella värden”. Här ingår både brobyggande till tänkbara allierade och påverkansoperationer i det fördolda i syfte att polarisera, radikalisera och skapa motsättningar.

Det lär märkas i valet till EU-parlamentet och förstås när Donald Trump ska hjälpas fram i USA.

Krönika i Altinget 9 januari 2024.

Read More

I Ryssland har det börjat viskas igen

By: admin
29-05-2023
Neo-stalinism, Ryssland, Sovjetunionen, Vladimir Putin

Det skulle inte förvåna om kulten kring Pavlik Morozov kommer att göra comeback i Putinland. Morozov var pojken som angav sin far och blev en sovjetisk hjältemyt sedan han och brodern mördats 1932 av ”fiender till Sovjetunionen”. Kanske blir det någon ”rekryt” från ungdomsarmén Junarmija som blir en ny Pavlik. Junarmija uppfostrar sedan 2015 barn från åtta år och ungdomar upp till 18 år i patriotism och vapenträning.

Kulten med Morozov som ett hjältemodigt föredöme för barn att ta efter odlades ända in på 1980-talet. Det inrättades till och med ett museum att vallfärda till. Att historien stod på lösan grund spelade ingen roll. Förstås.

I den brittiske historikern Orlando Figes studie ”De som viskade” (Historiska Media 2009) tecknas bilden av livet under Stalins röda terror . Antingen viskade man av för att inte bli hörd (sjeptjusjtjij), eller för att agera angivare (sjeptun).

Och nu har historien upprepat sig. Ryssland har åter blivit lögnens rike. I hägnet av den hårdnande diktaturen har dessutom människor börjat viska igen.

I den ryska kultursektorn har det skett utrensningar och utfärdats yrkesförbud. På känt manér prövas lojaliteten hos dem som är emot kriget eller systemet; om du vill behålla jobbet så gör inte det som ditt samvete kräver. Kort sagt, det är vardagen i en diktatur att tvingas välja mellan bestraffning och att leva i lögn. Och på samma sätt som under Stalintiden har angiveri blivit en karriärväg för kulturlivets medelmåttor.

Smittan finns överallt. Pensionären Olga fällde några ord om Ukraina och Zelenskyj i restaurangen på ett spahotell. Tre personer skvallrade på henne och efter en rättegång som varade i fem minuter föll domen. 40 000 kronor i böter för att offentligt ha förtalat den ryska armén. Det är ett brott för vilket man kan bli fälld bara av att hålla upp ett blankt pappersark.

Och straffet kan bli mycket strängare. Till exempel sju års fängelse. Det var straffet för en före detta polis i Moskva som vid tre tillfällen telefonledes hade diskuterat kriget i Ukraina med vänner och kollegor. Samtalen var privata och borde därför inte ses som offentliga yttranden. Men säg den lag som inte kan kringgås i Ryssland. Telefonen hade i hemlighet avlyssnats av FSB och på basis därav gjorde rätten bedömningen att yttrandena trots allt hade skett offentligt. Kanske hade någon viskat.

Av den sovjetiska logiken följer också att spärra in oppositionella på mentalsjukhus. Ännu har man dock inte rutinmässigt börjat att avrätta folk som under Stalintiden, men mordet på till exempel journalisten Anna Politkovskaja 2006 är en del av arbetsmetoden. Visselblåsaren Sergej Magnitskij som avslöjade ett finansiellt svindleri dog i ryskt fängelse 2009 efter misshandel och utebliven medicin. Oppositionspolitikern Boris Nemtsov mördades på öppen gata 2015.

Aleksej Navalnyj överlevde – mest av en tillfällighet – ett giftattentat 2020, men sitter nu i fängelse. Senaste domen handlar om terrorism. Den klarspråkstalande Putinkritikern Vladimir Kara-Murza hade överlevt två giftmordförsök (2015 och 2017) när han arresterades i april 2022. Den nyligen avkunnade domen blev 25 års fängelse för högförräderi.

Tanken är väl att de båda långsamt ska brytas ned och dö i tysthet.

Ryssland är en diktatur och en kleptokrati. Den amerikanske historikernTimothy Snyder betecknar det politiska systemet som är fascistiskt till sin struktur. Detta i kraft av ledarkulten kring Putin, dyrkan av offer och hjältemod under Det stora fosterländska kriget 1941–45 (angreppsalliansen med Hitler 1939 har raderats ur historien) och myten om ett storslaget förflutet att återvända till.

Stalinkulten har nått nya höjder sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina. Det är ett tidens tecken att människorättsorganisationen Memorial med syfte få fram kunskap om Stalinterrorn har fått slå igen. Detsamma gäller renässansen för begrepp som ”folkets fiende” och det intensifierade bruket av skenrättegångar. Åsiktskorridoren är klaustrofobisk.

Så ja, också för Ryssland är det avgörande att Ukraina vinner kriget. Det är enda möjligheten att backa ut ur återvändsgränden och skapa en annan framtid än den som Putinland erbjuder.

Ledare i Svenska Dagbladet 28 maj 2023.

Read More

Ryssland är 2022 års biggest loser

By: admin
24-02-2023
Bistånd, Folkmord, Joe Biden, Ukraina, Vladimir Putin, Volodomyr Zelenskyj

Han var en komiker som spelade president i en tv-serie. Och i den ukrainska versionen av Paddington var han rösten till den lilla björnen från Peru med den stora hatten. Så tog livet en annan vändning. Volodmyr Zelenskyj blev politiker, och är sedan 2019 Ukrainas president.

På kvällen den 25 februari 2022 höll Zelenskyj ett kort tal till nationen. Det hade gått 38 timmar sedan ryska stridsvagnar börjat rulla in över gränsen som en del av den fullskaliga invasionen och strider pågick runt om Ukraina. I videon ser man honom tillsammans med några medarbetare. Presidentpalatset skymtar i bakgrunden. Han är tagen men samlad:

”God kväll, allesammans! Vi är alla här. Soldaterna i armén är här. Medborgarna är här. Vi försvarar vår självständighet och vårt land. Och från och med nu är det så som det kommer att bli för alltid.”

Talet var en kraftfull dementi av ryktet som spreds om att han hade flyktat landet. Det var också ett besked till medborgarna om att han tänkte stanna på sin post. Orden manade till motstånd. Det avslutades med de två ord som också vi kan utbrista i: ”Slava Ukraini!”

Om Zelenskyj hade accepterat erbjudandet från USA om att evakueras ut ur Ukraina, är det inte osannolikt att motståndet hade fallit samman. Kort sagt, Putins militära specialoperation med sikte på snabb seger hade kunnat bli verklighet – och även vi levt i en annan och långt mer osäker verklighet.

I stället har de inledningsvis snabba ryska framryckningarna övergått i ett fastlåst ställningskrig, något som från rysk sida kombineras med riktade luftangrepp mot civila och civil infrastruktur. Putin har inte heller lyckats behålla hela den nyannekterade delen av Donbass. Den ryska militära förmågan visade sig vara uppblåst.

I själva verket har Putins revanschism och imperiedrömmande gjort Ryssland till biggest loser 2022 i den globala politiken. Några exempel: EU-länderna har snabbt frigjort sig från den ryska energibojan. Europa rustar upp och det transatlantiska bandet har stärkts. Sverige och Finland är på väg in i Nato.

Å andra sidan har Ryssland blivit ännu mer beroende av Kina.

Hur och när kriget kommer att sluta är ovisst. Men även om Ryssland skulle vinna, består de strategiska förlusterna. Ukrainas definitiva steg in i Europa som kandidatland till EU, skulle dock ersättas av Putinlandmodellens kombo av politisk diktatur och korruption.

Efter president Bidens spektakulära besök i Kyiv slog han fast att Putin kan avsluta kriget på en dag. Och det är förstås sant. Men det är knappast möjligt. Det är Putins krig och fälttåget är uppbyggt kring seger som enda möjlighet. Förlust vore förödande för Putins auktoritet och är något som skulle kunna leda till en kupp mot envåldshärskaren.

Således trampar Putin taktfast på i den ryska återvändsgränden. I hans tal till nationen inför årsdagen fanns det inte något som tydde på en vilja att slå in på en annan väg. De vanliga lögnerna stod på rad. Som att Ryssland inte hade börjat kriget och att Kreml nu gör allt för att få slut på det. Och igen skrämde han med kärnvapen.

I Putins värld tillkommer det Ryssland rätten att vara starkt. I lögnens rike utkämpas nu en existentiell strid för att överleva hotet från Väst. Alla måste därför sluta upp bakom flaggan och det ryska. Annorlunda uttryckt är kriget den nya normalen.

Det storskaliga kriget med syfte att utplåna Ukraina som nation går nu in på sitt andra år. Putin tror sig kunna segra genom att uthålligt mala ned motståndet i och utmatta stödet till Ukraina i Väst. Försvarsviljan är stark men utan det militära, ekonomiska och humanitära biståndet hade Ukraina varit förlorat. Utan stöd kan inte heller kriget vinnas. Därför är det klokt att räkna med mer av asymmetrisk krigföring från rysk sida. Men vi får inte låta oss förledas eller förtröttas. Ukrainas heroiska folk lider.

Krönika i Altinget 24 februari 2023.

Read More

Det Ryssland gör är ren ondska

By: admin
24-02-2023
Folkmord, Ryssland, Ukraina, Vladimir Putin, Volodomyr Zelenskyj

Soldaterna önskade till och med lycka till när konvojen på fem personbilar med kvinnor och barn skulle evakuera från ryskockuperade Peremoha. Det var mars 2022. Bilarna rullade i väg. Så kom skotten.

I ett ögonblick mördades sju personer. Inna och hennes treårige pojke var bland de som överlevde. Det gjorde inte hans storebror Yelisey Riabokon.

Sedan 2014 har Museum of Civilian Voices samlat mer än 60 000 ögonblicksbilder från krigets Ukraina. Tillsammans skapar rösterna en sorgesång som smärtar också på tryggt avstånd – och uppfordrar till att bistå en stat i Europa som kämpar för sin överlevnad.

Ukraina hade inte kunnat stå emot den fullskaliga invasionen utan militärt stöd från väst. Men det hade inte heller varit möjligt utan soldaternas stridsvilja och det civila samhällets uppslutning kring försvaret av Ukraina som nation och demokrati.

Tusentals civila är döda. Mer än tio miljoner lever i inre eller yttre exil. Oron och överlevandets kringflackande vardag skildras av författaren Andrey Kurkov i ”Diary of an invasion” (Mountain Leopard Press 2022). Han beskriver hur kriget äter sig in i honom, och bildar en svulst som kommer att finnas kvar även när kriget tagit slut.

I dagboksanteckningarna ser Kurkov bakåt och konstaterar att ”Ukraina gav mig trettio år utan censur, utan diktatur, utan kontroll av det som jag skrev och sade.” Han ser också framåt och sätter ord på vad vinst eller förlust betyder: ”Antingen blir Ukraina fritt, suveränt och europeiskt eller så kommer landet upphöra att existera.”

För att, kan det tilläggas, bli som Putinland. En maffiastat med lätt igenkända drag från Vladimir Sorokins dystopi ”Day of the Oprichnik” (Penguin Random House) som utkom redan 2006. I Sorokins Ryssland anno 2028 råder en ny tid. Den ”vita oredan” som följde efter den ”röda oredans” kollaps är förbi. Ordningen har återställts. Staten är helig. Förhållandet till omvärlden präglas av sublimerad självisolering.

Monarkin har återupprättats och styrs av Hans majestät – som framtonar som en blandning av Ivan den förskräcklige och Vladimir Putin. Majestätet är upphöjt men samtidigt allestädes närvarande. Regimen är å ena sidan genomkorrupt och brutal, å andra sidan strängt ortodox. Och med hantlangare nära tronen som uppfattar sig själva som nationens tjänare.

Så hur ska det bli? Det är omöjligt att sia om krigets långvarighet eller utgång. Det som däremot är helt säkert är att det ligger i västs eget intresse att snabbare trappa upp det militära, ekonomiska och humanitära stödet till Ukraina.

Allt för att Ryssland ska förlora kriget.

Ryska medier präglas av ett hyperaggressivt – men förstås välregisserat – krigsdelirium. Och officiella uttalanden i lögnens rike summerar till ett slags postmodernistisk mardröm. Den storskaliga invasionen har motiverats med påhittade påståenden om att förhindra folkmord på etniska ryssar, avnazifiera Ukraina eller som ett försvar mot Nato och USA. I botten ligger dock den uttalade viljan att återupprätta det ryska imperiet – med Putin som en ställföreträdande Peter den Store. Kort sagt revanschism som statsideologi.

Faller Ukraina kan andra stå på tur. Vinner Ryssland kan hoppet om att återupprätta den europeiska säkerhetsordningen avskrivas. I stället blir det ett steg mot en världsordning med större maktsvängrum för auktoritära stater.

Men det finns också ett moraliskt handlingsimperativ.

Ryssland bryter mot FN-stadgans förbud mot internationell våldsanvändning riktad mot en annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende. Det begår folkmord genom att inte erkänna Ukraina som en egen nation, och beskriva landet och dess kultur som en påhittad konstruktion. Barn flyttas till Ryssland. De ockuperade områdena avukrainiseras.

Det är en krigsförbrytelse att delta i planering och genomförande av anfallskrig. Systematiska angrepp mot civila är brott mot mänskligheten. Genom urskillningslösa angrepp på militära och civila mål bryter man också mot krigets lagar. Plundring, tortyr, våldtäkt och mord ingår i ”befrielsen” av Ukraina. Som i Butja och Mariupol.

Ondska är inte ett begrepp som i ett ord kan sammanfatta angreppskriget, diktaturen i Ryssland, de mekanismer som håller den i gång och den ideologi som bär upp den. Ändå finns det inte något mer passande om man ska välja ett enda ord för de övergrepp som sker på Ukraina. För att citera Sauli Niinistö:

”Vi ska givetvis inte sluta tänka på det goda eller sluta föra fram det goda. Men vi måste förstå att det också finns ondska i världen. Ondska låter sig inte tystas av enbart godhet. Ondska måste mötas beslutsamt och bestämt.”

Yelisey Riabokon blev bara 13 år. Han dog med en röd yllemössa genomborrad av kulor.

Ledare i Svenska Dagbladet 24 februari 2023.

Read More

Låt svenskarna läsa hemligheterna om Putin

By: admin
29-11-2022
Jan Leijonhielm, KGB, Korruption, Sovjetunionen, Tobias Billström, Underrättelsetjänst, Vladimir Putin

I samband med en ambassadfestlighet på Konserthuset i Stockholm gick jag ut för att ta en cigg. En man dyker upp bredvid mig på trappan och så får jag frågan: Har du eld? Visst. Och så följde lite småprat.

– Åh, är det du som skriver ledare i Svenska Dagbladet. Jag själv jobbar på ryska ambassaden. Du skriver alltid så intressant om Ryssland – även om jag inte delar dina uppfattningar. Skulle vi inte kunna träffas för lunch och diskutera?

Sedan blev det några resultatlösa uppföljningar via telefon och mejl innan den ryske ”tjänstemannen” till slut gav upp uppdraget. Som kanske var att få mig att samtalvis bli en så kallad ofrivillig källa.

Jag kom att tänka på händelsen vid läsningen av Jan Leijonhielms ”Ett svenskt leijon. Ett liv i underrättelsevärlden” (Medströms Bokförlag). Här ges inblickar i det praktiska hantverket i underrättelsetjänst och utmaningarna i rollen som analytiker på utrikessektionen på IB, den hemliga underrättelseorganisationen som bildades 1965 och var underställd Försvarsstaben. Leijonhielm har också varit chef på Östekonomiska byrånoch huvudansvarig för Rysslandsstudierna på FOA/FOI.

Memoaren är inte en agenthistoria utan ett solitt stycke historia om bevakningen av Sovjetunionen och Ryssland. Människor och miljöer skildras. Under livsresans gång hinner Leijonhielm också med att slå fast hur det förhöll sig med till exempel sovjetiska anfallsplaner mot Sverige och vad de innebar.

Boken ser tillbaka på ett liv i underrättelsevärlden, men rymmer också en framåtsyftade diskussion om vad som kan bli bättre. Väldigt mycket handlar om politiker. Ett återkommande tema är bristen på vilja att ta in information om dåliga nyheter eller att MUST:s analyser avfärdats som budgethöjande partsinlagor.

Som Leijonhielm konstaterar hade ett annat förhållningssätt kanske inte hindrat Ryssland från att angripa Ukraina, men Sverige hade i alla fall stått bättre rustat. Både 2014 och 2022.

I en tid när modus operandi i underrättelsesanalys inte längre bara kan styras av ”behovet att veta ”utan också ”behovet att dela”, pekar Leijonhielm på problemet med stuprör mellan dem som sitter inne med information. Därför borde – med Australien som förebild – ett ”fusion center” inrättas. Uppgiften skulle bestå i att sammanställa och bedöma alla tillgängliga öppna och hemliga källor till en nationell lägesbild. Och som sedan i görligast mån skulle göras offentlig.

En nationell hotbild skulle också innebära ett visst skydd mot risken för agendastyrda tolkningar inklusive i – som han skriver – den högsta politiska ledningen.

Varför inte göra analysenheten i det nya nationella säkerhetsrådet till ett sådant ”fusion center”? Sverige ska ju få ett riktigt nationellt säkerhetsråd med statsministern i spetsen och under operativ ledning av den nyutnämnde nationelle säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm. Avsikten är dessutom att ta fram en ny nationell säkerhetsstrategi.

En mer konkret fråga som regeringen Kristersson kan göra något åt gäller UD:s ovilja att frisläppa två dokument som kastar ljus över Vladimir Putin. Det är ingen som vet exakt hur stormrik chefen för den ryska kleptokratin är. Helt säkert är dock att Putins karriärväg från FSB-anställd i Dresden före murens fall till presidentpalatset i Kreml gick via i S:t Petersburg på 1990-talet. Och med en svensk anknytning.

Dagen före öppnandet av det så kallade Sverigehuset i S:t Petersburg 1996 klev stadens ansvarige för internationella relationer in på det svenska generalkonsulatet och krävde helt överraskande att få betalt för städning. Han ville ha en miljon kronor för att invigningen nästa dag skulle få grönt ljus. Putin fick pengarna.

Den generalkonsuln, Sture Stiernlöf, skrev hem till Stockholm om händelsen i en depesch och senare även i en rapport om Putin. Leijonhielm har begärt ut handlingarna. Först fick han nobben av Carl Bildt, sedan av Margot Wallström och senast av Ann Linde. Det angivna skälet till njet har varit att handlingarna rör relationen till främmande makt.

På regeringen Reinfeldts tid hade frisläppandet kanske kunnat spela en positiv politisk roll i Ryssland. Den möjligheten är förbi. Tyvärr. Att nu hänga ut diktatorn kan knappast heller göra de diplomatiska relationerna kyligare, men skulle däremot på ett handfast sätt bekräfta bilden av Putin.

Faktiskt borde utrikesminister Billström inte vänta på att handlingarna ska begäras ut igen utan på eget initiativ göra dem offentliga.

Leijonhielm avslöjar nämligen hur fi i regi av avdelning IX i det polska kontraspionaget via upprepade inbrott på ambassader i Warszawa skaffade sig tillgång till handlingar som troddes vara förvarade kassaskåpssäkert. Bara under 1982 gjordes fyra oupptäckta inbrott på den svenska ambassaden (med kodnamn Tales). Tillvägagångssättet var som hämtat ur agentroman.

Ambassadspionaget i Polen – och i andra Warszawapaktsländer – var troligen initierat från Moskva. Utrustningen var rysk och servades av KGB. Det tyder på att man i själva verket exporterat ett redan på hemmaplan beprövat och framgångsrikt koncept. Och det finns inte något skäl att tro att praxis ändrades efter Sovjetunionens fall. Därför lär ett frisläppande av Putindokumenten nog inte innehålla några nyheter i Moskva.

Fint om Billström också låter oss få läsa.

Ledare i Svenska Dagbladet 26 november 2022.

Read More

Kärnfullt från ÖB om försvaret

By: admin
05-11-2022
Försvarspolitik, Kärnvapen, Micael Bydén, Morgan Johansson, Nato, Ryssland, Ukraina


Ryssland eskalerar i kriget mot Ukraina med terror mot civila mål som medel. På annan front trappar diktatorn i Kreml upp mot väst genom att slå mot livsmedels- och energiförsörjningen i syfte att försvaga viljan i väst att bistå Ukraina. På en tredje – diplomatisk – front hotar Putin med kärnvapen. Igen och igen.

Kort sagt, vi ska vara väldigt glada över den kärnvapenkapacitet som finns i väst, främst i USA men också i Frankrike och Storbritannien. Om så inte hade varit, hade utpressningspolitiken redan gett resultat.

Men att kärnvapen också ingår som ett nödvändigt ont i Natos försvarsdoktrin, riskerar nu att bryta upp det blocköverskridande samförståndet om den svenska medlemsansökan.

På uppdrag av regeringen svarade ÖB Micael Bydén i tisdags på frågan om hur Natoprocessen bäst bör drivas vidare. Hans militära råd illustrerar både vinsterna med medlemskapet och hur genomgripande förändringar som krävs i Försvarsmakten för att växa in i en – trots år av nära samarbete – ny situation.

Inte minst framgår detta i avvägningarna som avser hur försvaret kraftigt ska rustas upp till att motsvara 2 procent av BNP 2026, och sedan utvecklas till 2035.

Det är helt riktigt att som ÖB ha ambitionen att Sverige inte ska backa in i Nato utan delta fullt ut; inte bara för att söka skydd i alliansen utan också ta ansvar för den. Som en följd därav borde Sverige inte gå in i anslutningsprocessen med förbehåll gällande permanenta baser och stationering av kärnvapen på svenskt territorium.

Men, slog Bydén samtidigt fast, det var bara hans uppfattning och hur det ska bli är ett politiskt beslut. Ändå fick han utstå politiskt skäll.

Det fick även Ulf Kristersson sedan han samma dag gick på den förbehållslösa linjen. Morgan Johansson – nu utrikespolitisk talesperson (S) – krävde att regeringen skulle ändra sig och hålla sig till formuleringarna rörande förbehåll i ansökan signerad regeringen Andersson.

Även i detta avseende är Finland ledande. Sanna Marin har varit tydligt med att det vore olyckligt att sätta upp förbehåll. Ett fortsatt svenskt ja till förbehåll hade därför inneburit skilda vägar framåt. Det hade varit allvarligt nog. Det hade också inneburit ett slags eftergift till ryska krav på att bestämma över Sveriges säkerhetspolitik.

Till saken hör att kritiken – i närkontakt med verkligheten – så starkt doftar av halmgubbe.

Ledare i Svenska Dagbladet 4 november 2022.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.