Claes Arvidsson

Archive
Polen

Monumentet över Europas mördade judar i Berlin består av 2 711 olika höga betongpelare som bildar ett slags labyrintiskt system av smala gångar. Att gå in i den ger en klaustrofobisk känsla. Fångad. Ingen utväg. Förintelselägren var välorganiserade dödsmaskiner. Mer än 6 miljoner judar dödades.

Det finns många förklaringar som svarar på frågan hur Förintelsen kunde ske, men trots detta går den inte i sin omänsklighet att förstå. Inte minst därför är det så viktigt att fortsätta söka kunskap om, konfrontera och bearbeta det som är mänsklig historia. Och minnas.

I dag är det den internationella minnesdagen för Förintelsens offer och som en del i högtidlighållandet visar TV4 Fakta i kväll klockan 19 Leo Kantors lågmälda men gripande dokumentärfilm På jakt efter ett svunnet landskap. Landskapet är Europa, Polen och Kantors egen livshistoria. I det personliga kommer man nära.

Förintelsen är en berättelse om förödmjukelse, lidande och meningslös död. Vidden av det som gick förlorat, blir tydligare genom att återkalla det judiska liv som fanns. Före. Det gör Kantor med staden Wroclaw (före 1945 Breslau) som utgångspunkt. Gemenskap. Driftighet. Delaktighet. Kultur. Härifrån hade det kommit judiska politiker och Nobelpristagare som satt Breslau på kartan.

Men det fanns också ett Efter. Efter krigsslutet blev Wroclaw och Nedre Schlesien en samlingsplats för överlevande judar. Dit, till den lilla orten Strzegom, kom Leo Kantor tillsammans med sina föräldrar. Livet startade på nytt. Men det gjorde också förföljelserna av judar.

Framtiden försvann igen och hoppet ställdes nu till emigration, som dock var officiellt förbjuden. I hemlighet organiserade dock den polska kommunistregimen en judisk exodus (avresa endast med handbagage och förbud mot att ta med värdeföremål). Familjen Kantor stannade.

1968 drog kommunistpartiet igång en antisemitisk kampanj med anklagelser mot judarna för att inte vara riktiga polacker utan femtekolonnare. Leo Kantor, och många andra, förlorade jobbet. Kampanjen syftade också till att få ut judarna – med engångspass och utan rätt att återvända – ur Polen. Kantor var en av dem som kom till Sverige.

Efter Förintelsen återstod 250 000 av Polens 3,5 miljoner judar. 100 000 lämnade åren efter krigsslutet. Av de 20 000 som fanns kvar 1968, tvingades 17 000 ut ur landet.

Det är alltså ett svunnet landskap, men det judiska arvet har fått en renässans i Polen. I filmen liknas den fascinationen vid sökandet efter ett judiskt Atlantis – de fanns här men är inte här längre. Likväl. Efter att historien närmast varit utsuddad i offentligheten, existerar den igen. På museet för de polska judarnas historia i Warszawa kan man följa livet under tusen år.

På jakt efter ett svunnet landskap visar Leo Kantor igen prov på sin förmåga att berätta om det som egentligen inte kan berättas. Filmen är en sorgesång, som ljuder än starkare genom att även skildra livet med dess skapande och strävan i den judiska gemenskap som gick förlorad. Den gemenskapen är historia. Det är inte antisemitismen.

Publicerad i Svenska Dagbladet 27 januari 2016.

Read More

Det nystartade Polska dzisiaj (Polen i dag) rapporterar att efter regeringsskiftet går det bra för Polen. Ordförande Kaczynski förklarar varför. Senare – i ett brett upplagt reportage – avslöjas de inhemska källorna till varför Polen förtalas utomlands. Och till sist ett inslag om hur det historiska kostym- dramat gör efterlängtad comeback i kulturlivet.

Nej, nyhetsprogrammet Polen i dag existerar inte, men i Polen i dag finns en uttalad politisk vilja från regeringspartiet Lag och rättvisa (PIS) att ta över och sätta sin ideologiska stämpel på public service. I en första läsning i Sejmen har PIS bland annat gett sig själv (ja, finansministern) rätten att avskeda de nuvarande cheferna för statens radio och TV, och handplocka ersättare. Det är första steget i vad som ska bli ett nytt ett nationellt mediesystem.

För få program färgade av katolicismens och den polska traditionens etos, menar man. För kritiskt mot regeringen, menar man också. En ledamot motiverade brådskan med omröstning i julhelgen med att public service inte är att lita på.

I ökända Radio Maryja förklarade Jaroslaw Kaczynski, PIS partiordförande och starke man bakom president Duda och premiärminister Szydlo, mediekritiken mot Polens nya kurs med tyskägda medier som försvarar ett korrupt system.

Demonstranter avfärdas som mentalt efterblivna. Beslut tagna i stor hast och på sena kvällar har utmärkt den rivstart som präglas av att vilja sätta statliga/oberoende institutioner i partitjänst. Mer säkerhetstjänst står också på agendan. EU-kommissionen har tidigare kritiserat det pågående ”maktövertagandet” av konstitutionsdomstolen. Brevledes har nu den polska regeringen ombetts förklara medielagstiftningens förenlighet med EU-fördraget. Den polske utrikesministerns reaktion är att han inte sett till något brev…

Hur det är att leva i ett ofritt land kan man känna på i vetenskapscentret i Warszawa uppkallat efter fritänkaren Copernicus. Som på Tekniska museet i Stockholm finns det massor med kul för barn och ungdomar, men här finns dessutom en monter märkt POLMYSL (tankepolis). När den historiska erfarenheten klingar av är det en viktig påminnelse om skillnaden mellan det fria Polen och det kommunistiska Polen. I det senare var medierna politiska redskap.

Nu ser jag framför mig ett slags skuggbild ta form av den ”högmodiga staten”, som Adam Zagajevski skriver om i sin teckning av kommunismen i essäboken ”I andras skönhet” (Norstedts 2015).

Detta paradoxalt nog i regi av ett parti vars förnärmade politiska livsluft bärs upp av föreställningen att det aldrig blev någon riktig uppgörelse med kommunismen efter det mirakulösa året 1989.

Inför parlamentsvalet i höstas fanns det anledning att känna oro inför vad en PIS-seger skulle kunna föra med sig. Den oron har bekräftats med råge. Demokratin är hotad, svarade 57 procent av polackerna i en opinionspejling i mitten på december.

Det är hög tid att EU och USA går upp i varv. Och förresten, nå’n som har hört av Wallström?

Gästledare i Svenska Dagbladet 4 januari 2016.

Read More

”Jag satt och spelte nykter och sur
Drottningens polska i Polen, g-dur;
Runt kring mig satt förståndiga män;
Den drack ett stop, ett halvstop drack den.
Men hur det var fatt,
Slog en av min hatt,
En ann sad’ åt mej:
Vad fan angå dej
Polens affärer?”

I Fredmans epistel nr. 45 reises det retoriske spørsmålet om Polens affærer virkelig angår oss, og det samme benektende ”svaret” er det mange som gir i dag. I virkeligheten er Polens affærer i høyeste grad noe som berører utviklingen i Europa – og dermed også Norge.

Best i klassen
”De siste 25 årene har vi igjen fått muligheten til å bestemme selv”, står det på en fortausutstilling i Warszawa om frigjøringen fra kommunismen. Samtidshistorien er påtagelig i gatebildet, med foto av pave Johannes Paulus II og Solidaritetsledaren Lech Walesa. At Polen viste veien til friheten har vært en del av ”varemerket”.

I 1989 ble det gjennomført halvfrie parlamentsvalg i Polen. Det var et slags mirakel etter et 1980-tall som hadde sett fødselen av den frie fagforeningsbevegelsen Solidaritet, streiker, unntakstilstand og til slutt rundebordssamtalen som åpnet for valget. Kommunistpartiet tapte som ventet valget, men uventet var det at man aksepterte resultatet. I Moskva gjorde Michail Gorbatsjov, som ble en slags tilbaketogets helt, det samme. Muren falt.

Polen – og andre befridde stater – kunne slå inn på veien fra grå sosialrealisme til europeisk modernitet. På den reisen har Polen hatt stillingen som ”best i klassen”, ikke minst de siste åtte regjeringsårene til den høyreliberale Borgerplattformen. Men etter to perioder ville velgerne i år ha noe annet.

Nå er det mer usikkert hvor landet er på vei.

Nye ansikter, men Kaczynski i baksetet
Først vant det nasjonalkonservative partiet Lov og rettferdig (PIS) presidentvalget i mai, og siden parlamentsvalget i oktober. Velgertrøtthet spilte en rolle, men også at ”fortellingen” om Polen ble endret fra fremgang til fokus på økonomisk ulikhet og et usikkert arbeidsmarked. PIS lokket også med EU-skepsis og fremmedfientlighet.

PIS gikk dessuten til valg med nye friske ansikter, men i partiet er det likevel som om tiden har stått stille. Bak president Andrzej Duda og statsminister Beata Szydlo står den gamle garden, og ikke minst partiets sterke mann, partileder Jaroslaw Kaczynski. I den forstand har den nye regjeringen overtatt der den forrige PIS-regjeringen brått sluttet i 2007. En forskjell er at Jaroslaw Kaczynski, som da var statsminister, nå ikke har noen formell maktposisjon, men styrer fra baksetet.

Politisering
I PIS liker man fremdeles konspirasjonsteorier (og særlig den om flykræsjet i 2010 i Smolensk, der den daværende presidenten, tvillingbror Lech Kaczynski, var blant dødsofrene) og liker ikke kompromisser. En annen likhet er viljen til å politisere statlige selskaper som skulle være forertningsmessig drevet, og institusjoner som skulle være politisk uavhengige.

Man er allerede mitt i en selvforskyldt politisk krise i form av en stillingskrig med Konstitusjonsdomstolen som dreier seg om utnevning av nye dommere. PIS forsvarer seg med å skylde på den forrige regjeringens manipulasjoner (og nei, det var ikke bare idyll tidligere). Men det sies også fra ledende partitalsmenn at formålet med å plassere egne folk i domstolen er å forhindre at den skal blokkere partiets politikk.

Et annet eksempel er at en som står Kaczynski nær er utnevnt som ny koordinator for sikkerhetstjenestene. Han ble i våres dømt til tre års fengsel for forbrytelser begått ved en anti-korrupsjonsenhet. Dommen hadde blitt påklaget, men før retten rakk å si sitt, benådet presidenten ham.

Kulturministeren har fått motvind for en uttales om et teaterstykke av Jelinek. Som politisk håndverk er det amatørmessig, men samtidig er det illustrerende for partiets verdikonservatisme. Det var det også i 2007 da man advarte om at Teletubbiene på barne-tv kunne være homosexproganda.

Denne starten har blitt beskrevet av kritikere som et slags statskupp. Det liberale Polens frontfigur og en av ”ridderne” rundt det runde bordet i 1989, sjefsredaktøren for Gazeta Wyborcza Adam Michnik, advarte for sin del i en tweet om at: ”Om noen lurer på hvordan Polen kan se ut når Kaczynski og Maciarewicz har makten, burde kikke på Russland under Putin.”

Så visst finnes det grunn til uro, noe som forsterkes av Kaczynskis beundring for Ungarns statsminister Viktor Orban og dermed dennes illiberale statsideal.

Sterk, men marginalisert stat
Polen behøvde politisk fornyelse av makten, men ikke dette. Under statsminister Donald Tusk – nå ordfører i Det europeiske råd – ble Polen et land å regne med i Europa. Dette i kraft av politisk stabilitet og sterk økonomisk vekst hjemme, i kombinasjon med en vilje til å være medspiller i EU (ikke minst med ”erkefienden” Tyskland), og en pådriverrolle i Nato.

PIS’ verdensbilde ser annerledes ut – ikke minst i forholdet til Brussel. Det føres demonstrasjonspolitikk, som å ta vekk EU-flagget som tidligere flankerte det polske ved regjeringens pressekonfarenser. Det er jo bare en fille, som en minister formulerte det. PIS betoner i stedet en sterk stat og nasjonal suverenitet.

Det finnes også usikkerhet omkring den polske forsvarspolitikken. Man har flagget en femti prosent økning i antall soldater, i kombinasjon med signaler om revurdering av innkjøp av avanserte våpensystemer, for eksempel Patriot fra USA. I stedet for en viktig forsterkning av Natos østflanke får vi – ja, det vet vi ikke.

PIS holdes oppe av en tradisjonell forestilling om Polens storhet og en mangel på respekt for denne. Og ja, Polen er et viktig land i Europa. Men uten en kraftig stigende lærekurve i partihovedkvarteret, er det selvmarginalisering som venter på bortebane, og økonomiske problemer hjemme. (Økte overføringer og senket pensjonsalder er ikke akkurat en politikk for fremtiden).

Og polarisering; helgens demonstrasjon i Warszawa mot regjeringen med opp mot 50 000 deltagere er bare en begynnelse.

For noen år siden traff jeg Lech Walesa i Gdansk og spurte om hans drømmer under kommunismen. Svaret ble at han aldri hadde trodd at han noen gang skulle få leve i et fritt land. Men ingen ting er umulig, tilføyde han.

I Europa i 2015 er det veldig mye som for noen år siden så ”umulig” ut, men som nå virker mulig. At det også gjelder en suksesshistorie som Polen er et dystert tegn i tiden.

Publicerad på minervanett 16/12 2015.

Read More

Det var som en installation. Allvarlig och blek stod hon på trottoaren, när jag i somras promenerade förbi presidentpalatset i Warszawa. Med en polsk fana i fast grepp utgjorde den medelåldriga damen hedersvakt bredvid en blomstergärd och ett inramat foto av Lech Kaczynski. Framför gruppen hade det formats ett kors av ljuslyktor i Polens rödvita färger.

Jag förstår sorgen men varför går man inte vidare, tänkte jag. Trots att Lag och rättvisa (PiS) i år vann presidentvalet i maj och parlamentsvalet i oktober med hjälp av nya fräscha ansikten (Andrzej Duda respektive Beata Szydlo), är det som om tiden stått stilla.

Flygkraschen i Smolensk 2010 var en nationell tragedi. Med på regeringsplanet – i luften för en minneshögtid för Katynmassakern 1940 – fanns ett brett spektrum av den politiska eliten med president Lech Kaczynski i spetsen. I stället för att acceptera att det var en olyckshändelse odlar dock den omkomne presidentens tvillingbror Jaroslaw och PIS en konspirationsteori med Europeiska rådets ordförande, den tidigare premiärministern Donald Tusk, ibland som huvudanklagad.

Den nya regeringen har tagit vid där den förra PIS-regeringen hastigt slutade 2007 – och mot bakgrund av att partiledaren nu som då heter Jaroslaw Kaczynski är det inte förvånande. En skillnad är att Kaczynski som då var premiärminister, nu inte har någon formell maktposition utan styr från baksätet. En likhet är viljan att lägga ett politiskt raster över institutioner som ska vara oberoende (Riksbanken respektive Konstitutionsdomstolen).

Tyvärr finns det en logik i att Kaczynski diggar ungersk Orban-style. Och på flera sätt. Som ny koordinator för säkerhetstjänsterna har det tillsatts en Kaczynski närstående, som i våras dömdes till tre års fängelse för brott begångna vid en anti-korruptionsmyndighet. Domen var överklagad men innan rätten hunnit säga sitt hann presidenten före och gav nåd. Klappat och klart.

Kulturministern har råkat i blåsväder för att lägga en politisk näsa i blöt i fråga om en pjäs av Jelinek. Som politiskt hantverk är det amatörmässigt men samtidigt är det förstås avslöjande. Det var det också 2007 när det varnades för att Tinky Winky på barn-tv kunde vara försåtlig homosexproganda.

Det nationalkonservativa PIS vill ha respekt men bjuder på demonstrationspolitik i form av att plocka bort EU-flaggan som tidigare flankerat den polska vid regeringens presskonferenser. Trots att man knappt har hunnit värmt upp piedestalerna har regeringen valt konfrontation med EU i fråga om miljö och flyktingar. Kompromiss är inte PIS starka sida.

Under Tuskeran blev Polen i kraft av politisk stabilitet och stark ekonomisk tillväxt på hemmaplan i kombination med en vilja att vara medspelare i EU och pådrivande i Nato, ett land att räkna med. Utan en kraftigt stigande lärokurva är det nu i stället självmarginalisering som väntar på bortaplan och ekonomiska problem hemmavid.

Polen behövde förnyelse efter åtta år med Medborgarplattformen, men inte det här. Det är Europa 2015.

Gästledare i Svenska Dagbladet 12/12 2015.

Read More

Pojken i jeans och grön t-tröja som stod framför Jan Matejkos monumentala målning Rejtan (1866) på det kungliga slottet i Warszawa, kunde väl vara 8-9 år. Han stod där blickstilla, som en symbol för historiens betydelse i Polen. Målningen visar en emotionellt laddad protest mot Polens första delning 1773 och är en ikonisk manifestation av polsk nationalism.

I det offentliga rummet är Polens moderna historia påtagligt närvarande. Under de senaste 25 åren har vi återfått möjligheten att bestämma själva, står det på en trottoarutställning om frigörelsen från kommunismen. Här och var finns bilder av påven Johannes Paulus II. Och förstås även Solidaritetsledaren Lech Walesa. Att Polen på 1980-talet visade vägen till friheten är en känsla till nationell stolthet.

Gatubilden i Warszawa – nyrenoverad och nybyggd på höjden – är en avspegling av hur Polen förändrats från grå socialrealism till europisk modernitet. Politiken har varit hyggligt stabil. BNP per capita har mer än fyrdubblats sedan kommunismens fall. Finanskrisen har varit som en västanfläkt i förhållande till betydligt kyligare vindar i andra stater i det forna östblocket.

I EU har Polen sökt en ledarroll bland annat genom radikalt förbättrade relationer med Tyskland. Att premiärminister Donald Tusk förra året valdes till ordförande i Europiska rådet är ett framgångskvitto så gott som något. Den resoluta satsningen på att rusta upp försvaret är ett exempel på att Polen också stigit fram i Nato-kretsen. Det är väldigt välkommet att man intar och driver på för en realistisk hållning i relation till kriget i Europa.

Under ledning av Medborgarplattformen har Polen blivit ”bäst i klassen”, men efter åtta år ser det nu ut som om väljarna vill ha något annat. I presidentvalet förvandlades en given vinst till en förödmjukande förlust. Inför parlamentsvalet i oktober leder Lag och rättvisa, det största oppositionspartiet, i opinionsmätningarna.

Det finns flera förklaringar. Väljartrötthet brukar infinna sig efter två mandatperioder. Eva Kopacz har inte lyckats fylla Tusks plats. En avlyssningsskandal (om än med oklart innehåll) har inte heller hjälpt. Viktigare är kanske att den dominerande ”berättelsen” inte längre handlar om framgång, utan om ekonomisk ojämlikhet och osäkra villkor på arbetsmarknaden.

Establishment är ute. I presidentvalet hade rocksångaren och populisten Pawel Kukiz en punkt på programmet, införande av enmansvalkretsar. Han fick en femtedel av rösterna och 40 procent från dem under 29 år. Det är en generation som tar friheten för given, och snarare tenderar att jämföra sig med livet i ett rikare Västeuropa i dag än då, under fattig-kommunismen. Kukiz siktar nu på parlamentsvalet. Vänstern har bildat en ny organisation och ställer sitt hopp till Tillsammans. Ett nytt liberalt parti utmanar Medborgarplattformen, och så finns förstås Lag och rättvisa under ledning av Jaroslaw Kaczynski som är sig likt.

Frågan är om inte Polen är på väg in i en ny fas som gör politiken mer spännande men som också reser frågetecken om vart man är på väg. Polsk riksdag?

GÄSTLEDARE I SVENSKA DAGBLADET 15/6 2015.

Read More

Hvorfor ikke skape en møteplass, fremfor å ta Erlend Loe i øret for hans fremstilling av polakker i Kampen for tilværelsen?

Lilyhammer er en verdenssuksess som på en stereotyp måte formidler et bilde av nordmenn og det norske samfunnet. Sett i lys av den polske ambassadør Stefan Czmurs reaksjon på NRKs såpe Kampen for tilværelsen er den nærmest å betrakte som en katastrofe for varemerket Norge.

Utenriksminister Børge Brende har allikevel ikke latt Utenriksdepartementet rykke ut med kritiske krav til et mer nyansert bilde av Norge. Brende ville heller ikke ha gjort det om Lilyhammer ble produsert i Polen.

I vår tid kan en slik måte å forsøke å styre mediebildet i offisiell retning på bare virke mot sin hensikt.

Det er en grei sak å slå ned på rene faktafeil, som for eksempel når Auschwitz beskrives som en «polsk konsentrasjons- og utryddelsesleir». Jeg har selv kranglet med de svenske myndigheter som har i oppgave å opplyse om at Holocaust var nazistisk og foregikk i et Polen okkupert av Nazi-Tyskland.

Tar Erlend Loe i øret

Noe helt annet er det å heve pekestokken, slik man gjorde fra polsk side i fjor i forbindelse med den tyske tv-serien fra andre verdenskrig Krigens unge hjerte, og som nå i Norge, der man tar Erlend Loe i øret for ikke å si sannheten – og hele sannheten. Eller, om jeg forstår Czmur riktig, så burde serien ikke ha blitt sendt før stereotype forestillinger om polakker i det norske samfunnet var fjernet.

Hvorfor ikke heller se Kampen for tilværelsen som en positiv erkjennelse av at det lever en stor gruppe polakker i Norge.

At polakkene er en del av Norge og som nettopp det – i likhet med svenskene – kan les av og fleipes med.

At man i stedet ønsker å legge lokket på, blir noe som ligner en polsk UD-klisjé. Da er det bedre å skape et rom for samtale.

Det går ikke, som Nina Witoszek riktig fremholder, å kreve av Loes manus at det skal omfatte alt som kan sies – og som går på tvers av NRK-stereotypien. Alt dette må derimot komme frem i andre mediesammenhenger. Men da kreves en innsats – ikke bare fra mediene selv.

Sverige er et eksempel på at det er mulig å skape et mer helhetlig bilde av Polen. Som når ambassaden i Stockholm arrangerer seminar i Riksdagen om Jan Karski & Raoul Wallenberg. Eller arrangerer en virtuell helg som gir stockholms borgere muligheten til å se og samtale med borgere fra Gdansk.

Fra Solidaritet til Stockholm Pride

Det polske instituttet har gjennom målrettet arbeid siden 2006 skapt en utadvendt møteplass mellom svensk og polsk med stor bredde. I programmet finnes selvfølgelig gamle travere som Chopin, men også moderne klassikere som få har hørt navnet på. Man satser på design. Poesi. Film. Discjockeys. Stockholm Pride. Samarbeider med teatre. Solidaritet. Kort sagt, Polen.

Et ønske om å møtes er blitt et kjennetegn i stedet for å stille nonchalante spørsmål ved øyeblikket og historien som kan sverte bildet av Polen. I dette møtet skapes muligheter til å vise frem nyanserte forestillinger for eksempel av antisemittismen. Slik det også gjøres i Polen.

DEBATTINLÄGG I AFTENPOSTEN 6/11 2014

Read More

När jag återigen ser på foton från ett polskt 1980-tal fångas jag av kraftfullheten och karisman hos den unge Lech Wałęsa. Bilderna återkallar också dramatiken. Hoppet och rädslan. När jag träffade Wałęsa för några år sedan frågade jag om hans drömmar under diktaturens tid. Svaret blev att han aldrig hade trott att han någon gång skulle få leva i ett fritt land. Men inget är omöjligt, tillade han.

Numera är Wałęsa en gammal herre. I höst när Andrzej Wajdas spelfilm Wałęsa – Man of Hope går upp på svenska biografer, ges möjlighet att förstå varför han är en av vår tids frihetshjältar.

Det är 25 år sedan Polen genomförde halvfria parlamentsval. Det var ett slags mirakel efter ett 1980-tal som hade sett den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet födas, strejker och undantagstillstånd. Som väntat förlorade kommunistpartiet valet men mer oväntat var förstås att man valde att acceptera resultatet. Och i Kreml valde Michail Gorbatjov, som blev ett slags återtågets hjälte, att göra detsamma.

Att det var möjligt att kasta av oket frigjorde en uppdämd våg av frihetslängtan. Visst hade modiga människor tidigare vågat stå upp för frihet och varit beredda att betala priset för dissidens, men exemplet Polen gjorde att så många fler klarade att resa sig mot förtrycket. Kommunistregimerna föll i Östeuropa, de baltiska staterna återtog sin självständighet och till slut – 1991 – upplöstes Sovjetunionen.

En röd diktatur som dödat egna medborgare i masskala och som tagit ifrån så många, många fler deras liv, hade upphört.

Historiens slut, var det en del som trodde sig se i demokratins och marknadsekonomins seger. Och visst finns det mycket att glädja sig över. EU:s utvidgning. Natos utvidgning. För en del länder, som till exempel Polen, har det gått bra. Här har politiken mognat, ekonomin tickar på och man söker sin roll på den europeiska scenen.

På andra håll kommer dementier av ”historiens slut”. Det gäller i det forna Östeuropa, men framför allt blir frågan var det ska sluta allt mer ödesmättad när det gäller Ryssland.

1989 har kallats ett Annus mirabilis och skildrats fint av Timothy Garton Ash i boken ”We the people” (Granta 1990). 25 år senare är det ett annat slags märkesår som flimrar förbi. Paralleller görs mellan Putins annektering av Krim och Nazitysklands av Sudet 1938, men likhetstecknen gäller också bristen på kraftfullhet i reaktionen.

1914 är ett annat år som blivit aktuellt på grund av Putinland. Skotten i Sarajevo blev den gnista som tände en präriebrand genom att dra i gång ett maskineri som blev dödligt självspelande. 2014 finns risk för att shit happens och att utvecklingen får sin egen logik.

2014 räcker det inte med att stå på knä; det är nödvändigt att stå upprest för Ukrainas rätt att gå sin egen väg. Och nog vore det klokt att stationera trupp från Natoländer i Baltikum och Polen för att minimera risken för ryska provokationer och att dessa ska leda till olyckshändelser. För att påminna om Wałęsa så är allt möjligt.

Gästledare Svenska Dagbladet 12/6 2014.

Read More