Claes Arvidsson

Archive
Tag "Vladimir Putin"

I krigets Ryssland mobiliserar Putin kring flaggan genom att trycka hårdare på kulturkrigsknappen. Men kulturen är också en del i kriget mot Väst.

“Över hela denna jord – oh yeah oh yeah
Sker katastrofer terror, mord – å ack o ve
Men vi som går med Jesus har ändå ryggen fri
För roten till all världens ondska är inte vi
Nej det är bögarnas fel – bögarnas fel”

Om humorgruppen Grotescos sketch mot förmodan skulle framföras i diktaturens stats-TV är det inte säkert att satiren skulle nå fram. I ett policydokument signerat av Putin krigshösten 2022 beskrivs bevarandet av Rysslands andliga (ortodoxa kyrkan) och moraliska (traditionella familjen) värden som en fråga om den nationella säkerheten.

Narrativet om det utifrån hotande Väst kompletteras med en inifrån farligt frätande cancer.

Lagen från 2013 om förbud mot LBGT-propaganda skärptes följaktligen och med den vagt skrivna lagtexten är det inte svårt att hitta skyldiga (eller för den delen för enskilda att veta var gränsen går). Böter kan utmätas på upp till 800 000 rubel för privatpersoner. Talmannen i Duman fångade andan i lagen med att allt annat än ”normalt liv” är detsamma som ”synd, sodomi och mörker”. Andra har talat om inhemsk och utländsk ”satanism”.

Som ett steg vidare har Högsta domstolen nyligen slagit fast att den ”internationella HBTQ-rörelsen” ska klassas som extremistisk.

Men vad betyder det egentligen i Putinland att den traditionella familjen är helig? Sedan 2017 är straffvärdet för våld i nära relationer (mot partner eller egna barn) mildare än tidigare. Och med våld avses bara fysiskt våld. Och polisen är inte särskilt intresserad av att följa upp; som den ortodoxa kyrkan framhåller ska staten inte lägga sig i vad som sker inom hemmets fyra väggar. Det är oryskt.

För ”moderat” misshandel som inte kräver sjukhusvård utgår en administrativ bot på några hundralappar. Om misshandeln leder till blodvite eller blessyrer men utan att skelettskador uppstår, är straffet böter på 30 000 rubel eller 15 dagars fängelse – om det bara inträffat en gång per år. Tidigare var straffvärdet upp till två års fängelse.

Det kan jämföras med straff som utmättes för prominenta deltagare i en privat julfest för kändisar på temat ”Nästan naken”. Den mest nakna, en rappare som var iklädd endast en strumpa, dömdes till 25 dagars fängelse för gaypropaganda och fick dessutom en inkallelseorder. Den arrangerande influencern fick böta 100 000 rubel för att ha stört den allmänna ordningen. Hon har dessutom gjort offentlig avbön.

Det ökade förtrycket ska ses i skenet av den speciella militära operationen i Ukraina som ju beskrivs som ett avvärjande av ett existentiellt hot. Krigspropagandan är rena dårhuset och åsiktskorridoren är klaustrofobisk i sträng regi av en statlig ”cancel culture”.

Inget får störa den idylliserade officiella bilden av den ”speciella militära aktionens” motiv, mål och medel. Man slår obevekligt ned på uttalanden som hotar den nationell säkerheten, legitimerar extremism, sprider falsk information om kriget i Ukraina, förtalar det ryska försvaret och så vidare. Straffen är hårda.

Visserligen har Putin redan tagit hem segern i det kommande presidentvalet men det finns ändå ett behov av att mobilisera. Det upptrappade kulturkriget ska ge ryssarna annat att tänka på än högarna av ryska soldatlik i Ukraina. En ny hemmafront har nu öppnats om rätten till abort. Putin själv har uttalat sig lite vagt, men patriarken Kirill desto mer bestämt i kravet att i lag förbjuda ”uppmuntran” till abort, till exempel i form av privata kliniker eller abortpiller. Några regioner har redan gått före.

Men kulturkriget är långt mer än rysk inrikespolitik. Det är ett verktyg i utrikespolitiken med syfte att Putin ska träda fram som en global ledare till försvar för ”traditionella värden”. Här ingår både brobyggande till tänkbara allierade och påverkansoperationer i det fördolda i syfte att polarisera, radikalisera och skapa motsättningar.

Det lär märkas i valet till EU-parlamentet och förstås när Donald Trump ska hjälpas fram i USA.

Krönika i Altinget 9 januari 2024.

Read More

Det skulle inte förvåna om kulten kring Pavlik Morozov kommer att göra comeback i Putinland. Morozov var pojken som angav sin far och blev en sovjetisk hjältemyt sedan han och brodern mördats 1932 av ”fiender till Sovjetunionen”. Kanske blir det någon ”rekryt” från ungdomsarmén Junarmija som blir en ny Pavlik. Junarmija uppfostrar sedan 2015 barn från åtta år och ungdomar upp till 18 år i patriotism och vapenträning.

Kulten med Morozov som ett hjältemodigt föredöme för barn att ta efter odlades ända in på 1980-talet. Det inrättades till och med ett museum att vallfärda till. Att historien stod på lösan grund spelade ingen roll. Förstås.

I den brittiske historikern Orlando Figes studie ”De som viskade” (Historiska Media 2009) tecknas bilden av livet under Stalins röda terror . Antingen viskade man av för att inte bli hörd (sjeptjusjtjij), eller för att agera angivare (sjeptun).

Och nu har historien upprepat sig. Ryssland har åter blivit lögnens rike. I hägnet av den hårdnande diktaturen har dessutom människor börjat viska igen.

I den ryska kultursektorn har det skett utrensningar och utfärdats yrkesförbud. På känt manér prövas lojaliteten hos dem som är emot kriget eller systemet; om du vill behålla jobbet så gör inte det som ditt samvete kräver. Kort sagt, det är vardagen i en diktatur att tvingas välja mellan bestraffning och att leva i lögn. Och på samma sätt som under Stalintiden har angiveri blivit en karriärväg för kulturlivets medelmåttor.

Smittan finns överallt. Pensionären Olga fällde några ord om Ukraina och Zelenskyj i restaurangen på ett spahotell. Tre personer skvallrade på henne och efter en rättegång som varade i fem minuter föll domen. 40 000 kronor i böter för att offentligt ha förtalat den ryska armén. Det är ett brott för vilket man kan bli fälld bara av att hålla upp ett blankt pappersark.

Och straffet kan bli mycket strängare. Till exempel sju års fängelse. Det var straffet för en före detta polis i Moskva som vid tre tillfällen telefonledes hade diskuterat kriget i Ukraina med vänner och kollegor. Samtalen var privata och borde därför inte ses som offentliga yttranden. Men säg den lag som inte kan kringgås i Ryssland. Telefonen hade i hemlighet avlyssnats av FSB och på basis därav gjorde rätten bedömningen att yttrandena trots allt hade skett offentligt. Kanske hade någon viskat.

Av den sovjetiska logiken följer också att spärra in oppositionella på mentalsjukhus. Ännu har man dock inte rutinmässigt börjat att avrätta folk som under Stalintiden, men mordet på till exempel journalisten Anna Politkovskaja 2006 är en del av arbetsmetoden. Visselblåsaren Sergej Magnitskij som avslöjade ett finansiellt svindleri dog i ryskt fängelse 2009 efter misshandel och utebliven medicin. Oppositionspolitikern Boris Nemtsov mördades på öppen gata 2015.

Aleksej Navalnyj överlevde – mest av en tillfällighet – ett giftattentat 2020, men sitter nu i fängelse. Senaste domen handlar om terrorism. Den klarspråkstalande Putinkritikern Vladimir Kara-Murza hade överlevt två giftmordförsök (2015 och 2017) när han arresterades i april 2022. Den nyligen avkunnade domen blev 25 års fängelse för högförräderi.

Tanken är väl att de båda långsamt ska brytas ned och dö i tysthet.

Ryssland är en diktatur och en kleptokrati. Den amerikanske historikernTimothy Snyder betecknar det politiska systemet som är fascistiskt till sin struktur. Detta i kraft av ledarkulten kring Putin, dyrkan av offer och hjältemod under Det stora fosterländska kriget 1941–45 (angreppsalliansen med Hitler 1939 har raderats ur historien) och myten om ett storslaget förflutet att återvända till.

Stalinkulten har nått nya höjder sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina. Det är ett tidens tecken att människorättsorganisationen Memorial med syfte få fram kunskap om Stalinterrorn har fått slå igen. Detsamma gäller renässansen för begrepp som ”folkets fiende” och det intensifierade bruket av skenrättegångar. Åsiktskorridoren är klaustrofobisk.

Så ja, också för Ryssland är det avgörande att Ukraina vinner kriget. Det är enda möjligheten att backa ut ur återvändsgränden och skapa en annan framtid än den som Putinland erbjuder.

Ledare i Svenska Dagbladet 28 maj 2023.

Read More

Han var en komiker som spelade president i en tv-serie. Och i den ukrainska versionen av Paddington var han rösten till den lilla björnen från Peru med den stora hatten. Så tog livet en annan vändning. Volodmyr Zelenskyj blev politiker, och är sedan 2019 Ukrainas president.

På kvällen den 25 februari 2022 höll Zelenskyj ett kort tal till nationen. Det hade gått 38 timmar sedan ryska stridsvagnar börjat rulla in över gränsen som en del av den fullskaliga invasionen och strider pågick runt om Ukraina. I videon ser man honom tillsammans med några medarbetare. Presidentpalatset skymtar i bakgrunden. Han är tagen men samlad:

”God kväll, allesammans! Vi är alla här. Soldaterna i armén är här. Medborgarna är här. Vi försvarar vår självständighet och vårt land. Och från och med nu är det så som det kommer att bli för alltid.”

Talet var en kraftfull dementi av ryktet som spreds om att han hade flyktat landet. Det var också ett besked till medborgarna om att han tänkte stanna på sin post. Orden manade till motstånd. Det avslutades med de två ord som också vi kan utbrista i: ”Slava Ukraini!”

Om Zelenskyj hade accepterat erbjudandet från USA om att evakueras ut ur Ukraina, är det inte osannolikt att motståndet hade fallit samman. Kort sagt, Putins militära specialoperation med sikte på snabb seger hade kunnat bli verklighet – och även vi levt i en annan och långt mer osäker verklighet.

I stället har de inledningsvis snabba ryska framryckningarna övergått i ett fastlåst ställningskrig, något som från rysk sida kombineras med riktade luftangrepp mot civila och civil infrastruktur. Putin har inte heller lyckats behålla hela den nyannekterade delen av Donbass. Den ryska militära förmågan visade sig vara uppblåst.

I själva verket har Putins revanschism och imperiedrömmande gjort Ryssland till biggest loser 2022 i den globala politiken. Några exempel: EU-länderna har snabbt frigjort sig från den ryska energibojan. Europa rustar upp och det transatlantiska bandet har stärkts. Sverige och Finland är på väg in i Nato.

Å andra sidan har Ryssland blivit ännu mer beroende av Kina.

Hur och när kriget kommer att sluta är ovisst. Men även om Ryssland skulle vinna, består de strategiska förlusterna. Ukrainas definitiva steg in i Europa som kandidatland till EU, skulle dock ersättas av Putinlandmodellens kombo av politisk diktatur och korruption.

Efter president Bidens spektakulära besök i Kyiv slog han fast att Putin kan avsluta kriget på en dag. Och det är förstås sant. Men det är knappast möjligt. Det är Putins krig och fälttåget är uppbyggt kring seger som enda möjlighet. Förlust vore förödande för Putins auktoritet och är något som skulle kunna leda till en kupp mot envåldshärskaren.

Således trampar Putin taktfast på i den ryska återvändsgränden. I hans tal till nationen inför årsdagen fanns det inte något som tydde på en vilja att slå in på en annan väg. De vanliga lögnerna stod på rad. Som att Ryssland inte hade börjat kriget och att Kreml nu gör allt för att få slut på det. Och igen skrämde han med kärnvapen.

I Putins värld tillkommer det Ryssland rätten att vara starkt. I lögnens rike utkämpas nu en existentiell strid för att överleva hotet från Väst. Alla måste därför sluta upp bakom flaggan och det ryska. Annorlunda uttryckt är kriget den nya normalen.

Det storskaliga kriget med syfte att utplåna Ukraina som nation går nu in på sitt andra år. Putin tror sig kunna segra genom att uthålligt mala ned motståndet i och utmatta stödet till Ukraina i Väst. Försvarsviljan är stark men utan det militära, ekonomiska och humanitära biståndet hade Ukraina varit förlorat. Utan stöd kan inte heller kriget vinnas. Därför är det klokt att räkna med mer av asymmetrisk krigföring från rysk sida. Men vi får inte låta oss förledas eller förtröttas. Ukrainas heroiska folk lider.

Krönika i Altinget 24 februari 2023.

Read More

Soldaterna önskade till och med lycka till när konvojen på fem personbilar med kvinnor och barn skulle evakuera från ryskockuperade Peremoha. Det var mars 2022. Bilarna rullade i väg. Så kom skotten.

I ett ögonblick mördades sju personer. Inna och hennes treårige pojke var bland de som överlevde. Det gjorde inte hans storebror Yelisey Riabokon.

Sedan 2014 har Museum of Civilian Voices samlat mer än 60 000 ögonblicksbilder från krigets Ukraina. Tillsammans skapar rösterna en sorgesång som smärtar också på tryggt avstånd – och uppfordrar till att bistå en stat i Europa som kämpar för sin överlevnad.

Ukraina hade inte kunnat stå emot den fullskaliga invasionen utan militärt stöd från väst. Men det hade inte heller varit möjligt utan soldaternas stridsvilja och det civila samhällets uppslutning kring försvaret av Ukraina som nation och demokrati.

Tusentals civila är döda. Mer än tio miljoner lever i inre eller yttre exil. Oron och överlevandets kringflackande vardag skildras av författaren Andrey Kurkov i ”Diary of an invasion” (Mountain Leopard Press 2022). Han beskriver hur kriget äter sig in i honom, och bildar en svulst som kommer att finnas kvar även när kriget tagit slut.

I dagboksanteckningarna ser Kurkov bakåt och konstaterar att ”Ukraina gav mig trettio år utan censur, utan diktatur, utan kontroll av det som jag skrev och sade.” Han ser också framåt och sätter ord på vad vinst eller förlust betyder: ”Antingen blir Ukraina fritt, suveränt och europeiskt eller så kommer landet upphöra att existera.”

För att, kan det tilläggas, bli som Putinland. En maffiastat med lätt igenkända drag från Vladimir Sorokins dystopi ”Day of the Oprichnik” (Penguin Random House) som utkom redan 2006. I Sorokins Ryssland anno 2028 råder en ny tid. Den ”vita oredan” som följde efter den ”röda oredans” kollaps är förbi. Ordningen har återställts. Staten är helig. Förhållandet till omvärlden präglas av sublimerad självisolering.

Monarkin har återupprättats och styrs av Hans majestät – som framtonar som en blandning av Ivan den förskräcklige och Vladimir Putin. Majestätet är upphöjt men samtidigt allestädes närvarande. Regimen är å ena sidan genomkorrupt och brutal, å andra sidan strängt ortodox. Och med hantlangare nära tronen som uppfattar sig själva som nationens tjänare.

Så hur ska det bli? Det är omöjligt att sia om krigets långvarighet eller utgång. Det som däremot är helt säkert är att det ligger i västs eget intresse att snabbare trappa upp det militära, ekonomiska och humanitära stödet till Ukraina.

Allt för att Ryssland ska förlora kriget.

Ryska medier präglas av ett hyperaggressivt – men förstås välregisserat – krigsdelirium. Och officiella uttalanden i lögnens rike summerar till ett slags postmodernistisk mardröm. Den storskaliga invasionen har motiverats med påhittade påståenden om att förhindra folkmord på etniska ryssar, avnazifiera Ukraina eller som ett försvar mot Nato och USA. I botten ligger dock den uttalade viljan att återupprätta det ryska imperiet – med Putin som en ställföreträdande Peter den Store. Kort sagt revanschism som statsideologi.

Faller Ukraina kan andra stå på tur. Vinner Ryssland kan hoppet om att återupprätta den europeiska säkerhetsordningen avskrivas. I stället blir det ett steg mot en världsordning med större maktsvängrum för auktoritära stater.

Men det finns också ett moraliskt handlingsimperativ.

Ryssland bryter mot FN-stadgans förbud mot internationell våldsanvändning riktad mot en annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende. Det begår folkmord genom att inte erkänna Ukraina som en egen nation, och beskriva landet och dess kultur som en påhittad konstruktion. Barn flyttas till Ryssland. De ockuperade områdena avukrainiseras.

Det är en krigsförbrytelse att delta i planering och genomförande av anfallskrig. Systematiska angrepp mot civila är brott mot mänskligheten. Genom urskillningslösa angrepp på militära och civila mål bryter man också mot krigets lagar. Plundring, tortyr, våldtäkt och mord ingår i ”befrielsen” av Ukraina. Som i Butja och Mariupol.

Ondska är inte ett begrepp som i ett ord kan sammanfatta angreppskriget, diktaturen i Ryssland, de mekanismer som håller den i gång och den ideologi som bär upp den. Ändå finns det inte något mer passande om man ska välja ett enda ord för de övergrepp som sker på Ukraina. För att citera Sauli Niinistö:

”Vi ska givetvis inte sluta tänka på det goda eller sluta föra fram det goda. Men vi måste förstå att det också finns ondska i världen. Ondska låter sig inte tystas av enbart godhet. Ondska måste mötas beslutsamt och bestämt.”

Yelisey Riabokon blev bara 13 år. Han dog med en röd yllemössa genomborrad av kulor.

Ledare i Svenska Dagbladet 24 februari 2023.

Read More

I samband med en ambassadfestlighet på Konserthuset i Stockholm gick jag ut för att ta en cigg. En man dyker upp bredvid mig på trappan och så får jag frågan: Har du eld? Visst. Och så följde lite småprat.

– Åh, är det du som skriver ledare i Svenska Dagbladet. Jag själv jobbar på ryska ambassaden. Du skriver alltid så intressant om Ryssland – även om jag inte delar dina uppfattningar. Skulle vi inte kunna träffas för lunch och diskutera?

Sedan blev det några resultatlösa uppföljningar via telefon och mejl innan den ryske ”tjänstemannen” till slut gav upp uppdraget. Som kanske var att få mig att samtalvis bli en så kallad ofrivillig källa.

Jag kom att tänka på händelsen vid läsningen av Jan Leijonhielms ”Ett svenskt leijon. Ett liv i underrättelsevärlden” (Medströms Bokförlag). Här ges inblickar i det praktiska hantverket i underrättelsetjänst och utmaningarna i rollen som analytiker på utrikessektionen på IB, den hemliga underrättelseorganisationen som bildades 1965 och var underställd Försvarsstaben. Leijonhielm har också varit chef på Östekonomiska byrånoch huvudansvarig för Rysslandsstudierna på FOA/FOI.

Memoaren är inte en agenthistoria utan ett solitt stycke historia om bevakningen av Sovjetunionen och Ryssland. Människor och miljöer skildras. Under livsresans gång hinner Leijonhielm också med att slå fast hur det förhöll sig med till exempel sovjetiska anfallsplaner mot Sverige och vad de innebar.

Boken ser tillbaka på ett liv i underrättelsevärlden, men rymmer också en framåtsyftade diskussion om vad som kan bli bättre. Väldigt mycket handlar om politiker. Ett återkommande tema är bristen på vilja att ta in information om dåliga nyheter eller att MUST:s analyser avfärdats som budgethöjande partsinlagor.

Som Leijonhielm konstaterar hade ett annat förhållningssätt kanske inte hindrat Ryssland från att angripa Ukraina, men Sverige hade i alla fall stått bättre rustat. Både 2014 och 2022.

I en tid när modus operandi i underrättelsesanalys inte längre bara kan styras av ”behovet att veta ”utan också ”behovet att dela”, pekar Leijonhielm på problemet med stuprör mellan dem som sitter inne med information. Därför borde – med Australien som förebild – ett ”fusion center” inrättas. Uppgiften skulle bestå i att sammanställa och bedöma alla tillgängliga öppna och hemliga källor till en nationell lägesbild. Och som sedan i görligast mån skulle göras offentlig.

En nationell hotbild skulle också innebära ett visst skydd mot risken för agendastyrda tolkningar inklusive i – som han skriver – den högsta politiska ledningen.

Varför inte göra analysenheten i det nya nationella säkerhetsrådet till ett sådant ”fusion center”? Sverige ska ju få ett riktigt nationellt säkerhetsråd med statsministern i spetsen och under operativ ledning av den nyutnämnde nationelle säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm. Avsikten är dessutom att ta fram en ny nationell säkerhetsstrategi.

En mer konkret fråga som regeringen Kristersson kan göra något åt gäller UD:s ovilja att frisläppa två dokument som kastar ljus över Vladimir Putin. Det är ingen som vet exakt hur stormrik chefen för den ryska kleptokratin är. Helt säkert är dock att Putins karriärväg från FSB-anställd i Dresden före murens fall till presidentpalatset i Kreml gick via i S:t Petersburg på 1990-talet. Och med en svensk anknytning.

Dagen före öppnandet av det så kallade Sverigehuset i S:t Petersburg 1996 klev stadens ansvarige för internationella relationer in på det svenska generalkonsulatet och krävde helt överraskande att få betalt för städning. Han ville ha en miljon kronor för att invigningen nästa dag skulle få grönt ljus. Putin fick pengarna.

Den generalkonsuln, Sture Stiernlöf, skrev hem till Stockholm om händelsen i en depesch och senare även i en rapport om Putin. Leijonhielm har begärt ut handlingarna. Först fick han nobben av Carl Bildt, sedan av Margot Wallström och senast av Ann Linde. Det angivna skälet till njet har varit att handlingarna rör relationen till främmande makt.

På regeringen Reinfeldts tid hade frisläppandet kanske kunnat spela en positiv politisk roll i Ryssland. Den möjligheten är förbi. Tyvärr. Att nu hänga ut diktatorn kan knappast heller göra de diplomatiska relationerna kyligare, men skulle däremot på ett handfast sätt bekräfta bilden av Putin.

Faktiskt borde utrikesminister Billström inte vänta på att handlingarna ska begäras ut igen utan på eget initiativ göra dem offentliga.

Leijonhielm avslöjar nämligen hur fi i regi av avdelning IX i det polska kontraspionaget via upprepade inbrott på ambassader i Warszawa skaffade sig tillgång till handlingar som troddes vara förvarade kassaskåpssäkert. Bara under 1982 gjordes fyra oupptäckta inbrott på den svenska ambassaden (med kodnamn Tales). Tillvägagångssättet var som hämtat ur agentroman.

Ambassadspionaget i Polen – och i andra Warszawapaktsländer – var troligen initierat från Moskva. Utrustningen var rysk och servades av KGB. Det tyder på att man i själva verket exporterat ett redan på hemmaplan beprövat och framgångsrikt koncept. Och det finns inte något skäl att tro att praxis ändrades efter Sovjetunionens fall. Därför lär ett frisläppande av Putindokumenten nog inte innehålla några nyheter i Moskva.

Fint om Billström också låter oss få läsa.

Ledare i Svenska Dagbladet 26 november 2022.

Read More


Ryssland eskalerar i kriget mot Ukraina med terror mot civila mål som medel. På annan front trappar diktatorn i Kreml upp mot väst genom att slå mot livsmedels- och energiförsörjningen i syfte att försvaga viljan i väst att bistå Ukraina. På en tredje – diplomatisk – front hotar Putin med kärnvapen. Igen och igen.

Kort sagt, vi ska vara väldigt glada över den kärnvapenkapacitet som finns i väst, främst i USA men också i Frankrike och Storbritannien. Om så inte hade varit, hade utpressningspolitiken redan gett resultat.

Men att kärnvapen också ingår som ett nödvändigt ont i Natos försvarsdoktrin, riskerar nu att bryta upp det blocköverskridande samförståndet om den svenska medlemsansökan.

På uppdrag av regeringen svarade ÖB Micael Bydén i tisdags på frågan om hur Natoprocessen bäst bör drivas vidare. Hans militära råd illustrerar både vinsterna med medlemskapet och hur genomgripande förändringar som krävs i Försvarsmakten för att växa in i en – trots år av nära samarbete – ny situation.

Inte minst framgår detta i avvägningarna som avser hur försvaret kraftigt ska rustas upp till att motsvara 2 procent av BNP 2026, och sedan utvecklas till 2035.

Det är helt riktigt att som ÖB ha ambitionen att Sverige inte ska backa in i Nato utan delta fullt ut; inte bara för att söka skydd i alliansen utan också ta ansvar för den. Som en följd därav borde Sverige inte gå in i anslutningsprocessen med förbehåll gällande permanenta baser och stationering av kärnvapen på svenskt territorium.

Men, slog Bydén samtidigt fast, det var bara hans uppfattning och hur det ska bli är ett politiskt beslut. Ändå fick han utstå politiskt skäll.

Det fick även Ulf Kristersson sedan han samma dag gick på den förbehållslösa linjen. Morgan Johansson – nu utrikespolitisk talesperson (S) – krävde att regeringen skulle ändra sig och hålla sig till formuleringarna rörande förbehåll i ansökan signerad regeringen Andersson.

Även i detta avseende är Finland ledande. Sanna Marin har varit tydligt med att det vore olyckligt att sätta upp förbehåll. Ett fortsatt svenskt ja till förbehåll hade därför inneburit skilda vägar framåt. Det hade varit allvarligt nog. Det hade också inneburit ett slags eftergift till ryska krav på att bestämma över Sveriges säkerhetspolitik.

Till saken hör att kritiken – i närkontakt med verkligheten – så starkt doftar av halmgubbe.

Ledare i Svenska Dagbladet 4 november 2022.

Read More

Det är aldrig särskilt smickrande för ett land att bli beskrivet som krigsprofitör. Och det blir inte mindre jobbigt när självuppfattningen är att man är en moralisk stormakt. Kort sagt, det råder en viss kognitiv dissonans i Norge.

Internationella medier har skrivit om krigsprofiten – och runt om i Europas huvudstäder pratas det. Det sticker i ögonen att Norge har blivit en vinnare till följd av Rysslands storinvasion av Ukraina och energikriget mot Europa.

Medan andra kämpar för att få ekonomin att gå ihop och Ukraina strider för livet, formligen forsar exportinkomsterna in i Norge. Hittills i år har man dragit in 889 miljarder norska kronor (NOK) på naturgasen och 398 miljarder på oljan. Alltså tillsammans 1 287 miljarder NOK, vilket motsvarar nästan 1 400 miljarder svenska kronor. Det är mer än dubbelt så mycket som under det tidigare rekordåret 2021.

Det ger klirr i statskassan (Oljefonden) och bara för årets andra kvartal gjorde det statliga olje- och gasbolaget Equinor en skatteinbetalning på 80 miljarder NOK. Ryktet blir något mindre skamfilat av att Norge bara har råkat bli krigsprofitör. Liksom vunnit på Lotto. Och när man har försökt att lindra energipriskrisen i Europa genom att öka den egna produktionen av naturgas, så ja, då ökar också profiten.

I rollen som problemlösare ingår att tillsammans med EU-kommissionenförsöka hitta vägar att stabilisera energimarknaden. Likväl fastnar bilden av Norge som krigsprofitör. Om statsminister Jonas Gahr Støre vill göra något åt detta handlar det om att göra mer för Ukraina.

Efter 24 februari har Norge stött Ukraina med motsvarande 4,5 miljarder NOK, varav cirka hälften har varitmilitärt bistånd. Hjälpinsatsen sker i samarbete med bland annat EU, Världsbanken och International Fund for Ukraine. I regeringens förslag till statsbudget 2022/23 avsätts tio miljarder NOK till finansiellt, humanitärt och militärt bistånd till Ukraina.

Givet ”krigsprofiten” får det beloppet sägas vara blygsamt.

Så även i kontrast till att regeringen – trots det ständigt upprepade mantrat om en stram budget – avser att köpa bruket Meraker (en av de största privata egendomarna som utgörs av ett stort friluftsområde på närmare 130 000 hektar med jakt, fiske, alpinanläggning, hytter, skogsdrift och vattenkraftverk) för 2,5 miljarder. Det sker genom ett uttag ur Oljefondens behållning på 12 000 miljarder NOK.

Venstre har utmanat regeringen med förslag om att Norge med sina gigantiska intäkter borde ta en ledande roll i den samlade europeiska insatsen för att återuppbygga Ukraina. Den avfärdande responsen från Arbeiderpartiets förstanamn i utrikes- och försvarsutskottet var att Venstre bara ville plocka egna politiska poäng på Ukraina.

Och förvisso är det självöverskattande att vilja ta en ledande roll för ett litet land som inte tillhör samordnarna i G7. Icke förty kan Norge öka sitt engagemang mycket mer än att som Støre nöja sig med att slå fast att Norge tar sin del av ansvaret.

Återuppbyggnaden av Ukraina i form av en ny Marshallplan står på agendan – senast på G7-mötet i Berlin 25 oktober – men framtiden kan inte vänta. Det behövs mer pengar till Ukraina. Nu. Det har uppskattats att Ukraina nästa år kommer att behöva externt makroekonomiskt stabilitetsstöd på 50 miljarder dollar, samt 17 miljarder för återbyggnad av kritisk infrastruktur. Och, ska det tilläggas, notan för förstörd infrastruktur ökar för var dag som Ryssland attackerar mer och fler civila mål. Det är ren terror.

I samspel med Världsbanken och IMF är G7 de tyngsta aktörerna, men Norge kan och bör växla upp sitt engagemang. I pengar räknat men också i form av verbal diplomati; agera pådrivare genom att höja rösten och betona det moraliska imperativet att bistå. I stället verkar strategin vara att vänta in och följa andra aktörer. Motsatsen skulle däremot stå i samklang med den ökade geopolitiska tyngd som följer av att Norge har ersatt Ryssland som den största exportören av naturgas till Europa.

Det handlar då om att med tydlig röst deklarera den politiska viljan att ta ett ökat finansiellt ansvar för den internationella ”dugnaden” i fråga om budgetstöd och mana andra att följa efter. Norge kan också göra ett mer direkt avtryck – Made by Norway – genom att gå in i konkreta hjälpprojekt för återuppbyggnad ”här och nu” i Ukraina. Varför inte med fokus på insatser för barnen?

I ett kraftfullt tal till G7:s givarmöte vädjade president Zelenskyj om hjälp – för Ukrainas skull men också för vår. Så för Norge handlar det inte bara om att agera ”moralisk stormakt” eller ta udden av stämpeln som krigsprofitör. Vinner Ryssland blir det en seger för den starkes rätt i internationell politik. Det får globala ringverkningar, men ökar också risken för rysk aggression i Norden-Baltikum.

Det ligger i Norges nationella intresse att Ukraina vinner kriget. Därför är ett uttag ur Oljefonden till förmån för Ukraina också en investering för framtida generationer.

Och det drabbar ingen fattig.

Ledare i Svenska Dagbladet 29 oktober 2022

Read More

Det säkerhetspolitiska läget är mycket allvarligt. Med tre dagars varsel utlyste Vladimir Putin en folkomröstning i Donbass med den enkla frågan om att de från Ukraina helt eller delvis erövrade regionerna skulle byta land till Ryssland. Redan före omröstningen var det dikterade svaret ett rungande ja – och i dag kommer Putin i tal och skrift att tillkännage ”segern”.

Liksom tidigare i kriget mot Ukraina följer Kreml den sovjetiska legalistiska mallen från till exempel annekteringarna av de tre baltiska staterna efter andra världskriget. Alla ”papper” ska till synes vara i ordning för att kunna kolportera en berättelse om den entusiastiska anslutningen till Moder Ryssland. I lögnens rike. I omvärlden.

Själva röstningsförfarandet var förstås som ett dåligt skämt och genomfördes delvis under vapenhot. Men då som nu har det även funktion att tvinga ”väljarna” att underkasta sig makten. Det räcker så att säga inte med att vara passiv, utan i stället krävs ett förödmjukande aktivt ställningstagande för.

I verkligheten är det en förlorare som i dag sammanbitet vänder sig till folket och eliterna. Kriget som inte var något krig utan en särskild militär operation skulle vara över på några dagar och firas med ett quislingstyre i Kiev. I stället blev det ett platt fall som tvingade fram iscensättandet av ett alternativt segermanus skrivet med fokus på Donbass. Där de militära framgångarna har förbytts i sin motsats. Inget går som det var tänkt – utom förstås resultatet i folkomröstningarna.

I linje med den sovjetiska traditionen betyder människoliv ingenting för härskarna. Nu genomförs en till namnet kallad partiell mobilisering av ”kanonmat” till skyttegravarna för att kunna hålla stånd mot framryckande ukrainska styrkor.

Det har i sin tur resulterat i en massexodus från Ryssland av män i vapenför ålder som inte vill riskera att bli inkallade. Kapplöpningen mot gränserna är en handfast demonstration av ihåligheten i den folkliga krigseuforin – när den bistra verkligheten kryper in på den egna kroppen. Mobilisering och motgångar kan i sin tur även påverka bilden av Putin som ”stålmannen” som ska göra Ryssland stort igen.

I verkligheten visade sig krigsmaktens massiva styrka vara en potemkinkuliss, ekonomin ödeläggs och det globala och regionala inflytandet minskar. Ryssland har blivit en pariastat.

Samtidigt som den egna förträffligheten gjordes till dogm, har Moskva velat sätta bilden av ett svagt och käbblande väst. Hittills har reaktionen från USA, Nato och EU – trots en hel del tövan – varit mycket mer kraftfull än vad som hade kunnat befaras. Varken upprepade ryska kärnvapenhot eller användandet av energin som vapen, har fungerat. Det har inte satt stopp för det militära och ekonomiska stödet till Ukraina, och sanktionsregimen har successivt blivit mer omfattande.

Men det har inte heller hindrat Ryssland från att eskalera i flerfrontskriget. På den ena fronten i form av en ny annektering, och massmobilisering med sikte på att hålla ställningarna till dess att det finns tränade styrkor att tillgå för en ny rysk offensiv. Allt kombinerat med attacker på civil infrastruktur. På den andra kan (de troligen ryska) sabotagen mot Nordstream I och II ses som en signal om att medgörlighet anbefalles för att till vintern undvika ett ännu sämre energiförsörjningsläge. Oskyddade rörledningar finns det gott om.

Defaitistiska röster har höjts – och kommer säkert att höjas igen – för att Rysslands krig mot Ukraina egentligen inte angår oss. Eller att hänsyn måste tas till ryska intressen. Eller att priset för sanktionerna är för högt. Och ja, vintern lär bli kall med stekheta priser på el som kommer att fresta på sammanhållning och motståndskraft i Europa. Saken blir inte mindre allvarlig av att Europa dessutom lär komma att drabbas av andra inslag av hybridkrigföring.

Andra röster varnar för ett kommande kaotiskt sönderfall med dystopiska inslag om Ryssland går förlorande ur kriget mot Ukraina och Putindiktaturen faller. Men han kommer att falla förr eller senare – och ju tidigare desto bättre.

I praktiken innebär båda synsätten att man ser genom fingrarna på hur Ryssland agerar i form av folkmord, brott mot mänskligheten, krigets lagar och krigsförbrytelser. Och det gör det i sådana fall omöjligt att återupprätta en europeisk säkerhetsordning – eller för den delen ha någon som helst tilltro till FN-stadgan.

Krigsherrarna i Kreml har marscherat in i en återvändsgränd och det vore en inbjudan till fortsättningskrig i Europa att hjälpa dem ut. Det gäller i stället att – också i Sverige – se till att hålla gränsen och hålla ut. Och som hjälp till självhjälp kan regeringen Kristersson skicka Archer och Robot 70 till Kiev. Ukrainas strid för att överleva som nation är också en strid för vår frihet.

Ledare i Svenska Dagbladet 30 september 2022.

Read More

En nyligen avlivad valross vid namn Freya med förkärlek för strandnära lägen i Oslo, har varit en toppnyhet som gått som en veritabel följetong i norska medier. Upprördheten över den plötsliga döden ledde till en insamlingskampanj i syfte att göra staty av djuret. Inom några veckor ska den vara färdig.

Så ja, ibland kan Norge kännas en smula insulärt.

I samband med den årliga Arendalsuka (motsvarigheten till Almedalen) sände NRK i vanlig ordning en partiledardebatt. Och det hade ju onekligen funnits mycket att tala om. I sin helhet ägnades tiden dock åt priset på el, varför det är så dyrt, vem som bär det politiska ansvaret och vad som nu bör göras.

Den norska minoritetsregeringen med Arbeiderpartiet och Senterpartiet reagerade snabbt (december och januari) på stigande priser. Man införde både riktade och generella stöd. Det som betyder mest är att staten tar räkningen för 80 procent av kostnaden när genomsnittspriset överstiger 70 öre per kilowattimme. Den 1 september höjs subventionen till 90 procent.

Liksom i Sverige sticker prisskillnaderna mellan olika elprisområden ut.

Det hade varit politiskt självmord av regeringen att inte möta prisökningar på el (och livsmedel). Billig el ingår i den nationella självförståelsen och när andra priser går upp borde i alla fall inte elen kosta skjortan. Liksom i Sverige sticker prisskillnaderna mellan olika elprisområden ut.

Väljarnas belöning har dock uteblivit. I en färsk opinionsmätning minskar AP från 26,3 procent i Stortingsvalet 2021 till 19,4 procent. SP går tillbaka från 13,5 procent till 5,9. Om det hade varit på riktigt hade Høyres Erna Solberg blivit statsminister igen. I förhållande till valet har Høyres stöd ökat med 50 procent, från 20 till 30 procent.

Mot den bakgrunden var det befriande att statsminister Jonas Gahr Støre i Arendal höll emot trycket från den våg av el-nationalism som präglar debatten, med krav på lägre norska priser och export endast när det den inhemska efterfrågan är täckt. Klokt nog vill han inte riskera att starta ett el-krig genom att strypa exporten utan söker istället lösningar inom ramen för det europeiska elsamarbetet för att säkra försörjningstryggheten.

Den totala kostnaden för strømstøtten under 2022 beräknas uppgå till 41 miljarder norska kronor. Och om, som nu är på tapeten, stödet också utvidgas till näringslivet blir notan förstås högre. Lite oväntat trycker Høyre på för företagsstöd medan AP avvaktande håller emot med marknaden som argument.

Staten tjänar storkovan på de skenande elpriserna, men framför allt är exporten av olja och gas närmast att likna vid en jackpot. Intäkterna från petroleumsektorn uppgick 2021 till 830 miljarder. Givet nuvarande prisnivåer uppskattas de i år till 1 500 miljarder. Det skärper det dilemma som är utmärkande för norsk politik.

I det flesta andra länder handlar problemet om att politiker spenderar pengar som inte finns. I Norge är det tvärtom. Här består den svåra politiska uppgiften i att inte använda pengar som man faktiskt har.

Det problemet understryks i dagsläget av att företagen går som tåget och att det i praktiken inte råder någon arbetslöshet. Inflationen ökar. Norges bank har redan höjt styrräntan och mer väntar om inflationstrycket håller i sig. 

Med undantag för pandemin har Norge inte haft någon riktig kris sedan slutet av 1980-talet. Det har man inte nu heller, men däremot sprids en känsla av kris – väl illustrerad av att Aftenposten ställde finansminister Vedum inför frågan: ”Blir 2022 det økonomisk verste året for vanlig folk i Norge siden krigen?” Alltså, andra världskriget.

En mer relevant fråga hade varit om Norge i stället för att placera alla miljardinkomsterna i Oljefonden också borde göra en insättning i en Ukrainafond.

Ledare i Svenska Dagbladet 1 september 2022.

Read More

Ukraina firar nationaldagen 24 augusti efter att i 183 dagar har hållit ut mot den ryska storinvasionen som syftar till att utplåna den ukrainska nationen. Man låter sig inte kuvas men priset är oerhört högt räknat i lidande, förlorade liv och människor på flykt.

Motståndsviljan understryks av att angreppet den 24 februari genomfördes efter åtta år av lågintensivt krig sedan den första ryska invasionen 2014, annekteringen av Krim och upprättandet av lydrikena Donetsk och Luhansk.

Viljan att försvara sitt land och sin frihet rubbas inte heller av den brutala ryska krigföringen som skrivit in Butja och Mariupol i listan av illdåd som aldrig kommer att glömmas. Den ryska ”värdegrunden” kan sammanfattas med orden folkmord, brott mot mänskligheten och mot krigets lagar. Härskarna i Kreml är ett gäng krigsförbrytare.

Med politisk demokrati och ett livaktigt civilt samhälle har Ukraina blivit allt som man skulle önska att Ryssland också vore. Kort sagt, det skrämmer Putin och hans maktapparat.

Ryssland är en diktatur och en kleptokrati med ett politiskt system som den amerikanske historikern Timothy Snyder beskriver som fascistiskt. Detta i kraft av ledarkulten kring Putin, dyrkan av offer och hjältemod under Det stora fosterländska kriget och myten om ett storslaget förflutet att återvända till. Därför är det inte heller ironiskt att Putins påstådda avnazifiering av Ukraina sker under symbolen Z. Den kan föra tankarna både till nazisternas hakkors och det brittiska fascistpartiets symbol på 1930-talet.

Kriget i Ukraina står i bjärt kontrast till det som en gång var en förhoppningarnas tid. I ett ikoniskt tal i Berlin 1987 uppmanade president Ronald Reagan det sovjetiska kommunistpartiets reformorienterade generalsekreterare Michail Gorbatjov att riva Muren. Två senare hände det – och Tysklands återförening. Med Polen i framkant hade också satellitstaterna i Östeuropa befriat sig.

Som svar på ett försök till en reaktionär statskupp i Moskva tog de tre kämpande baltiska staterna den 20 augusti 1991 det definitiva steget mot friheten och förklarade sig självständiga. Den 24 augusti deklarerade även det ukrainska parlamentet landets självständighet och i en folkomröstning 1 december gav 92,3 procent av de röstande sin välsignelse till beslutet.

Den 26 december upplöstes Sovjetunionen. Sedan revolutionen 1917 hade kommunismen tagit livet av miljoner och inte låtit de levande leva sina liv. Nu blev Ukraina fritt. Ryssland bekräftade dessutom landets suveränitet och säkerhet genom Parisavtalet 1990, Budapestavtalet 1994, Vänskapsavtalet 1997 och Istanbulavtalet 1999.

I mötet med ett alltmer revanschistiskt Ryssland har dock avtalen visat sig vara utan värde. I stället har Putin försökt sätta stopp för Ukrainas vilja att gå sin egen väg och bli som Väst. Ukraina har svarat med Majdan 2014 som avgörande omslagspunkt i förhållande till Ryssland.

Putin trodde att invasionen 24 februari – en speciell militär operation – skulle bli en snabb affär. 183 dagar senare kommer dagens nationaldagsfirande bli en manifestation av Ukrainas vilja att vinna kriget. Det kan dock Ukraina bara göra med vår hjälp. Genom att å ena sidan ge ökat ekonomiskt bistånd och bli bättre vapengivare, och å andra sidan, sanktionera fler oligarker och sluta utfärda turistvisum. Och ju längre vi håller emot, desto starkare verkar de ekonomiska sanktionerna.

Kriget i Ukraina också är ”vårt” krig. Den frihet som Ukraina strider för är också vår frihet, den västerländska demokratin och för ett återupprättande av den europeiska säkerhetsordningen.

2014 svek vi Ukraina i hopp om att skapa lugn och ro. Nu hoppas Putin på att vi inte har uthållighet att över tid att möta energi- och livsmedelskrigets följder i form av skyhöga priser och folkligt missnöje.

Vi kan inte tillåta krigsförbrytarna i Kreml att vinna – både för Ukrainas och vår egen skull. Segrar Putin – också i form av att vi med missriktad fredsvilja eller av politisk bekvämhet pressar Ukraina till mindre landavträdelser och inskränkningar i den politiska suveräniteten – innebär det ett de facto erkännande av att rysk imperiepolitik trots allt är OK.

Slava Ukraini

Read More