Claes Arvidsson

Archive
Svensk politik

SVERIGE GER DUBBLA BUDSKAP

By: admin
18-12-2014
Försvarsmakten, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik

I mars var ett civilt flygplan mycket nära att krocka med ett ryskt militärflygplan som flög med avslagen transponder. Och nyligen var det dags igen när ett plan som hyrts in av SAS för en flight från Köpenhamn till Poznan fick avbryta sin stigning för att undvika risken för kollision med ryskt signalspaningsplan – som flög utan påslagna transpondrar.

En rad andra incidenter – med riskfyllt närgånget flygbeteende och anflygningar – faller in i bilden av hur Putinland projicerar makt i svenskt närområde.

Svaret från Stefan Löfven-regeringen på den senaste incidenten har varit olika. För olika för att det ska vara bra. Riktigt illa, faktiskt.

Försvarsminister Peter Hultqvist sade rakt ut att planet var ryskt och att det flög utan påslagna transpondrar beskrev han med orden: ”Det är allvarligt. Det är olämpligt. Det är direkt farligt”.

För att understryka allvaret meddelade försvarsministerns pressekreterare att händelsen var av sådan dignitet att även statsminister Löfven och utrikesminister Wallström hade underrättats. Kort sagt, kontexten var inte misstag utan rysk hotbild. Det som Högkvarteret beskriver som provokationer i senaste numret av Vårt Försvar.

Infrastrukturminister Anna Johansson, som har ansvar för transportfrågor gav uttryck för en mer lättsinnig attityd. Hon kunde inte se någon anledning att regera på att militära flygplan flyger utan transpondrar: ”Jag har hittills inte fått signaler om att det är ett omfattande problem, men vi får avvakta utredningarna om händelser under hösten och dra slutsatser av dem.”

Transportstyrelsen var dock oroade redan före den senaste incidenten och har beskrivit det som ett ”allvarligt problem”, men också slagit fast att det är ett ärende som ligger på UD:s bord.

På UD har fokus legat på den territoriella integriteten, det vill säga direkta kränkningar av det svenska luftrummet. Att Wallström häromdagen kallade upp den ryske ambassadören för protestmöte var därför en viktig signal. Inför UD-mötet uttryckte sig Wallström i samma ordalag som försvarsministern allvarligt, farligt och absolut olämpligt. Precis som det också ska vara: ett entydigt budskap.

Efter UD-mötet blev annat ljud i skällan. I tidningsintervjuer och i Aktuellt lyfte Wallström bort incidenten ur hotbildskontexten. Talade ett annat språk det som Hultqvist hade gjort. Wallström framhöll att det inte bara är Ryssland som flyger utan påslagna transpondrar och att det ”måste föras en diskussion om med de internationella organen och kanske också fundera över om man behöver bättre tekniska lösningar och överenskommelser om transpondrar”.

Som grädde på moset underströk Wallström att incidenten inte hade inneburit någon kränkning av svenskt territorium. Kort sagt, trots allvaret kör Wallström vidare i gamla UD-banor och tonar ned det inträffade på ett sätt som undergräver Hultqvists trovärdighet. Så kan vid inte ha det. Det är allvarligt. Det är olämpligt. Det är direkt farligt.

Det är krig i Europa och Östersjön kommer alltmer i strategiskt centrum. Försvarsministern och utrikesministern måste säga samma sak – och då inte det Wallström säger.

GÄSTLEDARE SVENSKA DAGBLADET 18/12 2014.

Read More

RYSK PROPAGANDA SPRIDS I SVERIGE

By: admin
11-12-2014
Försvarsmakten, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik, Ukraina

”Kampen mot fascismen angår oss alla. Stöd frihetskampen i Ukraina.” Affischer med det budskapet har dykt upp i Malmö. Undertecknare är Donbassföreningen, som på Facebook anknyter till Putinland med den gamla Sovjetsymbolen hammaren och skäran.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att det är en del i den propagandakampanj som Ryssland bedriver för att sätta sin bild av kriget mot Ukraina som anti-fascism – och i en vidare ram ett hotfullt väst som är ute efter att ta moder Ryssland. Det sker i många kanaler – inte minst genom storsatsningen på det internationella tv-bolaget RT och det nya multimediaprojektet Sputnik.

Det ska se ut som äkta journalistisk vara, men fungerar som Kremls kolportörer och bekostas av Kreml. I Sputnik slogs det till exempel fast att Putin med innehållet i sitt tal till nationen bevisat att Ryssland inte söker konflikt med väst.

FOI:s analytiker gjorde en något annorlunda tolkning och sammanfattade 2014 med att ”Ryssland är berett att använda militära medel för att nå sina utrikespolitiska mål – och i den processen rita om Europas karta” (RUFS Briefing No 25).

Till den djupt oroande bilden hör den ryska upptrappningen i Östersjön. Övningsmönstret har ändrats under flera år. Det har blivit mer intensivt och med en aggressiv inriktning. Häromdagen trappade man upp igen. Inom ramen för en flygövning deltog även det ”tyngsta artilleriet” i form det strategiska kärnvapenbärande bombflyget.

Trycket ökar. Signalerna blir tydligare. Frågan är då förstås hur Sverige ska svara. Putin lyssnar ivrigt.

I förra veckan talade försvarsminister Hultqvist inför Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Det var ett på många sätt bra tal. Inte undfallande. Problemet är att skillnaden mellan ord och det som Sverige förmår i handling är skrämmande stor.

Det låter bra när Hultqvist slår fast att ”vid beslut om höjd beredskap ska alla krigsförband inom en vecka kunna användas samtidigt”. Synd bara att krigsförbanden till stor del består av värnpliktiga som övade senast 2009.

Säkerhetspolitiken blev ihåligare när Stefan Löfven opåkallat – ja, om man bortser från Putin och de egna neutralisterna – i regeringsdeklarationen ändrade den säkerhetspolitiska linjen genom att säga nej till medlemskap i Nato.

Från Allianshåll krävs utredning (särskilt eftersom Bertelmans utredning visat på begränsningarna i alla andra spår). Men Hultqvist avfärdar med hänvisning till att säkerhetspolitiken inte ska föras med hastiga förändringar. Med tanke på att man just gjort detta är det argumentet mindre tungt vägande än det om rikets säkerhet.

Och så framhålls det att partierna har kommit överens i Försvarsberedningen och nu ska sitta still i båten. Innehållsligt pekar rapporten ”Försvaret av Sverige – Starkare försvar i en osäker tid” i motsatt riktning.

Kom att tänka på något Assar Lindbeck sagt: ”Politiker använder statistik som en berusad använder en lyktstolpe, som stöd snarare än som belysning.”

GÄSTLEDARE I SVENSKA DAGBLADET 11/12 2014.

Read More

Det skramlar till hos Hultqvist

By: admin
10-12-2014
Försvarsmakten, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik

Kunskap är inte någon kvickfix utan något som byggs upp. Den kan också byggas ned.

Häromveckan skrev jag i artikeln Putin är inte som Postkodlotteriet om en liten men naggande dålig post i S+MP+V-budgeten.

Trots att utrikesminister Margot Wallström har uttryckt behov av mer kunskap om Ryssland skulle anslaget till Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) minska från 172 miljoner 2014 till 169 miljoner 2015 och sedan successivt dras ned till 146 miljoner (i 2015 års priser). Småpengar i totalen men som riskerade att drabba den säkerhetspolitiska forskningen hårt.

En positiv konsekvens attS+MP+V-budgeten föll är att Alliansens vinnande budget inte innehåller några nedskärningsplaner för FOI.

Just nu är det inte bara osäkerheten i vårt närområde som ökat akut utan även den på den politiska hemmaplanen, men likväl borde polletten förhoppningsvis kunna ramla ned hos försvarsminister Peter Hultqvist. Förutsättningarna finns i alla fall.

Mindre bra är att Stockholms universitet nyligen lade ned den Slaviska institutionen. Visserligen finns Slavicum kvar inom ramen för en ny polyglott enhet, men den finns en rädsla för att en kunskaps- eller ska vi kulturmiljön inte kommer att sitta kvar i väggarna.

Och skulle man till äventyrs vilja läsa ukrainska – ett aktuellt land, typ – på ett svenskt universitet så får man åka utomlands.

Lucka 10 i ledarredaktionens julkalender, Svenska Dagbladet (ledarbloggen) 10/12 2014.

Read More

Hvordan gikk det galt for Stefan Löfven?

By: admin
05-12-2014
Svensk politik

Det skulle jo bli så bra. Med Stefan Löfven som partileder skulle sosialdemokratene endelig ta politisk revansj.

I riksdagsvalet 2006 gikk regjeringsmakten tapt og partiet gikk tilbake med knapt fem prosentpoeng til 35 procent. Man måtte gå tilbake til førdemokratisk tid for å finne et verre resultat. Göran Persson måtte gå og inn kom Mona Sahlin. I valget 2010 gikk sosialdemokraterna tilbake til 30,7 procent. Sahlin ble fjernet og Håkan Juholt valgt til partileder. Han ville ta partiet til venstre. Etter ti måneder preget av merkelige uttalelser og dalende opinionssifre gikk han av med umiddelbar virkning.

Noen dager senere «valgte» partiledelsen fagforeningsmannen Stefan Löfven til ny sosialdemokratisk høvding. Nå skulle det bli arbeidsro i partiet. Det var dags for revansj.

I riksdagsvalget tidligere i høst gikk sosialdemokratene frem, men fremgangen (til 31,1 prosent) var nesten ubetydelig. Den tiltenkte regjeringspartneren De grønne gikk tilbake. Den borgerlige Alliansen tapte ikke bare regjeringsmakten, men gikk også på en real valgsmell. Valets vinnare var Sverigedemokratene, som ble tredje største parti – og ble et håndfast bevis på at svensk politikk ikke er seg selv lik.

Sosialdemokratene og Miljøpartiet laget en 38-prosentsregering som ikke en gang med Venstrepartiet som støtteparti fikk egen majoritet i riksdagen. Og nå sist, på onsdag stemte majoriteten i Riksdagen mot regjeringens budsjett, og utløste politisk krise. Det blir nyvalg i mars.

Hvordan kunne det gå så ille for Löfven?

Den rødgrønne regjeringen ga ikke akkurat inntrykk av å være kompetente og politisk fintfølende, verken i innenriks- eller utenrikspolitikken. Stefan Löfven har hverken erfaring fra nasjonalforsamling eller regjering. Generelt sett er det dårlig med den varen blant ministrene, et problem som forverres av at det også er mange trainees blant statssekretærene og andre ledende politiske tjenestemenn.

Inntrykket ble neppe bedre av at landbruksministeren ble tatt for å bygge svart. Boligministeren måtte forsvare seg mot anklager at han er skap-islamist. Den grønne visestatsministeren skal ha brukt en farlig båtfarge. Finansministeren er anklaget for å bryte budsjettreglene.

På kort tid brukte dessuten Stefan Löfven opp mye av sin goodwill som samarbeidspolitiker med blikket vendt mot sentrum og høyre. Akkurat som før valget snakker han om samarbeid og enighet, men etter å ha sluppet løs Venstrepartiet i budsjettforhandlingene hørtes lovnadene om enighet og samarbeid med ett ganske hule ut.

Löfven gikk bort fra avtalen om friskoler som ble forhandlet fram med den borgerlige regjeringen under den forrige perioden. I helsesektoren fremmet man en proposisjon som skulle begrense valgfriheten. Den ble man så nødt til å trekke, etter å ha fått kritikk for at den var amatørmessig utformet.

Samarbeidsklimaet i forhold til de borgerlige har også forvitret når Löfven brøt sine valgløfter om et infrastrukturprosjekt. Man valgte å satse på å bygge jernbane i Norrland, men la samtidig et allerede påbegynt veiprosjekt i Stockholm på is frem til neste år. Forsinkelseskostnadene beregnes å komme på 700 millioner kroner.

Ikke overraskende

Kritikken handler om hvilken vei man skal gå. Høyere skatter, strengere arbeidsmiljølovgivning og økte trygdekostnader. Det blir dyrere å ansette unge. Faste praksisjobber med tarifflønn skal etableres i offentlig sektor for de arbeidsløse som står lengst utenfor arbeidsmarkedet.

Mot den bakgrunnen var det ikke overraskende at samarbetsinvittene i de siste øyeblikkene før avstemningen om regjeringens budsjett ikke gikk hjem på den borgerlige siden. For alliansepartiene var dette selvsagt også en måte å vise frem regjeringens svakhet på. At de skulle bryte med praksis og ta stilling mot sin egen politikk for å slippe frem Löfvens hadde bare vært underlig.

I stedet måtte Löfven sette sin lit til at Sverigedemokratene ikke ville utnytte sin vippeposisjon – med hardt press og harde ord om ansvarsløshet og anklager om politisk spill.

Etter å ha holdt kortene tett til brystet, slapp SD den politiske bomben dagen før avstemningen. De valgte ikke å følge vanlig praksis, slik de tidligere har gjort, men heller å følge sin egen politikk. Denne nye linjer er å felle hvert eneste budsjett som ikke imøtegår deres innvandringspoltiske krav.

Urolige velgere vil ha svar

To måneder varte sosialdemokratenes glede over å ha tilbakevunnet regjeringsmakten. Etter budsjettsmellen kom beskeden fra statsministeren om nyvalg. Ingenting tyder dog på at valget vil løse den kompliserte politiske situasjonen. Hverken de rødgrønne eller den borgerlige alliansen kommer etter alt å dømme til å kunne en majoritetsregjering.

Det er bare Sverigedemokratene som ser frem mot vårens nyvalg. Deres mål er å gjøre dette valget til en folkeavstemning om innvandringen, og kommer til å fremstille det som mest trolig blir en enda større fremgang for partiet som et ja til SD og et nei til resten.

Blant velgerne ser vi en voksende – og saklig begrunnet – uro over at migrasjons- og integrasjonspolitikken ikke fungere. Denne uroen må møtes med konkret politikk. Vi kan dog risikere at de rødgrønne i stedet vil gjøre valget til et for-eller-mot-SD-valg. Man sitter i så fall helt fast. Spørsmålet er om Alliansen våger å bryte med snillismen og ta tidligere statsminister Fredrik Reinfeldts siste store tale ett steg videre.

I en tid med flyktningekatastrofer skal vi åpne våre hjerter og være beredt på å åpne lommebøkene. Men – og dit kom aldri Reinfeldt – da må vi også reformere politikken. Det steget må tas helt uavhengig av Sverigedemokratenes fremgang i opinionen, selv om det selvsagt også er enda en grunn.

KRONIKK I VG.NO 5/12 2014.

Read More

KORTHUSET SOM FALT

By: admin
04-12-2014
Svensk politik

En rødgrønn regjering som tvinges til å regjere med den borgerlige opposisjonens budsjett, en ydmyket statsminister som utlyser nyvalg, og et populistparti som synes kabalen går opp. Stort nærmere dramatikken i House of Cards kan man nok ikke komme i svensk politikk.

Ørkenvandring for Löfven

3. oktober leste Stefan Löfven opp regjeringserklæringen. To måneder senere hadde regjeringen havarert. Veien fram til den tapte budsjettavstemningen og den påfølgende beskjeden om nyvalg i mars har vært en ørkenvandring for den rødgrønne regjeringen. Amatørmessigheten har lyst igjennom. Ministre har blitt trukket i tvil. Det har vært uenighet i regjeringen.

Löfvens politiske fallitt handler om strategi. Før riksdagsvalget sa han seg villig til å skape enighet med de borgelige partiene. Det var budskapet etter valget, og det er budskapet nå. I virkeligheten brente han broer ved å la Vänsterpartiet få stort gjennomslag i budsjettet og De grøna blomstre. Han brøt både inngåtte avtaler med de borgerlige og valgløfter med en touch av borgerlig politikk.

I stedet for konsensus ble det konfrontasjonspolitikk. Så også i spørsmålet om budsjettet. Sverigedemokraterna utsatte i det lengste å annonsere om de skulle følge praksis og stemme blankt i den avgjørende avstemningen, eller ikke. Først da den ikke helt uventede bomben slo ned på tirsdag, kalte Löfven inn alliansepartiene til et kveldsmøte i siste liten.

Når den borgerlige kvartetten ikke ville gi opp sitt eget budsjett, beskriver de rødgrønne dette som at de borgerlige vil regjere med Sverigedemokraterna. Men det er ikke deres feil at SD valgte å støtte det borgerlige budsjettet med den hensikt å senke de rødgrønne.

Chicken-race mot SD

Det var også tilfellet da SD under den forrige mandatperioden lot sin stemme gå til forslag fra S, MP og V. For øvrig er SDs nye linje å stemme nei til hvert budsjett som ikke kommer deres egen innvandringspolitikk i møte.

Løfven hadde åpenbart trodd at regjeringen skulle vinne sitt chicken-race mot SD. Anklager om politisk uansvarlighet og harde ord om å gjøre riksdagen til en lekestue hadde imidlertid ingen virkning. Formaningene om at SD måtte lære seg å følge parlamentarisk praksis klang ganske hult. Venstretrioen brøt forretningsordenen under budsjettbehandlingen i 2013, og praksis for valg av talsmann ble heller ikke fulgt da SD i høst skulle få sin talsmann godkjent.

Framfor alt så man ikke det hele fra SDs perspektiv. SD har forsøkt å utvide sin politiske profil, men når man nå settes i sentrum av den politiske debatten, er det bare ett spørsmål som gjelder. Partiet fikk dessuten en utmerket sjanse til å få bekreftet sin posisjon som et anti-etablissementparti som står opp for sin egen politikk. Nå har man en gyllen anledning.

Rødgrønn doktrine

De fleste kommentatorer – også jeg – hadde ventet at Löfven skulle gå av etter budsjettavstemningen, og at han siden skulle gjenoppstå med Löfven II-regeringen uten Miljöpartiet. En ren S-regjering ville skapt en ny situasjon i politikken med mulighet til å reelt søke et blokkoverskridende samarbeid med de borgerlige partiene

I en rekke spørsmål som er viktige for Sverige – for eksempel energi, forsvar, styrking av velferden – står Löfven nærmere de borgerlige enn MP og V. Sammen ville det også vært lettere å reformere innvandrings- og integreringspolitikken og dermed både ha møtt utfordringen fra SD og tatt tak i virkelige problemer. Med de rødgrønnes holdning kommer man – som en variant av Bush-doktrinen – til å gjøre SD til det store spørsmålet i valgkampen: Den som ikke er med oss, er med SD.

Det er en risikofylt strategi. Löfven snakker mye om ansvar og besluttsomhet, men har ikke akkurat vist regjeringsevne. De rødgrønne går til valg hver for seg, men på et felles venstrebudsjett. Lite tyder på at de tre til venstre skal gjøre et bedre valg enn i høst.

Alliansen har enighet, er regjeringsdyktig, og etterlot seg et veldrevet land. Men i høst fikk Fredrik Reinfeldt og co nei fra velgerne. Moderaterna er uten partileder, og de fire partiene burde egentlig utvikle sin egen politikk i stedet for å satse på en felles valgkamp. Den store utfordringen ligger i om Alliansen kan, vil og tør ta tak i innvandrings- og integrasjonspolitikken. Etter velgerflukten fra de borgerlige til SD i riksdagsvalget er det en forutsetning å lokke velgerne tilbake.

Jeg har en plan!

Valgresultatet kan gi et annet styrkeforhold mellom blokkene, men lite tyder på at det blir grunnlag for en flertallsregjering. Det eneste partiet som med sikkerhet kan se fram mot valgdagen i mars, er Sverigedemokraterna, som sitter i en glimrende posisjon. Man vil gjøre det til en folkeavstemning om innvandringspolitikken, der den minste lille fremgang vil innkasseres som en seier for SDs linje.

Da Stefan Löfven kom med beskjeden om nyvalg, sa han at vi er en regjering, vi har en statsminister, og vi har en plan for å møte Sveriges utfordringer.

Ja, en regjering som ikke viste seg å være styringsdyktig.

Ja, en statsminister som viste seg ikke å ha det som trengtes.

Ja, en plan. Det hadde også Egon i Olsenbanden.

DEBATTARTIKEL NRK YTRING 4/12 2014

Read More

UKRAINA ÄR WALLSTRÖMS LACKMUSTEST

By: admin
25-11-2014
Försvarsmakten, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik, Ukraina

Nyss flimrade bilderna förbi från Berlinmurens fall för 25 år sedan. Det var en tid när historiens vingslag kändes. Glada förhoppningar övergick i tron på historiens slut. Det var den inte. För ett år sedan inleddes protesterna på Majdantorget – Självständighetstorget – i Kiev. Det blev fortsättningen på en historia som vi ännu inte har sett slutet på. Det enda som är helt säkert är att det är krig i Europa.

Ukraina kan tyckas långt borta men skenet bedrar. Ukraina handlar också om Sverige och Europa. Vår samhällsmodell. Våra värden. Det handlar också om vår säkerhet.

Det finns inte något som talar för att Putins aggressiva politik kommer att avta. Ryssland agerar globalt och i vårt närområde stiger spänningen. Den självpåtagna rätten att – med våld om så behövs – skydda rysktalande i alla länder pyr som ett latent hot. Baltikum är i fokus. Igen. Och Östersjön.

Det nya läget kan sammanfattas med att scenarier som tidigare var riskbilder nu är hotbilder.

Mot den bakgrunden har starten för regeringen Löfven inte direkt varit något att hurra för. Det är lite amatörernas julafton över det hela. Att lägga om säkerhetspolitiken genom att i regeringsdeklarationen utesluta Natomedlemskap var exakt det som Putin önskade sig. Utrikesministerns tal om rädda svenskar är annan favorit, som tyvärr tar udden av de annars rätt och riktiga hårda uttalanden i samband med ubåtsjakten i Stockholms skärgård.

Ukraina har mest varit en fotnot på den röd-gröna agendan. Därför är det välkommet att Margot Wallström i dag träffar president Porosjenko i Kiev, men det gäller också att hon trampar rätt.

Wallström bör ha ett glasklart budskap om att Ukraina har rätt att välja sin egen väg, EU och Nato. Till självklarheterna hör även att hon ska fördöma Rysslands krig mot Ukraina. Hon borde även vara tydlig om att Sverige vill bidra till säkerheten i Europa genom ett starkare försvar än vad som ryms i Magdalena Anderssons budget.

Den ukrainska fempartiregeringen vill gå reformernas väg. Här kan Sverige hjälpa med råd och dåd. Det vill också andra. Sverige bör trycka på för mer av EU-samordning.

Ekonomin är i fritt fall och ladorna är tomma, men viljan att ekonomiskt stötta Ukraina är betydligt mindre än honnörsorden. Sverige kan bidra med stöd till internflyktingarna, men också indirekt genom att verka för en lindring av de hästkurskrav som ställs av Internationella Valutafonden. Kuren behövs men tajmingen är fel.

”Meet Margot Wallström” är rubriken på en intervju (17/11) som UD har gjort med utrikesministern. Den avslutas med frågan: Om Sverige var en person hur vill du då att den personen ska uppfattas internationellt?

– En modig person som talar klarspråk, har hjärtat på rätta stället och har förmåga att arbeta tillsammans med andra. En diplomat, men med en tydlig inre kompass som ledstjärna. Inte en mjukis. Det behövs mod. Och ledarskap.

Ukraina är ett lackmustest.

GÄSTLEDARE I SVENSKA DAGBLADET 25/11 2014.

Read More

KAOS TRUER LÖFVEN ALLEREDE

By: admin
11-11-2014
Svensk politik

Stefan Löfvens rødgrønne regjering har allerede satt sitt spor i Sverige. Kun en av fire svensker sier seg fornød.

Når den borgerlige firepartialliansen tok regjeringsmakten i 2006 var Fredrik Reinfeldt godt forberedt. Alliansen hadde et felles politisk program bygget rundt en overhengende fortelling: arbeidslinjen. Stefan Löfven savner begge deler.

Socialdemokraterna og Miljöpartiet kan ikke støtte seg på et flertall i Riksdagen. Dessuten er det en uerfaren gjeng som har tatt over, og statsministeren selv mangler erfaring fra både regjering og Riksdag. Smaksprøver på Löfvens rot har allerede blitt en Youtube-hit.

LES OGSÅ: Sverigedemokraterna truer med å velte regjeringen

Fortidsrettet fremtidsminister

Den sosialdemokratiske fremtidsministeren Kristina Persson har vitterlig erfaring som minister, men hittil har hun fått mest oppmerksomhet for et fjernsynsintervju fra 1997, der hun fortalte om sine tidligere liv. For eksempel mener hun at hun ble som 19-åring slått i hjel på 1300-tallet.

Dessuten er det en uerfaren gjeng som har tatt over, og statsministeren selv mangler erfaring fra både regjering og Riksdag.

Miljöpartiets boligminister Mehmet Kaplan har måttet forsvare seg selv mot anklager for å ha en skjult islamistisk agenda.

Blant det som løftes frem er nedtonende beskrivelser av svenske Syria-farere, som han sammenlignet med de svenske frivillige som kjempet i den finske vinterkrigen.

Skrikende finansråd

Finansminister Magdalena Andersson bruker stadig termer som «det er tomt i fjøset» når hun snakker om statlige finanser etter den borgerlige regjeringstiden. Det fikk det statlige konjukturinstituttet til å rykke ut med en feilmelding. Også det statlige og uavhengige finanspolitiske rådets president skrek til da Andersson forklarte at regjeringen ikke vil prøve å holde det såkalte overskuddsmålet for 2018. Et brudd på loven som styrer de statlige finansene, mente presidenten.

Overskuddsmålet er det nærmeste man i Sverige kommer den norske handlingsregelen. Forskjellen er at det skal hindre politikerne å bruke opp penger som ikke finnes.

Politisk høyredreining

Den politiske kursen spriker. Under de åtte årene med allianseregjeringen, vedtok Socialdemokraterna store deler av den politikken som de tidligere hadde sagt blant nei til, og til og med Miljöpartiet og Vänsterpartiet fulgte delvis etter.

  • Formuesskatten skal ikke gjeninnføres.
  • Skattelettene vil bare minske for de med inntekter over 50 000 kroner i måneden.
  • Skattelette for husholdningsnære tjenester (renhold, vedlikehold og vask) fortsetter.

I 2015 er det bare leksehjelpen som skal bort. I 2016 kommer dog skatteletten til å halveres til 25 000 kroner per person årlig.

Kutter skattelette til veldedighet

Samtidig har politikken en helt annen kurs. Den allerede høye marginalskatten settes opp til et nytt toppnivå på 61 prosent. Flere kommer til å betale statsskatt utover kommunalskatt, da grensen for inntekt blir 36 000 kroner i måneden. En særskilt arbeidsgiveravgift for pensjonister som arbeider etter fylte 65 skal innføres. Rabatten på arbeidsgiveravgiften ved ansettelse av unge forsvinner. Imidlertid blir det mer gunstig å være arbeidsløs eller syk. Arbeidsretten blir enda strammere.

En liten, men symbolsk forandring er at skattelette for å gi til veldedige organisasjoner skal forsvinne. Å gi bidrag er bare bra så lenge det er staten som gir.

De rødgrønnes ønskede retning kommer også til uttrykk i satsingen på å bygge jernbane i Norrland. Samtidig vil man stenge Bromma lufthavn i Stockholm og byggingen av en stor motorvei i Stockholm har allerede stoppet. Det, i tillegg til mye annet, skal nå utredes.

Jobben, jobben, jobben

«Jobben, jobben, jobben», var Stefan Löfvens mantra da under valgkampen. Siden regjeringen har redusert incentivene til å jobbe og gjort det dyrere å ansette, står Löfven ovenfor en verre prognose for arbeidsløshet i 2018 enn det allianseregjeringen gjorde.

Før riksdagsvalget var ”samarbeid” et annet av Löfvens favorittord, og som statsminister i en mindretallsregjering fortsetter han å verbalt strekke hånden utover blokkgrensene. Men i den praktiske politikken er det snarere å brenne broer som gjelder, for eksempel når han bryter det som har vært en tverrpolitisk enighet om friskoler.

Velger Sverigedemokratene å legge bort sine stemmer kan Löfven puste ut, men det blir imidlertid politisk krise om SD velger å aktivt støtte Alliansen.

Høy pris for å unngå Vänstern

For ikke å bli beskyldt for å havne i «venstreburet» (svensk uttrykk som betyr å være fanget av ytterliggående venstre, red.anm.) valgte Löfven å holde Vänsterpartiet utenfor regjeringen. Den politiske prisen for å forsikre seg om støtte fra Vänsterpartiet ble veldig høy, men på tross av det finnes det ingen garanti for at statsbudsjettet vedtas i desember. Alliansen kommer med sitt alternative budsjett. Velger Sverigedemokratene å legge bort sine stemmer kan Löfven puste ut, men det blir imidlertid politisk krise om SD velger å aktivt støtte Alliansen.

Det gjenstår å se hvor mye Löfven orker. Han kan allerede begynne å regne på hvilke spørsmål et riksdagsflertall vil si nei til. Et av dem, som han nå ser ut til å få gjennomslag for, er forslaget om at en gruppe arbeidsløse i utdanning som står lengst fra arbeidslivet skal tilbys faste praktikantstillinger med avtalefestet lønn i offentlig sektor.

Men det finnes altså flere grunner til at kritikerne i stedet snakker om Löfvens praktikantregjering.

KRONIKK I NRK YTRING 11/11 2014.

Read More

POLITIKER SOM BLUNDAR

By: admin
03-11-2014
Försvarsmakten, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik

Små barn gör det ibland. Håller för ögonen och tror världen omkring därmed har upphört att existera. Att små politiker gör på samma sätt illustrerades med full kraft när försvarsminister Peter Hultqvist kommenterade ambassadör Tomas Bertelmans utredning Försvarspolitiskt samarbete – effektivitet, solidaritet, suveränitet (Fö 2013:B).

En slutsats som Bertelman drar är att gapet mellan försvarets uppgifter och förmåga inte kan slutas genom internationella försvarssamarbeten. Inte heller är dessa någon lösning på den försvarsekonomiska krisen. Nordiskt och svensk-finländskt samarbete, som är den kungsväg Stefan Löfven anvisat, kan inte heller på något ”avgörande sätt” bidra.

En annan slutsats är att Sverige är så nära Nato att i händelse av konflikt kommer vi att räknas in på alliansens sida. Tyvärr kan Sverige då bara stödja sig på den ensidiga Solidaritetsdeklarationen som stadgar att vi är gärna tar emot hjälp, men som det har framhållits i en rad sammanhang finns inte någon automatik. Tryggare än så är inte den hoppas-på-bästa-doktrin som säkerhetspolitiken vilar på.

Bertelman konkluderar med att Sverige borde genomföra en utredning om för- och nackdelar med ett medlemskap i Nato.

Att försvarsminister Hultqvist ställde sig resolut avvisande till propån var inte förvånande. Han har tidigare slagit fast att en sådan inte behövs, eftersom Socialdemokraterna helt oberoende av resultatet av inte kommer att ändra uppfattning. I stället för att vänta på det halmstrå för nytänkande som Bertelman skulle ge, hade ju Stefan Löfven valt strategi att hålla för ögonen genom att redan i regeringsförklaringen låsa fast en nej-position.

Socialdemokraterna står fortfarande fast vid den Sahlinska formuleringen att allt annat är bättre än medlemskap i Nato. Bertelman klargör att socialdemokraternas ”bättre”, är sämre för Sverige.

Att fakta inte är nya understryker hur illa förvars- och säkerhetspolitiken har skötts. Ansvaret för detta faller tungt också på Moderaterna. Det blir närmast patetiskt när Karin Enström nu viftar med Nato-flaggan. I regeringsställning sade de nya Moderaterna – som i princip är för ett medlemskap i Nato – nej till att pröva för- och nackdelar.

Förslaget att pröva frågan har avfärdats med argumentet om att det inte finns någon bred uppslutning i riksdagen för medlemskap, men också med att det saknas en opinion för. Trots att det inte har bedrivits någon opinionsbildning visar nu en Novus-pejling en övervikt för ja till fullvärdigt medlemskap i Nato.

Dessutom: om Socialdemokraterna ändrade uppfattning om behovet av en för- och nackdelsutredning skulle Moderaterna säkerligen vara det första att ha förespråkat den. Därmed skulle det tillsammans med FP, C och KD finnas ett brett stöd i riksdagen.

I samband med Nato-toppmötet i Wales fick Natos dåvarande generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen en fråga om hur man skulle förhålla sig till en svensk (och finländsk) ansökan om medlemskap. Svaret blev att medlemskap skulle beviljas på en vecka. I veckan höll Natos nye generalsekreterare Jens Stoltenberg sitt första stora anförande och sade bland annat:

”Jeg vokste opp i en verden som føltes like utrygg som vi føler den i dag. Men jeg visste om Nato. Jeg følte meg trygg som barn på grunn av Nato. Vi visste at Norge ikke kunne klare oss alene, men vi visste også at vi ikke var alene.”

För Stoltenberg är Natos militära styrka en förutsättning för samarbete med Ryssland. Till det kan läggas att ett svenskt medlemskap skulle bidra till den styrkan och därigenom till allas gemensamma säkerhet.

Gästledare Svenska Dagbladet 1/11 2014.

Read More

UBÅTSHISTORIA III: FREDSPOLITIKEN GAV INTE EXTRA SKYDD

By: admin
29-10-2014
Försvarsmakten, Mänskliga fri- och rättigheter, Nato, Olof Palme, Ryssland, Svensk politik, Svenska historia

Utdrag: Från neutralitet till neutralism, s 440-454, Olof Palme – Med verkligheten som fiende.

 

Sverige skulle vara neutralt i krig och alliansfritt i fred, men tog hänsyn till både öst och väst. Teg respektive tog emot. Självavskräckning med gardering för om något förskräckligt skulle inträffa. Det kan också beskrivas som traditionell anpassningspolitik. Palme som balanskonstnär. Så låter det ofta. Men för att förstå sprängkraften i neutralismen måste dess särdrag lyftas fram. Ett är det oreserverade stödet till hel- och halvdiktaturer i tredje världen i syfte att främja en socialistisk utveckling i världen, liksom det retoriska avståndstagandet från länder som var som Sverige. Men avvikelsen berörde också den säkerhetspolitiska triangeln: avspänningspolitik, försvarsförmåga och återförsäkring.

Med Palme som statsminister följde en förändring av retoriken i linje med föreställningen om Sverige som ett stort land. Det talades mer om neutraliteten och inte alls om var vi hörde hemma eller, för den delen, om behovet av hjälp för att värna rikets säkerhet. Det passade inte in i självbilden. Kritiken mot USA var konfrontatorisk och ledde tillsammans med den prosovjetiska fredspolitiken på 1980-talet till att frågan oroligt ställdes: Vart är Sverige på väg?

Vietnam och tredje världen hade varit en sak. Det var politik långt borta. Nu tog Palme ställning för Sovjetunionen, mot Nato. Det var det nya elementet i politiken. Fredspolitik i stället för avspänningspolitik. Anpassningspolitiken blev aktiv. Saken komplicerades ytterligare av att Palmekommissionens linje blev svensk utrikespolitik. Det var principiellt fel, men det blev inte bättre av att Moskva var med om att hålla i pennan när politiken formulerades.

Bahraffären illustrerade ett annat problem: kommissionen ställdes i partipolitikens tjänst. Kärnfrågan handlade om att en tysk skrivit en not i den svenska regeringens namn som gynnade denne tysks egna politiska intressen. Den västtyske kanslern Helmut Kohl ansåg för sin del att det var sovjetiska intressen som gynnades. Palme menade dock att kritiken handlade om ovilja att främja freden och om främlingsfientlighet:

”Varför är det så förskräckligt att en tysk har bidragit till utskrivningen av en svensk not?”

Det är typiskt för Palmes politiska hantverkskonst att det socialdemokratiska partiet gjordes till ett centralt utrikespolitiskt instrument och att den därmed fick större utväxling. Det var dock inte utan problem. Palme hade – tillsammans med Bruno Kreisky och Willy Brandt – en avgörande betydelse i försöken att göra Socialistinternationalen till en aktör vid sidan av stormaktsblocken. En tredje kraft. Omslag i politiken kom som ett resultat av initiativ inom internationalen. Palme genomförde t ex en faktaspanarresa till Mellanöstern 1974, som föregick de öppna armarnas politik i förhållande till PLO. Än viktigare blev internationalen när regeringsmakten gick förlorad och Palme förlorade sin ”naturliga” plattform. 1978 bildades en kommitté för freden och 1979 ställdes Nicaragua i fokus vid internationalens möte på Bommersvik.

Att partiet stod för utrikespolitiken innebar dessutom att UD ibland sidställdes. Fermaffären var inte en tillfällighet. Som Sten Andersson förklarade för Nordvietnams utrikesminister vid ett besök i Hanoi 1968, att ”nu gällde det politik, och då kunde vi inte ha någon diplomat med oss”. Saker skulle sägas som inte kunde rapporteras till UD. Genom partiet kanaliserades hemligt stöd till södra Afrika, men också till Finland och Polen. Partiet som verktyg i utrikespolitiken bidrog till ökad slutenhet, men också till att det uppstod oklarhet om vem som förde utrikespolitiken under de borgerliga regeringarna. Problemet ställdes på sin spets genom inrättandet av Palmekommissionen. Sveavägen 68 blev förvillande likt Arvfurstens palats.

Palmes fredspolitik brukar förknippas med verklighetsfrämmande patos, men det var också en krass analys som låg till grund för den. Problemet var att politiken förlorade kontakten med verkligheten. Det blev en absolut sanning att upprustning alltid var fel och att stabilitet alltid var rätt. Det var också det budskap som partimedlemmarna ville höra, medan dubbelspelet knappast skulle ha lett till några hyllningar av Palme.

Fredspolitiken hade en saklig utrikespolitisk dimension, men till bilden hör behovet av att både ha fredsopinionen på sin sida och att – liksom under Vietnamåren – också få den på rätt sida. Fredsrörelsen lät som den i slutet av 1950-talet och som Palme då varit med om att bekämpa. Liksom då övervakade säkerhetspolisen verksamheten. Liksom då såg man kopplingar till Sovjetunionen. I Säpos årsöversikt för 1982 konstaterades till exempel att Sovjetunionen i allt högre grad använt sig av aktiva åtgärder i syfte att:

”…påverka opinioner och beslutsfattare i omvärlden så att sovjetiska intressen gynnas…störa relationerna mellan stater som står mot Sovjetunionen…underminera politiska institutioner och ledares ställning i sådana stater…avleda omvärldens uppmärksamhet från händelser med negativa konsekvenser för Sovjetunionen.”

Försvarets utveckling under epoken Palme kan sammanfattas i dess försvarsbeslut. I alla (FB68 FB72, FB82) utom ett (FB77) fick försvaret av Sverige mindre resurser än vid det föregående försvarsbeslutet. Krympande försvarsanslag var dock en regel i väst under 1970-talet (medan öst rustade). Sveriges position var dock annorlunda. Den ökade betoningen på neutraliteten fordrade ett starkt försvar för att vara trovärdig.

Under sin första regeringsperiod värnade Palme om de militära relationerna med USA och andra Natoländer. Palme ifrågasatte inte Sveriges deltagande i teknologikriget mot Sovjetunionen,men det förtar inte intrycket att han spelade högt med återförsäkringen som insats. Inte minst eftersom den omriktning som inleddes med FB72 implicerade ett försvar som var mindre nyttigt för Nato, men som ökade behovet av hjälp vid ett skarpt läge. Dalsjö har dragit slutsatsen att det inte var förändringar i hotbilden som medförde att samarbetet med Natoländerna minskade, utan att neutralitetspolitiken blev mer dogmatisk:

”När kraven på trovärdighet skruvades upp kom det att bli ett hinder för planering av vad som skulle göras om neutralitetsdoktrinen misslyckades och vi blev anfallna.”

Först 1982 blev det partipolitisk strid om försvaret. När moderata samlingspartiet höjde rösten med krav på ökade anslag innebar det att det öppnades ett nytt frontavsnitt i politiken. Det var socialdemokraternas tvehågsenhet inför JAS som först fick fart på moderaterna, men trots att Palme inte rev upp beslutet om att bygga JAS accelererade motsättningarna. Ubåtskränkningarna släppte ut anden ur flaskan. Samtidigt möjliggjordes politiskt en ny konfliktyta mot socialdemokratin i allmänhet och mot Palme i synnerhet, som hårdexploaterades i politiken.

På motsvarande sätt hade Palmes egen strid med moderaterna en maktpolitisk botten. Att framställa moderaterna som icke trovärdiga i fråga om neutraliteten var ett sätt att misstänkliggöra det största oppositionspartiet, och kastade därmed en skugga över ett borgerlig regeringsalternativ. Det var ett komplement till anklagelserna om att sälja ut välfärden. Och så var det förstås ”den där Bildt”.

Sveriges problem – mellan blocken – var detsamma som före Palme. En viktig fråga är om det som skapade problem hade motiverat förändringen av politiken. En annan är förstås hur Palme och hans krets uppfattade problemen.

Under 1970-talet växte det fram en ny global styrkebalans. USA led av sviterna efter Vietnamkriget – politiskt, ekonomiskt och militärt. De västliga ekonomierna visade krissymptom. Tredje världen var på frammarsch. Sovjetunionen och andra kommuniststater flyttade fram sina strategiska positioner. Under åren av avspänning rustade Sovjetunionen. Kombinationen av Ronald Reagan som president och den sovjetiska invasionen i Afghanistan skapade ett nytt läge. Högspänning i stället för lågspänning. Också i Europa.

Det är möjligt att kritisera utgångspunkterna för den politik som fördes som omoraliska (vi borde ha ställt oss på det godas sida) eller farliga (på glid in i den sovjetiska intressesfären). Den förda politiken kommer då i ett annat ljus. Men det var inte Palmes utgångspunkter. Spänningen hade ökat. Sveriges bästa var att bidra till att de minskade och därmed reducera risken för attkonflikten skulle övergå i ett krig som Sverige kunde bli indraget i. Vad som däremot kan kritiseras är bristen på reaktion på omvärldsförändringar. Men som den dåvarande svenske Moskvaambassadören Örjan Berner konstaterade 1985:

”…Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden, det vill säga rustningsfrågor i Norden och i Europa, (har) sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet.”

Hur förhåller sig hanteringen av ubåtskrisen till hotbilden? Numera vet vi att det var rätt av Palme att ifrågasätta kränkningarnas omfattning. Efterhand upptäckte militären att det var mycket mink bland de propellerljud som man hade spelat in. Tveksamheten fanns också utanför Palmes krets, bland ledande borgerliga politiker. Det Palme kan anklagas för är å ena sidan tvärsäkerheten och å andra sidan hätskheten mot dem som inte delade hans bedömning. Forskaren Ingemar Dörfer har kritiskt påpekat att politiken sköttes av en säkerhetspolitisk elit som förlorat kontakten med det kalla krigets verklighet, d v s att försvaret skulle hålla stånd tills hjälpen kom från väst. Han har daterat glömskan till mitten av 1970-talet. Men Palme visste. Som Ulf Dahlsten, en av hans ”pojkar” på 1980-talet, har uttryckt det:

”Han visste att Sovjetunionen utgjorde ett latent hot och att neutraliteten inte var mycket värd utan USA:s stöd.”

Inledningsvis uppfattade Palme ubåtskränkningarna på samma sätt som militären, men uttalanden och agerande tyder på att han ändrade sig senhösten 1983. Den sovjetiske ambassadören Pankin har beskrivit möten med Palme om ubåtar:

”Jag träffade sedan Olof Palme ytterligare ett antal gånger i samma ärende. Varje gång försökte han mildra det torra innehållet i protesten med någon gest eller fras.”

Om han inte trodde på kränkningarna var det rationellt att tina upp relationerna till Sovjetunionen. Låtsas som ingenting och verka för avspänning. Detsamma kan faktiskt gälla även om Palme behöll misstankar mot Sovjetunionen. Givet att hotet i första hand inte berörde Sverige, utan ansågs vara en del av giganternas kamp var normalisering ett sätt att demonstrera att Sverige inte ändrat position. Å andra sidan var Sverige krigsplacerat i Nato. Han kunde dessutom stödja sig på försäkringar från högsta sovjetiskt håll om att några kränkningar inte förekom. Kanske utgick han ifrån att Sovjet inte skulle ljuga för just honom.

Ambassadör Rolf Ekéus utredning Perspektiv på ubåtsfrågan resulterade i att ett tiotal kränkningar ansågs säkra. Ekéus pekade dock på att Nato kunde ha varit skyldig och tonade ned de sovjetiska motiven. Det var ungefär lika troligt – sett i relation till tänkbara motiv – att ubåtarna kom från väst som från öst. Utredningen försökte till och med troliggöra att ubåt 137 hade navigerat fel. Utredningen synade också den politiska hanteringen av ubåtarna. Den enda kritiken mot Palme gällde att han släppte det politiska greppet om ubåtsfrågan i samband med att Ubåtsskyddskommissionen tillsattes.

Men utredningen satte inte punkt för ubåtarna. Problemet var att den svajade betänkligt såväl i fråga om kränkningarnas omfattning, som i skuldfrågan. Ekéus uppmärksammade inte att Sovjetunionen faktiskt förfogade över miniubåtar i Östersjön, och dessutom missuppfattade han ÖB:s analyser av hotbilden. Ekéus försökte inte ta reda på hur den sovjetiska offensiva försvarsplaneringen såg ut och tog inte någon hänsyn till vad som var känt från andra Warszawapaktsländer. Nato? Sant var att Nato (och den svenska marinen) kunde ha ett intresse av att testa det svenska försvaret, men knappast i den omfattningen. Dessutom fanns det hemligt samarbete också på det området. Det är också välkänt att de båda sidornas ubåtsflottor ”lekte” katt och råtta-lekar med varandra.

Men faktum kvarstår. Även Ekéus utgår från att det förekom kränkningar efter Hårsfjärden: ”mindre än tio säkra kränkningar och ett trettiotal indikationer av allvarligt slag” (och sannolikheten för att alla skulle ha upptäckts får nog sägas vara mycket liten). Men Palme agerade som om de inte hade inträffat. Det är allvarligt.

Var Sverige neutralt? Neutralitetskommissionen under ledning av Gösta Gunnarsson drog slutsatsen att det intima samarbetet fram till 1969 inte var tillräckligt intimt för att kunna karaktäriseras som en allians. Hårklyveri kan det tyckas. Samarbetet utvecklades över tiden och innebar bl a att delar av försvaret gjordes kompatibelt med Nato. Integrerades. Svenska flygledare övergick till att använda Natos flygledningsterminologi, flygtankningssystemet ändrades till Natostandard och det svenska flygplanet Lansen utrustades för att kunna bära amerikanska kärnvapen. De personliga kontakterna var täta.

I den utvärdering av säkerhetspolitiken efter 1969 som Rolf Ekéus har gjort, tonades betydelsen av samarbetet med USA och Natoländer ned; det gjorde inte intrång på neutralitetens jungfruliga marker. Märkligt kan det tyckas. Utredningen beskriver det militära samarbetet som ”omfattande, nära och förtroendefullt”, men tillbakavisar påståenden om att Sverige på något verkningsfullt sätt förberedde hjälp vid sovjetiskt angrepp. Stationering av Natoflyg i Sverige var inte realistisk, marina samövningar förekom inte, Försvarets Radioanstalt (FRA) bytte inte information med Nato, utan med Natoländer. Om Natopiloter använde svensk luftrum skulle de bli nedskjutna, och därför skulle de ta en omväg. Och så vidare.

Av detta drog Ekéus två slutsatser. Den ena var att alla respekterade den svenska neutraliteten. Den andra var att det militära samarbetet var förenligt med neutralitetspolitiken. Tja. Varken de sovjetiska utbåtskränkningarna eller det svenska försvarets integration västerut tyder på något annat än att det var en ideologisk sanning som skulle fästas i allmänhetens medvetande. Som om det avgörande vore att det aldrig existerat något formellt avtal med Nato. Eller att Sovjetunionen aldrig öppet uttalade sin mening om neutraliteten.

Ekéus hävdar också att politiken var framgångsrik. Det är både rätt och fel. Sovjetspecialisten Kristian Gerner har pekat på att fynd i arkiven tyder på att det inte fanns någon egentlig politisk vilja att angripa Västeuropa på 1970- och 1980-talen (det fanns inte någon kommunism att sprida), utan att hotet snarare handlade om hur de sovjetiska ledarna skulle agera om de upplevde att den egna makten var hotad. I den meningen kan Palmes linje tyckas vara mer realistisk än den verkade, men eftersom han inte kunde veta hur det stod till i huvudet på herrar som Leonid Brezjnev, Jurij Andropov och Konstantin Tjernenko var det fel att postulera att något politiskt motiverat hot inte existerade. Dessutom är bilden inte entydig.

För den här generationen sovjetiska ledare var kriget – en slutuppgörelse mellan systemen – en i högsta grad levande föreställning. Frågan var inte om, utan när. 1983 trodde Andropov att USA skulle angripa – det var alltså bäddat för storkonflikt. Och i ett sådant läge var ansatsen inte att vänta och se, utan att slå till först. Sovjetunionens och Warszawapaktens planering byggde på ett offensivt försvar med massiva angrepp inkluderande kärnvapen. Västeuropa skulle ha ödelagts.

Anmärkningsvärt nog tog Ekéus inte hänsyn till uppgifter om den sovjetiska krigsplaneringen som inkom. Sovjetexperten Jan Leijonhielm drog, bland annat med stöd av uttalanden från höga sovjetiska militärer och militär som tränats för att angrepp mot mål i Sverige, slutsatsen att Sovjet planerade anfall mot Sverige. Det handlade inte i första hand om ett separat anfall, utan det sannolika hotet uppstod som en del i ett större krig:

”Angrepp på svenska flygbaser planerades, stridspiloter kartlades, liksom mobiliseringsförråd, och att den svenska kusten sonderades av ubåtar för ilandsättning av agenter och sabotageförband i ett inledningsskede av fientligheterna. Dessa syftade knappast till invasion men väl till sabotage mot flygbaser och mobiliseringsmöjligheter.”

Motiven var att säkra att svenska baser inte skulle kunna utnyttjas av väst, säkra Östersjöutloppen, göra det enklare att angripa de amerikanska förhandslagren i Norge, liksom transitering av sovjetisk trupp i norr, samt att omöjliggöra ett svenskt deltagande i kriget på Natos sida. Emil Svensson, som deltog i ubåtsjakten och sedan arbetade tillsammans med ryssarna för att försöka bringa klarhet i saken, har redovisat samtal med sovjetiska ubåtsmän som indikerar att kränkningarna var rutinverksamhet. Det motiv han pekat på är Sveriges geografiska läge och dess betydelse för det sovjetiska flankskyddet. Och behovet från sovjetisk sida att vara väl förberedd genom uppdaterad information:

”Det kan väl inte uteslutas att just sådana överväganden låg till grund för det sovjetiska beslutet om att undervattensaktiviteterna i svenska vatten skulle få en mer operativ inriktning än tidigare…Hyser man tvivel om den svenska neutraliteten, planerar man naturligtvis för att om möjligt förhindra att Sverige blir basområde för västmakterna och för att i stället själv kunna utnyttja svenskt territorium.”

Fredspolitiken gav inget extra skydd. Det understryks av en studie av den militära underrättelsetjänsten i DDR i boken Den usynlige front av den danske historikern Thomas Wegener Friis. ”Intresset” för Danmark avtog inte i takt med den danska fotnotspolitiken, kampen för en kärnvapenfri zon i Norden, Östersjön som ett fredens hav o s v. Anfallsplanerna låg färdiga baserade på information på detaljnivå om sådant som djupet i hamnarna och broarnas bredd. Det helt avgörande var å ena sidan rädslan för att Danmark skulle fungera som uppmarschområde vid ett angrepp från Nato och å andra sidan behovet av att säkra utfarten till Nordsjön om Warszawapakten skulle angripa.

Friis menar att risken för en ockupation var reell – och att den var känd i samtiden. Problemet var att danskarna var naiva och inbillade sig att Danmark inte på riktigt var en aktör i det kalla kriget. De rådande vänsterstämningarna, antiamerikanismen och okritiskheten mot Sovjetunionen – allt drog i samma riktning. Det var som i Sverige.

Den politiska viljan i Kreml handlade om att försvaga väst inifrån och då inte minst om att genom olika fredsutspel ställa  Västeuropa mot USA. Det allvarliga är att Palmes fredspolitik blev en bricka i det spelet, något som om den lyckats hade kunnat få mycket allvarliga konsekvenser. Maktbalansen hade drastiskt försämrats om Nato hade upphävt dubbelbeslutet och en kärnvapenfri zon införts i Norden: Nato hade försvagats, kanske spruckit.

Sverige hade inte någon formell försvarsförpliktelse i förhållande till andra stater. Men det kan inte råda något tvivel om hur USA och Nato uppfattade neutraliteten: Sverige betraktades som en tyst medlem och ingick som sådan i försvarsplaneringen. Utrikespolitiken utgick från att Kreml inte visste någonting, men spionen Stig Wennerström som var i sold hos Sovjetunionen 1949 till 1963 hade möjlighet att lämna ut det mesta om Sveriges militära samarbete med väst.

Josef Stalin tyckte att neutraliteten var en bluff, Nikita Chrusjtjov godtog den med tveksamhet. Gunnar Jarring, Sveriges Moskvaambassadör åren 1964-73 vittnade inför neutralitetskommissionen om att Moskva uppfattade:

”…våra neutralitetspolitiska deklarationer endast som retoriska ornament, spel för galleriet utan egentlig betydelse.”

Att Sovjetunionen visste hur det stod till kunde bidra till att höja tröskeln för anfall mot Sverige. Men det kunde också leda till att Sverige redan från början skulle dras in i en väpnad konflikt mellan blocken. Det låg i Sovjetunionens militära intresse att snabbt ta hand om Sverige innan det svenska försvaret gick i tjänst hos Nato. Också det indikerar att försvaret och återförsäkringen borde ha fått en mer framträdande roll i den samlade politiken. Men att erkänna fel var inte Olof Palmes styrka. I stället fortsatte han att inte väcka den björn som redan var vaken. Som Palme uttryckte saken i Almedalen 1984:

”Tror vi inte att den ena stormakten kommer att respektera vår neutralitet, ja då tvingas vi ändra politiken.”

Att den politiken inte stod i samklang med de moralistiska brösttoner som omgärdade utrikespolitiken i övrigt är uppenbart. I utrikesdebatten 1983 förklarade Palme sig:

”Det hindrar inte alls att vi i alla de lägen där vi så kan och önskar skall hävda mänskliga rättigheter mot kränkningar, från vilken typ av diktatur de än må komma. Men då är det fråga om vår grundläggande ideologi, vår syn på demokratin, och icke om vår säkerhetspolitik. De sakerna måste man skilja på.”

Omoraliskt kan det tyckas. Men dubbelpolitik var ordet. En helt avgörande fråga förstås är hur Palme ställde sig till primäroptionen. Försvarsrådgivaren Ingemar Engman har hävdat att Palme stod fast vid den, d v s att Sverige i ett skarpt läge skulle överge neutralitetspolitiken redan före ett angrepp på Sverige. I det perspektivet reduceras fredspolitikens betydelse. Till och med Rolf Ekéus ska ha gjort bedömningen att den mest var ett spel för galleriet:

”Det var ju klart att zonen inte var praktisk politik. Det var demonstrationspolitik. Zonen var ju inte så intressant…Zonen blev ju något av en drömvärld.”

Enligt en nära medarbetare till Palme var dock fredspolitiken på allvar, vilket indikerar en annan primäroption. I ubåtskrisens upptakt, vid ett protestmöte på Sergels torg den 6 november 1981 slog Palme fast:

”Vår neutralitetspolitik bestämmer vi själva. Men den valda handlingslinjen medger icke handlingsfrihet i den meningen att Sverige efter utbrottet av ett stormaktskrig kan, utan att vara angripet, välja att ens i ett kritiskt skede under starkt yttre tryck, inträda på någon av de krigförandes sida.”

Det skulle tyda på en vilja att antingen vänta till kriget kom eller i det längsta försöka hålla Sverige utanför en konflikt. Men i verkligheten är det ingen som vet. I den svenska krigsplaneringen fanns dock neutralitetsoptionen med som alternativ först efter Berlinmurens fall 1989. Så småningom blev det ett gott slut. Sovjetimperiet föll ihop. Det klingar dock falskt när man efter det kalla krigets slut från socialdemokratisk sida har velat ge Palme äran. Typ Pierre Schori 1989:

”I dag talar både Bush och Gorbatjov som Palme och har slagit in på den gemensamma säkerhetens väg. Palmekommissionens kungstanke.”

Om man ska tro Michail Gorbatjov var det i själva verket Ronald Reagans förtjänst. Reagans vägran att förhandla bort Star Wars i Reykjavik i oktober 1986 i utbyte mot halvkvädna fredsvisor, fick Sovjetunionen på fall. I kombination med Sovjetunionens inre sönderfall. Och det faktum att Gorbatjov blev den förste sovjetiska ledaren som sökte ett verkligt samförstånd med väst. I den meningen var Ronald Reagan en idealisk partner. Hans politik bottnade i en rädsla för kärnvapen och en strävan efter en kärnvapenfri värld genom att skapa förtroende via kunskap om ”den andre” och personliga kontakter.

Kritiker har kallat Palme ”den internationella politikens Jane Fonda”. Det är både sant och orättvist. Hans statsmannakonst har karaktäriserats som internationell propagandism med alarmism som utmärkande drag. Men Palme fick den rollen på grund av att han ingick i breda opinionsströmmar och då inte minst med säte i USA. Det var inte någon tillfällighet att Palme anknöt till personer som den amerikanske forskaren Jonathan Schell och boken The fate of the earth; de var båda del av samma internationella rörelse. Första maj 1982 varnade han för konsekvenserna av bomben. Resultatet skulle – med Schells ord – bli människoartens utplåning och ett ”samhälle av gräs och insekter”. Vid ett tal i FN i samband med organisationens 40-årsjubileum hösten 1985 lanserade Palme nya idéer. Små stater som undertecknat icke-spridningsavtalet borde ha rätt att kräva av kärnvapenmakterna totalt provstopp och nedrustning. Det borde fattas en internationell lag som förbjöd kärnvapen.

På bortaplan tog sig utrikespolitiken stora friheter, men på hemmaplan stod Palme också för en grundläggande kontinuitet i hanteringen av det som var det grundläggande svenska dilemmat: mellan å ena sidan hemhörigheten i de västliga demokratierna och å andra sidan hotet från Sovjetunionen. Problemet var att distansen till den rätta sidan ökade och att det blev fult att tänka längre än till neutraliteten. Fredspolitiken innebar ett direkt stöd för den onda sidan – samtidigt som försvaret rustades ned och återförsäkringen sattes under press.

I den nya tid med förhöjd spänning som kom med 1980-talet lät ekot från Östen Undén allt falskare. Utrikesminister Bodström förstamajtalade 1983 och deklarerade att ”vi ställer inte upp i den ideologiska krigföringen som pågår mellan öst och väst”. Året efter kritiserade Palme moderaterna för att ge intryck av att vilja befria öststaterna från deras samhällssystem. Det ville inte Palme verka för: Sverige var ”ett litet land”.

*För noter se Olof Palme – Med verkligheten som fiende.

Read More

SÅ HANTERADE PALME UBÅTSKRÄNKNINGARNA

By: admin
27-10-2014
Försvarsmakten, Olof Palme, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik, Svenska historia

Ubåtskrisen, s 401-409 i Olof Palme – Med verkligheten som fiende.

Den 27: oktober 1981 upptäcktes en strandsatt sovjetisk ubåt på ett skär i Gåsefjärden utanför Karlskrona. Sverige chockades trots att ubåtskränkningar var kända i militära kretsar sedan 1960-talet och en ubåt hade upptäckts och jagats vid Huvudskär i Stockholms södra skärgård hösten 1980. Med hjälp av turen hade nu en av skuggorna blivit synlig. Från sovjetisk sida hävdades att ubåt 137 kommit ur kurs på grund av fel på navigationsinstrumenten, men med tanke på platsen för grundstötningen var det osannolikt. Saken blev inte bättre av att den sannolikt var bestyckad med kärnvapen. Och inte heller när militären under de följande åren hittade nya skuggor.

Den borgerliga tvåpartiregeringen levererade en skarp protest efter ubåt 137:s grundstötning. Allt besöksutbyte avbröts. Socialdemokraterna stod på samma barrikad. Den 6:e november talade

Olof Palme på ett protestmöte på Sergels torg:

”Vi har samlats här för att med all kraft protestera mot den allvarliga sovjetiska kränkningen av svenskt terrortorium…Det är viktigt att Sverige med stor bestämdhet kunde avvisa denna kränkning. Det är också av utomordentligt stor vikt att vår protest och statsmakternas åtgärder bärs upp av en enig svensk folkopinion. Det finns ingen som helst anledning för oss att falla undan inför uppenbara kränkningar av vår rätt. Vi måste säga ifrån. Så har också skett. Vi har samlats här för att markera vår uppslutning kring den svenska neutralitetspolitiken.”*

Trots rapporterna om att kränkningarna inte upphörde tonades allvaret ned. I utrikesdebatten våren 1982 var ett genomgående tema att det inträffade var allvarligt, men inte så allvarligt att det förändrade Sveriges säkerhetspolitiska läge. Olof Palme framhöll för sin del – liksom han gjort på protestmötet på Sergels torg – att det inträffade visade hur viktigt det var att arbeta för en kärnvapenfri zon i Norden.

Det politiska läget komplicerades av att Sverige samtidigt förde förhandlingar med Sovjetunionen om gränsdragningen i Östersjön (ekonomiska zoner). Sverige hade hävdat mittlinjeprincipen, men i december 1981 hade tvåpartiregeringen Fälldin–Ullsten föreslagit att den skulle frångås. Sovjet krävde 75–25 i egen favör. Palme var för eftergifter och moderaterna mot. När det sedan blev offentligt att regeringen några månader efter ubåtskränkningen hade givit efter för sovjetiska krav protesterade moderaterna; detta var inte tiden för eftergifter.

Resultatet blev att regeringen återtog mittlinjeprincipen, något som även Palme slöt upp bakom. Det hindrade dock inte Palme från att senare anklaga moderaterna för att ha sökt strid i en nationellt viktig fråga.

Riktigt skarpt läge blev det först i samband med den omfattande ubåtsjakten i Hårsfjärden hösten 1982. Känslan av hot spred sig utanför kretsen av – som det tidigare uppfattats – alarmister i moderata samlingspartiet. Den nytillträdde statsministern Olof Palme hade alltså inte bara en ekonomisk kris att hantera, utan också en kris för rikets säkerhet.

Den 8:e oktober 1982 läste Palme upp regeringsförklaringen i riks- dagen. Inramningen var sinister. Det skedde samtidigt som marinen jagade ubåtar i Hårsfjärden. Palmes budskap var glasklart:

”Det svenska territoriet skall skyddas mot kränkningar med alla tillgängliga medel. Förtroendet för vår vilja och förmåga att bevara neutraliteten måste vidmakthållas. Det får varken skapas farhågor eller förväntningar om att Sverige ens under starkt yttre tryck skulle överge sin neutralitetspolitik.”

Senare underströk statsministern att regeringen hade mandat att beordra en sänkning av främmande ubåt i svenskt vatten. Men hotet bet inte. Kränkningarna fortsatte. I syfte att klarlägga vad och varför tillsattes den s k Ubåtsskyddskommissionen under ledning av den förre socialdemokratiske försvarsministern Sven Andersson och med bl a Carl Bildt som en av medlemmarna. När dess betänkande lades fram den 26:e april 1983 gick larmklockorna: utöver vad som begärts i direktiven hade kommissionen givit svar på frågan: vem?

Kommissionen diskuterade ett 60-tal undervattenskränkningar under perioden 1980-82 och konstaterade att frekvensen var i stigande. Alla nationalitetsbestämdes som till- hörande Sovjetunionen eller något annat Warszawapaktsland. Omfattande samordnade ubåtsoperationer beskrevs.

Utredningen pekade på tre motiv: militäroperativa motiv, underrättelsemotiv samt förberedelser för landsättning av spetsnazförband i syfte att genomföra sabotageaktioner. Rikets säkerhet var hotad. För att möta hotet och sätta stopp för kränkningarna var receptet ”egna militära resurser”. Utredningen föreslog även en ytterligare skärpning av IKFN-reglerna, något som regeringen fattade beslut om mars 1984 så att vapeninsats mot en kränkande ubåt kunde ske utan förvarning från den 1 juli 1984. Det var allvar. Stål mot stål.

Ubåtsskyddskommissionen bröt med traditionen av hysch- hysch och överslätning. Den hade arbetat på egen hand och utan vägledning från högsta politiska ort. Det märktes. Utpekandet av Sovjetunionen från en enig kommission var, som Anders Ferm uttryckt saken, ett politiskt faktum. Det omöjliggjorde för regeringen att ligga lågt. Den hade inget annat val än att skriva ut en skarp protest adresserad till Sovjetunionen. Allt annat skulle ha föranlett anklagelser om undergivenhet. På den presskonferens som Palme höll sedan Ubåtsskyddskommissionens rapport presenterats uttryckte han ett krav på att kränkningarna skulle upphöra:

”…vi förutsätter att regeringen i Sovjetunionen instruerar marinen att icke företa den här typen av kränkningar för det fall att marinen skulle sakna sådana instruktioner.”

Men han sköt också in sig på ovissheten. Han framhöll att det var oklart om Kreml var införstådd med kränkningarna, som han beskrev som något slags spioneri, men att det också var oklart. Någon månad senare betonade Palme att kommissionen inte funnit några politiska motiv och att den militära motivbilden inte nödvändigtvis innefattade Sverige. Statsministern var konfunderad:

”Allting är dessvärre spekulationer, för det hela är ju alldeles obegripligt.”

Samtidigt låg fredspolitiken fast. I ett förstamajtal 1983 framhöll utrikesminister Lennart Bodström:

”Vår skarpa reaktion på intrången i den svenska skärgården innebär inte att vårt arbete för avspänning, nedrustning och fred nu kommer att mattas…Vårt viktiga arbete för att skapa en kärnvapenfri zon i Norden kommer att föras vidare utan att de senaste avslöjandena får lägga hinder i vägen.”

Försvarsminister Anders Thunborg slog i juni 1983 fast att den utrikespolitiska stabiliteten i Norden består och kritiserade karikatyrer av andra länder eller ideologiska korståg. Sådant hörde inte hemma i svensk säkerhetspolitik eller i en debatt om hur Sverige skall göra om det blir krig i Europa. Slutsatsen var att i:

”…tider av växande spänning måste vi tala mer – inte mindre – med varandra.”

Alltså: diplomati parad med en öppen attityd i förhållande till Sovjetunionen. På våren 1984 gick utrikesminister Bodström ytterligare ett par steg genom att hävda att Sovjetunionen bara hade vänskapligt intresse för Sverige. När Palme tillfrågades om saken i en TV-intervju i maj 1984 framhöll han emellertid att Sovjetunionen också kunde ha andra intressen:

”De kan ha militära ambitioner som har att göra framför allt med deras motsättning till den andra supermakten.”

Palme kunde därmed tyckas ge Sovjetkritikerna ett köttben, men i realiteten behöll han det för egen del. Det han sade var att kränkningarna egentligen inte berörde Sverige, och därmed inte heller Sveriges relationer till Sovjetunionen. Däremot gav kränkningarna ytterligare tyngd åt kraven på avspänning mellan supermakterna; den relation som ansågs motivera intresset för svenska vatten.

Hotbilden glattades. Försvarsminister Thunborg talade våren 1983 om utländska ubåtar. Samma vår bortförklarade statsministern att Arbatov kallat neutralitetspolitiken naiv och att protester inte skulle hindra Sovjet från att fortsätta kränka svenska vatten. Luleå, Härnösand, Hudiksvall, Söderhamn, Sundsvall, Oxelösund och Töre. Ubåtsjakten gick som följetong under sommaren 1983. Men när ÖB Lennart Ljung hösten 1983 redovisade skörden (180 observationer varav 20-40 klassificerades som säker ubåt) tolkades detta av försvarsministern som att Sverige sannolikt blivit utsatt för kränkningar.

 

Regeringen distanserade sig från militären genom att systematiskt tala om rapporterna som allvarliga, inte kränkningarna. I en rapport den 20 december 1983 redovisade ÖB 63 kränkningarunder det gångna året mot 52 året innan och i den följande slutanalysen betecknades 25 som säkra. Men i utrikesdeklarationen den 21 mars 1984 drog Bodström militärens säkerhet i tvivelsmål genom att tala om iakttagelser som vederbörande myndigheter inte kunnat utesluta var kränkningar. Rapporten för 1984 som ÖB överlämnade i januari 1985 avfärdades av försvarsministern med att den innehöll så osäkra element.

 

Medan Ubåtsskyddskommissionen hade pekat ut Sovjetunionen som aggressor valde Palme alltså att tona ned den öppna konflikten. Det var ett sätt att ta udden av offentligheten och återföra frågan till det politiska manövrerandets skuggvärld.

 

I den protestnot som den sovjetiske ambassadören Boris Pankin hade fått hämta hos statsministern våren 1983 gick den politiska ledningen i Kreml fri, men den förutsatte samtidigt att militären skulle beordras att upphöra med kränkningarna. Noten talade om mer resurser till försvaret och att det kränkande landet fick bära konsekvenserna av ett ingripande (d v s sänkt ubåt). Allt inbakat i viljan att verka för fred, lugn och stabilitet i Norden (d v s Sverige skulle inte göra avsteg från neutraliteten). Enligt samtalsuppteckningar var Palme till och med skarpare i sin muntliga framställning än vad noten hade krävt.

 

Det sovjetiska svaret blev att beteckna noten som en ovänlig handling, avfärda kommissionens slutsatser som obevisade påståenden samt kräva en ny undersökning. Palme uttalade sitt missnöje med svaret, men ville ändå tolka det som att kränkningarna skulle upphöra. Något medgivande sade han sig inte ha räknat med, men han hade via ambassadör Pankin begärt att få löften om att Sovjetunionen skulle respektera Sverige: gränserna och neutraliteten.

 

Vid ett möte i utrikesnämnden den 16 september 1983 meddelade Palme att den högsta politiska och militära ledningen i Sovjetunionen nåtts av det svenska budskapet och att svaret var att det inte skett några kränkningar efter ubåt 137. I en DN-intervju senare under hösten 1983 anspelade han på detta genom att säga sig ha fått positiva signaler om en vilja att respektera våra stånd- punkter. Han var inte hundraprocentigt säker att det förekom några kränkningar, men han kunde inte heller säga att det hade upphört:

 

”Så småningom skapas väl klarhet.”

 

Intrycket av personlig diplomatisk framgång befästes genom det möte som ägde rum med utrikesminister Andrej Gromyko i samband med Europeiska säkerhetskonferensens möte i Stockholm i januari 1984. Palme framställde det som ett genombrott. Gromyko hade försäkrat att Sovjetunionen respekterade Sveriges territoriella integritet. Sovjet skulle inte kränka Sveriges gränser. Palme betonade att man från sovjetisk sida aldrig tidigare gjort några sådana utfästelser:

 

”Vi tar fasta på det. Sedan får vi se vad som händer.”

 

I Palmes framställning kunde det verka som om Gromyko varit på defensiven och att ubåtskrisen skulle vara löst. I själva verket visade det sig sedan att Gromyko hade talat stormaktsspråk med den svenske statsministern. Statsministern blev uppläxad. Palme hade inte gjort nog för att förbättra förbindelserna. Det existerade inte några reella problem mellan länderna. Sovjet hade inte någon anledning att kränka och därmed fanns det inget mer att prata om i fråga om ubåtskränkningarna. Den sovjetiske utrikesministern uttryckte också sitt missnöje med att Palme inte värvat tillräckligt många anhängare till en kärnvapenfri zon.

 

Palme hade för sin del varken tagit upp Hårsfjärden eller den svenska protesten. I stället hade han framhållit att inget land hade utpekats som kränkare. Men Palme hade också konstaterat att fortsatta kränkningar var oförenliga med den svenska neutraliteten och betonat att förr eller senare skulle försvaret tvinga upp en utländsk ubåt. Palme hade således varit eftergiven om det förflutna, men ståndaktig inför framtiden.

 

Hur ska detta förstås? Palmes agerande blir begripligt mot bakgrund av ett antagande om att Sovjetunionen inte längre skickade in ubåtar i svenska vatten. Försvarsminister Thunborg var inte helt säker på att kränkningarna verkligen inträffat. Utrikesminister Bodström var mer än skeptisk och Palmes närmaste rådgivare Anders Ferm raljerade över militärens ubåtsjakt. Ingvar Carlsson har senare skrivit om ubåtar i syne. Och Pierre Schori har beskrivit ubåt 137:s intrång i termer av irrfärder. KU:ordföranden – och kommissionsmedlemmen – Olle Svensson noterade i sin dagbok den 3 juni 1983:

 

”Sanningen är som Sven Andersson påpekat för mig att Bodström och Schori aldrig trott på vår rapport.”

 

Enligt Thage G Peterson var Palmes kritik av Sovjetunionen mest ett spel för gallerierna. Han hade ifrågasatt Ubåtsskyddskommissionens bevisföring och skällt ut dess ordförande Sven Andersson för att ha pekat ut Sovjetunionen. Efter den resultatlösa ubåtsjakten utanför Sundsvall från slutet av april och under hela maj 1983 var Palmes uppfattning klar. Till Peterson sade han:

 

”Vi har helt enkelt blivit förda bakom ljuset. Lurade.”

 

Och en tid efter Bodströmaffären sade han till Peterson att Bodström hade haft rätt, men:

 

”De borgerliga utnyttjade att jag var bunden till händer och fötter i själva sakfrågan.”

 

En rimlig tolkning av dessa uttalanden – och i ljuset av hur regeringen faktiskt agerade – är att ubåtskrisen för Palmes del i praktiken var över hösten 1983. I alla fall vad Sovjetunionen anbelangade. Det som officiellt fällde avgörandet för en normalisering av förbindelserna var att ingen nationalitetsbestämning kunde göras. Utrikesminister Bodström talade om återupprättande av normala relationer. Statssekreterare Carl Johan Åberg talade för sin del om att regeringen dragit ett streck över ubåtskränkningarna. Under pågående ubåtsjakt utanför Karlskrona i mars 1984 inbjöds den sovjetiske jordbruksministern till Sverige. Planer lades för ett statsministerbesök i Moskva 1986.

 

I den meningen var det husbondens röst – och hur skulle det ha kunnat vara annorlunda? – som talade vid den middag som Lennart Bodström gav den 29 januari 1985 för en utvald skara journalister. Utrikesministern hävdade att det inte förekommit några kränkningar efter Hårsfjärden, att Sovjetunionen inte hade några skäl att skicka in ubåtar och att UD saknade anledning att ägna sig åt saken. Middagspratet ledde till att de borgerliga partierna riktade misstroendeförklaring mot Bodström. Palme försvarade sin minister.

 

Och visst, om det inte fanns något konkret hot var bilateralt samarbete och internationell avspänning de naturliga stegen för att demonstrera neutralitetens trovärdighet. Inte göra något utmanande. Det bästa Palme kunde göra var att sitta still i båten. Med det motsatta antagandet – som hans kritiker utgick från – var svaret det motsatta. Neutralitetens trovärdighet krävde att Sverige tydligt visade att kränkningar inte accepterades. De naturliga stegen var då i stället att kyla ned relationerna med Sovjetunionen och satsa på försvaret.

*För noter hänvisas till Olof Palme – Med verkligheten som fiende.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.