Peter Weiderud är ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet, som Broderskapsrörelsen numera lite mer modernt kallar sig. Men allt är inte lika nytt. I en postning på Solidaritetsbloggen (28/8) skriver Weiderud kritiskt om Sverige och Nato. Han avslutar med orden:

”Det var trots allt militärallianser som blev omoderna vid det kalla krigets slut. Inte frihet från dessa.”

Putin applåderar glad och förnöjd. Allt som försvagar Nato är välkommet i Kreml. Vilken frihet de skulle ge om militäralliansen Nato inte fanns!

I själva verket kan vi skatta oss lyckliga över att Nato fortlever – och än mer gör man det förstås i Rysslands grannländer i det forna Sovjetunionen. I krigets Europa har Nato samlat sig bättre än EU när det gäller att mota Putin i grind. Vid toppmötet i Wales tog Nato ytterligare några steg vidare genom inrättandet av en roterande spjutspetsstyrka i syfte att i första hand verka avhållande i Baltikum och Polen. En mindre grupp länder ska dessutom bilda en egen snabbinsatsstyrka. Tröskeln höjs.

Budskapet från Nato var glasklart till Putinland: håll tassarna borta från våra medlemmar.

På sikt är också viktigt med ambitionen att få upp medlemmarnas försvarsbudgetar till två procent av BNI.

I Försvarsberedningens rapport Vägval i en globaliserad värld betonas vikten av att Nato bevarar ”förtroendet för de kollektiva säkerhetsgarantierna”. Man pekar också på att utvidgningen av Nato har gynnat säkerheten i Europa, inklusive Sverige och vårt närområde.

Det konstateras vidare att ”Nato är den enda organisation som har en utvecklad förmåga för ledning och genomförande av krävande militära insatser i Europa och globalt.”

Försvarsberedningen slog dessutom fast att samarbetet med Nato har avgörande betydelse för att det svenska försvaret ska klara sina uppgifter.

I Wales inbjöds fem partnerländer till ett fördjupat samarbete. Sverige är ett av dem. Finland ett annat. Både Sverige och Finland har tidigare anslutit till Natos snabbinsatsstyrka (NRF) och på toppmötet tecknade både länderna värdlandsstödavtal (HNS) med Nato som ska skapa bättre möjligheter att ge och ta emot hjälp. Det tätar till säkerhetsluckor i Östersjöområdet.

Det som sker är en naturlig följd av den rådande svenska säkerhetsdoktrinen och den eskalerande försämringen av läget. I den ensidiga Solidaritetsförklaring från 1999 är – till skillnad från tidigare – grundpremissen att Sverige inte klarar sig på egen hand. Som tillståndet i ”enveckasförsvaret” indikerar är det mer sant det borde vara.

I ett krisläge ska Sverige kunna ge och ta emot hjälp. Även militär. Det sägs också i klartext att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt.

Allianseregeringen har – med stöd av S – fördjupat samarbetet med Nato. Det är bra men det hade förstås varit ännu bättre om Fredrik Reinfeldt aktivt verkat för medlemskap. Visserligen har Sverige beskrivits som de facto-medlem men likväl är vi inte med. Det är förstås skillnad och inte bara när det gäller Natos säkerhetsgaranti.

Vad som kommer att hända efter riksdagsvalet om Alliansen ersätts med en rödgrön regering – eller till och med en rödgrönrosa – växer upp till ett stort frågetecken i en orolig tid.

Mp och V säger nej till höjda försvarsanslag. Feministiskt initiativ vill för hen del minska försvarsanslaget med 25 procent. Särskilt V och Fi skulle helst slippa Nato. På de grönas hemsida finns inte några militära hot att bekymra sig för. Och så här reagerade Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Hans Linde på kriget i Europa (uttalande 27/3):

”Det tog inte många minuter efter att Ryssland gått in i Krim förrän svenska högerkrafter började tala högröstat om att öka försvarsanslagen, öka den militära närvaron på Gotland och Natomedlemskap. Det är ingen seriös försvarspolitik.”

Weiderud är kritisk mot värdlandsavtalet som kan uppfattas som att Sverige lägger om kurs som en följd av Rysslands krig mot Ukraina (ja, Weiderud kallar förstås kriget för Ukrainakrisen):

”Det saknar dels grund, eftersom detta i sig inte innebär något ökat hot mot Sverige, dels kan det felaktigt ge bilden av att Sverige gör militär armkrok med Nato och vilket underminerar våra möjligheter till ett självständigt agerande i risken för en tilltagande spänning mellan Ryssland och Nato.”

I Broderskaparnas värld innebär den militära alliansfriheten att vi själva ”tar fullt ansvar” för rätten till självförsvar. Det vill säga tvärtemot vad Solidaritetsförklaring – som även S står bakom – alltså innebär.

Särskilt V och Fi skulle helst slippa Nato. Inom socialdemokratin finns det gott om eftersläntrare som dröjer sig kvar i drömmar om Palmes neutralism, dissar Nato och men gillar antiamerikanismen desto bättre.

För övrigt ska det väl nämnas att Sverigedemokraterna trampar i gammal terräng med kravet på att Sverige ska vara neutralt och alliansfritt. Som under kalla kriget, alltså. Fast då hade förstås Sverige en hemlig allians med Nato-länder – nu är den öppen.

Putin myser.

Gästledare i Svenska Dagbladet 11/9 2014.

Det är ju inte varje dag som det finns skäl att ge en blomma till försvarsminister, skrev jag i en ledare förra hösten. Skälet var att Enström hade brutit den moderata tystnadsplikten och sagt som det är: ”För oss som moderater är ett nästa naturligt steg i utvecklingen ett Nato-medlemskap.”

Det ingav hopp om att Reinfeldt och Borg bestämt sig för en mer offensiv hållning. När jag läser Ann-Sofie Dahls nya bok ”Du gamla Du fria – Moderat utrikespolitik från Högerparti till Alliansregering” (Medströms förlag) vissnade blomman påtagligt. Enström var mer av ett eko.

Redan i en partimotion från 1997 slog M fast att medlemskap är en ”naturlig fortsättning”. Skillnaden är att moderaterna då var drivande. Två år tidigare hade Moderaterna lämnat Försvarsberedningen, eftersom S inte ville gå på en förutsättningslös prövning av alliansfriheten. Numera är det S-linjen som gäller.

Socialdemokraterna avvisar för sin del en för- och nackdelsutredning eftersom man ändå inte kommer att ändra ståndpunkt. Ibland hänvisas också till att en sådan inte behövs eftersom frågan om medlemskap inte är aktuell. Mona Sahlin slog för sin del fast att allt annat var att föredra framför medlemskap i Nato. Stefan Löfven vill helst inte säga något alls om Sverige och Nato. En svensk tiger.

Det är krig i Europa. Rysslands militära aggression blir huvudfråga på Nato:s toppmöte som inleds i morgon i Cardiff – och mer precist vad som ska göras för att dämma för Putin. Nato är ju det enda militära verktyget i Europa för att göra detta. Beslut om stärkt försvar för ökad säkerhet i Östersjöområdet kommer att fattas.

Som medlem skulle Sverige i morgon vara med om att bestämma planer som vi i allra högsta grad påverkas av. Nu står vi – trots status som en första klassens partner – utanför. Saken blir inte bättre av att Fredrik Reinfeldt inte finns på plats på The Celtic Manor Resort, utan väljer att valspurta. I detta ligger onekligen en viss symbolik.

Visst är det kommande värdlandsavtalet (HNS) ytterligare ett positivt steg närmare Nato. I Cardiff får Sverige dessutom tillsammans med fyra andra stater en formell och reell särställning bland partnerländerna. Att det dessutom sker i samförstånd med Socialdemokraterna är bra för landet (fast Löfven är säkerligen lättad över att besluten inte ska tas i en eventuell rödgrön regering med Natofobikerna i V, MP och vänster-S).

Ändå är det ett underbetyg för politik i Sverige att vi inte ingår i en krets av stater som vi delar värderingsgrund med – på samma sätt som med FN och EU.

Och så förstås det som är kärnan. Ett svenskt (och finländskt) medlemskap skulle bidra till ökad stabilitet och säkerhet i Östersjöområdet. Försvaret skulle kunna organiseras på ett smartare sätt och Sverige skulle omfattas av Nato:s säkerhetsgaranti.

I stället får vi förlita oss på Sveriges ensidigt utfärdade Solidaritetsförklaring: Hoppas-på-det-bästa-doktrinen.

GÄSTLEDARE I SVENSKA DAGBLADET 3/9 2014.

Häromveckan bjöd Carl Bildt och Anders Borg på en grand tour längs eländesvägen: Ukraina, Irak, Syrien och varningar för hur världsekonomin skulle utvecklas. Reaktionen från oppositionen blev förgrymmat tal om skrämselpropaganda. AB:s ledarredaktion (24/8) menade att M var rökta och ”måste därför få debatten att handla om det diffusa ting som är ’förtroende’”. Budskapet är att väljarna inte ska bekymra sig för de rödgrönas förmåga att styra skutan säkert på stormigt hav. Alltså: Glöm det där med Alliansens erfarenhet av att regera i kris! Glöm det där med att Alliansen har jobbat åtta år i EU! Och så vidare.

Men är det verkligen så enkelt att väljarna bara ska bortse från regeringsduglighet? För att ta det mest närliggande; det är krig i Europa.

Allvaret understryks av att Putin nu har trappat upp invasionen av Ukraina genom att öppna en tredje front, sannolikt för att minska Kievs militära tryck på separatisterna i Donetsk och Luhansk. Dessutom blir det allt mer uppenbart att reguljära ryska trupper är inblandade i striderna i Ukraina. Kriget går in i en ny fas och ingen kan på förhand avskriva spridningsrisken.