Claes Arvidsson

Archive
Nato

Russlands gjenopprettede stolthet

By: admin
22-01-2016
Försvarsmakten, Mänskliga fri- och rättigheter, Nato, Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina

Putins nye sikkerhetsstrategi skal gjenopprette Russland som stormakt, noe som nødvendigvis innebærer rivalisering med USA. Putin vil gjerne samarbeide, men det skal være på hans betingelser.

I passende tid før jul kom det ut en bok på 400 sider med Putins mest minneverdige ord. De er profetiske, i følge den Kreml-sponsede ungdomsorganisasjonen Set. Det er også lett å kjøpe mugger, almanakker og t-skjorter med Putin på. Han er også ”kjent fra TV”. Personkulten pågår. Det å klippe sammen tullefotografier med kjendiser – med Putin som vanlig memeobjekt – er blitt forbudt.

Den autonome delrepublikken Komi er en del av Barentsregionen. Der har man brent bøker som anses uforenlige med russisk historie og ideologi, f.eks. om fransk surrealisme. Den demokratifremmende Soros-stiftelsen som har stått bak utgivningen, måtte i fjor i praksis stenge i Russland. Den ble ansett som en trussel mot det konstitusjonelle systemet og den indre sikkerheten.

På andre hold innvies museer og minnesmerker over Stalin – i versjonen den store lederen som under den andre verdenskrigen sto imot Vesten og forsvarte russiske nasjonale interesser. Det praktiske håndteres av det Militærhistoriske selskapet, men det er Kulturdepartementet som har det overordnede ansvaret. Menneskerettighetsorganisasjonen Memorial, som lenge har kjempet for å dokumentere Stalin-terroren, har derimot blitt bannlyst som ”utenlandsk agent”.

På andre fronter skjer det også mye med samfunnsånden. For eksempel ble det i høst gjenomført en månedslang sivilforsvarsøvelse som oppgis å ha omfattet 50 millioner russere. Bunkers fra den kalde krigens dager renoveres, og ambisjonen er at alle skal kunne få beskyttelse i tilfelle et atomangrep fra USA. Putin har krevd at det startes masseproduksjon av gassmasker.

I et intervju nylig i den tyske avisen Bild anklaget Vladimir Putin Vesten for at de etter den kalde krigens slutt har brutt hva han mener er et løfte om ikke å utvide Nato i retning Russland. (Annekteringen av Krim var derimot helt legitim). Utviklingen i Europa etter den kalde krigens slutt burde i stedet ha blitt preget av det som i praksis kan beskrives som russisk-amerikansk jevnlikhet, et svekket Nato og innflytelsessfærer. Russlands tabbe var, ifølge Putin, at man ikke allerede da ble styrt av egne nasjonale interesser.

Det gjør Russland desto mer nå – med fast forankring i 1800-tallets imperialistiske forestillingsverden og gjenværende fantomsmerter etter Sovjetunionens supermaktsrolle.

Nygammel sikkerhetsstrategi
I den nye nasjonale sikkerhetsstrategien som ble innført ved årsskiftet fremtrer Russland som samarbeidsinnrettet i spørsmålet om internasjonal politikk og løsningen av internasjonale konflikter. Det er positivt at man vil samarbeide med USA og Nato. Den gode viljen er dog begrenset til at samarbeidet skal skje på Russlands betingelser.

Sikkerhetsstrategien avspeiler fundamentale forhold i Putins politikk og det underliggende synet på verden: Å søke bekreftelse som stormakt og kreve lederskap.

På den ene siden handler det om viljen til å få den rolle som verdensmakt som man mener er legitim og selvsagt. Og det slås fast at Russland allerede har blitt en viktigere spiller på den internasjonale arenaen. Budskapet innad er at Putin har oppfylt løftet om gjenopprettet nasjonal stolthet. Utad handler det om å vise styrke.

På den andre siden understrekes det at når Russland med sin uavhengige politikk blir sterkere, leder dette til økt konflikt med USA. Feilen er USAs, som vil beholde sin dominante rolle i verdensspolitikken. Til trusselbildet legges det til at det politiske, økonomiske, militære og mediedrevne presset på Russland forventes å øke.

Skylden for Ukraina legges på USA og EU, ved at de skal ha understøttet et statskupp, noe som i sin tur ledet til indre splittelse og en militær konflikt. At stater i det ”nære utlandet” har valgt Nato som sikkerhetspolitisk løsning, inngår i trusselbildet. Like fantasifull er påstanden om at USA bygger opp kapasitet for biologisk krigføring i land som grenser til Russland.

At Russland, mot denne bakgrunnen, kommer til å nøye seg med å fryse krigen i Ukraina er langt fra sikkert. Viljen til å bestemme i ”sin” interessesfære har ikke blitt endret.

På tross av at den militære intervensjonen til fordel for Assad-regimet i Damaskus er det siste eksemplet på Russlands rolle som stormakt, tas Syria merkelig nok ikke opp i dokumentet, men det gjør ISs fremferd. IS er selvsagt også Vestens feil.

Kringsatt av fiender
Fra Kreml hamres det inn at USA og deres allierte vil omringe og avskjære Russland, noe som skaper en stemning av trussel og forestående krig. Det sies intet om at Russland etter Sovjetunionens oppløsning har fått medlemskap i de internasjonale organisasjoner som man ville tilhøre, all fra G7 og WTO til Nato-Russlandsrådet.

I trusselbildet inngår at den indre sikkerheten trues av Vesten, terrorisme og ekstremisme. Nasjonal enighet betones, og da ikke minst gjennom å løfte frem betydningen av å bevare det som beskrives som tradisjonelle russiske verdier (åndelighet, fedrelandskjærlighet, historien etc). Det kan ses som et signal om beredskap for økt undertrykkelse foran parlamentsvalget i år og presidentvalget i 2018.

Fremtidsbildene preges av harde økonomiske bud nå, men også av en lysende fremtid med en blomstrende økonomi og store sosiale satsninger – med den underliggende tanken at dette er mulig dersom Russland står fast og samlet bak Vladimir Putin. Hvordan det hele skal foregå forblir usagt, men rustningsindustrien pleier å pekes ut som lokomotivet i moderniseringsprosessen.

Akkurat nå er dog den russiske økonomien i krise og prognosene for oljeprisen gjør at statsfinansene fortsatt kommer til å være under press. Så langt som mulig beskyttes den sosiale sektoren fra budsjettkutt. Om det ikke er nok til at Onkel Vova kan sitte fredfullt, skaper den fremgangsrike rustningspolitikken økt internasjonalt handlingsrom for nye overraskelser. Putins lederskap er jo stadig mer forankret i karisma, med dens politiske dramaturgi og krav på ”action”.

Det er gode grunner til å kjennes seg urolig.

Trylleformularer funker ikke
Hvordan skal vi så forholde oss til Russland? Fortsette å invitere til inkluderende prosjekter som baseres på en idé om verdifellesskap, i håp om at Kreml til slutt skal forstå sitt eget beste? Det har ikke fungert tidligere og det vil nok ikke skje nå heller. Det går ikke an å trylle bort Putinsystemet.

Dette utelukker ikke muligheten for et illusjonsløst praktisk samarbeid der dette er mulig og passende.

Russland har gjennom det militære eventyret i Syria trengt seg inn i varmen igjen. Syria – borgerkrig, terrorisme og flyktingkrise – er samtidig et russisk kort i ”forhandlingene” om Ukraina og de økonomiske sanksjonene.

Samarbeid på Putins betingelser? Det ville egentlig være det samme som å gi opp.

Publicerad på minervanett 21 januari 2016 i översättning av Jan Arild Snoen.

Read More

Nya ryska strategin bygger på handling

By: admin
16-01-2016
FN, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina

Sedan årsskiftet har Ryssland en nygammal nationell säkerhetsstrategi som enligt plan ersätter versionen från 2009. Utrikespolitiken beskrivs som öppen, rationell och pragmatisk. Ryssland är samarbetsinriktat när det gäller internationell politik och lösandet av internationella konflikter. Inte minst är det positivt att Ryssland vill samarbeta med USA och Nato.

Det är så den goda bilden av Putinland paketeras för inhemsk och utländsk publik. Verkligheten är dystrare. Den goda viljan är begränsad till att samarbetet ska ske på Rysslands villkor.

Strategin är inte särskilt konkret, men avspeglar två grundelement i Putins politik och den bakomliggande synen på världen: sökandet efter bekräftelse som stormakt och anspråket på ledarskap.

Å ena sidan handlar det om viljan att få en som man menar legitim och självklar roll som världsmakt. Det är aspirationen. Det slås också fast att Ryssland redan blivit en viktigare spelare i den globala politiken. Budskapet inåt är att Putin uppfyller löftet om återupprättad nationell stolthet. Utåt handlar det om att projicera styrka.

Dokumentet bekräftar den politik som redan förs genom kriget mot Ukraina och den militära interventionen till förmån för Assad-regimen i Syrien. Detsamma gäller i form av återkommande verbala och militära maktdemonstrationer till exempel i förhållande till Sverige. Mer av samma vara är att vänta.

Å andra sidan bärs säkerhetsstrategin upp av föreställningen att ett starkare Ryssland med en oberoende politik leder till ökad konflikt. Problemet som utmålas är att USA och dess allierade vill behålla sin dominanta roll i världspolitiken. Till hotbilden läggs att den politiska, ekonomiska, militära och informationsburna pressen på Ryssland förväntas att öka.

Kriget i Syrien tas märkligt nog inte upp men väl IS framfart, som är västs fel. Skulden för Ukraina-kriget läggs på USA och EU för att ha understött en statskupp, något som i sin tur ledde till inre split och en militär konflikt. Det är alltså samma gamla film som rullas, trots Putins skryt om Kriminvasionen och öppenhet om ryska soldater i östra Ukraina.

Att stater i det ”nära utlandet” har valt Nato som säkerhetspolitisk lösning hänförs i vanlig ordning till hotbilden. Lika fantasifulla är påståendena om att USA bygger upp kapacitet för biologisk krigföring i flera av Rysslands grannländer.

Att Ryssland mot den här bakgrunden kommer att nöja sig med att frysa läget i Ukraina är långt ifrån säkert. Kremls vilja att bestämma i ”sin” intressesfär har inte ändrats. Utrustning och soldater tillförs. Ett återuppblossat krig är bara ett Da bort.

Den verklighetsbild som kolporteras är att USA och dess allierade vill inringa och avskära Ryssland. Det sägs alltså inget om att Ryssland efter Sovjetunionens upplösning har fått tillträde till de internationella organisationer som man har velat klubba med – alltifrån G7 och WTO till Nato-Rysslandsrådet. Samtidigt pågår en egenvald process där Kreml väljer att avskärma Ryssland från omvärlden, till exempel genom den mot den egna konstitutionen stridande lagen om att konstitutionsdomstolen kan besluta att domar i Europadomstolen inte ska följas.

Kreml vill gjuta in en stämning av hot och förestående krig i ryssarna, men inte bara det. Den inre säkerheten hotas av väst, terrorism och extremism. Nationell enighet betonas inte minst genom att lyfta fram bevarandet av det som beskrivs som traditionella ryska värden (andlighet, fosterlandskärlek, historien etc). Det öppnar för ännu hårdare tag mot oppositionella och människorättsorganisationer inför parlamentsvalen i år och presidentvalet 2018.

Framtidsbilden präglas av hårda bud men också av en ljusnande framtid med en blomstrande ekonomi och stora sociala satsningar – med den underliggande tanken att det är möjligt endast om Ryssland står fast enat bakom Vladimir Putin. Hur detta lyckotillstånd ska uppnås framgår inte men försvarsmaterielindustrin har utpekats som loket i moderniseringen av ekonomin.

I nuläget är dock den ryska ekonomin i kris. I görligaste mån skyddas den sociala sektorn från budgetnedskärningar. Om inte det räcker för att regimen ska kunna sitta i lugn och ro, ger den fortsatta rustningspolitiken ett ökat internationellt handlingsutrymme för nya överraskningar. Putins ledarskap har allt mer fått sin grund i karisma med dess politiska dramaturgi och krav på handling.

Och det kan bli Baltikum nästa.

I Sverige bygger den röd-gröna försvarspolitiken på att öka den operativa förmåga som kan tas ut av befintliga resurser medan nya förmågor dröjer i tid. Säkerhetspolitiken står fast förankrad i allianslöshetens vi-hoppas-på-det bästa-doktrin. För lite försvar och avsaknaden av medlemskap i Nato gör oss illa rustade att bidra till säkerhet och stabilitet i Östersjöområdet.

Publicerad på ledarbloggen Säkerhetsrådet i Svenska Dagbladet 16 januari 2016.

Read More

Två frågor till Peter Hultqvist

By: admin
12-01-2016
Försvarsmakten, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik

Om försvarsminister Peter Hultqvist kan deklarera att det i händelse av ett anfall – eller annan aggression som faller under artikel 5 – från Putinland mot Sverige är säkrare att inte omfattas av Natos försvarsgaranti än att ha den försäkringen, så bör han göra det på Folk och Förvars Rikskonferens. Samma sak gäller utrikesminister Wallström, som redan i morgon i Sälen har möjlighet att försäkra svenska folket om fördelen med att inte vara medlem i Nato.

Alla fyra borgerliga allianspartierna anser att ett ja till svenskt Natomedlemskap gagnar rikets säkerhet. Regeringens säkerhetspolitiska alternativ – nej till medlemskap – är i stället att satsa på ”nätverksbyggande” med enskilda länder och grupper av länder, med EU, FN och Nato. Till saken hör förstås att ökad samverkan inte står i motsättning till medlemskap. Tvärtom.

Om Hultqvist – med handen på hjärtat – verkligen menar att ett oförpliktigande nätverk är ett tryggare alternativ än formella säkerhetsgarantier, så bör han göra det. För det är ju detta som medlemskapsfrågan ytterst handlar om – och om man verkligen menar vad man säger kan det inte vara så svårt att vara tydlig om konsekvenserna av den egna politiken. Alltså: Är Sverige säkrare utan Natos säkerhetsgaranti? Ja eller nej?

Wallström och Hultqvist manade i höstas allians-partierna att droppa frågan om Natomedlemskap för att i stället tillsammans med regeringen fokusera på genomförandet av försvarsbeslutet. Det skulle vara Sveriges bidrag till stabilitet och säkerhet i vår del av Europa.

Det ministrarna inte säger högt – men som har hörts desto tydligare från Moskva i form av verbala varningar och provocerande militärt uppträdande – är att Ryssland skulle reagera negativt på ett svenskt medlemskap. Kort sagt, hotbilden i Östersjöområdet skulle mörkna ytterligare och därför är det oklok politik att reta ett aggressivt Ryssland.

Men som betonas av en rad diplomater, militärer och forskare i en artikel på DN Debatt (7/1) om ”rysskräcken” bör säkerhetspolitiken inte utgå från vad Putin vill, utan från det som ligger i Sveriges intresse: ”Integrerad försvarsplanering och gemensam militär förmåga i Östersjöområdet, inom Natos ram och med Sverige och Finland som alliansmedlemmar, vore det bästa sättet att avskräcka alla former av aggression i detta område.” Alltså: Ska Putin få bestämma Sveriges säkerhetspolitiska vägval? Ja eller nej?

I Sälen förra året varnade försvarsministern kritiskt för att ”fly in i en Nato-diskussion”. Ett år senare har Hultqvist inte levererat på den ”hemläxa” som enligt honom i stället borde stå i fokus, nämligen uppbyggnaden av den svenska försvarsförmågan. Till försvarsförhandlingarna hade han med sig ett skambud. Riktigt så illa blev inte slutresultatet, men det blinkar rött när försvarsanslaget ändå minskar som andel av BNP.

I Peter Hultqvist har Socialdemokraterna en gedigen och politiskt kompetent försvarsminister, som jobbar med att täta den läckande ”bottenplattan” och fördjupar det internationella försvarssamarbetet. Bra. Men det goda är inte gott nog.

Gästledare i Svenska Dagbladet 9 januari 2016.

Read More

Vår oförmåga upphöjer världens mäktigaste

By: admin
28-12-2015
Försvarsmakten, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik

Utmärkelsen världens mäktigaste – enligt tidskriften Forbes – gick för andra året i rad till Vladimir Putin. Motiveringen är att Rysslands president kan göra det han vill och dessutom komma undan med det. Maktfullkomlighet på hemmaplan skapar handlingsfrihet, men motiveringen är också en påminnelse om att det är vår oförmåga att stå upp som gör Putin till en stor stark.

Visserligen är summan av väst ekonomiskt och militärt överlägset men Ryssland skjuter in sig på svaghet och sårbarhet, som man gör i krig. Det är typiskt att när Putin häromdagen för första gången erkände att det finns ryska soldater i Ukraina, har det i stort sett bara passerat.

På det hela taget kan man i Moskva vara hyggligt nöjd med årsredovisningen. Kriget mot Ukraina går bra. De öppna stridigheterna är på låg nivå, men tär på motståndaren och stjäl fokus från reformpolitiken. Det folkliga missnöjet växer när resultaten uteblir. Om allt går enligt de ryska ritningarna blir det också en uppgörelse som ger de båda egna folkrepublikerna i Donbass en autonom ställning och plats i parlamentet. Hoppet om ett lyckligt slut växer i Kreml.

I bilden ingår Ukrainatröttheten i väst. Annekteringen av Krim är i praktiken glömd. I EU finns det gott om medlemsröster som helst skulle ha velat sätta punkt för sanktionerna för länge sedan. Nu har dessutom Syrien blivit en outtalad faktor i spelet. Sett från Moskva kommer flykting- och migrationskrisen i EU som en extra bonus. Den tar kraft och resurser, ökar de centrifugala krafterna och stärker Putins stödtrupper. Framgångarna för Europas alla Marie Le Pen noteras glatt.

I Syrien har Putin återigen visat prov på dådkraft som ger dubbel utväxling i form av rysk stormaktsstatus och stöd för kompisen Assad. Ingen lösning är nu tänkbar utan rysk medverkan, och bakom koalitionsbyggandet mot IS kan ryskt flyg ägna sig åt att i huvudsak bomba grupper som strider mot Assad. Den militära interventionen har dessutom gett tillfälle både att demonstrera rysk militär förmåga på långdistans och skramla med kärnvapen.

Konflikten med Turkiet är ett streck i räkningen men kan i alla fall användas för att stärka hemmabilden av att Ryssland är omgivet av hotfulla fiender med USA i spetsen men inte viker ned sig – och inte minst för att pränta in att Vladimir Putin är Moder Rysslands räddare i nöden.

I en utställning som visades i Moskva och London i samband med presidentens födelsedag framställdes Putin som en mångkunnig hjälte. Han porträtterades som Alexander den store, Gandhi, Tor, Salvador Dali, Hulken och ytterligare 25 storheter. Som en kitschig kontrapunkt till personkulten hade det varit ganska kul, men utställningen var i själva verket en del av kulten.

Samtidigt håller Putinland, trots en dippande ekonomi, fast vid det storskaliga rustnings- och övningsprogrammet. Den militära förmågan växer. Maktprojiceringen fortsätter. Ett aggressivt Ryssland går alltmer sin egen väg.

Det kommer mera.

Gästledare i Svenska Dagbladet 19/12 2015.

Read More

Veien til selvmarginalisering

By: admin
16-12-2015
EU, Nato, Norge, Polen, Säkerhetspolitik

”Jag satt och spelte nykter och sur
Drottningens polska i Polen, g-dur;
Runt kring mig satt förståndiga män;
Den drack ett stop, ett halvstop drack den.
Men hur det var fatt,
Slog en av min hatt,
En ann sad’ åt mej:
Vad fan angå dej
Polens affärer?”

I Fredmans epistel nr. 45 reises det retoriske spørsmålet om Polens affærer virkelig angår oss, og det samme benektende ”svaret” er det mange som gir i dag. I virkeligheten er Polens affærer i høyeste grad noe som berører utviklingen i Europa – og dermed også Norge.

Best i klassen
”De siste 25 årene har vi igjen fått muligheten til å bestemme selv”, står det på en fortausutstilling i Warszawa om frigjøringen fra kommunismen. Samtidshistorien er påtagelig i gatebildet, med foto av pave Johannes Paulus II og Solidaritetsledaren Lech Walesa. At Polen viste veien til friheten har vært en del av ”varemerket”.

I 1989 ble det gjennomført halvfrie parlamentsvalg i Polen. Det var et slags mirakel etter et 1980-tall som hadde sett fødselen av den frie fagforeningsbevegelsen Solidaritet, streiker, unntakstilstand og til slutt rundebordssamtalen som åpnet for valget. Kommunistpartiet tapte som ventet valget, men uventet var det at man aksepterte resultatet. I Moskva gjorde Michail Gorbatsjov, som ble en slags tilbaketogets helt, det samme. Muren falt.

Polen – og andre befridde stater – kunne slå inn på veien fra grå sosialrealisme til europeisk modernitet. På den reisen har Polen hatt stillingen som ”best i klassen”, ikke minst de siste åtte regjeringsårene til den høyreliberale Borgerplattformen. Men etter to perioder ville velgerne i år ha noe annet.

Nå er det mer usikkert hvor landet er på vei.

Nye ansikter, men Kaczynski i baksetet
Først vant det nasjonalkonservative partiet Lov og rettferdig (PIS) presidentvalget i mai, og siden parlamentsvalget i oktober. Velgertrøtthet spilte en rolle, men også at ”fortellingen” om Polen ble endret fra fremgang til fokus på økonomisk ulikhet og et usikkert arbeidsmarked. PIS lokket også med EU-skepsis og fremmedfientlighet.

PIS gikk dessuten til valg med nye friske ansikter, men i partiet er det likevel som om tiden har stått stille. Bak president Andrzej Duda og statsminister Beata Szydlo står den gamle garden, og ikke minst partiets sterke mann, partileder Jaroslaw Kaczynski. I den forstand har den nye regjeringen overtatt der den forrige PIS-regjeringen brått sluttet i 2007. En forskjell er at Jaroslaw Kaczynski, som da var statsminister, nå ikke har noen formell maktposisjon, men styrer fra baksetet.

Politisering
I PIS liker man fremdeles konspirasjonsteorier (og særlig den om flykræsjet i 2010 i Smolensk, der den daværende presidenten, tvillingbror Lech Kaczynski, var blant dødsofrene) og liker ikke kompromisser. En annen likhet er viljen til å politisere statlige selskaper som skulle være forertningsmessig drevet, og institusjoner som skulle være politisk uavhengige.

Man er allerede mitt i en selvforskyldt politisk krise i form av en stillingskrig med Konstitusjonsdomstolen som dreier seg om utnevning av nye dommere. PIS forsvarer seg med å skylde på den forrige regjeringens manipulasjoner (og nei, det var ikke bare idyll tidligere). Men det sies også fra ledende partitalsmenn at formålet med å plassere egne folk i domstolen er å forhindre at den skal blokkere partiets politikk.

Et annet eksempel er at en som står Kaczynski nær er utnevnt som ny koordinator for sikkerhetstjenestene. Han ble i våres dømt til tre års fengsel for forbrytelser begått ved en anti-korrupsjonsenhet. Dommen hadde blitt påklaget, men før retten rakk å si sitt, benådet presidenten ham.

Kulturministeren har fått motvind for en uttales om et teaterstykke av Jelinek. Som politisk håndverk er det amatørmessig, men samtidig er det illustrerende for partiets verdikonservatisme. Det var det også i 2007 da man advarte om at Teletubbiene på barne-tv kunne være homosexproganda.

Denne starten har blitt beskrevet av kritikere som et slags statskupp. Det liberale Polens frontfigur og en av ”ridderne” rundt det runde bordet i 1989, sjefsredaktøren for Gazeta Wyborcza Adam Michnik, advarte for sin del i en tweet om at: ”Om noen lurer på hvordan Polen kan se ut når Kaczynski og Maciarewicz har makten, burde kikke på Russland under Putin.”

Så visst finnes det grunn til uro, noe som forsterkes av Kaczynskis beundring for Ungarns statsminister Viktor Orban og dermed dennes illiberale statsideal.

Sterk, men marginalisert stat
Polen behøvde politisk fornyelse av makten, men ikke dette. Under statsminister Donald Tusk – nå ordfører i Det europeiske råd – ble Polen et land å regne med i Europa. Dette i kraft av politisk stabilitet og sterk økonomisk vekst hjemme, i kombinasjon med en vilje til å være medspiller i EU (ikke minst med ”erkefienden” Tyskland), og en pådriverrolle i Nato.

PIS’ verdensbilde ser annerledes ut – ikke minst i forholdet til Brussel. Det føres demonstrasjonspolitikk, som å ta vekk EU-flagget som tidligere flankerte det polske ved regjeringens pressekonfarenser. Det er jo bare en fille, som en minister formulerte det. PIS betoner i stedet en sterk stat og nasjonal suverenitet.

Det finnes også usikkerhet omkring den polske forsvarspolitikken. Man har flagget en femti prosent økning i antall soldater, i kombinasjon med signaler om revurdering av innkjøp av avanserte våpensystemer, for eksempel Patriot fra USA. I stedet for en viktig forsterkning av Natos østflanke får vi – ja, det vet vi ikke.

PIS holdes oppe av en tradisjonell forestilling om Polens storhet og en mangel på respekt for denne. Og ja, Polen er et viktig land i Europa. Men uten en kraftig stigende lærekurve i partihovedkvarteret, er det selvmarginalisering som venter på bortebane, og økonomiske problemer hjemme. (Økte overføringer og senket pensjonsalder er ikke akkurat en politikk for fremtiden).

Og polarisering; helgens demonstrasjon i Warszawa mot regjeringen med opp mot 50 000 deltagere er bare en begynnelse.

For noen år siden traff jeg Lech Walesa i Gdansk og spurte om hans drømmer under kommunismen. Svaret ble at han aldri hadde trodd at han noen gang skulle få leve i et fritt land. Men ingen ting er umulig, tilføyde han.

I Europa i 2015 er det veldig mye som for noen år siden så ”umulig” ut, men som nå virker mulig. At det også gjelder en suksesshistorie som Polen er et dystert tegn i tiden.

Publicerad på minervanett 16/12 2015.

Read More

Sverige måste ställa upp kriget mot IS

By: admin
15-12-2015
Försvarsmakten, Nato, Säkerhetspolitik, Svensk politik

Efter terroristattackerna i Paris utlöste den franska regeringen artikel 42.7 i Lissabonfördraget som stadgar om stöd från EU:s medlemsländer ”med alla till buds stående medel”. Så vad ska Sverige göra? Försvarskolumnisten Skipper påminde i SvD häromdagen om den ensidiga svenska solidaritetsförklaringens långtgående förpliktelser med den underförstådda innebörden att dessa i gengäld ska leda till att Sverige får hjälp i händelse av elände.

Slutsatsen är att Sverige måste ställa upp – för vår egen säkerhets skull.

En avgörande svag punkt i den svenska solidaritetspolitiken är att det inte finns några garantier för att få hjälp, men också att den ”garanti” som Sverige ställer ut har ett viktigt förbehåll. Sverige förbehåller sig rätten att själv bestämma om stödet ska vara militärt eller inte. Samtidigt står det ställt utom allt tvivel att den säkerhetspolitiska kalkylen för svensk del bygger på förutsättningen att vi faktiskt får militär hjälp utifrån (jämför ”enveckasförsvaret” någon gång i framtiden).

Alltså: Sverige erbjuder ett kanske, men vi bygger vår egen säkerhet på förhoppningen att få militär hjälp. Därför är det av avgörande vikt att vid politiska vägskäl som när Frankrike begär fördragsenlig hjälp visa att Sverige är att lita på. Detta gäller dock i ännu högre grad USA:s vädjan om bistånd i den amerikanskledda koalitionens kamp mot IS, som kommit i form av ett brev till försvarsminister Peter Hultqvist från försvarsminister Ashton Carter.

Sveriges allianslösa politik stagas upp genom att utveckla det militära samarbetet med Finland och fördjupa integrationen med Nato, men inte minst genom att hårdsatsa på de bilaterala relationerna med USA.

Som försvarsminister Hultqvist formulerade saken i höstas i DN är regeringen av ”den uppfattningen att den transatlantiska länken är avgörande för Europas säkerhet och bör stärkas. Sveriges bilaterala samarbete med USA är viktigt och bör fördjupas. Det handlar om interoperabilitet, övning och utbildning, materielsamarbete, forskning och internationella operationer.”

Sammantaget ska Hultqvistpolitiken generera både ökad försvarsförmåga och stärka förhoppningarna om hjälp.

USA har å sin sida i skenet av Putinlands aggressiva politik uppgraderat sitt intresse för Norden och Baltikum. Inte minst gäller det Sverige som spelar en central roll för möjligheten att skydda Baltikum. Som Stefan Forss har pekat på är det mycket som tyder på att USA därvid går fram läggs två vägar, via Nato och via ett nationellt spår.

Här möts Sverige och USA i ett gemensamt intresse, som kan föra tankarna till en återuppstånden dold allians (som titeln på Mikael Holmströms bok om det hemliga militära samarbetet under kalla kriget).

Desto viktigare blir det därför att USA:s vädjan om bistånd får det svar som Sveriges säkerhet behöver.

Finland har redan svarat både oui och yes, men Sverige dröjer med besked. Regeringspartierna drar i olika riktning och dessutom är Wallström och Hultqvist oeniga. UD vill ge ett politiskt svar i form av löften om humanitärt bistånd och diplomati medan Försvarsdepartementet betonar vikten av ”militär substans” (utöver de 35 personer som Försvarsmakten redan har stationerade i norra Irak för att träna och ge råd till kurdiska peshmergaförband).

Det är bra att försvarsvännerna i Alliansen trycker på för militär substans i de samtal som pågår med regeringen. Det är viktigt att bidra i kampen mot IS, men svaret till Carter kan för USA:s del även ses som ett test på Sveriges vilja att inte bara räkna med hjälp utan också att beredvilligt ställa upp. I nöden prövas vännen. Ömsesidigt.

Men det finns ju inga pengar för fler internationella insatser, säger vän av “krona för krona”. Men den statsbudgetregeln är dumpad.

Just do it.

Publicerad på SvD-bloggen Säkerhetsrådet 15/12 2015.

Read More

Polsk förnyelse, fast åt fel håll

By: admin
12-12-2015
EU, Nato, Polen, Säkerhetspolitik

Det var som en installation. Allvarlig och blek stod hon på trottoaren, när jag i somras promenerade förbi presidentpalatset i Warszawa. Med en polsk fana i fast grepp utgjorde den medelåldriga damen hedersvakt bredvid en blomstergärd och ett inramat foto av Lech Kaczynski. Framför gruppen hade det formats ett kors av ljuslyktor i Polens rödvita färger.

Jag förstår sorgen men varför går man inte vidare, tänkte jag. Trots att Lag och rättvisa (PiS) i år vann presidentvalet i maj och parlamentsvalet i oktober med hjälp av nya fräscha ansikten (Andrzej Duda respektive Beata Szydlo), är det som om tiden stått stilla.

Flygkraschen i Smolensk 2010 var en nationell tragedi. Med på regeringsplanet – i luften för en minneshögtid för Katynmassakern 1940 – fanns ett brett spektrum av den politiska eliten med president Lech Kaczynski i spetsen. I stället för att acceptera att det var en olyckshändelse odlar dock den omkomne presidentens tvillingbror Jaroslaw och PIS en konspirationsteori med Europeiska rådets ordförande, den tidigare premiärministern Donald Tusk, ibland som huvudanklagad.

Den nya regeringen har tagit vid där den förra PIS-regeringen hastigt slutade 2007 – och mot bakgrund av att partiledaren nu som då heter Jaroslaw Kaczynski är det inte förvånande. En skillnad är att Kaczynski som då var premiärminister, nu inte har någon formell maktposition utan styr från baksätet. En likhet är viljan att lägga ett politiskt raster över institutioner som ska vara oberoende (Riksbanken respektive Konstitutionsdomstolen).

Tyvärr finns det en logik i att Kaczynski diggar ungersk Orban-style. Och på flera sätt. Som ny koordinator för säkerhetstjänsterna har det tillsatts en Kaczynski närstående, som i våras dömdes till tre års fängelse för brott begångna vid en anti-korruptionsmyndighet. Domen var överklagad men innan rätten hunnit säga sitt hann presidenten före och gav nåd. Klappat och klart.

Kulturministern har råkat i blåsväder för att lägga en politisk näsa i blöt i fråga om en pjäs av Jelinek. Som politiskt hantverk är det amatörmässigt men samtidigt är det förstås avslöjande. Det var det också 2007 när det varnades för att Tinky Winky på barn-tv kunde vara försåtlig homosexproganda.

Det nationalkonservativa PIS vill ha respekt men bjuder på demonstrationspolitik i form av att plocka bort EU-flaggan som tidigare flankerat den polska vid regeringens presskonferenser. Trots att man knappt har hunnit värmt upp piedestalerna har regeringen valt konfrontation med EU i fråga om miljö och flyktingar. Kompromiss är inte PIS starka sida.

Under Tuskeran blev Polen i kraft av politisk stabilitet och stark ekonomisk tillväxt på hemmaplan i kombination med en vilja att vara medspelare i EU och pådrivande i Nato, ett land att räkna med. Utan en kraftigt stigande lärokurva är det nu i stället självmarginalisering som väntar på bortaplan och ekonomiska problem hemmavid.

Polen behövde förnyelse efter åtta år med Medborgarplattformen, men inte det här. Det är Europa 2015.

Gästledare i Svenska Dagbladet 12/12 2015.

Read More

Wallströms hybris

By: admin
12-12-2015
FN, Nato, Olof Palme, Svensk politik, Svenska historia

I en riksdagsdebatt i början av året slog Margot Wallström fast att: ”Ni kan lita på den här regeringen. Vi kommer att stå med huvudet kallt.” I själva verket har utrikesministern fått det hett om öronen.

I Löfvens första regeringsdeklaration ville man sätta en agenda dels med ett uttalat nej till medlemskap i Nato, dels genom ett erkännande av Palestina som stat. Att Israel skulle reagera negativt på erkännandet kom inte som någon överraskning. På USA:s mer tillbakahållna kritik svarade Wallström aggressivt att ”USA bestämmer inte vår politik”.

Efter terroristdåden i Paris kopplade Wallström, på en fråga i SVT om risken för radikalisering, indirekt ihop dåden med Israel: ”Och man kommer tillbaka till situationer som den i Mellanöstern, där inte minst palestinierna ser att det finns ingen framtid för oss, vi måste antingen acceptera en desperat situation eller ta till våld.”

Det går inte an att göra IS till ett barn av Israel eller att, för den delen, förklara vågen av knivattacker i Israel så enkelspårigt som Wallström gör. Men det är väl så här hon tycker. Hon är förstående och anti-israelisk. Det bristfälliga diplomatiska handlaget gjorde sig sedan gällande efter ramaskrin från Israel: ”Israel upprörs över allt vi gör så det är inte för oss att svara på (Expressen 17/11).”

Det är inte någon tillfällighet att alliansfrihet har blivit ett nyord, att Wallström inte kan finna ett enda argument för ett svenskt Nato-medlemskap eller att hon i hastigheten kan råka säga ”neutralitetspolitik” (DN 23/1). Detsamma gäller regeringens överordnade utrikespolitiska mål som är att få en plats i FN:s säkerhetsråd 2017 – baserad på idén om Sverige som en oberoende röst mellan (de icke-existerande) blocken.

Olof Palmes syn på Sverige i världen sätter fortfarande en stark prägel på socialdemokratin. Den synen fångas väl i bidraget från Palmes medarbetare Ernst Michanek till antologin ”Idéerna som drivkraft” från 1969. Rubriken var Ett litet land?

Han framhöll att: ”Man har sett vår potential. Vi har själva utvecklat och demonstrerat den. Vad vi än må säga för att ursäkta senfärdighet eller tveksamhet, så vet både vi själva och andra: Sverige är inte ett litet land.”

FN var centralt. Visserligen hade Sverige bara en röst i FN men den hördes desto tydligare, där ”är det mera vår storhet än vår storlek som räknas”. Det handlade om fred och nedrustning, och rollen som tredje världens väktare. Sverige skulle vara en förebild och ”visa en väg”. Michaneks slutsats var att ”vi väljer själva om vi vill vara ett litet land”.

Kort sagt, högmod som drivkraft för politiken.

Wallström skulle ge erfarenhet och internationell glans åt Löven. I stället har året som gått blivit big business – med bland andra Soiniaffären, transponderaffären och Saudiaffären. Det skadar Sverige. Men problemet handlar även om den syn på Sverige i världen som bärs upp av Wallström och hennes entourage.

Gästledare i Svenska Dagbladet 23/11 2015.

Read More

Russlands hybridkrig mot Norge

By: admin
12-11-2015
Nato, Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina

Støre er blitt fanget i sin egen fortelling om Nordområdesatsingen, og stiller seg ikke bak regjeringens kritikk av Russland, som er ”nesten et normalt land”.

I en bredt anlagt forelesning om Nordområdesatsingen ved universitetet i Tromsø 29. april 2010 slo Jonas Gahr Støre fast at ”vi har fått en ny programvare i oppdateringen av våre mentale kart”. Nå er det på høy tid med en ny oppdatering.

Ved Luftmaktsseminaret i Trondheim i februar i år sa Støre at ”de kalde vindene fra Russland vi snakker om geopolitisk oppstår veldig sjelden i vårt nabolag i nord”(Adressavisa 3/2 2015). Han betonet også, i lys av krigen i Ukraina, at det var viktig at Norge forstår Russland. Han pekte ut holdingen som Norge burde innta:

”Når vi møter Russland som nabo er det med Nato i ryggen, og når vi møter Nato så vet de at vi har Russland som nabo.”

Formuleringen ”når vi møter Nato” er en veldig distansert måte å beskrive Norges allierte på. Og nå undrer man på akkurat hva det er Nato ”vet” om Norges posisjoner med ”Russland som nabo”.

Støre har markert sin avstand fra regjeringens syn på hvordan krigen i Ukraina har påvirket sikkerheten i Europa. Erna Solberg har beskrevet det som en klimaforandring og ikke bare tilfeldig dårlig vær. Forsvarsminister Søreide sier det samme med begrepet ny normaltilstand. Det en tilstand som ikke utelukker samarbeid, men som står i veien for en normalisering av relasjonene.

Arbeiderpartiet har ikke stilt seg bak regjeringens mer formelle formulering om en ”varig endret sikkerhetspolitisk situasjon”. I stedet har et stadig tilbakevendende tema vært at kritikken mot Russland har gått for langt.

Norsk sonderweg
I en intervju i Klassekampen 23. oktober la Støre mer eller mindre skylden på regjeringen for at Russland åpnet grensen ved Storskog. Som følge av den harde tonen fra norsk side skulle det bli vanskeligere å løse spørsmålet: ”Regjeringen har vært meget skarp mot Russland.”

I stedet burde mer tid og energi blitt brukt på – og brukes på – å gjenopprette det gode naboskapet med Russland. I intervjuet fikk Støre også spørsmål om Norge burde fjerne sanksjonene mot Russland. Han kunne ha sagt at sanksjonene er viktige både som et signal og som en konkret måte å sette grenser for Russlands fremferd. Svaret var dog lunkent distansert:

”Vi har gitt regjeringen støtte i Stortinget når det gjelder disse reaksjonene. Det er regjeringen som har det løpende ansvaret for utenriks- og naboskapspolitikken.”

Det er vanskelig å unngå konklusjonen at Jonas Gahr Støre ikke ville føre samme linje som regjeringen. Akkurat hva Støre skulle ha sagt og gjort får vi derimot aldri konkret svar på. Arbeiderpartiet mener jo at Norge som eneste Nato-land skal stemme for resolusjoner i FN som går på tvers av Natos atomvåpenstrategi. Men heller ikke i dette spørsmålet vil man til syvende og sist legge seg bort i regjeringens prerogativ innen utenriks- og sikkerhetspolitikken.

Det hele gir inntrykk av dobbeltbudskap. Som når Støre spørres ut av AP-tv den 14. april 2015 angående Norge og Natos mål om å bruke 2 prosent av BNP på forsvaret. Regjeringen står bak målet, men Støre unngikk å gi et klart svar gjennom å bare si at det var bra på Nato-basis.

Oppsummert er det vanskelig å unngå konklusjonen om en slags norsk ”sonderweg”. Ingen skulle i så fall bli gladere enn Putin.

Hybridkrigføring i Storskog
Da Jonas Gahr Støre talte på Agenda Nord i Bodø 30. oktober sa han at:

”Russland er nesten et normalt land. Det er en utfordring å videreføre et godt naboskap. Et godt forhold til Russland krever en særlig balanse, det krever fasthet, forsiktighet og varhet.”

”Nesten normalt” land er ikke akkurat et selvforklarende begrep, men implikasjonen er likevel åpenbar: Fuskevalg, brudd på rettsstatsprinsipper, korrupsjon, et kvalt sivilsamfunn, forfølgelse av annerledes tenkende, Stalinkult – alt dette er nesten normalt.

Å legge beslag på deler av andre stater (hvis grenser man dessuten lovet å holde inntakt) er også nesten normalt. Det er også trusler om preventive angrep med atomvåpen eller mer konkret å fly mot den svenske grensen for å øve på bombeangrep. Og så videre.

I Bodø snakket Støre bare om ”Russland i Nord”. Det skal tydeligvis være et annet land enn Putinland. Det er faktisk ubegripelig.

Det er derimot ikke overraskende at Russland bruker grenseovergangen ved Storskog for å legge press på Norge. Russland har lagt vekk kravet på Schengen-visum eller statsborgarskap i Schengen-land for å få passere grensen. Det er dog fremdeles praksis ved grensen til Finland. At man dessuten utviser personer med oppholdstillatelse i Russland, og som dermed ikke kan vises tilbake over grensen, gjør saken enda tydeligere politisk.

Man har muligheten til å åpne kranene ytterligere i en situasjon som allerede er vanskelig for Norge. Samtidig kjører man på med propaganda. Norge diskriminerer Russland, i følge Putins personlige sendebud Sergej Makarov:

”Norwegians conclude that they must accept those who arrive from Germany or Hungary, but find reasons to refuse those who come from Russia. It is because Russophobia is a legitimate form of racism in Europe.”

Storskog er et innslag i russisk hybridkrigføring. Man vil påvirke.

Aggressiv isolasjon
I sin tale på Agenda Nord kritiserte Støre Russland for å diskriminere Norge, og gjorde til og med en kobling mellom grenseproblematikken og de mer spente relasjonene mellom Norge og Russland etter Ukraina. Han kunne ha fyrt mot Russland, men valgte i stedet å snakke mer forsonende om en vanskelig overgangsfase.

Det var positivt at han lot være å komme med den vanlige kanonaden mot regjeringens Russlandskritikk, men han slo fast at det var regjeringens sak å sørge for at ”det ryddes opp i forskjellsbehandlingen”. Han mente at ”utfordringen nå er ikke de norske reaksjonene overfor Russlands engasjement i Øst-Ukraina… uten at utfordringen er at situasjonen på grensen til Russland i dag er svært alvorlig”.

Mer nordområdepolitikk for bevare lavspenningen etterlyses – alt for å minske risikoen for import av konflikter fra andre områder. Men hva om de to spørsmålene henger sammen? Hvordan henger da Støres resonnement sammen?

I en intervju i VG i april advarte Støre mot å låse seg til et bilde av Russland som kan bli selvoppfyllende.

Russere som han hadde snakket med skiller mellom tidligere kommunistland som raskt ble EU-medlemmer og de russiske kjerneområdene, altså Polen og Tsjekkia på den ene siden og Ukraina og Hviterussland på den andre, som omfattes av russisk interessesfæretenkning. Om Estland, Latvia og Litauen hadde Støre ingenting å si.

Russlands oppførsel ville ikke Støre betegne som ”aggressiv ekspansjon”, men som ”aggressiv isolasjon”. I Kiev ser man nok ikke saken helt slik, ikke i Tblisi heller, eller for den saks skyld Chisnau (Moldova). Resultatet blir mer av samme slags lavspenningspolitikk som etter den russiske krigen mot Georgia i 2008, da Støre gikk i bresjen for en normalisering av relasjonene mellom Russland og Nato (og EU).

Det mentale kartet
Hvordan skal man forstå at Arbeiderpartiet velger å bryte samforståelsen om utenriks- og sikkerhetspolitikken? Handler det om hensynet til innenrikspolitikken? Kanskje det. Handler det om viljen til å søke en fri posisjon for å kunne spille rollen som brobygger? At man tror man har et spesielt forhold til Kreml? Vi kan spille en viktig rolle, sa Støre i VG (tankesmien Agenda har til og med åpent lansert tanken på Norge som megler). Innslaget av overmot utelukker ikke at dette er tenkelig.

Men kanskje også svaret skal søkes hos Støre selv, og det prosjektet som han lagt ned så mye tid, energi og følelser i: Nordområdesatsingen, som ble kronet med avtalen med Russland om delelinjen i Barentshavet og Polhavet 2010.

I universitetsforelesningen i Tromsø 2010 – der Støre og Lavrov året etter ble utnevnt til æresdoktorer – talte han om Nordområdesatsingen som om dette var å skrive historie. Vår tids store fortelling ”…en visjon, en fortelling om utvikling, arbeid, velferd og kultur – solidaritet og felles løft. Som gjenreisingen etter Den andre verdenskrigen. Som byggingen av det norske velferdssamfunnet. Som utviklingen av olje- og gassindustrien.”

Og han understreket at:

”Nordområdesatsingen er ikke et kvartalsprosjekt, ikke bare en satsing for neste budsjettår, det er i sin natur… et generasjonsprosjekt, det handler om moderne samfunnsbygging.”

Støre betonet også at:

”Det er en satsing som vil lykkes om vi klarer å oppdatere våre mentale kart, trekke lærdom fra historien – men også justere våre tilvante tenkemåter, der vi har lært at å lese både gode og dårlige værtegn, der vi har trygghet til å justere kursen, slik at vi kan se en venn der vi før så en fiende, en utfordring der vi før så en fare, en mulighet der vi før så et problem.”

Og om Russland som trussel sa han:

”Vi må fortsatt leve med at Russland har en stor del av sin militære slagkraft i kort avstand fra vår landegrense. Det kaller på nøkternhet i våre vurderinger. Som at vi evner å skille mellom økt øvingsmønster og modernisering av fly og fartøy på den ene siden, og økt trussel mot Norge på den andre siden. Det er ikke nødvendigvis en sammenheng. Vi opplever ikke en slik økt trussel.”

Tanken går til Cornelia Funkes fantasifulle ungdomsroman Blekkhjerte. Hovedpersonen Meggie Folchart leser seg inn i en fortelling og siden handler storyen om vanskelighetene med å ta seg ut av den igjen – å komme tilbake til den virkelige verden. Det er som om Støre er blitt fanget i sin egen fortelling.

Publicerad på Minervanett 6/11 2015 (översatt av Jan Arild Snoen)

Read More

Okkupant og provosert

By: admin
16-10-2015
EU, Mänskliga fri- och rättigheter, Nato, Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina

Det finnes et kor av stemmer, også i Norge, som mener at «vi» må vise forståelse for Russland, og ikke ”provosere”. La oss heller høre på Svetlana Aleksijevitj, årets Nobelprisvinner i litteratur.

En rød tråd i Aleksijevitjs forfatterskap er skildringen av det sovjetiske mennesket. Hun er empatisk overfor de menneskene hun skildrer, men sluttresultatet er likevel en dyster skildring av Sovjetunionen og den kommunistiske utopis – eller den virkelige sosialismens – konsekvenser. Bøkene hennes ble betegnet som anti-sovjetiske i Sovjet-tiden. Og behandlet som det.

President Putin er ikke en fan. Skildringen er langt fra det bildet av virkeligheten som kolporteres i Kreml, der det lenge har pågått en form for rehabilitering og heroisering av Sovjetunionen. Inkludert Stalin. Putin kan ikke ha blitt muntrere av at Aleksijevitj i intervjuer etter at hun fikk kunngjøringen om prisen beskrev krigen i Ukraina som en «okkupasjon, en utenlandsk invasjon.»

Ingen stor dag altså. Og fredsprisen? Burde ha gått till Sepp Blatter, om man skal tro tidligere uttalelser fra Putin.

La oss ikke provosere!
Er valget av litteraturprisvinneren rett og slett en provokasjon? Det finnes et kor av stemmer – også i Norge – med røtter i media, politikk og akademia, som fremmer tesen om at «vi» må vise forståelse, omtanke og ikke provosere. Det vil si – i den spente situasjonen som har oppstått etter at EU og NATO først provoserte frem den russiske krigen mot Ukraina, og deretter ila sanksjoner og begynte å ruste opp i regionen, er det ellers overhengende fare for en ny kald krig. Ja, mer enn det, faktisk. Nå får det være nok, mener man.

Det er altså ikke overraskende at kritikk rettes mot TV2s Okkupert, der Russland figurerer som okkupanter. Serien burde ikke sendes fordi den provoserer et allerede provosert Russland (jfr. Bård Larsens artikkel). I et intervju i Klassekampen slår Peter Normann Waage fast at:

”En slik framstilling av Russland er det siste et tiltakende anstrengt forhold mellom Norge og Russland trenger. Det skapes en stemningsbølge som bygger opp under Russland som en fiende.”

Og ja, selv før den fiktive okkupasjonen av Norge begynte på TV2, protesterte den russiske ambassadøren i Oslo. Russiske Sputnik News har også reagert etter å ha snakket med en russer som bor i Norge, og la ham ikke legge fingrene i mellom:

”Jevgenij er av den oppfatning at de russiskfiendtlige stemninger i Norge ikke bare er mange politikeres visittkort, men også et ID eller rettere sagt et springbrett til storpolitikk og en garanti for suksess. (…)

Etter krisen i Ukraina er den russiske trusselen nå mainstream. Og det virker i sannhet som at Russland med deres trussel om å okkupere ikke bare Norge, men praktisk talt hele verden, er det eneste som for tiden virkelig opptar Vesten. Men i virkeligheten finnes det faktisk ingen trussel. (…) Og det betyr at stemninger preget av hat mot Russland som eksisterer i disse landene uten denne serien, vil florere på ny.”

De russiske reaksjonene kan tolkes som en slags bekreftelse på at kritikerne har rett, og at dette er TV som ikke gagner de russisk-norske relasjoner. Men er et mediaklima der Kreml indirekte avgjør norske TV-tablåer noe vi virkelig ønsker? Er dette ikke i virkeligheten heller bare en ekstra myk variant av den tause slow-motion overtakelsen av makt som er selve essensen i handlingen iOkkupert?

Selvavskrekking betyr at man av frykt for å provosere en overlegen motstander ikke gjør det man ellers ville ha gjort – eller gjør hva man ellers ikke ville ha gjort.

Virkelighetskontakt
De to første delene av Okkupert gir mersmak. God action, selv om historien ikke føles helt oppdatert. EU og Russland går sammen mot Norge når den grønne regjeringen trykker på av-knappen for olje- og gassproduksjonen (mens Saudi-Arabia er i borgerkrig og ikke leverer). Det hadde vært mer realistisk hvis Russland hadde dratt fordel av situasjonen; kassert inn storgevinsten når energiprisene steg og mer hardhendt enn tidligere brukt energi som et våpen for å få makt. Kort sagt, gullposisjon.

Men action er på en måte som opera. For å bli en hyggelig opplevelse må du ha tålmodighet med at handlingen ikke alltid er realistisk eller egentlig henger sammen.

Samtidig er det action på sitt beste når den både er godt laget og har kontakt med virkeligheten. Og det har Okkupert. Maktovertakelsens metode – etter statsministerens kapitulasjon – kan bringe tankene hen til hvordan Sovjetunionen med små skritt opprettet vasallstater i Øst-Europa etter andre verdenskrig. Nærmere i tid ligger selvsagt hvordan Russland først sendt inn «grønne menn» på Krim, og deretter gradvis tok over politikken og kvalte sivilsamfunnet.

Forutsigbare uforutsigbarhet
Paradoksalt nok er historiens mangel på realisme et realistisk bilde av hvordan Russland opererer i verdenspolitikken. Uberegnelig, men med en resolutt handlekraft som verken EU, NATO eller USA kan matche. Villige til å ta risiko. Som i Syria, der Putin med ett slag både styrket Assads overlevelsessjanser og gjorde Russland til sentrale aktør når det gjelder alle mulige løsninger (og problemer).

Samtidig skaper nå flyktning- og migrasjons-krisen i EU – på samme måte som når Okkuperts”Rasmus Hansson» stenge ned olje- og gassproduksjon – muligheter for Russland. I tilfellet Ukraina har Russland ikke oppfylt sine løfter gitt i Minsk I eller Minsk II. I nr. III i Paris tok Putin hjem en ny seier.

Kursen synes staket ut. EU-president Jean-Claude Junker understreket i en tale i Passau at Russland må behandles skikkelig, at USA ikke kan få diktere EUs forhold til Russland, og at EU må gjøre en innsats for å få til et fungerende samarbeid med Russland.

Til uforutsigbarheten hører også at avtaler kan brytes når det er hensiktsmessig, og at politikken bæres frem på løgnens vinger. Ingenting er som det ser ut. Kanskje. Mens USA mente at de fikk signaler om at Russland var forberedt på å inngå et kompromiss om Assads fremtid, forberedte Putin den pågående offensiven sammen med Iran.

Og det ligger i sakens natur at «felttoget» må planlegges i god tid. Som i krigene mot Georgia og Ukraina, eller for den del hvordan Russland skal håndtere ulike scenarier i Baltikum.

For øvrig kan det nevnes at russiske spesialstyrker nå har våpen (lignende HK416 og HK417) som også brukes i det norske forsvaret – og uniformer med et kamuflasjemønster som ligner på NATO-standarder. ”Til forveksling lik” betyr at signaturen kan være ubehagelig forvirrende.

Løgnfabrikken
Nei, vi har ikke noen russiske soldater på Krim. Slik låt det lenge fra Kreml. Jo, beslutningen om å gå inn på Krim tok jeg lenge før den ble gjennomført. Låt det senere fra Putin. Nei, vi har ikke russiske soldater i det østlige Ukraina. Slik låter det fortsatt.

Nå gjør vi felles sak mot IS. Men hallo, du bomber jo feil grupper! Nei, vi retter angrepet mot IS. Her er bildebevisene. Samme sak med nedskytingen av MH17 i Ukraina. Teorier og fotobevis som tydelig viser at Russland ikke hører hjemme på anklagebenken, har blitt presentert. Man sår tvil –også i organer som ligger utenfor Russland.

Kreml pumper ut desinformasjon. Offisielt, gjennom trollfabrikker og propagandakanaler. Man vender seg innover. Man vender seg utover. «Fakta” lever sitt eget liv. Setter seg fast. Ubåter i svensk farvann er et godt eksempel på dette.

Grense under vann
For et år siden ble det foretatt en omfattende, men nyttesløs søking etter en ubåt i Stockholms skjærgård. Russiske medier fleipet om saken – som de også har gjort med det svenske forsvaret – og knyttet an til de like resultatløse ubåtjaktene på 1980-tallet. Det ble raljert også andre steder, som i en artikkel av Arve Kalvø i Aftenposten.

”Svenskar dreiv og leita etter ubåtar i skjergarden på åttitalet også. Akkurat som dei har gjort dei siste dagane. Stadig vekk. Og vi lo. Og lo og lo og lo. (…)

Det var faktisk ein russisk ubåt som gjekk på grunn i Sverige på åttitalet, som desse nyheitene var faktisk ikkje berre tull. Det speler inga rolle. Det går ikkje. Ikkje orda «svensk», «skjergard» og «ubåt» i same setning. Alvorlige svenskar i uniform. Svenskar i uniform i det heile tatt.”

I sommer slo et privat dykkerfirma alarm om at man hadde funnet en forlist ubåt i skjærgården. I pressemeldingen skrev Ocean X Team:

”En rysk miniubåt har upptäckts på svenskt territorialvatten inte långt ifrån den svenska Östersjökusten. Ubåten är omkring 20 meter lång och tre meter bred. Det är oklart hur gammal ubåten är och hur länge den har legat på havsbotten, men de kyrilliska bokstäverna på skrovet tyder på att den är rysk.”

Det vakte selvfølgelig oppsikt, og førte til noen forhastede uttalelser om at ubåten kunne være av moderne design. Etter en dag var imidlertid saken avklart. Faktisk stammet ubåten fra første verdenskrig. Fra russisk side hadde man spøkt friskt om den ubåtjakten som den svenske marinen gjennomførte i 2014, og med krigsgraven som vinkling slo man videre på den trommen, for eksempel i Sputnik:

”En riktig romantisk og skremmende historie har man funnet på. Den sensasjonelle nyheten minner dog om en annen i samme stil – den desperate ubåtjakten forrige høst.”

Og under overskriften På’n igjen:

”Noen måneder etter at rapporteringen om russiske ubåter viste seg å være falske, virkar det som om svenskene er i gang igjen.”

Det kunne ha vært slutten på historien. Men den lever videre. I Klassekampen løfter Waage opp vraket til overflaten som eksempel på russofobi:

”Da det ble funnet en ubåt i svensk farvann sist vår, var det tidlig åpenbart av det var en svært gammel båt. Det visste man fordi navnet inneholdt bokstaver som utgikk med den russiske revolusjonen. Likevel spekulerte mediene lenge om dette kunne dreie som en nyere båt.”

Saken er at ubåtvraket kan ha blitt oppdaget allerede i 2002, og at funnet da ble rapportert til svenske myndigheter, som rimelig nok videresendt informasjonen til Russland. Legg til at ekspedisjonen finansieres av en russer knyttet til et russisk ubåtmuseum. Dessuten fant russerne om bord riktig posisjon med det samme.

Det kan selvsagt ha vært et PR- kupp, men fremstår mer som en del av informasjonskrigen. Det kan legges til at nylig – etter et år med analyse – slo Forsvaret fast at Sverige «uten rimelig» tvil ble krenket av en fremmed ubåt i oktober 2014. Fornærmende nasjon ble ikke identifisert. Men få tviler på hvilken nasjon det dreide seg om.

Og dessuten var ubåtkrenkingene på 1980-tallet ikke bare fiction – selv om russisk side fortsatt hevder at Whiskey on the rocks i skjærgården utenfor Karlskrona var en navigasjonsfeil, og det for øvrig ikke finnes noe å rapportere

Hvem vet?
Bård Larsen fremhever i sin artikkel om Okkupert, som en undertekst, de ulike valg som Norge og Danmark gjorde i forhold til de tyske okkupasjonsstyrkene: Nei og samarbeid. Det er et annet eksempel på seriens kontakt med virkeligheten, men også på det faktum at ingen på forhånd kan være sikre på hva politikere eller vanlige privatpersoner velger. Det er et empirisk spørsmål. Men hvordan man stiller seg testes ikke bare i spente situasjoner.

Dette gjelder for eksempel med hvilke briller du ser Okkupert. Bør tilnærmingen være regjeringen Olof Palmes, som forsøkte å redusere skadevirkningene i kjølvannet av Alexandr Solzhenitsyn Nobelpris i litteratur i 1970 (noe hans svenske forlag beskriver i Förläggarliv, Bonniers 1999)? Ved prisutdelingen der den faste sekretæren leste opp en kort tale av Solzjenitsyn (vinneren selv fikk ikke utreisevisum) ble de siste, spesielt provoserende setningene, utelatt:

«Måtte man ved dette rike bord ikke glemme de politiske fangene som i dag sultestreiker for sine sterkt begrensede og fullstendig istykkertrampede rettigheter.”

Dessuten: Til tross for russiske protester antar jeg at Kreml ikke er altfor misfornøyd med TV2sOkkupert. Det gir en mulighet til å presse på og skape en opinion. For dette karakteriserer Russland opptreden mot omverdenen – å presse på og skyve på grensene. Skape en ny normaltilstand. Det gjøres i stort og smått – over så å si hele konfliktskalaen. Fra å sende visestatsministeren på Krim til et møte i Polen, å kidnappe en sikkerhetsoffiser på estisk jord, simulere bombeangrep mot Sverige, fly farlig med kampfly i internasjonalt luftrom, til å gjentatte ganger true med å bruke atomvåpen. I Georgia. I Moldova. I Ukraina.

Å ikke provosere er ett svar på hvordan man skal oppføre seg, og kommer for eksempel fra Waage, som understreker at Russland ikke utgjør noen trussel mot Norge, og at Putin opptrer logisk basert på eget utgangspunkt:

”Putin oppfører seg aggressivt. Da er det Vestens og Norges oppgave å oppføre seg slik at han ikke får enda større grunn til det.”

Sidekick i Putins realityshow
Dog: Dersom Norge valgte sin egen vei på siden av NATO og EU, skulle champagnekorker smelle i Kreml. Splitt og hersk er en annen maktmetode. Smelle skulle det også om Norge, slik Jonas Gahr Støre har tatt til orde for, skulle søke seg til en slags stilling mellom NATO og Russland.

Er det virkelig russofobi å ønske at menneskerettigheter må gjelde også i Russland? Er det russofobi å si nei når Russland invaderer et naboland og annektere deler av det? Og er det russofobi å gå inn for at stater bør få lov til å velge sin egen vei? Man kan se på dette slik Svetlana Aleksijevitsj gjør:

”I love the good Russian world, the humanitarian Russian world, but I do not love the Russian world of Beria, Stalin and Shoigu (Putins försvarsminster).”

Risikoen er at man ellers ufrivillig blir en sidekick i Kremls realityshow.

Oversatt av Jan Arild Snoen.

Publicerad på Minervanett 15/10 2015.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.