Utdrag: Från neutralitet till neutralism, s 440-454, Olof Palme – Med verkligheten som fiende.

Sverige skulle vara neutralt i krig och alliansfritt i fred, men tog hänsyn till både öst och väst. Teg respektive tog emot. Självavskräckning med gardering för om något förskräckligt skulle inträffa. Det kan också beskrivas som traditionell anpassningspolitik. Palme som balanskonstnär. Så låter det ofta. Men för att förstå sprängkraften i neutralismen måste dess särdrag lyftas fram. Ett är det oreserverade stödet till hel- och halvdiktaturer i tredje världen i syfte att främja en socialistisk utveckling i världen, liksom det retoriska avståndstagandet från länder som var som Sverige. Men avvikelsen berörde också den säkerhetspolitiska triangeln: avspänningspolitik, försvarsförmåga och återförsäkring.

Med Palme som statsminister följde en förändring av retoriken i linje med föreställningen om Sverige som ett stort land. Det talades mer om neutraliteten och inte alls om var vi hörde hemma eller, för den delen, om behovet av hjälp för att värna rikets säkerhet. Det passade inte in i självbilden. Kritiken mot USA var konfrontatorisk och ledde tillsammans med den prosovjetiska fredspolitiken på 1980-talet till att frågan oroligt ställdes: Vart är Sverige på väg?

Vietnam och tredje världen hade varit en sak. Det var politik långt borta. Nu tog Palme ställning för Sovjetunionen, mot Nato. Det var det nya elementet i politiken. Fredspolitik i stället för avspänningspolitik. Anpassningspolitiken blev aktiv. Saken komplicerades ytterligare av att Palmekommissionens linje blev svensk utrikespolitik. Det var principiellt fel, men det blev inte bättre av att Moskva var med om att hålla i pennan när politiken formulerades.

Bahraffären illustrerade ett annat problem: kommissionen ställdes i partipolitikens tjänst. Kärnfrågan handlade om att en tysk skrivit en not i den svenska regeringens namn som gynnade denne tysks egna politiska intressen. Den västtyske kanslern Helmut Kohl ansåg för sin del att det var sovjetiska intressen som gynnades. Palme menade dock att kritiken handlade om ovilja att främja freden och om främlingsfientlighet:

”Varför är det så förskräckligt att en tysk har bidragit till utskrivningen av en svensk not?”

Det är typiskt för Palmes politiska hantverkskonst att det socialdemokratiska partiet gjordes till ett centralt utrikespolitiskt instrument och att den därmed fick större utväxling. Det var dock inte utan problem. Palme hade – tillsammans med Bruno Kreisky och Willy Brandt – en avgörande betydelse i försöken att göra Socialistinternationalen till en aktör vid sidan av stormaktsblocken. En tredje kraft. Omslag i politiken kom som ett resultat av initiativ inom internationalen. Palme genomförde t ex en faktaspanarresa till Mellanöstern 1974, som föregick de öppna armarnas politik i förhållande till PLO. Än viktigare blev internationalen när regeringsmakten gick förlorad och Palme förlorade sin ”naturliga” plattform. 1978 bildades en kommitté för freden och 1979 ställdes Nicaragua i fokus vid internationalens möte på Bommersvik.

Att partiet stod för utrikespolitiken innebar dessutom att UD ibland sidställdes. Fermaffären var inte en tillfällighet. Som Sten Andersson förklarade för Nordvietnams utrikesminister vid ett besök i Hanoi 1968, att ”nu gällde det politik, och då kunde vi inte ha någon diplomat med oss”. Saker skulle sägas som inte kunde rapporteras till UD. Genom partiet kanaliserades hemligt stöd till södra Afrika, men också till Finland och Polen. Partiet som verktyg i utrikespolitiken bidrog till ökad slutenhet, men också till att det uppstod oklarhet om vem som förde utrikespolitiken under de borgerliga regeringarna. Problemet ställdes på sin spets genom inrättandet av Palmekommissionen. Sveavägen 68 blev förvillande likt Arvfurstens palats.

Palmes fredspolitik brukar förknippas med verklighetsfrämmande patos, men det var också en krass analys som låg till grund för den. Problemet var att politiken förlorade kontakten med verkligheten. Det blev en absolut sanning att upprustning alltid var fel och att stabilitet alltid var rätt. Det var också det budskap som partimedlemmarna ville höra, medan dubbelspelet knappast skulle ha lett till några hyllningar av Palme.

Fredspolitiken hade en saklig utrikespolitisk dimension, men till bilden hör behovet av att både ha fredsopinionen på sin sida och att – liksom under Vietnamåren – också få den på rätt sida. Fredsrörelsen lät som den i slutet av 1950-talet och som Palme då varit med om att bekämpa. Liksom då övervakade säkerhetspolisen verksamheten. Liksom då såg man kopplingar till Sovjetunionen. I Säpos årsöversikt för 1982 konstaterades till exempel att Sovjetunionen i allt högre grad använt sig av aktiva åtgärder i syfte att:

”…påverka opinioner och beslutsfattare i omvärlden så att sovjetiska intressen gynnas…störa relationerna mellan stater som står mot Sovjetunionen…underminera politiska institutioner och ledares ställning i sådana stater…avleda omvärldens uppmärksamhet från händelser med negativa konsekvenser för Sovjetunionen.”

Försvarets utveckling under epoken Palme kan sammanfattas i dess försvarsbeslut. I alla (FB68 FB72, FB82) utom ett (FB77) fick försvaret av Sverige mindre resurser än vid det föregående försvarsbeslutet. Krympande försvarsanslag var dock en regel i väst under 1970-talet (medan öst rustade). Sveriges position var dock annorlunda. Den ökade betoningen på neutraliteten fordrade ett starkt försvar för att vara trovärdig.

Under sin första regeringsperiod värnade Palme om de militära relationerna med USA och andra Natoländer. Palme ifrågasatte inte Sveriges deltagande i teknologikriget mot Sovjetunionen,men det förtar inte intrycket att han spelade högt med återförsäkringen som insats. Inte minst eftersom den omriktning som inleddes med FB72 implicerade ett försvar som var mindre nyttigt för Nato, men som ökade behovet av hjälp vid ett skarpt läge. Dalsjö har dragit slutsatsen att det inte var förändringar i hotbilden som medförde att samarbetet med Natoländerna minskade, utan att neutralitetspolitiken blev mer dogmatisk:

”När kraven på trovärdighet skruvades upp kom det att bli ett hinder för planering av vad som skulle göras om neutralitetsdoktrinen misslyckades och vi blev anfallna.”

Först 1982 blev det partipolitisk strid om försvaret. När moderata samlingspartiet höjde rösten med krav på ökade anslag innebar det att det öppnades ett nytt frontavsnitt i politiken. Det var socialdemokraternas tvehågsenhet inför JAS som först fick fart på moderaterna, men trots att Palme inte rev upp beslutet om att bygga JAS accelererade motsättningarna. Ubåtskränkningarna släppte ut anden ur flaskan. Samtidigt möjliggjordes politiskt en ny konfliktyta mot socialdemokratin i allmänhet och mot Palme i synnerhet, som hårdexploaterades i politiken.

På motsvarande sätt hade Palmes egen strid med moderaterna en maktpolitisk botten. Att framställa moderaterna som icke trovärdiga i fråga om neutraliteten var ett sätt att misstänkliggöra det största oppositionspartiet, och kastade därmed en skugga över ett borgerlig regeringsalternativ. Det var ett komplement till anklagelserna om att sälja ut välfärden. Och så var det förstås ”den där Bildt”.

Sveriges problem – mellan blocken – var detsamma som före Palme. En viktig fråga är om det som skapade problem hade motiverat förändringen av politiken. En annan är förstås hur Palme och hans krets uppfattade problemen.

Under 1970-talet växte det fram en ny global styrkebalans. USA led av sviterna efter Vietnamkriget – politiskt, ekonomiskt och militärt. De västliga ekonomierna visade krissymptom. Tredje världen var på frammarsch. Sovjetunionen och andra kommuniststater flyttade fram sina strategiska positioner. Under åren av avspänning rustade Sovjetunionen. Kombinationen av Ronald Reagan som president och den sovjetiska invasionen i Afghanistan skapade ett nytt läge. Högspänning i stället för lågspänning. Också i Europa.

Det är möjligt att kritisera utgångspunkterna för den politik som fördes som omoraliska (vi borde ha ställt oss på det godas sida) eller farliga (på glid in i den sovjetiska intressesfären). Den förda politiken kommer då i ett annat ljus. Men det var inte Palmes utgångspunkter. Spänningen hade ökat. Sveriges bästa var att bidra till att de minskade och därmed reducera risken för attkonflikten skulle övergå i ett krig som Sverige kunde bli indraget i. Vad som däremot kan kritiseras är bristen på reaktion på omvärldsförändringar. Men som den dåvarande svenske Moskvaambassadören Örjan Berner konstaterade 1985:

”…Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden, det vill säga rustningsfrågor i Norden och i Europa, (har) sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet.”

Hur förhåller sig hanteringen av ubåtskrisen till hotbilden? Numera vet vi att det var rätt av Palme att ifrågasätta kränkningarnas omfattning. Efterhand upptäckte militären att det var mycket mink bland de propellerljud som man hade spelat in. Tveksamheten fanns också utanför Palmes krets, bland ledande borgerliga politiker. Det Palme kan anklagas för är å ena sidan tvärsäkerheten och å andra sidan hätskheten mot dem som inte delade hans bedömning. Forskaren Ingemar Dörfer har kritiskt påpekat att politiken sköttes av en säkerhetspolitisk elit som förlorat kontakten med det kalla krigets verklighet, d v s att försvaret skulle hålla stånd tills hjälpen kom från väst. Han har daterat glömskan till mitten av 1970-talet. Men Palme visste. Som Ulf Dahlsten, en av hans ”pojkar” på 1980-talet, har uttryckt det:

”Han visste att Sovjetunionen utgjorde ett latent hot och att neutraliteten inte var mycket värd utan USA:s stöd.”

Inledningsvis uppfattade Palme ubåtskränkningarna på samma sätt som militären, men uttalanden och agerande tyder på att han ändrade sig senhösten 1983. Den sovjetiske ambassadören Pankin har beskrivit möten med Palme om ubåtar:

”Jag träffade sedan Olof Palme ytterligare ett antal gånger i samma ärende. Varje gång försökte han mildra det torra innehållet i protesten med någon gest eller fras.”

Om han inte trodde på kränkningarna var det rationellt att tina upp relationerna till Sovjetunionen. Låtsas som ingenting och verka för avspänning. Detsamma kan faktiskt gälla även om Palme behöll misstankar mot Sovjetunionen. Givet att hotet i första hand inte berörde Sverige, utan ansågs vara en del av giganternas kamp var normalisering ett sätt att demonstrera att Sverige inte ändrat position. Å andra sidan var Sverige krigsplacerat i Nato. Han kunde dessutom stödja sig på försäkringar från högsta sovjetiskt håll om att några kränkningar inte förekom. Kanske utgick han ifrån att Sovjet inte skulle ljuga för just honom.

Ambassadör Rolf Ekéus utredning Perspektiv på ubåtsfrågan resulterade i att ett tiotal kränkningar ansågs säkra. Ekéus pekade dock på att Nato kunde ha varit skyldig och tonade ned de sovjetiska motiven. Det var ungefär lika troligt – sett i relation till tänkbara motiv – att ubåtarna kom från väst som från öst. Utredningen försökte till och med troliggöra att ubåt 137 hade navigerat fel. Utredningen synade också den politiska hanteringen av ubåtarna. Den enda kritiken mot Palme gällde att han släppte det politiska greppet om ubåtsfrågan i samband med att Ubåtsskyddskommissionen tillsattes.

Men utredningen satte inte punkt för ubåtarna. Problemet var att den svajade betänkligt såväl i fråga om kränkningarnas omfattning, som i skuldfrågan. Ekéus uppmärksammade inte att Sovjetunionen faktiskt förfogade över miniubåtar i Östersjön, och dessutom missuppfattade han ÖB:s analyser av hotbilden. Ekéus försökte inte ta reda på hur den sovjetiska offensiva försvarsplaneringen såg ut och tog inte någon hänsyn till vad som var känt från andra Warszawapaktsländer. Nato? Sant var att Nato (och den svenska marinen) kunde ha ett intresse av att testa det svenska försvaret, men knappast i den omfattningen. Dessutom fanns det hemligt samarbete också på det området. Det är också välkänt att de båda sidornas ubåtsflottor ”lekte” katt och råtta-lekar med varandra.

Men faktum kvarstår. Även Ekéus utgår från att det förekom kränkningar efter Hårsfjärden: ”mindre än tio säkra kränkningar och ett trettiotal indikationer av allvarligt slag” (och sannolikheten för att alla skulle ha upptäckts får nog sägas vara mycket liten). Men Palme agerade som om de inte hade inträffat. Det är allvarligt.

Var Sverige neutralt? Neutralitetskommissionen under ledning av Gösta Gunnarsson drog slutsatsen att det intima samarbetet fram till 1969 inte var tillräckligt intimt för att kunna karaktäriseras som en allians. Hårklyveri kan det tyckas. Samarbetet utvecklades över tiden och innebar bl a att delar av försvaret gjordes kompatibelt med Nato. Integrerades. Svenska flygledare övergick till att använda Natos flygledningsterminologi, flygtankningssystemet ändrades till Natostandard och det svenska flygplanet Lansen utrustades för att kunna bära amerikanska kärnvapen. De personliga kontakterna var täta.

I den utvärdering av säkerhetspolitiken efter 1969 som Rolf Ekéus har gjort, tonades betydelsen av samarbetet med USA och Natoländer ned; det gjorde inte intrång på neutralitetens jungfruliga marker. Märkligt kan det tyckas. Utredningen beskriver det militära samarbetet som ”omfattande, nära och förtroendefullt”, men tillbakavisar påståenden om att Sverige på något verkningsfullt sätt förberedde hjälp vid sovjetiskt angrepp. Stationering av Natoflyg i Sverige var inte realistisk, marina samövningar förekom inte, Försvarets Radioanstalt (FRA) bytte inte information med Nato, utan med Natoländer. Om Natopiloter använde svensk luftrum skulle de bli nedskjutna, och därför skulle de ta en omväg. Och så vidare.

Av detta drog Ekéus två slutsatser. Den ena var att alla respekterade den svenska neutraliteten. Den andra var att det militära samarbetet var förenligt med neutralitetspolitiken. Tja. Varken de sovjetiska utbåtskränkningarna eller det svenska försvarets integration västerut tyder på något annat än att det var en ideologisk sanning som skulle fästas i allmänhetens medvetande. Som om det avgörande vore att det aldrig existerat något formellt avtal med Nato. Eller att Sovjetunionen aldrig öppet uttalade sin mening om neutraliteten.

Ekéus hävdar också att politiken var framgångsrik. Det är både rätt och fel. Sovjetspecialisten Kristian Gerner har pekat på att fynd i arkiven tyder på att det inte fanns någon egentlig politisk vilja att angripa Västeuropa på 1970- och 1980-talen (det fanns inte någon kommunism att sprida), utan att hotet snarare handlade om hur de sovjetiska ledarna skulle agera om de upplevde att den egna makten var hotad. I den meningen kan Palmes linje tyckas vara mer realistisk än den verkade, men eftersom han inte kunde veta hur det stod till i huvudet på herrar som Leonid Brezjnev, Jurij Andropov och Konstantin Tjernenko var det fel att postulera att något politiskt motiverat hot inte existerade. Dessutom är bilden inte entydig.

För den här generationen sovjetiska ledare var kriget – en slutuppgörelse mellan systemen – en i högsta grad levande föreställning. Frågan var inte om, utan när. 1983 trodde Andropov att USA skulle angripa – det var alltså bäddat för storkonflikt. Och i ett sådant läge var ansatsen inte att vänta och se, utan att slå till först. Sovjetunionens och Warszawapaktens planering byggde på ett offensivt försvar med massiva angrepp inkluderande kärnvapen. Västeuropa skulle ha ödelagts.

Anmärkningsvärt nog tog Ekéus inte hänsyn till uppgifter om den sovjetiska krigsplaneringen som inkom. Sovjetexperten Jan Leijonhielm drog, bland annat med stöd av uttalanden från höga sovjetiska militärer och militär som tränats för att angrepp mot mål i Sverige, slutsatsen att Sovjet planerade anfall mot Sverige. Det handlade inte i första hand om ett separat anfall, utan det sannolika hotet uppstod som en del i ett större krig:

”Angrepp på svenska flygbaser planerades, stridspiloter kartlades, liksom mobiliseringsförråd, och att den svenska kusten sonderades av ubåtar för ilandsättning av agenter och sabotageförband i ett inledningsskede av fientligheterna. Dessa syftade knappast till invasion men väl till sabotage mot flygbaser och mobiliseringsmöjligheter.”

Motiven var att säkra att svenska baser inte skulle kunna utnyttjas av väst, säkra Östersjöutloppen, göra det enklare att angripa de amerikanska förhandslagren i Norge, liksom transitering av sovjetisk trupp i norr, samt att omöjliggöra ett svenskt deltagande i kriget på Natos sida. Emil Svensson, som deltog i ubåtsjakten och sedan arbetade tillsammans med ryssarna för att försöka bringa klarhet i saken, har redovisat samtal med sovjetiska ubåtsmän som indikerar att kränkningarna var rutinverksamhet. Det motiv han pekat på är Sveriges geografiska läge och dess betydelse för det sovjetiska flankskyddet. Och behovet från sovjetisk sida att vara väl förberedd genom uppdaterad information:

”Det kan väl inte uteslutas att just sådana överväganden låg till grund för det sovjetiska beslutet om att undervattensaktiviteterna i svenska vatten skulle få en mer operativ inriktning än tidigare…Hyser man tvivel om den svenska neutraliteten, planerar man naturligtvis för att om möjligt förhindra att Sverige blir basområde för västmakterna och för att i stället själv kunna utnyttja svenskt territorium.”

Fredspolitiken gav inget extra skydd. Det understryks av en studie av den militära underrättelsetjänsten i DDR i boken Den usynlige front av den danske historikern Thomas Wegener Friis. ”Intresset” för Danmark avtog inte i takt med den danska fotnotspolitiken, kampen för en kärnvapenfri zon i Norden, Östersjön som ett fredens hav o s v. Anfallsplanerna låg färdiga baserade på information på detaljnivå om sådant som djupet i hamnarna och broarnas bredd. Det helt avgörande var å ena sidan rädslan för att Danmark skulle fungera som uppmarschområde vid ett angrepp från Nato och å andra sidan behovet av att säkra utfarten till Nordsjön om Warszawapakten skulle angripa.

Friis menar att risken för en ockupation var reell – och att den var känd i samtiden. Problemet var att danskarna var naiva och inbillade sig att Danmark inte på riktigt var en aktör i det kalla kriget. De rådande vänsterstämningarna, antiamerikanismen och okritiskheten mot Sovjetunionen – allt drog i samma riktning. Det var som i Sverige.

Den politiska viljan i Kreml handlade om att försvaga väst inifrån och då inte minst om att genom olika fredsutspel ställa  Västeuropa mot USA. Det allvarliga är att Palmes fredspolitik blev en bricka i det spelet, något som om den lyckats hade kunnat få mycket allvarliga konsekvenser. Maktbalansen hade drastiskt försämrats om Nato hade upphävt dubbelbeslutet och en kärnvapenfri zon införts i Norden: Nato hade försvagats, kanske spruckit.

Sverige hade inte någon formell försvarsförpliktelse i förhållande till andra stater. Men det kan inte råda något tvivel om hur USA och Nato uppfattade neutraliteten: Sverige betraktades som en tyst medlem och ingick som sådan i försvarsplaneringen. Utrikespolitiken utgick från att Kreml inte visste någonting, men spionen Stig Wennerström som var i sold hos Sovjetunionen 1949 till 1963 hade möjlighet att lämna ut det mesta om Sveriges militära samarbete med väst.

Josef Stalin tyckte att neutraliteten var en bluff, Nikita Chrusjtjov godtog den med tveksamhet. Gunnar Jarring, Sveriges Moskvaambassadör åren 1964-73 vittnade inför neutralitetskommissionen om att Moskva uppfattade:

”…våra neutralitetspolitiska deklarationer endast som retoriska ornament, spel för galleriet utan egentlig betydelse.”

Att Sovjetunionen visste hur det stod till kunde bidra till att höja tröskeln för anfall mot Sverige. Men det kunde också leda till att Sverige redan från början skulle dras in i en väpnad konflikt mellan blocken. Det låg i Sovjetunionens militära intresse att snabbt ta hand om Sverige innan det svenska försvaret gick i tjänst hos Nato. Också det indikerar att försvaret och återförsäkringen borde ha fått en mer framträdande roll i den samlade politiken. Men att erkänna fel var inte Olof Palmes styrka. I stället fortsatte han att inte väcka den björn som redan var vaken. Som Palme uttryckte saken i Almedalen 1984:

”Tror vi inte att den ena stormakten kommer att respektera vår neutralitet, ja då tvingas vi ändra politiken.”

Att den politiken inte stod i samklang med de moralistiska brösttoner som omgärdade utrikespolitiken i övrigt är uppenbart. I utrikesdebatten 1983 förklarade Palme sig:

”Det hindrar inte alls att vi i alla de lägen där vi så kan och önskar skall hävda mänskliga rättigheter mot kränkningar, från vilken typ av diktatur de än må komma. Men då är det fråga om vår grundläggande ideologi, vår syn på demokratin, och icke om vår säkerhetspolitik. De sakerna måste man skilja på.”

Omoraliskt kan det tyckas. Men dubbelpolitik var ordet. En helt avgörande fråga förstås är hur Palme ställde sig till primäroptionen. Försvarsrådgivaren Ingemar Engman har hävdat att Palme stod fast vid den, d v s att Sverige i ett skarpt läge skulle överge neutralitetspolitiken redan före ett angrepp på Sverige. I det perspektivet reduceras fredspolitikens betydelse. Till och med Rolf Ekéus ska ha gjort bedömningen att den mest var ett spel för galleriet:

”Det var ju klart att zonen inte var praktisk politik. Det var demonstrationspolitik. Zonen var ju inte så intressant…Zonen blev ju något av en drömvärld.”

Enligt en nära medarbetare till Palme var dock fredspolitiken på allvar, vilket indikerar en annan primäroption. I ubåtskrisens upptakt, vid ett protestmöte på Sergels torg den 6 november 1981 slog Palme fast:

”Vår neutralitetspolitik bestämmer vi själva. Men den valda handlingslinjen medger icke handlingsfrihet i den meningen att Sverige efter utbrottet av ett stormaktskrig kan, utan att vara angripet, välja att ens i ett kritiskt skede under starkt yttre tryck, inträda på någon av de krigförandes sida.”

Det skulle tyda på en vilja att antingen vänta till kriget kom eller i det längsta försöka hålla Sverige utanför en konflikt. Men i verkligheten är det ingen som vet. I den svenska krigsplaneringen fanns dock neutralitetsoptionen med som alternativ först efter Berlinmurens fall 1989. Så småningom blev det ett gott slut. Sovjetimperiet föll ihop. Det klingar dock falskt när man efter det kalla krigets slut från socialdemokratisk sida har velat ge Palme äran. Typ Pierre Schori 1989:

”I dag talar både Bush och Gorbatjov som Palme och har slagit in på den gemensamma säkerhetens väg. Palmekommissionens kungstanke.”

Om man ska tro Michail Gorbatjov var det i själva verket Ronald Reagans förtjänst. Reagans vägran att förhandla bort Star Wars i Reykjavik i oktober 1986 i utbyte mot halvkvädna fredsvisor, fick Sovjetunionen på fall. I kombination med Sovjetunionens inre sönderfall. Och det faktum att Gorbatjov blev den förste sovjetiska ledaren som sökte ett verkligt samförstånd med väst. I den meningen var Ronald Reagan en idealisk partner. Hans politik bottnade i en rädsla för kärnvapen och en strävan efter en kärnvapenfri värld genom att skapa förtroende via kunskap om ”den andre” och personliga kontakter.

Kritiker har kallat Palme ”den internationella politikens Jane Fonda”. Det är både sant och orättvist. Hans statsmannakonst har karaktäriserats som internationell propagandism med alarmism som utmärkande drag. Men Palme fick den rollen på grund av att han ingick i breda opinionsströmmar och då inte minst med säte i USA. Det var inte någon tillfällighet att Palme anknöt till personer som den amerikanske forskaren Jonathan Schell och boken The fate of the earth; de var båda del av samma internationella rörelse. Första maj 1982 varnade han för konsekvenserna av bomben. Resultatet skulle – med Schells ord – bli människoartens utplåning och ett ”samhälle av gräs och insekter”. Vid ett tal i FN i samband med organisationens 40-årsjubileum hösten 1985 lanserade Palme nya idéer. Små stater som undertecknat icke-spridningsavtalet borde ha rätt att kräva av kärnvapenmakterna totalt provstopp och nedrustning. Det borde fattas en internationell lag som förbjöd kärnvapen.

På bortaplan tog sig utrikespolitiken stora friheter, men på hemmaplan stod Palme också för en grundläggande kontinuitet i hanteringen av det som var det grundläggande svenska dilemmat: mellan å ena sidan hemhörigheten i de västliga demokratierna och å andra sidan hotet från Sovjetunionen. Problemet var att distansen till den rätta sidan ökade och att det blev fult att tänka längre än till neutraliteten. Fredspolitiken innebar ett direkt stöd för den onda sidan – samtidigt som försvaret rustades ned och återförsäkringen sattes under press.

I den nya tid med förhöjd spänning som kom med 1980-talet lät ekot från Östen Undén allt falskare. Utrikesminister Bodström förstamajtalade 1983 och deklarerade att ”vi ställer inte upp i den ideologiska krigföringen som pågår mellan öst och väst”. Året efter kritiserade Palme moderaterna för att ge intryck av att vilja befria öststaterna från deras samhällssystem. Det ville inte Palme verka för: Sverige var ”ett litet land”.

*För noter se Olof Palme – Med verkligheten som fiende.