Hur långt räcker Hultqvistdoktrinen? Att det inte är en hypotetisk fråga utan en fråga som kräver ett svar understryks av Försvarsberedningens skrivning att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. Samtidigt som det svenska försvaret brister i bredd och uthållighet. Enveckasförsvaret, om ni minns.

Och då som nu ska hjälpen komma från Nato med USA i spetsen.

Allianspartierna har gjort bedömningen att det ligger i Sveriges nationella intresse att ansöka om medlemskap. De borgerliga lyfter också fram den värdegemenskap som föreligger. V, MP, SD och S anser att det är säkrare att inte omfattas av säkerhetsgarantin i Nato-stadgans artikel 5. Försvarsminister Hultqvist har till och med ställt sig som garant för Sverige inte ska bli med i samma klubb som nästan alla andra EU-medlemmar också är med i.

Hultqvist alternativ till försvarsalliansen är ett nätverk – att bädda in Sverige i multilaterala och bilaterala försvarssamarbeten. Värdlandsavtalet med Nato var en milstolpe, liksom avtalet med USA. Samtidigt sker en förstärkning av den nationella försvarsförmågan – dock så modest att det knappast märks mätt i procent av BNP. Strax över en procent. Trots retoriken är försvaret inte prioriterat.

Står Sveriges säkerhet stadigt på dessa två ben? Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg har slagit fast att antingen är man med i Nato eller annars är man inte det. Från amerikanska företrädare har det däremot vid några tillfällen kommit betryggande uttalanden. Så är det kanske USA som Sverige ska kunna luta sig mot?

Det enkla svaret är att det vet vi inte. Att så är fallet understryks i Andras Simonyis bidrag i antologin Finland, Sweden & Nato: Did Trump Change Everything? I boken som lanseras i dag vid ett seminarium i regi av European Liberal Forum, Centerpartiet och Fri Värld, skriver också Magnus Christiansson, Karlijn Jans, Anna Kronlund samt Nils Torvalds (den enda av kandidaterna i det finländska presidentvalet som sade ett klart ja till Natomedlemskap).

Andras Simonyi, som är chef för forskningsstiftelsen Center for Transatlantic Relations vid John Hopkins University, ger rätt så avkylande inblickar i hur tänket ser ut i Washington. Alltså hur man tänker och inte hur vi tror att man tänker. Och det handlar inte främst om D Trump.

* Ja, Sverige (och Finland) är utmärkta partners till Nato och USA. Men likväl är en allierad en allierad och en partner inte mer än en partner.

* Ja, Sverige (och Finland) är viktiga i försvaret i Östersjöregionen men inte oersättliga.

* Och vad gäller försvarsanslaget så är önskemålet mycket mer än Hultqvist mäktar utan att Sverige tänker och agerar som en allierad. Kort sagt, Nato:s tvåprocentsmål.

* Och så finns det en känsla av att oviljan att gå med i Nato egentligen handlar om gammal god svensk antiamerikanism. Från Nato-motståndarna.

* Och en brist på förståelse för att Sverige i vår tid väljer militär alliansfrihet. Med en doft av gammal god svensk kålsuparterori. Som Palme.

Simonyi varnar för att vi inte ska låta oss invaggas i en falsk trygghet. Mer hållfast än så är inte Hultqvistdoktrinen.

Och den blir knappast bättre i kombination med Margotdoktrinen med betoningen lagd på Sverige som oberoende röst i världen i kombination med en fredaktivism som i i kärnvapenfrågan gör att Sverige hamnar på fel sida. Också det en gengångare från Palmeismen. Inget kan heller åskådliggöra röran i den rådande (o-)säkerhetspolitiken tydligare än att å ena sidan behöver vi inte gå med i Nato eftersom vi kan förlita oss på USA (Hultqvist), och, å andra sidan, att vi ska inte gå med i Nato eftersom USA är den tyngsta medlemmen (Wallström).

Det är intressant att Simonyi pekar på att Sverige och Finland inte sitter i samma båt och drar slutsatsen att länderna inte bör bli varandras gisslan när det gäller att ta ställning till medlemskap i Nato.

Men EU då? Ja, det rör på sig men glöm tanken på EU som alternativ till Nato. Däremot har det blivit fart på samarbetet.

I ett efterord till antologin uttrycks förhoppningen att den ska ge underlag för en bättre förståelse av varför Sverige och Finland inte är medlemmar i Nato. Tvärtom skulle jag säga. Visserligen ger boken bakgrund till de båda ländernas allianslöshet, men summerat är slutsatsen att medlemskap skulle vara ett säkrare val.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 15/2 2018.