Claes Arvidsson

Archive
Vladimir Putin

Så blev Norge en ofrivillig krigsprofitör

By: admin
30-10-2022
Bistånd, Jonas Gahr Støre, Oljefonden, Ukraina, Vladimir Putin

Det är aldrig särskilt smickrande för ett land att bli beskrivet som krigsprofitör. Och det blir inte mindre jobbigt när självuppfattningen är att man är en moralisk stormakt. Kort sagt, det råder en viss kognitiv dissonans i Norge.

Internationella medier har skrivit om krigsprofiten – och runt om i Europas huvudstäder pratas det. Det sticker i ögonen att Norge har blivit en vinnare till följd av Rysslands storinvasion av Ukraina och energikriget mot Europa.

Medan andra kämpar för att få ekonomin att gå ihop och Ukraina strider för livet, formligen forsar exportinkomsterna in i Norge. Hittills i år har man dragit in 889 miljarder norska kronor (NOK) på naturgasen och 398 miljarder på oljan. Alltså tillsammans 1 287 miljarder NOK, vilket motsvarar nästan 1 400 miljarder svenska kronor. Det är mer än dubbelt så mycket som under det tidigare rekordåret 2021.

Det ger klirr i statskassan (Oljefonden) och bara för årets andra kvartal gjorde det statliga olje- och gasbolaget Equinor en skatteinbetalning på 80 miljarder NOK. Ryktet blir något mindre skamfilat av att Norge bara har råkat bli krigsprofitör. Liksom vunnit på Lotto. Och när man har försökt att lindra energipriskrisen i Europa genom att öka den egna produktionen av naturgas, så ja, då ökar också profiten.

I rollen som problemlösare ingår att tillsammans med EU-kommissionenförsöka hitta vägar att stabilisera energimarknaden. Likväl fastnar bilden av Norge som krigsprofitör. Om statsminister Jonas Gahr Støre vill göra något åt detta handlar det om att göra mer för Ukraina.

Efter 24 februari har Norge stött Ukraina med motsvarande 4,5 miljarder NOK, varav cirka hälften har varitmilitärt bistånd. Hjälpinsatsen sker i samarbete med bland annat EU, Världsbanken och International Fund for Ukraine. I regeringens förslag till statsbudget 2022/23 avsätts tio miljarder NOK till finansiellt, humanitärt och militärt bistånd till Ukraina.

Givet ”krigsprofiten” får det beloppet sägas vara blygsamt.

Så även i kontrast till att regeringen – trots det ständigt upprepade mantrat om en stram budget – avser att köpa bruket Meraker (en av de största privata egendomarna som utgörs av ett stort friluftsområde på närmare 130 000 hektar med jakt, fiske, alpinanläggning, hytter, skogsdrift och vattenkraftverk) för 2,5 miljarder. Det sker genom ett uttag ur Oljefondens behållning på 12 000 miljarder NOK.

Venstre har utmanat regeringen med förslag om att Norge med sina gigantiska intäkter borde ta en ledande roll i den samlade europeiska insatsen för att återuppbygga Ukraina. Den avfärdande responsen från Arbeiderpartiets förstanamn i utrikes- och försvarsutskottet var att Venstre bara ville plocka egna politiska poäng på Ukraina.

Och förvisso är det självöverskattande att vilja ta en ledande roll för ett litet land som inte tillhör samordnarna i G7. Icke förty kan Norge öka sitt engagemang mycket mer än att som Støre nöja sig med att slå fast att Norge tar sin del av ansvaret.

Återuppbyggnaden av Ukraina i form av en ny Marshallplan står på agendan – senast på G7-mötet i Berlin 25 oktober – men framtiden kan inte vänta. Det behövs mer pengar till Ukraina. Nu. Det har uppskattats att Ukraina nästa år kommer att behöva externt makroekonomiskt stabilitetsstöd på 50 miljarder dollar, samt 17 miljarder för återbyggnad av kritisk infrastruktur. Och, ska det tilläggas, notan för förstörd infrastruktur ökar för var dag som Ryssland attackerar mer och fler civila mål. Det är ren terror.

I samspel med Världsbanken och IMF är G7 de tyngsta aktörerna, men Norge kan och bör växla upp sitt engagemang. I pengar räknat men också i form av verbal diplomati; agera pådrivare genom att höja rösten och betona det moraliska imperativet att bistå. I stället verkar strategin vara att vänta in och följa andra aktörer. Motsatsen skulle däremot stå i samklang med den ökade geopolitiska tyngd som följer av att Norge har ersatt Ryssland som den största exportören av naturgas till Europa.

Det handlar då om att med tydlig röst deklarera den politiska viljan att ta ett ökat finansiellt ansvar för den internationella ”dugnaden” i fråga om budgetstöd och mana andra att följa efter. Norge kan också göra ett mer direkt avtryck – Made by Norway – genom att gå in i konkreta hjälpprojekt för återuppbyggnad ”här och nu” i Ukraina. Varför inte med fokus på insatser för barnen?

I ett kraftfullt tal till G7:s givarmöte vädjade president Zelenskyj om hjälp – för Ukrainas skull men också för vår. Så för Norge handlar det inte bara om att agera ”moralisk stormakt” eller ta udden av stämpeln som krigsprofitör. Vinner Ryssland blir det en seger för den starkes rätt i internationell politik. Det får globala ringverkningar, men ökar också risken för rysk aggression i Norden-Baltikum.

Det ligger i Norges nationella intresse att Ukraina vinner kriget. Därför är ett uttag ur Oljefonden till förmån för Ukraina också en investering för framtida generationer.

Och det drabbar ingen fattig.

Ledare i Svenska Dagbladet 29 oktober 2022

Read More

Håll ut mot Putins eskalering

By: admin
01-10-2022
Annektering, Archer, Robot 70, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina, Vladimir Putin, Volodomyr Zelenskyj

Det säkerhetspolitiska läget är mycket allvarligt. Med tre dagars varsel utlyste Vladimir Putin en folkomröstning i Donbass med den enkla frågan om att de från Ukraina helt eller delvis erövrade regionerna skulle byta land till Ryssland. Redan före omröstningen var det dikterade svaret ett rungande ja – och i dag kommer Putin i tal och skrift att tillkännage ”segern”.

Liksom tidigare i kriget mot Ukraina följer Kreml den sovjetiska legalistiska mallen från till exempel annekteringarna av de tre baltiska staterna efter andra världskriget. Alla ”papper” ska till synes vara i ordning för att kunna kolportera en berättelse om den entusiastiska anslutningen till Moder Ryssland. I lögnens rike. I omvärlden.

Själva röstningsförfarandet var förstås som ett dåligt skämt och genomfördes delvis under vapenhot. Men då som nu har det även funktion att tvinga ”väljarna” att underkasta sig makten. Det räcker så att säga inte med att vara passiv, utan i stället krävs ett förödmjukande aktivt ställningstagande för.

I verkligheten är det en förlorare som i dag sammanbitet vänder sig till folket och eliterna. Kriget som inte var något krig utan en särskild militär operation skulle vara över på några dagar och firas med ett quislingstyre i Kiev. I stället blev det ett platt fall som tvingade fram iscensättandet av ett alternativt segermanus skrivet med fokus på Donbass. Där de militära framgångarna har förbytts i sin motsats. Inget går som det var tänkt – utom förstås resultatet i folkomröstningarna.

I linje med den sovjetiska traditionen betyder människoliv ingenting för härskarna. Nu genomförs en till namnet kallad partiell mobilisering av ”kanonmat” till skyttegravarna för att kunna hålla stånd mot framryckande ukrainska styrkor.

Det har i sin tur resulterat i en massexodus från Ryssland av män i vapenför ålder som inte vill riskera att bli inkallade. Kapplöpningen mot gränserna är en handfast demonstration av ihåligheten i den folkliga krigseuforin – när den bistra verkligheten kryper in på den egna kroppen. Mobilisering och motgångar kan i sin tur även påverka bilden av Putin som ”stålmannen” som ska göra Ryssland stort igen.

I verkligheten visade sig krigsmaktens massiva styrka vara en potemkinkuliss, ekonomin ödeläggs och det globala och regionala inflytandet minskar. Ryssland har blivit en pariastat.

Samtidigt som den egna förträffligheten gjordes till dogm, har Moskva velat sätta bilden av ett svagt och käbblande väst. Hittills har reaktionen från USA, Nato och EU – trots en hel del tövan – varit mycket mer kraftfull än vad som hade kunnat befaras. Varken upprepade ryska kärnvapenhot eller användandet av energin som vapen, har fungerat. Det har inte satt stopp för det militära och ekonomiska stödet till Ukraina, och sanktionsregimen har successivt blivit mer omfattande.

Men det har inte heller hindrat Ryssland från att eskalera i flerfrontskriget. På den ena fronten i form av en ny annektering, och massmobilisering med sikte på att hålla ställningarna till dess att det finns tränade styrkor att tillgå för en ny rysk offensiv. Allt kombinerat med attacker på civil infrastruktur. På den andra kan (de troligen ryska) sabotagen mot Nordstream I och II ses som en signal om att medgörlighet anbefalles för att till vintern undvika ett ännu sämre energiförsörjningsläge. Oskyddade rörledningar finns det gott om.

Defaitistiska röster har höjts – och kommer säkert att höjas igen – för att Rysslands krig mot Ukraina egentligen inte angår oss. Eller att hänsyn måste tas till ryska intressen. Eller att priset för sanktionerna är för högt. Och ja, vintern lär bli kall med stekheta priser på el som kommer att fresta på sammanhållning och motståndskraft i Europa. Saken blir inte mindre allvarlig av att Europa dessutom lär komma att drabbas av andra inslag av hybridkrigföring.

Andra röster varnar för ett kommande kaotiskt sönderfall med dystopiska inslag om Ryssland går förlorande ur kriget mot Ukraina och Putindiktaturen faller. Men han kommer att falla förr eller senare – och ju tidigare desto bättre.

I praktiken innebär båda synsätten att man ser genom fingrarna på hur Ryssland agerar i form av folkmord, brott mot mänskligheten, krigets lagar och krigsförbrytelser. Och det gör det i sådana fall omöjligt att återupprätta en europeisk säkerhetsordning – eller för den delen ha någon som helst tilltro till FN-stadgan.

Krigsherrarna i Kreml har marscherat in i en återvändsgränd och det vore en inbjudan till fortsättningskrig i Europa att hjälpa dem ut. Det gäller i stället att – också i Sverige – se till att hålla gränsen och hålla ut. Och som hjälp till självhjälp kan regeringen Kristersson skicka Archer och Robot 70 till Kiev. Ukrainas strid för att överleva som nation är också en strid för vår frihet.

Ledare i Svenska Dagbladet 30 september 2022.

Read More

183 dagar senare – dagens firande kommer visa Ukrainas vilja att vinna kriget

By: admin
25-08-2022
Nationaldag, Ukraina, Vladimir Putin, Volodomyr Zelenskyj

Ukraina firar nationaldagen 24 augusti efter att i 183 dagar har hållit ut mot den ryska storinvasionen som syftar till att utplåna den ukrainska nationen. Man låter sig inte kuvas men priset är oerhört högt räknat i lidande, förlorade liv och människor på flykt.

Motståndsviljan understryks av att angreppet den 24 februari genomfördes efter åtta år av lågintensivt krig sedan den första ryska invasionen 2014, annekteringen av Krim och upprättandet av lydrikena Donetsk och Luhansk.

Viljan att försvara sitt land och sin frihet rubbas inte heller av den brutala ryska krigföringen som skrivit in Butja och Mariupol i listan av illdåd som aldrig kommer att glömmas. Den ryska ”värdegrunden” kan sammanfattas med orden folkmord, brott mot mänskligheten och mot krigets lagar. Härskarna i Kreml är ett gäng krigsförbrytare.

Med politisk demokrati och ett livaktigt civilt samhälle har Ukraina blivit allt som man skulle önska att Ryssland också vore. Kort sagt, det skrämmer Putin och hans maktapparat.

Ryssland är en diktatur och en kleptokrati med ett politiskt system som den amerikanske historikern Timothy Snyder beskriver som fascistiskt. Detta i kraft av ledarkulten kring Putin, dyrkan av offer och hjältemod under Det stora fosterländska kriget och myten om ett storslaget förflutet att återvända till. Därför är det inte heller ironiskt att Putins påstådda avnazifiering av Ukraina sker under symbolen Z. Den kan föra tankarna både till nazisternas hakkors och det brittiska fascistpartiets symbol på 1930-talet.

Kriget i Ukraina står i bjärt kontrast till det som en gång var en förhoppningarnas tid. I ett ikoniskt tal i Berlin 1987 uppmanade president Ronald Reagan det sovjetiska kommunistpartiets reformorienterade generalsekreterare Michail Gorbatjov att riva Muren. Två senare hände det – och Tysklands återförening. Med Polen i framkant hade också satellitstaterna i Östeuropa befriat sig.

Som svar på ett försök till en reaktionär statskupp i Moskva tog de tre kämpande baltiska staterna den 20 augusti 1991 det definitiva steget mot friheten och förklarade sig självständiga. Den 24 augusti deklarerade även det ukrainska parlamentet landets självständighet och i en folkomröstning 1 december gav 92,3 procent av de röstande sin välsignelse till beslutet.

Den 26 december upplöstes Sovjetunionen. Sedan revolutionen 1917 hade kommunismen tagit livet av miljoner och inte låtit de levande leva sina liv. Nu blev Ukraina fritt. Ryssland bekräftade dessutom landets suveränitet och säkerhet genom Parisavtalet 1990, Budapestavtalet 1994, Vänskapsavtalet 1997 och Istanbulavtalet 1999.

I mötet med ett alltmer revanschistiskt Ryssland har dock avtalen visat sig vara utan värde. I stället har Putin försökt sätta stopp för Ukrainas vilja att gå sin egen väg och bli som Väst. Ukraina har svarat med Majdan 2014 som avgörande omslagspunkt i förhållande till Ryssland.

Putin trodde att invasionen 24 februari – en speciell militär operation – skulle bli en snabb affär. 183 dagar senare kommer dagens nationaldagsfirande bli en manifestation av Ukrainas vilja att vinna kriget. Det kan dock Ukraina bara göra med vår hjälp. Genom att å ena sidan ge ökat ekonomiskt bistånd och bli bättre vapengivare, och å andra sidan, sanktionera fler oligarker och sluta utfärda turistvisum. Och ju längre vi håller emot, desto starkare verkar de ekonomiska sanktionerna.

Kriget i Ukraina också är ”vårt” krig. Den frihet som Ukraina strider för är också vår frihet, den västerländska demokratin och för ett återupprättande av den europeiska säkerhetsordningen.

2014 svek vi Ukraina i hopp om att skapa lugn och ro. Nu hoppas Putin på att vi inte har uthållighet att över tid att möta energi- och livsmedelskrigets följder i form av skyhöga priser och folkligt missnöje.

Vi kan inte tillåta krigsförbrytarna i Kreml att vinna – både för Ukrainas och vår egen skull. Segrar Putin – också i form av att vi med missriktad fredsvilja eller av politisk bekvämhet pressar Ukraina till mindre landavträdelser och inskränkningar i den politiska suveräniteten – innebär det ett de facto erkännande av att rysk imperiepolitik trots allt är OK.

Slava Ukraini

Read More

Ryssland bedriver ett folkmord i Ukraina

By: admin
22-06-2022
Folkmord, Ryssland, Ukraina, Vladimir Putin, Volodomyr Zelenskyj

Det har gått mer än 100 dagar sedan Ryssland inledde den andra invasionen av Ukraina. Hundratals ukrainska soldater stupar varje dag, tusentals civila har dött och 16 miljoner är på flykt i Ukraina eller i andra länder. Än så länge är kriget i centrum för vår uppmärksamhet. Men för hur länge?

Efter den första invasionen 2014 inträdde efter tag en viss ukrainatrötthet. Annat pockade på. Blickarna vändes åt annat håll. I väntan på att Ukraina skulle ”kompromissa” fick Putin hålla på. Det får inte hända igen.

I en ny pejling av opinionen i Europa (ECFR) prioriterar dock en tredjedel av de tillfrågade ”fred” även om det innebär att Ukraina tvingas göra territoriella eftergifter. En femtedel kräver ”rättvisa” genom att avskräcka Ryssland och återställa Ukrainas territoriella integritet. Ytterligare en femtedel valde inte alls. 

Till bilden hör att opinionen skiljer sig markant mellan olika länder och därmed även trycket på politisk handling. Ju närmare Ryssland, desto större är förståelsen för att Ukraina också strider för att försvara oss och våra värden.

Från Kreml har det avhörts olika hitte-på för att motivera den invasion som med Putins nyspråk kallas för en militär specialoperation. Man har velat förhindra folkmord på etniska ryssar, avmilitarisera och avnazifiera Ukraina och hindra Natos framryckning. Har det sagts. Men nu talas det klarspråk. 

Det handlar om att ta tillbaka territorium och återupprätta imperiet under ledning av en ”gengångare” till Peter den store. Kort sagt, det betyder att kriget – och lusten att gå på erövrarstråt – inte tar slut bara för att Ukraina förlorar. Det tar slut om Ukraina vinner.

Putinland är en diktatorisk skurkstat. I Ukraina bryter Ryssland mot FN-stadgans förbud mot internationell våldsanvändning riktad mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende. 

Men kriget är också folkmord. Ryssland erkänner inte Ukraina som en egen nation utan framställer det som en påhittad konstruktion: Ukraina är egentligen Ryssland. Som folkmordsbrott räknas att flytta barn från den utsatta gruppen till en annan grupp, och enligt den ryska militären har mer än 300 000 barn förts från Ukraina till Ryssland. 

Enligt ukrainska uppgifter har 1,2 miljoner ukrainare tvångsdeporterats till Ryssland. Samtidigt hämtar ryska soldater släktingar till de ockuperade områden och flyttar in i hus med ukrainska ägare. I Mariupol uppges att skolorna rensas från ukrainska läroböcker och ersätts med ryska. I Cherson-regionen tilldelas alla nyfödda barn ryskt pass.

När Ukraina ska tvingas till underkastelse begås brott mot mänskligheten i form av omfattande och systematiska angrepp mot civila. Butja och Mariupol är exempel – också på hur man bryter mot krigets lagar genom urskillningslösa angrepp på militära och civila mål. 

Andra exempel på att krigets lagar inget betyder är att fler än 100 sjukvårdsanläggningar har angripits. Plundring är förbjuden i krig men är rysk praxis. Krigsfångar ska behandlas som sådana, men försvararna av Azovstal i Mariupol ska ställas inför rätta med terrorism som åtalsgrund. 

Och ja, det är en krigsförbrytelse att delta i planering, inledning och förande av anfallskrig.

Det gör ont att konfronteras med berättelserna och bilderna från krigets Ukraina. Skräcken. Lemlästade kroppar. Lik. Men det som på sitt sätt griper mest tag är foton på döda barn och vuxna medan de ännu var i livet – och med livet framför sig. Det visar vad som har gått förlorat. 

Vi får inte förtröttas.

Ledare i Svenska Dagbladet 20 juni 2022.

Read More

Promemorian som går till historien

By: admin
16-05-2022
Magdalena Andersson, Nato, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik, Sauli Niinistö, Socialdemokraterna, Vladimir Putin

Du orsakade det här. Se dig själv i spegeln. Med orden riktade till Vladimir Putin, kommenterade Finlands president Sauli Niinistö landets ansökan om medlemskap i Nato. Samma ord skulle Magdalena Andersson kunna rikta till Niinistö. Finland har varit drivande i regeringens kursomläggning i säkerhetspolitiken. Sverige är nu på väg in i Nato.

Men till bilden hör också att det närmar sig riksdagsval med en i Nato-frågan pådrivande borgerlig opposition. Efter Rysslands nya storskaliga invasion av Ukraina den 24 februari tillsatte regering motvilligt den 16 mars en arbetsgrupp bestående av samtliga riksdagspartier för att dryfta det förändrade säkerhetspolitiska läget. Nu har den sagt sitt.

Det tillhör ovanligheterna att en departementspromemoria skriver in sig i historien, men det kommer Ds 2022:7 att göra. Den självklara slutsats som dras – utan att sägas rakt ut – i “Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge – konsekvenser för Sverige” är att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato. Och det är epokgörande att Socialdemokraterna står bakom den. 

Det som nyss var uteslutet och destabiliserande för Magdalena Andersson och utrikesminister Ann Linde är numera klokskapen själv. Huruvida försvarsminister Peter Hultqvist helhjärtat är med på vagnen får nog historien visa. En klokhet i promemorian är att det nätverk av säkerhetssamarbeten som bär hans signum inte är tillräckliga.

Som det mycket riktigt konstateras har Hultqvist-doktrinen “bidragit till möjligheten att agera tillsammans i en krissituation och ytterst krig”, men att den inte innebär ”ömsesidigt bindande försvarsförpliktelser”. Annorlunda uttryckt: ”Någon garanti för att Sverige skulle få hjälp om ett hot eller angrepp riktades mot landet finns inte inom ramen för nuvarande samarbeten.”

Det är avgörande.

Icke förvånande delar man slutsatser från den rapport som ligger till grund för den kommande finländska ansökan om medlemskap i Nato, som att: ”Finlands och Sveriges eventuella Natomedlemskap höjer tröskeln för användning av militära maktmedel i Östersjöområdet, vilket ökar stabiliteten i området på längre sikt.”

Det är förstås också avgörande.

Ett argument mot ett svenskt medlemskap har varit att det skulle försätta Finland i en svår position. Nu pekar man i stället på det dilemma som uppstår när Finland blir medlem och Sverige därmed är det enda landet i Norden och Baltikum som står utanför Nato. Vid en konflikt skulle ”vår militära och säkerhetspolitiska sårbarhet och utsatthet öka”.

Promemorian tar sig också an frågor som är viktigare i den svenska (socialdemokratiska) debatten än i det mer hårdkokta Finland, som huruvida det är möjligt att som medlem driva frågor om demokrati, jämställdhet och klimat. Och förstås kärnvapennedrustning. Icke förvånande är svaret att det är möjligt. Och till dem som oroas över att Ungern och Turkiet är medlemmar påpekas att den problematiken också finns i andra internationella organisationer som Sverige är medlem av. Typ FN, EU och OSSE.

Till dem som efterlyser mer debatt och mer tid är svaret att det är nu det finns ett möjlighetens fönster, medan Putin har fullt upp med kriget i Ukraina.

I oskön förening avvecklade Socialdemokraterna och de borgerliga partierna det svenska nationella försvaret. Efter det kalla krigets slut antogs den eviga freden ha brutit ut i Europa. Det nya insatsförsvaret byggde på tanken att det var upp till Sverige att kunna välja att delta i en konflikt eller inte. Ett väpnat angrepp mot Sverige var osannolikt under överskådlig tid.

Långtbortistan-doktrinen sköts i sank när Ryssland 2014 invaderade Ukraina och annekterade Krim. Försvarspolitiken återvände hem med återtagande av nationell försvarsförmåga som prioriterad uppgift – dock mindre prioriterad av regeringen Löfven än av den borgerliga oppositionen. I rapporten Motståndskraft konstaterade Försvarsberedningen 2017 att ”ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas”.

Samtidigt bygger krigsplaneringen, liksom under kalla kriget, på förhoppningen att Sverige ska få hjälp utifrån. Men nu är alltså också hoppas-på-det-bästa-doktrinen på väg att skrotas av samtliga riksdagspartier utom V och MP. Med ett Natomedlemskap följer trovärdiga säkerhetsgarantier. 

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 14 maj 2022.

Read More

Han låter som en röst från Kreml

By: admin
07-04-2022
Magdalena Andersson, Nato, Säkerhetspolitik, Ukraina, Vladimir Putin

På åländska Kastelholms slott anordnas årligen fredskonferens. I förra veckan var Stefan Löfven på plats – och slutsatsen efter hans framträdande är att vi ska vara glada över att han inte längre är Sveriges statsminister. Han vet fortfarande inte om ”vi” har varit naiva i fråga om Ryssland: ”Man måste ge freden och demokratin en möjlighet, allt annat är fel.”

I Finland och Sverige pågår som bäst en process som kan leda – och troligen leder – fram till ansökan om medlemskap i Nato. Från båda sidor betonas att det rör sig om var för sig oberoende beslut och att man inte ska lägga näsan i blöt på andra sidan Östersjön.

Magdalena Anderssons uttalande om Natomedlemskapets destabiliserande verkan hade dock knappt lagts åt sidan innan Löfven kraschade in i porslinsbutiken med konstaterandet att säkerheten inte ökar med ”Nato och Ryssland intill varandra”. Kort sagt, den nyligen avgångne statsministern avråder i praktiken Finland, som har en gemensam gräns med Putin, från att ansöka.

Och när han talar om varför, låter han som en röst från Kreml: ”Det är Ryssland som vill ha en skarp gräns, bakom vilken de ska känna sig trygga.”

Trots Rysslands nya storskaliga invasion av Ukraina befinner sig Löfven på samma avlägsna planet, som när han 2015 slog fast att ett svenskt och finländskt medlemskap i Nato skulle öka osäkerheten i närområdet: ”Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt.”

Allra helst skulle Löfven därmed önska att till exempel de baltiska staterna lämnade Nato – allt för att öka säkerheten i närområdet. Väx upp, får man lust att utbrista.

Ska man tro Löfven har inte heller Sveriges säkerhetspolitiska läge ändrats – trots de beredskapsanpassningar som gjorts. Beskedet från Försvarsmakten är nämligen att det militära hotet inte har ökat. Så inte heller av det skälet finner han anledning att ompröva sitt nej till Nato. Om morgondagen har han inget säga.

Och ska vi tro Löfven så kan vi ta det med ro. Ryssarna är inte på väg, ”de är ju faktiskt nere i Ukraina, det är där de är”.

Så vi kan tydligen andas ut. Det är kanske mindre cyniskt tänkt än sagt, men nog borde Stefan Löfven konfronteras med skräckbilderna från Butja och Mariupol. Samt med frågan om rimligheten i Rysslands vilja att ha “trygga” gränser.

Ledare i Svenska Dagbladet 6 april 2022.

Read More

Kan Micael Bydén växla in mjukvalutan i inflytande?

By: admin
26-03-2022
Försvarsmakten, Magdalena Andersson, Micael Bydén, Nato, Ukraina, Vladimir Putin

Det kunde ha varit dramatiskt när flyget från Lufthansa vid inpassagen i svenskt luftrum möttes av två JAS 39 Gripen som sedan eskorterade planet vidare. Men, dramatiken hade ju redan utspelat sig – när det svenska handbollslandslaget i år, första gången på 20 år, hade blivit Europamästare.

Det var inte heller första gången som Flygvapnet stod startberett för äresmottagande av svenska idrottshjältar. Allt Försvarsmakten gör handlar inte rakt av om försvaret. Det finns goda skäl för myndigheten att slå rot och gästspela även i mjukare sammanhang.

I juletid bjuder Flygvapnet traditionsenligt på formationsflygning i form av en julgran över en lång rad städer. Försvarsmakten medverkar även vid firandet av Nationaldagen och förstås vid högtidlighållandet av Veterandagen. Allmänheten bjuds in till event runt om i landet; det kan vara besöksdagar på förband, tävlingar i militära sporter eller uppvisningar. Och så bedriver man reklamkampanjer.

Sedan 2019 arrangeras Hemvärnets årliga Uniform på jobbet-dag, då hemvärnssoldater tillåts bära uniform till, från och (med arbetsgivarens tillstånd) på jobbet. Det är fortfarande förbjudet att bära uniform i politiska demonstrationer, men från den regeln är Pride-parader undantagna.

Efter nedläggningen av det nationella försvaret bestod den huvudsakliga militära närvaron på Gotland av Försvarsmaktens medverkan på Almedalsveckan.

Sedan 2015 pågår återuppbyggnaden där och på andra platser – även det gör Försvarsmakten mer synlig. Konkret i vardagen. Med övningar. Med värnplikt. Med nya regementen.

Försvarsmakten har gått från att vara en avvecklingsbransch till en verksamhet i tillväxt. ÖB Micael Bydén har en hög medieprofil, hörs i nyhetssändningar och syns i tidningsintervjuer. Han har flera gånger gästat Ekots lördagsintervju och har också medverkat i lättsammare sammanhang som Morgonpasset i P3.

2021 blev han korad till Årets chef med den sammanfattande motiveringen att han är ”en modern, modig och mogen förändringsledare av rang”.

Alltid redo har blivit Försvarsmaktens mediemotto. Som när cheferna för armén, flygvapnet och marinen samlades för att i Aftonbladet berätta hur Sverige ska avvärja ett angrepp. Insatschefen Michael Claesson har varit en frekvent uttolkare av läget i medierna och sedan ett par veckor anordnar Försvarsmakten varje torsdag digitala pressträffar för att löpande beskriva säkerhetsläget.

Den ökade närvaron i offentligheten kan beskrivas som att Sverige militariserats – och det är bra.

Mindre bra är det förstås att det säkerhetspolitiska läget så dramatiskt har försämrats.

En kall januaridag dök det plötsligen upp gröna män på Visbys gator. Uniformerna var dock inte omärkta som på Krim 2014. Inte heller var de ryska utan svenska. Patrulleringen – och truppförstärkningen på Ön – var en del av den beredskapsanpassning som Försvarsmakten genomförde som svar på ett allt allvarligare säkerhetspolitiskt läge i Östersjön. Det var en signal till Kreml om att vi kan, vi vill och vi törs.

Men visualiteten i Visby kan även ses som ett förtroendeskapande budskap till svenska folket: Lita på oss. Och det är just vad svenskarna gör allt mer. I Förtroendebarometern 2022 (pdf) var det 65 procent som hade mycket eller ganska stort förtroende för Försvarsmakten som myndighet.

Ökningen år för år från ynka 36 procent 2016 är unik. Enkelt förklarat har nyttan av – och det fokus som numera finns på – ett nationellt försvar blivit uppenbar för allt fler. Och än mer så efter Rysslands nya invasion av Ukraina.

I kristid har Magdalena Andersson börjat göra förbandsbesök och på Instagram visar hon gärna upp sig tillsammans med militär personal. Det är just vad en statsminister nu ska göra.

Men det står i bjärt kontrast till hennes senfärdiga agerande, oviljan att skjuta till medel till försvaret och bestående tabu i Natofrågan. Tankarna kan därför gå till begreppet kulturell appropriering.

Det blir spännande att se om Bydén med ett allt starkare varumärke i ryggen, i kraft av att ha tagit en mer offentlig roll och den respekt som han åtnjuter, kan växla in den ”mjukvalutan” i ett ökat försvarspolitiskt inflytande. Det behövs. 

Krönika publicerad i Altinget 25 mars 2022.

Read More

Säkerhetspolitik för snyltare

By: admin
10-03-2022
EU, Försvarspolitik, Magdalena Andersson, Nato, Olof Palme, Socialdemokraterna, Ukraina, Vladimir Putin

Statsminister Magdalena Andersson är bra på att hålla färdigskrivna tal innehållande ord som att ”i dagens Europa finns inget utrymme för intressesfärer” och ”lyckas Ryssland inordna Ukraina under sin överhöghet öppnar det upp för snarlika krav på andra länder”. Och att det ryska angreppet på Ukraina ”är en attack mot varje lands rätt att själv bestämma sin framtid [som] utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet”.

När det gäller ett medlemskap i Nato är dock det ihållande beskedet från Andersson att vi gör som Ryssland vill och dessutom med samma motivering som Putin använder. Utan argument slås det fast att ett medlemskap skulle bidra till att öka instabiliteten i Europa. Vinsterna i form av ökad gemensam avskräckning tas det aldrig hänsyn till.

Ett annat bekymmer i S-leden är att ett medlemskap i Nato skulle förpliktiga oss att ställa upp för andra. Samtidigt bygger den svenska krigsplaneringen på att andra kommer oss till hjälp. I Anderssons tappning reduceras således den rådande solidariska säkerhetspolitiken till en förhoppning om att kunna snylta på andra.

Ett vanligt grepp för att säga nej är att alliansfriheten har varit så framgångsrik, men det är en historieskrivning som är baserad på neutralitetsmytologi. Anledningen till att Sverige inte drogs in i andra världskriget var att neutraliteten bröts i nazitysk favör. Bakom den alliansfria fasaden under det kalla kriget dolde sig ett intensivt försvarssamarbete med Nato-länder. Det var Sveriges trygghet – inte de eftergifter i form av ”fredspolitik” som gjordes i förhållande till Sovjetunionen.

Försvarsminister Peter Hultqvist har högmodigt sagt att frågan om Nato avgörs av den socialdemokratiska partikongressen. Det är att abdikera från ansvar. Partiaktivisterna med övervintrade föreställningar om en svunnen storhet under Palme-eran, är mer intresserade av att inrätta fredsdepartement än att grubbla över realpolitik. I verkligheten föll dessutom avgörandet denna gång när partiets verkställande utskott möttes i måndags.

Efter VU:s njet förklarade finansminister Mikael Damberg att ”det är flera länder som förklarat att de kommer stötta Sverige i händelse av kris, till exempel Storbritannien”. På den naturliga följdfrågan om man kan lita på det, blev svaret: ”Det är Storbritanniens försvarsminister som uttalat sig så det får du fråga honom om.”

Om det säkerhetspolitiska läget inte vore så allvarligt skulle svaret inbjuda till skratt, men i stället är det en påminnelse om regeringens brist på verklighetsförankring. Och mer följde i form av ett brev inför Europeiska rådets kommande möte i veckan, där poängen för Andersson är att av inrikespolitiska skäl återigen markera avstånd till Nato.

Med brevet, som även undertecknats av president Niinistö och statsminister Marin, vill man lyfta fram vikten av EU:s gemensamma försvarsklausul i Lissabonfördraget. Det liknar dock allra mest verklighetsflykt när man glömmer fluffigheten i artikel 42.7 i förhållande till Natos bindande försvarsgaranti i artikel 5. Lägg därtill att EU har avtalat med Nato om att det är försvarsalliansen som ansvarar för det territoriella försvaret av Europa. En annan hake är förstås att USA – själva ryggraden i Nato – inte är medlem i EU.

Kort sagt, tryggare kan man vara.

Att regeringen i vanlig ordning håller emot när det gäller att ge resurser till försvaret, förstärker intrycket av att allvaret inte sjunkit in. Andersson-linjen är kanske bra för Socialdemokraterna, men Sverige behöver både Natomedlemskap och en substantiell höjning av försvarsanslaget. Och det brådskar.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 10 mars 2022.

Read More

Dags för Andersson att göra en Scholz

By: admin
02-03-2022
Försvarsberedningen, Magdalena Andersson, Olaf Scholz, Ukraina, Vladimir Putin, Volodomyr Zelenskyj

Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj har visat hur en politisk ledare kan växa i ödestimmans stund. Detsamma kan sägas om Tysklands förbundskansler, socialdemokraten Olaf Scholz, som på djupet insett att det ryska fortsättningskriget i Ukraina också är en tysk nationell kris. Putin utmanar fred och säkerhet i hela Europa. Tyskland lägger därför om den politiska kursen. Radikalt.

Ett besked från koalitionen med De Gröna och Fridemokraterna är att Tyskland i år satsar ytterligare 100 miljarder euro för att rusta upp försvaret. Därefter ska mer än två procent av BNP gå till försvaret. Tyskland ska också ta krafttag för att minska sitt farliga energiberoende. Det visar sig också inkludera en omprövning av nedläggningen av kärnkraftverk. Som finansminister Christian Lindner uttryckte det: ”[V]i har vaknat ur en självgod dröm”.

Det är dock inte säkert att politiska ledare växer med uppgiften. Det är fint att statsminister Magdalena Andersson visar intresse för försvaret genom att göra förbandsbesök, men hon verkar i grunden inte förstå vad som nu krävs av politisk handlingskraft.

På besök i Helsingfors i början av december – samtidigt som den ryska styrkeuppbyggnaden pågick för fullt – tog Andersson avstånd från vapenskrammel. Inte ens när USA informationsdelade hotet om en storskalig attack mot Ukraina gick larmet. När Ukraina bad om militär hjälp dröjde regeringen politikenligt med att be ÖB föreslå ett paket. Först häromdagen presenterades det förslag som riksdagen under måndagen sade ja till.

Magdalena Andersson kämpade länge emot ett sammankallande av Försvarsberedningen för att dryfta här-och-nu-medel till försvaret och det nya säkerhetspolitiska läget. Den striden förlorade hon. Nu är Andersson öppen för att skjuta till extra medel för 2022, men i övrigt ska Försvarsbeslutet ligga fast till 2025. Detta trots att det enda vi med fullständig säkerhet vet,  är att den grund som försvarsbeslutet stod på är raserad.

Försvarsberedningens arbete bör därför vara långt bredare och mer omfattande än att hantera ÖB:s till regeringen inlämnade shoppinglista för 2022. Det måste dessutom gå att snabba på den planerade långsamma upptrappningen av försvarsförmågan till 2030. Också det civila försvaret i bred mening måste rustas i perspektiv av det som faktiskt är ett krigshot. Och ett hot med kärnvapen.

Det behövs även klarhet i säkerhetspolitiken. När det gäller Nato är Putins röda linje också regeringens – och med samma argument om att medlemskap skulle bidra till instabilitet. Saken blir knappast bättre när Andersson i en intervju i Expressen (24/2) inte gav klart besked om att Sverige kommer att bidra militärt vid ett angrepp på Baltikum. Samtidigt som den svenska allianslösa linjen bygger på en förhoppning om att i nödens stund kommer nog ändå hjälpen.

Tiden kräver mer än så. Försvarsberedningen bör både ta sig an frågan om medlemskap i Nato och sikta på att försvarsutgifterna ska uppgå till 2 procent av BNP senast år 2025. Det är dags för Magdalena Andersson att slita blicken från den pågående valrörelsen och i stället göra en Scholz.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 1 mars 2022.

Read More

Det är en sorgens dag i Europa

By: admin
25-02-2022
Desinformation, Försvarspolitik, Kärnvapen, Magdalena Andersson, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina, Vladimir Putin

Den ryska statstelevisionen bjöd i måndags på programmet En man vid namn Vladimir. Det var den ryske presidenten Putin som i ett vresigt, bittert och delvis förvirrat TV-tal såg bakåt på påhittade historiska oförrätter och framåt på en imperial pånyttfödelse. Allra mest talade han om Ukraina – ett konstgjort land utan legitimitet. Som egentligen är ryskt. Ja, strängt taget var det inte bara Ukraina som borde tillhöra Ryssland.

Och så förklarade Putin att de ryska lydrepublikerna Donetsk och Luhansk som i strid med folkrätten upprättades efter invasionen av Ukraina 2014 nu – också i strid med folkrätten – skulle erkännas som suveräna stater. Fast Putin talade förstås inte om folkrätten.

TV-sänd ”Potemkin-legalism”

Vägen fram gick via den sedvanliga Potemkin-legalismen:

  • 15/2 Duman röstar för att Putin ska överväga om Donetsk och Luhansk ska erkännas som självständiga stater.
  • 17/2 Propagandaoffensiv i lydrikena byggd på påståenden om en kommande ukrainsk attack med påföljande evakuering av civila. Ledarna vädjar till Putin om ett erkännande.
  • 17/2 Det ryska nationella säkerhetsrådet möts inför öppen kamera i en förinspelad direktsändning. Alla talare talar för ett ja.
  • 21/2 Putin motiverar erkännandet i ett TV-tal. Samma kväll undertecknas de bilaterala avtalen.
  • 22/2 Avtalen godkänns av det ryska parlamentet respektive parlamenten i Donetsk och i Luhansk.

I samband med erkännandet ingicks Vänskaps- och biståndspakter med de respektive så kallade Folkrepublikerna. Avtalen innebär att det ska ske en mycket långtgående ekonomisk, social och kulturell ”integration” med Ryssland.

Här ingår även ett gemensamt ansvar för säkerheten som ger Ryssland rätt att anlägga och använda militärbaser i Folkrepublikerna. I tilläggsavtal slås fast att deras gränser (definierade som hela regionen Donetsk respektive Luhansk) ska försvaras tillsammans med Ryssland.

Handlar om att tillsätta ett marionettstyre

  • 23/2 Den ryska propagandamaskinen fortsätter pumpa ut fake news om den död och förstörelse som Kiev utsätter lydrikena för. Som en reaktion begär Donetsk och Luhansk militärt bistånd från Ryssland.
  • 24/2 Vid fyra-tiden på morgonen meddelar Putin i ett kort tv-tal att en militär operation inletts i vad som i praktiken är en krigsförklaring mot Ukraina. I motiveringen anknyter han till sitt tidigare tal med ord om att ett ”fientligt anti-Ryssland bildas på rysk historisk mark”. Och faktiskt, metadata visar att de båda talen var inspelade samtidigt.

När attacken inleddes visade det sig att målet inte alls begränsades till Donbas. I stället har det iscensatts ett koordinerat angrepp till lands, i luften och till sjöss med nedslag över hela Ukraina. Det handlar inte längre om att omöjliggöra en framgångsrik demokratisk utveckling, utan om att tillsätta ett nytt marionettstyre.

Förtäckt varning för kärnvapen

I ett av Ryssland självvalt krig ska Ukraina först tvingas ned på knä militärt och sedan väntar en brutal passivisering av motståndet. Territoriet ska hållas. Spåren från Groznyj i Tjetjenien 1994 förskräcker.

Det är en sorgens dag. I realtid kan vi följa hur drömmar om frihet och fritt liv krossas av en brutal diktator.

Försöken att hitta en diplomatisk utväg visade sig inte överraskande vara en återvändsgränd. Hot om drakoniska sanktioner bet inte heller. Nu är beskedet från Putin till Väst att inte lägga sig i Ukrainas affärer eller drabbas av ”konsekvenser som man aldrig tidigare skådat”. Det är en förtäckt varning för kärnvapen.

En osäkerhetsordning etableras

Med den nya invasionen av Ukraina etableras en farlig osäkerhetsordning i Europa och inget tyder på att den ska bli kortvarig. Det säkerhetspolitiska läget blir knappast bättre av att Putin via Duman har givit sig själv mandat att skicka soldater utomlands. Vart som helst. Nu är det fokus på Ukraina men Putins krav på en rysk intressesfär kvarstår.

Det är inte utan att allvaret borde märkas i form av mer action hos regeringen Magdalena Andersson.

Krönika publicerad i Altinget 24 feb 2022.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.