Alliansen håller än så länge fast vid att man bör rikta misstroendevotum mot försvarsminister Peter Hultqvist. Blir det så faller han – med hjälp av SD:s röster. Men blir det en seger för rättrådig principfasthet? Eller rör det sig snarare om dumdristighet efter att väldigt snabbt ha kommit till skott i fråga om att inte bara misstro Anders Ygeman och Anna Johansson, de direkt ansvariga i Transportgate? I sådana fall bör man förstås backa.

Ett läroexempel är Robert Scott som i januari 1912 kom fram till Sydpolen (någon månad efter Roald Amundsen). En rad faktorer, otur, dålig planering och utrustning gjorde att alla i hans expedition dog. Men han hade stått fast.

Om allianspartierna går vidare i saken mot Hultqvist kommer de visserligen inte att dö, men däremot finns det bara opinionsförlustpoäng att vänta när Löfvens fälla slår igen. Här finns inte trovärdighet att vinna, bara att förlora. Att en misstroendeförklaring inte går hem i stugorna är dock inte det avgörande argumentet för att alliansen borde tänka om och i stället hitta en väg ut ur den återvändsgränd som man för tillfället parkerat i.

Och L och C har flaggat för att ny information kan ändra bilden – och sådan har ju kommit efter M-ordet först uttalades.

Misstroendet bottnar i att Hultqvist inte informerat statsministern om ett allvarligt hot mot rikets säkerhet. I sitt försvar av försvarsministern har Löfven kört hårt med formell ansvarighet, som Hultqvist alltså inte hade. Det blir lite tunt. Regeringen är ett kollektiv så Hultqvist hade ett allmänt ansvar och ska, det tilläggas, är ju faktiskt försvarsminister.

Vad gäller skada måste man utgå från att uppgifterna har hamnat i orätta händer. Så det råder inte någon tvekan om allvaret i det inträffade.

Dock har det visat sig att Löfvens högra hand, nyligen avgångna statssekreteraren Emma Lennartsson, hade fått informationen men inte förstått och inte heller reagerat. Detsamma gäller Ann Linde, då Ygemans statssekreterare och nu EU- och handelsminister. Överhuvudtaget verkar man inte förstått allvaret. Dyster nog, att döma av Ekots lördagsintervju 2/9 inte ens försvarsministern när han sent om sidor fick informationen.

Kort sagt, det bör vägas in att informationen redan fanns hos statsministern i form av Emma Lennartsson. I den meningen ändrar inte utebliven information från Hultqvist informationsläget hos “statsministern”.

Samtidigt kryper Transportgate allt närmare chefen för det hela. Löfven valde att avsvärja sig det övergripande ansvaret genom att flytta krisledningen till Inrikesdepartementet. Det kunde lätt förstås som liktydigt med en Stör-mig-ej-skylt. Samtidigt som stuprör verkar ha varit arbetsmodellen i ett dysfunktionellt regeringskansli.

Det faktum att man, vad det sägs, inte tog upp IT-skandalen i en vidare krets av ministrar och statssekreterare – eller för den delen på tu-, tre- eller fyra man hand – ger ett märkligt intryck. Som i en familj med en mörk hemlighet som alla vet om, men som det hålls tyst om. Ja, så tyst att oppositionens partiledare inte informerades. Så tyst att man ljög om det verkliga skälet till att Transportstyrelsens GD Maria Ågren fick gå. Och Hultqvist, för sin del, valde att inte informera försvarsutskottet. Information gavs först sedan skandalen briserat genom DN:s avslöjande.

Till det som framstår som alltmer besvärande är den växande känslan av att här har det mörkats – varför göra offentlig palaver av något som redan håller på att rättas till.

Det råder alltså inte någon brist på skäl till klander och än mer lär väl dyka upp när det nystas i härvan. För än så länge är inte botten nådd. Likväl, det som har utgjort den hårda kärnan i anklagelseakten mot Hultqvist har blivit väldigt poröst. Sant att försvarsministern inte informerade Löfven, men informationen fanns redan i statsrådsberedningen när Hultqvist briefades om saken.

Ett svagt ”case” mot Hultqvist i fråga om hanteringen av rikets säkerhet ska dessutom ses i perspektiv av, just det, rikets säkerhet.

Ingen skulle vara gladare än V Putin om Hultqvist skulle tvingas avgå. Hultqvist har igen och igen varit tydligheten själv i fråga om vilket slags land Ryssland har blivit och den hotbild mot Sverige som detta innebär. Försvarspolitiken utformas därefter. Eller för att vara mer exakt, riktningen är den rätta men åtskilligt mer kunde göras för att återta svensk försvarsförmåga.

Vad nog än värre är – från Kremls horisont – är att Hultqvist till trots av det parti som han tillhör genom bilaterala samarbeten och en fördjupad integration med Nato ”bäddat in” (för att knyta till ett begrepp myntat av Leo Michel vid FIIA) Sverige i ett transatlantiskt säkerhetsnätverk. Medlemskap i Nato hade varit säkrare men status per i dag är likväl bättre än status av i går.

Att fälla Hultqvist skulle dessutom leda till floder av glädjetårar på UD. Hultqvist är den som håller emot och tar strid för svenska intressen när Margot Wallström – i neutralistisk anda – trampar på med flumfredsaktivism. Det är en anti-kärnvapenkampanjen som skulle riskera trygghetsskapande samarbete med Nato-länder i närtid och för alltid stänga dörren för ett svenskt medlemskap. Att Sverige ansluter sig skulle också underlätta för Putins progandamaskin i andra länder.

Kort sagt, dubbelseger för Kreml.

Peter Hultqvist är inte oersättlig, brukar det sägas från misstroendets förespråkare. Visst kan det komma mer belastande information från grävande journalister eller när KU blir färdiga med sin granskning. Just nu bör dock alliansen låta honom få sitta kvar. Kort sagt, backa! Det kallas ansvarstagande för rikets säkerhet.

Publicerad i Säkerhetsrådet i Svenska Dagbladet 9/9 2017.

Plötsligt händer det. Häromdagen fick jag en bekräftelse på att Moderaterna verkligen har lagt om försvarspolitiken. Hittat tillbaka. Från långt-bort-i-stan. Och från försvaret som budgetregulator. Bekräftelsen kom inte bara i form av en inbjudan till pressträff om försvaret (senast det hände är så länge sedan att jag inte ens minns det), utan dessutom inbjudan till en efterföljande diskussion.

Hur det gick till när man gick bort sig och vad detta innebar för politiken finns återberättat i Fritt Fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige. Det är en politik som har lämnat mycket bitterhet efter sig därute, men det är bättre att se framåt än att hänga fast vid kritiken av den gamla. När den faktiskt blir bättre.

Vid dagens pressträff yttrade Anna Kinberg Batra och Hans Wallmark de förlösande orden: Moderaterna vill att försvarsanslaget över tid ska öka till motsvarande (ja, i alla fall närma sig) två procent av BNP 2028. Alltså samma viljeinriktning som Nato har för sina ordinarie medlemmar. Med skillnaden att i Nato gäller 2024 som måldatum.

”Fokus för styrketillväxten ska ligga på närområdet och att hela Sverige ska kunna försvaras. Särskilt viktigt kommer försvaret av Östersjön, och framförallt Gotland, att vara. Utöver Östersjön är exempelvis ökad försvarsförmåga runt Göteborg särskilt prioriterad.”

Det görs också ett viktigt konstaterande när det sägs att:

”Valet står inte mellan att stärka Sveriges försvar eller att bli medlem i Nato. För att stärka Sveriges säkerhet på allvar måste vi göra både och. Säkerhet bygger vi tillsammans med andra.”

Den ökade viljan att via försvarsekonomin stärka våra möjligheter att försvara fred och frihet är dock villkorad ”det säkerhetsläget och det ekonomiska läget”. Det hade man inte behövt säga. Här och nu skulle också ha betonas mer. I stället ska det stora förstärkningarna komma i mot slutet av perioden 2018-2028. Kort sagt, förslaget inbjuder till en diskussion också om det som borde utgöra den självklara grunden för hur styrketillväxten ska se ut, det vill säga vilka uppgifter som det svenska militära och civila försvaret ska klara av. Och när.

Vid moderatstämman i höst ska partiet ta ställning till om förslaget till försvarsekonomi och inriktning ska bli politik. Och visst lever vi en synnerligen osäker tid, men det råder knappast någon tvekan om att partiledningen kommer att få sitt efterfrågade mandat. Att så sker är också en del i det mödosamma arbetet för att återfå förtroende på för partiets kärnområden.

Någon kommer säkert att säga att utspelet är en avledningsmanöver från den moderata partiledningen i syfte att stjäla uppmärksamhet från partiets kris och turbulensen kring Anna Kinberg Batra. Kanske det. Det i grunden allra viktigast är dock att Moderaterna nu säger två procent. Det är en försvarspolitisk ambition som Liberalerna och Kristdemokraterna redan har ställt sig bakom. I morgon kl 12 kan Annie Lööf i sitt sommartal på Hasselbacken göra detsamma och därmed skapa en enig allians inför valet 2018.

Och öka trycket på regeringen Löfven.

Och på Putin.

Publicerad i Säkerhetsrådet i Svenska Dagbladet 23/8 2017.

De håller på att lära sig att gå men än går det inte riktigt. Så kan man sammanfatta dagens försvarsuppgörelse mellan regeringen och M och C. När uppgörelsen presenterades var dock alla nöjda. I stort sett.

Det talades vitt och brett om förstärkningar och framtidssatsningar inom det militära och civila försvaret. Tonarten kunde föra tankarna till Monty Pythons ”Always look on the bright side of life”. Kontrasten i förhållande till verklig hotbild och faktiska behov – både i närtid och bortom 2020 är ju bjärt.

Ett annat sätt att formulera saken är att Sveriges försvarsförmåga kommer att öka men knappast på ett sätt som minskar glappet i förhållande till ryska rustningar.

Minns att statsminister Löfven så sent som i förra månaden uttryckte harm över att oppositionen riktade misstroende mot försvarsminister Hultqvist för hans agerande i it-skandalen i en tid när Sverige befinner sig i en ”allvarlig kris”. Hotet om misstroendeförklaring gjorde dessutom att det låg en lätt känsla av absurditet över den glada enighet som uppvisades.

Förhandlingsparterna har hållit isär frågorna enligt stuprörsmodellen.
Det är inte något fel, tvärtom, på inriktningen på fortsatt förstärkning av den så kallade bottenplattan, på övningar och en ökad numerär. Luftförsvaret stärks. Brigadförmåga ställs i fokus. Totalförsvaret rycks upp. Samtidigt är det som nu läggs fast avslöjande för hur otroligt illa det nationella försvaret har skötts under många långa år. Man vill nu göra saker som borde och hade kunnat göras tidigare.

I pengar räknat handlar det om 8,1 miljarder kronor över tre år, varav 6,8 går till det militära försvaret och 1,3 miljarder till det civila försvaret. Det är mindre än ÖB hade önskat och ett varsel om fortsatt underfinansiering. Och visst är det avslöjande för graden av ambition att försvarsanslaget 2018 som andel av BNP blir på 1 procent och någon tiondel. Det är långt till Natos mål på 2 procent. Ja, detta är inte ens uttryckt som ett mål.

Alltså: Det borde ha blivit mer. Inte minst understryker budgetutrymmet för ofinansierade reformer de närmaste åren att mer hade varit möjligt om viljan att verkligen prioritera hade funnits där.

Men det hade också kunnat bli mindre. Moderaterna har tryckt upp nivån. Liberalernas val att stå utanför förhandlingarna och KD:s avhopp i elfte timmen har också gett Peter Hultqvist draghjälp i de interna förhandlingarna i regeringen. Allvarligare än så tar man uppenbarligen inte på den ”allvarliga krisen”.

I går slog Peter Hultqvist fast att uppgörelsen var en viktig signal till omvärlden.

Det är sant. Det är en signal till Kreml om att förmågeglappet inte kommer att minska. Det är en signal till våra vänner att Sverige fortfarande inte tar hotet mot fred och säkerhet i Europa på riktigt allvar. Detta samtidigt som Sverige genom sin säkerhetspolitik väljer att inte fullt ut visa sig solidarisk – genom medlemskap i Nato – med just de vänner utan vars väpnade bistånd den svenska försvarsplaneringen faller ihop som en sufflé.

Nu bygger man vidare på försvarsbeslutet 2015 som både var underfinansierat och otillräckligt. Om några veckor inleds den största svenska militärövningen sedan början på 1990-talet, Aurora 17, med en lägesbild som tydligt visar på allvaret – och allvaret understryks förstås ytterligare när den ryska Zapad 2017 inleds med uppskattningsvis 100 000 man.

Den gånga politiken var ett kollektivt misslyckande och dagens besked visar att det politiska systemet fortfarande inte riktigt mäktar med uppgiften. Inte vaknat upp. Men visst, bra mycket bättre med en sömndrucken politik än fortsatt sömn.

Gästledare i Svenska Dagbladet 17/8 2017

”Den 16 juni 2009 beslöt riksdagen att värnplikten i Sverige skulle vila i fredstid, vilket i praktiken innebar att värnpliktsförsvaret avskaffades. I avsaknad av en allvarlig militär hotbild mot Sverige prioriterades försvar av det svenska territoriet ner, till förmån för ett aktivt deltagande i internationella militära insatser med anställda soldater i alltid tillgängliga militära förband. Försvarskostnaderna som andel av Sveriges BNP tenderade att minska.”

Så inleder Joakim Berndtsson, Ulf Bjereld och Karl Ydén en presentation av SOM-institutets pejling av svenska folkets syn på försvar och säkerhet på DN-debatt 15/6. De fortsätter artikeln med konstaterandet att ”i dag är situationen närmast helt förändrad”. Det är sant. Det nationella försvaret står i fokus.

Genom att slå fast att försvarsbeslutet 2009 skedde ”i avsaknad av en allvarlig militär hotbild” ansluter de tre sig till en verklighetsbeskrivning som man i politiken gärna tar fasta på när det blickas tillbaka på avvecklingen av det nationella försvaret. Att det var rätt då men blev fel på grund av att verkligheten förändrades och att politiken därmed måste läggas om. Brytpunkten blir då det ryska kriget mot Ukraina och annekteringen av Krim 2014.

Kort sagt, politik som rationellt handlande.

En mer principiell invändning mot det sättet att argumentera är att en stat alltid måste ha ett nationellt försvar – evig fred kan aldrig tas för given.

En annan fråga är hur ”avsaknad av allvarlig militär hotbild” ska tolkas. Det är lätt att instämma i att en sådan saknades under den tid då det nationella försvaret avvecklades, men därmed kan och bör man inte sätta punkt. Den intressanta frågan när det nu görs försök att skriva den politiska historien, är om det fanns en riskbild som i sådana fall ger ett annat perspektiv på 2009 och 2014.

I själva verket ringde varningsklockorna redan före 2009 och sedan alltmer ihållande under perioden fram till 2014.

I min bok Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige (Penna till papper bokförlag 2017) kan man i artikelform följa hur utvecklingen i Ryssland blir alltmer negativ under 2000-talet. Mer auktoritärt inåt, mer aggressivt utåt. Allt kombinerat med ett militärt återtagande. Riskbilden förändrades till det sämre. Än mörkare blev den i augusti 2008 då det ryska kriget mot Georgien ägde rum.

Så ja, det fanns en riskbild som ett välfungerande politiskt system borde ha tagit höjd för. Ändå var det bara folkpartiet liberalerna som efter Georgienkriget tog intryck av den förändrade lägesbilden, och började lägga om partiet kurs från en politik som bars upp av tanken på självvald internationell insats till behov av ett nationellt försvar.

Via artiklarna i Fritt fall kan man följa försvars- och säkerhetspolitiken under mer än ett decennium – under statsministrarna Persson, Reinfeldt och Löfven. En slutsats är att det rör sig om ett kollektivt politisk misslyckande. En annan är att det vore både klädsamt och viktigt om de statsbärande partierna – socialdemokraterna och moderaterna – gjorde upp med vad de gjorde.

Men det är inte allt. Framför allt behövs en genomlysning av misslyckandets anatomi för att vaska fram de faktorer och processer som bidrog till att det politiska systemet inte reagerade. I stället följde man den gamla kartan i en ny terräng. En sådan analys handlar om historieskrivning, förståelsen av försvarspolitiken som politikområde och inte minst viktigt om lärande.

Det gäller också att se framåt. Kunskap, debatt och lärande skulle vinna på ökad offentlighet kring försvar och säkerhet. Några förslag med fokus på debatt, vidsyn och granskning av politik och myndigheter:

• I myndighets-Sverige är fristående inspektioner numera ett vanligt inslag. Försvarets myndigheter borde på samma sätt ha externa inspektioner.
• Stärk forskningen om försvar och säkerhet vid universitet och oberoende högskolor (FHS-modellen har fortfarande inte lyckats övertyga). En omvandling av professuren i underrättelseanalys i Lund till ett lektorat är fel väg att gå.
• Ge FOI:s säkerhetspolitiska analysenhet ett fast grundanslag – i stället för att som nu planera för en nedragning på anslaget.
• KKrVA skulle kunna bidra mer till det offentliga samtalet genom att inrätta ett råd bestående av 3-4 akademiledamöter som en gång per år redovisade en granskning av aspekter på försvars- och säkerhetspolitiken. Modellen för detta kan hämtas från tankesmedjan SNS:s Konjunkturråd respektive Demokratiråd, som med sina årliga rapporter belyser politik, problem och tendenser.

Försvar och säkerhet skulle må bra att ses på som ett vanligt politikområde.

Det skulle också visa vad som särskiljer.

KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 10/7 2017.