Claes Arvidsson

Archive
Ryssland

I Ryssland har det börjat viskas igen

By: admin
29-05-2023
Neo-stalinism, Ryssland, Sovjetunionen, Vladimir Putin

Det skulle inte förvåna om kulten kring Pavlik Morozov kommer att göra comeback i Putinland. Morozov var pojken som angav sin far och blev en sovjetisk hjältemyt sedan han och brodern mördats 1932 av ”fiender till Sovjetunionen”. Kanske blir det någon ”rekryt” från ungdomsarmén Junarmija som blir en ny Pavlik. Junarmija uppfostrar sedan 2015 barn från åtta år och ungdomar upp till 18 år i patriotism och vapenträning.

Kulten med Morozov som ett hjältemodigt föredöme för barn att ta efter odlades ända in på 1980-talet. Det inrättades till och med ett museum att vallfärda till. Att historien stod på lösan grund spelade ingen roll. Förstås.

I den brittiske historikern Orlando Figes studie ”De som viskade” (Historiska Media 2009) tecknas bilden av livet under Stalins röda terror . Antingen viskade man av för att inte bli hörd (sjeptjusjtjij), eller för att agera angivare (sjeptun).

Och nu har historien upprepat sig. Ryssland har åter blivit lögnens rike. I hägnet av den hårdnande diktaturen har dessutom människor börjat viska igen.

I den ryska kultursektorn har det skett utrensningar och utfärdats yrkesförbud. På känt manér prövas lojaliteten hos dem som är emot kriget eller systemet; om du vill behålla jobbet så gör inte det som ditt samvete kräver. Kort sagt, det är vardagen i en diktatur att tvingas välja mellan bestraffning och att leva i lögn. Och på samma sätt som under Stalintiden har angiveri blivit en karriärväg för kulturlivets medelmåttor.

Smittan finns överallt. Pensionären Olga fällde några ord om Ukraina och Zelenskyj i restaurangen på ett spahotell. Tre personer skvallrade på henne och efter en rättegång som varade i fem minuter föll domen. 40 000 kronor i böter för att offentligt ha förtalat den ryska armén. Det är ett brott för vilket man kan bli fälld bara av att hålla upp ett blankt pappersark.

Och straffet kan bli mycket strängare. Till exempel sju års fängelse. Det var straffet för en före detta polis i Moskva som vid tre tillfällen telefonledes hade diskuterat kriget i Ukraina med vänner och kollegor. Samtalen var privata och borde därför inte ses som offentliga yttranden. Men säg den lag som inte kan kringgås i Ryssland. Telefonen hade i hemlighet avlyssnats av FSB och på basis därav gjorde rätten bedömningen att yttrandena trots allt hade skett offentligt. Kanske hade någon viskat.

Av den sovjetiska logiken följer också att spärra in oppositionella på mentalsjukhus. Ännu har man dock inte rutinmässigt börjat att avrätta folk som under Stalintiden, men mordet på till exempel journalisten Anna Politkovskaja 2006 är en del av arbetsmetoden. Visselblåsaren Sergej Magnitskij som avslöjade ett finansiellt svindleri dog i ryskt fängelse 2009 efter misshandel och utebliven medicin. Oppositionspolitikern Boris Nemtsov mördades på öppen gata 2015.

Aleksej Navalnyj överlevde – mest av en tillfällighet – ett giftattentat 2020, men sitter nu i fängelse. Senaste domen handlar om terrorism. Den klarspråkstalande Putinkritikern Vladimir Kara-Murza hade överlevt två giftmordförsök (2015 och 2017) när han arresterades i april 2022. Den nyligen avkunnade domen blev 25 års fängelse för högförräderi.

Tanken är väl att de båda långsamt ska brytas ned och dö i tysthet.

Ryssland är en diktatur och en kleptokrati. Den amerikanske historikernTimothy Snyder betecknar det politiska systemet som är fascistiskt till sin struktur. Detta i kraft av ledarkulten kring Putin, dyrkan av offer och hjältemod under Det stora fosterländska kriget 1941–45 (angreppsalliansen med Hitler 1939 har raderats ur historien) och myten om ett storslaget förflutet att återvända till.

Stalinkulten har nått nya höjder sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina. Det är ett tidens tecken att människorättsorganisationen Memorial med syfte få fram kunskap om Stalinterrorn har fått slå igen. Detsamma gäller renässansen för begrepp som ”folkets fiende” och det intensifierade bruket av skenrättegångar. Åsiktskorridoren är klaustrofobisk.

Så ja, också för Ryssland är det avgörande att Ukraina vinner kriget. Det är enda möjligheten att backa ut ur återvändsgränden och skapa en annan framtid än den som Putinland erbjuder.

Ledare i Svenska Dagbladet 28 maj 2023.

Read More

Det Ryssland gör är ren ondska

By: admin
24-02-2023
Folkmord, Ryssland, Ukraina, Vladimir Putin, Volodomyr Zelenskyj

Soldaterna önskade till och med lycka till när konvojen på fem personbilar med kvinnor och barn skulle evakuera från ryskockuperade Peremoha. Det var mars 2022. Bilarna rullade i väg. Så kom skotten.

I ett ögonblick mördades sju personer. Inna och hennes treårige pojke var bland de som överlevde. Det gjorde inte hans storebror Yelisey Riabokon.

Sedan 2014 har Museum of Civilian Voices samlat mer än 60 000 ögonblicksbilder från krigets Ukraina. Tillsammans skapar rösterna en sorgesång som smärtar också på tryggt avstånd – och uppfordrar till att bistå en stat i Europa som kämpar för sin överlevnad.

Ukraina hade inte kunnat stå emot den fullskaliga invasionen utan militärt stöd från väst. Men det hade inte heller varit möjligt utan soldaternas stridsvilja och det civila samhällets uppslutning kring försvaret av Ukraina som nation och demokrati.

Tusentals civila är döda. Mer än tio miljoner lever i inre eller yttre exil. Oron och överlevandets kringflackande vardag skildras av författaren Andrey Kurkov i ”Diary of an invasion” (Mountain Leopard Press 2022). Han beskriver hur kriget äter sig in i honom, och bildar en svulst som kommer att finnas kvar även när kriget tagit slut.

I dagboksanteckningarna ser Kurkov bakåt och konstaterar att ”Ukraina gav mig trettio år utan censur, utan diktatur, utan kontroll av det som jag skrev och sade.” Han ser också framåt och sätter ord på vad vinst eller förlust betyder: ”Antingen blir Ukraina fritt, suveränt och europeiskt eller så kommer landet upphöra att existera.”

För att, kan det tilläggas, bli som Putinland. En maffiastat med lätt igenkända drag från Vladimir Sorokins dystopi ”Day of the Oprichnik” (Penguin Random House) som utkom redan 2006. I Sorokins Ryssland anno 2028 råder en ny tid. Den ”vita oredan” som följde efter den ”röda oredans” kollaps är förbi. Ordningen har återställts. Staten är helig. Förhållandet till omvärlden präglas av sublimerad självisolering.

Monarkin har återupprättats och styrs av Hans majestät – som framtonar som en blandning av Ivan den förskräcklige och Vladimir Putin. Majestätet är upphöjt men samtidigt allestädes närvarande. Regimen är å ena sidan genomkorrupt och brutal, å andra sidan strängt ortodox. Och med hantlangare nära tronen som uppfattar sig själva som nationens tjänare.

Så hur ska det bli? Det är omöjligt att sia om krigets långvarighet eller utgång. Det som däremot är helt säkert är att det ligger i västs eget intresse att snabbare trappa upp det militära, ekonomiska och humanitära stödet till Ukraina.

Allt för att Ryssland ska förlora kriget.

Ryska medier präglas av ett hyperaggressivt – men förstås välregisserat – krigsdelirium. Och officiella uttalanden i lögnens rike summerar till ett slags postmodernistisk mardröm. Den storskaliga invasionen har motiverats med påhittade påståenden om att förhindra folkmord på etniska ryssar, avnazifiera Ukraina eller som ett försvar mot Nato och USA. I botten ligger dock den uttalade viljan att återupprätta det ryska imperiet – med Putin som en ställföreträdande Peter den Store. Kort sagt revanschism som statsideologi.

Faller Ukraina kan andra stå på tur. Vinner Ryssland kan hoppet om att återupprätta den europeiska säkerhetsordningen avskrivas. I stället blir det ett steg mot en världsordning med större maktsvängrum för auktoritära stater.

Men det finns också ett moraliskt handlingsimperativ.

Ryssland bryter mot FN-stadgans förbud mot internationell våldsanvändning riktad mot en annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende. Det begår folkmord genom att inte erkänna Ukraina som en egen nation, och beskriva landet och dess kultur som en påhittad konstruktion. Barn flyttas till Ryssland. De ockuperade områdena avukrainiseras.

Det är en krigsförbrytelse att delta i planering och genomförande av anfallskrig. Systematiska angrepp mot civila är brott mot mänskligheten. Genom urskillningslösa angrepp på militära och civila mål bryter man också mot krigets lagar. Plundring, tortyr, våldtäkt och mord ingår i ”befrielsen” av Ukraina. Som i Butja och Mariupol.

Ondska är inte ett begrepp som i ett ord kan sammanfatta angreppskriget, diktaturen i Ryssland, de mekanismer som håller den i gång och den ideologi som bär upp den. Ändå finns det inte något mer passande om man ska välja ett enda ord för de övergrepp som sker på Ukraina. För att citera Sauli Niinistö:

”Vi ska givetvis inte sluta tänka på det goda eller sluta föra fram det goda. Men vi måste förstå att det också finns ondska i världen. Ondska låter sig inte tystas av enbart godhet. Ondska måste mötas beslutsamt och bestämt.”

Yelisey Riabokon blev bara 13 år. Han dog med en röd yllemössa genomborrad av kulor.

Ledare i Svenska Dagbladet 24 februari 2023.

Read More

Kärnfullt från ÖB om försvaret

By: admin
05-11-2022
Försvarspolitik, Kärnvapen, Micael Bydén, Morgan Johansson, Nato, Ryssland, Ukraina


Ryssland eskalerar i kriget mot Ukraina med terror mot civila mål som medel. På annan front trappar diktatorn i Kreml upp mot väst genom att slå mot livsmedels- och energiförsörjningen i syfte att försvaga viljan i väst att bistå Ukraina. På en tredje – diplomatisk – front hotar Putin med kärnvapen. Igen och igen.

Kort sagt, vi ska vara väldigt glada över den kärnvapenkapacitet som finns i väst, främst i USA men också i Frankrike och Storbritannien. Om så inte hade varit, hade utpressningspolitiken redan gett resultat.

Men att kärnvapen också ingår som ett nödvändigt ont i Natos försvarsdoktrin, riskerar nu att bryta upp det blocköverskridande samförståndet om den svenska medlemsansökan.

På uppdrag av regeringen svarade ÖB Micael Bydén i tisdags på frågan om hur Natoprocessen bäst bör drivas vidare. Hans militära råd illustrerar både vinsterna med medlemskapet och hur genomgripande förändringar som krävs i Försvarsmakten för att växa in i en – trots år av nära samarbete – ny situation.

Inte minst framgår detta i avvägningarna som avser hur försvaret kraftigt ska rustas upp till att motsvara 2 procent av BNP 2026, och sedan utvecklas till 2035.

Det är helt riktigt att som ÖB ha ambitionen att Sverige inte ska backa in i Nato utan delta fullt ut; inte bara för att söka skydd i alliansen utan också ta ansvar för den. Som en följd därav borde Sverige inte gå in i anslutningsprocessen med förbehåll gällande permanenta baser och stationering av kärnvapen på svenskt territorium.

Men, slog Bydén samtidigt fast, det var bara hans uppfattning och hur det ska bli är ett politiskt beslut. Ändå fick han utstå politiskt skäll.

Det fick även Ulf Kristersson sedan han samma dag gick på den förbehållslösa linjen. Morgan Johansson – nu utrikespolitisk talesperson (S) – krävde att regeringen skulle ändra sig och hålla sig till formuleringarna rörande förbehåll i ansökan signerad regeringen Andersson.

Även i detta avseende är Finland ledande. Sanna Marin har varit tydligt med att det vore olyckligt att sätta upp förbehåll. Ett fortsatt svenskt ja till förbehåll hade därför inneburit skilda vägar framåt. Det hade varit allvarligt nog. Det hade också inneburit ett slags eftergift till ryska krav på att bestämma över Sveriges säkerhetspolitik.

Till saken hör att kritiken – i närkontakt med verkligheten – så starkt doftar av halmgubbe.

Ledare i Svenska Dagbladet 4 november 2022.

Read More

Inte bara godtrogna och saktfärdiga svenskar!

By: admin
14-10-2022
Energisäkerhet, Jonas Gahr Støre, Nord Stream, Norge, Ryssland, Ukraina

I Sverige och Danmark gick larmet hos relevanta myndigheter efter sabotaget mot Nordstream I och II. I Norge som nu står för 40 procent av gasförsörjningen till Europa, meddelade olje- och energiminister Terje Aasland att det är olje- och gasföretagen som har ansvaret för säkerheten på norsk sockel: 

”De har et selvstendig ansvar for att håndtere sikkerheten på sokkeln og stabiliteten og forutsigbarheten i gassleveransene. Selskapene har stor oppmerksomhet på sikkerheten. Vi støtter dem selvsagt i dette, men det er selskapene som har ansvaret.”

Uttalandet är på sitt sätt betecknande för den politiska ansvarsfriskrivelse som kännetecknat säkerhetsarbetet på sockeln. Forsvarets Forskningsinstitutt konstaterade 2016 att petroleumbranschen hade god kompetens vad gäller risken för olyckor, personskador och miljö, men däremot inte vad gäller att värja sig mot ”onda handlingar”. Och så verkar det ha förblivit i fråga om det förebyggande arbetet. 

FFI pekade även på bristen på styrning. Så verkar det också ha förblivit.

Och visst är det så att regelverket stadgat att företagen har huvudansvaret för den egna säkerheten, men när något händer ska staten gripa in. Problemet är att det då är väldigt många departement och myndigheter som ska agera utan att det är glasklart vem som ska göra vad. Kort sagt, det är upplagt för ansvarspulverisering.

Varningar har inte saknats från forskningsvärlden, men inte minst upprepande gånger under lång tid från säkerhetstjänsten PST. Som 2020 så PST pekade på risken för rysk underrättelseverksamhet riktad mot petroleumsektorn, inklusive sabotage mot rörledningar med påföljande leveransproblem av norsk gas. 

Efter den nya ryska invasionen av Ukraina 24 februari har PST framhållit att i den mörkare hotbilden ingår att norsk gas blivit geostrategiskt viktigare. Man pekade på underrättelseverksamhet, cyberangrepp och sabotage. Nu vill PST ha bättre motmedel i form av samma ”ingripande metoder” som man har när det gäller att förebygga och efterforska terrorism.  Och ja, det är något som man redan tidigare har efterlyst. 

Men alltså inte fått.

Ingripandeansvaret vid ett angrepp ligger hos polisen som dock kan begära hjälp från Forsvarets spesialkommando. Man har tränat tillsammans på terrorism mot olje-och gasinstallationer men inte på angrepp från en statsaktör.

Det finns mycket att göra.

**

Efter en sen start har regeringen bestående av Arbeiderpartiet och Senterpartiet vaknat. Militären har ökat sin närvaro både till lands, i luften, till sjöss och under ytan. Hemvärnet har kallats in för att bevaka anläggningar på land. Petroleumsektorn har nu också inordnats i den Nasjonale sikkerhetsloven som trädde i kraft 2019, något som tvingar fram ett ökat fokus på cyberhot och sabotage. Att det var statsminister Jonas Gahr Støre som helt oväntat kungjorde detta och inte olje- och energiministern har tolkats som att han körde över en motvillig Aasland.

Känslan av oro har dessutom drivits på av observationer av oidentifierade drönare på sockeln men också vid anläggningar på land. Att Kreml – också som en del av rysk psyops – anklagade bland annat Norge för att ligga bakom sabotaget av Nord Stream I och II har inte heller verkat lugnande. Den militär underrättelsetjänsten E-tjenesten har å sin sida varnat för en rysk operation på norsk sockel.

Det säger sig självt att övervakning av 9 000 km rörledningar är en omöjlig uppgift. I diskussionen hörs dock krav på att begränsa rörelsefriheten för ryska fartyg innanför den norska tolvmilazonen, liksom upprättandet av säkerhetszoner runt gasledningarna på internationellt vatten. En bättre säkerhet kring anläggningar som plattformar och mottagningsstationer på land borde dock var möjlig att åstadkomma.

Och det är viktigt i en tid när Ryssland bedriver energikrig mot Europa.

**

Nordområdena är Norges viktigaste strategiska intresseområde och förhållandet till Ryssland bärs upp av begreppen avskräckning (avskrekking) och lugnande (beroligelse). Å ena sidan ett militärt försvar med förankring i Nato, och å andra sida samarbete och dialog. Tyvärr har det visat sig att lugnandet fungerat som ett sömnpiller i relationerna till Putins Ryssland. 

Också i Norge har man varit i naiva. 

På listan kan föras upp att:

  • Petroleumstilsynet har i flera decennier haft samarbete med den ryska motsvarigheten Rostekhnadzor och så sent som i december 2020 ingicks ett (dock vilande) avtal om samarbete/informationsutbyte i olje- och gasindustrin. 
  • 2012 etablerade sig Rosneft i Norge (och lämnar nu) men har varken pumpat upp olja eller gas. Däremot har man köpt sig kunskap om bland annat seismik och geofysik på norsk sockel. 2013 fick man tillgång till den sensitiva Nasjonale seismikkdatabasen Diskos som både innehåller data om områdena kring de norska rörledningarna och deför Ryssland militärt högintressanta områdena kring Jan Mayen.
  • Forskningsfartyg för undervattensundersökningar (läs spionfartyg) direkt eller indirekt knutna till den ryska krigsmakten har i åratal kunnat ägna sig åt kartläggning eller försåt.
  • Ryska fartygskaptener har tilldelats farledsbevis som gör att de inte behöver norsk lots ombord. 
  • Och så de ryska fiskebåtarna förstås. I april 2021 bröts en sjökabel (för militära ändamål) och i januari 2022 var det dags igen. Som av en händelse var det samma tre ryska fiskebåtar som hade passerat över kablarna.
  • Och oligarkernas återkommande besök med jättelika yachter fulla med high-tech.

Å andra sidan.

  • 2017 avvecklades Sjøheimvernet. Styrkan uppgick då till 2 000 soldater med 200 större fartyg och 130 snabbgående mindre båtar.

Eller kanske handlar det inte bara om naivitet, utan också om en övertro – hybris – på den egna förmågan ­att bygga broar till gemensam nytta. Som när Olof Palme på 1980-talet trodde sig kunna skapa en kärnvapenfri zon i Norden. 

Visst var det en stor diplomatisk framgång när utrikesminister Støre och utrikesminister Sergej Lavrov undertecknade delningslinjeavtalet mellan Norge och Ryssland i Barents hav 2010. Tilltron i Norge till den egna förmågan att via avspänd dialog hantera Moskva har dessutom underblåsts av det fungerande samarbetet kring sjöräddning och fiskeriförvaltning, men också det mer vardagliga – ”folk till folk” – samarbetet i norr.

Efter annekteringen av Krim 2014 och det fortsatta kriget mot Ukraina beskrev den dåvarande statsministern Erna Solberg det försämrade säkerhetspolitiska läget som ett nytt normaltillstånd. Men även om de diplomatiska relationerna frystes, fortsatte alltså samarbetena att rulla på. Till trots av den fortsatta ryska militära uppladdningen på Kola, rysk GPS-jamming, cyberangrepp på Stortinget och press mot norsk suveränitet över Svalbard. 

När regeringen Støre tillträdde efter Stortingsvalet hösten 2021 flaggade han för att det nu skulle bli mer av dialog och mindre av hårda ord. Kriget kom dock i vägen. I stället har Norge givit vapenhjälp och ekonomiskt bistånd till Ukraina, men samtidigt varit tillbakahållen. 

Norge som annars följer EU:s sanktionspolitik valde att i det längsta att införa förbud (med undantag för tre hamnar) mot att ryska fiskebåtar landar sin fångst i norska hamnar – och det trots att norska fiskare är portade på den ryska sidan. Och som enda EU/EES-land med gräns mot Ryssland hålls övergången vid Storskog fortfarande öppen.

Ryssland har under Putin gått från att vara en demokratur till att bli en aggressiv totalitär våldsdiktatur mer och mer lik Nazityskland och Sovjetunionen. Historien har lärt oss att mot sådana stater hjälper inte lugnande som metod.

Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 12 okt 2022.

Read More

Håll ut mot Putins eskalering

By: admin
01-10-2022
Annektering, Archer, Robot 70, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina, Vladimir Putin, Volodomyr Zelenskyj

Det säkerhetspolitiska läget är mycket allvarligt. Med tre dagars varsel utlyste Vladimir Putin en folkomröstning i Donbass med den enkla frågan om att de från Ukraina helt eller delvis erövrade regionerna skulle byta land till Ryssland. Redan före omröstningen var det dikterade svaret ett rungande ja – och i dag kommer Putin i tal och skrift att tillkännage ”segern”.

Liksom tidigare i kriget mot Ukraina följer Kreml den sovjetiska legalistiska mallen från till exempel annekteringarna av de tre baltiska staterna efter andra världskriget. Alla ”papper” ska till synes vara i ordning för att kunna kolportera en berättelse om den entusiastiska anslutningen till Moder Ryssland. I lögnens rike. I omvärlden.

Själva röstningsförfarandet var förstås som ett dåligt skämt och genomfördes delvis under vapenhot. Men då som nu har det även funktion att tvinga ”väljarna” att underkasta sig makten. Det räcker så att säga inte med att vara passiv, utan i stället krävs ett förödmjukande aktivt ställningstagande för.

I verkligheten är det en förlorare som i dag sammanbitet vänder sig till folket och eliterna. Kriget som inte var något krig utan en särskild militär operation skulle vara över på några dagar och firas med ett quislingstyre i Kiev. I stället blev det ett platt fall som tvingade fram iscensättandet av ett alternativt segermanus skrivet med fokus på Donbass. Där de militära framgångarna har förbytts i sin motsats. Inget går som det var tänkt – utom förstås resultatet i folkomröstningarna.

I linje med den sovjetiska traditionen betyder människoliv ingenting för härskarna. Nu genomförs en till namnet kallad partiell mobilisering av ”kanonmat” till skyttegravarna för att kunna hålla stånd mot framryckande ukrainska styrkor.

Det har i sin tur resulterat i en massexodus från Ryssland av män i vapenför ålder som inte vill riskera att bli inkallade. Kapplöpningen mot gränserna är en handfast demonstration av ihåligheten i den folkliga krigseuforin – när den bistra verkligheten kryper in på den egna kroppen. Mobilisering och motgångar kan i sin tur även påverka bilden av Putin som ”stålmannen” som ska göra Ryssland stort igen.

I verkligheten visade sig krigsmaktens massiva styrka vara en potemkinkuliss, ekonomin ödeläggs och det globala och regionala inflytandet minskar. Ryssland har blivit en pariastat.

Samtidigt som den egna förträffligheten gjordes till dogm, har Moskva velat sätta bilden av ett svagt och käbblande väst. Hittills har reaktionen från USA, Nato och EU – trots en hel del tövan – varit mycket mer kraftfull än vad som hade kunnat befaras. Varken upprepade ryska kärnvapenhot eller användandet av energin som vapen, har fungerat. Det har inte satt stopp för det militära och ekonomiska stödet till Ukraina, och sanktionsregimen har successivt blivit mer omfattande.

Men det har inte heller hindrat Ryssland från att eskalera i flerfrontskriget. På den ena fronten i form av en ny annektering, och massmobilisering med sikte på att hålla ställningarna till dess att det finns tränade styrkor att tillgå för en ny rysk offensiv. Allt kombinerat med attacker på civil infrastruktur. På den andra kan (de troligen ryska) sabotagen mot Nordstream I och II ses som en signal om att medgörlighet anbefalles för att till vintern undvika ett ännu sämre energiförsörjningsläge. Oskyddade rörledningar finns det gott om.

Defaitistiska röster har höjts – och kommer säkert att höjas igen – för att Rysslands krig mot Ukraina egentligen inte angår oss. Eller att hänsyn måste tas till ryska intressen. Eller att priset för sanktionerna är för högt. Och ja, vintern lär bli kall med stekheta priser på el som kommer att fresta på sammanhållning och motståndskraft i Europa. Saken blir inte mindre allvarlig av att Europa dessutom lär komma att drabbas av andra inslag av hybridkrigföring.

Andra röster varnar för ett kommande kaotiskt sönderfall med dystopiska inslag om Ryssland går förlorande ur kriget mot Ukraina och Putindiktaturen faller. Men han kommer att falla förr eller senare – och ju tidigare desto bättre.

I praktiken innebär båda synsätten att man ser genom fingrarna på hur Ryssland agerar i form av folkmord, brott mot mänskligheten, krigets lagar och krigsförbrytelser. Och det gör det i sådana fall omöjligt att återupprätta en europeisk säkerhetsordning – eller för den delen ha någon som helst tilltro till FN-stadgan.

Krigsherrarna i Kreml har marscherat in i en återvändsgränd och det vore en inbjudan till fortsättningskrig i Europa att hjälpa dem ut. Det gäller i stället att – också i Sverige – se till att hålla gränsen och hålla ut. Och som hjälp till självhjälp kan regeringen Kristersson skicka Archer och Robot 70 till Kiev. Ukrainas strid för att överleva som nation är också en strid för vår frihet.

Ledare i Svenska Dagbladet 30 september 2022.

Read More

Ryssland bedriver ett folkmord i Ukraina

By: admin
22-06-2022
Folkmord, Ryssland, Ukraina, Vladimir Putin, Volodomyr Zelenskyj

Det har gått mer än 100 dagar sedan Ryssland inledde den andra invasionen av Ukraina. Hundratals ukrainska soldater stupar varje dag, tusentals civila har dött och 16 miljoner är på flykt i Ukraina eller i andra länder. Än så länge är kriget i centrum för vår uppmärksamhet. Men för hur länge?

Efter den första invasionen 2014 inträdde efter tag en viss ukrainatrötthet. Annat pockade på. Blickarna vändes åt annat håll. I väntan på att Ukraina skulle ”kompromissa” fick Putin hålla på. Det får inte hända igen.

I en ny pejling av opinionen i Europa (ECFR) prioriterar dock en tredjedel av de tillfrågade ”fred” även om det innebär att Ukraina tvingas göra territoriella eftergifter. En femtedel kräver ”rättvisa” genom att avskräcka Ryssland och återställa Ukrainas territoriella integritet. Ytterligare en femtedel valde inte alls. 

Till bilden hör att opinionen skiljer sig markant mellan olika länder och därmed även trycket på politisk handling. Ju närmare Ryssland, desto större är förståelsen för att Ukraina också strider för att försvara oss och våra värden.

Från Kreml har det avhörts olika hitte-på för att motivera den invasion som med Putins nyspråk kallas för en militär specialoperation. Man har velat förhindra folkmord på etniska ryssar, avmilitarisera och avnazifiera Ukraina och hindra Natos framryckning. Har det sagts. Men nu talas det klarspråk. 

Det handlar om att ta tillbaka territorium och återupprätta imperiet under ledning av en ”gengångare” till Peter den store. Kort sagt, det betyder att kriget – och lusten att gå på erövrarstråt – inte tar slut bara för att Ukraina förlorar. Det tar slut om Ukraina vinner.

Putinland är en diktatorisk skurkstat. I Ukraina bryter Ryssland mot FN-stadgans förbud mot internationell våldsanvändning riktad mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende. 

Men kriget är också folkmord. Ryssland erkänner inte Ukraina som en egen nation utan framställer det som en påhittad konstruktion: Ukraina är egentligen Ryssland. Som folkmordsbrott räknas att flytta barn från den utsatta gruppen till en annan grupp, och enligt den ryska militären har mer än 300 000 barn förts från Ukraina till Ryssland. 

Enligt ukrainska uppgifter har 1,2 miljoner ukrainare tvångsdeporterats till Ryssland. Samtidigt hämtar ryska soldater släktingar till de ockuperade områden och flyttar in i hus med ukrainska ägare. I Mariupol uppges att skolorna rensas från ukrainska läroböcker och ersätts med ryska. I Cherson-regionen tilldelas alla nyfödda barn ryskt pass.

När Ukraina ska tvingas till underkastelse begås brott mot mänskligheten i form av omfattande och systematiska angrepp mot civila. Butja och Mariupol är exempel – också på hur man bryter mot krigets lagar genom urskillningslösa angrepp på militära och civila mål. 

Andra exempel på att krigets lagar inget betyder är att fler än 100 sjukvårdsanläggningar har angripits. Plundring är förbjuden i krig men är rysk praxis. Krigsfångar ska behandlas som sådana, men försvararna av Azovstal i Mariupol ska ställas inför rätta med terrorism som åtalsgrund. 

Och ja, det är en krigsförbrytelse att delta i planering, inledning och förande av anfallskrig.

Det gör ont att konfronteras med berättelserna och bilderna från krigets Ukraina. Skräcken. Lemlästade kroppar. Lik. Men det som på sitt sätt griper mest tag är foton på döda barn och vuxna medan de ännu var i livet – och med livet framför sig. Det visar vad som har gått förlorat. 

Vi får inte förtröttas.

Ledare i Svenska Dagbladet 20 juni 2022.

Read More

Statsministern kan avvärja krisen

By: admin
07-06-2022
Magdalena Andersson, Misstroendeomröstning, Nato, Ryssland, Turkiet, Ukraina, Ulf Kristersson

Så var det dags igen. Efter ett antal regeringskriser och nödtorftigt i hoplappade politiska överenskommelser under de senaste åren tvingas vi ännu en gång utbrista i ett ”vad sjutton håller de på med”. Eller för att uttrycka det mer precist denna gång: Vad sjutton håller Magdalena Andersson på med?

Vägen fram till ett framgångsrikt riksdagsval tycktes utstakad för statsministern. Opinionssiffrorna går som tåget och hon står i särklass bland partiledarna när det gäller väljarförtroende. Fallhöjden blir desto större sedan hon på eget initiativ valt att göra den kommande misstroendeomröstningen om justitieminister Morgan Johanssons hantering av den inre säkerheten till en kabinettsfråga om den yttre säkerheten.

Det är faktiskt obegripligt. Ansvarslöst. Och otaktiskt.

Efter en tafflig inledning har Andersson lotsat Nato-frågan fram till en ansökan om svenskt medlemskap och säkrat stöd inte minst från USA i fråga om militärt bistånd i händelse av elände i avvaktan på att anslutningsprocessen ska gå i mål. På köpet har hon blivit av med en sakfråga som annars hade blivit ett sänke för Socialdemokraterna i valrörelsen.

Helt på eget bevåg är Andersson nu beredd att kasta ut Sverige i en politisk kris samtidigt som det ryska kriget mot Ukraina fortsätter och det pågår känsliga Nato-förhandlingar med Turkiet. Den senare saken blir inte bättre av att det inför tisdagens omröstning krävs ytterligare förhandlingar med vänstervilden Amineh Kakabaveh som står på Turkiets lista över misshagliga svenskar.

I höstas var Kakabaveh tungan på vågen och släppte fram Magdalena Andersson som regeringsbildare efter att i ett märkligt avtal med Socialdemokraterna fått betalt i ”kurdisk valuta”. Också denna gång är Andersson beroende av Kakabavehs röst, men har i realiteten tömt kassan. Om inte Natomedlemskapet ska offras på partialtaret, vilket förstås skulle glädja en del i partiet.

Att politiken på det här sättet reduceras till spel om regeringsmakten gör dock inte att Andersson inför riksdagsvalet blir av med den akilleshäl som i ett ord kan fångas i fenomenet gängkriminalitet – Morgan Johanssons fögderi sedan 2014.

Den enklaste lösningen för att undvika risken för en politisk kris vore att Andersson gör en Löfven, vilket också föreslogs av Ebba Busch under TV4:s partiledardebatt. Det vill säga föregår misstroendeomröstningen genom att låta statsrådet avgå av egen fri vilja. Om statsministern i stället väljer att fortsätta agera som en trotsig tonåring kan Ulf Kristersson – som aldrig borde ha hakat på SD:s utspel – träda fram som den ”vuxne i rummet” genom att dra tillbaka Moderaternas stöd för misstroendet. 

Det borde vara en görlig pedagogisk uppgift att förklara att han som oppositionsledare tar det ansvar för Sverige som statsministern inte är beredd att ta. Och förstås slå fast, att ”backa” inför statsministerns maktspråk inte är liktydigt med förtroende för Morgan Johansson. Verkligheten, ministerns senfärdighet och ovärdighet talar sitt ju sitt tydliga språk.

Det är dock långt ifrån givet att Andersson eller Kristersson levererar inför omröstningen i riksdagen. Pressen ökar då på ansvarskännande riksdagsledamöter i Moderaterna, Liberalerna och Centerpartiet att avvika från partilinjen. Det kommer att kosta på för dem personligen, men lända dem till heder.

Det Sverige behöver nu är en regering som vid behov kan handla med kraft – inte en politiskt förlamad övergångsregering. Och Sverige går till val om några få månader.

Ledare publicerade i Svenska Dagbladet 7 juni 2022.

Read More

Pierre Schoris hemsnickrade försvarsmoral

By: admin
17-03-2022
Kärnvapen, Nato, Olof Palme, Ryssland, Socialdemokraterna, USA

Ryssland anser sig ha vetorätt över Sveriges säkerhetspolitiska vägval och hotar med vedergällning som svar på en ansökan om medlemskap i Nato. Putin har också hotat och hotar med kärnvapen. Det är allvar. Men på DN Debatt borstar i stället en övervintrad Pierre Schori av dammet från Palmekommissionens 1980-tal med ett citat från chefsgurun själv, nämligen att ”kärnvapenstaterna håller oss alla som gisslan”.

Kort sagt, Schori försöker göra en återlansering av Olof Palmes kålsuparteori. Varken Nato eller alliansens tre kärnvapenmakter har dock framfört några hot om att använda kärnvapen.

I Schoris idealvärld skulle FN-konventionen om förbud mot kärnvapen träda i kraft. Men tror någon på fullt allvar att Putin skulle göra sig av med sitt främsta ess i världspolitiken? Resultatet skulle bli mer rysk kärnvapen-utpressning.

Liksom Kreml och regeringen Andersson säger Schori nej till ett svenskt medlemskap i Nato – det skulle enligt dem öka osäkerheten. Men Sverige behöver inte heller medlemskapet, för med hänvisning till att vi allt sedan president Eisenhowers dagar står under amerikanskt beskydd, menar Schori att vi klarar vi oss fint utan Nato.

USA som annars inte står högt i kurs i fred(S)rörelsen har i ett huj förvandlats till en ädel riddare som garanterat drar ut till försvar av det militärt alliansfria Sveriges territorium. Kanske är det därför Schori inte skriver något om behovet av upprustning.

Liksom under ”det långa 70- talet” är Nato fy, fy, och ”att föra in Sverige under Natos ‘kärnvapenparaply’ vore som att ta på sig en global självmordsväst”. Men att andra för vår räkning har den på sig går däremot alldeles utmärkt. Den fredsrörelsemoralen är inte lätt att förstå sig på.

I Schoris värld är alltså Natos strategi med kärnvapen som sista utväg förenad med livsfara. Samtidigt är det helt oproblematiskt att huka under det amerikanska kärnvapenparaplyet – trots att det är samma amerikanska kärnvapen som i ”kärnvapenalliansen”.

I stället för Natos solidariska musketörsprincip väljer Pierre Schori att på osäker grund hävda nationell egoism. Det är lika cyniskt som oansvarigt. Gemensam säkerhet i krigstid får vi som medlem tillsammans med våra vänner i Nato.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 14 mars 2022.

Read More

Det är en sorgens dag i Europa

By: admin
25-02-2022
Desinformation, Försvarspolitik, Kärnvapen, Magdalena Andersson, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina, Vladimir Putin

Den ryska statstelevisionen bjöd i måndags på programmet En man vid namn Vladimir. Det var den ryske presidenten Putin som i ett vresigt, bittert och delvis förvirrat TV-tal såg bakåt på påhittade historiska oförrätter och framåt på en imperial pånyttfödelse. Allra mest talade han om Ukraina – ett konstgjort land utan legitimitet. Som egentligen är ryskt. Ja, strängt taget var det inte bara Ukraina som borde tillhöra Ryssland.

Och så förklarade Putin att de ryska lydrepublikerna Donetsk och Luhansk som i strid med folkrätten upprättades efter invasionen av Ukraina 2014 nu – också i strid med folkrätten – skulle erkännas som suveräna stater. Fast Putin talade förstås inte om folkrätten.

TV-sänd ”Potemkin-legalism”

Vägen fram gick via den sedvanliga Potemkin-legalismen:

  • 15/2 Duman röstar för att Putin ska överväga om Donetsk och Luhansk ska erkännas som självständiga stater.
  • 17/2 Propagandaoffensiv i lydrikena byggd på påståenden om en kommande ukrainsk attack med påföljande evakuering av civila. Ledarna vädjar till Putin om ett erkännande.
  • 17/2 Det ryska nationella säkerhetsrådet möts inför öppen kamera i en förinspelad direktsändning. Alla talare talar för ett ja.
  • 21/2 Putin motiverar erkännandet i ett TV-tal. Samma kväll undertecknas de bilaterala avtalen.
  • 22/2 Avtalen godkänns av det ryska parlamentet respektive parlamenten i Donetsk och i Luhansk.

I samband med erkännandet ingicks Vänskaps- och biståndspakter med de respektive så kallade Folkrepublikerna. Avtalen innebär att det ska ske en mycket långtgående ekonomisk, social och kulturell ”integration” med Ryssland.

Här ingår även ett gemensamt ansvar för säkerheten som ger Ryssland rätt att anlägga och använda militärbaser i Folkrepublikerna. I tilläggsavtal slås fast att deras gränser (definierade som hela regionen Donetsk respektive Luhansk) ska försvaras tillsammans med Ryssland.

Handlar om att tillsätta ett marionettstyre

  • 23/2 Den ryska propagandamaskinen fortsätter pumpa ut fake news om den död och förstörelse som Kiev utsätter lydrikena för. Som en reaktion begär Donetsk och Luhansk militärt bistånd från Ryssland.
  • 24/2 Vid fyra-tiden på morgonen meddelar Putin i ett kort tv-tal att en militär operation inletts i vad som i praktiken är en krigsförklaring mot Ukraina. I motiveringen anknyter han till sitt tidigare tal med ord om att ett ”fientligt anti-Ryssland bildas på rysk historisk mark”. Och faktiskt, metadata visar att de båda talen var inspelade samtidigt.

När attacken inleddes visade det sig att målet inte alls begränsades till Donbas. I stället har det iscensatts ett koordinerat angrepp till lands, i luften och till sjöss med nedslag över hela Ukraina. Det handlar inte längre om att omöjliggöra en framgångsrik demokratisk utveckling, utan om att tillsätta ett nytt marionettstyre.

Förtäckt varning för kärnvapen

I ett av Ryssland självvalt krig ska Ukraina först tvingas ned på knä militärt och sedan väntar en brutal passivisering av motståndet. Territoriet ska hållas. Spåren från Groznyj i Tjetjenien 1994 förskräcker.

Det är en sorgens dag. I realtid kan vi följa hur drömmar om frihet och fritt liv krossas av en brutal diktator.

Försöken att hitta en diplomatisk utväg visade sig inte överraskande vara en återvändsgränd. Hot om drakoniska sanktioner bet inte heller. Nu är beskedet från Putin till Väst att inte lägga sig i Ukrainas affärer eller drabbas av ”konsekvenser som man aldrig tidigare skådat”. Det är en förtäckt varning för kärnvapen.

En osäkerhetsordning etableras

Med den nya invasionen av Ukraina etableras en farlig osäkerhetsordning i Europa och inget tyder på att den ska bli kortvarig. Det säkerhetspolitiska läget blir knappast bättre av att Putin via Duman har givit sig själv mandat att skicka soldater utomlands. Vart som helst. Nu är det fokus på Ukraina men Putins krav på en rysk intressesfär kvarstår.

Det är inte utan att allvaret borde märkas i form av mer action hos regeringen Magdalena Andersson.

Krönika publicerad i Altinget 24 feb 2022.

Read More

Natotvivlet leder till den sämsta av världar

By: admin
14-02-2022
Försvarspolitik, Kalla kriget, Nato, Olof Palme, Peter Hultqvist, Ryssland, Säkerhetspolitik

Ryssland vill inte att Sverige ska bli medlem i Nato. En annan fråga är varför vi inte redan är det. I en debatt inför EU-valet 2019 besvarades frågan med hänvisning till andra världskriget. Att Sverige inte drogs in i kriget förklarades med att ”vi var oerhört skickliga på att inte ställa oss direkt på någon sida”. Och att det ”grundläggande är att vi hela tiden jobbat med neutralitet och alliansfrihet”.

Svaret gavs av Heléne Fritzon, tidigare migrationsminister och nu delegationsledare för de svenska Socialdemokraterna i EU-parlamentet. I verkligheten var Sverige neutralt först på Hitlers sida (för att hålla kriget borta) och sedan på de allierades sida (för att de skulle segra). 

Till skillnad vad många tror i och utanför Sverige är varken alliansfrihet eller neutralitet utgångspunkten för frågan om relationerna till Nato. Neutraliteten är bortskriven ur den säkerhetspolitiska doktrinen och den militära alliansfriheten är inte friare än den ofta av utomstående betraktare beskrivs som ett de facto-medlemskap i Nato. 

*** 

Under andra världskriget förklarade sig Sverige stå neutralt i förhållande till de krigförande staterna. Med det kalla krigets inträde skrevs den säkerhetspolitiska doktrinen ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”, som kompletterades med en ”dold allians” med Nato via bilateralt samarbete med Nato-länder. 

Att Sverige ingick i Nato:s krigsplanering kan illustreras med att det 1956 stationerades en topphemlig styrka i Norge vars uppgift var att atombomba sovjetiska mål i DDR, Finland, Baltikum och Polen. I kalkylen ingick att riskfritt flyga över svenskt luftrum. Styrkan existerade åtminstone till mitten av 1970-talet. I krigsspel på 1980-talet var svensk medverkan en del i Nato:s marina strategi.

Försvarssamarbetet stärkte det gemensamma försvaret mot Sovjetunionen och verkade krigsavhållande.

Efter Sovjetunionens upplösning 1991 blev neutraliteten allt mer uttunnad. 1992 reducerades neutraliteten till ett möjligt förhållningssätt och med fokus på närområdet: ”Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde, består.

Sveriges medlemskap i den politiska alliansen EU blev nästa omslagspunkt i doktrinen och i utrikesdeklarationen 2002 slog utrikesminister Anna Lindh fast att ”hot mot freden och vår säkerhet” bäst hanteras tillsammans med andra länder. Sverige var fortsatt militärt alliansfritt medan neutralitetspolitiken ”hade tjänat oss väl”. EU beskrevs som en solidarisk gemenskap vars främsta syfte är att förhindra krig i Europa och som Sverige är medlem i.

2009 lanserade Försvarsberedningen en solidaritetsförklaring som sedan antogs av riksdagen: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland (i EU) eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” Och med det viktiga tillägget att reaktionen också skulle kunna innebära militärt bistånd. 

Solidaritetsförklaringen är dock ensidig, och Sverige kan därför inte med automatik räkna med bistånd i händelse av ”elände”. Vi-får-hoppas-på-det-bästa-doktrinen har därför stagats upp med ett allt intensivare försvarssamarbete på bilateral, trilateral och multilateral basis. Sverige har krigat för fred under Nato-flagg, deltar i Natoövningar med artikel fem i det konstituerande Nato-fördraget som utgångspunkt, har ett värdlandsavtal (HNS) på plats för att bättre kunna ge och ta emot hjälp och kan delta i Nato:s snabbinsatsstyrka (NRF). 

Sverige är en uppskattad ”premier partner”, men på icke-medlemskapets baksida finns begränsad tillgång till planering, militära strukturer och beslutsfattande. Som medlem skulle Sverige dessutom få del av Nato:s kollektiva trygghetsförsäkring. Och den behövs verkligen.

***

Länge gjordes bedömningen att ett angrepp mot Sverige var osannolikt, men sedan 2017 utgår svensk försvars- och säkerhetspolitik från att ett väpnat anfall varken kan uteslutas eller att en större konflikt faktiskt kan inledas med en attack mot Sverige. Och då är det förstås Gotland som det handlar om.

En annan utgångspunkt är att om det blir konflikt i närområdet kommer Sverige inte att kunna stå utanför: Norden-Baltikum ses som ett sammanhängande stridsområde. Krigsplaneringen utgår dessutom från att Sverige inte kan klara sig på egen hand. Målet är att i väntan på hjälp kunna hålla ut i tre månader. Vägen fram till att klara av det är dock lång.

Först efter det ryska angreppet på Ukraina och annekteringen av Krim 2014 lades försvarspolitiken om från ett försvar för insats i Långt-bort-i-stan till att återuppbygga det nedlagda nationella försvaret. Trots att hotbilden svartnat ytterligare sedan dess går det fortfarande för långsamt. 2025 ska försvarsutgifterna uppgå till 1,5 procent av BNP.

***

Sverige har försatt sig i den sämsta av världar. Försvaret är inte hållbart – samtidigt som bindande säkerhetsgarantier saknas. Om Ryssland däremot skulle få gehör för sina röda linjer i en ny europeisk säkerhetsordning skulle Sverige inte kunna bli medlem i Nato. Inte heller skulle övningar tillsammans med förband från Nato-länder kunna ske i Sverige. I stället skulle Sverige tvingas in i Vladimir Putins egen intressesfär.

Svaret från regeringen Magdalena Andersson på de ryska kraven har varit att Sverige bestämmer själv över sin säkerhetspolitik. Men samtidigt har utrikesminister Ann Linde sagt att för svensk del går den röda linjen i förhållande till Nato vid ett medlemskap. Så i den delen sammanfaller Sveriges och Rysslands röda linjer.

Om Socialdemokraterna gav grönt ljus skulle det däremot finnas en bred majoritet i riksdagen för ett fullt medlemskap i Nato. Alla de fyra borgerliga partierna säger ja. Men Socialdemokraterna har gjort ett uttalat nej till en del av doktrinen.

Som ett slags mellanlösning har en majoritet i riksdagen bestående av de fyra borgerliga partierna och SD – som dock är emot medlemskap – ställt sig bakom kravet att Sverige liksom Finland gjorde redan på 1990-talet ska uttala en option om att söka medlemskap. Men i verkligheten behövs den inte, eftersom möjligheten att söka är Nato:s policy. Den löser inte heller det svenska dilemmat. Grunden för säkerhetspolitiken skulle fortfarande vara att leva på hoppet om hjälp.

Socialdemokraterna säger nej också till en option. Medlemskap är ett politiskt tabu – trots det hemliga samarbetet med Nato-länder under kalla kriget och det öppna med Nato efter Sovjetunionens fall. Partimytologin trumfar kunskapen.

För många socialdemokrater representerar föreställningen om Olof Palmes alliansfrihetspolitik med fokus på FN, fred och tredje världen fortfarande en storhetstid som rättrådig moralisk stormakt att drömma sig tillbaka till. Supermakterna USA och Sovjetunionen framställdes som lika goda kålsupare – och Nato var fy, fy.

Ett exempel på det närmast religiösa förhållningssättet är när Peter Hultqvist – då ordföranden i riksdagens försvarsutskott – mötte propåer om att Sverige borde som Finland utreda för- och nackdelar med ett medlemskap. Svaret blev att han inte motsatte sig en utredning, men oberoende av slutsatserna skulle Socialdemokraterna fortsätta att säga nej.

Så blev också fallet när utredningen presenterades 2016 med en huvudslutsats om att ett svenskt medlemskap skulle ”öka den gemensamma konfliktavhållande förmågan” i Östersjöområdet.

Och opinionen då? Ja, den har över åren blivit mer positiv. I en färsk pejling fördelar den sig nu ungefärligen lika mellan ja, nej och vet ej. Kort sagt, svenskarnas ”identitet” kopplad till tron på alliansfrihet och neutralitet förändrar sig, blir mer realitetsorienterad.

Publicerad i Smedjan 11 feb 2022.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.