Claes Arvidsson

Archive
Ukraina

 

Det är spännande tider som vi lever i. För spännande. Som risken för krig i Sydostasien. Nordkorea provocerar med robottester och utveckling av kärnvapen. Trump har twittrat hotfullt om att hot från Pyongyang kommer att ”bemötas med eld och ursinne av ett slag som världen aldrig upplevt”. Kim Jong-Un har svarat med att Guam kan bli ett mål – och Trump har i sin tur kontrat med en tweet om att en militär lösning finns på plats.Det är ett ordkrig som inte behöver bli mer än så men där missförstånd och feltolkningar kan få förödande konsekvenser. Som försvarsminister Mattis konstaterat skulle krig leda till en katastrof.

IS som spänningsframkallare svalnar i Syrien och Irak men potentialen för jihadismens återkomst är dessvärre påtaglig. Detsamma gäller risken för en repris på 30-åriga kriget – med dess blandning av statskonkurrens och religion – i regionen. I Europa måste vi ställa in oss på mer terror.

Flykting- och migrationstrycket mot Europa är annan typ av spänningsframkallare. Detta är både situationsbaserat och trendmässigt. Andra långsiktiga trender är Kinas stigande makt och USA:s vändning mot Asien och, för den delen, demokratins avtagande attraktionskraft och växande illiberalism. Och så kan man fortsätta listan. Det enda säkra är att osäkerheten kommer att fortsätta.

Det finns inte heller något som tyder på att Ryssland som spänningsladdare kommer att upphöra. Häromdagen stängde man i strid med gällande avtal Kertjsundet för all annan båttrafik än den ryska flottan. Farleden är viktig bland annat för hamnstaden Mariupol. Häromdagen genomfördes under 24 timmar 15 attacker mot ukrainska positioner i Luhansk, Donetsk and Mariupol. Häromdagen avled Kostyantyn Roma av skottskador efter strider i Donetsk. Han blev 21. Han efterlämnade fru och ett litet barn. Sedan Putin inledde kriget mot Ukraina 2014 har det krävt mer än 10 000 dödsoffer. Och kriget i Europa fortsätter alltså.

Den ryska uppladdningen i Östersjöregionen fortsätter också. Senast i form av 2S4 Tulpan 240mm. Världens grövsta granatkastare är nu placerad ett ”stenkast” från gränsen till Estland. I en oannonserad övning tillfördes dessutom tillfälligt i ett huj en brigad – till den division som redan fanns där.

I Östersjön har vi nyligen sett en ny maktdemonstration från Nordflottan i form av världens största kärnvapenbärande ubåt, Dmitrij Donskoj. Med på turen var också bland andra enheter Nordflottans största atomdrivna fartyg, robotkryssaren Peter den store (med det sovjetiska ursprungsnamnet Jurij Andropov). Och i september inleds tillsammans med Vitryssland militärövningen Zapad (Väst) 2017 som har uppskattats omfatta i storleksordningen 100 000 man. Och internt i Ryssland fortsätter regimen att skruva åt – inför återvalet av Putin som president 2018.

Globalt står hot och risker på kö som Sverige påverkas direkt eller indirekt av. I det allra flesta fall är dock Sverige en marginell aktör. Vi påverkas mer än vad vi kan påverka. Men visst finns det undantag. Sverige kan göra skillnad. Den viktigaste är möjligheten att bidra till stabilitet i närområdet genom att bli bättre på att producera säkerhet i Sverige och i Östersjöregionen.

För att citera Mats Johansson i Kalla kriget 2.1. Onda imperiets återkomst(Timbro 2016): ’”Ukraina var en väckarklocka, men efter att ha vaknat måste man stiga ur sängen också’, heter det i en besk kommentar till dem som inte låter pengar följa orden”. Och vad mer kan man säga?

Tid har gått förlorad. Nu brådskar det.

Krönika i Säkerhetsrådet i SvD 13/8 2017.

Read More

Det blev ett himla hallå när ÖB Sverker Göranson på nyåret 2012 i en intervju i Svenska Dagbladet diagnosticerade tillståndet i det svenska försvaret. Sverige skulle hålla stånd en vecka i en anfallsriktning. Dock bara under förutsättning att rekryteringen till yrkesförsvaret fungerade och att anslaget ökade rejält. Och siktet var inställt på 2020.

ÖB fick svar på tal av statsminister Fredrik Reinfeldt som avfärdade det hela med att försvaret var ett särintresse. Svenska folket kunde sova lugnt. Socialdemokraterna gnuggade händer över den kritiska debatten, men det var allt. Jo, förstås, man körde en Pontius Pilatus.

Krim 2014 blev vändpunkt – om än allvaret ändå ännu inte riktigt sjunkit in. Georgienkriget 2008 borde ha väckt det sovande folket i regering och riksdag men det var bara dåvarande Folkpartiet som ändrade kurs.

I boken ”Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige” (Penna till papper bokförlag) följer jag skeendet under mer än ett decennium. Artikelsamlingen är ett samtidsdokument med hågkomster från en tid när Socialdemokraternas försvarspolitik bestod i att lägga ned det mesta utom värnplikten, och lågpunkter som ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegrens tweet från oktober 2012:

samtal m ryska försvar- o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.

Fritt fall är en minneskavalkad över en politik som man helst vill, men inte ska glömma. Den summerar till ett kollektivt politiskt misslyckande. I praktiken skrotades det nationella försvaret. Och det som var lätt att rasera är tungt att bygga upp igen.

Visst kan man se sig om i vrede över fallissemanget men viktigare är ändå att se vad det finns att lära. Hur kunde det bli som det blev? Vid ett seminarium i veckan diskuterades – med Fritt fall som bakgrund – misslyckandets mekanismer. Några hållpunkter.

Kalla krigets slut och det därpå följande behovet av att ställa om invasionsförsvaret är en självklar utgångspunkt. Gulfkriget påverkade synen på hur krig bedrivs. Balkankriget gav både erfarenheter och en framtidsriktning. Försvarsmakten sökte efter en ny mening med livet i långt-bort-i-stan. Från politisk sida hägrade möjligheten att föra över resurser från försvar till mer politiskt relevanta nyttigheter.

Försvaret passar inte heller riktigt in i en politisk verklighet som handlar om behovstillfredsställelse av väljarna här och nu (den politiska motsvarigheten till veckokapitalismen). Försvarsmakten ska ju dessutom helst inte behöva användas.

Det politiska systemet har svårt att ta in långsamt växande risker. Först vid kris blir det action. Det problemet kan också ses i perspektivet av den svenska konsensuskulturen. Om åsiktskorridoren är trång – och det var den länge i fråga om försvar och säkerhet – blir debatten därefter.

Politiken bars upp av en föreställning om evig fred i Europa. Göran Persson trodde sig i lugn och ro kunna kuckla med V och MP. Reinfeldt kunde visa att M var nytt genom att köra över försvaret. Men framtiden är alltid oviss. Lärdomen är att det måste finnas en infrastruktur för fred, ett integritetsförsvar. En grund att stå på.

Och som Sverker Göranson nyligen slog fast behöver Sverige också bli fullvärdig medlem i Nato. S-strategin är att förlita sig på USA, men att försvarsminister Mattis säger sig stå vid Sveriges sida får inte bli sovkudde. I morgon kanske det i stället är president Trump som (inte) står där.

Gästledare i Svenska Dagbladet 27/5 2017.

Read More

Häxjakten måste få ett slut! Så löd rubriken i början av året när Aftonbladets kulturredaktion försvarade sig mot att ha lyfts fram som den redaktion i mainstreammedia som allra mest visserligen skriver på svenska men pratar ”putinska” (AB 9/1). Slutsatsen drogs i en granskning av forskarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Strategic Studies. Artikeln Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: The Swedish Case är synnerligen läsvärd.

Det som kontroversen handlar om är rapporteringen om Ukraina och beskrivningen av Aftonbladet kultur som ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt vänsternarrativ” (inklusive exempel på fakenews). Samma slutsats drogs för övrigt förra året i en rapport om mediebevakningen av kriget i Ukraina från det finska Utrikespolitiska institutet. Fast där kallades det för det ryska narrativet.

Forskarna avslöjade också att flera medarbetare på kulturredaktionen varit aktiva bland annat i Kreml närstående nätsammanhang – och i debattens efterdyningar kom det fram mer än så (Expr 18/1).

Ett led i informationskriget

Chefen för det hela, nån-slags-kommunisten Åsa Linderborg, avvisade först kritiken med att ”vi problematiserar och skriver om Ryssland på ett lite annorlunda sätt till exempel har vi uppmärksammat fascistiska rörelser i Ukraina”. Ett par dagar senare uppmanade hon i en artikel till att Försvara det fria ordet (AB 10/1). I Linderborgs läsning är forskningsrapporten ett led i ett pågående informationskrig där alla som inte vill gå med i ”krigsalliansen” (Nato) ska misstänkliggöras.

Andra mediers rapportering om Ryssland beskrevs som ett ”hysteriskt självspelande piano” och vidare ”man vill hellre att vi ska sjunga gospel med Trump och Orban än att vi ska stå alliansfria”.

En konspiration alltså.

I en stödartikel av en extern skribent (Jan Scherman) följdes temat upp med att så tvivel om myndigheternas trovärdigt i fråga om hotbilden mot Sverige (AB 12/1). Egentligen handlar allt bara om att få Sverige med i Nato och kraftigt ökade försvarsanslag. Som, underförstått, alltså inte behövs. Varken det ena eller andra. Den påstådda logiken hos dem som varnar för en allt mörkare hotbild, är att Ryssland anföll Sverige 1809 och har det hänt förr kan det hända igen.

Alltså finns inget ryskt hot. Ska vi förstå.

Media avfärdas som okritiska. Alltså inte att lita på.

Detsamma gäller forskarna.

En annan angreppspunkt mot Kragh och Åsberg från Linderborg och andra, är påståenden om bristande vetenskaplighet. Fem anmälningar har också skickats till Nämnden för utredning av oredlighet i forskning, bland andra av ”’Egor Putilov’, avslöjad som SD-desinformatör, filmaren och debattören Maj Wechselmann, vänsterpartisten Lars Drake och Carl Meurling, en affärsman med tidigare SD-kopplingar”. (Expr 5/4).

Tio forskare i facket har tillbakavisat anklagelserna både vad gäller metod och inriktning (UNT 17/2).

Dessutom. Det blir lätt komiskt när en granskning av åsiktsbildning i alla mediekanaler betecknas som åsiktsregistrering. Mindre lustigt är det Kragh utsatts för efter publiceringen av artikeln: ”Anonyma hot har inkommit från både höger- och vänsterradikala miljöer, attacker har skett i ryska mediekanaler som RT och Sputnik liksom ett allvarligt IT-angrepp, och till universitetet inkommer uppmaningar att avskeda honom…” (UNT 17/2).

Som eko från Kreml

Vad kan man säga? Det vill säga mer än att vänstern är som den alltid har varit. Men Linderborg säger dessutom att ”ironiskt nog börjar Sverige bli som Ryssland, avviker man från linjen får man en reprimand”. Eller som en av Linderborgs medarbetare, uttryckte saken på radiokanalen Echo Moskvas hemsida – att Aftonbladet kultur är ”den reella yttrandefrihetens sista ö i Sverige” (SvD 31/3).

Kort sagt, det är som ett eko från Moskva: egentligen är det inte någon skillnad mellan vår ryska demokratur och er demokrati.

Det verkligt intressanta i vår tid är att utblicken från vänster strukturellt passar som hand i handske i den verklighetsbild som också kolporteras av antietablissemangets företrädare till höger. Kritik i sak förvandlas till hot mot det fria ordet. Lita inte på myndigheterna – eller experterna. Inte heller på mainstreammedia. Eliten konspirerar.

Just dessa stämningar försöker Ryssland anknyta till och underblåsa. Med ”operatörer”, men också med hjälp av ”ovetande aktörer” till höger och till vänster i politiken.

Som på Sovjettiden

På sätt och vis är det synd att debatten helt kommit att fokusera på Aftonbladet kultur, eftersom den slagsidan egentligen inte är någon nyhet. För i artikeln visar Kragh och Åsberg hur den ryska utrikespolitiken mot Sverige ändrades efter Ukrainakrigets utbrott och den ryska annekteringen av Krim 2014. Det handlar både om offentlig diplomati och s k aktiva åtgärder – allt med ett tänk och en taktik förankrad i Sovjettiden.

Via nyhetskanalen Sputnik spreds budskapet om ett aggressivt Nato, ett EU på dekis och ett inringat Ryssland. Forskarna visar också hur man arbetar med andra medel som förfalskningar, desinformation, militära hot och inflytandeagenter.

Ett exempel på desinformation är det falska brevet från försvarsminister Hultqvist till Bofors med gratulationer till försäljningen av artilleripjäsen Archer till Ukraina. I ett annat falskt brev lovade en svensk åklagare att inte ingripa mot ukrainska krigsförbrytare.

Militära hot hör till bilden, som när utrikesminister Lavrov förra våren varnade för att Ryssland skulle se sig nödgat att ”vidta nödvändiga åtgärder” om Sverige gick med i Nato. Det skedde samtidigt som det pågick en debatt inför ett riksdagsbeslut om fördjupat svenskt samarbete med Nato – och en allt mer intensiv diskussion om att Sverige borde ta steget full ut. Bli Nato-medlem.

Lavrov sade inte vad åtgärderna skulle innebära. Det gjorde dock den statliga nyhetstjänsten Ria Novosti, som målade upp en nyhetsbild fylld av robotvapen, ubåtar och kärnvapen.

Till saken hör att det centrala argumentet hos de svenska Nato-motståndarna är att mer Nato för svensk del ökar spänningarna i Östersjöområdet.

Då som nu är taktiken att vända sig till anti-etablissemanget av olika politiska schatteringar och skapa osäkerhet om medborgarnas tilltro till det politiska systemets integritet. Och bäst lyckas man när budskapet hittar legitima bärare hos oss, som tar rösten från Kreml vidare som sin egen.

Keep cool – ha koll

Effekten av de ryska försöken att påverka i Sverige ska inte överdrivas, men i det anti-klimat som nu lägger sig över Europa ska betydelsen inte heller underskattas – och då inte minst i Nato-frågan. Det gäller att vara cool. Att ha koll är dock en fråga om rikets säkerhet – också för att kunna ge konsumentupplysning till medborgarna. Tänk Brexit. Tänk Vita huset. Tänk presidentvalet i Frankrike. Och 2018 är det riksdagsval i Sverige.

Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 24/4 2017.

Read More

Donald Trump + Vladimir Putin = sant. Av förspelet inför skiftet i Vita huset är det just en politik baserad på gemensamt tycke som kan förväntas. Hur långvarig förbindelsen blir, är förstås osäkert när två alfahannar ska deala med varandra och båda vill vara den som tar hem vinsten. Även om lyckan blir kort lär dock skadan redan vara skedd.

Samma svar gavs när frågan ventilerades vid en konferens på Institutt for forsvarsstudier i Oslo. Syftet med sanktionerna var att tvinga Ryssland att ändra politik, men icke. Och det stämmer ju. Krim är nu en integrerad del av Putinland – och i det tysta är det ett faktum på marken som har accepterats även i EU och USA.

Putin fortsätter dessutom framgångsrikt att destabilisera Ukraina och lyfter inte ett finger för att genomföra sin del av Minsk II-avtalet. Det lågintensiva kriget i östra Ukraina bara fortsätter. Men det är krig. På riktigt. I Europa.

Sanktionerna har inte heller, som det fanns förhoppningar om, lett till protester i Ryssland. Tvärtom talar statistiken sitt tydliga språk. Putins förtroendesiffror tog ett skutt efter Krim, och även stödet för hans politik i stort ökade. Eliten var redan i Putins ficka och maktens fördelningspolitik är en garant för att den förblir där.

Trumps tilltänkte utrikesminister Rex Tillersson har sagt att sanktionernas viktigaste effekt är att ha skadat amerikanska affärsintressen. Samma kritik hörs i Europa.

Tyska socialdemokrater och konservativa i CSU har gjort gemensam sak mot sanktioner som inte funkar utan bara är dåligt för affärerna. Det argumentet sänktes på sanktionskonferensen. Exportnedgången började före Krim och handlar om tillståndet i den ryska ekonomin. Effekterna av de ryska kontrasanktionerna är inte heller stora. De är, kan det tilläggas, dessutom mest kännbara bland de EU-medlemmar som är mest ivriga anhängare av EU:s sanktionspolitik.

Att sanktionerna – med en årlig BNP-effekt på minus 0,5–1 procent – inte har bitit kan hänga samman med att de inte har varit tillräckligt långt- gående. Det har inte heller har varit möjligt med politisk isolering. Samtidigt är misslyckande ett tankefel. Sanktionerna har haft effekt. De har varit tillbakahållande på den ryska offensiven och på sikt leder uteblivna investeringar till lägre tillväxt.

Och vad hade varit alternativet? Bara acceptera? Ge upp grundläggande principer? Samma fråga måste vi ställa till dem som nu vill avveckla sanktionerna. Likväl kan det gå så. Med en tweet kan Trump sätta återtåget i rullning, också i EU.

Men om sanktionerna upphör kommer Putin inte sluta vara Putin. Problemet är ju att Kreml vill ha en annan världsordning än den liberala, som byggdes upp under efterkrigstiden och byggdes ut efter kalla kriget. Ett ännu större problem är att Donald Trump inte heller verkar särskilt intresserad av att bevara den.

Gästledare i Svenska Dagbladet 19/1 2017.

Read More

Ibland blir det tröttsamt med den närmast slentrianmässiga kritiken mot public service för att vara vänstervriden. Men ibland undrar också jag vad sjutton de håller på med i TV-huset.

Ta exemplet med den franske journalisten Paul Moreiras dokumentärfilm Ukraina: revolutionens mörka sida. Det bärande budskapet är att Majdan var ett slags konspiration för att störta den Putintrogna regimen i Kiev – med USA och högerextremister i huvudrollerna som skurkar. Kort sagt, det är Moskvas röst som ekar i speakertexten.

Den internationella kritiken blev därefter. Inte ens en lång lista med dokumenterade faktafel hindrade dock SVT:s Dokument utifrån att vilja visa filmen. Visserligen ledde protester till att visningen sköts upp, men efter att redaktionen hade genomfört en egen faktagranskning gjordes den ”samlade bedömningen” att filmen skulle sändas.

I sitt försvar lyfte SVT fram vikten av att sända ”kontroversiella dokumentärer” som kan bidra till ”fördjupade kunskaper om världens konflikter”. Det är förstås utmärkt. Men det gör agerandet i fråga om en annan dokumentär blir ännu mer svårförståeligt. SVT har varit medproducent till filmen Watching the Moon at Night men har brutit kontraktet, hoppat av och förklarat att man inte kommer att sända. Allt utan att någon offentlig motivering har gjorts. Men en sådan skulle behövas – för beslutet är verkligen inte självförklarande.

Bo Persson och Joanna Helander har gjort en visuellt stark film med hög närvaro, som låter kommentatorer vrida och vända på terrorism i dess olika ideologiska eller religiösa tappningar. Det är historia och nutid. Perspektivet är globalt. Offren ges en röst. Det är en bra och viktig film – inte minst eftersom den även tar upp kopplingen mellan den moderna terrorismen och antisemitismen.

Watching the Moon at Night har visats i sex länder och på åtta filmfestivaler. Ordförande i den Europeiska filmakademin, regissören Agnieszka Holland, är en av dem som hyllar filmen för att den sätter igång tankeprocesser. Berättelsen, betonar Holland, drivs inte av en enda förenklad tes och saknar ”politisk korrekthet”. Och, kan man fråga SVT, är det inte just sådana perspektiv som vi behöver?

Ukrainafilmen är ett exempel – om inte annat – på lockelsen att sända ”bra” TV med konspirationer som dramaturgisk grund. I Watching the Moon at Night utmanas däremot indirekt konspirationsteorin att den nutida islamistiska terrorismen egentligen är USA:s och Israels fel – och att vi trots allt måste ”förstå” terroristerna. Det låter helt enkelt inte så ”Ship to Gaza”, när Hamas utrikesminister lägger ut rörelsens antisemitiska hatbudskap.

Men det vi verkligen innerst inne behöver förstå är, som systern till ett av baskiska ETA:s offer säger i filmen, att det enda som terrorism kan skapa är lidande, och att terror aldrig kan rättfärdigas.

I  dag visas Watching the Moon at Night på Bio Roy på Avenyn i Göteborg.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 7/6 2016.

Read More

När försvars- och säkerhetspolitiken diskuteras hörs ofta ljudet av glas som krossas. Så har det också varit i anslutning till frågan om Värdlandsavtalet med Nato. Det kastas sten i glashus. I en debattartikel i SvD pekade borgerlighetens fyra försvarsföreträdare på att oenigheten inom regeringspartierna var osäkerhetskapande (SvD 21/3). Man drog också, helt riktigt, en lans för ett medlemskap i Nato i syfte att ”öka stabiliteten och säkerheten i Sveriges närområde”.

Försvarsminister Peter Hultqvist och vice ordföranden i försvarsutskottet Åsa Lindestam svarade att så var det minsann inte alls (SvD 24/3). För övrigt hade alliansregeringens försvarspolitik varit så – i sammanfattning – usel att kritikerna saknade grund att stå på.

In i debatten hoppade då den tidigare försvarsministern Sten Tolgfors. Han påminde – med rätta – att om S hade fått bestämma hade det bland annat blivit en sämre försvarsekonomi (SvD 2/4). Tyvärr saknar dock Tolgfors fortfarande tillstymmelse till självkritik för en politik som faktiskt – i sammanfattning – var usel.

Försvaret fick i sin tur AB:s ledarskribent Anders Lindberg att rycka ut (AB 4/4). Han anklagade Tolgfors för att inte ”ta ansvar för neddragningarna och det ’enveckasförsvar’ han personligen skapade”. Att S ville dra ned mer ska vi inte bry oss om. Att dra fram detta är ”ohederligt”.

Lindberg tog med läsarna till Sälenkonferensen 2011 och en skönmålande Tolgfors. Så långt är jag med. Men att oppositionspolitik inte skulle betyda något förstår jag inte. Att Tolgfors borde ha bytt politik efter det ryska kriget mot Georgien 2008, är en slutsats som jag till fullo delar. Men det kan knappast friskriva S från skuld.

I hederlighetens namn hade Lindberg i kunnat frammana bilden av Sälen ett år senare. Håkan Juholt, socialdemokraternas statsministeraspirant – tidigare försvarsetta och ordförande i Försvarsberedningen – var där. Juholt såg bakåt och prisade sig själv som huvudarkitekten bakom den nya inriktningen. Han såg framåt och lanserade välfärdsstaten modell S som säkerhetspolitikens hårda kärna.

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski var i fjol vår ute i samma kritiska ärende som Lindberg (DN 11/4-15). Helt riktigt konstaterade han att vid regeringsskiftet 2006 var det nationella försvaret i ”bedrövligt skick”, Ryssland blev mer ”antidemokratiskt” och ”rustade upp kraftigt”. ”Hur kunde ni, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg?”, frågade han anklagande.

Hösten 2010 gjorde jag en enkät om Försvaret i medierna (TMI, november 2010). Svaren var inte upplyftande – och inte minst ledarredaktionernas syn på den vikt man fäste vid den nationella dimensionen i försvarspolitiken i det redaktionella arbetet.

På AB var frågan varken viktig eller oviktig. På DN med Peter Wolodarski som politisk redaktör, var svaret att den nationella dimensionen inte var särskilt viktig.

Det blev som det blev – ända fram till Krim. Och ännu har allvaret inte riktigt sjunkit in.

Publicerad i Svenska Dagbladet 11 april 2016.

Read More

När president Vladimir Putin förra året höll sitt tal till nationen stod Ukraina i fokus. I årets upplaga från 3 december saknades attackerna på Kiev. Han tog varken upp läget för de rysktalande i Ukraina eller kriget i Donbass. I själva verket nämnde Putin överhuvudtaget inte Ukraina (och Krim ägnades bara några få ord).

I årets tal var i stället Syrien och IS temat för dagen – tillsammans med hårda ord mot Turkiet för nedskjutningen av ett ryskt stridsplan.

På motsvarande sätt talas det allt mindre om Rysslands krig mot Ukraina i Berlin, London, Paris och Washington – och allt mer om Syrien och IS. Annekteringen av Krim är som glömd.

IS terroristattacker i Paris sände en chockvåg genom Europa – samtidigt som inbördeskriget i Syrien fortsatte att sända vågor av flyktingar till Europa. Nu har kampen mot IS trappats upp samtidigt som famlande försök görs att finna en formel för en övergångsregering som skulle kunna sätta stopp för blodbadet.

I det famlandet ingår tanken på att skapa en allians med Ryssland som efter sitt överraskande intåg som stridande part i Syrien har gett sig själv en huvudroll på scenen. Det är en dålig idé.

Putins hårda ord mot IS är en potemkinkuliss på vars baksida döljer sig det överordnande målet att höja sin egen status och stärka Assadregimen i Damaskus. Därför bombar man nu heller till hjälp för regimen än mot IS. I själva verket bär Ryssland – genom att ha stöttat Assad diplomatiskt och med materiel – ett ansvar för den tragedi som hittills krävt mer än 250 000 dödsoffer och drivit miljoner på flykt.

Rör inte min kompis, är grunden i Putins engagemang för Syrien. Det kan omöjligen vara basen för en allians – inte heller för ett realpolitiskt övergivande av Ukraina.

Redan före Paris höjdes det röster för att ändra kurs i EU:s Rysslandspolitik. Sanktionerna mot Ryssland ligger kvar men det är knappast någon enighet i EU om detta. Tysklands vicekansler, ordföranden i SPD, Sigmar Gabriel har flörtat med tanken på att lätta på trycket i utbyte mot samarbete om Syrien. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har för sin del slagit fast att han delar den franske presidentens uppfattning av IS är Europas fiende nr 1. Men är det verkligen så?

Putin startade ett i krig i Europa som har krävt minst 9 000 döda och tvingat två miljoner på flykt. Ryssland har brutit mot avtal som har burit upp den europeiska säkerhetsordningen efter kalla kriget. Kärnvapnen skramlar. För Ryssland är Nato en fiende – och Sverige hotas med stryk om vi skulle gå med.

I sin Nobelföreläsning såg Svetlana Alexievich – 2015 års pristagare i litteratur – bakåt och talade varnande ”om ett förlorat fältslag”:

”Jag tar mig friheten att säga att vi har missat den chans vi hade under 1990-talet. När frågan ställdes: Hurdant land bör vi ha – ett som är starkt och mäktigt, eller ett hedervärt, där det är gott att leva för människorna? Då valde vi den första varianten: ett som är starkt och mäktigt. Nu har vi åter en tid av styrka och våld.

Förhoppningarnas tid har ersatts av rädslans tid. Tiden har börjat gå baklänges…Tiden second hand…”

Så låt oss inte överge Ukraina för en Syrienpakt med Putin. Kriget i Europa pågår fortfarande. Hotbilden mot Sverige består.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 1 2016.

Read More

Putins nye sikkerhetsstrategi skal gjenopprette Russland som stormakt, noe som nødvendigvis innebærer rivalisering med USA. Putin vil gjerne samarbeide, men det skal være på hans betingelser.

I passende tid før jul kom det ut en bok på 400 sider med Putins mest minneverdige ord. De er profetiske, i følge den Kreml-sponsede ungdomsorganisasjonen Set. Det er også lett å kjøpe mugger, almanakker og t-skjorter med Putin på. Han er også ”kjent fra TV”. Personkulten pågår. Det å klippe sammen tullefotografier med kjendiser – med Putin som vanlig memeobjekt – er blitt forbudt.

Den autonome delrepublikken Komi er en del av Barentsregionen. Der har man brent bøker som anses uforenlige med russisk historie og ideologi, f.eks. om fransk surrealisme. Den demokratifremmende Soros-stiftelsen som har stått bak utgivningen, måtte i fjor i praksis stenge i Russland. Den ble ansett som en trussel mot det konstitusjonelle systemet og den indre sikkerheten.

På andre hold innvies museer og minnesmerker over Stalin – i versjonen den store lederen som under den andre verdenskrigen sto imot Vesten og forsvarte russiske nasjonale interesser. Det praktiske håndteres av det Militærhistoriske selskapet, men det er Kulturdepartementet som har det overordnede ansvaret. Menneskerettighetsorganisasjonen Memorial, som lenge har kjempet for å dokumentere Stalin-terroren, har derimot blitt bannlyst som ”utenlandsk agent”.

På andre fronter skjer det også mye med samfunnsånden. For eksempel ble det i høst gjenomført en månedslang sivilforsvarsøvelse som oppgis å ha omfattet 50 millioner russere. Bunkers fra den kalde krigens dager renoveres, og ambisjonen er at alle skal kunne få beskyttelse i tilfelle et atomangrep fra USA. Putin har krevd at det startes masseproduksjon av gassmasker.

I et intervju nylig i den tyske avisen Bild anklaget Vladimir Putin Vesten for at de etter den kalde krigens slutt har brutt hva han mener er et løfte om ikke å utvide Nato i retning Russland. (Annekteringen av Krim var derimot helt legitim). Utviklingen i Europa etter den kalde krigens slutt burde i stedet ha blitt preget av det som i praksis kan beskrives som russisk-amerikansk jevnlikhet, et svekket Nato og innflytelsessfærer. Russlands tabbe var, ifølge Putin, at man ikke allerede da ble styrt av egne nasjonale interesser.

Det gjør Russland desto mer nå – med fast forankring i 1800-tallets imperialistiske forestillingsverden og gjenværende fantomsmerter etter Sovjetunionens supermaktsrolle.

Nygammel sikkerhetsstrategi
I den nye nasjonale sikkerhetsstrategien som ble innført ved årsskiftet fremtrer Russland som samarbeidsinnrettet i spørsmålet om internasjonal politikk og løsningen av internasjonale konflikter. Det er positivt at man vil samarbeide med USA og Nato. Den gode viljen er dog begrenset til at samarbeidet skal skje på Russlands betingelser.

Sikkerhetsstrategien avspeiler fundamentale forhold i Putins politikk og det underliggende synet på verden: Å søke bekreftelse som stormakt og kreve lederskap.

På den ene siden handler det om viljen til å få den rolle som verdensmakt som man mener er legitim og selvsagt. Og det slås fast at Russland allerede har blitt en viktigere spiller på den internasjonale arenaen. Budskapet innad er at Putin har oppfylt løftet om gjenopprettet nasjonal stolthet. Utad handler det om å vise styrke.

På den andre siden understrekes det at når Russland med sin uavhengige politikk blir sterkere, leder dette til økt konflikt med USA. Feilen er USAs, som vil beholde sin dominante rolle i verdensspolitikken. Til trusselbildet legges det til at det politiske, økonomiske, militære og mediedrevne presset på Russland forventes å øke.

Skylden for Ukraina legges på USA og EU, ved at de skal ha understøttet et statskupp, noe som i sin tur ledet til indre splittelse og en militær konflikt. At stater i det ”nære utlandet” har valgt Nato som sikkerhetspolitisk løsning, inngår i trusselbildet. Like fantasifull er påstanden om at USA bygger opp kapasitet for biologisk krigføring i land som grenser til Russland.

At Russland, mot denne bakgrunnen, kommer til å nøye seg med å fryse krigen i Ukraina er langt fra sikkert. Viljen til å bestemme i ”sin” interessesfære har ikke blitt endret.

På tross av at den militære intervensjonen til fordel for Assad-regimet i Damaskus er det siste eksemplet på Russlands rolle som stormakt, tas Syria merkelig nok ikke opp i dokumentet, men det gjør ISs fremferd. IS er selvsagt også Vestens feil.

Kringsatt av fiender
Fra Kreml hamres det inn at USA og deres allierte vil omringe og avskjære Russland, noe som skaper en stemning av trussel og forestående krig. Det sies intet om at Russland etter Sovjetunionens oppløsning har fått medlemskap i de internasjonale organisasjoner som man ville tilhøre, all fra G7 og WTO til Nato-Russlandsrådet.

I trusselbildet inngår at den indre sikkerheten trues av Vesten, terrorisme og ekstremisme. Nasjonal enighet betones, og da ikke minst gjennom å løfte frem betydningen av å bevare det som beskrives som tradisjonelle russiske verdier (åndelighet, fedrelandskjærlighet, historien etc). Det kan ses som et signal om beredskap for økt undertrykkelse foran parlamentsvalget i år og presidentvalget i 2018.

Fremtidsbildene preges av harde økonomiske bud nå, men også av en lysende fremtid med en blomstrende økonomi og store sosiale satsninger – med den underliggende tanken at dette er mulig dersom Russland står fast og samlet bak Vladimir Putin. Hvordan det hele skal foregå forblir usagt, men rustningsindustrien pleier å pekes ut som lokomotivet i moderniseringsprosessen.

Akkurat nå er dog den russiske økonomien i krise og prognosene for oljeprisen gjør at statsfinansene fortsatt kommer til å være under press. Så langt som mulig beskyttes den sosiale sektoren fra budsjettkutt. Om det ikke er nok til at Onkel Vova kan sitte fredfullt, skaper den fremgangsrike rustningspolitikken økt internasjonalt handlingsrom for nye overraskelser. Putins lederskap er jo stadig mer forankret i karisma, med dens politiske dramaturgi og krav på ”action”.

Det er gode grunner til å kjennes seg urolig.

Trylleformularer funker ikke
Hvordan skal vi så forholde oss til Russland? Fortsette å invitere til inkluderende prosjekter som baseres på en idé om verdifellesskap, i håp om at Kreml til slutt skal forstå sitt eget beste? Det har ikke fungert tidligere og det vil nok ikke skje nå heller. Det går ikke an å trylle bort Putinsystemet.

Dette utelukker ikke muligheten for et illusjonsløst praktisk samarbeid der dette er mulig og passende.

Russland har gjennom det militære eventyret i Syria trengt seg inn i varmen igjen. Syria – borgerkrig, terrorisme og flyktingkrise – er samtidig et russisk kort i ”forhandlingene” om Ukraina og de økonomiske sanksjonene.

Samarbeid på Putins betingelser? Det ville egentlig være det samme som å gi opp.

Publicerad på minervanett 21 januari 2016 i översättning av Jan Arild Snoen.

Read More

Sedan årsskiftet har Ryssland en nygammal nationell säkerhetsstrategi som enligt plan ersätter versionen från 2009. Utrikespolitiken beskrivs som öppen, rationell och pragmatisk. Ryssland är samarbetsinriktat när det gäller internationell politik och lösandet av internationella konflikter. Inte minst är det positivt att Ryssland vill samarbeta med USA och Nato.

Det är så den goda bilden av Putinland paketeras för inhemsk och utländsk publik. Verkligheten är dystrare. Den goda viljan är begränsad till att samarbetet ska ske på Rysslands villkor.

Strategin är inte särskilt konkret, men avspeglar två grundelement i Putins politik och den bakomliggande synen på världen: sökandet efter bekräftelse som stormakt och anspråket på ledarskap.

Å ena sidan handlar det om viljan att få en som man menar legitim och självklar roll som världsmakt. Det är aspirationen. Det slås också fast att Ryssland redan blivit en viktigare spelare i den globala politiken. Budskapet inåt är att Putin uppfyller löftet om återupprättad nationell stolthet. Utåt handlar det om att projicera styrka.

Dokumentet bekräftar den politik som redan förs genom kriget mot Ukraina och den militära interventionen till förmån för Assad-regimen i Syrien. Detsamma gäller i form av återkommande verbala och militära maktdemonstrationer till exempel i förhållande till Sverige. Mer av samma vara är att vänta.

Å andra sidan bärs säkerhetsstrategin upp av föreställningen att ett starkare Ryssland med en oberoende politik leder till ökad konflikt. Problemet som utmålas är att USA och dess allierade vill behålla sin dominanta roll i världspolitiken. Till hotbilden läggs att den politiska, ekonomiska, militära och informationsburna pressen på Ryssland förväntas att öka.

Kriget i Syrien tas märkligt nog inte upp men väl IS framfart, som är västs fel. Skulden för Ukraina-kriget läggs på USA och EU för att ha understött en statskupp, något som i sin tur ledde till inre split och en militär konflikt. Det är alltså samma gamla film som rullas, trots Putins skryt om Kriminvasionen och öppenhet om ryska soldater i östra Ukraina.

Att stater i det ”nära utlandet” har valt Nato som säkerhetspolitisk lösning hänförs i vanlig ordning till hotbilden. Lika fantasifulla är påståendena om att USA bygger upp kapacitet för biologisk krigföring i flera av Rysslands grannländer.

Att Ryssland mot den här bakgrunden kommer att nöja sig med att frysa läget i Ukraina är långt ifrån säkert. Kremls vilja att bestämma i ”sin” intressesfär har inte ändrats. Utrustning och soldater tillförs. Ett återuppblossat krig är bara ett Da bort.

Den verklighetsbild som kolporteras är att USA och dess allierade vill inringa och avskära Ryssland. Det sägs alltså inget om att Ryssland efter Sovjetunionens upplösning har fått tillträde till de internationella organisationer som man har velat klubba med – alltifrån G7 och WTO till Nato-Rysslandsrådet. Samtidigt pågår en egenvald process där Kreml väljer att avskärma Ryssland från omvärlden, till exempel genom den mot den egna konstitutionen stridande lagen om att konstitutionsdomstolen kan besluta att domar i Europadomstolen inte ska följas.

Kreml vill gjuta in en stämning av hot och förestående krig i ryssarna, men inte bara det. Den inre säkerheten hotas av väst, terrorism och extremism. Nationell enighet betonas inte minst genom att lyfta fram bevarandet av det som beskrivs som traditionella ryska värden (andlighet, fosterlandskärlek, historien etc). Det öppnar för ännu hårdare tag mot oppositionella och människorättsorganisationer inför parlamentsvalen i år och presidentvalet 2018.

Framtidsbilden präglas av hårda bud men också av en ljusnande framtid med en blomstrande ekonomi och stora sociala satsningar – med den underliggande tanken att det är möjligt endast om Ryssland står fast enat bakom Vladimir Putin. Hur detta lyckotillstånd ska uppnås framgår inte men försvarsmaterielindustrin har utpekats som loket i moderniseringen av ekonomin.

I nuläget är dock den ryska ekonomin i kris. I görligaste mån skyddas den sociala sektorn från budgetnedskärningar. Om inte det räcker för att regimen ska kunna sitta i lugn och ro, ger den fortsatta rustningspolitiken ett ökat internationellt handlingsutrymme för nya överraskningar. Putins ledarskap har allt mer fått sin grund i karisma med dess politiska dramaturgi och krav på handling.

Och det kan bli Baltikum nästa.

I Sverige bygger den röd-gröna försvarspolitiken på att öka den operativa förmåga som kan tas ut av befintliga resurser medan nya förmågor dröjer i tid. Säkerhetspolitiken står fast förankrad i allianslöshetens vi-hoppas-på-det bästa-doktrin. För lite försvar och avsaknaden av medlemskap i Nato gör oss illa rustade att bidra till säkerhet och stabilitet i Östersjöområdet.

Publicerad på ledarbloggen Säkerhetsrådet i Svenska Dagbladet 16 januari 2016.

Read More

Støre er blitt fanget i sin egen fortelling om Nordområdesatsingen, og stiller seg ikke bak regjeringens kritikk av Russland, som er ”nesten et normalt land”.

I en bredt anlagt forelesning om Nordområdesatsingen ved universitetet i Tromsø 29. april 2010 slo Jonas Gahr Støre fast at ”vi har fått en ny programvare i oppdateringen av våre mentale kart”. Nå er det på høy tid med en ny oppdatering.

Ved Luftmaktsseminaret i Trondheim i februar i år sa Støre at ”de kalde vindene fra Russland vi snakker om geopolitisk oppstår veldig sjelden i vårt nabolag i nord”(Adressavisa 3/2 2015). Han betonet også, i lys av krigen i Ukraina, at det var viktig at Norge forstår Russland. Han pekte ut holdingen som Norge burde innta:

”Når vi møter Russland som nabo er det med Nato i ryggen, og når vi møter Nato så vet de at vi har Russland som nabo.”

Formuleringen ”når vi møter Nato” er en veldig distansert måte å beskrive Norges allierte på. Og nå undrer man på akkurat hva det er Nato ”vet” om Norges posisjoner med ”Russland som nabo”.

Støre har markert sin avstand fra regjeringens syn på hvordan krigen i Ukraina har påvirket sikkerheten i Europa. Erna Solberg har beskrevet det som en klimaforandring og ikke bare tilfeldig dårlig vær. Forsvarsminister Søreide sier det samme med begrepet ny normaltilstand. Det en tilstand som ikke utelukker samarbeid, men som står i veien for en normalisering av relasjonene.

Arbeiderpartiet har ikke stilt seg bak regjeringens mer formelle formulering om en ”varig endret sikkerhetspolitisk situasjon”. I stedet har et stadig tilbakevendende tema vært at kritikken mot Russland har gått for langt.

Norsk sonderweg
I en intervju i Klassekampen 23. oktober la Støre mer eller mindre skylden på regjeringen for at Russland åpnet grensen ved Storskog. Som følge av den harde tonen fra norsk side skulle det bli vanskeligere å løse spørsmålet: ”Regjeringen har vært meget skarp mot Russland.”

I stedet burde mer tid og energi blitt brukt på – og brukes på – å gjenopprette det gode naboskapet med Russland. I intervjuet fikk Støre også spørsmål om Norge burde fjerne sanksjonene mot Russland. Han kunne ha sagt at sanksjonene er viktige både som et signal og som en konkret måte å sette grenser for Russlands fremferd. Svaret var dog lunkent distansert:

”Vi har gitt regjeringen støtte i Stortinget når det gjelder disse reaksjonene. Det er regjeringen som har det løpende ansvaret for utenriks- og naboskapspolitikken.”

Det er vanskelig å unngå konklusjonen at Jonas Gahr Støre ikke ville føre samme linje som regjeringen. Akkurat hva Støre skulle ha sagt og gjort får vi derimot aldri konkret svar på. Arbeiderpartiet mener jo at Norge som eneste Nato-land skal stemme for resolusjoner i FN som går på tvers av Natos atomvåpenstrategi. Men heller ikke i dette spørsmålet vil man til syvende og sist legge seg bort i regjeringens prerogativ innen utenriks- og sikkerhetspolitikken.

Det hele gir inntrykk av dobbeltbudskap. Som når Støre spørres ut av AP-tv den 14. april 2015 angående Norge og Natos mål om å bruke 2 prosent av BNP på forsvaret. Regjeringen står bak målet, men Støre unngikk å gi et klart svar gjennom å bare si at det var bra på Nato-basis.

Oppsummert er det vanskelig å unngå konklusjonen om en slags norsk ”sonderweg”. Ingen skulle i så fall bli gladere enn Putin.

Hybridkrigføring i Storskog
Da Jonas Gahr Støre talte på Agenda Nord i Bodø 30. oktober sa han at:

”Russland er nesten et normalt land. Det er en utfordring å videreføre et godt naboskap. Et godt forhold til Russland krever en særlig balanse, det krever fasthet, forsiktighet og varhet.”

”Nesten normalt” land er ikke akkurat et selvforklarende begrep, men implikasjonen er likevel åpenbar: Fuskevalg, brudd på rettsstatsprinsipper, korrupsjon, et kvalt sivilsamfunn, forfølgelse av annerledes tenkende, Stalinkult – alt dette er nesten normalt.

Å legge beslag på deler av andre stater (hvis grenser man dessuten lovet å holde inntakt) er også nesten normalt. Det er også trusler om preventive angrep med atomvåpen eller mer konkret å fly mot den svenske grensen for å øve på bombeangrep. Og så videre.

I Bodø snakket Støre bare om ”Russland i Nord”. Det skal tydeligvis være et annet land enn Putinland. Det er faktisk ubegripelig.

Det er derimot ikke overraskende at Russland bruker grenseovergangen ved Storskog for å legge press på Norge. Russland har lagt vekk kravet på Schengen-visum eller statsborgarskap i Schengen-land for å få passere grensen. Det er dog fremdeles praksis ved grensen til Finland. At man dessuten utviser personer med oppholdstillatelse i Russland, og som dermed ikke kan vises tilbake over grensen, gjør saken enda tydeligere politisk.

Man har muligheten til å åpne kranene ytterligere i en situasjon som allerede er vanskelig for Norge. Samtidig kjører man på med propaganda. Norge diskriminerer Russland, i følge Putins personlige sendebud Sergej Makarov:

”Norwegians conclude that they must accept those who arrive from Germany or Hungary, but find reasons to refuse those who come from Russia. It is because Russophobia is a legitimate form of racism in Europe.”

Storskog er et innslag i russisk hybridkrigføring. Man vil påvirke.

Aggressiv isolasjon
I sin tale på Agenda Nord kritiserte Støre Russland for å diskriminere Norge, og gjorde til og med en kobling mellom grenseproblematikken og de mer spente relasjonene mellom Norge og Russland etter Ukraina. Han kunne ha fyrt mot Russland, men valgte i stedet å snakke mer forsonende om en vanskelig overgangsfase.

Det var positivt at han lot være å komme med den vanlige kanonaden mot regjeringens Russlandskritikk, men han slo fast at det var regjeringens sak å sørge for at ”det ryddes opp i forskjellsbehandlingen”. Han mente at ”utfordringen nå er ikke de norske reaksjonene overfor Russlands engasjement i Øst-Ukraina… uten at utfordringen er at situasjonen på grensen til Russland i dag er svært alvorlig”.

Mer nordområdepolitikk for bevare lavspenningen etterlyses – alt for å minske risikoen for import av konflikter fra andre områder. Men hva om de to spørsmålene henger sammen? Hvordan henger da Støres resonnement sammen?

I en intervju i VG i april advarte Støre mot å låse seg til et bilde av Russland som kan bli selvoppfyllende.

Russere som han hadde snakket med skiller mellom tidligere kommunistland som raskt ble EU-medlemmer og de russiske kjerneområdene, altså Polen og Tsjekkia på den ene siden og Ukraina og Hviterussland på den andre, som omfattes av russisk interessesfæretenkning. Om Estland, Latvia og Litauen hadde Støre ingenting å si.

Russlands oppførsel ville ikke Støre betegne som ”aggressiv ekspansjon”, men som ”aggressiv isolasjon”. I Kiev ser man nok ikke saken helt slik, ikke i Tblisi heller, eller for den saks skyld Chisnau (Moldova). Resultatet blir mer av samme slags lavspenningspolitikk som etter den russiske krigen mot Georgia i 2008, da Støre gikk i bresjen for en normalisering av relasjonene mellom Russland og Nato (og EU).

Det mentale kartet
Hvordan skal man forstå at Arbeiderpartiet velger å bryte samforståelsen om utenriks- og sikkerhetspolitikken? Handler det om hensynet til innenrikspolitikken? Kanskje det. Handler det om viljen til å søke en fri posisjon for å kunne spille rollen som brobygger? At man tror man har et spesielt forhold til Kreml? Vi kan spille en viktig rolle, sa Støre i VG (tankesmien Agenda har til og med åpent lansert tanken på Norge som megler). Innslaget av overmot utelukker ikke at dette er tenkelig.

Men kanskje også svaret skal søkes hos Støre selv, og det prosjektet som han lagt ned så mye tid, energi og følelser i: Nordområdesatsingen, som ble kronet med avtalen med Russland om delelinjen i Barentshavet og Polhavet 2010.

I universitetsforelesningen i Tromsø 2010 – der Støre og Lavrov året etter ble utnevnt til æresdoktorer – talte han om Nordområdesatsingen som om dette var å skrive historie. Vår tids store fortelling ”…en visjon, en fortelling om utvikling, arbeid, velferd og kultur – solidaritet og felles løft. Som gjenreisingen etter Den andre verdenskrigen. Som byggingen av det norske velferdssamfunnet. Som utviklingen av olje- og gassindustrien.”

Og han understreket at:

”Nordområdesatsingen er ikke et kvartalsprosjekt, ikke bare en satsing for neste budsjettår, det er i sin natur… et generasjonsprosjekt, det handler om moderne samfunnsbygging.”

Støre betonet også at:

”Det er en satsing som vil lykkes om vi klarer å oppdatere våre mentale kart, trekke lærdom fra historien – men også justere våre tilvante tenkemåter, der vi har lært at å lese både gode og dårlige værtegn, der vi har trygghet til å justere kursen, slik at vi kan se en venn der vi før så en fiende, en utfordring der vi før så en fare, en mulighet der vi før så et problem.”

Og om Russland som trussel sa han:

”Vi må fortsatt leve med at Russland har en stor del av sin militære slagkraft i kort avstand fra vår landegrense. Det kaller på nøkternhet i våre vurderinger. Som at vi evner å skille mellom økt øvingsmønster og modernisering av fly og fartøy på den ene siden, og økt trussel mot Norge på den andre siden. Det er ikke nødvendigvis en sammenheng. Vi opplever ikke en slik økt trussel.”

Tanken går til Cornelia Funkes fantasifulle ungdomsroman Blekkhjerte. Hovedpersonen Meggie Folchart leser seg inn i en fortelling og siden handler storyen om vanskelighetene med å ta seg ut av den igjen – å komme tilbake til den virkelige verden. Det er som om Støre er blitt fanget i sin egen fortelling.

Publicerad på Minervanett 6/11 2015 (översatt av Jan Arild Snoen)

Read More