Claes Arvidsson

Archive
Ukraina

För några dagar sedan avled en av de sista norska krigshjältarna från andra världskriget. Joachim Rønneberg var en av ”hjältarna från Telemarken” som sprängde Norsk Hydros tungvattenanläggning på Rjukan 1943. Ett budskap som han lämnat efter sig är att ”vi må alltid ha et sterkt forsvar, uavhengig av skiftende trusselbilder”. Han konstaterade också ”friheten er ikke gratis”.

Det är en klokskap som också gick förlorad i Sverige.

Vad ska till för att takten i försvars- och säkerhetspolitiken ska växla upp från snigelfart? Risken är ju till och med snigelfart med riktning bakåt om Försvarsmakten inte tillförs extra medel. Bums. Och det är bara början på vad som behövs för en satsning på ett hållbart nationellt försvar.

Ja, förstås i kombination med en riktigt fast förankring i Nato.

Man skulle till exempel kunna tycka att Putins krig i Ukraina och annekteringen av Krim borde ha räckt. Men icke. Nu drar Donald Trumps avsiktsförklaring ifråga om uppsägning av INF-avtalet om medeldistansrobotar med Ryssland bort ytterligare ett fundament i de bjälklager som har burit upp den europeiska säkerhetsordningen efter kalla kriget. Den amerikanska kongressen har dock sista ordet i saken.

Mot bakgrund av att Ryssland brutit mot avtalet kan man ha viss förståelse för reaktionen, men allra mest beklaga bristen på tufft agerande under Obama – eller för den delen från Europas sida. Ett tillkommande motiv för USA är att Kina står utanför avtalet och har känt sig helt fritt att agera därefter. Så det kan vara ett exempel på hur konflikten mellan USA och Kina spiller över på Europa.

Nu riskerar en uppsägning att bli en propagandaseger för Kreml (som förstås i vanlig ordning blånekar), att så ytterligare split mellan Europa och USA samt leda till en rustningsspiral men med USA rejält på efterkälken i vapenutvecklingen.

Det har skett ett visst återtag av svensk försvarsförmåga men i och med att Ryssland rustar snabbare har förmågegapet i själva verket ökat. En ny indikation på att björnen inte sover är att fyra ryska baser i enklaven Kaliningrad byggs ut med nya bunkrar för att kunna härbärgera flera robotar (kryssningsrobotar och ballistiska robotar) och stridsspetsar (kärnvapen och konventionella).

I “fästningen” Kaliningrad finns nu medelräckviddiga Iskander (med goda utvecklingsmöjligheter upp till 1 500-2 000 km), långräckviddiga Kalibr och kustrobotsystemet Bastion.

Vilken typ av regim som håller fingret på avtryckaren har illustrerats i närtid i form av Novichok (och att det efter förgiftningarna i Salisbury finns en öl under det märket), men också skandalerna som avslöjats i Nederländerna och Schweiz. Och av påverkansoperationer i både dåtid och i realtid. Och så vidare.

Förvisso är det inte helt enkelt att veta hur GRU:s avdelning “Kling och Klang” ska tolkas. Kanske inte alls som inkompetens? Kanske handlar det om att demonstrera att “vi” gör precis som “vi” vill. Så “du” gör bäst i att tiga still vare sig du har lämnat eller är kvar i Ryssland.

Samtidigt har Putin inte samma fasta grepp som tidigare. Trots den inhemska “trollfabriken” syns det sprickor i fasaden. Pensionsreformen har mötts med protester. Lokalvalen har inte gått som på räls. Putins popularitet har minskat – om än från en hög nivå.

Samtidigt har Putin som “vann” Krim förlorat den ukrainska ortodoxa kyrkan i och med att den frigjort sig från den ryska. Svaret har blivit en skyldighet att skydda de troende, på samma sätt som man tidigare lovat ryskspråkiga i det “nära utlandet”.

Det drar ihop sig till storm. Tyvärr också på andra håll.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 25/10 2018.

Read More

Vad är det för Ryssland vi ska förhålla till? Svar finns i stater som Ukraina och Syrien. Ett annat svar stavas Novichok. Ett tredje symboliseras av presidentvalet i USA 2016. Ett fjärde kan vara Iskanderrobotar i Kaliningrad. Tillsammans bildar de en regim som inte känner några egna gränser för sitt handlande.

Presidentvalet i Ryssland i mars var inget riktigt val. Det handlade om att Vladimir Putin skulle väljas. Flankerad av en grupp andra kandidater som skulle demonstrera Putins särställning, men också bidra till att öka valdeltagandet. När rösterna var räknade hade Putin fått 77 procent av rösterna. Valdeltagandet uppgick till 67 procent. Någon officiell statistik på valfusket har inte lämnats.

Putin hade inte något valmanifest och bedrev inte någon valkampanj. I stället kampanjade statskontrollerade medier på temat om hans oersättlighet. Putin som den store ledaren.

Putin blev tillförordnad president 1999 och ordinarie 2000. 2008 bytte han plats med premiärminister Dimitrij Medvedev. Efter att ha ändrat grundlagen blev Putin president igen 2012. Det är inte någon dålig gissning att konstitutionen kommer att ändras igen när mandatperioden går ut 2024. Allt för att ge honom en möjlighet att bli president på livstid.

Det betyder i sin tur att det politiska spelet om tänkbar efterträdare blir inställt och att politiken, eller vad man nu ska kalla den, fortsätter i gamla banor. Det finns inte heller några tecken på någon nymornad ekonomisk reformvilja. Ett skäl är förstås att det som behöver göras står i motsättning till intressestrukturen i den ryska kleptokratin.

Ett frågetecken är dock om den allt skapare sanktionspolitiken inte bara tär på oligarkernas förmögenhet utan också på deras tålamod. Från regimens sida har man dock både hemmavid och i Storbritannien och USA visat hur man handskas med ”förrädare”.

Ett annat frågetecken rör folkligt missnöje. Putin har utlovat en ljusnande framtid, men moderniseringen och uppbyggnaden av de ryska väpnade styrkorna kommer också fortsättningsvis att prioriteras. Missnöje kan dock hanteras genom fortsatt ökad repression, något som märktes redan efter valet. Putinland uppvisar alltmer totalitära drag.

I ”konstruktionen” av Putin som den store ledaren med historisk och traditionell anknytning både till Tsaren och till Stalin, odlas också föreställningen att om ”lillefar” bara visste om, så skulle det bli ändring på saken. Det lugnar.

Lugnande verkan ska också den bild ha av ett militärt (och moraliskt) hotande Väst, som konstant pressas på det ryska folket.  Allt i kombination och i kontrast till den likaledes kolporterade bilden av Ryssland som återuppstånden stormakt. Så typiskt att presidentvalet ägde rum den 18 mars, på årsdagen av annekteringen av Krim 2014.

Det finns alltså inget som indikerar att behovet av att ge systemet adrenalinkickar kommer att ändras. Putin är beroende av både konflikt och självhävdelse. Så frågan gäller snarare hur hotbilden utvecklas än att den avvecklas. Öppen konfrontation (med eller utan ”ställföreträdare”) eller att ta tillfällen i akt? Riskbenägenheten är i alla fall hög, samtidigt som tröskeln för att använda våld är låg.

Risken som regimen tar är förstås att den gapar över mycket. Kanske blir det för mycket. Särskilt om oljepriset blir för litet.

Publicerad i Försvarsutbildaren nr 3 2018.

Read More

 

Det är spännande tider som vi lever i. För spännande. Som risken för krig i Sydostasien. Nordkorea provocerar med robottester och utveckling av kärnvapen. Trump har twittrat hotfullt om att hot från Pyongyang kommer att ”bemötas med eld och ursinne av ett slag som världen aldrig upplevt”. Kim Jong-Un har svarat med att Guam kan bli ett mål – och Trump har i sin tur kontrat med en tweet om att en militär lösning finns på plats.Det är ett ordkrig som inte behöver bli mer än så men där missförstånd och feltolkningar kan få förödande konsekvenser. Som försvarsminister Mattis konstaterat skulle krig leda till en katastrof.

IS som spänningsframkallare svalnar i Syrien och Irak men potentialen för jihadismens återkomst är dessvärre påtaglig. Detsamma gäller risken för en repris på 30-åriga kriget – med dess blandning av statskonkurrens och religion – i regionen. I Europa måste vi ställa in oss på mer terror.

Flykting- och migrationstrycket mot Europa är annan typ av spänningsframkallare. Detta är både situationsbaserat och trendmässigt. Andra långsiktiga trender är Kinas stigande makt och USA:s vändning mot Asien och, för den delen, demokratins avtagande attraktionskraft och växande illiberalism. Och så kan man fortsätta listan. Det enda säkra är att osäkerheten kommer att fortsätta.

Det finns inte heller något som tyder på att Ryssland som spänningsladdare kommer att upphöra. Häromdagen stängde man i strid med gällande avtal Kertjsundet för all annan båttrafik än den ryska flottan. Farleden är viktig bland annat för hamnstaden Mariupol. Häromdagen genomfördes under 24 timmar 15 attacker mot ukrainska positioner i Luhansk, Donetsk and Mariupol. Häromdagen avled Kostyantyn Roma av skottskador efter strider i Donetsk. Han blev 21. Han efterlämnade fru och ett litet barn. Sedan Putin inledde kriget mot Ukraina 2014 har det krävt mer än 10 000 dödsoffer. Och kriget i Europa fortsätter alltså.

Den ryska uppladdningen i Östersjöregionen fortsätter också. Senast i form av 2S4 Tulpan 240mm. Världens grövsta granatkastare är nu placerad ett ”stenkast” från gränsen till Estland. I en oannonserad övning tillfördes dessutom tillfälligt i ett huj en brigad – till den division som redan fanns där.

I Östersjön har vi nyligen sett en ny maktdemonstration från Nordflottan i form av världens största kärnvapenbärande ubåt, Dmitrij Donskoj. Med på turen var också bland andra enheter Nordflottans största atomdrivna fartyg, robotkryssaren Peter den store (med det sovjetiska ursprungsnamnet Jurij Andropov). Och i september inleds tillsammans med Vitryssland militärövningen Zapad (Väst) 2017 som har uppskattats omfatta i storleksordningen 100 000 man. Och internt i Ryssland fortsätter regimen att skruva åt – inför återvalet av Putin som president 2018.

Globalt står hot och risker på kö som Sverige påverkas direkt eller indirekt av. I det allra flesta fall är dock Sverige en marginell aktör. Vi påverkas mer än vad vi kan påverka. Men visst finns det undantag. Sverige kan göra skillnad. Den viktigaste är möjligheten att bidra till stabilitet i närområdet genom att bli bättre på att producera säkerhet i Sverige och i Östersjöregionen.

För att citera Mats Johansson i Kalla kriget 2.1. Onda imperiets återkomst(Timbro 2016): ’”Ukraina var en väckarklocka, men efter att ha vaknat måste man stiga ur sängen också’, heter det i en besk kommentar till dem som inte låter pengar följa orden”. Och vad mer kan man säga?

Tid har gått förlorad. Nu brådskar det.

Krönika i Säkerhetsrådet i SvD 13/8 2017.

Read More

Det blev ett himla hallå när ÖB Sverker Göranson på nyåret 2012 i en intervju i Svenska Dagbladet diagnosticerade tillståndet i det svenska försvaret. Sverige skulle hålla stånd en vecka i en anfallsriktning. Dock bara under förutsättning att rekryteringen till yrkesförsvaret fungerade och att anslaget ökade rejält. Och siktet var inställt på 2020.

ÖB fick svar på tal av statsminister Fredrik Reinfeldt som avfärdade det hela med att försvaret var ett särintresse. Svenska folket kunde sova lugnt. Socialdemokraterna gnuggade händer över den kritiska debatten, men det var allt. Jo, förstås, man körde en Pontius Pilatus.

Krim 2014 blev vändpunkt – om än allvaret ändå ännu inte riktigt sjunkit in. Georgienkriget 2008 borde ha väckt det sovande folket i regering och riksdag men det var bara dåvarande Folkpartiet som ändrade kurs.

I boken ”Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige” (Penna till papper bokförlag) följer jag skeendet under mer än ett decennium. Artikelsamlingen är ett samtidsdokument med hågkomster från en tid när Socialdemokraternas försvarspolitik bestod i att lägga ned det mesta utom värnplikten, och lågpunkter som ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegrens tweet från oktober 2012:

samtal m ryska försvar- o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.

Fritt fall är en minneskavalkad över en politik som man helst vill, men inte ska glömma. Den summerar till ett kollektivt politiskt misslyckande. I praktiken skrotades det nationella försvaret. Och det som var lätt att rasera är tungt att bygga upp igen.

Visst kan man se sig om i vrede över fallissemanget men viktigare är ändå att se vad det finns att lära. Hur kunde det bli som det blev? Vid ett seminarium i veckan diskuterades – med Fritt fall som bakgrund – misslyckandets mekanismer. Några hållpunkter.

Kalla krigets slut och det därpå följande behovet av att ställa om invasionsförsvaret är en självklar utgångspunkt. Gulfkriget påverkade synen på hur krig bedrivs. Balkankriget gav både erfarenheter och en framtidsriktning. Försvarsmakten sökte efter en ny mening med livet i långt-bort-i-stan. Från politisk sida hägrade möjligheten att föra över resurser från försvar till mer politiskt relevanta nyttigheter.

Försvaret passar inte heller riktigt in i en politisk verklighet som handlar om behovstillfredsställelse av väljarna här och nu (den politiska motsvarigheten till veckokapitalismen). Försvarsmakten ska ju dessutom helst inte behöva användas.

Det politiska systemet har svårt att ta in långsamt växande risker. Först vid kris blir det action. Det problemet kan också ses i perspektivet av den svenska konsensuskulturen. Om åsiktskorridoren är trång – och det var den länge i fråga om försvar och säkerhet – blir debatten därefter.

Politiken bars upp av en föreställning om evig fred i Europa. Göran Persson trodde sig i lugn och ro kunna kuckla med V och MP. Reinfeldt kunde visa att M var nytt genom att köra över försvaret. Men framtiden är alltid oviss. Lärdomen är att det måste finnas en infrastruktur för fred, ett integritetsförsvar. En grund att stå på.

Och som Sverker Göranson nyligen slog fast behöver Sverige också bli fullvärdig medlem i Nato. S-strategin är att förlita sig på USA, men att försvarsminister Mattis säger sig stå vid Sveriges sida får inte bli sovkudde. I morgon kanske det i stället är president Trump som (inte) står där.

Gästledare i Svenska Dagbladet 27/5 2017.

Read More

Häxjakten måste få ett slut! Så löd rubriken i början av året när Aftonbladets kulturredaktion försvarade sig mot att ha lyfts fram som den redaktion i mainstreammedia som allra mest visserligen skriver på svenska men pratar ”putinska” (AB 9/1). Slutsatsen drogs i en granskning av forskarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Strategic Studies. Artikeln Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: The Swedish Case är synnerligen läsvärd.

Det som kontroversen handlar om är rapporteringen om Ukraina och beskrivningen av Aftonbladet kultur som ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt vänsternarrativ” (inklusive exempel på fakenews). Samma slutsats drogs för övrigt förra året i en rapport om mediebevakningen av kriget i Ukraina från det finska Utrikespolitiska institutet. Fast där kallades det för det ryska narrativet.

Forskarna avslöjade också att flera medarbetare på kulturredaktionen varit aktiva bland annat i Kreml närstående nätsammanhang – och i debattens efterdyningar kom det fram mer än så (Expr 18/1).

Ett led i informationskriget

Chefen för det hela, nån-slags-kommunisten Åsa Linderborg, avvisade först kritiken med att ”vi problematiserar och skriver om Ryssland på ett lite annorlunda sätt till exempel har vi uppmärksammat fascistiska rörelser i Ukraina”. Ett par dagar senare uppmanade hon i en artikel till att Försvara det fria ordet (AB 10/1). I Linderborgs läsning är forskningsrapporten ett led i ett pågående informationskrig där alla som inte vill gå med i ”krigsalliansen” (Nato) ska misstänkliggöras.

Andra mediers rapportering om Ryssland beskrevs som ett ”hysteriskt självspelande piano” och vidare ”man vill hellre att vi ska sjunga gospel med Trump och Orban än att vi ska stå alliansfria”.

En konspiration alltså.

I en stödartikel av en extern skribent (Jan Scherman) följdes temat upp med att så tvivel om myndigheternas trovärdigt i fråga om hotbilden mot Sverige (AB 12/1). Egentligen handlar allt bara om att få Sverige med i Nato och kraftigt ökade försvarsanslag. Som, underförstått, alltså inte behövs. Varken det ena eller andra. Den påstådda logiken hos dem som varnar för en allt mörkare hotbild, är att Ryssland anföll Sverige 1809 och har det hänt förr kan det hända igen.

Alltså finns inget ryskt hot. Ska vi förstå.

Media avfärdas som okritiska. Alltså inte att lita på.

Detsamma gäller forskarna.

En annan angreppspunkt mot Kragh och Åsberg från Linderborg och andra, är påståenden om bristande vetenskaplighet. Fem anmälningar har också skickats till Nämnden för utredning av oredlighet i forskning, bland andra av ”’Egor Putilov’, avslöjad som SD-desinformatör, filmaren och debattören Maj Wechselmann, vänsterpartisten Lars Drake och Carl Meurling, en affärsman med tidigare SD-kopplingar”. (Expr 5/4).

Tio forskare i facket har tillbakavisat anklagelserna både vad gäller metod och inriktning (UNT 17/2).

Dessutom. Det blir lätt komiskt när en granskning av åsiktsbildning i alla mediekanaler betecknas som åsiktsregistrering. Mindre lustigt är det Kragh utsatts för efter publiceringen av artikeln: ”Anonyma hot har inkommit från både höger- och vänsterradikala miljöer, attacker har skett i ryska mediekanaler som RT och Sputnik liksom ett allvarligt IT-angrepp, och till universitetet inkommer uppmaningar att avskeda honom…” (UNT 17/2).

Som eko från Kreml

Vad kan man säga? Det vill säga mer än att vänstern är som den alltid har varit. Men Linderborg säger dessutom att ”ironiskt nog börjar Sverige bli som Ryssland, avviker man från linjen får man en reprimand”. Eller som en av Linderborgs medarbetare, uttryckte saken på radiokanalen Echo Moskvas hemsida – att Aftonbladet kultur är ”den reella yttrandefrihetens sista ö i Sverige” (SvD 31/3).

Kort sagt, det är som ett eko från Moskva: egentligen är det inte någon skillnad mellan vår ryska demokratur och er demokrati.

Det verkligt intressanta i vår tid är att utblicken från vänster strukturellt passar som hand i handske i den verklighetsbild som också kolporteras av antietablissemangets företrädare till höger. Kritik i sak förvandlas till hot mot det fria ordet. Lita inte på myndigheterna – eller experterna. Inte heller på mainstreammedia. Eliten konspirerar.

Just dessa stämningar försöker Ryssland anknyta till och underblåsa. Med ”operatörer”, men också med hjälp av ”ovetande aktörer” till höger och till vänster i politiken.

Som på Sovjettiden

På sätt och vis är det synd att debatten helt kommit att fokusera på Aftonbladet kultur, eftersom den slagsidan egentligen inte är någon nyhet. För i artikeln visar Kragh och Åsberg hur den ryska utrikespolitiken mot Sverige ändrades efter Ukrainakrigets utbrott och den ryska annekteringen av Krim 2014. Det handlar både om offentlig diplomati och s k aktiva åtgärder – allt med ett tänk och en taktik förankrad i Sovjettiden.

Via nyhetskanalen Sputnik spreds budskapet om ett aggressivt Nato, ett EU på dekis och ett inringat Ryssland. Forskarna visar också hur man arbetar med andra medel som förfalskningar, desinformation, militära hot och inflytandeagenter.

Ett exempel på desinformation är det falska brevet från försvarsminister Hultqvist till Bofors med gratulationer till försäljningen av artilleripjäsen Archer till Ukraina. I ett annat falskt brev lovade en svensk åklagare att inte ingripa mot ukrainska krigsförbrytare.

Militära hot hör till bilden, som när utrikesminister Lavrov förra våren varnade för att Ryssland skulle se sig nödgat att ”vidta nödvändiga åtgärder” om Sverige gick med i Nato. Det skedde samtidigt som det pågick en debatt inför ett riksdagsbeslut om fördjupat svenskt samarbete med Nato – och en allt mer intensiv diskussion om att Sverige borde ta steget full ut. Bli Nato-medlem.

Lavrov sade inte vad åtgärderna skulle innebära. Det gjorde dock den statliga nyhetstjänsten Ria Novosti, som målade upp en nyhetsbild fylld av robotvapen, ubåtar och kärnvapen.

Till saken hör att det centrala argumentet hos de svenska Nato-motståndarna är att mer Nato för svensk del ökar spänningarna i Östersjöområdet.

Då som nu är taktiken att vända sig till anti-etablissemanget av olika politiska schatteringar och skapa osäkerhet om medborgarnas tilltro till det politiska systemets integritet. Och bäst lyckas man när budskapet hittar legitima bärare hos oss, som tar rösten från Kreml vidare som sin egen.

Keep cool – ha koll

Effekten av de ryska försöken att påverka i Sverige ska inte överdrivas, men i det anti-klimat som nu lägger sig över Europa ska betydelsen inte heller underskattas – och då inte minst i Nato-frågan. Det gäller att vara cool. Att ha koll är dock en fråga om rikets säkerhet – också för att kunna ge konsumentupplysning till medborgarna. Tänk Brexit. Tänk Vita huset. Tänk presidentvalet i Frankrike. Och 2018 är det riksdagsval i Sverige.

Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 24/4 2017.

Read More

Donald Trump + Vladimir Putin = sant. Av förspelet inför skiftet i Vita huset är det just en politik baserad på gemensamt tycke som kan förväntas. Hur långvarig förbindelsen blir, är förstås osäkert när två alfahannar ska deala med varandra och båda vill vara den som tar hem vinsten. Även om lyckan blir kort lär dock skadan redan vara skedd.

Samma svar gavs när frågan ventilerades vid en konferens på Institutt for forsvarsstudier i Oslo. Syftet med sanktionerna var att tvinga Ryssland att ändra politik, men icke. Och det stämmer ju. Krim är nu en integrerad del av Putinland – och i det tysta är det ett faktum på marken som har accepterats även i EU och USA.

Putin fortsätter dessutom framgångsrikt att destabilisera Ukraina och lyfter inte ett finger för att genomföra sin del av Minsk II-avtalet. Det lågintensiva kriget i östra Ukraina bara fortsätter. Men det är krig. På riktigt. I Europa.

Sanktionerna har inte heller, som det fanns förhoppningar om, lett till protester i Ryssland. Tvärtom talar statistiken sitt tydliga språk. Putins förtroendesiffror tog ett skutt efter Krim, och även stödet för hans politik i stort ökade. Eliten var redan i Putins ficka och maktens fördelningspolitik är en garant för att den förblir där.

Trumps tilltänkte utrikesminister Rex Tillersson har sagt att sanktionernas viktigaste effekt är att ha skadat amerikanska affärsintressen. Samma kritik hörs i Europa.

Tyska socialdemokrater och konservativa i CSU har gjort gemensam sak mot sanktioner som inte funkar utan bara är dåligt för affärerna. Det argumentet sänktes på sanktionskonferensen. Exportnedgången började före Krim och handlar om tillståndet i den ryska ekonomin. Effekterna av de ryska kontrasanktionerna är inte heller stora. De är, kan det tilläggas, dessutom mest kännbara bland de EU-medlemmar som är mest ivriga anhängare av EU:s sanktionspolitik.

Att sanktionerna – med en årlig BNP-effekt på minus 0,5–1 procent – inte har bitit kan hänga samman med att de inte har varit tillräckligt långt- gående. Det har inte heller har varit möjligt med politisk isolering. Samtidigt är misslyckande ett tankefel. Sanktionerna har haft effekt. De har varit tillbakahållande på den ryska offensiven och på sikt leder uteblivna investeringar till lägre tillväxt.

Och vad hade varit alternativet? Bara acceptera? Ge upp grundläggande principer? Samma fråga måste vi ställa till dem som nu vill avveckla sanktionerna. Likväl kan det gå så. Med en tweet kan Trump sätta återtåget i rullning, också i EU.

Men om sanktionerna upphör kommer Putin inte sluta vara Putin. Problemet är ju att Kreml vill ha en annan världsordning än den liberala, som byggdes upp under efterkrigstiden och byggdes ut efter kalla kriget. Ett ännu större problem är att Donald Trump inte heller verkar särskilt intresserad av att bevara den.

Gästledare i Svenska Dagbladet 19/1 2017.

Read More

Ibland blir det tröttsamt med den närmast slentrianmässiga kritiken mot public service för att vara vänstervriden. Men ibland undrar också jag vad sjutton de håller på med i TV-huset.

Ta exemplet med den franske journalisten Paul Moreiras dokumentärfilm Ukraina: revolutionens mörka sida. Det bärande budskapet är att Majdan var ett slags konspiration för att störta den Putintrogna regimen i Kiev – med USA och högerextremister i huvudrollerna som skurkar. Kort sagt, det är Moskvas röst som ekar i speakertexten.

Den internationella kritiken blev därefter. Inte ens en lång lista med dokumenterade faktafel hindrade dock SVT:s Dokument utifrån att vilja visa filmen. Visserligen ledde protester till att visningen sköts upp, men efter att redaktionen hade genomfört en egen faktagranskning gjordes den ”samlade bedömningen” att filmen skulle sändas.

I sitt försvar lyfte SVT fram vikten av att sända ”kontroversiella dokumentärer” som kan bidra till ”fördjupade kunskaper om världens konflikter”. Det är förstås utmärkt. Men det gör agerandet i fråga om en annan dokumentär blir ännu mer svårförståeligt. SVT har varit medproducent till filmen Watching the Moon at Night men har brutit kontraktet, hoppat av och förklarat att man inte kommer att sända. Allt utan att någon offentlig motivering har gjorts. Men en sådan skulle behövas – för beslutet är verkligen inte självförklarande.

Bo Persson och Joanna Helander har gjort en visuellt stark film med hög närvaro, som låter kommentatorer vrida och vända på terrorism i dess olika ideologiska eller religiösa tappningar. Det är historia och nutid. Perspektivet är globalt. Offren ges en röst. Det är en bra och viktig film – inte minst eftersom den även tar upp kopplingen mellan den moderna terrorismen och antisemitismen.

Watching the Moon at Night har visats i sex länder och på åtta filmfestivaler. Ordförande i den Europeiska filmakademin, regissören Agnieszka Holland, är en av dem som hyllar filmen för att den sätter igång tankeprocesser. Berättelsen, betonar Holland, drivs inte av en enda förenklad tes och saknar ”politisk korrekthet”. Och, kan man fråga SVT, är det inte just sådana perspektiv som vi behöver?

Ukrainafilmen är ett exempel – om inte annat – på lockelsen att sända ”bra” TV med konspirationer som dramaturgisk grund. I Watching the Moon at Night utmanas däremot indirekt konspirationsteorin att den nutida islamistiska terrorismen egentligen är USA:s och Israels fel – och att vi trots allt måste ”förstå” terroristerna. Det låter helt enkelt inte så ”Ship to Gaza”, när Hamas utrikesminister lägger ut rörelsens antisemitiska hatbudskap.

Men det vi verkligen innerst inne behöver förstå är, som systern till ett av baskiska ETA:s offer säger i filmen, att det enda som terrorism kan skapa är lidande, och att terror aldrig kan rättfärdigas.

I  dag visas Watching the Moon at Night på Bio Roy på Avenyn i Göteborg.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 7/6 2016.

Read More

När försvars- och säkerhetspolitiken diskuteras hörs ofta ljudet av glas som krossas. Så har det också varit i anslutning till frågan om Värdlandsavtalet med Nato. Det kastas sten i glashus. I en debattartikel i SvD pekade borgerlighetens fyra försvarsföreträdare på att oenigheten inom regeringspartierna var osäkerhetskapande (SvD 21/3). Man drog också, helt riktigt, en lans för ett medlemskap i Nato i syfte att ”öka stabiliteten och säkerheten i Sveriges närområde”.

Försvarsminister Peter Hultqvist och vice ordföranden i försvarsutskottet Åsa Lindestam svarade att så var det minsann inte alls (SvD 24/3). För övrigt hade alliansregeringens försvarspolitik varit så – i sammanfattning – usel att kritikerna saknade grund att stå på.

In i debatten hoppade då den tidigare försvarsministern Sten Tolgfors. Han påminde – med rätta – att om S hade fått bestämma hade det bland annat blivit en sämre försvarsekonomi (SvD 2/4). Tyvärr saknar dock Tolgfors fortfarande tillstymmelse till självkritik för en politik som faktiskt – i sammanfattning – var usel.

Försvaret fick i sin tur AB:s ledarskribent Anders Lindberg att rycka ut (AB 4/4). Han anklagade Tolgfors för att inte ”ta ansvar för neddragningarna och det ’enveckasförsvar’ han personligen skapade”. Att S ville dra ned mer ska vi inte bry oss om. Att dra fram detta är ”ohederligt”.

Lindberg tog med läsarna till Sälenkonferensen 2011 och en skönmålande Tolgfors. Så långt är jag med. Men att oppositionspolitik inte skulle betyda något förstår jag inte. Att Tolgfors borde ha bytt politik efter det ryska kriget mot Georgien 2008, är en slutsats som jag till fullo delar. Men det kan knappast friskriva S från skuld.

I hederlighetens namn hade Lindberg i kunnat frammana bilden av Sälen ett år senare. Håkan Juholt, socialdemokraternas statsministeraspirant – tidigare försvarsetta och ordförande i Försvarsberedningen – var där. Juholt såg bakåt och prisade sig själv som huvudarkitekten bakom den nya inriktningen. Han såg framåt och lanserade välfärdsstaten modell S som säkerhetspolitikens hårda kärna.

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski var i fjol vår ute i samma kritiska ärende som Lindberg (DN 11/4-15). Helt riktigt konstaterade han att vid regeringsskiftet 2006 var det nationella försvaret i ”bedrövligt skick”, Ryssland blev mer ”antidemokratiskt” och ”rustade upp kraftigt”. ”Hur kunde ni, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg?”, frågade han anklagande.

Hösten 2010 gjorde jag en enkät om Försvaret i medierna (TMI, november 2010). Svaren var inte upplyftande – och inte minst ledarredaktionernas syn på den vikt man fäste vid den nationella dimensionen i försvarspolitiken i det redaktionella arbetet.

På AB var frågan varken viktig eller oviktig. På DN med Peter Wolodarski som politisk redaktör, var svaret att den nationella dimensionen inte var särskilt viktig.

Det blev som det blev – ända fram till Krim. Och ännu har allvaret inte riktigt sjunkit in.

Publicerad i Svenska Dagbladet 11 april 2016.

Read More

När president Vladimir Putin förra året höll sitt tal till nationen stod Ukraina i fokus. I årets upplaga från 3 december saknades attackerna på Kiev. Han tog varken upp läget för de rysktalande i Ukraina eller kriget i Donbass. I själva verket nämnde Putin överhuvudtaget inte Ukraina (och Krim ägnades bara några få ord).

I årets tal var i stället Syrien och IS temat för dagen – tillsammans med hårda ord mot Turkiet för nedskjutningen av ett ryskt stridsplan.

På motsvarande sätt talas det allt mindre om Rysslands krig mot Ukraina i Berlin, London, Paris och Washington – och allt mer om Syrien och IS. Annekteringen av Krim är som glömd.

IS terroristattacker i Paris sände en chockvåg genom Europa – samtidigt som inbördeskriget i Syrien fortsatte att sända vågor av flyktingar till Europa. Nu har kampen mot IS trappats upp samtidigt som famlande försök görs att finna en formel för en övergångsregering som skulle kunna sätta stopp för blodbadet.

I det famlandet ingår tanken på att skapa en allians med Ryssland som efter sitt överraskande intåg som stridande part i Syrien har gett sig själv en huvudroll på scenen. Det är en dålig idé.

Putins hårda ord mot IS är en potemkinkuliss på vars baksida döljer sig det överordnande målet att höja sin egen status och stärka Assadregimen i Damaskus. Därför bombar man nu heller till hjälp för regimen än mot IS. I själva verket bär Ryssland – genom att ha stöttat Assad diplomatiskt och med materiel – ett ansvar för den tragedi som hittills krävt mer än 250 000 dödsoffer och drivit miljoner på flykt.

Rör inte min kompis, är grunden i Putins engagemang för Syrien. Det kan omöjligen vara basen för en allians – inte heller för ett realpolitiskt övergivande av Ukraina.

Redan före Paris höjdes det röster för att ändra kurs i EU:s Rysslandspolitik. Sanktionerna mot Ryssland ligger kvar men det är knappast någon enighet i EU om detta. Tysklands vicekansler, ordföranden i SPD, Sigmar Gabriel har flörtat med tanken på att lätta på trycket i utbyte mot samarbete om Syrien. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har för sin del slagit fast att han delar den franske presidentens uppfattning av IS är Europas fiende nr 1. Men är det verkligen så?

Putin startade ett i krig i Europa som har krävt minst 9 000 döda och tvingat två miljoner på flykt. Ryssland har brutit mot avtal som har burit upp den europeiska säkerhetsordningen efter kalla kriget. Kärnvapnen skramlar. För Ryssland är Nato en fiende – och Sverige hotas med stryk om vi skulle gå med.

I sin Nobelföreläsning såg Svetlana Alexievich – 2015 års pristagare i litteratur – bakåt och talade varnande ”om ett förlorat fältslag”:

”Jag tar mig friheten att säga att vi har missat den chans vi hade under 1990-talet. När frågan ställdes: Hurdant land bör vi ha – ett som är starkt och mäktigt, eller ett hedervärt, där det är gott att leva för människorna? Då valde vi den första varianten: ett som är starkt och mäktigt. Nu har vi åter en tid av styrka och våld.

Förhoppningarnas tid har ersatts av rädslans tid. Tiden har börjat gå baklänges…Tiden second hand…”

Så låt oss inte överge Ukraina för en Syrienpakt med Putin. Kriget i Europa pågår fortfarande. Hotbilden mot Sverige består.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 1 2016.

Read More

Putins nye sikkerhetsstrategi skal gjenopprette Russland som stormakt, noe som nødvendigvis innebærer rivalisering med USA. Putin vil gjerne samarbeide, men det skal være på hans betingelser.

I passende tid før jul kom det ut en bok på 400 sider med Putins mest minneverdige ord. De er profetiske, i følge den Kreml-sponsede ungdomsorganisasjonen Set. Det er også lett å kjøpe mugger, almanakker og t-skjorter med Putin på. Han er også ”kjent fra TV”. Personkulten pågår. Det å klippe sammen tullefotografier med kjendiser – med Putin som vanlig memeobjekt – er blitt forbudt.

Den autonome delrepublikken Komi er en del av Barentsregionen. Der har man brent bøker som anses uforenlige med russisk historie og ideologi, f.eks. om fransk surrealisme. Den demokratifremmende Soros-stiftelsen som har stått bak utgivningen, måtte i fjor i praksis stenge i Russland. Den ble ansett som en trussel mot det konstitusjonelle systemet og den indre sikkerheten.

På andre hold innvies museer og minnesmerker over Stalin – i versjonen den store lederen som under den andre verdenskrigen sto imot Vesten og forsvarte russiske nasjonale interesser. Det praktiske håndteres av det Militærhistoriske selskapet, men det er Kulturdepartementet som har det overordnede ansvaret. Menneskerettighetsorganisasjonen Memorial, som lenge har kjempet for å dokumentere Stalin-terroren, har derimot blitt bannlyst som ”utenlandsk agent”.

På andre fronter skjer det også mye med samfunnsånden. For eksempel ble det i høst gjenomført en månedslang sivilforsvarsøvelse som oppgis å ha omfattet 50 millioner russere. Bunkers fra den kalde krigens dager renoveres, og ambisjonen er at alle skal kunne få beskyttelse i tilfelle et atomangrep fra USA. Putin har krevd at det startes masseproduksjon av gassmasker.

I et intervju nylig i den tyske avisen Bild anklaget Vladimir Putin Vesten for at de etter den kalde krigens slutt har brutt hva han mener er et løfte om ikke å utvide Nato i retning Russland. (Annekteringen av Krim var derimot helt legitim). Utviklingen i Europa etter den kalde krigens slutt burde i stedet ha blitt preget av det som i praksis kan beskrives som russisk-amerikansk jevnlikhet, et svekket Nato og innflytelsessfærer. Russlands tabbe var, ifølge Putin, at man ikke allerede da ble styrt av egne nasjonale interesser.

Det gjør Russland desto mer nå – med fast forankring i 1800-tallets imperialistiske forestillingsverden og gjenværende fantomsmerter etter Sovjetunionens supermaktsrolle.

Nygammel sikkerhetsstrategi
I den nye nasjonale sikkerhetsstrategien som ble innført ved årsskiftet fremtrer Russland som samarbeidsinnrettet i spørsmålet om internasjonal politikk og løsningen av internasjonale konflikter. Det er positivt at man vil samarbeide med USA og Nato. Den gode viljen er dog begrenset til at samarbeidet skal skje på Russlands betingelser.

Sikkerhetsstrategien avspeiler fundamentale forhold i Putins politikk og det underliggende synet på verden: Å søke bekreftelse som stormakt og kreve lederskap.

På den ene siden handler det om viljen til å få den rolle som verdensmakt som man mener er legitim og selvsagt. Og det slås fast at Russland allerede har blitt en viktigere spiller på den internasjonale arenaen. Budskapet innad er at Putin har oppfylt løftet om gjenopprettet nasjonal stolthet. Utad handler det om å vise styrke.

På den andre siden understrekes det at når Russland med sin uavhengige politikk blir sterkere, leder dette til økt konflikt med USA. Feilen er USAs, som vil beholde sin dominante rolle i verdensspolitikken. Til trusselbildet legges det til at det politiske, økonomiske, militære og mediedrevne presset på Russland forventes å øke.

Skylden for Ukraina legges på USA og EU, ved at de skal ha understøttet et statskupp, noe som i sin tur ledet til indre splittelse og en militær konflikt. At stater i det ”nære utlandet” har valgt Nato som sikkerhetspolitisk løsning, inngår i trusselbildet. Like fantasifull er påstanden om at USA bygger opp kapasitet for biologisk krigføring i land som grenser til Russland.

At Russland, mot denne bakgrunnen, kommer til å nøye seg med å fryse krigen i Ukraina er langt fra sikkert. Viljen til å bestemme i ”sin” interessesfære har ikke blitt endret.

På tross av at den militære intervensjonen til fordel for Assad-regimet i Damaskus er det siste eksemplet på Russlands rolle som stormakt, tas Syria merkelig nok ikke opp i dokumentet, men det gjør ISs fremferd. IS er selvsagt også Vestens feil.

Kringsatt av fiender
Fra Kreml hamres det inn at USA og deres allierte vil omringe og avskjære Russland, noe som skaper en stemning av trussel og forestående krig. Det sies intet om at Russland etter Sovjetunionens oppløsning har fått medlemskap i de internasjonale organisasjoner som man ville tilhøre, all fra G7 og WTO til Nato-Russlandsrådet.

I trusselbildet inngår at den indre sikkerheten trues av Vesten, terrorisme og ekstremisme. Nasjonal enighet betones, og da ikke minst gjennom å løfte frem betydningen av å bevare det som beskrives som tradisjonelle russiske verdier (åndelighet, fedrelandskjærlighet, historien etc). Det kan ses som et signal om beredskap for økt undertrykkelse foran parlamentsvalget i år og presidentvalget i 2018.

Fremtidsbildene preges av harde økonomiske bud nå, men også av en lysende fremtid med en blomstrende økonomi og store sosiale satsninger – med den underliggende tanken at dette er mulig dersom Russland står fast og samlet bak Vladimir Putin. Hvordan det hele skal foregå forblir usagt, men rustningsindustrien pleier å pekes ut som lokomotivet i moderniseringsprosessen.

Akkurat nå er dog den russiske økonomien i krise og prognosene for oljeprisen gjør at statsfinansene fortsatt kommer til å være under press. Så langt som mulig beskyttes den sosiale sektoren fra budsjettkutt. Om det ikke er nok til at Onkel Vova kan sitte fredfullt, skaper den fremgangsrike rustningspolitikken økt internasjonalt handlingsrom for nye overraskelser. Putins lederskap er jo stadig mer forankret i karisma, med dens politiske dramaturgi og krav på ”action”.

Det er gode grunner til å kjennes seg urolig.

Trylleformularer funker ikke
Hvordan skal vi så forholde oss til Russland? Fortsette å invitere til inkluderende prosjekter som baseres på en idé om verdifellesskap, i håp om at Kreml til slutt skal forstå sitt eget beste? Det har ikke fungert tidligere og det vil nok ikke skje nå heller. Det går ikke an å trylle bort Putinsystemet.

Dette utelukker ikke muligheten for et illusjonsløst praktisk samarbeid der dette er mulig og passende.

Russland har gjennom det militære eventyret i Syria trengt seg inn i varmen igjen. Syria – borgerkrig, terrorisme og flyktingkrise – er samtidig et russisk kort i ”forhandlingene” om Ukraina og de økonomiske sanksjonene.

Samarbeid på Putins betingelser? Det ville egentlig være det samme som å gi opp.

Publicerad på minervanett 21 januari 2016 i översättning av Jan Arild Snoen.

Read More