Claes Arvidsson

Archive
Tag "Försvarspolitik"

Blir det ett norskt försvar för fred og frihet?

By: admin
24-05-2023
Forsvarskommisjonen, Försvarspolitik, Norge, Ofrivillig krigsprofitör

”Vi står i en ny sikkerhetspolitisk situasjon. Europa må ta langt større ansvar for egen sikkerhet. Norges forsvarsevne svarer ikke til den sikkerhetssituasjon vi befinner oss i, og langt mindre til utfordringsbildet som er under utvikling. Større langsiktighet, forutsigbarhet og samlende politiske løsninger må til for å investere i det som er aller viktigst: vår fred og frihet.”

Med de orden presenterade nyligen Knut Storberget Forsvarskommisjonens 360-sidiga rapport Forsvar for fred og frihet. Arbeiderpartimannen Storberget har lett utredning som har bestått av en representant vardera för partierna i Stortinget, liksom för LO och NHO. Åtta fackexperter (från skilda områden) har också ingått i gruppen på totalt 17 personer.

FK tillsattes i december 2021. Det är den femte Forsvarskommisjonen genom tiderna; andra har tillsatts 1920, 1946, 1974 och 1990.

Utredningens slutsatser omräknat i försvarsekonomi är att:

  • Forsvarsbudsjettet bør hurtigst mulig løftes med 30 milliarder kroner over gjeldende budsjettbane.
  • Ytterligere 40 milliarder kroner per år i ekstrabevilgninger i en tiårsperiode.
  • En permanent budsjettøkning med 10 milliarder kroner når perioden med ekstrabevilgninger er over for å sikre balanse mellom investeringer og drift.

Bortom frågan om framtida kronor och ören är rapporten en svidande kritik av försvarspolitiken och försvaret sin helhet. Som en överordnad faktor lyfter Forsvarskommisjonen (FK) fram en bristande situationsförståelse i politiken men också i samhället – och särskilt efter Rysslands inledande krig mot Ukraina 2014.

FK vill gå fram samtidigt längs tre huvudlinjer:

  • Göra en nationell maritim satsning som omfattar hela försvaret, försvarssektorn samt näringsliv och samhälle.
  • Åtgärda kritiska sårbarheter för att rusta försvaret att verka ”på et høyere og mer krevende aktivitetsnivå”.
  • Skapa ett generellt större försvar med koppling till totalförsvar samt nordiskt och allierat samarbete.

Det handlar inte bara om volym utan också om effekt. FK tar organisatoriska grepp för att få en bättre styrning både i fråga om den övergripande nationell nivå och mer specifikt försvarssektorn. Kanske kan professionalisering och avpolitisering vara ett sammanfattande begrepp för det utpekade behovet av förändringar.

Till bilden hör även behovet att uppdatera målen för försvars- och säkerhetspolitiken, av försvarskoncept och av försvarets uppgifter.

Norge har resurser att göra en historisk satsning på försvar och säkerhet. Men finns viljan? I regeringens medskick till FK ingick att ta höjd för att förslagen skulle hålla sig inom ramen ”realistiska økonomiske rammevillkår”. I stället har utgångspunkten varit frågan: vilket försvar behöver vi? Först efter att ha svarat på den frågan har man räknat på vad det kostar.

Det är dock svårt att se att FK kommer att få gehör för så mycket mer försvar för så mycket mer pengar. Inte minst eftersom ett försvarsekonomiskt lyft i den storleksordningen kräver att de två statsbärande partierna Arbeiderpartiet och Høyre driver på.

Mer medel kommer att tillföras under innevarande Langtidsplan i form av en upptrappning av försvarsanslaget från 1.57 procent av BNP till Nato:s tvåprocentsmål 2026. Mer kan vara att vänta i kommande Langtidsplan; Forsvarssjefen EirikKristoffersen tros vilja höja nivån till 2,5 procent av BNP. Inget – varken nu eller i närtid – tyder dock direkt på att statsminister Jonas Gahr Støre eller oppositionsledaren Erna Solberg är intresserade av att göra det historiska lyft som FK efterlyser.

Det är dessutom på något sätt typiskt för den kvardröjande bristande situationsförståelsen att den offentliga debatten om FK:s rapport snabbt dog ut. Trycket på politikerna blir därefter.

Støre och Solberg kan också söka skydd bakom finansdepartementets budgetfundamentalism med dess regel om att årligen inte hämta ut mer än tre procent av Oljefondens avkastning till statskassan. Den så kallade handlingsregeln medger bara undantag för ”motkonjunkturpolitik”. Därför var vet inte heller något problem att hämta medel ur fonden under pandemin.

Politikens problem brukar vara att spendera pengar som man inte har. I Norge gäller motsatsen – att inte använda pengar som man har. Så försiktigheten är förståelig. Man vill inte skapa ett prejudikat för att göra extra uttag ur Oljefonden för att finansiera allehanda goda ändamål.

2020 uppgick Oljefondens marknadsvärde till 10 914 miljarder och nu till 15 057 miljarder norska kronor. Sett i perspektiv av det pågående kriget i Europa och den framtidsbild som FK tecknar vore det korttänkt att inte hämta medel ur fonden. Det handlar ju om motkonjunkturpolitik – fast på säkerhetsområdet.

Att göra lyftet skulle bidra till säkerheten i Norge och i Europa – och dessutom bli ett slags tillbakabetalning på miljarderna som Norge tjänat som ”ofrivillig krigsprofitör”.

Artikel i KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 23 maj 2023.

Read More

Fortsatt osäkerhet om försvarsekonomin

By: admin
02-05-2023
Elisabeth Svantesson, Försvarsberedningen, Försvarspolitik, Nato, Pål Jonson

Vi lever i krigstid. I Ukraina är hotet från Ryssland blodig verklighet.

I Sverige pågår storövningen Aurora 2023 med syfte att slå tillbaka samme angripare. Trots att försvarspolitiken har verklighetsanpassats går dock fortfarande alltför mycket sin gilla gång. Men i det som är vår tid går det inte an att politiken drar benen efter sig. 

Med krigets Europa som bakgrund borde det inte vara möjligt att ÖB Micael Bydén på grund av penningnöd tvingas varsla om neddragningar i den ordinarie verksamheten. Det vill säga den yttre säkerhet som vid sidan av den inre säkerheten är statens två kärnuppgifter. Men så är det.

Försvarsberedningen reagerar rätt när den i rapporten ”Kontrollstation 2023” (Ds 2023:12) drar slutsatsen att nästa försvarsbeslut behöver tidigareläggas ett år. Alltså löpa från 2024 i stället för 2025 i akt och mening att ta höjd för ett nytt säkerhetspolitiskt läge. Beredningen har också rätt när den pekar på en rad ”oplanerade” externa och interna skäl till varför det innevarande försvarsbeslutet inte fullt ut kommer att gå i hamn. Pandemi, krig och dyrtid har ett pris.

Försvarsberedningen uttrycker också oro över rätt saker på att-göra-listan, inte minst personalförsörjningen. Å ena sidan slutar gränssättande personal över hela skalan (med stridspiloterna som paradexempel), å andra sidan gapar väldigt många platser på officersutbildningarna tomma. I framtidsbilden ingår dessutom att stora pensionsavgångar väntar.

Problemet är att Försvarsberedningen inte gör något åt saken – trots att Försvarsmakten har visat sig oförmögen att hitta lösningar på en sedan länge känd problematik. Sverige rustar upp men utan officerare leder satsningarna inte till avsedd krigsförmåga. Rejält höjda löner skulle vara en god början.

Det finns en bred enighet om att Sverige ska uppnå Natos tvåprocentsmål så snart som det är praktiskt möjligt. Regeringen har för sin del slagit fast att det ska ske senast 2026. 

Kontrollstation 2023 skapar dock osäkerhet om vad detta egentligen innebär för försvarsekonomin. Å ena sidan stadgar försvarsöverenskommelsen från 2022 att målet om två procent av BNP handlar om anslag till det militära försvaret. Å andra sidan vill man nu räkna med en rad kostnader som inte direkt är knutna till just det militära försvaret. 

Det är fullt naturligt att Sverige i och med det kommande Natomedlemskapet harmoniserar beräkningsgrunden för försvarsutgifternas andel av BNP. Däremot är det helt orimligt om detta får till konsekvens att man därmed väljer att tolka överenskommelsen från 2022 i ljuset av den nya beräkningsgrunden. 

Det handlar då om uppskattningsvis 20 miljarder kronor som skulle ”stjälas” från försvarsbudgeten. 

Här behövs ett snabbt klargörande från försvarsminister Pål Jonson om att finansdepartementet inte kan få avdöma frågan. Annars finns risken för att Elisabeth Svantesson agerar som Magdalena Andersson skulle ha gjort och håvar in miljarderna för egna politiska behov.

Den 3 maj kommer den norska Forsvarskommisjonen att rekommendera en kraftig upprustning av försvaret. I uppdraget har legat att se framtiden an i ett 10–20-årsperspektiv. I pengar räknat är slutsatsen att Norge måste växla upp från dagens nivå på cirka 1,5 procent av BNP, till att betala en försäkringspremie på cirka tre procent av BNP.

Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina är Natos tvåprocentsmål inte längre ett tak utan snarare ett golv. Den insikten bör också Försvarsberedningen ta till sig. Två procent är bra. Tre procent är säkrare.

Ledare i Svenska Dagbladet 30 april 2023.

Read More

Norska utmaningar

By: admin
17-04-2023
Eirik Kristoffersen, Försvarspolitik, Nato, Norge

”Aldri mer!” Inte minst på årsdagen av den nazityska invasionen av Norge 9 april 1940 uttalas orden närmast rituellt, som en påminnelse om att aldrig mer vara så naiva som när landet den gången ockuperades. Efter Sovjetunionens fall kom dock ”aldri mer” att få en annan betydelse än vikten av att ha försvar nog för att kunna hålla gränsen. Kriget räknades ut som en möjlighet och ersattes av mantrat om evig fred i Europa.

1990 satsade Norge 3,4 procent av BNP på försvaret. Med det året som utgångspunkt uppgår den samlade ”fredsvinsten” genom relativt sett krympande försvarsanslag sedan dess till mer än 1000 miljarder norska kronor (i 2022 års priser). Då gick 6 procent av den samlade statsbudgeten till försvaret mot 3,8 procent i januari 2023.

Försvarsanslaget motsvarar nu 1,4 procent av BNP eller 76 miljarder. 30 miljarder saknas för att nå Nato:s tvåprocentsmål.

Men åtminstone 30 miljarder saknas också för att finansiera genomförandet av planlagda satsningar inom ramen för gällande Långtidsplan 2021–2024. Det konstaterar Forsvarets forskningsinstitutt (FFI) i den nyligen offentliggjorda Forsvarsanalysen 2023. Analysen är tänkt som en avstämning av balansen mellan uppgifter, struktur och ekonomi – och genom konkreta råd kunna fungera som ett realitetsorienterat korrektiv i den fyraåriga försvarsplanen

Inte minst i en tid med ökat samarbete med Norge inom Nato-ramen ger rapporten åtskilligt att tänka på.

***

Ryssland utgör den dimensionerande hotbilden. Att rysk konventionell militär förmåga i alla fall för tillfället både är försvagad och uppbunden innebär inte att den militära aktiviteten i nordområdena kommer att minska. Kärnvapen blir viktigare. Samtidigt lyfter man fram risken för påverkansoperationer och konfrontation under tröskeln för väpnad konflikt. Man pekar bland annat på vikten av att skydda infrastrukturen för olja och gas.

Med Finland och (sannolikt) Sverige i Nato följer stora geostrategiska förändringar. Norge har varit Nato i norr, men nu förskjuts fokus mot Östersjön och Baltikum. Det ställer nya krav på egen norsk förmåga. Samtidigt innebär de två nya medlemmarna att själva utgångspunkten för försvaret ändras. Allierade behöver inte inväntas genom uppehållande strid utan finns på plats. Vägen framåt handlar därför om att också tänka och organisera ett nordiskt försvar.

I rapporten går man inte närmare in på olika scenarier, men man ska under 2023 göra ett sådant arbete tillsammans med FOI. Att så sker kan väl också ses som en effekt av det kommande medlemskapet i Nato. På ett annat plan återspeglas detta till exempel i avtalet mellan flygvapencheferna i Sverige, Norge, Finland och Danmark om etableringen av en gemensam luftstyrka.

***

I rapporten efterlyser FFI ett klargörande av vilket operativt koncept som försvaret bör organiseras utifrån:

”Det første, og mest krevende, legger vekten på å kontrollere et operasjonsområde; det andre på å nekte en motstander å utnytte operasjonsområdet til sine formål.”

Båda har sina för- och nackdelar:

”De store fordelene med et kontrollkonsept er at det tydeligst søker å oppfylle Forsvarets oppgaver med å sikre norsk suverenitet og kontroll over norsk territorium, og at det kan lette innsetting av allierte landstyrker nær et stridsområde. Ulempene er at det kan eksponere store deler av Hæren i en tidlig fase, og at konseptet krever større økonomiske ressurser.
Et nektelseskonsept kan ha bedre utholdenhet, tilrettelegger for innsats fra allierte styrker med langtrekkende våpen og er i større grad økonomisk skalerbart. Den store ulempen er at norsk suverenitet og kontroll over deler av norsk territorium raskt kan gå tapt og senere må gjenvinnes med hjelp fra våre allierte.”

Slutsatsen är att:

”Med et strategisk endret Norden og et militært svekket Russland har begge konseptene bedre forutsetninger for å lykkes enn før. Konseptene er heller ikke gjensidig utelukkende – de vil ha en rekke kapabiliteter og taktiske operasjonstyper til felles.”

***

I analysen varnar FFI för bristande förmåga till högintensiv strid i norr och allvarliga förmågeglapp i fråga om luftvärn och antiubåtskrigföring. Man påminner också om brister i fråga om logistik och sjukvård. Med mera. Samtidigt betonas vikten av att ta tillvara de möjligheter som ny teknologi ger.

Analysen summerar ett mycket stort behov av (i alla fall i den öppna rapporten ej siffersatta) ökade försvarsanslag i den kommande Langtidsplanen 2025–2029.

Låt oss hoppas att ”Aldri mer” inte gäller tvåprocentsmålet utan att politikerna orkar se vad som kan vänta bortom nästa hörn. Till exempel i form tänkbara av strategiska chocker som återkomsten av en Trumptyp i Vita huset eller ett sönderfallande Ryssland.

Närmast i norsk försvarspolitik väntar avrapportering i maj-juni från Forsvarskommisjonen respektive Totalberedskapskommisjonen. Forsvarssjefen ska också komma med sitt Fagmilitære råd inför den politiska processen fram till beslut om Langtidsplanen i Stortinget.

Frågan är dock om inte Kristoffersens auktoritet har fått sig en knäck. Han blev inte hörd utan snarare överkörd av regeringen i fråga om rådet att ställa in den pågående upphandlingen av nya stridsvagnar. I stället för trögrörlig eldkraft hade han velat prioritera långräckviddigt luftvärn i kombination med lättrörliga helikopterburna styrkor. Dragkampen slöt med en beställning av något färre stridsvagnar än planerat.

Tröstpriset är att 56 Leopard 2A7 i stället för 82 i alla fall ger forsvarssjefen ett visst ökat finansiellt handlingsutrymme.

Krönika i KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 13 april 2023.

Read More

Historien om svensk försvarspolitik

By: admin
09-03-2023
Försvarsmakten, Försvarspolitik, Moderaterna, Nato, Socialdemokraterna

Gästar podden hos Svenska Dagbladets ledarredaktion.

https://www.svd.se/a/JQ7X5X/en-forklaring-av-hur-svensk-forsvarspolitik-har-utvecklats

Read More

Forsvarssjefens nej

By: admin
02-01-2023
Eirik Kristoffersen, Försvarsberedningen, Försvarspolitik, Nato, Nordkalotten, Norge

Nya stridsvagnar till den norska armén eller inte? 2017 beslöt Stortinget att skrota planerna på att livstidsförlänga Leopard 2A4 (inköpta begagnade 2002) och i stället satsa på helt nya. Det handlar om en order på 82 stridsvagnar till ett ordervärde på 19 miljarder NOK med planerad infasning 2025–2027. Nyligen avgav Forsvarsmateriell (norska FMV) sin hittills hemliga rekommendation i fråga om valet mellan tyska Leopard 2A7 och sydkoreanska K2 Black Panther.

Ändå är det osäkert om det blir någon affär.

Det slog ned som en politisk bomb när det avslöjades att Forsvarssjef Eirik Kristoffersen, bytt ståndpunkt och vill sätta punkt för upphandlingen. Det blir för dyrt i förhållande till den försvarseffekt som kan uppnås, menar han. Det är bättre att satsa på rörlighet och eldkraft i form av nya helikoptrar, långräckviddigt luftvärn och i Finnmark ett nätverk av patruller som tillsammans med sensorer och satelliter kan ge en god lägesbild.

Saken blev inte mindre anmärkningsvärd eftersom rådet till försvarsminister Bjørn Arild Gram var från Kristoffersen personligen. Ärendet var inte berett i sedvanlig ordning och der är något som kritiker har reagerat på. Det är dock ett agerande som avspeglar en bärande bjälke i Kristoffersens syn på soldatskap: vikten av att ha modet att protestera och säga nej.

Arméchefen är inte glad och inte heller Chefen för det operativa högkvarteret, men Forsvarssjefen har också stöttepelare att luta sig emot i till exempel Försvarsstaben. Kort sagt, det är inget nytt på stridsvagnsfronten. Det har länge stått strid om stridsvagnarnas plats i det norska försvaret av Nordnorge och Finnmark. I diskussionen (se till exempel inlägg på Stratagemoch i Nordnorsk debatt) tolkas nu dagens bistra verklighet för eller emot i fråga om avskräckning, erfarenheterna från Ukraina och konsekvenserna av Sveriges och Finlands (kommande) medlemskap i Nato. Med mera.

Det är inte någon enkel politisk fråga. Inköp av nya stridsvagnar finns med som en egen punkt i regeringen Jonas Gahr Støres programförklaring i Hurdalsplattformen från hösten 2021 – och med Senterpartiet i koalitionen med Arbeiderpartiet som stark förespråkare för armén, hemvärnet och ”distrikten”.

Beskedet från SP:s försvarsminister Gram är att upphandlingsprocessen ska rulla på som planerat. Alltså med sikte på att i närtid genomföra köpet.

Parallellt pågår dock två ”utredningar” med bäring på stridsvagnarnas vara eller icke-vara. I november fick Kristoffersen i uppdrag att avge sitt Fagmilitære råd inför utarbetandet av nästa Langtidsplan 2025–2029. Som medskick fick han ett antal hur-frågor:

  • styrke egen forsvarsevne med særlig vekt på nordområdene?
  • styrke samvirket med allierte og NATO?
  • utvikle personell- og kompetanseområdet
  • motstå sammensatte trusler og bidra til å redusere samfunnets sårbarhet?
  • styrke totalforsvaret og motstandsdyktigheten i samfunnet?
  • øke evnen til å ta i bruk ny teknologi som kan styrke forsvarsevnen og effektivisere og modernisere Forsvaret?

Svaren ska ligga på försvarsministerns bord senast 31 maj 2023, men vad gäller stridsvagnarnas roll i försvaret har svaret alltså redan kommit. Dock – och tyvärr – utan att argumenten för och emot har redovisats i fråga om påverkan på det som är försvarets främsta uppgift: att ”sikre troverdig avskrekking med basis i Natos kollektive forsvar”. Kort sagt, när det gäller förmågan att i Nordnorge, vid ett ryskt strategiskt överfall, hålla stånd och etablera ett artikel 5-läge för att därmed utlösa bistånd från alliansen.

Traditionellt har detta handlat om att hålla territoriet, men Kristoffersens utgångspunkt verkar snarare vara ”operationell nektelse” (denial) i stället för ”kontroll”. Kanske med inspiration från den amerikanska marinkårens globala Force Design 2030. Vem vet?

Samtidigt arbetar en (icke-parlamentarisk) Forsvarskommisjon. Den tillsattes i december 2021 med fokus på inriktning och utformning av det militära försvaret i ett 10- till 20-årsperspektiv. Till frågeställningarna hör:

”Hvilke mekanismer, kapabiliteter og roller må prioriteres i forsvarssektoren for å bedre forstå, motvirke og forsvare nasjonale sikkerhetsinteresser mot et bredere utfordringsbilde og hva kan prioriteres ned for å gi rom for dette?”

Forsvarskommisjonen ska avrapportera senast 3 maj 2023.

Kanske är det i det perspektivet läckan om Kristoffersens nej ska ses. Som ett slags ”garanti” för att skjuta på beslutet genom att tränga in frågan på Forsvarskommisjonens agenda. En annan tolkning är att inspelet är en del i en förhandlingsprocess, som i slutändan leder till inköp av färre stridsvagnar och därmed frigörande av medel för alternativ användning. Stridsvagnar efterfrågas ju av Nato och stridsvagnar är en nödvändig förmåga givet önskan om att ha mekaniserade förband.

I samband med att Kristoffersen tillträdde fanns det en viss undran hur han skulle klara den ”politiska sidan” av rollen som Forsvarschef. Det återstår att se om det ”personliga rådet” är ett utslag av detta eller av motsatsen – att han lärt sig spelet.

Det bästa vore naturligtvis om striden leder till en rejäl höjning av försvarsanslaget från dagens ca 1,5 procent av BNP. Norge har råd både med ”stridsvagnar och helikoptrar”. Oljefondens marknadsvärde uppgår till knappt 12 500 miljarder NOK. Den så kallade handlingsregeln stadgar dock att staten i genomsnitt över tid bara kan ta i anspråk den uppskattade realavkastningen på tre procent årligen.

Tanken med att på det sätt binda politikerna är att själva fondkapitalet inte ska urholkas utan att fonden som tänkt ska kunna gagna kommande generationer. Det handlar också om att rida spärr för överkonsumtion av oljepengar i statsbudgeten med påföljande negativa konsekvenser för fastlandsekonomin i form av förlorad konkurrenskraft.

Allt detta är förstås bra. I normala tider. Men det råder inte normala tider utan krig i Europa och med oöverskådliga effekter över lång tid. För kommande generationer. Och dessutom skulle ett extra uttag ur Oljefonden för att kunna köpa vapensystem utomlands bara få marginell påverkan på fastlandsekonomin.

Så til syvende og sidst är det en fråga om politisk vilja.

**

Med kriget i Ukraina och de (kommande) svenska och finländska medlemskapen i Nato som två centrala ingångsvärden, har regeringen återstartat Försvarsberedningen. Våren 2024 ska ordföranden Hans Wallmark (M) avge slutrapport om det militära och civila försvarets inriktning och utformning inför det kommande försvarsbeslutet 2026–2030.

I uppdraget ingår även att nästa år agera kontrollstation för försvarsbeslutet 2020 i syfte att säkerställa att förstärkningen sker enligt plan och inom ekonomisk ram.

Det kan vara en idé att i skenet av omvärldsutvecklingen ta en funderare på om det också i Sverige finns anledning att omprioritera, men också att gå i snar dialog med Oslo. Det norska vägvalet blir också ett ingångsvärde för försvarsberedningen. Sverige och Finland är de allierade som snabbast kan rycka in på Nato:s nordflank.

Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 27 dec 2022.

Read More

Kärnfullt från ÖB om försvaret

By: admin
05-11-2022
Försvarspolitik, Kärnvapen, Micael Bydén, Morgan Johansson, Nato, Ryssland, Ukraina


Ryssland eskalerar i kriget mot Ukraina med terror mot civila mål som medel. På annan front trappar diktatorn i Kreml upp mot väst genom att slå mot livsmedels- och energiförsörjningen i syfte att försvaga viljan i väst att bistå Ukraina. På en tredje – diplomatisk – front hotar Putin med kärnvapen. Igen och igen.

Kort sagt, vi ska vara väldigt glada över den kärnvapenkapacitet som finns i väst, främst i USA men också i Frankrike och Storbritannien. Om så inte hade varit, hade utpressningspolitiken redan gett resultat.

Men att kärnvapen också ingår som ett nödvändigt ont i Natos försvarsdoktrin, riskerar nu att bryta upp det blocköverskridande samförståndet om den svenska medlemsansökan.

På uppdrag av regeringen svarade ÖB Micael Bydén i tisdags på frågan om hur Natoprocessen bäst bör drivas vidare. Hans militära råd illustrerar både vinsterna med medlemskapet och hur genomgripande förändringar som krävs i Försvarsmakten för att växa in i en – trots år av nära samarbete – ny situation.

Inte minst framgår detta i avvägningarna som avser hur försvaret kraftigt ska rustas upp till att motsvara 2 procent av BNP 2026, och sedan utvecklas till 2035.

Det är helt riktigt att som ÖB ha ambitionen att Sverige inte ska backa in i Nato utan delta fullt ut; inte bara för att söka skydd i alliansen utan också ta ansvar för den. Som en följd därav borde Sverige inte gå in i anslutningsprocessen med förbehåll gällande permanenta baser och stationering av kärnvapen på svenskt territorium.

Men, slog Bydén samtidigt fast, det var bara hans uppfattning och hur det ska bli är ett politiskt beslut. Ändå fick han utstå politiskt skäll.

Det fick även Ulf Kristersson sedan han samma dag gick på den förbehållslösa linjen. Morgan Johansson – nu utrikespolitisk talesperson (S) – krävde att regeringen skulle ändra sig och hålla sig till formuleringarna rörande förbehåll i ansökan signerad regeringen Andersson.

Även i detta avseende är Finland ledande. Sanna Marin har varit tydligt med att det vore olyckligt att sätta upp förbehåll. Ett fortsatt svenskt ja till förbehåll hade därför inneburit skilda vägar framåt. Det hade varit allvarligt nog. Det hade också inneburit ett slags eftergift till ryska krav på att bestämma över Sveriges säkerhetspolitik.

Till saken hör att kritiken – i närkontakt med verkligheten – så starkt doftar av halmgubbe.

Ledare i Svenska Dagbladet 4 november 2022.

Read More

Buffliga Hultqvist lämnar sitt jobb

By: admin
23-10-2022
Försvarspolitik, Kärnvapen, Magdalena Andersson, Nato, Pål Jonson, Peter Hultqvist

Så har då Sverige fått en ny regering med Ulf Kristersson som styresman, och som sig bör med den yttre säkerheten i fokus på att-göra-listan. Bra också att försvarsminister Pål Jonson kan jobbet och därmed kan göra det från dag ett. Och det blir fullt upp.

Visserligen är Försvarsmakten i bättre form än när Peter Hultqvist tillträdde 2014, men dessvärre tillträder Jonson i ett mycket sämre säkerhetspolitiskt läge.

Pål Jonson ska nu säkerställa att försvarsbudgetens två-procentsmål uppfylls senast till 2026 (och ännu bättre om det blir 2025 som tidigare utlovats). Och förstås att rekordhöjningarna spenderas med förnuft. Han blir också en nyckelperson i den fortsatta processen att lotsa Sverige in i Nato.

Peter Hultqvist har varit den bäste försvarsminister som S-regeringarna under Löfven och Andersson hade kunnat ha. Han har stått upp mot ”fredsrörelsen” inom partiet, och gick segrande ur striden med utrikesminister Margot Wallström i konflikten om FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Alltså, nej tack, den ska vi inte underteckna.

Efter 2014 har den före detta försvarsministern varit glasklar när det gäller Rysslands krig mot Ukraina och den verbala diplomatin har skärpts ytterligare efter storinvasionen i år. Det är klarspråk som i sin tur gjort det lättare att övertyga motvilliga kamrater inom partiet (och V/MP) om behovet av mer pengar till försvaret. Problemet har dock varit att satsningarna som han har velat leverera hela tiden har varit för klena i förhållande till behoven.

Hultqvist har varit bromsare på vagnen. Inte minst gäller detta den ansvarslösa halvårslånga dragkampen med de borgerliga partierna om en höjning av anslaget till 1,5 procent av BNP inför försvarsbeslutet 2020.

Det återstår för historieskrivare att klarlägga hur mycket av upprustningen i slow motion som ska läggas Hultqvist till last – och hur mycket det handlade om Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons bristande förståelse för en allt mörkare hotbild.

Helt centralt för åren med Hultqvist är dock att operativ förmåga har blivit styråra för Försvarsmakten. Till den goda bilden av Peter Hultqvist verk hör också den tjocka – men lite uppmärksammade – katalog av säkerhetsrelaterade utredningar som han tagit initiativ till. Sektorn har därmed fått en välbehövlig genomgång. Allt detta kan Pål Jonson nu ta vidare.

Det är utmärkt att Peter Hultqvist med sitt kunskapskapital och vida internationella kontaktnät blir kvar på posten som ordförande i Försvarsutskottet. Inte minst är det bra – men också lite patetiskt – att han nu beklagar att Nato-anslutningen går för långsamt och tid förloras.

Processen hade ju kunnat se annorlunda ut om Peter Hultqvist tidigare låtit bli att agera garant för att Sverige inte skulle bli medlem i Nato.

Och han var förlov sagt under våren väldigt sen i sitt ställningstagande för att Socialdemokraterna skulle ställa sig bakom ansökan.

Peter Hultqvists alternativ till Nato var i stället att förankra Sveriges säkerhet i ett nätverk nu bestående av ett 20-tal bilaterala och trilaterala samarbeten. Finland och USA är tyngsta partners. I Nato har Sverige fått ett ”guldkort” i form av deltagande i Enhanced Opportunites Program. Allt detta stärkte Sveriges säkerhet, men goda förbindelser är inte detsamma som fasta förpliktelser i form av Nato-stadgans artikel fem.

Det är bara Hultqvist själv som vet hur han vill summera tiden som försvarsminister. Ett välvilligt slutbetyg skulle dock kunna vara att han utifrån det politiskt möjliga gjorde så gott som han kunde – ett mindre positivt är att vi nu betalar priset för den saktfärdighetens politik som ändå varit Hultqvists signum.

Och så finns förstås problemet med Hultqvists politiska stil – eller snarare brist på stil. I mötet med kritik för att inte leverera har han tävlat med Morgan Johansson om titeln regeringens mest självgoda buffel. Fint om han lägger det åt sidan på sin nya post.

Krönika i Altinget 21 oktober 2022.

Read More

Med S får vi backa in i Nato

By: admin
07-09-2022
Magdalena Andersson, Moderaterna, Nato

Det säkerhetspolitiska läget är mycket allvarligt. Orden föll lite olika, men detta var det gemensamma budskapet när Sveriges Radio i lördags bjöd på försvarspolitisk debatt inför riksdagsvalet. Men är det detsamma som att alla är lika benägna att ta läget på allvar? Göra det som behövs? Är verkligen en fortsatt socialdemokratisk regering den bäst skickade att rusta upp och ta Sverige in i Nato? Sannolikt inte.

Det handlar trots allt om det parti som under åtta regeringsår stridit för att hålla tillbaka krav på ökade försvarsanslag och medlemskap i Nato – och som gör att vi står mindre beredda än vad vi annars hade kunnat vara.

I Socialdemokraternas valmanifest slås det fast att ”ett svenskt medlemskap i Nato är den bästa vägen för vårt lands säkerhet och Sverige har därför lämnat in sin medlemsansökan”. Och det är naturligtvis utmärkt att Magdalena Andersson kunde pressa partiet till att överge en relansering av Olof Palmes ”Common Security” till förmån för ”common sense”.

Problemet är bara att om omständigheterna varit annorlunda, hade Hultqvistdoktrinens allianslöshet bestått. På den socialdemokratiska partikongressen i höstas ställde sig ju försvarsministern som garant för att Sverige aldrig skulle bli medlem i Nato. Därför är det inte förvånande att processen fram till ansökan, bar prägel av ”härtill är jag nödd och tvungen” med presidenterna Niinistö respektive Putin som ”pådrivare”.

Finlands ansökan om medlemskap i Nato, och Rysslands nya invasion av Ukraina fällde avgörandet. Nato kan vara bra att ha, men egentligen vill S inte vara med. De känner sig inte delaktiga i värdegemenskapen. Därav valmanifestets föga entusiastiska skrivning. Det är talande att försvarsminister Peter Hultqvist krasst har motiverat sitt ja till medlemskapmed att det skulle bli för dyrt att stå utanför.

Det är dessutom svårt att frigöra sig från misstanken att Socialdemokraterna ville bli av med Natofrågan innan valrörelsen på allvar bröt ut. Det kan knappast ha varit ett lockande scenario att med ett pågående storkrig i Europa prisa allianslöshetens förträfflighet som om inget hade hänt. Ett fortsatt nej till Natomedlemskap hade dessutom inneburit ett indirekt bejakande av Putins röda linjer för svensk säkerhetspolitik.

Sitter S-regeringen kvar kommer Sverige att backa in i Nato. Och saken blir knappast bättre av att två av Anderssons stödpartier, V och MP, är emot ett svenskt Natomedlemskap.

På Kristerssons sida i politiken konstaterar Liberalerna i sitt valmanifest att trygghet skapas i allianser och att Sverige ska gå med i Nato för att ”försvara både Sverige och vår del av världen”. I Moderaternas valmanifest slås fast att man ”vill sätta en hög ambitionsnivå”, vara ”säkerhetsproducent i närområdet” och ”få ut mesta möjliga effekt av medlemskapet”.

Alla riksdagspartierna vill att försvarsanslaget successivt ska höjas till två procent av BNP från nuvarande ynkliga nivå på 1,3 procent. Socialdemokraterna har 2028 eller tidigare som måldatum. ”Team Kristerssons” ambition är 2025. Skillnaden kan tyckas vara marginell, men 2025 medför ett starkare politiskt tryck på att skapa försvarseffekt i närtid och lägga ut beställningar för senare leverans.

2025 skapar å andra sidan ett förstärkt behov av att prioritera i statsbudgeten – och det blir inte lättare i när ekonomin vänder nedåt. Några enkla lösningar finns inte. Inte för något parti.

Det är också en utmaning, som Kungliga Krigsvetenskapsakademien konstaterar i en forskningsrapport från augusti, att när vi ser framåt också klarar av att tänka brett om säkerheten, inom Nato som en politisk försvarsallians men också inom EU, både när det gäller militära och civila hot. Som rapporten heter: På allvar: Svensk säkerhetspolitik i ofärdstider.

Ledare i Svenska Dagbladet 6 september 2022.

Read More

Ett Nato-medlemskap innebär mer nordiskt samarbete

By: admin
30-04-2022
Försvarspolitik, Magdalena Andersson, Nato, Nordiskt samarbete, Olof Palme, Säkerhetspolitik

Magdalena Andersson är som bäst i färd med att vårstäda i säkerhetspolitiken. Det pågår ett ivrigt krattande i partimanegen för att landa en ansökan om medlemskap i Nato. Allt under mottot att svara på frågan vad är bäst för Sverige i en ny tid.

Så nära i tiden som den 16 februari slogs det fast i utrikesdeklarationen att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato. Allianslöshetslinjen underströks genom att tempus ändrades i fråga om den militära alliansfriheten, från ”har tjänat” till ”tjänar oss väl”. Sverige skulle hålla fast vid det säkerhetspolitiska vägval som innebär att bäddas in i bilaterala, trilaterala och multilaterala försvarssamarbeten – och inte minst med Nato. 

Hultqvistdoktrinen kunde verka huggen i sten, men efter den nya ryska invasionen av Ukraina den 24 februari kom allt tydligare tecken på att Finland skulle ansöka om medlemskap i Nato. Kort sagt, som Magdalena Andersson understryker igen och igen för partikamraterna, är det ett nytt säkerhetspolitiskt läge.

Det pågår seminarieverksamhet för mildra smärtan när ridån går ned för den sista resten av Olof Palmes neutralism (och detta samtidigt som den egentligen skulle återlanseras genom Common Security 2022). Alltmedan det analysarbete som genomförs tillsammans med oppositionspartierna snabbas på. Den 13 maj ska det jobbet var färdigt. 

Det skulle, för att uttrycka det milt, vara uppseendeväckande om arbetet inte leder fram till samma slutsatser om de till buds stående alternativen som i det finländska Statsrådets Redogörelse om förändringar i den säkerhetspolitiska miljön. Den viktigaste slutsatsen är att Nato är det enda alternativet som erbjuder kollektiva säkerhetsgarantier och att:

”Finlands och Sveriges eventuella Natomedlemskap höjer tröskeln för användning av militära maktmedel i Östersjöområdet, vilket ökar stabiliteten i området på längre sikt.”

Och förstås med tillägget att det är Putins Ryssland som är problemet.

Som korten nu ligger kommer både Sverige och Finland att välkomnas i vänkretsen vid Nato:s toppmöte i Madrid 29–30 juni.

De avtal om ökat försvarspolitiskt samarbete som Sverige ingick med Finland och Norge 2020 respektive med Norge och Danmark 2021, öppnar för gemensam operativ planering i syfte att kunna strida tillsammans. Men det handlar om avsiktsförklaringar som i ett skarpt läge kräver politiska beslut för att gå i gång. Avtalet med Finland är mer långtgående men inte heller det är bindande. 

Med Sverige och Finland i Nato skapas nya förutsättningar – inom ramen för försvarsalliansens övergripande strategi – för ledning och planering på nordisk basis. Det blir tydligt vilken militär förmåga som står till förfogande och hur snabbt den är gripbar. Det blir till exempel möjligt att optimera den militära förmågan genom att planera för hur fyra flygvapen kan användas som ett enda. 

Det är synergieffekter som i sin tur har bäring på försvarets organisering och behov av nya vapensystem. 

Såväl brister i förmågestrukturen som i beredskap och uthållighet, bör synas i ljuset av de möjligheter som medlemskapet skapar. Svaren kan öppna för andra lösningar än de som dagens allianslöshet kräver och anslagsnivå medger. Med i stället mer av vår tids bekämpning på distans och med hög hastighet. Med mer av den framtid som ligger i AI, digitalisering, obemannade system och rymden.

Inte minst är det viktigt i perspektiv av att försvarsanslaget ska växa upp till motsvarande två procent av BNP med – enligt ÖB:s preliminära plan – målgång senast 2028.

På kort sikt bör den i gällande försvarsbeslutet inplanerade kontrollstation 2023 starta upp redan när ansökan skickas in. Efter riksdagsvalet får så Försvarsberedningen ta itu med analysarbetet inför Försvarsbeslutet 2025. Och då med en betoning lagd på den nordiska gemenskapen.

Det där med Nato känns dock fortfarande lite främmande för många. Norden och nordiskt samarbete är däremot känt och gillat.

Norden är ett geostrategiskt område. Natomedlemskap ökar den samlade försvarsförmågan och trovärdigheten för att samagerande verkligen blir av. Det underlättar även för förstärkningsaktioner i händelse av ett ryskt angrepp i Baltikum. Kort sagt, medlemskapet är krigsavhållande.

Krönika i Altinget 28 april 2022.

Read More

Kan Micael Bydén växla in mjukvalutan i inflytande?

By: admin
26-03-2022
Försvarsmakten, Magdalena Andersson, Micael Bydén, Nato, Ukraina, Vladimir Putin

Det kunde ha varit dramatiskt när flyget från Lufthansa vid inpassagen i svenskt luftrum möttes av två JAS 39 Gripen som sedan eskorterade planet vidare. Men, dramatiken hade ju redan utspelat sig – när det svenska handbollslandslaget i år, första gången på 20 år, hade blivit Europamästare.

Det var inte heller första gången som Flygvapnet stod startberett för äresmottagande av svenska idrottshjältar. Allt Försvarsmakten gör handlar inte rakt av om försvaret. Det finns goda skäl för myndigheten att slå rot och gästspela även i mjukare sammanhang.

I juletid bjuder Flygvapnet traditionsenligt på formationsflygning i form av en julgran över en lång rad städer. Försvarsmakten medverkar även vid firandet av Nationaldagen och förstås vid högtidlighållandet av Veterandagen. Allmänheten bjuds in till event runt om i landet; det kan vara besöksdagar på förband, tävlingar i militära sporter eller uppvisningar. Och så bedriver man reklamkampanjer.

Sedan 2019 arrangeras Hemvärnets årliga Uniform på jobbet-dag, då hemvärnssoldater tillåts bära uniform till, från och (med arbetsgivarens tillstånd) på jobbet. Det är fortfarande förbjudet att bära uniform i politiska demonstrationer, men från den regeln är Pride-parader undantagna.

Efter nedläggningen av det nationella försvaret bestod den huvudsakliga militära närvaron på Gotland av Försvarsmaktens medverkan på Almedalsveckan.

Sedan 2015 pågår återuppbyggnaden där och på andra platser – även det gör Försvarsmakten mer synlig. Konkret i vardagen. Med övningar. Med värnplikt. Med nya regementen.

Försvarsmakten har gått från att vara en avvecklingsbransch till en verksamhet i tillväxt. ÖB Micael Bydén har en hög medieprofil, hörs i nyhetssändningar och syns i tidningsintervjuer. Han har flera gånger gästat Ekots lördagsintervju och har också medverkat i lättsammare sammanhang som Morgonpasset i P3.

2021 blev han korad till Årets chef med den sammanfattande motiveringen att han är ”en modern, modig och mogen förändringsledare av rang”.

Alltid redo har blivit Försvarsmaktens mediemotto. Som när cheferna för armén, flygvapnet och marinen samlades för att i Aftonbladet berätta hur Sverige ska avvärja ett angrepp. Insatschefen Michael Claesson har varit en frekvent uttolkare av läget i medierna och sedan ett par veckor anordnar Försvarsmakten varje torsdag digitala pressträffar för att löpande beskriva säkerhetsläget.

Den ökade närvaron i offentligheten kan beskrivas som att Sverige militariserats – och det är bra.

Mindre bra är det förstås att det säkerhetspolitiska läget så dramatiskt har försämrats.

En kall januaridag dök det plötsligen upp gröna män på Visbys gator. Uniformerna var dock inte omärkta som på Krim 2014. Inte heller var de ryska utan svenska. Patrulleringen – och truppförstärkningen på Ön – var en del av den beredskapsanpassning som Försvarsmakten genomförde som svar på ett allt allvarligare säkerhetspolitiskt läge i Östersjön. Det var en signal till Kreml om att vi kan, vi vill och vi törs.

Men visualiteten i Visby kan även ses som ett förtroendeskapande budskap till svenska folket: Lita på oss. Och det är just vad svenskarna gör allt mer. I Förtroendebarometern 2022 (pdf) var det 65 procent som hade mycket eller ganska stort förtroende för Försvarsmakten som myndighet.

Ökningen år för år från ynka 36 procent 2016 är unik. Enkelt förklarat har nyttan av – och det fokus som numera finns på – ett nationellt försvar blivit uppenbar för allt fler. Och än mer så efter Rysslands nya invasion av Ukraina.

I kristid har Magdalena Andersson börjat göra förbandsbesök och på Instagram visar hon gärna upp sig tillsammans med militär personal. Det är just vad en statsminister nu ska göra.

Men det står i bjärt kontrast till hennes senfärdiga agerande, oviljan att skjuta till medel till försvaret och bestående tabu i Natofrågan. Tankarna kan därför gå till begreppet kulturell appropriering.

Det blir spännande att se om Bydén med ett allt starkare varumärke i ryggen, i kraft av att ha tagit en mer offentlig roll och den respekt som han åtnjuter, kan växla in den ”mjukvalutan” i ett ökat försvarspolitiskt inflytande. Det behövs. 

Krönika publicerad i Altinget 25 mars 2022.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.