Claes Arvidsson

Archive
Tag "Försvarspolitik"

Norska utmaningar

By: admin
17-04-2023
Eirik Kristoffersen, Försvarspolitik, Nato, Norge

”Aldri mer!” Inte minst på årsdagen av den nazityska invasionen av Norge 9 april 1940 uttalas orden närmast rituellt, som en påminnelse om att aldrig mer vara så naiva som när landet den gången ockuperades. Efter Sovjetunionens fall kom dock ”aldri mer” att få en annan betydelse än vikten av att ha försvar nog för att kunna hålla gränsen. Kriget räknades ut som en möjlighet och ersattes av mantrat om evig fred i Europa.

1990 satsade Norge 3,4 procent av BNP på försvaret. Med det året som utgångspunkt uppgår den samlade ”fredsvinsten” genom relativt sett krympande försvarsanslag sedan dess till mer än 1000 miljarder norska kronor (i 2022 års priser). Då gick 6 procent av den samlade statsbudgeten till försvaret mot 3,8 procent i januari 2023.

Försvarsanslaget motsvarar nu 1,4 procent av BNP eller 76 miljarder. 30 miljarder saknas för att nå Nato:s tvåprocentsmål.

Men åtminstone 30 miljarder saknas också för att finansiera genomförandet av planlagda satsningar inom ramen för gällande Långtidsplan 2021–2024. Det konstaterar Forsvarets forskningsinstitutt (FFI) i den nyligen offentliggjorda Forsvarsanalysen 2023. Analysen är tänkt som en avstämning av balansen mellan uppgifter, struktur och ekonomi – och genom konkreta råd kunna fungera som ett realitetsorienterat korrektiv i den fyraåriga försvarsplanen

Inte minst i en tid med ökat samarbete med Norge inom Nato-ramen ger rapporten åtskilligt att tänka på.

***

Ryssland utgör den dimensionerande hotbilden. Att rysk konventionell militär förmåga i alla fall för tillfället både är försvagad och uppbunden innebär inte att den militära aktiviteten i nordområdena kommer att minska. Kärnvapen blir viktigare. Samtidigt lyfter man fram risken för påverkansoperationer och konfrontation under tröskeln för väpnad konflikt. Man pekar bland annat på vikten av att skydda infrastrukturen för olja och gas.

Med Finland och (sannolikt) Sverige i Nato följer stora geostrategiska förändringar. Norge har varit Nato i norr, men nu förskjuts fokus mot Östersjön och Baltikum. Det ställer nya krav på egen norsk förmåga. Samtidigt innebär de två nya medlemmarna att själva utgångspunkten för försvaret ändras. Allierade behöver inte inväntas genom uppehållande strid utan finns på plats. Vägen framåt handlar därför om att också tänka och organisera ett nordiskt försvar.

I rapporten går man inte närmare in på olika scenarier, men man ska under 2023 göra ett sådant arbete tillsammans med FOI. Att så sker kan väl också ses som en effekt av det kommande medlemskapet i Nato. På ett annat plan återspeglas detta till exempel i avtalet mellan flygvapencheferna i Sverige, Norge, Finland och Danmark om etableringen av en gemensam luftstyrka.

***

I rapporten efterlyser FFI ett klargörande av vilket operativt koncept som försvaret bör organiseras utifrån:

”Det første, og mest krevende, legger vekten på å kontrollere et operasjonsområde; det andre på å nekte en motstander å utnytte operasjonsområdet til sine formål.”

Båda har sina för- och nackdelar:

”De store fordelene med et kontrollkonsept er at det tydeligst søker å oppfylle Forsvarets oppgaver med å sikre norsk suverenitet og kontroll over norsk territorium, og at det kan lette innsetting av allierte landstyrker nær et stridsområde. Ulempene er at det kan eksponere store deler av Hæren i en tidlig fase, og at konseptet krever større økonomiske ressurser.
Et nektelseskonsept kan ha bedre utholdenhet, tilrettelegger for innsats fra allierte styrker med langtrekkende våpen og er i større grad økonomisk skalerbart. Den store ulempen er at norsk suverenitet og kontroll over deler av norsk territorium raskt kan gå tapt og senere må gjenvinnes med hjelp fra våre allierte.”

Slutsatsen är att:

”Med et strategisk endret Norden og et militært svekket Russland har begge konseptene bedre forutsetninger for å lykkes enn før. Konseptene er heller ikke gjensidig utelukkende – de vil ha en rekke kapabiliteter og taktiske operasjonstyper til felles.”

***

I analysen varnar FFI för bristande förmåga till högintensiv strid i norr och allvarliga förmågeglapp i fråga om luftvärn och antiubåtskrigföring. Man påminner också om brister i fråga om logistik och sjukvård. Med mera. Samtidigt betonas vikten av att ta tillvara de möjligheter som ny teknologi ger.

Analysen summerar ett mycket stort behov av (i alla fall i den öppna rapporten ej siffersatta) ökade försvarsanslag i den kommande Langtidsplanen 2025–2029.

Låt oss hoppas att ”Aldri mer” inte gäller tvåprocentsmålet utan att politikerna orkar se vad som kan vänta bortom nästa hörn. Till exempel i form tänkbara av strategiska chocker som återkomsten av en Trumptyp i Vita huset eller ett sönderfallande Ryssland.

Närmast i norsk försvarspolitik väntar avrapportering i maj-juni från Forsvarskommisjonen respektive Totalberedskapskommisjonen. Forsvarssjefen ska också komma med sitt Fagmilitære råd inför den politiska processen fram till beslut om Langtidsplanen i Stortinget.

Frågan är dock om inte Kristoffersens auktoritet har fått sig en knäck. Han blev inte hörd utan snarare överkörd av regeringen i fråga om rådet att ställa in den pågående upphandlingen av nya stridsvagnar. I stället för trögrörlig eldkraft hade han velat prioritera långräckviddigt luftvärn i kombination med lättrörliga helikopterburna styrkor. Dragkampen slöt med en beställning av något färre stridsvagnar än planerat.

Tröstpriset är att 56 Leopard 2A7 i stället för 82 i alla fall ger forsvarssjefen ett visst ökat finansiellt handlingsutrymme.

Krönika i KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 13 april 2023.

Read More

Historien om svensk försvarspolitik

By: admin
09-03-2023
Försvarsmakten, Försvarspolitik, Moderaterna, Nato, Socialdemokraterna

Gästar podden hos Svenska Dagbladets ledarredaktion.

https://www.svd.se/a/JQ7X5X/en-forklaring-av-hur-svensk-forsvarspolitik-har-utvecklats

Read More

Forsvarssjefens nej

By: admin
02-01-2023
Eirik Kristoffersen, Försvarsberedningen, Försvarspolitik, Nato, Nordkalotten, Norge

Nya stridsvagnar till den norska armén eller inte? 2017 beslöt Stortinget att skrota planerna på att livstidsförlänga Leopard 2A4 (inköpta begagnade 2002) och i stället satsa på helt nya. Det handlar om en order på 82 stridsvagnar till ett ordervärde på 19 miljarder NOK med planerad infasning 2025–2027. Nyligen avgav Forsvarsmateriell (norska FMV) sin hittills hemliga rekommendation i fråga om valet mellan tyska Leopard 2A7 och sydkoreanska K2 Black Panther.

Ändå är det osäkert om det blir någon affär.

Det slog ned som en politisk bomb när det avslöjades att Forsvarssjef Eirik Kristoffersen, bytt ståndpunkt och vill sätta punkt för upphandlingen. Det blir för dyrt i förhållande till den försvarseffekt som kan uppnås, menar han. Det är bättre att satsa på rörlighet och eldkraft i form av nya helikoptrar, långräckviddigt luftvärn och i Finnmark ett nätverk av patruller som tillsammans med sensorer och satelliter kan ge en god lägesbild.

Saken blev inte mindre anmärkningsvärd eftersom rådet till försvarsminister Bjørn Arild Gram var från Kristoffersen personligen. Ärendet var inte berett i sedvanlig ordning och der är något som kritiker har reagerat på. Det är dock ett agerande som avspeglar en bärande bjälke i Kristoffersens syn på soldatskap: vikten av att ha modet att protestera och säga nej.

Arméchefen är inte glad och inte heller Chefen för det operativa högkvarteret, men Forsvarssjefen har också stöttepelare att luta sig emot i till exempel Försvarsstaben. Kort sagt, det är inget nytt på stridsvagnsfronten. Det har länge stått strid om stridsvagnarnas plats i det norska försvaret av Nordnorge och Finnmark. I diskussionen (se till exempel inlägg på Stratagemoch i Nordnorsk debatt) tolkas nu dagens bistra verklighet för eller emot i fråga om avskräckning, erfarenheterna från Ukraina och konsekvenserna av Sveriges och Finlands (kommande) medlemskap i Nato. Med mera.

Det är inte någon enkel politisk fråga. Inköp av nya stridsvagnar finns med som en egen punkt i regeringen Jonas Gahr Støres programförklaring i Hurdalsplattformen från hösten 2021 – och med Senterpartiet i koalitionen med Arbeiderpartiet som stark förespråkare för armén, hemvärnet och ”distrikten”.

Beskedet från SP:s försvarsminister Gram är att upphandlingsprocessen ska rulla på som planerat. Alltså med sikte på att i närtid genomföra köpet.

Parallellt pågår dock två ”utredningar” med bäring på stridsvagnarnas vara eller icke-vara. I november fick Kristoffersen i uppdrag att avge sitt Fagmilitære råd inför utarbetandet av nästa Langtidsplan 2025–2029. Som medskick fick han ett antal hur-frågor:

  • styrke egen forsvarsevne med særlig vekt på nordområdene?
  • styrke samvirket med allierte og NATO?
  • utvikle personell- og kompetanseområdet
  • motstå sammensatte trusler og bidra til å redusere samfunnets sårbarhet?
  • styrke totalforsvaret og motstandsdyktigheten i samfunnet?
  • øke evnen til å ta i bruk ny teknologi som kan styrke forsvarsevnen og effektivisere og modernisere Forsvaret?

Svaren ska ligga på försvarsministerns bord senast 31 maj 2023, men vad gäller stridsvagnarnas roll i försvaret har svaret alltså redan kommit. Dock – och tyvärr – utan att argumenten för och emot har redovisats i fråga om påverkan på det som är försvarets främsta uppgift: att ”sikre troverdig avskrekking med basis i Natos kollektive forsvar”. Kort sagt, när det gäller förmågan att i Nordnorge, vid ett ryskt strategiskt överfall, hålla stånd och etablera ett artikel 5-läge för att därmed utlösa bistånd från alliansen.

Traditionellt har detta handlat om att hålla territoriet, men Kristoffersens utgångspunkt verkar snarare vara ”operationell nektelse” (denial) i stället för ”kontroll”. Kanske med inspiration från den amerikanska marinkårens globala Force Design 2030. Vem vet?

Samtidigt arbetar en (icke-parlamentarisk) Forsvarskommisjon. Den tillsattes i december 2021 med fokus på inriktning och utformning av det militära försvaret i ett 10- till 20-årsperspektiv. Till frågeställningarna hör:

”Hvilke mekanismer, kapabiliteter og roller må prioriteres i forsvarssektoren for å bedre forstå, motvirke og forsvare nasjonale sikkerhetsinteresser mot et bredere utfordringsbilde og hva kan prioriteres ned for å gi rom for dette?”

Forsvarskommisjonen ska avrapportera senast 3 maj 2023.

Kanske är det i det perspektivet läckan om Kristoffersens nej ska ses. Som ett slags ”garanti” för att skjuta på beslutet genom att tränga in frågan på Forsvarskommisjonens agenda. En annan tolkning är att inspelet är en del i en förhandlingsprocess, som i slutändan leder till inköp av färre stridsvagnar och därmed frigörande av medel för alternativ användning. Stridsvagnar efterfrågas ju av Nato och stridsvagnar är en nödvändig förmåga givet önskan om att ha mekaniserade förband.

I samband med att Kristoffersen tillträdde fanns det en viss undran hur han skulle klara den ”politiska sidan” av rollen som Forsvarschef. Det återstår att se om det ”personliga rådet” är ett utslag av detta eller av motsatsen – att han lärt sig spelet.

Det bästa vore naturligtvis om striden leder till en rejäl höjning av försvarsanslaget från dagens ca 1,5 procent av BNP. Norge har råd både med ”stridsvagnar och helikoptrar”. Oljefondens marknadsvärde uppgår till knappt 12 500 miljarder NOK. Den så kallade handlingsregeln stadgar dock att staten i genomsnitt över tid bara kan ta i anspråk den uppskattade realavkastningen på tre procent årligen.

Tanken med att på det sätt binda politikerna är att själva fondkapitalet inte ska urholkas utan att fonden som tänkt ska kunna gagna kommande generationer. Det handlar också om att rida spärr för överkonsumtion av oljepengar i statsbudgeten med påföljande negativa konsekvenser för fastlandsekonomin i form av förlorad konkurrenskraft.

Allt detta är förstås bra. I normala tider. Men det råder inte normala tider utan krig i Europa och med oöverskådliga effekter över lång tid. För kommande generationer. Och dessutom skulle ett extra uttag ur Oljefonden för att kunna köpa vapensystem utomlands bara få marginell påverkan på fastlandsekonomin.

Så til syvende og sidst är det en fråga om politisk vilja.

**

Med kriget i Ukraina och de (kommande) svenska och finländska medlemskapen i Nato som två centrala ingångsvärden, har regeringen återstartat Försvarsberedningen. Våren 2024 ska ordföranden Hans Wallmark (M) avge slutrapport om det militära och civila försvarets inriktning och utformning inför det kommande försvarsbeslutet 2026–2030.

I uppdraget ingår även att nästa år agera kontrollstation för försvarsbeslutet 2020 i syfte att säkerställa att förstärkningen sker enligt plan och inom ekonomisk ram.

Det kan vara en idé att i skenet av omvärldsutvecklingen ta en funderare på om det också i Sverige finns anledning att omprioritera, men också att gå i snar dialog med Oslo. Det norska vägvalet blir också ett ingångsvärde för försvarsberedningen. Sverige och Finland är de allierade som snabbast kan rycka in på Nato:s nordflank.

Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 27 dec 2022.

Read More

Kärnfullt från ÖB om försvaret

By: admin
05-11-2022
Försvarspolitik, Kärnvapen, Micael Bydén, Morgan Johansson, Nato, Ryssland, Ukraina


Ryssland eskalerar i kriget mot Ukraina med terror mot civila mål som medel. På annan front trappar diktatorn i Kreml upp mot väst genom att slå mot livsmedels- och energiförsörjningen i syfte att försvaga viljan i väst att bistå Ukraina. På en tredje – diplomatisk – front hotar Putin med kärnvapen. Igen och igen.

Kort sagt, vi ska vara väldigt glada över den kärnvapenkapacitet som finns i väst, främst i USA men också i Frankrike och Storbritannien. Om så inte hade varit, hade utpressningspolitiken redan gett resultat.

Men att kärnvapen också ingår som ett nödvändigt ont i Natos försvarsdoktrin, riskerar nu att bryta upp det blocköverskridande samförståndet om den svenska medlemsansökan.

På uppdrag av regeringen svarade ÖB Micael Bydén i tisdags på frågan om hur Natoprocessen bäst bör drivas vidare. Hans militära råd illustrerar både vinsterna med medlemskapet och hur genomgripande förändringar som krävs i Försvarsmakten för att växa in i en – trots år av nära samarbete – ny situation.

Inte minst framgår detta i avvägningarna som avser hur försvaret kraftigt ska rustas upp till att motsvara 2 procent av BNP 2026, och sedan utvecklas till 2035.

Det är helt riktigt att som ÖB ha ambitionen att Sverige inte ska backa in i Nato utan delta fullt ut; inte bara för att söka skydd i alliansen utan också ta ansvar för den. Som en följd därav borde Sverige inte gå in i anslutningsprocessen med förbehåll gällande permanenta baser och stationering av kärnvapen på svenskt territorium.

Men, slog Bydén samtidigt fast, det var bara hans uppfattning och hur det ska bli är ett politiskt beslut. Ändå fick han utstå politiskt skäll.

Det fick även Ulf Kristersson sedan han samma dag gick på den förbehållslösa linjen. Morgan Johansson – nu utrikespolitisk talesperson (S) – krävde att regeringen skulle ändra sig och hålla sig till formuleringarna rörande förbehåll i ansökan signerad regeringen Andersson.

Även i detta avseende är Finland ledande. Sanna Marin har varit tydligt med att det vore olyckligt att sätta upp förbehåll. Ett fortsatt svenskt ja till förbehåll hade därför inneburit skilda vägar framåt. Det hade varit allvarligt nog. Det hade också inneburit ett slags eftergift till ryska krav på att bestämma över Sveriges säkerhetspolitik.

Till saken hör att kritiken – i närkontakt med verkligheten – så starkt doftar av halmgubbe.

Ledare i Svenska Dagbladet 4 november 2022.

Read More

Buffliga Hultqvist lämnar sitt jobb

By: admin
23-10-2022
Försvarspolitik, Kärnvapen, Magdalena Andersson, Nato, Pål Jonson, Peter Hultqvist

Så har då Sverige fått en ny regering med Ulf Kristersson som styresman, och som sig bör med den yttre säkerheten i fokus på att-göra-listan. Bra också att försvarsminister Pål Jonson kan jobbet och därmed kan göra det från dag ett. Och det blir fullt upp.

Visserligen är Försvarsmakten i bättre form än när Peter Hultqvist tillträdde 2014, men dessvärre tillträder Jonson i ett mycket sämre säkerhetspolitiskt läge.

Pål Jonson ska nu säkerställa att försvarsbudgetens två-procentsmål uppfylls senast till 2026 (och ännu bättre om det blir 2025 som tidigare utlovats). Och förstås att rekordhöjningarna spenderas med förnuft. Han blir också en nyckelperson i den fortsatta processen att lotsa Sverige in i Nato.

Peter Hultqvist har varit den bäste försvarsminister som S-regeringarna under Löfven och Andersson hade kunnat ha. Han har stått upp mot ”fredsrörelsen” inom partiet, och gick segrande ur striden med utrikesminister Margot Wallström i konflikten om FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Alltså, nej tack, den ska vi inte underteckna.

Efter 2014 har den före detta försvarsministern varit glasklar när det gäller Rysslands krig mot Ukraina och den verbala diplomatin har skärpts ytterligare efter storinvasionen i år. Det är klarspråk som i sin tur gjort det lättare att övertyga motvilliga kamrater inom partiet (och V/MP) om behovet av mer pengar till försvaret. Problemet har dock varit att satsningarna som han har velat leverera hela tiden har varit för klena i förhållande till behoven.

Hultqvist har varit bromsare på vagnen. Inte minst gäller detta den ansvarslösa halvårslånga dragkampen med de borgerliga partierna om en höjning av anslaget till 1,5 procent av BNP inför försvarsbeslutet 2020.

Det återstår för historieskrivare att klarlägga hur mycket av upprustningen i slow motion som ska läggas Hultqvist till last – och hur mycket det handlade om Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons bristande förståelse för en allt mörkare hotbild.

Helt centralt för åren med Hultqvist är dock att operativ förmåga har blivit styråra för Försvarsmakten. Till den goda bilden av Peter Hultqvist verk hör också den tjocka – men lite uppmärksammade – katalog av säkerhetsrelaterade utredningar som han tagit initiativ till. Sektorn har därmed fått en välbehövlig genomgång. Allt detta kan Pål Jonson nu ta vidare.

Det är utmärkt att Peter Hultqvist med sitt kunskapskapital och vida internationella kontaktnät blir kvar på posten som ordförande i Försvarsutskottet. Inte minst är det bra – men också lite patetiskt – att han nu beklagar att Nato-anslutningen går för långsamt och tid förloras.

Processen hade ju kunnat se annorlunda ut om Peter Hultqvist tidigare låtit bli att agera garant för att Sverige inte skulle bli medlem i Nato.

Och han var förlov sagt under våren väldigt sen i sitt ställningstagande för att Socialdemokraterna skulle ställa sig bakom ansökan.

Peter Hultqvists alternativ till Nato var i stället att förankra Sveriges säkerhet i ett nätverk nu bestående av ett 20-tal bilaterala och trilaterala samarbeten. Finland och USA är tyngsta partners. I Nato har Sverige fått ett ”guldkort” i form av deltagande i Enhanced Opportunites Program. Allt detta stärkte Sveriges säkerhet, men goda förbindelser är inte detsamma som fasta förpliktelser i form av Nato-stadgans artikel fem.

Det är bara Hultqvist själv som vet hur han vill summera tiden som försvarsminister. Ett välvilligt slutbetyg skulle dock kunna vara att han utifrån det politiskt möjliga gjorde så gott som han kunde – ett mindre positivt är att vi nu betalar priset för den saktfärdighetens politik som ändå varit Hultqvists signum.

Och så finns förstås problemet med Hultqvists politiska stil – eller snarare brist på stil. I mötet med kritik för att inte leverera har han tävlat med Morgan Johansson om titeln regeringens mest självgoda buffel. Fint om han lägger det åt sidan på sin nya post.

Krönika i Altinget 21 oktober 2022.

Read More

Med S får vi backa in i Nato

By: admin
07-09-2022
Magdalena Andersson, Moderaterna, Nato

Det säkerhetspolitiska läget är mycket allvarligt. Orden föll lite olika, men detta var det gemensamma budskapet när Sveriges Radio i lördags bjöd på försvarspolitisk debatt inför riksdagsvalet. Men är det detsamma som att alla är lika benägna att ta läget på allvar? Göra det som behövs? Är verkligen en fortsatt socialdemokratisk regering den bäst skickade att rusta upp och ta Sverige in i Nato? Sannolikt inte.

Det handlar trots allt om det parti som under åtta regeringsår stridit för att hålla tillbaka krav på ökade försvarsanslag och medlemskap i Nato – och som gör att vi står mindre beredda än vad vi annars hade kunnat vara.

I Socialdemokraternas valmanifest slås det fast att ”ett svenskt medlemskap i Nato är den bästa vägen för vårt lands säkerhet och Sverige har därför lämnat in sin medlemsansökan”. Och det är naturligtvis utmärkt att Magdalena Andersson kunde pressa partiet till att överge en relansering av Olof Palmes ”Common Security” till förmån för ”common sense”.

Problemet är bara att om omständigheterna varit annorlunda, hade Hultqvistdoktrinens allianslöshet bestått. På den socialdemokratiska partikongressen i höstas ställde sig ju försvarsministern som garant för att Sverige aldrig skulle bli medlem i Nato. Därför är det inte förvånande att processen fram till ansökan, bar prägel av ”härtill är jag nödd och tvungen” med presidenterna Niinistö respektive Putin som ”pådrivare”.

Finlands ansökan om medlemskap i Nato, och Rysslands nya invasion av Ukraina fällde avgörandet. Nato kan vara bra att ha, men egentligen vill S inte vara med. De känner sig inte delaktiga i värdegemenskapen. Därav valmanifestets föga entusiastiska skrivning. Det är talande att försvarsminister Peter Hultqvist krasst har motiverat sitt ja till medlemskapmed att det skulle bli för dyrt att stå utanför.

Det är dessutom svårt att frigöra sig från misstanken att Socialdemokraterna ville bli av med Natofrågan innan valrörelsen på allvar bröt ut. Det kan knappast ha varit ett lockande scenario att med ett pågående storkrig i Europa prisa allianslöshetens förträfflighet som om inget hade hänt. Ett fortsatt nej till Natomedlemskap hade dessutom inneburit ett indirekt bejakande av Putins röda linjer för svensk säkerhetspolitik.

Sitter S-regeringen kvar kommer Sverige att backa in i Nato. Och saken blir knappast bättre av att två av Anderssons stödpartier, V och MP, är emot ett svenskt Natomedlemskap.

På Kristerssons sida i politiken konstaterar Liberalerna i sitt valmanifest att trygghet skapas i allianser och att Sverige ska gå med i Nato för att ”försvara både Sverige och vår del av världen”. I Moderaternas valmanifest slås fast att man ”vill sätta en hög ambitionsnivå”, vara ”säkerhetsproducent i närområdet” och ”få ut mesta möjliga effekt av medlemskapet”.

Alla riksdagspartierna vill att försvarsanslaget successivt ska höjas till två procent av BNP från nuvarande ynkliga nivå på 1,3 procent. Socialdemokraterna har 2028 eller tidigare som måldatum. ”Team Kristerssons” ambition är 2025. Skillnaden kan tyckas vara marginell, men 2025 medför ett starkare politiskt tryck på att skapa försvarseffekt i närtid och lägga ut beställningar för senare leverans.

2025 skapar å andra sidan ett förstärkt behov av att prioritera i statsbudgeten – och det blir inte lättare i när ekonomin vänder nedåt. Några enkla lösningar finns inte. Inte för något parti.

Det är också en utmaning, som Kungliga Krigsvetenskapsakademien konstaterar i en forskningsrapport från augusti, att när vi ser framåt också klarar av att tänka brett om säkerheten, inom Nato som en politisk försvarsallians men också inom EU, både när det gäller militära och civila hot. Som rapporten heter: På allvar: Svensk säkerhetspolitik i ofärdstider.

Ledare i Svenska Dagbladet 6 september 2022.

Read More

Ett Nato-medlemskap innebär mer nordiskt samarbete

By: admin
30-04-2022
Försvarspolitik, Magdalena Andersson, Nato, Nordiskt samarbete, Olof Palme, Säkerhetspolitik

Magdalena Andersson är som bäst i färd med att vårstäda i säkerhetspolitiken. Det pågår ett ivrigt krattande i partimanegen för att landa en ansökan om medlemskap i Nato. Allt under mottot att svara på frågan vad är bäst för Sverige i en ny tid.

Så nära i tiden som den 16 februari slogs det fast i utrikesdeklarationen att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato. Allianslöshetslinjen underströks genom att tempus ändrades i fråga om den militära alliansfriheten, från ”har tjänat” till ”tjänar oss väl”. Sverige skulle hålla fast vid det säkerhetspolitiska vägval som innebär att bäddas in i bilaterala, trilaterala och multilaterala försvarssamarbeten – och inte minst med Nato. 

Hultqvistdoktrinen kunde verka huggen i sten, men efter den nya ryska invasionen av Ukraina den 24 februari kom allt tydligare tecken på att Finland skulle ansöka om medlemskap i Nato. Kort sagt, som Magdalena Andersson understryker igen och igen för partikamraterna, är det ett nytt säkerhetspolitiskt läge.

Det pågår seminarieverksamhet för mildra smärtan när ridån går ned för den sista resten av Olof Palmes neutralism (och detta samtidigt som den egentligen skulle återlanseras genom Common Security 2022). Alltmedan det analysarbete som genomförs tillsammans med oppositionspartierna snabbas på. Den 13 maj ska det jobbet var färdigt. 

Det skulle, för att uttrycka det milt, vara uppseendeväckande om arbetet inte leder fram till samma slutsatser om de till buds stående alternativen som i det finländska Statsrådets Redogörelse om förändringar i den säkerhetspolitiska miljön. Den viktigaste slutsatsen är att Nato är det enda alternativet som erbjuder kollektiva säkerhetsgarantier och att:

”Finlands och Sveriges eventuella Natomedlemskap höjer tröskeln för användning av militära maktmedel i Östersjöområdet, vilket ökar stabiliteten i området på längre sikt.”

Och förstås med tillägget att det är Putins Ryssland som är problemet.

Som korten nu ligger kommer både Sverige och Finland att välkomnas i vänkretsen vid Nato:s toppmöte i Madrid 29–30 juni.

De avtal om ökat försvarspolitiskt samarbete som Sverige ingick med Finland och Norge 2020 respektive med Norge och Danmark 2021, öppnar för gemensam operativ planering i syfte att kunna strida tillsammans. Men det handlar om avsiktsförklaringar som i ett skarpt läge kräver politiska beslut för att gå i gång. Avtalet med Finland är mer långtgående men inte heller det är bindande. 

Med Sverige och Finland i Nato skapas nya förutsättningar – inom ramen för försvarsalliansens övergripande strategi – för ledning och planering på nordisk basis. Det blir tydligt vilken militär förmåga som står till förfogande och hur snabbt den är gripbar. Det blir till exempel möjligt att optimera den militära förmågan genom att planera för hur fyra flygvapen kan användas som ett enda. 

Det är synergieffekter som i sin tur har bäring på försvarets organisering och behov av nya vapensystem. 

Såväl brister i förmågestrukturen som i beredskap och uthållighet, bör synas i ljuset av de möjligheter som medlemskapet skapar. Svaren kan öppna för andra lösningar än de som dagens allianslöshet kräver och anslagsnivå medger. Med i stället mer av vår tids bekämpning på distans och med hög hastighet. Med mer av den framtid som ligger i AI, digitalisering, obemannade system och rymden.

Inte minst är det viktigt i perspektiv av att försvarsanslaget ska växa upp till motsvarande två procent av BNP med – enligt ÖB:s preliminära plan – målgång senast 2028.

På kort sikt bör den i gällande försvarsbeslutet inplanerade kontrollstation 2023 starta upp redan när ansökan skickas in. Efter riksdagsvalet får så Försvarsberedningen ta itu med analysarbetet inför Försvarsbeslutet 2025. Och då med en betoning lagd på den nordiska gemenskapen.

Det där med Nato känns dock fortfarande lite främmande för många. Norden och nordiskt samarbete är däremot känt och gillat.

Norden är ett geostrategiskt område. Natomedlemskap ökar den samlade försvarsförmågan och trovärdigheten för att samagerande verkligen blir av. Det underlättar även för förstärkningsaktioner i händelse av ett ryskt angrepp i Baltikum. Kort sagt, medlemskapet är krigsavhållande.

Krönika i Altinget 28 april 2022.

Read More

Kan Micael Bydén växla in mjukvalutan i inflytande?

By: admin
26-03-2022
Försvarsmakten, Magdalena Andersson, Micael Bydén, Nato, Ukraina, Vladimir Putin

Det kunde ha varit dramatiskt när flyget från Lufthansa vid inpassagen i svenskt luftrum möttes av två JAS 39 Gripen som sedan eskorterade planet vidare. Men, dramatiken hade ju redan utspelat sig – när det svenska handbollslandslaget i år, första gången på 20 år, hade blivit Europamästare.

Det var inte heller första gången som Flygvapnet stod startberett för äresmottagande av svenska idrottshjältar. Allt Försvarsmakten gör handlar inte rakt av om försvaret. Det finns goda skäl för myndigheten att slå rot och gästspela även i mjukare sammanhang.

I juletid bjuder Flygvapnet traditionsenligt på formationsflygning i form av en julgran över en lång rad städer. Försvarsmakten medverkar även vid firandet av Nationaldagen och förstås vid högtidlighållandet av Veterandagen. Allmänheten bjuds in till event runt om i landet; det kan vara besöksdagar på förband, tävlingar i militära sporter eller uppvisningar. Och så bedriver man reklamkampanjer.

Sedan 2019 arrangeras Hemvärnets årliga Uniform på jobbet-dag, då hemvärnssoldater tillåts bära uniform till, från och (med arbetsgivarens tillstånd) på jobbet. Det är fortfarande förbjudet att bära uniform i politiska demonstrationer, men från den regeln är Pride-parader undantagna.

Efter nedläggningen av det nationella försvaret bestod den huvudsakliga militära närvaron på Gotland av Försvarsmaktens medverkan på Almedalsveckan.

Sedan 2015 pågår återuppbyggnaden där och på andra platser – även det gör Försvarsmakten mer synlig. Konkret i vardagen. Med övningar. Med värnplikt. Med nya regementen.

Försvarsmakten har gått från att vara en avvecklingsbransch till en verksamhet i tillväxt. ÖB Micael Bydén har en hög medieprofil, hörs i nyhetssändningar och syns i tidningsintervjuer. Han har flera gånger gästat Ekots lördagsintervju och har också medverkat i lättsammare sammanhang som Morgonpasset i P3.

2021 blev han korad till Årets chef med den sammanfattande motiveringen att han är ”en modern, modig och mogen förändringsledare av rang”.

Alltid redo har blivit Försvarsmaktens mediemotto. Som när cheferna för armén, flygvapnet och marinen samlades för att i Aftonbladet berätta hur Sverige ska avvärja ett angrepp. Insatschefen Michael Claesson har varit en frekvent uttolkare av läget i medierna och sedan ett par veckor anordnar Försvarsmakten varje torsdag digitala pressträffar för att löpande beskriva säkerhetsläget.

Den ökade närvaron i offentligheten kan beskrivas som att Sverige militariserats – och det är bra.

Mindre bra är det förstås att det säkerhetspolitiska läget så dramatiskt har försämrats.

En kall januaridag dök det plötsligen upp gröna män på Visbys gator. Uniformerna var dock inte omärkta som på Krim 2014. Inte heller var de ryska utan svenska. Patrulleringen – och truppförstärkningen på Ön – var en del av den beredskapsanpassning som Försvarsmakten genomförde som svar på ett allt allvarligare säkerhetspolitiskt läge i Östersjön. Det var en signal till Kreml om att vi kan, vi vill och vi törs.

Men visualiteten i Visby kan även ses som ett förtroendeskapande budskap till svenska folket: Lita på oss. Och det är just vad svenskarna gör allt mer. I Förtroendebarometern 2022 (pdf) var det 65 procent som hade mycket eller ganska stort förtroende för Försvarsmakten som myndighet.

Ökningen år för år från ynka 36 procent 2016 är unik. Enkelt förklarat har nyttan av – och det fokus som numera finns på – ett nationellt försvar blivit uppenbar för allt fler. Och än mer så efter Rysslands nya invasion av Ukraina.

I kristid har Magdalena Andersson börjat göra förbandsbesök och på Instagram visar hon gärna upp sig tillsammans med militär personal. Det är just vad en statsminister nu ska göra.

Men det står i bjärt kontrast till hennes senfärdiga agerande, oviljan att skjuta till medel till försvaret och bestående tabu i Natofrågan. Tankarna kan därför gå till begreppet kulturell appropriering.

Det blir spännande att se om Bydén med ett allt starkare varumärke i ryggen, i kraft av att ha tagit en mer offentlig roll och den respekt som han åtnjuter, kan växla in den ”mjukvalutan” i ett ökat försvarspolitiskt inflytande. Det behövs. 

Krönika publicerad i Altinget 25 mars 2022.

Read More

Säkerhetspolitik för snyltare

By: admin
10-03-2022
EU, Försvarspolitik, Magdalena Andersson, Nato, Olof Palme, Socialdemokraterna, Ukraina, Vladimir Putin

Statsminister Magdalena Andersson är bra på att hålla färdigskrivna tal innehållande ord som att ”i dagens Europa finns inget utrymme för intressesfärer” och ”lyckas Ryssland inordna Ukraina under sin överhöghet öppnar det upp för snarlika krav på andra länder”. Och att det ryska angreppet på Ukraina ”är en attack mot varje lands rätt att själv bestämma sin framtid [som] utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet”.

När det gäller ett medlemskap i Nato är dock det ihållande beskedet från Andersson att vi gör som Ryssland vill och dessutom med samma motivering som Putin använder. Utan argument slås det fast att ett medlemskap skulle bidra till att öka instabiliteten i Europa. Vinsterna i form av ökad gemensam avskräckning tas det aldrig hänsyn till.

Ett annat bekymmer i S-leden är att ett medlemskap i Nato skulle förpliktiga oss att ställa upp för andra. Samtidigt bygger den svenska krigsplaneringen på att andra kommer oss till hjälp. I Anderssons tappning reduceras således den rådande solidariska säkerhetspolitiken till en förhoppning om att kunna snylta på andra.

Ett vanligt grepp för att säga nej är att alliansfriheten har varit så framgångsrik, men det är en historieskrivning som är baserad på neutralitetsmytologi. Anledningen till att Sverige inte drogs in i andra världskriget var att neutraliteten bröts i nazitysk favör. Bakom den alliansfria fasaden under det kalla kriget dolde sig ett intensivt försvarssamarbete med Nato-länder. Det var Sveriges trygghet – inte de eftergifter i form av ”fredspolitik” som gjordes i förhållande till Sovjetunionen.

Försvarsminister Peter Hultqvist har högmodigt sagt att frågan om Nato avgörs av den socialdemokratiska partikongressen. Det är att abdikera från ansvar. Partiaktivisterna med övervintrade föreställningar om en svunnen storhet under Palme-eran, är mer intresserade av att inrätta fredsdepartement än att grubbla över realpolitik. I verkligheten föll dessutom avgörandet denna gång när partiets verkställande utskott möttes i måndags.

Efter VU:s njet förklarade finansminister Mikael Damberg att ”det är flera länder som förklarat att de kommer stötta Sverige i händelse av kris, till exempel Storbritannien”. På den naturliga följdfrågan om man kan lita på det, blev svaret: ”Det är Storbritanniens försvarsminister som uttalat sig så det får du fråga honom om.”

Om det säkerhetspolitiska läget inte vore så allvarligt skulle svaret inbjuda till skratt, men i stället är det en påminnelse om regeringens brist på verklighetsförankring. Och mer följde i form av ett brev inför Europeiska rådets kommande möte i veckan, där poängen för Andersson är att av inrikespolitiska skäl återigen markera avstånd till Nato.

Med brevet, som även undertecknats av president Niinistö och statsminister Marin, vill man lyfta fram vikten av EU:s gemensamma försvarsklausul i Lissabonfördraget. Det liknar dock allra mest verklighetsflykt när man glömmer fluffigheten i artikel 42.7 i förhållande till Natos bindande försvarsgaranti i artikel 5. Lägg därtill att EU har avtalat med Nato om att det är försvarsalliansen som ansvarar för det territoriella försvaret av Europa. En annan hake är förstås att USA – själva ryggraden i Nato – inte är medlem i EU.

Kort sagt, tryggare kan man vara.

Att regeringen i vanlig ordning håller emot när det gäller att ge resurser till försvaret, förstärker intrycket av att allvaret inte sjunkit in. Andersson-linjen är kanske bra för Socialdemokraterna, men Sverige behöver både Natomedlemskap och en substantiell höjning av försvarsanslaget. Och det brådskar.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 10 mars 2022.

Read More

Det är en sorgens dag i Europa

By: admin
25-02-2022
Desinformation, Försvarspolitik, Kärnvapen, Magdalena Andersson, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina, Vladimir Putin

Den ryska statstelevisionen bjöd i måndags på programmet En man vid namn Vladimir. Det var den ryske presidenten Putin som i ett vresigt, bittert och delvis förvirrat TV-tal såg bakåt på påhittade historiska oförrätter och framåt på en imperial pånyttfödelse. Allra mest talade han om Ukraina – ett konstgjort land utan legitimitet. Som egentligen är ryskt. Ja, strängt taget var det inte bara Ukraina som borde tillhöra Ryssland.

Och så förklarade Putin att de ryska lydrepublikerna Donetsk och Luhansk som i strid med folkrätten upprättades efter invasionen av Ukraina 2014 nu – också i strid med folkrätten – skulle erkännas som suveräna stater. Fast Putin talade förstås inte om folkrätten.

TV-sänd ”Potemkin-legalism”

Vägen fram gick via den sedvanliga Potemkin-legalismen:

  • 15/2 Duman röstar för att Putin ska överväga om Donetsk och Luhansk ska erkännas som självständiga stater.
  • 17/2 Propagandaoffensiv i lydrikena byggd på påståenden om en kommande ukrainsk attack med påföljande evakuering av civila. Ledarna vädjar till Putin om ett erkännande.
  • 17/2 Det ryska nationella säkerhetsrådet möts inför öppen kamera i en förinspelad direktsändning. Alla talare talar för ett ja.
  • 21/2 Putin motiverar erkännandet i ett TV-tal. Samma kväll undertecknas de bilaterala avtalen.
  • 22/2 Avtalen godkänns av det ryska parlamentet respektive parlamenten i Donetsk och i Luhansk.

I samband med erkännandet ingicks Vänskaps- och biståndspakter med de respektive så kallade Folkrepublikerna. Avtalen innebär att det ska ske en mycket långtgående ekonomisk, social och kulturell ”integration” med Ryssland.

Här ingår även ett gemensamt ansvar för säkerheten som ger Ryssland rätt att anlägga och använda militärbaser i Folkrepublikerna. I tilläggsavtal slås fast att deras gränser (definierade som hela regionen Donetsk respektive Luhansk) ska försvaras tillsammans med Ryssland.

Handlar om att tillsätta ett marionettstyre

  • 23/2 Den ryska propagandamaskinen fortsätter pumpa ut fake news om den död och förstörelse som Kiev utsätter lydrikena för. Som en reaktion begär Donetsk och Luhansk militärt bistånd från Ryssland.
  • 24/2 Vid fyra-tiden på morgonen meddelar Putin i ett kort tv-tal att en militär operation inletts i vad som i praktiken är en krigsförklaring mot Ukraina. I motiveringen anknyter han till sitt tidigare tal med ord om att ett ”fientligt anti-Ryssland bildas på rysk historisk mark”. Och faktiskt, metadata visar att de båda talen var inspelade samtidigt.

När attacken inleddes visade det sig att målet inte alls begränsades till Donbas. I stället har det iscensatts ett koordinerat angrepp till lands, i luften och till sjöss med nedslag över hela Ukraina. Det handlar inte längre om att omöjliggöra en framgångsrik demokratisk utveckling, utan om att tillsätta ett nytt marionettstyre.

Förtäckt varning för kärnvapen

I ett av Ryssland självvalt krig ska Ukraina först tvingas ned på knä militärt och sedan väntar en brutal passivisering av motståndet. Territoriet ska hållas. Spåren från Groznyj i Tjetjenien 1994 förskräcker.

Det är en sorgens dag. I realtid kan vi följa hur drömmar om frihet och fritt liv krossas av en brutal diktator.

Försöken att hitta en diplomatisk utväg visade sig inte överraskande vara en återvändsgränd. Hot om drakoniska sanktioner bet inte heller. Nu är beskedet från Putin till Väst att inte lägga sig i Ukrainas affärer eller drabbas av ”konsekvenser som man aldrig tidigare skådat”. Det är en förtäckt varning för kärnvapen.

En osäkerhetsordning etableras

Med den nya invasionen av Ukraina etableras en farlig osäkerhetsordning i Europa och inget tyder på att den ska bli kortvarig. Det säkerhetspolitiska läget blir knappast bättre av att Putin via Duman har givit sig själv mandat att skicka soldater utomlands. Vart som helst. Nu är det fokus på Ukraina men Putins krav på en rysk intressesfär kvarstår.

Det är inte utan att allvaret borde märkas i form av mer action hos regeringen Magdalena Andersson.

Krönika publicerad i Altinget 24 feb 2022.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.