Claes Arvidsson

Allt är bögarnas fel. Grotescos satir från 2010 har gått i ett slags repris inför dagens parlamentsval i Polen. Det nationalkonservativa regeringspartiet PIS och dess ledare Jaroslaw Kaczynski har gjort homofobin till huvudnummer i hotbilden av vad som riskerar att ödelägga den polska nationen – i förra valet var det flyktingar och migranter.

Och det är ett valvinnande budskap i ett Polen som visserligen är i värdeförändring, men med en majoritet som inte är det.

Till bilden, bör det sägas, hör dock inte bara ”kulturkriget”, utan att regeringen kan skryta med att ekonomin går på högvarv samt att ha levererat på löften om barnbidrag (höjt) och pensionsålder (sänkt). Skandaler – även med den starke mannen involverad – biter inte.

PIS får med stor sannolikhet fortsatt egen majoritet i underhuset sejmen, men förlorar den kanske i senaten där den annars disparata oppositionen går samman för att stödja den mest valbare av dess kandidater.

Konspirationen är PIS livsluft. Till exempel att flygolyckan i Smolensk 2010 i vilken bland annat dåvarande presidenten Lech Kaczynski omkom var ett attentat, kanske iscensatt av den politiske motståndaren premiärminister Donald Tusk. Ja, själva grunden för det fria Polen efter 1989 är i själva verket att kommunisterna i det fördolda fortsatte att styra landet.

Mot den bakgrunden blir det något av en svart fars att Jaroslaw Kaczynskis modell för att röja upp har en dyster parallellitet med det kommunistiska systemet. Oppositionens arbete i parlamentet försvåras, rätt politisk färg ersätter kompetens i förvaltningen, institutioner ställs under politisk kontroll. Den som inte är för PIS-politiken är inte en riktig polack.

Statliga media har blivit en propagandakanal. Det var så att säga inte någon tillfällighet att det dröjde innan den statliga nyhetsbyrån PAP upptäckte att förhandsfavoriten Olga Tokarczuk hade fått nobelpriset i litteratur. Hon är en skarp kritiker av Kaczynskis Polen.

Ungern (som också går till val i dag) är idealstaten för Jaroslaw Kaczynski – och när rösterna är räknade kommer han att anse sig ha mandat för att göra jobbet färdigt.

Budskapet från EU är att vi ses i rätten.

Gästledare i Svenska Dagbladet 13/10 2019.

Read More

Häromdagen uppmärksammades att finansminister Andersson i en fotnot till budgetpropositionen planerade att tumma på försvarsberedningens förslag från i maj för utformningen av det militära försvaret; ja, det sades intet om hur de uppskattningsvis 4 miljarder indragna kronorna över perioden 2022– 2025 skulle påverka förslagen utan bara att medlen skulle sparas in genom att inte täcka den uppskattade kostnaden för att värdesäkra anslaget.

Budgetbomben slog ned efter att regeringen Löfven först vägrade ställa sig bakom finansieringen av förslagen i samband med att beredningen skulle leverera sin slutrapport. Det fick i sin tur de borgerliga och SD att hoppa av i undertecknande stund. 

I nästa steg aviserade regeringen lägre nivåer än beredningen föreslagit och efter nya protester lanserades i somras en omväg i form av att Försvarsmakten visserligen skulle räkna med de nivåer som beredningen angivit men att man skulle ange prioriteringar på en ”tregradig” skala. 

Sedan skulle det bli förhandlingar. Var det tänkt. 

I stället kom beskedet från regeringen i slutet av augusti att det är försvarsberedningens förslag som gäller. Inte minst lyftes detta av de båda regeringspartierna som formellt inte ingår i regeringen. Både C och L hade ju hoppat av.

Mot den bakgrunden skulle man ha kunnat förvänta sig att C och L inte hade läst det finstilta i budgetpropositionen tillräckligt noga eller i alla fall inte hade bockat och tackat i en förhandling. Men de var med på neddragningen. C och L hoppade alltså tillbaka i Löfvens famn. 

Kan det bli rörigare? Ja, svensk politik är ju inte sig lik. Allan Widman (L) flaggar för nya ”förhandlingar där fler partier…ingår”. Daniel Bäckström (C) säger att det är ”frågor som vi måste fortsätta följa nära”.

Alltmedan Försvarsmakten och FMV till den 15 november ska ha levererat sina underlag inför det kommande försvarsbeslutet, men alltså utan att veta hur mycket pengar man har i uniformsfickan.

Vad kan man säga? Underkänt igen.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 3/10 2019.

Read More

Det har närmast fått något rituellt över sig att beskriva relationen mellan Sverige och Norge som präglad av en självförstärkande oförståelighet inför den ”andre”. Årets bok- och biblioteksmässa var inte något undantag – i form av ett samtal mellan Anne Holt, Jan Guillou och Björn Wiman om ”misstänksamhet och bagateller som förstärker ömsesidiga fördomar”.

Enligt Holt framställs Sverige i den norska offentligheten ”som ett land som har förstört sig själv, ett land där man inte kan tala fritt”. Och visst kan man tala om Sverigebashing; i norska medier är dåliga nyheter från andra sidan riksgränsen ”goda” nyheter. Till bilden hör dock att det rör sig om nyheter som redan varit nyheter i svenska medier.

För några år sedan var det snarare fokus på politisk korrekthet och åsiktskorridorer. Numera är den kritiken del av en svensk självkritisk diskussion, som egentligen bara är i sin linda. Problemställningen är ju inte heller ny utan har tidigare lyfts av iakttagare som till exempel Hans Magnus Enzensbergers ”Svensk höst” från 1982. Ja, det är till och med så att konformiteten har varit ett ideal. Saltsjöbadsavtalet från 1938 är paradexemplet på konsensus som modell för att hur Sverige skulle fungera och utvecklas. En modell som hyllades också utanför landets gränser. Landet lagom.

1968 – när Sverige stod på höjden av sin efterkrigstida storhet – var den bild som kolporterades till utlandet i Lena Larssons bok ”Sweden – A year” att Sverige hade ett enhetligt skolsystem, ett radioföretag, en TV-kanal. Till det som jag kallar det långa 70-talet hör också sådant som betoningen av gruppen framför individen, liksom politisk fostran. På dagis. I skolan.
Norge hade sin beskärda del av det långa 70-talet, men är i grunden mindre ensartat än Sverige. Det går liksom inte att tänka sig Peer Gynt som svenskt nationalepos.

Samtidigt är det svårt att undgå känslan av att det norska intresset för tillståndet i Sverige rymmer ett mått av skadeglädje – med en botten i det faktum att både länderna gör anspråk på att vara moraliska stormakter. Det norska kränktes i samband med Stortingsvalet 2013 när Fremskrittspartiet för första gången skulle in i en borgerlig regering. Det var det inte någon måtta på den dystopiska kritiken i svensk offentlig debatt. Fascismen återkomst och så vidare.

Det var den svenska moraliska stormakten som talade, men i Norge kunde det också uppfattas som ett utslag av storsvenskhet. Och så var det väl också. Då och då kan man möta lite kvarhängande nedlåtande attityder med Norge i rollen som den fattige kusinen från landet. Nu visserligen ett rikare land än Sverige efter att vunnit på lotto, men likväl fortfarande från landet. Lykkolandet, som det heter i en tv-serie om oljeäventyret.

På motsvarande sätt kan man tala om ett övervintrat norskt Sverigekomplex som bottnar i ett slags dubbelhet, en kognitiv dissonans. Å ena sidan är det ensidiga negativa minnet av den påtvingade unionen 1814 och det ”svenska sveket” 1940 i högsta grad levande. Å andra sidan, sågs Sverige som positivt modelland under efterkrigstiden fram till början av 1980-talet. Att bli som Sverige var drömmen. I båda fallen var Norge ”lillebror”.

Med NOK på fickan kan man se ned på svenskarna från sina höga hästar, men risken är förstås att det blir med en lika självgod blick som ”storebrors”.
Och vad kan man säga mer? Kanske att kulturdebatt och medieintresse är en sak. Relationerna mellan Sverige och Norge är trots allt och på alla plan utomordentligt goda. Och att döma av World Values Survey blir Ola och Kari Norrman värderingsmässigt allt mer lika svenskarna.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 30/9 2019.

Read More

I en intervju i Dagens Nyheter försäkrar den amerikanske diplomaten Michael Murphy att utfästelserna från dåvarande vicepresidenten Joe Biden 2016 om ett amerikanske ingripande till förmån för Sverige fortfarande gäller. Så här föll orden: 

”låt det inte råda några missförstånd hos herr Putin, eller någon annan om att detta är okränkbart territorium. Punkt.

Sak samma, enligt Murphy, vad gäller den beskrivning som dåvarande försvarsminister James Mattis gjorde 2017 av relationen till Sverige som ”en vän och allierad”. Mattis lovade till och med att ”om ni hamnar i knipa – då kommer vi”.

På en direkt fråga om USA skulle hjälpa om Sverige hotades svarar Murphy att:

”Det finns inte en förpliktelse, eftersom ni inte är med i Nato-alliansen. Men vi har gjort klart, både offentligt och i enskilda samtal, att Sveriges territoriella integritet och suveränitet är av direkt intresse för USA. Den ska respekteras och bevaras.”

Det låter bra och kan kanske vara avskräckande, men frågan är förstås vad uttalandena är värda. Och därmed om de har en avskräckande effekt eller om de snarare riskerar inbjuda till att prövas. 

Värdet av de amerikanska säkerhetsutfästelserna hade varit osäkra alldeles oberoende av vem som sitter i Vita huset. Nyckelordet är då som nu vad som ligger i USA:s ”intresse” – och inte minst gäller det oroväckande mycket med Donald Trump som president och ÖB.

När Trump talade inför FN:s generalförsamling var det en utläggning kring America first – och att världen bäst organiseras om alla stater på egen hand sätter sina egna intressen i första rummet. Samtidigt är Trump den förste att kritisera andra stater för att göra just detta. En annan paradox förstås att Trump gärna vill ha stöd när det passar, till exempel i fråga om Iran.

I nationalpopulistisk anda gick han å ena sidan till angrepp mot ”globalister” som hotar ”folket” och hyllade, å den andra, ”patrioter”:

”Liberty is only preserved, sovereignty is only secured, democracy is only sustained, greatness is only realized by the will and devotion of patriots.” 

Trump vill göra anspråk att tala för och i en person förkroppsliga folket – motsägare är inte en del av det riktiga folket. Inte heller sociala medier, medier och akademiska institutioner, liksom en statlig byråkrati som verkar mot i det tysta. Kort sagt, eliten.

Sveriges viktigaste allierad har alltså talat – och utfästelser från amerikanska diplomater måste ses i det perspektivet. Samtidigt är Sverige beroende av USA. Det betyder att vi måste både agera på ett sätt som ökar möjligheten till stöd och räkna med risken att det uteblir. Det här behöver Sverige göra:

* Stärka Nato – helst genom att ansöka om medlemskap men också genom att öva tillsammans och delta i internationella missioner.

* Fortsätta väva på säkerhetsnätverket – inte minst det nordiska.

* Signalera att det kommande försvarsbeslutet både kommer att följas upp av ytterligare satsningar efter 2025 och att ytterligare finansiering tillförs om (och när) det visar sig att kostnaderna blir högre än estimerat per 2019. 

En solid finansiering är i sig nödvändig för att stärka försvarsförmågan, men också för att hålla Trump på gott humör. Inte minst viktigt eftersom det är fullt möjligt att han blir sittande efter 2020 – förstås om han inte skulle fällas i riksrätt…

Själv anser Trump det för givet att han skulle få fredspriset om det delades ut på ett rättvist sätt – en mer lättsam fortsättning på en absurd politisk teater som bara fortsätter. 

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 25/9 2019.

Read More

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen betecknade nyligen Trumps USA som ett lika stort hot mot EU som Xi´s Kina. Det är en bekräftelse i ord på hur den transatlantiska länken eroderar under tyngden av America First-politiken. En färsk opinionspejling från tankesmedjan ECFR understryker hur stödet för USA bland medborgarna i EU har nått verkliga bottennivåer.

Mellan 3 och 19 procent i det 14 medlemsländer som ingår i undersökningen säger att de litar mest på USA medan mellan 25 och 60 procent svarar EU. I händelse av en konflikt mellan USA och Ryssland säger sig mellan 53 och 85 procent inte vilja ta ställning. Inte ens i Polen med starkast stöd för USA är den viljan starkare än att stå ”neutral” (33 respektive 45 procent). 

Med undantag för Slovakien (20 procent) är viljan att ställning för Ryssland ännu svagare. Likväl är det förstås oroande att det finns sådana opinionsströmningar.

Viljan att inte ta ställning för USA i en konflikt med Kina visar på samma tendens. Mellan 54 och 83 procent vill inte ta ställning.

Mot bakgrund av Trumps styre i Vita huset är det lätt att förstå känslan av avståndstagande från USA. Problemet är dock att – som Ursula van der Leyen borde tänka på – om något av EU:s medlemsländer hamnar i en konflikt med Ryssland är Europa beroende av USA för direkt militärt stöd eller avskräckning.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 16/9 2019.

Read More

Under hot om förlorad misstroendeomröstning i kölvattnet på Transportgate 2017 avgick både inrikesminister Anders Ygeman och infrastrukturminister Anna Johansson. Hon blev sedan förstanamn på S riksdagslista i Göteborg. Ygeman blev först socialdemokraternas gruppledare i riksdagen och sedan energi- och digitaliseringsminister.

Ann Linde hade också en framträdande plats i dramat kring Transportstyrelsen. Hon var statssekreterare på justitiedepartementet som hon fick lämna. Linde blev istället senare EU- och handelsminister och nu har hon utnämnts till ny utrikesminister efter Margot Wallström. 

Och, ska det väl tilläggas, Stefan Löfven som hade det yttersta ansvaret för Transportgate är fortfarande statsminister.

Kanske blir Wallström mest hågkommen för att uttrycket ”feministisk utrikespolitik” – själva innehållet med värdefulla inslag som vikten av utbildning för flickor eller strid mot sexualiserat våld i konflikter är ju i sig inte något nytt. 

Margot Wallström säger själv att det viktigaste som hon åstadkom var att lotsa in Sverige i FN:s säkerhetsråd. Det menar hon visar på att Sverige ses som en betydelsefull aktör på den globala arenan. Mot det kan man invända att Dominikanska republiken för närvarande är medlem i säkerhetsrådet. Invändningar har annars handlat både om UD:s slutenhet i fråga om kampanjen och att den kostade 27 miljoner kronor. Bara kritiken mot bristen på öppenhet är värd tas på allvar.

Det verkliga problemet är ett annat. Wallström har varit tydlig med att hon har velat gå i vad hon uppfattat som Olof Palmes fotspår – och då med utgångpunkten att Sverige är en betydelsefull aktör, en ”oberoende röst” och med fokus på FN. Och fred.

Wallströms linje har lett till den ohållbara situationen att Sverige har haft två säkerhetspolitiska linjer och därmed att det varit oklart vilken som är linjen. Wallström tog avstånd från den hotbildbeskrivning som en enig försvarsberedning som bakom – och som även försvarsminister Peter Hultqvist delade. Wallström har också varit pådrivande – med Hultqvist som motståndare – för att Sverige skulle ratificera och tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen och detta trots att inte någon av kärnvapenmakterna tänkte avveckla. I stället byggde konventionen på en naiv idé om dess normativa kraft – att opinionen skulle tvinga fram avrustning. 

En samlad expertis pekade på bristen på realism i fråga om kärnvapnen, men inte minst också på de allvarliga konsekvenserna för Sveriges säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten. Till slut valde regeringen klokt nog att lägga saken åt sidan – också inför det faktum att det fanns en majoritet för nej i riksdagen.

Att döma av regeringsdeklarationen ska politiken ligga fast även med Ann Linde som ny utrikesminister. Kanske blir det i alla fall något mindre fokus på FN och mer på EU. En indikation på vägen framåt blir vilken krets av medarbetare som Linde väljer att omge sig med – med Annika Söder kvar som kabinettssekreterare lär Wallström fortsätta sväva som osalig ande i Arvfurstens palats.

Linde är inte heller själv främmande för att – som Löfven och Wallström – knyta an till Olof Palme: ”Alltid aktuell. Alltid saknad.”

Till sist är det värt att notera att Löfven i regeringsdeklarationen återigen slår ett slag för ”gemensam säkerhet”, men inte ens kan nämna Nato vid namn. Och den ensidiga svenska solidaritetsdeklarationen saknas.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 10/9 2019.

Read More

Vladimir Putin blev interimistisk president i Ryssland 1999. Året därpå blev han formellt vald, och omvaldes sedan 2004. 2008 kunde han av konstitutionella skäl inte ställa upp i valet. Lösningen blev att ”utse” Dmitrij Medvedev till president medan han själv blev premiärminister. I presidentvalet 2012 var han formellt fri att ställa upp igen. Han ”vann” och utsåg Medvedev till premiärminister. Det var en illustration så god som någon av verkligheten bakom Putins politiska teori-bygge ”kontrollerad demokrati”.

Fuskvalet 2012 ledde till stora demonstrationer mot trixandet och mot ”tjuvarnas och skurkarnas parti”. Våren blev dock kort. Protesterna gick över. Nu har de vaknat till liv igen. Sedan demonstrationerna startade i Moskva i början av juli har antalet som protesterar bara växt. Från början var de bara något tusental och i helgen 60 000. Svaret från regimen har varit mer polisvåld. Över 2 500 personer har arresterats. Men det har inte gått över.

Demonstrationerna handlade till en början om det i september kommande lokalvalet i Moskva och de sedvanliga metoderna för att hindra obekväma (oberoende) kandidater att ställa upp. Efter hand har protestlistan kompletterats med en vidare demokratiagenda och ilska över den korruption som är ett av Putinregimens främsta kännetecken.

Hittills har polisbrutaliteten inte givit annat resultat än att denna också har blivit något att protestera mot. Bilderna på nätet gör också att protesterna får spridning, som till exempel arresteringen av en späd sjuttonåring som tog sig för att läsa högt ur den ryska konstitutionen (artiklarna 3, 29 och 32). Hon har därefter fått besök av FSB som påpekade att hon riskerar att få det svårt att komma in på universitet. Det är så det funkar i Putins Ryssland. Men hon tänker inte ge sig.

Presidenten valde länge att göra samma sak som Putinmedia, det vill säga låtsas som om demonstrationerna i Moskva inte existerade. Men när han till slut kommenterade dem var det med orden att upplopp inte kan tillåtas. Polisen har följaktligen börjat laborera med åtal som kan ge upp till 15 års fängelse.

Till bilden hör att också protesterna inte bara är ett Moskvafenomen. Protester mot lokala missförhållanden har blivit långt vanligare än tidigare.

Än så länge utgör de inte något direkt hot mot regimen och kanske kommer de att gå över – rädslan för kaos är fortfarande maktens trumfkort. Vad som demonstreras är snarare hur regimen krackelerar. Ekonomisk stagnation, växande fattigdom och korruption sänker dessutom förtroendet för Putin. Svaret är ökad repression och ett desperat sökande efter kontroll över internet eller forskarkontakter med omvärlden. Eller som när myndigheterna valde att tiga om radioaktiv strålning efter den nyligen inträffade olyckan vid en militär testanläggning i Archangelsk.

Det blir ett slags Sovjetunionen i repris på hemmaplan, riskvilligt i förhållande till omvärlden och med fokus på att åter bli en stormakt. Ambitionen är att dominera i närområdet och bli en spelare att räkna med globalt.

Det är knappast förvånande att president Trump vill släppa in Putin i värmen genom att låta G7 åter bli G8. Mer förvånande är det att Frankrikes Macron vill det, trots att kriget i Ukraina och ryska desinformationskampanjer pågår i Europa, med fagert tal om en ny säkerhetsordning från Vladivostok till Lissabon. Absurt eftersom det är Putin som har raserat den säkerhetsordning som etablerades i Europa efter kalla krigets slut.

Gästledare i Svenska Dagbladet 24/8 2019.

Read More

Försvarsberedningen brukar lyftas fram som ett instrument för att skapa bred uppslutning runt försvarspolitiken. Den nationella enigheten ses som ett egenvärde. Och så kan det vara – även om hallelujastämningen regelmässigt fördystras av ett resultat som kan sammanfattas med ”för lite och för sent”. Som en rad utredningar har visat har försvarsekonomin släpat efter vilket har lett till att det finns ett materielberg att bestiga – och en mångmångmiljardnota som det saknas täckning för.

Enigheten, som är beredningens styrka, är samtidigt dess svaghet. I stället för att öppna för en politisk och offentlig diskussion om försvarspolitiken, stänger en enig beredning ”butiken”. Allt är klappat och klart.

Strävan efter enighet gör dessutom att omvärldsbeskrivning och hotbild (steg 1) blir utslag av en förhandling, liksom behov och inriktning av försvaret (steg 2) och förstås även vad rikets säkerhet får kosta (steg 3). Det finns inte heller någon garanti för en rationell process som går från steg 1, vidare till steg 2 och sedan till steg 3. Startpunkten kan i stället vara anslagsnivån och så jämkas hotbild och försvarsförmåga.

När det gäller den von Sydowska slutrapporten Värnkraft skulle politisk enighet dock haft ett egenvärde. Som beredningen konstaterar kan ett väpnat angrepp mot Sverige inte uteslutas, inte heller att en större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige. Men den paradoxala situationen uppstod att regeringen Löfven inte är enig med den eniga beredningen i fråga om pengarna. Detta trots att både beredningens hotbild och beskrivning av försvarsförmågan pekar på en vidare ekonomisk ram än den som beredningen (trott) sig ha att förhålla sig till, nämligen en successivt växande försvarsbudget till 1,5 procent av BNP slutåret 2025. Med en ökning på fem miljarder per år skulle anslaget då uppgå till 84 miljarder kronor.

I stället luftades tanken på en ”remiss” till Försvarsmakten och Försvarets materielverk som innebar att de två myndigheterna även skulle ta ställning till lägre kostnadsramar (69 respektive 74 miljarder kronor).

Inför den kritikstorm som mötte upplägget, valde försvarsminister Hultqvist att lägga ut en dimridå. I stället för att räkna rakt av med de två lägre alternativen ska den av beredningen föreslagna årsvisa ökningen delas in i fyra delar, som ska kosta lika mycket. De ska rangordnas från högst prioriterat, prioriterat, mindre prioriterat och övriga förslag.

Varje del ska dessutom innehålla ett balanserat försvar. Till det som ska redovisas hör också påverkan på krigsorganisationens förmåga (”tidsmässigt, organisatoriskt, personellt, materiellt och förmågemässigt”) och den samlade operativa förmågan.

Medan försvarspolitikerna rör sig framåt i slow motion ska försvarsmyndigheterna göra ett jättejobb i ultra rapid. Den 15 november ska jobbet vara färdigt för att regeringen sedan ska bjuda in till överläggningar om vilka delar som ska tas bort för att banta det kommande försvarsbeslutet. Det är fel väg att gå och ger fel signal till omvärlden om att Sverige saknar en regering som tar ansvar för landets eget försvar.

Lika fel som regeringen Löfvens nu, tack och lov, skrinlagda plan på att underteckna FN-konventionen mot kärnvapen som hade minskat hoppet om att få hjälp om det som Försvarsberedningen inte utesluter skulle kunna bli verklighet.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 13/8 2019.

Read More

Varför är inte Sverige medlem av Nato? Det numera öppna och även under regeringens Löfven ökade samarbetet med Nato är så omfattande att det ofta beskrivs som ett medlemskap de facto, fast utan säkerhetsgarantin i form av Nato-stadgans artikel 5. Det finns ett starkt stöd i opinionen. De fyra borgerliga partierna är för. Det enkla svaret är att socialdemokraterna är emot (tillsammans med V, MP och SD). Frågan är varför.

Den negativa inställningen till ett Nato-medlemskap inom socialdemokratin är djupt rotad i kalla krigets förljugna hemlighetsmakeri, brännmärkningen av personer som ville ta upp samarbete med Nato till diskussion, knuten till protesterna mot kriget i Vietnam och fredsrörelsen för kärnvapennedrustning. Anti-amerikanismen. Men skulle man kunna tycka; har inte tiden gått?

I en intervju i Hufvudstadsbladet 15/6 2019 pekade den franske säkerhetspolitiske experten François Heisbourg på en i debatten underskattad faktor nämligen den som handlar om identitet: ”Socialdemokraterna har en fixering vid att inte gå med i Nato.” Heisbourg utvecklade inte saken närmare, men som jag skriver i rapporten Att göra Sverige (S)torslaget igen kan den identiteten knytas till Olof Palme.[1] Efter mordet på statsministern och partiledare 1986 blev Palme närmaste politiskt helgonförklarad i arbetarrörelsen: ideolog, visionär, reformator, fredsfurste.

Det är dock en minnesbild av Palmeismen som är synnerligen selektiv: Sverige som en moralisk stormakt stående mellan blocken och förespråkande gemensam säkerhet. På 1970-talet lanserades Palmedoktrinen, småstatspolitikens tredje väg, med Sverige som ett slags egen samhällsmodell och ledare för den socialistiska tredje världen och den alliansfria rörelsen. USA-kapitalismen och den sovjetiska statssocialismen beskrevs som lika dåliga kålsupare.

Kom så fredspolitiken. I slutrapporten från den av Palme 1980 initierade oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor (”Palmekommissionen”) lanserades begreppet ”gemensam säkerhet” som alternativ till ”ömsesidig avskräckning”. Grundtanken var att det inte var möjligt att segra i ett kärnvapenkrig och därför måste säkerhet uppnås ”inte mot motståndaren utan tillsammans med honom”. FN borde stärkas i syfte att förebygga konflikter.

Till bilden hör att praktisk politik innebar det att Sverige intog positioner nära de sovjetiska. Mot Nato.

I partiet finns övervintrare som anser sig vara rättrogna uttolkare av Palmeismen, och som hävdar att det i själva verket var Palmes insats som ledde fram till slut på Kalla kriget. Viktigare är att en senare politisk generation nu aktiva socialdemokratiska politiker hade sina formativa år under Palmeeran. Mona Sahlin gick med i partiet på grund av Palme. Margot Wallström inledde sin rikspolitiska karriär 1979. Stefan Löfven har talat om ett politiskt uppvaknande till bilder från Vietnam och Palmes kritik: ”Lilla Sverige fick en stor röst. För rättvisa. För solidaritet.” Slutsatsen var då 1 maj 2014 att det efter en seger i riksdagsvalet var ”dags att höja Sveriges röst igen”.

Tanken på att Sverige åter ska ha en stark röst i världen – följa i Palmes fotspår är återkommande både hos Löfven och utrikesminister Wallström. Löfven har dessutom givit uttryck för tankefiguren som Sverige mellan blocken och UD:s kampanj för en plats i Säkerhetsrådet inleddes med att betona Sverige som en oberoende röst. Wallström har för sin del sagt att det överhuvudtaget inte finns något argument för att Sverige ska bli medlem i Nato.

Politiken är dock snarast en blek kopia. Erkännandet av Palestina saknade politisk betydelse utöver att ge Sverige uppmärksamhet. Palmes erkännande- och besökspolitik (DDR, Nordvietnam, FNL, PLO, Nordkorea, Kuba, Nicaragua) innebar däremot att Sverige agerande internationell dörröppnare.

Men det finns också blåkopiepolitik. Det tydligaste exemplet är FN-konventionen om förbud mot kärnvapen som utrikesminister Wallström förespråkade men inte lyckades driva igenom. I samband FN:s 40 års jubileum hösten 1985 förde Palme fram förslaget att små stater som undertecknat icke-spridningsavtalet (NPT) borde ha rätt att av kärnvapenstaterna kräva ett totalt provstopp (CTBT) och nedrustning. I själva verket borde det stiftas en internationell lag som förbjöd kärnvapen.

Palmeismen hyllas men politiken ger snarast uttryck för illusioner om det som kännetecknade politik då och den som nu förs. Det finns också inslag av fantomsmärtor med en politik som bygger en värld som inte längre finns. Sverige står inte mellan två block (som inte heller längre existerar). Sverige är sedan 1995 medlem av Europeiska unionen med allt vad detta innebär av förpliktelser, är inte längre alliansfritt (i fred syftande till neutralitet i krig) utan militärt alliansfritt men med ett omfattande, öppet och fortfarande för rikets säkerhet helt avgörande samarbete med Nato och USA.

Det kvardröjande skimret från en tid då socialdemokraterna dominerade inrikespolitiken och partiledaren räknades som internationell statsman hänger dock kvar. Fungerar som stoppkloss. Sverige är fortfarande inte medlem av Nato, med allt vad detta skulle medföra av fördelar för Sverige, det nordiska försvarssamarbetet och Nato. Samtidigt förmår socialdemokraterna inte ens ställa sig bakom försvarsberedningens föreslagna höjning av försvarsanslaget till motsvarande 1,5 procent av BNP till 2025.

När kalla kriget tog slut förlorade Palmeismen sitt rotfäste – och trots att de politiska förutsättningarna för Palmeismen försvann förmådde Socialdemokraterna inte att släppa dess världsbild. Den har blivit en del av partiets identitet. Då som nu leder det till konflikt mellan idealism och säkerhetsbehov.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 12/8 2019.

Read More

Vi i civilsamhället är djupt besvikna och oroade över hur detta kan påverka svensk säkerhet, säger Svenska Läkare mot kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, som tillsammans driver ICAN (Nobels fredspris 2017) i Sverige.

Vi andra kan andas ut över att Margot Wallström inte fick sin vilja igenom i fråga om FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Om försvarsminister Hultqvist hade blivit överkörd igen, hade det också inneburit att regeringen totalt struntat i Lars-Erik Lundins utredning om konsekvenserna av ett svenskt tillträde till konventionen.

Lundin pekade bland annat på den höga frekvensen av snömos (dock inte hans begrepp) och bristen på mekanismer för verifiering. Ingen av kärnvapenmakterna skulle heller ställa sig bakom konventionen, som i den meningen skulle bli ett slag i luften. Dock med konsekvenser för Sverige med ett Ryssland där kärnvapen utgör själva essensen av Putins stormaktsambitioner.

Utredaren betonade Sveriges geostrategiska läge och som en följd av detta vårt beroende av säkerhets- och försvarssamarbeten. Han lyfte också fram att i händelse av konflikt skulle ett tillträde till konventionen kunna inskränka Sverige säkerhetspolitiska handlingsfrihet. 

Ytterligare en aspekt är ”förbudet mot avskräcknings- och utvidgad avskräckningspolitik i konventionen som direkt slår mot Natos medlemsstater, inte minst mot dem som inte själva har kärnvapen men som söker skydd på grundval av ett formellt bekräftat kärnvapenparaply”. Det vill säga redan innan konventionens dröm om en kärnvapenfri värld har besannats.

Bara drömmare kan tro att detta skulle öka säkerheten i Europa.

Ett tillträde till konventionen hade inneburit att Sverige skulle ha tagit avstånd från den strategiska doktrin som omfattas av våra grannar och vänner och gjort Sverige mindre relevant att lyssna på, samarbeta med och räkna med. Samtidigt som Sveriges (mini-)försvar och säkerhetspolitik bygger på motsatsen; utgår från att hjälp ska komma och att hjälp ska ges.

I praktiken skulle också ett tillträde ha punkterat möjligheten för Sverige att bli medlem i Nato – och det är ju just det som Wallström vill och Hultqvist inte vågar.

Remissrundan visade att Sveriges samlade expertis delade utredarens slutsats att Sverige inte borde tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen.

Och så blev det alltså:

”Regeringen konstaterar att FN:s förbudskonvention (TBNW) i sin nuvarande form inte är redo för undertecknande. Regeringen avstår i nuläget från att underteckna eller ratificera kärnvapenförbudskonventionen. Arbetet för kärnvapennedrustning fortsätter dock genom en rad olika satsningar.”

· Sverige observatör till FN:s förbudskonvention.

· Fokus på ett stärkt nedrustning- och icke-spridningsfördrag (NPT).

· Regeringen inrättar ett svenskt kunskapscentrum om kärnvapennedrustning.

· Regeringen främjar inrättandet av ett internationellt nedrustningssekretariat om kärnvapen.

Och det är förstås utmärkt om Sverige höjer aktivitetsnivån i fråga om kärnvapennedrustning – det är en lång och tålamodskrävande process.

Samtidigt är det faktiskt absurt att Sverige först ställde sig bakom FN-konventionen och Wallström sedan har kunnat driva på för ett tillträde. Problemet är att Palmeismen präglar och återspeglas i ett slags retropolitik som syftar till Att göra Sverige (S)torslaget igen.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 12/7 2019.

Read More