Claes Arvidsson

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten. Om några dagar skålar vi till de högstämda orden i Alfred Tennysons dikt. Hoppfullt. Glatt. Och det ska vi göra – trots att vi lever i en tid när de ljusa förhoppningarna i stroferna synes mer avlägsna än på mycket länge. Bisterhet är den nya normalen.

Som det officiellt har konstaterats gång efter annan har det säkerhetspolitiska läget försämrats. Och trots att orden är desamma innebär det att läget har blivit sämre för varje gång de uttalas. Putinland förstås – och efter årsskiftet en växande osäkerhet med Donald Trump i Vita huset. Bara för att ta två exempel ur högen av faktorer med direkt påverkan på Sverige.

Men insikten om att allt är i gungning är inte detsamma som att nynna med orkestern på Titanic. Det går att göra saker. Att lägga om kursen i försvarspolitiken har varit som att vända en supertanker men den har definitivt lagts om. Den naiva föreställningen om evig fred i Europa är borta.
Totalförsvarstanken har kommit tillbaka. Värnplikten är på gång att återinföras. I den färska utredningen Logistik för högre försvarsberedskap(SOU 2016:88) föreslås Försvarsmakten åter bli ansvarig myndighet för logistikförsörjningen (i stället för FMV). Inte minst är det viktigt att ledningskedjan i krigsförbanden hålls samman för att vid plötsligt behov kunna agera snabbt.

Utredaren Ingemar Wahlberg går nu vidare med en utredning av Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov. Det blir ett jättejobb att skaffa en överblick över status för befintlig materiel, leveranstider och mängdberäkningar för planerad ny materiel, och förstås behovet av nya förmågor. Mest spännande blir redovisningen av de materielbehov som inte ryms inom oförändrade ekonomiska ramar. Resultatet blir ett ingångsvärde inför försvarsbeslutet 2020.

 

Kursomläggningen sker längs två tidsaxlar. I närtid med fokus på att öka den operativa förmågan i ett anorektiskt försvar, och på sikt för att göra det något mindre smalt. Visst är det för lite och för sent – och i otakt med regeringens säkerhetspolitiska låsning i fråga om svenskt Natomedlemskap. Men ändå bättre än förr.

Kunskap är en tillgång också inom försvars- och säkerhetspolitiken. Den insikten speglas i betänkandet Forskning och utveckling på försvarsområdet, signerat av förre försvarsministern och statsvetaren Björn von Sydow. FoU är viktig för försvarsförmåga och civil industriell utveckling. Den bidrar till att göra Sverige till en attraktiv partner i utvecklingsprojekt eller för byte av information. Och kan tas i anspråk i utrikespolitiken.

Det spelar roll vad vi gör – och vad vi gör är avhängigt vad vi ser.

Därför är det ord i rättan tid när von Sydow pekar på det bakvända i att dra ned på den säkerhetspolitiska analysen i en tid när osäkerheten ökar. Han går motsatt väg, inte minst genom att föreslå att FOI får ett basanslag på 60 miljoner för strategiska forskningssatsningar. Det ger en grund- möjlighet att inte bara leverera forskning på områden som politikerna vill ha, utan också på sådana som de inte vill ha.

Om det sedan hjälper är förstås en annan sak.

Gästledare i Svenska Dagbladet 27/12 2016.

Read More

Det kan ikke utelukkes at Fredrik Reinfeldt kunne ha blitt president for EUs øverste organ Det europeiske rådet istedenfor den tidligere polske statsministeren Donald Tusk. Med seg i bagasjen hadde han en vellykket reformpolitikk på hjemmebane, og i EU hadde den svenske statsministeren håndtert det svenske lederskapet i 2009 med bravur. I den borgerlige regjeringsalliansen var han primus inter pares, og den første i sitt eget parti.

En rosa planet

I stedet stilte Moderaternas leder til valg i 2014 for å bli enda mer historisk enn han allerede var – ved å sikre en tredje valgseier. Samme septemberkveld som stemmetellingen viste at Alliansen hadde tapt, gikk Reinfeldt av. Siden har karrieren skranglet. Han tilbyr konsulenttjenester og skriver bøker. Nå skal han også bli programleder på TV og snakke med andre tidligere toppolitikere.

Om man ønsker å peke på ett enkelt, politisk utspill i valgkampen i 2014 som felte den borgerlige regjeringen, er det Reinfeldts berømte tale om at svenskene må «åpne sine hjerter».

Han fortsetter å argumentere for denne hjertesaken i høstens bok «Nya livet», og med sterkt trykk på at flyktninger og migranter er økonomisk lønnsomme. Grunnen er at Sverige trenger flere som arbeider, og vel kan integreringen ta tid, men over tid løser regnestykket seg for alles beste. Dessuten er det så humant.

Det er vanskelig å begripe hvilken rosenrød planet Reinfeldt befinner seg på. «Fornektelsens planet», ville Mikael Sandström svart, om han fikk spørsmålet stilt.

Sandström er ikke hvem som helst, men bidro til å skape både Nye Moderaterna og den borgerlige alliansen som beredet grunnen for valgseieren og regjeringsskiftet i 2006. Siden var han Reinfeldts nærmeste mann i løpet av den åtte år lange statsministerperioden.

I en kjempelang artikkel, «De gode intensjonene og det bergeløse havariet» i tidsskriftet Kvartal, trekker Sandström konklusjonen at den humane migrasjonspolitikken er død, og at det ei heller er mulig å gjenopplive den.

Hvorfor? På grunn av en altfor stor vilje til å vise godhet, og altfor liten forståelse for problemene som følger av høy innvandring over et kort tidsrom. Nå finnes det ingen enkle løsninger, bare store målsetingskonflikter. Uansett hvordan Sverige velger å håndtere situasjonen, kommer mennesker likevel til å ha det fælt. Det er med andre ord humanismens mørke, inhumane bakside.

Unormalt gode

Sandström advarer mot å tro at krisen er over. I år ventes 29.000 asylsøkere, som er få sammenlignet med de siste årene, men et tall som tidligere ville blitt betraktet som urovekkende. I tillegg kommer familieinnvandring.

Samtidig har Sverige et mottakssystem som er i ferd med å knekke med saksbehandlingstider som forventes å øke til gjennomsnittlig 15 måneder. Mange som søker asyl, får avslag – og mange som får asyl, kommer til å havne i et langvarig eller permanent utenforskap. I kommune-Sverige hoper problemene seg opp i spørsmål om arbeidsmarked, skole og bolig. Til dette hører også «kollisjoner som følge av ulike kulturelle normer og oppfatninger».

Å vende tilbake til den gamle humane politikken er heller ikke mulig, siden den ikke er mulig å forene med velferdsstaten i dens nåværende form.

Det kan være lett å legge skylden for problemene på krig og elendighet i en dyster verden. Sandström er imidlertid krystallklar i spørsmålet om hvor hunden ligger begravet:

«Ansvaret for at situasjonen ble så alvorlig i Sverige, er imidlertid vårt. Flere regjeringer, ikke minst den som jeg arbeidet for i åtte år, har forsømt plikten å ta avgjørelser som var nødvendige for å gjøre den svenske innvandringspolitikken bærekraftig.»

Problemet var at Sverige valgte å være unormalt gode. Sandström går ikke inn på dette spørsmålet, men en annen politikk hadde vært mulig å drive for Moderaterna. Før valget i 2010. Før oppgjøret med Miljøpartiet i 2011. Og i 2013, da migrasjonsministeren nevnte ordet «mengder», men fikk en kald skulder av Reinfeldt. Det var først trykket fra 10.000 asylsøkere i uken som fikk Moderaterna til å slippe taket – og slippe fram stemmene som ville valgt en annen politikk.

Tre blokker består

Det Sandström heller ikke tar opp, er at det i tillegg til den gode viljen finnes en annen forklaring på det politiske havariet. Sverigedemokratenes framgang i opinionen forårsaket at partipolitikken kom før sakspolitikken. Åkesson ble problemet som skulle løses, i motsetning til det å løse problemene. Og det gjaldt naturligvis ikke bare for Moderaterna. I det hele tatt kom debattklimaet om flyktninger og migranter til å bli preget av mistenkeliggjøring og tassende føtter.

Til tross for at migrasjonspolitikkens grenser har blitt satt på EUs minimumsnivå, og at SD med det havnet på sidelinjen, har verken Moderaterna (eller Socialdemokraterna) fått noe tydelig utbytte i opinionen. Med stor sannsynlighet kommer det til å bli mer kaotisk i Sverige fremover, og derfor er det heller ikke sannsynlig at de får en stor (hvis noen overhodet) velgerstrøm tilbake fra SD.

Selv med slike velgerbevegelser tyder alt likevel på at den kompliserte, politiske stillingen med tre blokker uten egen majoritet i Riksdagen, kommer til å bestå etter valget i 2018.

Regjeringsspørsmålet burde likevel ikke få overskygge det akutte behovet for en nasjonal dugnad som må til for å få en bedre integrering. Derfor gjelder det å grave betingelsesløst videre i politikkens verktøykasse. Det handler om hvordan Sverige skal utvikles i årtiene fremover.

Krönika i Verdens Gang 16/12 2016.

Read More

Huvudvärk kan yttra sig som ett ständigt molande eller i form av baksmälla. Huvudvärk kan också komma plötsligt – som blixt från klar himmel. tillsammans illustrerar de tre ”värkarna” det försvarsdilemma som Sverige befnner sig i.

Utvecklingen i närområdet har gått från risk bild till ett molande hot, ett omslag som manifesterades i oktober när Ryssland återigen frambaserade Iskander till enklaven Kaliningrad. Iskander kan förses med ballistiska robotar eller kryssningsrobotar, kan laddas med konventionella stridspetsar eller med kärnvapen – och kommer som en blixt från klar himmel.

Inte så dramatiskt kan det tyckas, eftersom Iskander utplacerades i Luga utanför S:t Petersburg redan 2011. Fast det är feltänkt. Redan Luga borde ha fått varnings­ klockorna att ringa. I Kaliningrad – och med de nu bottenfrusna relationerna mellan Ryssland och väst – hörs dock signalen så starkt att den hörs.

Sett från ett svenskt perspektiv når Iskander en stor del av Sverige (delar av Skåne och Småland, Blekinge, Öland och Gotland). Det är bakgrund till beslutet att återupprätta krigsbaser för strids yget då det ligger en oro för att det ska slås ut av kryssningsrobotar.

Under hösten cirkulerade obekräftade uppgifter om ett nytt hemligt ryskt hot. Helt klart är i alla fall att ÖB Micael Bydén har ändrat språkbruk. I början av året var en öppen konflikt ”osannolik”. I september uttryckte Bydén sig i termer av att sannolikheten för en ”attack mot Sverige var liten”. Oron växer.

Samtidigt är den tidigare avvecklingen av flygvapnets finnmaskiga system av krigsbaser ett exempel på baksmällan som drabbat försvarspolitiken. Ett annat stavas Gotland, som trots sin geostrategiska betydelse avmilitariserades 2004.

I försvarsbeslutet 2015 ingick en återmilitarisering 2018. Men den ihållande huvudvärken har lett till en omedelbar tidigareförläggning av den planerade strids­gruppen. Det är naturligtvis inte mycket att hålla i handen, men har ändå ett tröskelvärde. Ryska ”turister” eller ”rörläggare” från Nordstream kan inte längre ta Gotland utan blodspillan.

Läget skärptes ytterligare i slutet på oktober när två ryska korvetter bestyckade med kryssningsroboten Kalibr seglade in i Östersjön. Med Iskander och Kalibr – till­ sammans med luftförsvarsrobotsystemet S­400 och kust­ roboten Bal E/SSC6 – kan Ryssland upprätta en svår­ genomtränglig tillträdeszon till sjöss och i luften (A2/AD) i den händelse en militär konflikt med Baltikum i fokus skulle bryta ut. Hjäp förhindras. Det är en ”gamechanger”.

Samtidigt fortsätter svensk säkerhetspolitik att stå på lösan grund. Hultqvistlinjen med fokus på bilaterala för­ svarsavtal (särskilt med Finland och USA) i kombination med ytterligare fördjupning av integrationen med Nato (värdlandsavtalet) är skickligt manövrerande i politiskt besvärliga S­vatten, men lägets allvar kräver mer än så.

En slutsats i Krister Bringeus utredning Säkerhet i ny tid är att Sverige sannolikt redan på ett tidigt stadium skulle dras in i en rysk­baltisk militär kon ikt. En annan är att det bara är genom ett Natomedlemskap som kon­kreta samverkansplaner kan komma på plats. En tredje är att ett svenskt medlemskap i Nato – trots ryska protester – skulle verka konfliktdämpande i Östersjö­regionen.

Dock, bör det tilläggas, det säkerhetspolitiska linje­ valet undanröjer inte behovet av att höja vår egen för­ svarsförmåga. Här och nu.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 5 2016.

Read More

Det var Vladimir Putin i egen hög person som gav Vänskapsorden till Rex Tillerson 2012. Tillerson var och är vd för ExxonMobil. Finare orden än så kan en icke-ryss inte få. Nu ska han bli utrikesminister i Donald Trumps kabinett. I Moskva beskrevs utnämningen som rena julklappen. Tillerson är ännu en i Trumps läger som har haft avveckling av sanktionerna mot Ryssland på sin agenda.

En klapp blir det också till ExxonMobil som i sådana fall kan värma upp nu nedfrysta projekt.

Att Europa på egen hand skulle upprätthålla den nuvarande sanktionsregimen är knappast troligt. Det finns redan starka krafter som vill avveckla och utan trycket från USA får dessa vatten på sin kvarn. Det blir en formidabel seger för Putin. Att Trump dessutom hyllat brexit, dissat Angela Merkel och förklarat Nato för obsolet gör inte framtidsutsikterna för Europa ljusare.

Särskilt dystert kan det bli för de stater Putin anser ska ingå i en rysk intressesfär. Trump är inte sentimental, så en deal kan inte uteslutas.
Före valet den 8 november var tanken på Donald Trump som president för de flesta som tänker offentligt, närmast att likna vid en hotande domedag. I USA. I Europa. I Sverige. Till och med i Japan – ett land med artighet som dygd – varnade premiärminister Abe för konsekvenserna.

Efter segern vändes besvikelsen till det mer förhoppnings-fulla: ”vi” måste ge Trump en chans. ”Vi” måste vänta och se om den blivande presidenten bara gjorde si eller sade så för att bli president. Många drog därför en lättnadens suck när generalen James Mattis nominerades till försvarsminister. Klok och påläst. Stridsvan men inte stridis. Kan Nato. Ingen vän av Putin. Tänkt som motvikt mot amatörpresidenten.

Men Trump fortsätter att vara Trump. Med en syn på sig själv som expert med en stil som är auktoritär, lättkränkt och impulsiv – och med en syn på världen som ryms i orden nationalistisk isolationism.

Framtiden med Trump som president finns än så länge bara i olika kansken. Det kan svänga rejält i politiken eller bara marginellt. Iranavtalet kan sägas upp med stora konsekvenser eller bara snyggas till. Det kan också bli rätt rörigt med en politik som spretar i olika riktningar, eller under en mantel av ”affärsmässiga” uppgörelser bär improvisationens prägel. Trump har redan trampat i klaveret genom att inte hålla fast vid ritualerna för Ett-Kina-politiken och sedan förvärrat läget genom sitt maniska twittrande.

Trumps val av rådgivare och ministrar skulle bli en indikation om framtiden. Nu har bilden klarnat men förhoppningen lever: ”Vi” måste vänta och se, till dess Trump har tillträtt som president. Det är som att lyssna till den glada refrängen Always look on the bright side of life i Monty Pytons film ”Life of Brian”.

Men visst, vi måste vänta och se. Det verkliga geopolitiska jordskredet är om Trump – som det verkar – väljer att låta USA abdikera från rollen som den yttersta garanten för västs säkerhet och pådrivare för internationell frihandel. Som USA har varit sedan 1945.

Trump på film hade blivit en bra amerikansk politisk thriller. I verkligheten väntar en rysare med osäkert slut.

Gästledare i Svenska Dagbladet 15/12 2016.

Read More

Plötsligt händer det. Likt en fågel Fenix flyger den markbaserade kustroboten RBS 15 igen. Systemet skrotades som ett led i avvecklingen av det nationella försvaret, men Försvarsmakten och FMV har letat delar och lyckats sätta ihop ett hemligt antal enheter. Det stärker försvarsförmågan. Gör tröskeln en smula högre att ta sig över.

Det ändrar dock inte bilden av att infrastrukturen för fred och säkerhet behöver rustas upp rejält för att blir mer krigsavhållande. Till dels kan RBS 15-metoden användas. Det finns mer förtidspensionerad materiel att hämta i ladorna. Till exempel det skrotbeslutade radarsystemet ArtE 740. Men den sortens kreativt tänkande räcker inte. Till och med ÖB Micael Bydén har fått nog. Han har slutat att gilla läget (nu ska vi fullfölja försvarsbeslutet 2015) och betonade nyligen i ett tal i Kungliga Krigsvetenskaps-akademien behovet att utveckla en ”robust försvarsförmåga” som rör ”hela kedjan från underrättelseinhämtning, rörlighet, verkan, skydd och logistik”.

Bydén var tydlig om hotbilden. Han skrädde inte orden i fråga om Rysslands ambitioner i kombination med växande militär förmåga. Därför går det inte att vila på hanen, utan återtaget måste inledas redan nu för att kunna hålla den ”operativa risktagningen” på en rimlig nivå. Ett annat sätt att uttrycka saken är att styrkebalansen i Östersjöregionen blir alltmer negativ.

Den sedan länge kända slutsatsen är att det behövs mer pengar i fredens tjänst – och extra mycket eftersom Sverige inte är medlem av Nato.

Försvarsminister Peter Hultqvist håller dock fast vid den gamla kartan trots att terrängen ändrat sig: En ny försvarsberedning ska tillsättas 2017 och grubbla med sikte på beslut 2020. Hultqvists mest dräpande argument för att först om flera år reagera på en skärpt hotbild, är att det tar så lång tid att bygga upp den militära förmågan!

Man kan säga mycket bra om Hultqvist men det här är inte bra. Det framstår inte heller som höjden av försvarsministerkonst att i skymningstid skrota JAS C/D-flottan för att hämta delar till nyproduktionen av JAS E. Detsamma gäller valet att inte förbandssätta de 24 artilleripjäser av märket Archer som Norge valde att inte köpa. Det skulle fördubbla den svenska kapaciteten.

Men pengarna, var ska de tas? Med sitt förslag på DN Debatt att göra en engångsupplåning av 35 miljarder kronor för att komma i kapp ökade den moderate Europaparlamentariker Gunnar Hökmark trycket i debatten. Och på sina moderata partivänner att visa mer tåga i försvarspolitiken än krav på att Försvarsberedningen ska kallas in för att prata.

Mycket kan göras och det låter sig bäst göras genom att först uppdra åt ÖB Micael Bydén att ta fram en att-göra-lista med en läsanvisning som kopplar ihop nya förmågor med hotbilden. På kort och lång sikt. Sedan får politiken ta vid. Samtidigt bör Sverige ange en framtida ambition att uppfylla Nato:s – och numera även Europaparlamentets – tvåprocentsmål för försvarsutgifterna. Omtaget är ett lackmustest på vad politiken förmår. Det är inte tid för långbänk. Putin väntar inte. Inte heller Trump.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 24/11 2016.

Read More

Vintern har kommit. Jag tänker inte på snökaoset i Stockholm utan på det kylslagna säkerhetsläge som sänkt sig över Sveriges närområde. Senast i form av förflyttning av två ryska korvetter bestyckade med kryssningsrobotar till Östersjön. Det är inte heller någon dålig gissning att i Kreml snickrar Fader Frost på fler hårda paket. Sverige behöver rusta upp från en låg nivå.

Sveriges position har inte blivit bättre efter Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Det råder inte någon brist på dystra förutsägelser, men ännu råder det vänta-och-se-läge på de flesta politiska fronter. Business as usual lär det dock inte bli, och inte heller i den för Sverige helt centrala Rysslandspolitiken.

I framtidsbilden ingår ifrågasättandet av Nato:s musketörprincip (vilket förstås inte hindrar att försvarsalliansens andra medlemmar hedrar den). Att utrikesminister Wallström glatt tar den osäkerheten till intäkt för att det är så säkert att stå utanför Nato, säger otroligt mycket om hur insnöat det socialdemokratiska motståndet är.

Med Trump hopar sig också frågetecknen om hållfastheten i den svenska informella allianspolitiken med USA. Konsekvensen av Wallströms doktrin blir att Sverige hänvisas till en situation på tu man hand med Trump, snarare än att sträva efter ett Natosamarbete, där USA för närvarande är en av 28 medlemmar. Det är rena Alice i Underlandet.

Försvarsminister Hultqvist hoppas nog för sin del på ett underverk. En sak är dock rätt säker och det är att Trump kommer att hålla fast vid kravet på att Europa ska ta ett större ansvar för den egna säkerheten. Det är en Trumpsk käpphäst och dessutom sedan länge ett amerikanskt krav. Det nya är att kravet på att något faktiskt ska hända i Nato:s eftersläntrarländer kommer att öka – och det är i grunden välkommet.

Och Sverige då? Ja, på frågan om hur mycket det är värt att betala för att bevara fred och frihet, hamnar Sverige på jumboplats i Norden.

Försvarsbeslutet 2016-2020 beskrevs av Hultqvist som en ”oerhörd satsning”, och visst innebär det en reell ökning av försvarsanslaget. Enligt riksdagens utredningstjänst motsvarar dock satsningen bara 1,01 procent av BNP 2016 och har 2020 minskat till 0,99 procent av BNP.

En enig Försvarsberedning hade tidigare krävt mer än så. Så också Försvarsmakten, som lågt räknat hade äskat 18 som man ansåg politiskt möjliga miljarder men som bara fick 10 miljarder kronor i friska medel. Lägg därtill, å ena sidan, gamla försyndelser i form av ett strukturellt underskott på 30 miljarder kronor och, å andra sidan, att det redan nu går att förutse att pengarna inte kommer att räcka till för den blygsamma att-göra-listan för 2020. Det går inte an.

I försvarsuppgörelsen mellan regeringen och M+C+KD 2015 talas om det försämrade säkerhetspolitiska läget. Sedan dess råder det bred enighet om att läget försämrats ytterligare. Men sedan då? Det räcker inte med ord. Det är på allvar.

I en allt mer osäker värld är Sverige en Lasse liten, men försvarspolitiken förfogar vi över själva. Och det finns mycket som kan göras i närtid för allas vår gemensamma säkerhet, men militär förmåga är inte gratis. Vi behöver ett nytt försvarsbeslut.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 16/11 2016.

Read More

Under Krimkrigen var Østersjøen en viktig krigsskueplass. Etter krigens slutt i 1856, ble Åland demilitarisert. Som en følge av Russlands annektering av Krim i 2014 – og den siste tids utvikling – har Finlands forsvarsminister Jussi Niinistö tatt opp det kontroversielle spørsmålet om Åland likevel burde forsvares. Østersjøen er igjen blitt et hett tema.

Det foregår en utvikling av trusselbildet som gjennomsyres av hard retorikk, trollfabrikker, cyberangrep, flykrasj, simulerte angrep og russisk militær opprustning. Og det blir bare verre.

Gotlands geostrategiske posisjon

Sveriges forsvarssjef, Micael Bydén, uttalte i begynnelsen av 2016 at en åpen konflikt var usannsynlig. I september uttrykte Bydén seg på en måte som tilsa at sannsynligheten for et «angrep mot Sverige var liten». I september svirret også (ubekreftede) opplysninger om en ny trussel fra Russland. Hvor trusselen skulle finnes har ikke blitt kjent, og derfor kan man ikke vite om det påvirket forsvarssjefens vedtak om Gotland – en forsvarsløs øy i Østersjøen.

I turistreklamen presenteres Gotland som mulighetenes øy med puls og som arena for spennende møter. Det er risiko for vel mye puls og spenning, var forsvarssjefens konklusjon. Årsaken er øyens geostrategiske posisjon.

I Sverige trodde man naivt nok at den evige freden var blitt virkelighet i Europa, og at Forsvaret i Sverige derfor kunne legges ned. Og da gjorde man nettopp det. Også på Gotland. I forsvarsmeldingen 2015 var det likevel vedtatt at Gotland i mindre grad skulle re-militariseres i 2018.

Men i september signaliserte Forsvarssjefen et halvt års fremskyndelse av den planlagte stridsgruppen (180 årsverk). Det er selvsagt ingen stor endring, men nivået er likevel hevet. Russiske «turister» eller «rørleggere» fra Nord Stream (Den russisk-tyske gassledningen gjennom Østersjøen, red.anm.) kan ikke lenger ta Gotland uten blodsutgytelse.

Forsvarssjefen har dessuten frarådet å leie ut havnen i Slite i forbindelse med at den andre gassledningen (Nord Stream 2) mellom Russland og Tyskland skal bygges.

Hvor bekymret skal man være?

Den 5. og 6. oktober fant ytterligere en opptrapping sted, da Russland foretok en baseforflytning av robotsystemet Iskander-M til Kalingrad. Svaret fra svensk side ble å begynne med gjenoppretting av krigsbaser for kampfly for å kunne spre dem ut og enklere beskytte flyene. I stedet for å holde dem samlet på de tre flybasene.

På onsdag kom beskjeden om at to russiske missiltorpedobåter av typen Bujan-M fra Svartehavsflåten, utstyrt med krysserraketten Kalibr, seilte inn i Østersjøen. Begge våpensystemene kan bære konvensjonelle stridshoder eller atomvåpen. Iskander har en rekkevidde på 280-400 kilometer. Rekkevidden for Kalibr er 2600 km i luftlinje, men kortere enn det i praksis.

Men hvor bekymret skal man egentlig være? Iskander har jo siden 2011 vært installert i Luga utenfor St. Petersburg, og har dessuten ved enkelte tilfeller hatt gjesteopptredener i Kalingrad under øvelser. Fra utskytningssteder i Svartehavet eller Hvitehavet har Kalibr kunnet nå mål i Østersjøregionen. Vi vet heller ikke om Iskander og Kalibr har kommet for å bli.

Likevel er dette en slags gamechanger. Sammen med luftvernmissilsystemet S-400 og kystartillerisystemet Bal E/SSC6, kan Russland nå etablere en ugjennomtrengelig, vernet sone til havs og i luften (A2/AD) hvis en militær konflikt med Baltikum skulle bryte ut. Hjelp utenfra kommer til å bli forhindret.

Det er selvsagt mulig at Putin «bare» vil demonstrere makt i forhandlingene om Syria, Ukraina og Russlands posisjon i verden. Det er ille nok.

Verre er det at det ikke går an å utelukke at det handler om forberedelser til en konflikt hvis formål er å teste USAs og Natos styrke i et scenario hvor det er uklart om Artikkel 5 i Nato-pakten skal utløses – før Nato-landene i 2017 skal utplassere tre bataljoner i Baltikum og én i Polen.

Det er mulig at den tydelige uttalelsen til den amerikanske visepresidenten, Joe Biden, i Stockholm i september om grensers ukrenkelighet og Natolandenes «hellige forpliktelse» om å forsvare hverandre, var en advarsel til Putin.

Avledningsmanøver?

Mindre bra var det at Biden antydet at Natos musketer-paragraf også skulle gjelde Sverige. Så enkelt er det selvsagt ikke. En konklusjon i den statlig utredningen Säkerhet i ny tid, er at Sverige sannsynligvis allerede på et tidlig tidspunkt kommer til å bli dratt inn i en russisk-baltisk militær konflikt. En annen – og det utgjør selvsagt utenforskapets kjerne – er at konkrete samhandlingsplaner kan komme på plass kun gjennom et fullverdig medlemskap.

Den russiske opptrappingen i Østersjøen kan også være en klassisk avledningsmanøver. Parallelt med utviklingen i Østersjøen, setter en flåte med hangarskipet Kuznetsov kurs mot Syria. Så det er kanskje Syria som er i fokus – eller et tredje mål.

Etter det amerikanske presidentvalget den 8. november, drøyer det til 20. januar før president Obamas etterfølger flytter inn i Det hvite hus. Usikkerheten i spørsmålet om kapasiteten til å fatte raske beslutninger som følger av Obamas avgang, og (sannsynligvis) Hillary Clinton som påtroppende, åpner et mulighetsvindu for Putin. Og selvsagt i enda større grad om Donald Trump blir USAs neste president.

Det har vært mange friske spøker om røyken fra Kuznetsovs dieselmotorer. Men ingen røyk uten ild.

Publicerad i Verdens Gang 7/11 2016.

Read More

I Ekots lördagsintervju 1 oktober 2016 slog Rysslands ambassadör Viktor Tatarintsev fast att relationerna med Sverige var usla. Ja, till och med sämre än under ubåtsjaktens dagar under 1980-talet – och, ska vi förstå, då var de riktigt dåliga.

Det är ju allmängods. Eller?

Att det finns en kvarhängande bild av iskalla relationer kan nog äga sin riktighet, men verkligheten var mer komplex än så. På ett plan var de alldeles utmärkta. Samtidigt finns det en del paralleller med dagens spända läge som kan vara värda att uppmärksamma. En uppenbar likhet är det envetna förnekandet från Kremls sida av aggression och dolska avsikter.

Men det finns också aktuella beröringspunkter i svensk politik? Ja, i alla fall några tankekors. 

Ubåtskrisen på 1980-talet

U 137:s grundstötning i Gåsefjärden i oktober 1981 skapade en synnerligen allvarlig kris i relationerna med Sovjetunionen. Tvåpartiregeringen Thorbjörn Fälldin levererade en skarp protest. Allt besöksutbyte avbröts. Olof Palme och socialdemokraterna ställde sig till en början på samma barrikad, men snart skildes vägarna.

Efter valet 1982 blev det regeringsskifte, Palme kom tillbaka.

De borgerliga partierna – och särskilt moderaterna och folkpartiet – skärpte den kritiska synen på Sovjetunionen. Det påverkade i sin tur även uppfattningen om Palmes avspännings- och fredspolitik (t ex förslaget om kärnvapenfri zon i Norden) som bedrevs med fortsatt iver. Socialdemokraternas problemformuleringshegemoni utmanades.

Samtidigt fortsatte ubåtsjakten. Läget spetsades till när Ubåtsskyddskommission under ledning av den förre försvarsministern Sven Andersson (och med Carl Bildt som en av ledamöterna) kom med sitt betänkande i april 1983. Trots att det inte hade ingått i direktiven hade kommissionen valt att svara på den fråga alla ville ha svar på: Vem var inkräktaren? Sovjetunionen eller annat WP-land utpekades.

Kommissionens slutsatser kunde inte annat än leda till en skarp protest från regeringen Palme sida. I noten lades dock all skuld på den sovjetiska militären. Kreml frikändes men uppmanades att ta befälet och beordra militären att stoppa kränkningen av svenska vatten. Dessa fortsatte dock. Trots detta tonade regeringen ned ÖB:s ubåtsrapporter. Man talade om rapporterna som allvarliga, inte kränkningarna. Det man från militär sida beskrev som säkra kränkningar blev i Rosenbad till iakttagelser som vederbörande myndigheter ”inte kunnat utesluta var kränkningar”.

Enligt Thage G Peterson, i boken Olof Palme som jag minns honom, var Palmes kritik av Sovjetunionen mest ett spel för gallerierna. Palme hade ifrågasatt Ubåtsskyddskommissionens bevisföring och skällt ut Sven Andersson för att ha pekat ut Sovjetunionen. Han ansåg sig ha blivit lurad. Andra ledande s-politiker har senare beskrivit ubåtskränkningarna som ”ubåtar i syne” (Ingvar Carlsson) och ”irrfärder ”(Pierre Schori).

När ubåtsjakten förblev resultatlös så till vida att det inte gick att nationalitetsbestämma inkräktarna togs detta till intäkt av regeringen för att normalisera förbindelserna med Sovjetunionen. Under pågående jakt utanför Karlskrona i mars 1984 inbjöds den sovjetiske jordbruksministern till Sverige. Planer lades för ett besök i Moskva av den svenske statsministern 1986.

Sett från ett annat perspektiv – Palmes freds- och avspänningspolitik – ter sig också bilden av ett hårt klimat minst sagt överdriven. Den dåvarande svenske Moskvaambassadören Örjan Berner konstaterade 1985 i boken Sovjet och Norden att ”…Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden, det vill säga rustningsfrågor i Norden och i Europa,(har) sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet”.

Så vad gäller relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen var de, som ambassadör Tatarintsev säger i Ekointervjun, mycket riktigt inte lika dåliga som de är i dag.

Tankekors 2016

Ubåtskrisen på 1980-talet ledde till inrikespolitisk strid om neutralitetspolitikens innebörd. Bahr, Bodström, Ferm och Milstein gav namn till olika affärer som sådde misstro kring utrikes- och säkerhetspolitiken med Palme själv i centrum (Palmekommissionen, Brandtkommissionen, femkontinentinitiativet). Kritiska röster talade, och det med rätta, om dubbelspel.

Och i dag? Problemet är ett slags dubbelpolitik. Ska men sätta kritiska frågetecken för regeringen Löfven handlar det om en kluvenhet mellan Arvfurstens palats och Jakobsgatan 9. Utrikesminister Wallström är fast förankrad i neutralismens idévärld med allt vad den innebär av distans till Nato. Palme är hjälten. Närområdet är snarast FN, manifesterat i regeringens prioritering av den eftertraktade platsen i säkerhetsrådet.

Kostnaden för kampanjen (22 miljoner kronor) är det inte mycket att säga om. Däremot finns anledning fundera över vad som kan ha utlovats på vägen eller vilka handlingsrestriktioner som först kampanjen och sedan det kommande arbetet i rådet för med sig. De kan gälla allt från den svenska hanteringen av Nordstream II, beslutet att stödja FN-resolutionen om förbud av kärnvapen eller medlemskap i Nato.

Under ubåtskrisens dagar möttes kritiker av regeringen Palmes politik med varningar för korståg och avståndstagande från tanken på systemskifte i Moskva. Man kan lätt ana hur det skulle ha låtit i dag. Men så låter det inte alls från regeringen Löfven som utan att tveka lägger skulden på Ryssland för kriget i Ukraina och hotbilden i Östersjöområdet.

I ett avseende är dock linjen lång. Att inte vilja sitta still i båten ledde på Palmes tid till anklagelser mot oppositionen om hot mot Sveriges fred och säkerhet. Nu är handlingsimperativet detsamma när ett svenskt medlemskap i Nato står på agendan i den politiska debatten: Sitt still i båten, annars! Men liksom på 1980-talet är inte heller regeringens politik stillasittande. Som väl är, är dock rörelseriktningen den motsatta. Närmare USA. Närmare Nato.

Publicerad på KKRVA:s blogg Försvar och säkerhet 27/10 2016

Read More

Om kriget kommer var en broschyr som innehöll råd och anvisningar till svenska folket om kriget kom. Länge fanns den längst bak i telefonkatalogen. Den var en del av totalförsvaret. Men sista upplagan trycktes 1983, och själva telefonkatalogen blev efterhand lika obsolet som totalförsvaret. Trodde man – om totalförsvaret.

Efter murens fall fick Sverige en försvarspolitik som byggdes på grundvalen att krig i Europa för evigt hade förpassats till historiens sophög. Sedan bjöd V I Putin på ett brutalt uppvaknande. Det är krig i Europa och Östersjön har blivit högriskområde.

I FOI-rapporten Brännpunkt Baltikum varnar Robert Dalsjö för att kombinationen av rysk militär överlägsenhet och Kremls oberäknelighet kan leda till frestelsen att ta Nato på sängen i Baltikum. Och om det kriget kommer, kommer Sverige i sådana fall inte att stå utanför.

Sveriges geostrategiska läge, fördragsbundna förpliktelser i EU: Lissabonfördrag och vår ensidigt utfärdade solidaritetsdeklaration leder fram till den slutsatsen. Säkerhetspolitiken bygger ju dessutom på att vi genom att ge hjälp själva ska få hjälp. Från Nato.

Samtidigt är det nog svårt för de flesta att föreställa sig vad ett krig innebär eller hur det kan komma att gestalta sig. Det blir inte som förr i alla fall. Det är ännu svårare att veta hur det framtida kriget kommer att se ut. Samtidigt är det just detta som försvarspolitiken måste ta höjd för: nya vapensystem tar lång tid att besluta och införa.

Mot den bakgrunden är Kungliga Krigsakademiens studie Hotet – Mål och medel vid ett framtida angrepp mot Sverige ett tungt vägande inlägg i den försvarspolitiska debatten som borde få ja, ni vet vilka, att verkligen vakna.

I studien ser man 10-15 år framåt i tiden. Utan att blunda. 2030 kommer Ryssland att ”ha en i de flesta avseenden modern och välövad krigsmakt”. På väg fram till den slutsatsen analyseras teknikutveckling, förmågeutvecklingen inom de olika stridskrafterna, cyber- och telekrigföring, InfoOps och PsyOps och förstås rysk maskirovka. Doktrin och militär teori läggs under lupp.

En viktig poäng är att de olika förmågorna ska ses i ett samverkande sammanhang. Det åskådliggörs i tre olika scenarier, med olika ryska målbilder med alla med Baltikum som utgångspunkt för aggression mot Sverige

* Kris, påverka svensk beslutsfattning i syfte att få Sverige att vägra Nato möjlighet att använda svenskt territorium.

* ”Hybridkupp” mot Gotland för att närmast omöjliggöra för Nato att ingripa i Baltikum.

* Operation mot Baltikum som inleds med ett angrepp mot Sverige för att förhindra Nato att använda svenskt territorium och luftrum.

Tyvärr blir det inte något happy end i krigsspelen, men det finns ett men. Alla bygger på antagandet att Sverige inte förmår att rusta sig mot hotet utan att nuvarande försvars- och säkerhetspolitiska kurs i stort sett ligger fast. Men det är just det som den inte bör göra.

Scenarier är inte prognoser utan manar till att tänka före för att kriget inte ska komma. Försvaret av Sverige behöver ökade resurser både i närtid och med sikte på den medellånga framtiden. Men det räcker inte. Livet skulle bli enklare för alla utom Putin – och hans kramare – med ett fullvärdigt svenskt medlemskap i Nato.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 4 2016.

Read More

Det svänger i försvarspolitiken. Innan utredningen om ett nytt personalförsörjningssystem för försvarsmakten hade presenterats i går kom Moderaterna ut som värnpliktskramare. Kanhända är det mest en politisk vindkantring – en taktisk eftergift i ett läge när både Liberalerna och KD redan har svängt och därmed säkrat en bred riksdagsmajoritet för ett återinförande av värnplikten (vid sidan av S är också V och SD för).

Ändå är det välkommet att M inte längre är fastlåsta vid ett personalförsörjningssystem som faktiskt inte funkar. Det är för få som rekryteras och för många som hoppar av i förtid. Luckorna i krigsorganisationen fylls än så länge ut av värnpliktiga men den reserven är tömd om några år.

Den borgerliga alliansmajoriteten beslöt i maj 2009 att värnplikten skulle ersättas av ett yrkesförsvar (kallat frivilligt). En månad senare lades själva utredningen om saken fram, utan att egentligen ha utrett alternativet hur värnplikten skulle kunna reformeras.

Trots att det praktiska genomförandet skulle bli föremål för vidare utredande sjösattes beslutet 2010. Inte oväntat gick det åt pipan, men ändå framställdes reformen ihärdigt som en solskenshistoria. Högkvarteret som investerat resurser, tid och känslor i yrkesförsvaret hade också låst fast sig. Inte ens när målbilden 2014 ersattes med tal om 2019 eller 2023 föll insikten in att det inte räckte med att försöka göra ändringar på marginalen.

Det kunde ha blivit en förskräckelse utan ände. I riksdagsvalet 2010 gick Socialdemokraterna till val på att återinföra värnplikten. För S var det en symbolfråga med fokus på folkförankring – synen på behovet av försvarsförmåga demonstrerade man genom ett större sparbeting än det ”försvarsminister” Anders Borg (M) hade hotat med.

Senare, vid ett seminarium om personalförsörjningen hösten 2011, frågade jag Peter Hultqvist (S) om värnplikten. Beskedet blev att partiet bytt fot och att han i stället efterlyste justeringar av yrkesförsvaret för att få det att fungera. Min – med ett beklagande – slutsats var att det definitivt var kört.

Men det var det alltså inte. Ihåligheten har tillsammans med den dramatiskt försämrade hotbilden framtvingat ett omtänk. Utredaren Annika Nordgren Christensens förslag är en kombination av frivillighet och plikt. Plikten blir allmän både för män och kvinnor, men samtidigt selektiv. Det handlar om några tusen som ska göra lumpen med start 2018. ÖB:s behov ska vara styrande.

Plikten blir ett komplement till yrkesförsvaret men kommer ändå resa en principdiskussion. Och den kan vara nyttig – kring frågor som till exempel tvång. Eller sett från ett annat perspektiv en påminnelse om att vi som medborgare både har rättigheter och skyldigheter. Eller i termer av delaktighet i ett större vi. På samma sätt som man som ”republikan” ändå kan vara för monarkins bevarande.

I dessa dagar är dock den helt avgörande frågan rörande värnpliktens återinförande hur Sveriges försvarsförmåga – och därmed möjlighet att bevara fred och frihet – påverkas. Till det bättre.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 28/92016.

Read More