Claes Arvidsson

I dag feirer Sverige sin nasjonaldag. Vi feirer at 6. juni 1523 ble Gustav Vasa valgt til svensk konge, og at det dermed ble satt punktum for Kalmarunionen mellom Sverige, Danmark og Norge. 

Sverige ble igjen et selvstendig land og har altså vært en egen nasjonalstat i snart 500 år. Men dagen feires også til minne om forfatningen fra 1809.

Den kan riktignok ikke likestilles med den langt mer demokratiske norske grunnloven fra 17. mai 1814, men den inneholder blant annet et sterkt maktfordelingsprinsipp. Selve feiringen kan heller ikke sammenlignes med 17. mai. 

I 1983 fikk Svenska flaggans dag, som denne dagen kalles, status som nasjonaldag. I 1996 ble den salutteringsdag, og først i 2005 en «rød» dag, altså helligdag.

Underkommunisert

Det er nok etterhvert blitt noen flere som feirer dagen, men det er langt færre svensker enn nordmenn som feirer nasjonaldagen sin. Og det er sikkert enda færre som vet hvorfor det er akkurat 6. juni. 

Den beskjedne nasjonaldagskaken med svensk flagg på, Sverigebakelsen, er et symbol så godt som noe på at festen ikke er den samme på begge sider av kjølen.

Det blir av og til sagt at den svenske nasjonalismen består i at det ikke finnes noen nasjonalisme. I Norge – med en annen historisk erfaring i bagasjen – er nasjonalismen ingen mangelvare.

Den påvirker i begge tilfellene hva som blir løftet frem, og hva som ikke får helt plass i den nasjonale fortellingen. I Norge er «svenskheten» – i form av påvirkning og nærvær – det som er underkommunisert. Hva kan da være mer passende på den 6. juni enn å minne om hva denne består av? 

Svensk opphav

Personalunionen med Sverige fra 1814 ble innført med tvang, men i årene frem til skilsmissen i 1905 ble den norske grunnloven beholdt, og landet opplevde en sterk økonomisk, sosial og kulturell utvikling. Motstanden mot unionen var heller ikke kompakt. 

Et eksempel på det: Tittelen på den opprinnelige versjonen av Bjørnstjerne Bjørnsons «Ja, vi elsker dette landet» fra 1859 var «Norsk Fædrelandssang». Sangen var tilegnet «Norges Konge og Hans Majestæt Kong Karl». Men ikke alle vers synges. 

Det som er typisk norsk – selv nasjonale markører – kan ha svensk opphav. For eksempel Hans Majestet Kongens Garde i mørkeblå uniformer med utsmykning og tilbehør laget etter svensk gardemodell av 1886.

Hatten (en slags skalk i filt med fjærpryd av svart bøffeltagl) ble designet av unionskongen Karl XVs hustru dronning Louisa.

Stortinget ble tegnet av svenske Emil Langlet, og svenske arkitekter og byggmestere sto bak mye av det historiske Oslo som er så vel hegnet om. Disse kulturmiljøene ble senere bevart av Arno Berg. Denne svensken ble Oslos første byantikvar.

Hjelp under krigen

Et annet eksempel på en nasjonal markør er «Norge i rødt, hvitt og blått» fra 1941. Melodien er hentet fra den svenske «Obligationsmarschen» fra 1940, som skulle få svenskene til å kjøpe såkalte försvarsobligationer for å styrke det svenske forsvaret.

Det er mye å si om den svenske ettergivenhetspolitikken under andre verdenskrig, men også mye å legge til: Mottak av 50.000 norske flyktninger, dannelse av polititroppene, De hvite bussene. Eller politidirektør Harry Söderman, som reiste fra Stockholm og befridde Grini på eget initiativ 8. mai 1945.

Til bildet hører også Svenska Norgehjälpen med presten Axel Weebe som sentral figur. Hjelpeinnsatsen begynte beskjedent høsten 1942 med at et førtitalls barn fikk et daglig måltid mat i Margaretakyrkan i Oslo. 

Da det ble satt punktum for bespisningen etter krigsslutt, var det blitt servert 164. 256 dagsporsjoner «svenskesuppe» på 1119 steder rundt om i Norge.

Hotel Cæsar og Fleksnes

Med det svenske i Norge har det seg litt som med den svenske finansfamilien Wallenbergs valgspråk: virke, men ikke synes. Ikonet Fleksnes hadde en svenske i bakgrunnen, og senere var det to svensker som sto bak TV 2s langtidssuksess Hotel Cæsar.

Og apropos Wallenberg: Familien Wallenberg var med på å finansiere viktig industrisatsing med Norsk Hydro i 1905 og Orkla i 1904. Nå er Sverige det landet som foretar de største direkte investeringene i Norge.

De fleste store svenske virksomheter er på plass. Norge og Tyskland konkurrerer om å være Sveriges største eksportmarked.

Feiringen av Luciadagen, fastelavensriset og maiblomsten kommer alle fra Sverige, akkurat som dansebandmusikken. Evert Taube er bare én av mange svenske visediktere i den norske visekanonen.

Det daglige

Påvirkning og nærvær merkes også i det daglige på annen måte. Norsk språk er fullt av lånord fra svensk, for eksempel kjendis, finkultur, kompis, sosialgruppe, venstrevridning. Mange bil-ord er hentet fra svensk, og det samme gjelder innenfor idretten.

Svensker har innvandret til Norge i bølger. Noen har skrevet seg inn i historien – og spennvidden er stor. 

Teatersjefen på Christiania Theater Ludvig Josephson regisserte selv den første oppsetningen av Peer Gynt i 1876, og han bidro dessuten til den siste versjonen. Denne svensken var den som på alvor fikk satt Ibsen på det norske teaterkartet.

Sten Ekroth var mannen som midt på 1960-tallet sto bak dannelsen av Norges første virkelige popband, The Pussycats. Senere spilte han en aktiv rolle i å påvise at et justismord var blitt begått i saken mot den drapsdømte Per Liland. 

I 1994 fikk Ekroth rett. Som et resultat av det ble Kommisjonen for gjenopptagelse av straffesaker dannet.

Svenske innvandrere

Svenske innvandrere har skrevet norsk historie. Sosialhistorie. Krigshistorie. Kulturhistorie. Politisk historie. Pophistorie. Gastronomhistorie. Sportshistorie. Vært med på å bygge landet. Og både Haakon VII og hans barnebarn Harald V har svenske Bernadotte-prinsesser som mødre.

Og skal man tro en undersøkelse fra World Value Survey, blir nordmenn stadig mer like svensker rent verdimessig.

Graffitien «Partysvensker go home» fra 2008, som nå er borte, fikk etterhvert et tillegg. Under originalteksten ble det stilt et retorisk spørsmål: «Men Norge er jo svensk?»

Å minne om «svenskhetens» betydning for Norge kan kanskje fremkalle storsvensk-vibber hos nasjonalt overfølsomme nordmenn. Men i seg selv viser jo dette først og fremst hvor nær landene står hverandre og hvor godt forholdet er.

I unionstiden var det en fiksjon å snakke om broderfolk. Til tross for søskenkrangel er det i dag en realitet.

Oversatt fra svensk av Bjørg Hellum. 

Publicerad i Aftenposten 6/6 2021.

Read More

Civilsamhället är något alldeles eget, en egen sfär som är skild från staten, marknaden och hushållen. Samtidigt ses det ofta som en hörnsten i den svenska demokratin. Folkrörelse-Sverige är en skola för alla (interndemokratin), som för några också blir ett ”folkligt” avstamp in i politiken. I det här perspektivet är civilsamhället en del av den demokratiska infrastrukturen.

Men faktiskt är civilsamhället också en del av demokratins försvarsverk.

Bortom denna av riksdagen proklamerade syn på civilsamhället finns förstås en mer komplicerad – om omdiskuterad – verklighet både normativt och innehållsligt. I myllret av organisationer är det mindre uppmärksammat att civilsamhället har en betydelse för den inre (polisiära) säkerheten. Missing People är en ideell organisation som runt om i Sverige bistår polis och anhöriga genom att publicera efterlysningar och genomföra sökinsatser efter försvunna personer. 60 000 personer har anmält sig som ”sökare”. Och det finns även andra frivilligorganisationer på den arenan.

Grannsamverkan för att hålla uppsikt är ett annat positivt exempel – medan medborgargarden för att ”ta saken i egna händer” är motsatsen.

Men organisationer i civilsamhället bidrar också till den yttre säkerheten. De ingår både i det militära och civila försvaret som tillsammans bildar det svenska totalförsvaret.

Försvarsberedningens två rapporter Motståndskraft respektive Värnkraft fångar väl vad det gäller – å ena sidan att göra samhället motståndskraftigt i mötet med kris eller krig, och å andra sidan att ha den militära styrka som krävs för att avskräcka från eller stå emot ett angrepp (tills dess att hjälp förhoppningsvis kommer från goda vänner i Nato).

Frivillighet täcker ett vitt spektrum. Det finns totalt 18 frivilliga försvarsorganisationer, varav nio har avtal med Hemvärnet.

Försvarsutbildarna med 27 000 medlemmar i 15 rikstäckande förbund utbildar för den militära insatsorganisationen och för myndigheter och länsstyrelser inom det civila försvaret, som behöver förstärkning i form av frivilliga i händelse av kris, höjd beredskap eller krig.

I  Försvarets fältartister ingår 700 medlemmar som ska vara beredda på att sjunga hårdrock, visa eller ståuppa. Orup har gjort det och likaså Magnus Betnér. Frivilliga motorcykelkåren utbildar mc-ordonnanser för Hemvärnet och står även till förfogande vid civila katastrofer.

Ett tredje exempel är Svenska Lottakåren som med sina cirka 5 000 medlemmar är landets största kvinnliga nätverk.

Civilförsvarsförbundet organiserar bland annat frivilliga resursgrupper i kommunerna, som är beredda att rycka ut vid kriser och olyckor och som gör Sverige mer motståndskraftigt.

För de ideella föreningarna i totalförsvaret är staten deras raison d’être. Ändå hör de hemma i civilsamhället. De är inte statliga och de utmärks av föreningsdemokrati.

Sett från den enskildes perspektiv är det även i försvarets frivilligorganisationer intresset, gemenskapen och viljan att göra en insats som är drivkraften för att bli medlem. De utgör en folkrörelse – och i en tid när många andra ideella organisationer kännetecknas av ”missing people”, så växer faktiskt de frivilliga försvarsorganisationerna.

Allra viktigast är förstås det ”styrkebidrag” som de kan ge totalförsvaret i kris, förhöjd beredskap och krig.

Krönika publicerad i Altinget 2/6 2021.

Read More

Efter terrordådet 11 september 2001 ställde sig Sverige solidariskt på USA:s sida och deltog i Afghanistan tillsammans med ett 40-tal andra stater. Efter att ha funnits på plats i nästan 20 år är det slut. Den 15 maj halades den svenska flaggan på den multinationella styrkans högkvarter i Kabul. Alla lämnar – och för USA:s vidkommande sätter Joe Biden punkt för det ”eviga kriget” den 11 september.


Den svenska insatsen inom ramen för FN:s och Nato:s ISAF- koalition startade med ett förband ur specialstyrkorna men växte till en närvaro med som mest 1 000 soldater och officerare.

Från 2006 till 2014 – då ISAF avvecklades och säkerhetsansvaret övergick till regeringen i Kabul – hade Sverige huvudansvar för fyra provinser i norra Afghanistan. Insatsen handlade därefter om att agera stöd och utbildningsfunktion inom ramen för Resolute Support Mission.

Sammanlagt har mer än 9 000 svenska soldater och officerare stridit i Afghanistan för säkerhet och fred. Fem har stupat, andra skadats, en del med men för livet.

Tur och skicklighet har gjort att det inte blev värre. Notan för den militära insatsen uppgick för ett par år sedan till mer än tio miljarder kronor, det humanitära biståndet till en miljard och de bilaterala till fem miljarder.

Det som skulle bli en kortvarig humanitär fredsinsats utvecklades till deltagande i ett krig. Nu när uppdraget är avslutat borde vi hedra Afghanistanveteranerna och i en högtidlig ceremoni tacka dem för att deras insats i rikets tjänst.

Har det varit värt det? Försvarsminister Peter Hultqvist har lyft fram att fler kvinnor har fått utbildning, att terrorism har förhindrats och att Afghanistans militära förmåga har stärkts. Så kan man förstås se det.

I verkligheten tyder det mesta sorgligt nog på att det som väntar är inbördeskrig och att framryckande talibaner tar över. Kort sagt, ännu en i raden av misslyckade interventioner.

I en färsk avhandling av statsvetaren Lars Wikman om insatsens inrikespolitiska dimension ger redan titeln svar på vad som över tid var den dominerande berättelsen om insatsen – ”Don’t mention the war” (Acta Universitatis Upsaliensis 2021). Det som intresserar Wikman är hur beslut ramas in i syfte att å ena sidan öka stöd för och å andra sidan minska motstånd mot insatsen (inte minst inom socialdemokratin). Annorlunda uttryckt vägen fram till konsensus.

Ett genomgående tema hos förespråkarna för insatsen i regering och riksdag var att just inte beskriva engagemanget i Afghanistan i termer av krig utan mer i linje med traditionen av fredsbevarande och humanitära insatser.

Att hela tiden hålla en formell rågång till den av USA ledda Operation Enduring Freedom som uttryckligen var en del av president George W Bushs ”krig mot terrorismen”. Och förstås att FN var med på vagnen.

I stället för att vinna ett krig betonades att uppdraget handlade om sådant som byggande av demokrati och jämställdhet. Narkotikasmuggling skulle stoppas. Men Afghanistan passade också som hand i handske i en ny försvarsdoktrin som handlade om att Sverige bäst försvarades på andra ställen än hemmavid.

Sett från ett annat perspektiv kan insatsen därmed ses som en grundplåt i den svenska hoppas-på-det-bästa-doktrinen om militärt bistånd även utan Natomedlemskap, och ett sätt – i en tid när tanken på evig fred i Europa rotade sig – för Försvarsmakten att visa sitt existensberättigande.

I politikens bråk och larm är det lätt att glömma att det sker mot en botten av en konsensuskultur och nationellt samförstånd anses särskilt viktigt när gäller utrikes- och försvarspolitik.

Vägen fram för sittande regering är att betona kontinuiteten. Även beslut som bryter ny politisk mark – som i Afghanistan – ska ramas in så att de står i samklang med den sedan länge rådande linjen.
När det råder politisk oenighet blir det en strid om vinnande inramning. Som nu när både motståndarna och förespråkarna för en svensk Nato-option betonar att argumenten bara följer de långa linjerna i säkerhetspolitiken.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 22/5 2021.

Read More

e långa köerna utanför Vinmonopolet påminde om hur det brukade vara dagarna före det norska nationaldagsfirandet i Oslo. Före covid kunde man nästan ta på känslan av glad förväntan inför festen. Oåret-2 var det mer sordin. Det är fortfarande lockdown. Visst får i alla fall alla butiker (och inte bara systemet, apoteken och livsmedelsaffärna) nu hålla öppet igen, men utan folkmyller.

Och dagens festprogram präglas av att det inte är som det var, utan av laga efter läge med mycket digitala lösningar.

De gällande nationella råden och reglerna stadgar till exempel att hålla minst en meters avstånd till andra, att begränsa den sociala kontakten och inte ha besök av fler än fem gäster. Festrestriktionerna ser dock olika ut beroende på smittläget i kommunerna, som varierar alltifrån högt för norska förhållanden, till i stort sett smittfritt. Gemensamt för alla är dock att firandet inte blir – och inte heller kan bli – så festligt som före covid-19.

Alla har påverkats av pandemin. Alla har fått sina liv omskakade och 774 liv har ryckts bort. Nästan 120 000 har smittats, över 4 000 har vårdats på sjukhus och mer än 800 har skrivits in på intensiven. Covid-19 är ett samtalsämne som inte går att undvika. Men visst blir det pølse med lompe, bløtkake och bubbel. Och bunader. Och glad samvaro. I både den egna kohorten och nationellt när ”Ja, vi elsker dette landet” sjungs över land och stad efter den traditionsenliga kanonsaluten på Akershus fästning klockan 12.

Som alltid kommer kungafamiljen att inta slottsbalkongen, men inte heller i år för att mötas av glada förbimarscherande hurrande skolbarn utan i stället se ut över den folktomma Slottsplassen där en ryttarstaty av Karl XIV Johan intar hedersplatsen. Statyn är både passande och opassande. Den är en påminnelse om varför nationaldagen firas just i dag.

17 maj 1814 fick Norge en egen grundlag och en kort period av självständighet som fick ett abrupt slut i form av en tvångsunion med Sverige. Så det är egentligen unionsupplösningen 1905 som firas – och förstås den tyska ockupationens upphörande 1945.

Skilsmässan 1905 var kärv. Sveriges vägval under andra världskriget bättrade inte heller på broderfolkskänslan, men efterhand har det växt fram en politisk, ekonomisk och folklig närhet. Sverige och Norge står varandra väldigt nära. Pandemin har dock frestat på relationerna. Det har gnisslat mellan regeringarna och oförståelse för strategival har uttryckts på både sidor om kölen. Stängda gränser och reserestriktioner tär.

Likväl har många problem som till exempel ekonomisk ersättning till svenska arbetspendlare efterhand blivit lösta. På ett annat plan har det ingåtts avtal om fördjupat försvarssamarbete och en utredning om snabbtåg mellan huvudstäderna är på gång. Företagsamheten har fortsatt att vara företagsam. Och en färsk opinionspejling visar att 21 procent av de tillfrågade kommer att åka över gränsen för att harryhandla billiga och bra livsmedel, sprit och cigaretter när det blir möjligt igen.

Det är inte förvånande att det i kristid har gnisslat i relationerna – förväntan om motsatsen säger snarare väldigt mycket om hur nära de egentligen är.

Inte heller i Stockholm blir det traditionsenliga firandet av 17 mai som det borde vara. Det blir varken tågande med glada hurrarop eller högtidstal på Skansen. Det är bara att vänta till nästa år. Men det går däremot alldeles utmärkt att skänka Norge en tanke och ”Gratulere med dagen”.

Publicerad i Svenska Dagbladet 17/5 2021.

Read More

Det är inte någon dålig gissning att Stefan Löfven i sitt förstamajtal kommer att säga det som han brukar säga: ”Jag gick in i ett parti där Olof Palme slogs för internationell solidaritet och jämlikhet.”

I enlighet med Socialdemokraternas partinarrativ behöver man inte säga mer. Vi ska alla förstå att detta var självklart bra. Men inte minst nu när partihistoria har kommit på det politiska modet ska vi inte låta nöja oss med det svaret om tid som har flytt.

Den mot båda blocken i det kalla kriget kritiska kålsuparteorin var utblickspunkten mot världen under det långa sjuttiotalet. Den faktiska politiken kan dock sammanfattas med att öst är öst och väst är väst, men väst är värst. Ett exempel är erkännandepolitiken. Nordvietnam erkändes 1969, DDR 1973 och Nordkorea 1974. Besökspolitiken är ett annat exempel på hur man i både gav legitimitet åt och plogade väg internationellt för Kubas Fidel Castro, PLO:s Yassir Arafat och Nicaraguas Daniel Ortega.

Internationell solidaritet handlade inte primärt om ett demokratiskt styrelsesätt. Demokrati var en fråga om tid – först krävdes ekonomi och utbildning – och mobiliserande enpartistyren i olika rödfärger ansågs vara den mest effektiva modellen för att nå dit.

Olof Palme var inte heller kategorisk motståndare till våld som politiskt medel, och i samband med den historiska resan till Kuba 1975 fick han en fråga om Castros politiska fångar. Det var ok. Överslätandet var legio. Efter mötet med den kubanske diktatorn konstaterade Palme: ”Jag har träffat många ledare i kommunistiska och socialistiska länder men aldrig någon så intresserad av svensk företagsdemokrati och demokratiska processer som Fidel Castro.”

1980 var Palme förstående inför mullornas revolution i Iran, där man med ”pedantisk noggrannhet bygger upp sina formellt demokratiska institutioner”.

1984 beklagade Palme i alla fall den politiska utvecklingen i det återförenade Vietnam. Stödet till Vietnam hade dock handlat om rätten till nationellt självbestämmande och något ansvar för vilken regim som kommit till makten hade Socialdemokraterna inte.

Röda khmerernas, för att använda ett aktuellt begrepp, ”massövergrepp”, ledde inte till några skarpa reaktioner. Inte heller när Vietnam invaderade Kambodja 1979. Det svenska biståndet borde inte användas som påtryckningsmedel. Skälet var att ”vad länderna i Indokina nu behöver är en möjlighet att i fred bygga upp sina svårt härjade länder”.

När det hettade till i världspolitiken på 1980-talet lade sig den socialdemokratiska fredspolitiken väldigt nära den sovjetiska i synen på Norden och Europa. Kritiker i Sverige bemöttes med en begreppsvärld (korståg och anti-sovjetisk) hämtad från KGB:s arsenal. Olof Palme slog dock fast att i förhållande till Sovjetunionen har vi ”uppfattningar som klart avviker från varandra, såsom synen på medborgerliga fri- och rättigheter och Afghanistan”.

1989 hävdade utrikesminister Sten Andersson att de tre baltiska staterna inte var ockuperade av Sovjetunionen.

Detta med ”internationell solidaritet” är alltså inte så entydigt som Löfven vill att vi ska tro. Och den ”jämlikhet” som Löfven anslöt sig till kan bäst beskrivas som en socialistisk offensiv på hemmaplan. I verkligheten kan partinarrativet sorteras in under det självförhärligande begreppet politisk benemorfi – upptagenheten av att å ena sidan lyfta fram den egna förträffligheten och å andra sidan lägga defekter i skugga.

Socialdemokraterna vill trona på fornstora dagar, men berättelsen om det långa sjuttiotalet är som Dorian Grays gömda porträtt – i Oscar Wildes roman – på vilket alla synder syntes medan Gray själv oföränderligt bevarade sin skönhet. Och det spelar roll. I väntan på en vitbok om den egna historien fortsätter skönmålningen att påverka politiken.

Publicerad i Svenska Dagbladet 30/4 2021.

Read More

Med den senaste tidens massiva sammandragning av arméstyrkor, flotta och flyg med anfallsriktning Ukraina som bakgrund, intog i går Vladimir Putin scenen för sitt årliga tal till nationen. Men vi får vänta på klarhet i fråga om den ryska målbilden. Kanske utvidgas kriget. Kanske rör det sig ”bara” om en styrke- demonstration i det diplomatiska spelet kring Ukraina. Eller så kan det handla om att försöka sätta Joe Biden på plats.

Putin talade sig varm för goda relationer med omvärlden men anklagade väst för motsatsen. Ständigt och helt utan anledning attackeras Ryssland. Han återkom också till ett välkänt tema från inledningen av kriget mot Ukraina 2014 om att massprotester understödda av dolda utländska krafter ledde till den Putinvänliga regimens fall – och återupprepade verklighetsbeskrivningen i fråga om protesterna i dagens Belarus. Han hävdade till och med att USA har stått bakom ett (påhittat) mordförsök på presidenten Lukasjenko.

Det är den bild av yttre hot som Putin försöker att sätta på hemmaplan inför parlamentsvalet i höst. Samtidigt varnade han väst med hot om vedergällning för att överträda röda linjer eller utmana ryska nationella säkerhetsintressen. Dock utan att ange vilka dessa är. Kort sagt, strategisk otydlighet ska ge ett övertag.

Desto tydligare var den ryske presidenten i fråga om den inrikespolitiska agendan inför parlamentsvalet: Allt ska bli bättre. Ryssland ska moderniseras, men med ryska traditionella värden och familjen i centrum. Putin utlovade ökade bidrag till barnfamiljer och gravida kvinnor. Men räcker det?

Visserligen är det ryska valsystemet konstruerat enligt modellen ”vinst varje gång”, så det finns ingen risk för att maktpartiet Förenade Ryssland kommer att förlora. Men stödet både för partiet och presidenten själv har minskat dramatiskt. Missnöje är inte en bristvara.

Den genomsnittliga realinkomsten har sjunkit år efter år sedan 2013. 2020 hamnade ytterligare en miljon ryssar under den snålt satta fattigdomsgränsen. Totalt uppgår antalet fattiga nu till 20 miljoner. I en opinionsmätning i höstas svarade bara en tredjedel ja på frågan om de överhuvudtaget hade några sparade medel.

Det är en statistik som står i bjärt kontrast till de avslöjanden om maktens lyxliv och korruption som den politiskt dömde oppositionsledaren Aleksej Navalnyj stått bakom. Och priserna på baslivsmedel bara stiger.

Som väntat berörde inte Putin i sitt tal Navalnyj, som återigen kämpar mot döden. Denna gång i ett ryskt fängelseläger. Navalnyj överlevde mirakulöst nog giftattacken, men frågan är om han tål den vård som Putins fängelseläkare ger patienten. Vikten av att sätta honom ur spel inför det kommande parlamentsvalet råder det i alla fall inte någon tvekan om.

Gårdagens demonstrationer till stöd för Navalnyj runt om i Ryssland möttes med järnhand och så lär det fortsätta, också med ytterligare repressiva lagändringar. Om detta – i kombination med påstådda yttre hot och löften om ökade bidrag – inte räcker för att möta risken för att det stigande missnöjet övergår i en protestvåg, finns Putins eget pretoriangarde att sätta in. I gardets utbildning ingår att skjuta skarpt på demonstranter.

Om inte heller det är tillräckligt finns alltid möjligheten att med vapenmakt preventivt slå till mot ett påhittat hot mot Ryssland. Fantasin har inga gränser i Kreml.

Vi måste förhålla oss till det verkliga Ryssland – inte till den verklighet som Putin vill att vi ska tro på. Så ja, låt oss ansöka om medlemskap i Nato. Det skulle vara att ge klart besked om Sveriges säkerhetspolitiska linje – i stället för att som nu senast i gårdagens riksdagsdebatt ha ett politiskt gräl om huruvida den nuvarande linjen är oklar eller inte. För det är den. Och det är inte bra.

Publicerad i Svenska Dagbladet 22/4 2021.

Read More

M, KD och senast även L har öppnat för att låta SD ingå i ett regeringsunderlag efter valet 2022. Det öppnar för ett regeringsskifte och har fått partistrategerna på Sveavägen 68 att hålla panikknappen nedtryckt i form av en kampanj med varningar för att demokratin är hotad. Det bärande inslaget är att söka sig tillbaka till SD:s grundande och påminna om att det, som Stefan Löfven har uttryckte det, ”är ett parti som kommer ur nazismen”.

Men inget är enkelt. I en intervju i DN 31/3 ställdes Löfven inför frågan om det verkligen är så farligt om de tre borgerliga partierna samarbetar med SD; Socialdemokraterna hade ju samarbetat med Vänsterpartiet kommunisterna. Skulle man tro Löfven var frågan felaktigt ställd:

”Jag har aldrig uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin.”

VPK stödde Sovjetunionen slaviskt

Låt oss tänka efter. Var det verkligen så? Partiet startades som en underavdelning till Sovjetunionens kommunistiska parti som också var med om att finansiera verksamheten. De svenska kommunisterna stödde Sovjetunionen slaviskt. Som i fråga om Molotov-Ribbentrop-pakten 1939. Annekteringen av de baltiska staterna, dödande och förvisningar till Sibirien hade man inte några synpunkter på. Inte heller diktaturens spridning till Östeuropa.

Och så vidare. Och så vidare.

Om VPK hade fått bestämma hade Sverige blivit som Sovjetunionen. Eller rättare sagt ännu en satellitstat. Partiet var och behandlades som ett hot mot rikets säkerhet.

Hettan i förbindelserna med Moskva svalnade med åren men fortfarande 1989 – när Berlinmuren föll – upprätthölls broderliga förbindelser med Sovjetunionen och satellitstaterna. Året efter dumpades K:et och VPK blev V.

Löfven fick förtydliga

I en DN-intervju hösten 2019 sammanfattade dåvarande partiledaren Jonas Sjöstedt saken med orden att V har en ”besvärlig historia, och den innehåller delar som absolut inte kan försvaras, andra delar är sådant att vara stolt över”. Som avståndstagande kan det uttalandet knappast räknas som ett avståndstagande från det som är en grym historia.

Ung vänster vill för sin del fortfarande 2021 införa ”ett klasslöst samhälle, fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle”.

Löfvens historieskrivning vållade viss uppståndelse och tvingade vid en presskonferens30/3 fram ett förtydligande från statsministern: ”Det var ingen bra formulering nej, men demokrati är vidare än att gå och rösta. Det är enligt mig att kunna delta i samhället. Och jag har aldrig uppfattat att man ville minska folkbildning eller tycka att judar eller samer inte kan vara svenskar.”

Antisemitiska kampanjer

Kan så vara att VPK inte vill minska folkbildningen i Sverige, men viktigare kan det tyckas vara att partiet inget hade att invända mot de antisemitiska kampanjer som inleddes i Sovjetunionen 1948 och som sedan med olika styrka fortsatte i Sovjetunionen och Östeuropa i flera decennier.

Löfvens case blir inte starkare med tanke på att kommunismen och nazismen strukturellt kan beskrivas som ett slags tvillingideologier.

Samarbetade inte S med VPK?

För att ytterligare markera skillnaden mellan nu och då underströk Löfven att Socialdemokraterna aldrig hade samarbetat med VPK. Men var det så?

Om de borgerliga var eniga krävdes efter 1970 och 1985 års val aktivt stöd från VPK för att få s-majoritet i riksdagen – om de borgerliga var eniga. Efter 1982 års val räckte det med passivt stöd. Under jämviktsriksdagen 1973–1976 uppnåddes jämvikt med ett borgerligt block bara med aktivt stöd från kommunisterna.

Gott samarbetsklimat mellan Palme och VPK

VPK hade naturligtvis en ambition att dra socialdemokraterna åt vänster. Att sådana hänsyn togs är rimligt att anta – även om de inte föregicks av konkreta förhandlingar.

Efter Olof Palmes återkomst till makten 1982 skedde dock underhandsförhandlingar i ett gott samarbetsklimat och med ett resultat som den dåvarande partisekreteraren Bo Hammar beskrivit som positivt för VPK (Ett långt farväl till kommunismen, Brombergs 1992). I december 1982 gick det så långt som att Palme från riksdagens talarstol inbjöd kommunisterna till förhandlingar.

Enligt Stefans Löfvens historieskrivning har Socialdemokraterna alltså aldrig samarbetat med VPK – ett parti som inte heller var ett hot mot demokratin. Men det är bara politiskt ”hittepå” för att budskapet ska bli rätt.

Legitimt att pressa M, KD och L om SD

Det är fullt legitimt – och viktigt – att pressa Kristersson, Busch och Sabuni med frågor om ”red lines” i förhållande till samarbete med SD efter riksdagsvalet 2022.

Men det är en annan sak att som i S-kampanjen frammana demokratins undergång. Det är motsatsen till ett upplyst samtal om alternativ och vägval i politiken. Just det som Sverige behöver mer av.

Publicerad i Altinget.se 12/4 2021.

Read More

En svensk option om medlemskap i Nato skulle provocera Ryssland och leda till kraftiga motåtgärder, hävdade Ann Linde i riksdagsdebatten om årets utrikesdeklaration. Hon borde ha sagt att säkerhetspolitiken bestämmer vi själva. Nu blev beskedet från utrikesministern att Kreml i praktiken har vetorätt i fråga om Sverige och Nato. Uttalandet utlöste säkerligen ett flitigt depeschskrivande i diplomatkåren angående öppenheten för ryska politiska påtryckningar.

I en brett upplagd artikel på DN-debatt 6/4 försöker Linde och försvarsminister Hultqvist ta tillbaka förlorad terräng i den säkerhetspolitiska debatten. Skadan är dock redan skedd. Ministrarna slår fast att regeringens linje ”är framgångsrik, inte minst för dess stabilitet och förutsägbarhet”.

Men vad menas med framgångsrik? Har politiken verkat tillbakahållande på rysk revanschism? Krim är annekterat, Donbass ockuperat och nu trappas det militär och ekonomiska diplomatisk trycket mot Ukraina upp. I Belarus bistår Putin i att slå ned oppositionen. Har regeringens linje bidragit till att hålla tillbaka den ryska upprustningen i Arktis eller för den delen i Östersjön? Ligger inte den europeiska säkerhetsordningen i spillror – trots att Sverige inte är medlem i Nato?

Så på vilket sätt är politiken framgångsrik? De över tid allt mer negativa årsrapporterna från Säpo, Must och FRA är också handfasta bevis på motsatsen. Hotbilden svartnar utan att någon kan hävda svartmålning.

Natodebatten skulle må bra av om Linde och Hultqvist slutade att tala i gåtor. Det kan man göra genom att konkretisera de ”konsekvenser” som Ryssland varnar för. Så länge som regeringen håller tyst är det ju annars omöjligt att granska deras kardinalargument.

”Varje lands historia och säkerhetspolitiska balanser är delar av en helhet”, skriver de, och slutsatsen de når är att ”balansen” inte får rubbas. Men på vilket sätt gagnar det folkrätten om Sverige gör sig lättviktigt när Ryssland tynger den andra vågskålen med militärt och civilt våld?

Balansen har dessutom redan rubbats genom den rad av försvarssamarbeten som Sverige har ingått sedan 2014. Inklusive fördjupning med Nato, USA och Finland. Ministrarna varnar också för tvära kast, men det är just det som skett med skiftet i försvarspolitiken med ett återuppstått fokus på nationellt försvar.

Linde och Hultqvist lyfter fram att den militära alliansfriheten ökar handlingsfriheten. Men i fråga om vadå? Något svar ges inte och inte heller vad gäller det Ryssland som utgör det enda militära hotet mot Sverige. 

Säkerhetspolitiska utredningar och försvarsberedningar har slagit fast att i händelse av elände i Norden/Baltikum kommer inte Sverige att kunna stå utanför. Man kan inte undgå slutsatsen att den svepande retoriken från ministrarna bygger på förståelsen att en ökad kunskap egentligen leder över till att bli ett argument för Nato-medlemskap.

För det svenska nästanmedlemskapet innebär begränsad tillgång till planering, militära strukturer och beslutsfattande. Som medlem skulle Sverige dessutom få del av Natos kollektiva trygghetsförsäkring – samtidigt som vi blir bättre rustade att bistå Natos försvar. Som regeringens egen utredare konkluderade 2016 i medlemskapsfrågan ”ökar den gemensamma konfliktavhållande förmågan” i Östersjöområdet.

Det är inte brist på kunskap som förklarar Socialdemokraternas istadiga nej till en formell anknytning till Nato, utan övervintrad ideologi från neutralismens tid. Som när partiledare Sahlin på sin tid slog fast att medlemskap var uteslutet under alla omständigheter, det vill säga att inte under något tänkbart scenario skulle detta vara en fördel för Sverige.

För att påminna om realiteter: Försvarsberedningens besked var att ett väpnat anfall mot Sverige inte kan uteslutas. Försvarsmakten ska dimensioneras för krig. Det kan tyckas vara en självklarhet att detta också borde gälla säkerhetspolitiken.

Publicerad i Svenska Dagbladet 12/4 2021.

Read More

Vi borde aldrig ha lagt ned det nationella försvaret, och i ett allt mer spänt läge i vårt närområde måste vi snabbt bygga upp det igen. Jag minns inte exakt när mitt samtal med den svenske diplomaten ägde rum – det var efter det ryska kriget mot Georgien 2008 men före kriget mot Ukraina 2014.

Svaret minns jag dock mycket väl; Ryssland är så ekonomiskt beroende av väst att Putin aldrig kan bli ett militärt hot i Europa. Det skulle vara irrationellt. Kontentan var därför att det mer än väl räckte med ett insatsförsvar byggt för internationella insatser i långtbortistan.

Tänket är en illustration av en fälla som fortfarande gör sig gällande i synen på Putinland. Det som för oss framstår som självskadebeteende kan mycket väl vara rationellt. Sålunda ”borde” det ligga i Kremls intresse att få ett avslut på kriget mot Ukraina för att både frigöra resurser, bli befriat från sanktioner och komma in i värmen. Men kriget smakar mer än det kostar.

2014 var kriget ett bärande inslag i Putins narrativ om återupprättande av rysk storhet och den hotfulla omvärlden. Det gav regimen legitimitet i ett läge när levnadsstandarden inte längre ökade. Och så länge kriget pågår kommer Ukraina inte att kunna ta de definitiva stegen bort från det som i Moskva uppfattas som en rättmätiga intressesfär. Samtidigt lägger kriget hinder i vägen för att Ukraina ska bli ett skyltfönster för välfungerande demokrati – och därmed ett alternativ till den ryska demokraturen. Sak samma med Belarus.

Lägg därtill att det militärstrategiska värdet av annekteringen av Krim som ägde rum 18 mars 2014 inte kan överskattas för en regim med stormaktsdrömmar. Faktum är ju dessutom att Putin kommit lindrigt undan. Sanktioner rörande Krim, ja. Samtidigt upprätthåller omvärlden i ”fredsförhandlingarna” illusionen om att Ryssland inte är en krigförande part i Ukraina.

En annan sida av ”feltänket” är att lägga fokus på svaghet. Typ: ”Vi ska inte förhasta oss med en skarpare politik utan vänta på att makthavarna förstår landets eget bästa.” Och ja, Ryssland är på många sätt på dekis och BNP är verkligen inte mycket att skryta med. Militärt kan Putin inte heller mäta sig mot Natos samlade styrkor. Men det utesluter inte handlingsförmåga och risktagande. Som i Syrien. Kostbart i pengar och i anseende men på det hela taget en framgång i det ryska perspektivet. Ryssland har återetablerat sig som en central spelare i Mellanöstern och har fått öva och testa militärt.

I själva verket har Ryssland under senare år varit mycket aktivt. På Balkan. I EU. I Afrika. Desinformationskampanjer har fått mycket uppmärksamhet (senast konstaterandet i USA att Putin också 2020 önskade Trump som president). Det är förstås svårt att exakt mäta effekten av just de ryska påverkansoperationerna men i Kreml kan man i alla fall glädjas åt att syftet att åstadkomma polarisering och misstänksamhet i Väst har uppnåtts.

Att så split är ett maktmedel. I det perspektivet har visserligen den utdragna striden kring Nord Stream II kostnader, men dessa ska vägas mot att gasledningsprojektet skapar konflikt i EU och sätter käppar i hjulet för att stärka den transatlantiska länken.

Putin har inget emot att spela skurkroller. Tvärtom. De iscensätts som styrkedemonstrationer. För att få makt. För att behålla makten. I en tid av växande missnöje på hemmaplan och i perspektiv av rysk gripbar militärmakt är det lätt att instämma i maningen från Totalförsvarets forskningsinstitut att snabbt bygga försvar i Nordeuropa. Presidenten på livstid kommer att göra vad som krävs.

Publicerad i Svenska Dagbladet 22/3 2021.

Read More

Hvis koronapandemien var en svensk-norsk landskamp, ville Norge vært klar vinner. Men det er jo som vi vet, ingen landskamp, men et maratonløp som Sverige og Norge lider seg gjennom. Den overgripende strategien i begge land er å oppnå en langsom smittespredning og sikre at helsevesenet ikke kollapser. Likevel er fortsatt det store spørsmålet for Sveriges vedkommende om strategien faktisk har bidratt til å oppnå flokkimmunitet.

Litt forenklet valgte Norge modellen «heller for mye enn for lite» – til forskjell fra Sveriges «heller for lite enn for mye». Norge har satset på å slå ned smitteutbruddene, mens Sverige har innført få restriksjoner for å sikre et så normalt liv som mulig og dermed minimere de sosiale og økonomiske kostnadene.

Men til tross for at hverken regjeringen eller folkehelsemyndighetene sier det offisielt, er Sverige siden i høst blitt mer norsk. Skjønt i en lightversjon.

Historiske aner som stormakt

Det finnes ingen enkel forklaring på Sveriges alenegang. Det dreier seg om samspillet mellom den politiske kulturen på den ene siden og på den andre siden strukturer og lovgiving som former beslutningstagernes handlingsrammer. Så må vi selvsagt også stille spørsmålet om beslutningene gjennomføres på en god måte – og hvis ikke, hvorfor?

Med Gro Harlem Brundtlands ord er det «typisk norsk å være god». Typisk svensk er å være best. 

Det finnes et innslag av hovmod i den svenske selvforståelsen. Sverige har historiske aner som stormakt. Landet ble dessuten fra begynnelsen av 1930-tallet en fremgangssaga bygget på den svenske modellen med passe store doser statsintervensjonisme og markedsøkonomi.

At Sverige fra begynnelsen av 1960-tallet også ville være og var en moralsk stormakt, forsterket selvoppfatningen om at «vi vet best».

«Lagom» – passe mye er best

Entreprenører, oppfinnere og ikke minst ingeniører var selve grunnlaget for det svenske industriunderet og landets rikdom.

Så trådte eksperten inn på scenen. Sosial ingeniørkunst med sin tiltro til en politikk utarbeidet av eksperter er både ideologi og praktisk gjennomføring i Sverige.

Mot denne bakgrunnen er det ikke overraskende at statsminister Stefan Löfven og sosialminister Lena Hallengren hele tiden henviser til eksperten Anders Tegnell. Ifølge statsepidemiologen «eksperimenterer andre land», mens Sverige støtter seg på velprøvd kunnskap. 

Tegnells mentor, den tidligere statsepidemiologen Johan Giesecke, har vært enda mer rett på sak: «Alle andre tar feil.»

Til bildet hører at Sverige iblant sammenfattes med begrepet «lagom», altså passe mye – og at det er det beste. Men den selvforståelsen har på ingen måte utelukket politiske beslutninger som er «ekstreme». Altså heller ikke i spørsmålet om korona.

Sterkt regionalt selvstyre

Den svenske grunnloven stadfester at medborgerne er beskyttet mot frihetsberøvelse og har som grunnleggende frihet å «forflytte seg innenfor riket og å forlate det». Terskelen er og skal være høy. Grunnloven regulerer til og med forholdet mellom regjeringen og de statlige myndighetene. 

Sverige har ikke ministerstyre. Myndighetsutøvingen, de beslutninger som berører enkeltpersoner, skal skje uavhengig av regjeringen.

En annen del tar for seg den administrative inndelingen med et ytterst sterkt regionalt (med ansvar for helsevesenet) og kommunalt (med ansvar for eldreomsorgen) selvstyre.

Koronapandemien har satt svakhetene i ansvarsfordelingen i denne forvaltningsmodellen på prøve. For eksempel mangler det nasjonale retningslinjer for regioner og kommuner i spørsmålet om verneutstyr til anvendelse i situasjoner med mange pleietrengende.

Legg til at smittevernloven fra 2004 har som grunntanke at smittevern først og fremst er den enkeltes ansvar. Myndighetenes rolle i det perspektivet er å gi informasjon og råd som trengs, for at hver enkelt skal kunne «beskytte seg mot smitte som kan true liv eller helse». Med andre ord smittevern basert på tillit, ikke tvang.

Drepende kritikk fra kommisjon

Med inspirasjon hentet fra Norge utnevnte regjeringen Löfven i juni 2020 – om enn motvillig – en koronakommisjon. Den skulle evaluere de tiltakene som var tatt for å begrense spredningen av covid-19. Da den gjorde sine undersøkelser, var ni av ti døde over 70 år. De fleste av disse hadde vært mottagere av pleie eller omsorg, og halvparten levde i særskilte boenheter for eldre.

I den første delrapporten som ble lagt frem i desember 2020, var kritikken drepende. Det ble pekt på strukturelle svakheter blant annet i spørsmål om bemanning og medisinsk kompetanse. 

Det ble også rettet kritikk mot at folkehelsemyndigheten og Socialstyrelsen ikke umiddelbart satte i gang tiltak for å kartlegge eldreomsorgens behov for smittevern og minske smittespredningen. Smitten kunne dermed bite seg fast.

Når koronakommisjonen kommer med neste rapport, er det ikke vanskelig å gjette at kritikken vil handle om svakheter når det gjelder karanteneregler, testing og smittesporing.

Det samme gjelder det faktum at regjeringen aldri benyttet seg av de ekstra maktmidlene gitt i pandemiloven som gjaldt fra 18. april til 30. juni 2020. 

Saken blir ikke bedre av at regjeringen deretter ikke tidsnok forberedte en ny midlertidig lov. Det drøyde til 10. januar, og loven skal gjelde til 31. september 2021.

Mager trøst for Löfven

I den første rapporten konstaterte kommisjonen at det er regjeringen som styrer riket, og at den derfor burde tatt de nødvendige initiativer. 

Man legger ikke all skyld på den sittende regjeringen. Det er likevel en mager trøst for regjeringen Löfven, som har regjert siden 2014.

Til tross for at forslag til forbedringer i kriseberedskapen ble lagt frem i en rekke utredninger, hendte det ikke mer enn at en ny utredning ble igangsatt.

Konklusjonen er at svært mye talte for at Sverige skulle gå sin egen vei.

Men kanskje kunne bildet tross alt sett annerledes ut. I forbindelse med tsunamien i 2004 viste det seg at det var en avgjørende feil med kriseorganisasjonen at statsministeren ikke hadde det formelle ansvaret for å lede arbeidet.

Det førte til en ny ordning som ga statsministeren det formelle ansvaret. Ett av de første tiltakene Stefan Löfven gjorde som regjeringssjef, var å abdisere fra det ansvaret.

Det var så å si både et signal om å «la meg være i fred» og om en redusert sentral samordningsmyndighet i en akutt krise.

I Norge tok Erna kommandoen.

Oversatt fra svensk av Bjørg Hellum

Publicerad i Aftenposten 22/3 2021.

Read More