Claes Arvidsson

I dag på Norges nationaldag beräknas 2,5 miljoner festdeltagare bära någon av de 500 olika folkdräktsvarianterna. Kort sagt, ”bunad” är stort. Det säger mer om Norge än de intergalaktiska rymdvargarna i Subwoolfer som intog scenen på Eurovision. Hembygden är viktig. Nationalismen livaktig.

I år är det 30 000 skolbarn som ska vandra upp längs Karl Johan, runda den svenske unionskungens ryttarstaty för att så paradera förbi kung Harald och drottning Sonja på slottsbalkongen.

17 maj är dagen då Norge 1814 antog en egen – och för tiden modern – grundlag efter att under 400 år ha tillhört Danmark. Men det blev tvärstopp för de nationella ambitionerna och i stället tvångsunion med Sverige. Så det är egentligen upplösningen 1905 som firas när i dag nationalsången ”Ja, vi elsker” sjungs land och rike runt.

Som så mycket annat från åren i union med Sverige är det bortglömt att när Bjørnstjerne Bjørnson 1859 skrev den ursprungliga texten till det som några år senare blev nationalsång var den en hyllning till ”broderspakten”. Till yttermera visso var “Norsk Fædrelandssang” tillägnad Norges konge og Hans Majestæt Kong Karl.

17 maj är också en dag att minnas ofriheten under nazitysk ockupation 1940–1945, och de som stred och föll i kampen för frihet och nationell självständighet.

Sverige har varit en suverän nationalstat i snart 500 år. Norge har en annan historia. Den tar sig uttryck i den politiska sprängkraften i begreppet selvråderett (självbestämmande), illustrerat av valet att stå utanför EU. Att det formella utanförskapet döljer att Norge – liksom Sverige – är storimportör av EU-lagstiftning, tolereras av norrmännen. Skillnaden är förstås att Sverige som medlem är med när besluten fattas.

I en tid när allt är i rörelse – och EU blir en ännu tyngre aktör – börjar det spira en ny EU-debatt i Norge. Om den ska växa till en omprövning är ovisst, men att undrens tid inte är förbi framgår av att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato.

Efter två år med pandemi och inställda festligheter återgår firandet till att vara en glad folkfest med fokus på barnen (med bløtkake, pølse och lompe) men med god plats för vuxenbubbel. Ett glatt ”Gratulerer med dagen” sägs oräkneliga gånger – och SvD:s ledarredaktion instämmer.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 17 maj 2022.

Read More

Du orsakade det här. Se dig själv i spegeln. Med orden riktade till Vladimir Putin, kommenterade Finlands president Sauli Niinistö landets ansökan om medlemskap i Nato. Samma ord skulle Magdalena Andersson kunna rikta till Niinistö. Finland har varit drivande i regeringens kursomläggning i säkerhetspolitiken. Sverige är nu på väg in i Nato.

Men till bilden hör också att det närmar sig riksdagsval med en i Nato-frågan pådrivande borgerlig opposition. Efter Rysslands nya storskaliga invasion av Ukraina den 24 februari tillsatte regering motvilligt den 16 mars en arbetsgrupp bestående av samtliga riksdagspartier för att dryfta det förändrade säkerhetspolitiska läget. Nu har den sagt sitt.

Det tillhör ovanligheterna att en departementspromemoria skriver in sig i historien, men det kommer Ds 2022:7 att göra. Den självklara slutsats som dras – utan att sägas rakt ut – i “Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge – konsekvenser för Sverige” är att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato. Och det är epokgörande att Socialdemokraterna står bakom den. 

Det som nyss var uteslutet och destabiliserande för Magdalena Andersson och utrikesminister Ann Linde är numera klokskapen själv. Huruvida försvarsminister Peter Hultqvist helhjärtat är med på vagnen får nog historien visa. En klokhet i promemorian är att det nätverk av säkerhetssamarbeten som bär hans signum inte är tillräckliga.

Som det mycket riktigt konstateras har Hultqvist-doktrinen “bidragit till möjligheten att agera tillsammans i en krissituation och ytterst krig”, men att den inte innebär ”ömsesidigt bindande försvarsförpliktelser”. Annorlunda uttryckt: ”Någon garanti för att Sverige skulle få hjälp om ett hot eller angrepp riktades mot landet finns inte inom ramen för nuvarande samarbeten.”

Det är avgörande.

Icke förvånande delar man slutsatser från den rapport som ligger till grund för den kommande finländska ansökan om medlemskap i Nato, som att: ”Finlands och Sveriges eventuella Natomedlemskap höjer tröskeln för användning av militära maktmedel i Östersjöområdet, vilket ökar stabiliteten i området på längre sikt.”

Det är förstås också avgörande.

Ett argument mot ett svenskt medlemskap har varit att det skulle försätta Finland i en svår position. Nu pekar man i stället på det dilemma som uppstår när Finland blir medlem och Sverige därmed är det enda landet i Norden och Baltikum som står utanför Nato. Vid en konflikt skulle ”vår militära och säkerhetspolitiska sårbarhet och utsatthet öka”.

Promemorian tar sig också an frågor som är viktigare i den svenska (socialdemokratiska) debatten än i det mer hårdkokta Finland, som huruvida det är möjligt att som medlem driva frågor om demokrati, jämställdhet och klimat. Och förstås kärnvapennedrustning. Icke förvånande är svaret att det är möjligt. Och till dem som oroas över att Ungern och Turkiet är medlemmar påpekas att den problematiken också finns i andra internationella organisationer som Sverige är medlem av. Typ FN, EU och OSSE.

Till dem som efterlyser mer debatt och mer tid är svaret att det är nu det finns ett möjlighetens fönster, medan Putin har fullt upp med kriget i Ukraina.

I oskön förening avvecklade Socialdemokraterna och de borgerliga partierna det svenska nationella försvaret. Efter det kalla krigets slut antogs den eviga freden ha brutit ut i Europa. Det nya insatsförsvaret byggde på tanken att det var upp till Sverige att kunna välja att delta i en konflikt eller inte. Ett väpnat angrepp mot Sverige var osannolikt under överskådlig tid.

Långtbortistan-doktrinen sköts i sank när Ryssland 2014 invaderade Ukraina och annekterade Krim. Försvarspolitiken återvände hem med återtagande av nationell försvarsförmåga som prioriterad uppgift – dock mindre prioriterad av regeringen Löfven än av den borgerliga oppositionen. I rapporten Motståndskraft konstaterade Försvarsberedningen 2017 att ”ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas”.

Samtidigt bygger krigsplaneringen, liksom under kalla kriget, på förhoppningen att Sverige ska få hjälp utifrån. Men nu är alltså också hoppas-på-det-bästa-doktrinen på väg att skrotas av samtliga riksdagspartier utom V och MP. Med ett Natomedlemskap följer trovärdiga säkerhetsgarantier. 

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 14 maj 2022.

Read More

Magdalena Andersson är som bäst i färd med att vårstäda i säkerhetspolitiken. Det pågår ett ivrigt krattande i partimanegen för att landa en ansökan om medlemskap i Nato. Allt under mottot att svara på frågan vad är bäst för Sverige i en ny tid.

Så nära i tiden som den 16 februari slogs det fast i utrikesdeklarationen att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato. Allianslöshetslinjen underströks genom att tempus ändrades i fråga om den militära alliansfriheten, från ”har tjänat” till ”tjänar oss väl”. Sverige skulle hålla fast vid det säkerhetspolitiska vägval som innebär att bäddas in i bilaterala, trilaterala och multilaterala försvarssamarbeten – och inte minst med Nato. 

Hultqvistdoktrinen kunde verka huggen i sten, men efter den nya ryska invasionen av Ukraina den 24 februari kom allt tydligare tecken på att Finland skulle ansöka om medlemskap i Nato. Kort sagt, som Magdalena Andersson understryker igen och igen för partikamraterna, är det ett nytt säkerhetspolitiskt läge.

Det pågår seminarieverksamhet för mildra smärtan när ridån går ned för den sista resten av Olof Palmes neutralism (och detta samtidigt som den egentligen skulle återlanseras genom Common Security 2022). Alltmedan det analysarbete som genomförs tillsammans med oppositionspartierna snabbas på. Den 13 maj ska det jobbet var färdigt. 

Det skulle, för att uttrycka det milt, vara uppseendeväckande om arbetet inte leder fram till samma slutsatser om de till buds stående alternativen som i det finländska Statsrådets Redogörelse om förändringar i den säkerhetspolitiska miljön. Den viktigaste slutsatsen är att Nato är det enda alternativet som erbjuder kollektiva säkerhetsgarantier och att:

”Finlands och Sveriges eventuella Natomedlemskap höjer tröskeln för användning av militära maktmedel i Östersjöområdet, vilket ökar stabiliteten i området på längre sikt.”

Och förstås med tillägget att det är Putins Ryssland som är problemet.

Som korten nu ligger kommer både Sverige och Finland att välkomnas i vänkretsen vid Nato:s toppmöte i Madrid 29–30 juni.

De avtal om ökat försvarspolitiskt samarbete som Sverige ingick med Finland och Norge 2020 respektive med Norge och Danmark 2021, öppnar för gemensam operativ planering i syfte att kunna strida tillsammans. Men det handlar om avsiktsförklaringar som i ett skarpt läge kräver politiska beslut för att gå i gång. Avtalet med Finland är mer långtgående men inte heller det är bindande. 

Med Sverige och Finland i Nato skapas nya förutsättningar – inom ramen för försvarsalliansens övergripande strategi – för ledning och planering på nordisk basis. Det blir tydligt vilken militär förmåga som står till förfogande och hur snabbt den är gripbar. Det blir till exempel möjligt att optimera den militära förmågan genom att planera för hur fyra flygvapen kan användas som ett enda. 

Det är synergieffekter som i sin tur har bäring på försvarets organisering och behov av nya vapensystem. 

Såväl brister i förmågestrukturen som i beredskap och uthållighet, bör synas i ljuset av de möjligheter som medlemskapet skapar. Svaren kan öppna för andra lösningar än de som dagens allianslöshet kräver och anslagsnivå medger. Med i stället mer av vår tids bekämpning på distans och med hög hastighet. Med mer av den framtid som ligger i AI, digitalisering, obemannade system och rymden.

Inte minst är det viktigt i perspektiv av att försvarsanslaget ska växa upp till motsvarande två procent av BNP med – enligt ÖB:s preliminära plan – målgång senast 2028.

På kort sikt bör den i gällande försvarsbeslutet inplanerade kontrollstation 2023 starta upp redan när ansökan skickas in. Efter riksdagsvalet får så Försvarsberedningen ta itu med analysarbetet inför Försvarsbeslutet 2025. Och då med en betoning lagd på den nordiska gemenskapen.

Det där med Nato känns dock fortfarande lite främmande för många. Norden och nordiskt samarbete är däremot känt och gillat.

Norden är ett geostrategiskt område. Natomedlemskap ökar den samlade försvarsförmågan och trovärdigheten för att samagerande verkligen blir av. Det underlättar även för förstärkningsaktioner i händelse av ett ryskt angrepp i Baltikum. Kort sagt, medlemskapet är krigsavhållande.

Krönika i Altinget 28 april 2022.

Read More

Det är 40 år sedan “Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor” under ledning av Olof Palme lade fram “Gemensam säkerhet – ett program för nedrustning”. I torsdags återuppstod Palmekommissionen genom lanseringen av rapporten“Common Security 2022” som i tiden också tar sig an klimathot med mera. Det man siktar mot är en ny världsordning som sätter människans behov i centrum – och FN är tänkt att fungera som motor.

Här staplas goda intentioner på hög. Tyvärr gjordes inte någon verklighetskontroll innan den gick i tryck. Det enda som är helt säkert är att det är ett program fyllt med ”måsten” som skulle resultera i många konferenser.

När Olof Palmes Internationella Center – tillsammans med International Peace Bureau och International Trade Union Confederation – sjösatte projektet förra året var en av utgångspunkterna att Europa är den region i världen som mest utmärks av fred. Man hade inte noterat att den europeiska säkerhetsordningen raserades vid Rysslands invasion av Ukraina 2014. Nu prövar man att ta höjd för den ryska aggressionen, men inte högre än att man bara reagerar på februariinvasionen.

Man har också ett förslag till lösning, som också blir en hälsning till Ukrainas lidande, kämpande folk. Rekommendationen är att en vapenvila ingås och att det därefter sluts ett fredsavtal. Det sägs dock inget om vad man anser att Ukraina ska ge upp av sin nationella suveränitet.

Common Security 2022 är ett luftslottsbygge. En grundtanke i gemensam säkerhet är att man bör agera så att motparten känner sig trygg utan massförstörelsevapen, kärnvapenavskräckning, militära styrkor och våld. Men inget sägs om vad som ska göras om det inte funkar. Är det bra eller dåligt att Ukraina får vapenbistånd för att kunna försvara sig? Och vilken vikt ska vi fästa vid Rysslands irrationella känsla av otrygghet?

Vid lanseringen lyfte Jan Eliasson fram processen som ledde fram till Helsingforsavtalet från 1975, som ett exempel på hur det är möjligt att skapa förtroende och bygga säkerhet, trots stora motsättningar mellan stormakterna. Det var ett avtal som stadgade mänskliga rättigheter men också respekt för skillnader mellan samhällssystem. Så vad innebär det för hur vår syn bör vara på det totalitära Putinland? I den svenska debatten i början på 1980-talet avfärdade Palme för sin del pläderingar för systemskifte i Sovjetunionen, med begrepp som “korståg” och “anti-sovjetism”.

Ungefär som då lyfter man nu fram det militärindustriella komplexet som en pådrivande faktor bakom upprustning. Som alternativ föreslås ett globalt åtagande att minska militärutgifterna med två procent per år. Man avråder från att bilda nya militärallianser och rekommenderar att de som redan finns bör omvärderas med utgångspunkt i verktygslådan “Gemensam säkerhet”.

Kärnvapenfria zoner efterlyses. FN-konventionen om förbud för kärnvapen står högt på önskelistan. I Palmes anda tror man inte att kärnvapennedrustning enbart kan överlåtas till förhandlarna, utan att det krävs en folkrörelse som driver politikerna framåt för att undvika en kärnvapenkatastrof. Problemet är bara att skurkstaterna Ryssland, Kina och Nordkorea aldrig kommer att ge upp sina kärnvapen.

Common Security 2022 lider av samma problem som utgåvan 1982: den har stark slagsida åt fel håll. Och som metod bygger den för mycket på förhoppningar – samma förhoppningar som i förhållande till Ryssland definitivt grusades 2014. Det som är bra är att man i år lyfter fram vikten av demokrati.

Med Common Security 2022 skulle Palme göra comeback på den internationella scenen. I stället blir det med stor sannolikhet året då Socialdemokraterna med en ansökan om medlemskap i Nato tar ett slutligt farväl av Palme-doktrinens neutralism. Som ett resultat av den ryska storskaliga invasionen av Ukraina den 24 februari består den nya ”folkrörelsen” av sju miljoner ukrainare på flykt i sitt eget land och fem miljoner till andra länder.

Stämningsläget har förstås också påverkats av Rysslands krav på en egen intressesfär där också Sverige ska ingå, liksom av de upprepade hoten om att använda kärnvapen.

Medlemskap i Nato är gemensam säkerhet.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 23 april 2022.

Read More

Ibland går det undan i politiken. Rysslands nya och fullskaliga invasion av Ukraina, Kremls krav på en intressesfär som även omfattar Sverige och Putins hot om att använda kärnvapen, gör 2022 till en omslagspunkt i historien. Allt tycks nu vara i rörelse. 

Så också Socialdemokraternas inställning till ett svenskt medlemskap i Nato. Partiet är på glid, men frågan är om det kan glida i mål.

utrikesdeklarationen den 16 februari slog Ann Linde fast att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato. Det var stark markering. Inte någon gång sedan regeringsskiftet 2014 hade formulering uttalats i utrikesdeklarationen. Regeringen skapade dessutom ytterligare distans genom att ändra tempus på standardformuleringen att den militära alliansfriheten har tjänat oss väl till tjänar.

Utrikesdeklarationen lade därmed fast en säkerhetspolitisk doktrin som innebar att regeringens röda linje i fråga om medlemskap i Nato var densamma som dragits upp av Vladimir Putin.

Så kom den 24 februari då rysk trupp i fyra riktningar inledde angreppet på Ukraina. Sedan dess pressas regeringens säkerhetspolitiska doktrin av Putins ”war of choice”, av en borgerlig opposition som inte längre ger S vetorätt i säkerhetspolitiken och av att Finland av allt att döma i praktiken har bestämt sig för att ansöka om medlemskap i Nato.

När statsministern den 30 mars frågades ut i SVT:s 30 minuter uteslöt hon inte medlemskap på ”något sätt”. Nu hade den militära alliansfriheten igen bytt tempus – till har tjänat oss väl. Och S-kongressens beslut från i höstas om nej till Nato var inte hugget i sten. Förutsättningarna var nya. Den pågående analysen av säkerhetspolitiken som görs tillsammans med oppositionen skulle få utvisa vad som är bäst för Sverige.

I den partiinterna debatten låter är tongångarna nu mer positiva än tidigare. Som hos Daniel Färm som är politisk redaktör för Aktuellt i politiken, Katalys Daniel Suhonen och Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg som med sin maning till samgång med Finland får sägas indirekt byta ståndpunkt från nej till ja.

Före detta utrikesministrarna Jan Eliasson och Lena Hjelm-Wallén tillhör också dem som är öppna för omprövning av säkerhetspolitiken. Det är kanhända ett tecken i skyn att den annars så alliansfria Margot Wallström har tagit ut en ny kurs. Hon säger sig ha ”börjat vänja sig vid tanken på Nato” och att ”vi ska gå i takt med Finland”. Hon ”är realist” och ”ser vart det drar”. Bred samsyn är dock en förutsättning och en annan att politikerna har avvägt för- och nackdelar. 

**

Verkligheten trycker på men vågar Magdalena Andersson att ta en strid med det egna partiets ”fredsaktivister”? I sådana fall finns en bred majoritet för medlemskap i Riksdagen. Proppen som hon måste lösa upp handlar om den politiska kvarlåtenskapen efter Olof Palme. 

Traumat efter det tragiska mordet på Palme 1986 har fryst fast synen på politiken vid det dåtida narrativet. Men till bilden hör också en nostalgisk längtan tillbaka till ett slags storhetstid för socialdemokratin – både hemmavid och på bortaplan. Man tronar på minnen från fornstora dagar. 

För att citera statsvetarprofessorn Ulf Bjereld, tidigare ordförande för Tro och Solidaritet och själv en av aktivisterna:

”För många aktiva socialdemokrater förknippas den militära alliansfriheten med Sveriges mer än 200 år långa period av fred, med den aktiva utrikespolitiken och med Olof Palmesamt med Sveriges historiskt sett höga profil i kampen mot kärnvapen.”

Och, understryker han varnande – partiledarens viktigaste uppgift är att hålla ihop partiet och att frångå kongressbeslutet om nej till Nato skulle leda till ett internt uppror mitt i valrörelsen.

Det bär syn för sägen att motionerna till partikongressen i höstas var anti Nato och pro inrättande av ett fredsdepartement. Ingen av motionerna under rubriken Försvarspolitik handlade om att stärka det nationella försvaret. I många fall gjordes direkt hänvisningar till traditionen från Palme.

Dala-Demokratens chefredaktör  Göran Greider varnade den 4 mars – alltså under den pågående ryska storoffensiven mot Ukraina – för alarmism och förhastade beslut. Det är bra att det finns stater som inte är med i Nato, eftersom ”det för in luft och friare perspektiv i det säkerhetspolitiska tänkandet.” 

Och det finns fler fördelar med att stå utanför: ”Det är lättare för en icke-medlem att hålla de militärindustriella intressena en smula stången och stå för en generell freds- och nedrustningslinje. Ett svenskt medlemskap i Nato skulle innebära betydligt större satsningar på militären, i en tid när klimat och välfärd borde få suga upp alla tänkbara resurser.”

Så mycket för behovet av att stärka det nationella försvaret – och då inte minst som varande ett allianslöst land.

Före detta statsministrarna Göran Persson och Stefan Löfven säger nej till medlemskap. Som ett eko från Palmes lika-som-kålsuparteori om USA och Sovjetunionen står SSU:s ordförande Lisa Nåbo ”fast vid att Sverige gynnas av att vara en alliansfri part, mellan stormakterna”. Andra som S-kvinnornas ordförande Annika Strandhäll och Tro och Solidaritets ordförande Sara Kukka-Salam lyfter fram en annan del av arvet för att motivera nejet; den som handlar om kampen för kärnvapennedrustning. 

Det gjorde också Pierre Schori på DN-debatt 11/3 och med en direkt hänvisning till 1980-talet fredspolitik med Palmeord som att ”kärnvapenstaterna håller oss alla som gisslan”.

**

Olof Palme steg fram på den internationella arenan i en tid där allt tycktes vara i rörelse – och med sin plädering för nationellt oberoende och ny ekonomisk världsordning var han en del av den rörelsen. Kritiken av USA:s krig i Vietnam och stödet för det kommunistiska Nordvietnam gav rubriker i internationella medier. Det gjorde sedan också arbetet för avspänningen mellan blocken och global nedrustning.

Ett axplock på vad nostalgikerna kan se tillbaka på. 1968 demonstrerade en fackelbärande Palme i klädd ryssmössa sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör på Sergels torg. Det ledde till en mindre diplomatisk kris med USA. 1971 likställde Palme USA:s bombningar av Hanoi med dåden i Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpvilleoch Treblinka. Det ledde till en stor diplomatisk kris med USA.

På besök i Tanzania 1971 beskrevs Palme av president Julius Nyerere som ”en internationell ledare som redan hunnit bidra till socialismens utveckling i Europa”. I Jugoslavien 1975 hyllades han av diktatorn Tito som en centralgestalt i den västeuropeiska socialdemokratin. På besök i Kuba 1975 trycktes Palmes tal i sin helhet av partitidningen Gramma och sändes två gånger i TV. På besök i DDR 1984 publicerades hans middagstal om nedrustning i Neues Deutschland, DDR:s egen Pravda. 

Numera talas det inte så mycket om Palmetidens politiska romans med olika vänsterdiktaturer, men desto mer om Palmekommissionen, kampen för nedrustning och Nato som en hotfull ”kärnvapenallians”. Det var så att säga inte någon tillfällighet att inför S-kongressen i höstas reste 100 S-profiler – i strid med regeringens utredning – krav på att Sverige skulle tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. 

Redan i juni 2021 bildades det en ny internationell kommission – Common Security 2022 och med Olof Palmes Internationella Center i ledningen. Ansatsen ska vara densamma: ”A means to making people and governments feel safe without the threat of weapons of mass destruction, nuclear deterrence, military force, and violence.”

En annan utgångspunkt var – trots att den europeiska säkerhetsordningen raserades vid Ryssland invasion av Ukraina 2014 – att Europa är den region i världen som mest utmärks av fred.

I Palmes anda tror man inte att kärnvapennedrustning enbart kan överlåtas till förhandlarna utan att det krävs en folkrörelse som driver politikerna framåt för att stoppa kapprustningen och undvika en kärnvapenkatastrof. 

Och förhoppningen lever. Som Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström har uttryckt saken:

”När nu skramlet från vapen hörs allt tydligare så behöver vi snart åter bli minst 100 000 som samlas någonstans i Sverige för att manifestera för freden. Och vi borde våga hoppas att minst lika många tågar längs gatorna i Moskva.

Orden föll efter flera månaders rysk militär uppladdning vid Ukrainas gräns och några dagar före den andra invasion – och efter år av tilltagande repression mot oliktänkande och fri nyhetsförmedling i Putinland.

**

Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor hade sin bakgrund i Socialistinternationalen med Palme som vice ordförande och Bernt Carlsson som generalsekreterare. Den bildades på Palmes initiativ 1980. 1982 presenterades rapporten Gemensam säkerhet. Det var inget fel på tanken att försöka skapa ett bättre samtalsklimat mellan supermakterna, men förslagen fick sovjetisk slagsida.

I medlemsskaran ingick bland andra Gro Harlem Brundtland, Egon Bahr och David Owen. Kommissionen skulle vara oberoende men det låg i Sovjetunionens natur att medlemmen Grigorij Arbatov, chef för institutet för USA- och Kanadastudier i Moskva, inte kunde vara oberoende av Kreml. Detsamma gällde generallöjtnanten i den militära underrättelsetjänsten GRU, Michail Milstein, som ingick i sekretariatet. Han hade tidigare bland annat varit biträdande chef för desinformationsavdelningen inom GRU. 

Saken blev knappast mindre delikat av att man i Moskva såg påverkansoperationer riktade mot både fredsrörelsen och de socialdemokratiska partierna i Norden som viktiga medel i en tid när det kalla kriget – efter sovjetisk upprustning och invasionen av Afghanistan 1979 – hade blivit iskallt. 

Som svar på Sovjetunionens utplacering av kärnvapenbestyckade medeldistansrobotar (SS 20) med siktet inställt på Västeuropa, lanserade Nato 1979 sitt så kallade dubbelbeslut. Om Sovjetunionen upphörde med att utplacera nya robotar och skrotade de som redan hade utplacerats, skulle man avstå från att återställa styrkebalansen genom att ladda upp egna robotar (108 Pershing-2 och 465 kryssningsrobotar) i Västeuropa.

Palme var starkt kritisk till dubbelbeslutet som han menade ökad konfliktnivån och kunde leda till kärnvapenkrig. I stället borde de redan utplacerade sovjetiska medeldistansrobotarna ses som den nya balanspunkten i det som borde bli ett nytt så kallat fredligt dubbelbeslut. Detta innebar att Nato inte skulle utplacera nya robotar och att förhandlingar om nedrustning inledas. Det var också Sovjetunionens linje.

1982 lanserades förslaget om balanserad nedrustning genom inrättandet av en korridor i Europa fri från slagfältskärnvapen. I praktiken var det riktat mot Natos försvarsdoktrin (flexible response) och gränsförsvar. Moskva gav sitt bifall. 

En kärnvapenfri zon i Norden var en favorit i fredsrörelsen som också Palme omfamnade. På partikongressen 1981framställdes den som en väg till ett kärnvapenfritt Europa. Varken Sverige eller Finland hade kärnvapen. Natomedlemmarna Norge och Danmark hade inte egna kärnvapen, och båda hade deklarerat att Nato inte heller fick utplacera några. Återstod alltså Sovjetunionen som förespråkade zonen, men då utan begränsningar av det egna handlingsutrymmet i Östersjön. 

Ibland innehöll S-regeringens linje ett krav på kärnvapenfrihet, ibland var det inte nödvändigt att ställa några krav alls i förväg. I ett tal inför Paasikivi-samfundet i Helsingfors 1983 slog Palme fast kravet på kärnvapenfrihet men sade att det ändå var en förhandlingsfråga. Det centrala var en utfästelse från Sovjetunionen om att inte angripa.

I partihistorien är allt detta förträngt. I stället råder fredaktivismidyll.

**

Det har blivit ett närmast liturgiskt inslag inom socialdemokratin att göra en referens till Olof Palme – i syfte skapa legitimitet för en ståndpunkt eller ledande partiföreträdare. Som 2017 när Magdalena Andersson för första gången skulle uppträda i Almedalen. Ny teknik ­– med det passande namnet ”förstärkt verklighet” -– gjorde det möjligt att via app/mobil se och lyssna Palme på scenen tillsammans med Andersson. 

Med teknikens hjälp var det möjligt att förflytta sig i tiden. Men bara bakåt. I Nato-frågan borde Socialdemokraterna se framåt. Också i fråga om hösten val. För det finns en väljaropinion att stödja sig på. 

I en mätning (18–23 mars) från Novus svarar 43 procent ja, 27 procent nej och 30 procent vet inte på frågan om Sverige ska gå med i Nato. Om frågan däremot gäller att gå med tillsammans med Finland svarar 63 procent ja, 18 procent nej och 19 procent vet ej. Bland S–sympatisörerna är 59 procent positiva till en svensk-finsk samgång in i Nato. Bara 15 procent är emot och 26 procent inte vet.

Och om det kommer ett positivt besked från Magdalena Andersson är det rimligt tro att opinionsbilden blir än mer Nato-vänlig. Andersson står i särklass bland partiledarna när det förtroende och opinionssiffrorna visar att vinden blåser i S-riktning. Med Nato-frågan bilagd i enighet med de borgerliga partierna och SD kan hon gå till valet den 11 september med “välfärden” i centrum — alternativet är en valrörelse där rikets säkerhet står i fokus.

Budskapet till fredsrörelsen borde vara att en ny tid kräver nya säkerhetspolitiska lösningar. Med tillägget att visst gör det ont när knoppar brista men ännu ondare när kroppar gör det.

Essä publicerad i Säkerhetsrådet 11 april 2022.

Read More

På åländska Kastelholms slott anordnas årligen fredskonferens. I förra veckan var Stefan Löfven på plats – och slutsatsen efter hans framträdande är att vi ska vara glada över att han inte längre är Sveriges statsminister. Han vet fortfarande inte om ”vi” har varit naiva i fråga om Ryssland: ”Man måste ge freden och demokratin en möjlighet, allt annat är fel.”

I Finland och Sverige pågår som bäst en process som kan leda – och troligen leder – fram till ansökan om medlemskap i Nato. Från båda sidor betonas att det rör sig om var för sig oberoende beslut och att man inte ska lägga näsan i blöt på andra sidan Östersjön.

Magdalena Anderssons uttalande om Natomedlemskapets destabiliserande verkan hade dock knappt lagts åt sidan innan Löfven kraschade in i porslinsbutiken med konstaterandet att säkerheten inte ökar med ”Nato och Ryssland intill varandra”. Kort sagt, den nyligen avgångne statsministern avråder i praktiken Finland, som har en gemensam gräns med Putin, från att ansöka.

Och när han talar om varför, låter han som en röst från Kreml: ”Det är Ryssland som vill ha en skarp gräns, bakom vilken de ska känna sig trygga.”

Trots Rysslands nya storskaliga invasion av Ukraina befinner sig Löfven på samma avlägsna planet, som när han 2015 slog fast att ett svenskt och finländskt medlemskap i Nato skulle öka osäkerheten i närområdet: ”Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt.”

Allra helst skulle Löfven därmed önska att till exempel de baltiska staterna lämnade Nato – allt för att öka säkerheten i närområdet. Väx upp, får man lust att utbrista.

Ska man tro Löfven har inte heller Sveriges säkerhetspolitiska läge ändrats – trots de beredskapsanpassningar som gjorts. Beskedet från Försvarsmakten är nämligen att det militära hotet inte har ökat. Så inte heller av det skälet finner han anledning att ompröva sitt nej till Nato. Om morgondagen har han inget säga.

Och ska vi tro Löfven så kan vi ta det med ro. Ryssarna är inte på väg, ”de är ju faktiskt nere i Ukraina, det är där de är”.

Så vi kan tydligen andas ut. Det är kanske mindre cyniskt tänkt än sagt, men nog borde Stefan Löfven konfronteras med skräckbilderna från Butja och Mariupol. Samt med frågan om rimligheten i Rysslands vilja att ha “trygga” gränser.

Ledare i Svenska Dagbladet 6 april 2022.

Read More

När försvarsminister Peter Hultqvist intervjuades i SVT:s 30 minuter för några veckor sedan lyckades han tre gånger på raken undvika att svara på frågan om Sverige vore säkrare som medlem i Nato. I stället hördes den sedvanliga visan om att det är olyckligt med snabba kast i säkerhetspolitiken.

Men sällan har en regering gjort så tvära kast på så kort tid.

I utrikesdeklarationen den 16 februari slogs det fast att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato. Det var första gången sedan regeringsskiftet 2014 som orden uttalades i utrikesdeklarationen. Allianslöshetslinjen underströks genom att tempus ändrades i fråga om den militära alliansfriheten, från ”har tjänat” till ”tjänar oss väl”.

Hultqvists vi-hoppas-på-det-bästa-linje tycktes intakt, men doktrinen krackelerade definitivt när Ryssland den 24 februari inledde en ny storskalig invasion av Ukraina. Det ledde till att statsminister Andersson sade att en ansökan inte kan ”uteslutas för all framtid” men att den nu skulle verka ”destabiliserande”. Sedan ändrade hon sig med hänvisning till att säkerhetsläget ändrats och att utfallet av den pågående säkerhetspolitiska analysen därför skulle avgöra ”vägen framåt”.

Längs vägen hit har Andersson först dragit i tvivelsmål huruvida Sverige skulle agera solidariskt i händelse av ett ryskt angrepp i Baltikum – för att sedan göra detta till en självklarhet.

I försöken att komma runt Natofrågan har Andersson också hunnit med att flagga upp EU:s motsvarighet till Nato:s artikel 5. Ja, faktiskt därmed avskrivit den militära alliansfriheten. Vid sitt besök i Tyskland tidigare i veckan slog hon fast att den hjälp som EU:s medlemsländer förutsätts ge utifrån Lissabonfördragets paragraf 42:7, ”skall/kan inkludera militärt bistånd”. Vaktslåendet om den militära alliansfriheten kan alltså inte längre utgöra något argument mot Natomedlemskap.

När det i onsdags var Anderssons tur att utfrågas i SVT:s 30 minuter uteslöt hon inte Natomedlemskap ”på något sätt” och partikongressbeslutet från i höstas om nej till Nato var inte heller hugget i sten. Säkerhetsläget har ju ändrats och därmed förutsättningarna för beslutet. Nu handlar det om att göra det som är ”bäst för Sverige”, och att svaret på den frågan kommer i den säkerhetspolitiska analys som ska vara färdig senast 31 maj.

Tyngst vägande i den analysen blir utfallet av den utredning om medlemskap som redan om några veckor landar på den finländska riksdagens bord.

Det vore minst sagt överraskande om slutsatsen blir en annan än den som president Niinistö redan har dragit: ”ett medlemskap skulle ge Finland den mest tillräckliga säkerhet (som står till buds)”. Han har också klargjort att mot bakgrund av det starka stödet i opinionen är det inte nödvändigt att hålla en folkomröstning.

Det är alltså inte någon högoddsare att Finland kommer att lämna in en ansökan om medlemskap för behandling vid Nato-toppmötet i Madrid i slutet av juni.

Och svaret från Nato är givet.

Och processen kommer att gå snabbt.

Och det ska mycket till för att Sverige, när den säkerhetspolitiska analysen är gjord och diskuterad i riksdagen, inte kommer att slå följe med Finland.

För Magdalena Andersson kompliceras frågan av att Socialdemokraterna aldrig har gjort upp med Palme-erans neutralism, tanken på att dialog smäller högre än vapen och föreställningen om att Nato är en hotfull ”kärnvapenallians”. Kort sagt, att göra det som är bäst för Sverige kan leda till ett uppror i partiet.

Alternativt får statsministern gå till val med beskedet i Natofrågan att Socialdemokraterna gör vad som är bäst för partiet. Med fyra borgerliga partier som driver på, och en majoritet också bland de egna sympatisörerna för en ansökan tillsammans med Finland. Till slut hittar vi nog hem.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 1 april 2022.

Read More

Det kunde ha varit dramatiskt när flyget från Lufthansa vid inpassagen i svenskt luftrum möttes av två JAS 39 Gripen som sedan eskorterade planet vidare. Men, dramatiken hade ju redan utspelat sig – när det svenska handbollslandslaget i år, första gången på 20 år, hade blivit Europamästare.

Det var inte heller första gången som Flygvapnet stod startberett för äresmottagande av svenska idrottshjältar. Allt Försvarsmakten gör handlar inte rakt av om försvaret. Det finns goda skäl för myndigheten att slå rot och gästspela även i mjukare sammanhang.

I juletid bjuder Flygvapnet traditionsenligt på formationsflygning i form av en julgran över en lång rad städer. Försvarsmakten medverkar även vid firandet av Nationaldagen och förstås vid högtidlighållandet av Veterandagen. Allmänheten bjuds in till event runt om i landet; det kan vara besöksdagar på förband, tävlingar i militära sporter eller uppvisningar. Och så bedriver man reklamkampanjer.

Sedan 2019 arrangeras Hemvärnets årliga Uniform på jobbet-dag, då hemvärnssoldater tillåts bära uniform till, från och (med arbetsgivarens tillstånd) på jobbet. Det är fortfarande förbjudet att bära uniform i politiska demonstrationer, men från den regeln är Pride-parader undantagna.

Efter nedläggningen av det nationella försvaret bestod den huvudsakliga militära närvaron på Gotland av Försvarsmaktens medverkan på Almedalsveckan.

Sedan 2015 pågår återuppbyggnaden där och på andra platser – även det gör Försvarsmakten mer synlig. Konkret i vardagen. Med övningar. Med värnplikt. Med nya regementen.

Försvarsmakten har gått från att vara en avvecklingsbransch till en verksamhet i tillväxt. ÖB Micael Bydén har en hög medieprofil, hörs i nyhetssändningar och syns i tidningsintervjuer. Han har flera gånger gästat Ekots lördagsintervju och har också medverkat i lättsammare sammanhang som Morgonpasset i P3.

2021 blev han korad till Årets chef med den sammanfattande motiveringen att han är ”en modern, modig och mogen förändringsledare av rang”.

Alltid redo har blivit Försvarsmaktens mediemotto. Som när cheferna för armén, flygvapnet och marinen samlades för att i Aftonbladet berätta hur Sverige ska avvärja ett angrepp. Insatschefen Michael Claesson har varit en frekvent uttolkare av läget i medierna och sedan ett par veckor anordnar Försvarsmakten varje torsdag digitala pressträffar för att löpande beskriva säkerhetsläget.

Den ökade närvaron i offentligheten kan beskrivas som att Sverige militariserats – och det är bra.

Mindre bra är det förstås att det säkerhetspolitiska läget så dramatiskt har försämrats.

En kall januaridag dök det plötsligen upp gröna män på Visbys gator. Uniformerna var dock inte omärkta som på Krim 2014. Inte heller var de ryska utan svenska. Patrulleringen – och truppförstärkningen på Ön – var en del av den beredskapsanpassning som Försvarsmakten genomförde som svar på ett allt allvarligare säkerhetspolitiskt läge i Östersjön. Det var en signal till Kreml om att vi kan, vi vill och vi törs.

Men visualiteten i Visby kan även ses som ett förtroendeskapande budskap till svenska folket: Lita på oss. Och det är just vad svenskarna gör allt mer. I Förtroendebarometern 2022 (pdf) var det 65 procent som hade mycket eller ganska stort förtroende för Försvarsmakten som myndighet.

Ökningen år för år från ynka 36 procent 2016 är unik. Enkelt förklarat har nyttan av – och det fokus som numera finns på – ett nationellt försvar blivit uppenbar för allt fler. Och än mer så efter Rysslands nya invasion av Ukraina.

I kristid har Magdalena Andersson börjat göra förbandsbesök och på Instagram visar hon gärna upp sig tillsammans med militär personal. Det är just vad en statsminister nu ska göra.

Men det står i bjärt kontrast till hennes senfärdiga agerande, oviljan att skjuta till medel till försvaret och bestående tabu i Natofrågan. Tankarna kan därför gå till begreppet kulturell appropriering.

Det blir spännande att se om Bydén med ett allt starkare varumärke i ryggen, i kraft av att ha tagit en mer offentlig roll och den respekt som han åtnjuter, kan växla in den ”mjukvalutan” i ett ökat försvarspolitiskt inflytande. Det behövs. 

Krönika publicerad i Altinget 25 mars 2022.

Read More

Ryssland anser sig ha vetorätt över Sveriges säkerhetspolitiska vägval och hotar med vedergällning som svar på en ansökan om medlemskap i Nato. Putin har också hotat och hotar med kärnvapen. Det är allvar. Men på DN Debatt borstar i stället en övervintrad Pierre Schori av dammet från Palmekommissionens 1980-tal med ett citat från chefsgurun själv, nämligen att ”kärnvapenstaterna håller oss alla som gisslan”.

Kort sagt, Schori försöker göra en återlansering av Olof Palmes kålsuparteori. Varken Nato eller alliansens tre kärnvapenmakter har dock framfört några hot om att använda kärnvapen.

I Schoris idealvärld skulle FN-konventionen om förbud mot kärnvapen träda i kraft. Men tror någon på fullt allvar att Putin skulle göra sig av med sitt främsta ess i världspolitiken? Resultatet skulle bli mer rysk kärnvapen-utpressning.

Liksom Kreml och regeringen Andersson säger Schori nej till ett svenskt medlemskap i Nato – det skulle enligt dem öka osäkerheten. Men Sverige behöver inte heller medlemskapet, för med hänvisning till att vi allt sedan president Eisenhowers dagar står under amerikanskt beskydd, menar Schori att vi klarar vi oss fint utan Nato.

USA som annars inte står högt i kurs i fred(S)rörelsen har i ett huj förvandlats till en ädel riddare som garanterat drar ut till försvar av det militärt alliansfria Sveriges territorium. Kanske är det därför Schori inte skriver något om behovet av upprustning.

Liksom under ”det långa 70- talet” är Nato fy, fy, och ”att föra in Sverige under Natos ‘kärnvapenparaply’ vore som att ta på sig en global självmordsväst”. Men att andra för vår räkning har den på sig går däremot alldeles utmärkt. Den fredsrörelsemoralen är inte lätt att förstå sig på.

I Schoris värld är alltså Natos strategi med kärnvapen som sista utväg förenad med livsfara. Samtidigt är det helt oproblematiskt att huka under det amerikanska kärnvapenparaplyet – trots att det är samma amerikanska kärnvapen som i ”kärnvapenalliansen”.

I stället för Natos solidariska musketörsprincip väljer Pierre Schori att på osäker grund hävda nationell egoism. Det är lika cyniskt som oansvarigt. Gemensam säkerhet i krigstid får vi som medlem tillsammans med våra vänner i Nato.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 14 mars 2022.

Read More

Statsminister Magdalena Andersson är bra på att hålla färdigskrivna tal innehållande ord som att ”i dagens Europa finns inget utrymme för intressesfärer” och ”lyckas Ryssland inordna Ukraina under sin överhöghet öppnar det upp för snarlika krav på andra länder”. Och att det ryska angreppet på Ukraina ”är en attack mot varje lands rätt att själv bestämma sin framtid [som] utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet”.

När det gäller ett medlemskap i Nato är dock det ihållande beskedet från Andersson att vi gör som Ryssland vill och dessutom med samma motivering som Putin använder. Utan argument slås det fast att ett medlemskap skulle bidra till att öka instabiliteten i Europa. Vinsterna i form av ökad gemensam avskräckning tas det aldrig hänsyn till.

Ett annat bekymmer i S-leden är att ett medlemskap i Nato skulle förpliktiga oss att ställa upp för andra. Samtidigt bygger den svenska krigsplaneringen på att andra kommer oss till hjälp. I Anderssons tappning reduceras således den rådande solidariska säkerhetspolitiken till en förhoppning om att kunna snylta på andra.

Ett vanligt grepp för att säga nej är att alliansfriheten har varit så framgångsrik, men det är en historieskrivning som är baserad på neutralitetsmytologi. Anledningen till att Sverige inte drogs in i andra världskriget var att neutraliteten bröts i nazitysk favör. Bakom den alliansfria fasaden under det kalla kriget dolde sig ett intensivt försvarssamarbete med Nato-länder. Det var Sveriges trygghet – inte de eftergifter i form av ”fredspolitik” som gjordes i förhållande till Sovjetunionen.

Försvarsminister Peter Hultqvist har högmodigt sagt att frågan om Nato avgörs av den socialdemokratiska partikongressen. Det är att abdikera från ansvar. Partiaktivisterna med övervintrade föreställningar om en svunnen storhet under Palme-eran, är mer intresserade av att inrätta fredsdepartement än att grubbla över realpolitik. I verkligheten föll dessutom avgörandet denna gång när partiets verkställande utskott möttes i måndags.

Efter VU:s njet förklarade finansminister Mikael Damberg att ”det är flera länder som förklarat att de kommer stötta Sverige i händelse av kris, till exempel Storbritannien”. På den naturliga följdfrågan om man kan lita på det, blev svaret: ”Det är Storbritanniens försvarsminister som uttalat sig så det får du fråga honom om.”

Om det säkerhetspolitiska läget inte vore så allvarligt skulle svaret inbjuda till skratt, men i stället är det en påminnelse om regeringens brist på verklighetsförankring. Och mer följde i form av ett brev inför Europeiska rådets kommande möte i veckan, där poängen för Andersson är att av inrikespolitiska skäl återigen markera avstånd till Nato.

Med brevet, som även undertecknats av president Niinistö och statsminister Marin, vill man lyfta fram vikten av EU:s gemensamma försvarsklausul i Lissabonfördraget. Det liknar dock allra mest verklighetsflykt när man glömmer fluffigheten i artikel 42.7 i förhållande till Natos bindande försvarsgaranti i artikel 5. Lägg därtill att EU har avtalat med Nato om att det är försvarsalliansen som ansvarar för det territoriella försvaret av Europa. En annan hake är förstås att USA – själva ryggraden i Nato – inte är medlem i EU.

Kort sagt, tryggare kan man vara.

Att regeringen i vanlig ordning håller emot när det gäller att ge resurser till försvaret, förstärker intrycket av att allvaret inte sjunkit in. Andersson-linjen är kanske bra för Socialdemokraterna, men Sverige behöver både Natomedlemskap och en substantiell höjning av försvarsanslaget. Och det brådskar.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 10 mars 2022.

Read More