Claes Arvidsson

Det är inte många år sedan rikskonferensen i Sälen präglades av risk- och hotbildsförnekelse. Den tiden är förbi. 2020 är bilden realistisk och fördjupad – utmynnande i slutsatsen att den bara blir mörkare. Vad som saknas i uppräkningarna är samlande begrepp som fångar upp en ny och så mycket komplexare verklighet. Som att geografin återigen har blivit central men samtidigt i andra avseenden är helt irrelevant. Eller att angrepp kan ske utan att angriparen ens kan identifieras.

I Sälen rådde det alltså inte någon brist på allvarsamhet. Mot bakgrund av oviljan att tillskjuta resurser uppstår dock viss kognitiv dissonans. Det gäller både det militära och det civila försvaret.

Visst kan det kännas bra när ÖB Micael Bydén redovisar raden av förmågehöjande nyheter under innevarande försvarsbeslut. Men vad innebär det egentligen att ”vi har kommit långt under de här fyra åren”? Har vi verkligen kommit långt i förhållande till sådant som rysk förmågeutveckling eller hur hotbilden har förändrats? Ligger det inte en fara i att signaler om kognitiv balans minskar trycket på politisk handling?

Dissonansen kring Försvarsberedningens beställning av försvarsbeslutet 2021–2025 vs Försvarsmakten militära råd, understryker dessutom att beslutsmodellen inte är optimal. Vore det inte rimligare att ÖB med utgångspunkt från regeringens ekonomiska ramar fick i uppdrag att komma med sitt militära råd, som sedan blev föremål för politik. Omvärldsbeskrivning, konsekvenser för Sverige och precisering av svenska nationella intressen kunde samtidigt överlåtas till en grupp experter och sedan ingå i underlaget för den politiska beredningen.

FÖ och UD verkar ha slutit fred. I Sälen visade Ann Linde att Sverige har fått en ny utrikesminister genom att i sitt tal – till skillnad från Margot Wallström – ansluta sig till Försvarsberedningens formulering om att vi inte kan utesluta ett väpnat angrepp eller användandet av militära medel mot Sverige. Det innebär att utrikesministern och försvarsministern inte längre har två sinsemellan stridande uppfattningar om hotbilden.

Bra i sig, men också viktigt för att få större utväxling på den samlade säkerhetspolitiken när försvars- och utrikespolitiken inte längre utmärks av kognitiv dissonans.

I Peter Hultqvists anförande var det enskilt viktigaste att han lyfte upp kärnvapenfrågan i ett annars förbisett närområdesperspektiv:

”I vårt närområde har vi under det senaste decenniet kunnat se Ryssland utöka sina övningar, på ett sådant sätt att den ryska kärnvapenförmågan tydligt ska framgå. Det är en kraftfull säkerhetspolitisk signal från rysk sida. I oktober förra året genomförde Ryssland vad som framstår som den största kärnvapenövningen sedan 1991, Grom 2019. Övningen omfattade ett eskalerande scenario, som avslutades med ett ryskt kärnvapenanfall.”

Årets upplaga av Rikskonferensen i Sälen blev en imponerande uppvisning av hur mycket som sker och på så många fronter för att stärka totalförsvaret. Samtidigt blev det en påminnelse om hur mycket som återstår, hur mycket tid som gått förlorad – och dessvärre lär fortsätta att förloras.

I sitt anförande erinrade ÖB om en slogan som är hämtad från Försvarsmaktens rekryteringskampanj:

”För allt det som ännu inte har hänt.”

Alltså en erinran om försvarsmaktens uppgift att värna samhällsskick och suveränitet – ytterst i krig men med en så avskräckande försvarsförmåga att hotbilden inte blir verklighet. Det är ett helt centralt budskap. Tyvärr sammanfattar också samma slogan det rådande läget i totalförsvaret.

Publicerad på KKRvA:s blogg Försvar och Säkerhet 17/1 2020 och i SvD/Säkerhetsrådet 18/1 2020.

Read More

Hur ska organisationen för att stridsleda flygvapnet se ut? 2009 var det en kontroversiell fråga, men något som man från Försvarsmaktens sida inte ville ha diskussion kring. Och det med all tydlighet. En utredande ekonom, som vägrade att ställa sig bakom de siffror som redovisades i en utredning sattes i kylen. På FMV byttes utredarna ut. 

Några, mestadels yngre, officerare som skapat den första försvarsbloggen, Strilaren, kunde lätt identifieras med resultat att de inte längre inbjöds till möten där de tidigare varit självskrivna. Färre hälsade på dem. Och ja, bloggen lades ned. Var uppenbart inte karriärfrämjande.

Det var den tid när samtalsklimatet kunde beskrivas med orden att det är så högt i tak att man redan slår i huvudet knästående. 

Efterhand blev det dock öppnare inom Försvarsmakten men på senare år har det infunnit sig en krympande känsla av att klimatet igen har blivit kyligare. Frågan om vad som kan – och inte kan – sägas har offentligt aktualiserats igen i två fall. Det ena gäller generalmajor Anders Brännström, vars svar på en intervjufråga om arméns ståndaktighet (chanslös vid ett anfall) ledde till att han inte fick jobbet som chef för ledningsstabens totalförsvarsavdelning. Efter diverse turer har Brännström lämnat Försvarsmakten.

Det andra fallet gäller en twittrande officer som 2017 anklagades för att ha hotat rikets säkerhet. Försvarsmakten ville avskeda honom. Must:s granskning av twitterflödet friade honom dock från att ha avslöjat hemligheter men i stället för att frias, omplacerades han.

Båda fallen har gått till JO. I båda fallen har JO givit Försvarsmakten rätt. I twitterfallet argumenterade chefs-JO Elisabeth Rynning för att officeren gjort sig ”sårbar” genom att visa sin kunskap – och att Försvarsmakten därför gjorde rätt som satte ned foten.

ÖB Micael Bydén måste nu ta hand om frågan om samtalsklimatet på ett framåtsyftande sätt och visa att största möjliga tystnad – en återgång till 2009 – inte är dagordern. Eller ska försvarsbloggare som Wiseman, Skipper och andra också hålla klaffen? Försvarsmakten behöver högre takhöjd internt. Myndighetens agerande måste också debatteras offentligt – och i den diskussionen är det av viktigt att militär personal känner sig fria att delta.

Fint om ÖB är tydlig om detta när han talar på rikskonferensen i Sälen.  

Försvaret blir bättre så.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 10/1 2020.

Read More

Det är mycket med Jan Guillou och spioner, och det gäller inte bara den fiktive hjälten Carl Hamilton med ett förflutet i 68-vänstern. IB-affären briserade den 3 maj 1973 när tidskriften ”Folket i Bild/Kulturfront” (FiB/K) avslöjade den dittills okända organisationen Informationsbyrån, IB. Det svenska utrikesspionaget med udden mot öst röjdes. FiB/K rapporterade bland annat om inbrott på utländska ambassader i Stockholm och om olaglig åsiktsregistrering av vänstersympatisörer.

Den 4 januari 1974 dömdes Jan Guillou och två andra till fängelse för spioneri.

Den 24 oktober 2009 fyllde Guillou Expressens löpsedel med budskapet om att han på 1960-talet under fem år agerat hemlig agent för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB: utfört kuriruppdrag och tagit emot pengar.

Hösten 2015 var Guillou åter rubrikknipare med anklagelser för plagiat när han i romanen ”Blå stjärnan” berättar om den så kallade sekreterareklubben. Klubben var en del av den svensk militära underrättelsetjänsten under andra världskriget.

Detta skulle ha kunnat vara tre skäl till att SVT borde ha valt en annan ciceron till serien Agenternas världskrig – om bland annat en av ”sekreterarna”. Men icke.

Guillou är också samhällsdebattör som vill skriva historien om det jag kallat det långa sjuttiotalet. Nu har han i en artikel i FiB/K vädrat sitt missnöje med hur 68-vänstern beskrivs i SVT:s dramasuccé ”Vår tid är nu”. Det är, menar han, en ”nidbild” att låta en enda sekt – mest inspirerad av den så kallade Rebellrörelsen – representera hela rörelsen. Däri har han rätt.

Vänsterrörelsen var verkligen mer än så. Det fanns ett antal bokstavspartier knutna till sina respektive förebildsländer. Alla kommunistiska diktaturer. Hoxhas Albanien. Maos Kina. Och Vänsterpartiet hängde fortfarande med Sovjetunionen.

Att IB spelar en positiv roll i ”Vår tid är nu”, tycker Guillou är negativt. IB var det verkliga hotet medan extremvänstern i stort var hyvens folk. Viljan till väpnad revolution och införandet av proletariatets diktatur, är uppenbarligen inte något vi ska bry oss om. Kort sagt, det blir mer av självbekräftande nostalgi än analys.

Och nostalgi ligger i tiden. Det finns ett sådant drag i den rad av dokumentärer som producerats under 2010-talet bland annat om Björn Borg, Astrid Lindgren och Olof Palme. På något sätt är det signifikant att det senaste exemplet ”Hasse och Tage – En kärlekshistoria” inleds med orden att efter Olof Palmes död 1986 började folkhemmet att falla isär.

En krympande socialdemokrati ser längtansfullt tillbaka på den tid då partiet fortfarande var dominanten – och säger sig inspireras av Palmes politiska gärning. I svensk, brittisk och amerikansk lite-längre-till-vänster-debatt handlar det inte om ett förlorat folkhem utan om att hitta tillbaka till ett socialistiskt program med ett svenskt 70-tal som modell.

Men var framtiden verkligen bättre förr? På många sätt var tiden som vår tid. Allt var eller verkade vara i gungning. Den stora bilden präglades av maktförskjutningar i världspolitiken. Krig. Terrorism. Oljekris. Radikala proteströrelser i väst men också i öst. Undergångsprofetior.

Och folkhemmet? I den svenska bilden ingick en våg av vilda strejker, nymornat motstånd mot centralism, förortstristess och miljöväckelse. Skattechocken gjorde att den första boken om skatteplanering gavs ut. Huvudlinjen i politiken präglades av det som jag i boken ”Olof Palme – Med verkligheten som fiende” (Penna till papper förlag, 2019) sammanfattar i begreppet revolutionär reformism. De bärande strukturerna – politiskt, ekonomiskt och socialt – skulle stöpas och stöptes om med staten som främsta instrument.

Det är viktigare nycklar till hur Sverige blev – varför framgångslandet krackelerade – än bokstavsvänsterns sektmummel. Det socialdemokratiska kvinnoförbundets familjepolitiska program från 1972 ger en glimt av den demokratiskt socialistiska grundsynen:

”Den liberala friheten, som innebär att var och en kämpar för sina intressen utan hänsyn till kollektivet, tar vi bestämt avstånd från. Individens rätt att självständigt utvecklas måste underordnas de intressen som samhället som kollektiv i demokratisk ordning beslutar.”

Det är ett tankegods som går igen i dagens S-märkta återfallspolitik.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 28/12 2019.

Read More

I år firar inte Max jul hemma. Det är första gången sedan han föddes. För 20 år sedan. Det känns tomt. I stället för jullunch, Kalle Anka och hans vänner, klappar och Love Actually med far och mor är han i tjänst på sitt förband. Han gör värnplikt. Julen ”firar” han i år med 12-timmars arbetspass (och därefter sömn) – värnar sitt land som en liten del i en mycket större helhet.

Det är en tomhet och saknad som jag delar med andra som har nära och kära i tjänst på sina förband. Jag behöver inte känna någon direkt oro, men så enkelt är det inte för dem som har en i familjen som gör utlandstjänst. För dem kan julen göra saknaden särskilt tung att bära, liksom den gnagande rädslan för att något – eller till och det värsta – ska hända.

I juletid blir hemlängtan också starkare för dem där ute, kanske också känslan av skuld över att vara borta och veta att det inte finns något riktigt bra svar när sjuåringen frågar: Varför firare inte mamma jul med oss?

Sveriges utlandsengagemang är inte alls lika stort som tidigare, men Försvarsmakten finns på plats i 13 länder. Under efterkrigstiden har omkring 100 000 gjort utlandstjänst i missioner av olika farlighetsgrad. Alla har inte kommit hem. En del har skadats fysiskt eller psykiskt – och vissa för livet – när de axlat ansvaret för att främja eller stridit för stabilitet, fred och frihet. 

En dag som denna ska våra tankar gå till dem som tagit och tar det ansvar som faktiskt också är vårt – och den tanken av tacksamhet ska vi också skänka till de anhöriga. 

Löjtnant Yrjö Jylhä stred i Vinterkriget 1939 för Finlands frihet. Han var kompanichef vid Taipale, en av vinterkrigets legendariska krigsskådeplatser. Han var också poet som gav gestalt till krigets fasor. Titeln på diktsamlingen är Skärselden (Kiirastuli). Trots att krig av dag inte utspelas som då bär titeln fram till våra dagar, liksom inslagen av kamratskap och längtan efter de nära och kära. 

Diktsamlingen innehåller också en juldikt: 

DEN HELIGA NATT (Pyhä yö)

Här fanns en Josef Timmerman

bland oss och alla andra;

som lämnat hustru, hem och härd.

Veckor gick, och månader,

Han sällan skrev,

och sällan han brev från sin Marjatta fick.

Då julaftonskvällens skymning kom

och frälste vår krympta skara,

nådde budet oss alla:

En son har fötts åt Josef

och Marjatta, åt Marjatta!

Han föddes under sotsvart bjälke,

åt honom man knappt hade ett enda täcke.

I andan knä vi böjde,

och bugade oss för barnet,

och bad vår bön för honom.

Och många skäggiga herdar vakade,

stod i snön på vakt,

till värn för den lille,

att barnet inte blev bestars rov –

jubel och tack ljöd över mark och himmel.

Och över finska öd’marken lyste

en stjärna, störr’ än alla andra.

Och alla vände vi oss mot den,

den ledde oss vägen hem,

den stjärnan, störr’ än an’ra.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 24/12 2019.

Read More


Att vi inte lever i den bästa av världar utan i en osäkerhetens tid illustrerades väl när de 29 (snart 30) medlemmarna i Nato möttes i London för att fira den 70-åriga försvarsalliansen. Allt i hägnet av president Macrons uttalande om alliansens hjärndöd och ifrågasättande av hållbarheten för stadgans artikel 5, hot från Turkiet att blockera bistånd till Baltikum och Greklands begäran om stöd från Nato i fråga om turkisk kränkning av grekisk suveränitet.

Lägg därtill problematiken med medlemmar som inte representerar de värden vars försvar är själva grunden för alliansen – med Turkiet och Ungern som främsta exempel. Donald Trump rosar inte heller värdegrunden men som det pågående riksrättsförfarandet i Kongressen visar finns balanserande krafter.

Till den bilden av säkerhetsläget inom Nato hör att själva mötesupplägget i London var riggat för att minimera risken för att alliansens ankare representerad av president Donald Trump återigen skulle ställa till det med utfall som skulle skada Natos trovärdighet. Det räckte så bra med Macrons inspel inför firandet.

Trots säkerhetsåtgärderna reste en trumpen Trump hem utan att hålla någon avslutande presskonferens. Innan dess hade han svävat på målet om huruvida USA skulle bistå en medlem som inte uppfyllde Trumps krav på hur stor andel av BNP som satsas på försvaret. Natos måltal för medlemsländerna är 2 procent av BNP 2024. Enligt Trumps sätt att se borde det målet dock redan vara uppfyllt och enligt hans logik finns det till och med en skuld att reglera (sannolikt med USA som betalningsmottagare).

Samtidigt – eftersom Trump kände sig kränkt av Macron – prisade presidenten ett Nato som han 2017 dömde ut som obsolet. Det blev så att säga ytterligare en illustration av Trumps volatila ledarstil. Det innebär också att det inte går att lita USA: det som gällde som linje i går kan vara den motsatta i morgon.

Osäkerhet, dåligt humör och oenighet avspeglar den heterogenitet som råder och som inkluderar hur enskilda medlemmar sorterar hot och risker utifrån sina nationella intressen. Samtidigt demonstrerar kompromisserna vid toppmötet att medlemmarnas nyttokalkyl ändå leder fram till en vilja att hålla samman. Att Nato dessutom bygger vidare på de senaste årens arbete med rymden, hybridhot och Kina är exempel på att Nato långtifrån har lidit hjärndöden.

Inte minst viktigt för svenskt vidkommande är att Macrons flirt med Ryssland demonstrativt avvisades. Ryssland är inte en potentiell partner. I stället ska den östra flanken fortsätta att förstärkas.

Toppmötet i London visa ett Nato som är i ett slags kris och samtidigt inte är det. Det är inte någon önskesits, men det är så korten ser ut och nu gäller det att lägga dem på rätt sätt. Rätt sätt inkluderar att lägga åt sidan tankefelet om att skaffa EU strategisk autonomi, men däremot att öka det egna ansvarstagandet. Oavsett Trump går det inte räkna med USA på samma sätt som tidigare.

Å ena sidan handlar det därför om att rusta upp de nationella försvaren – både för att det behövs och för att få en bättre bördefördelning vis-á-vis USA. Å andra sidan handlar det om att genomföra det avtal om fördjupat samarbete i 74 punkter som slöts mellan EU och Nato 2018. Avtalet slår också fast att Nato står för det kollektiva försvaret.

Medan Nato har firat 70 har Sverige firat 25 år med partnerskap. Som medlem hade Stefan Löfven varit på plats i London för att driva Sveriges nationella säkerhetsintressen – i stället gör försvarsminister Peter Hultqvist visit i Washington och Helsingfors. Det vill säga hos Sveriges viktigaste bilaterala stöttespelare, men där USA förstås tronar på en suverän förstaplats. Med Trump som ÖB. Det skulle gå att känna sig tryggare. Också det är ett skäl för svenskt medlemskap.

Riket blir inte säkrare med en regering som förvisso står bakom en ökning av försvarsanslaget, men som inte är beredd att betala notan för en försvarlig men ändå för liten och för upprustning av det svenska försvaret. För att använda ett av regeringens favorituttryck är det ”inte acceptabelt”.

Som Jägarchefen har uppmärksammat i en bloggpost inkluderar FOI:s studie Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective – 2019 slutsatser om återtagen rysk förmåga att initiera och utkämpa ett regionalt krig i Europa med Nato eller någon konstellation av stater. En annan slutsats är kraftsamlingen av trupp i hög beredskap i riktning väst.

Addera detta till regeringens ovilja att betala Försvarsberedningens nota och slutsatsen blir ett: ”förmågeglapp i vår förmåga att dels skapa en trovärdig tröskeleffekt, dels inneha en adekvat försvarsförmåga. Detta förmågeglapp riskerar även att öka i en allt mer osäker omvärld, såväl lokalt som globalt.”

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 9/12 2019.

Read More

Jag tillhörde ju dem som var starkt kritisk till hur Anders Borg agerade försvarsminister i alliansregeringen (se t ex Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige). Det var därför med viss spänning som jag såg fram emot Borgs minnesbok Finansministern (Mondial). I boken gör han en halv avbön för nedskärningspolitiken. Den var felaktig, men det kunde man inte veta då – nu menar han sig veta bättre.

Borg menar att vid tidpunkten för det stora bråk om försvarsanslaget som ledde fram till Mikael Odenbergs avgång 2007 kunde man inte förutse att Ryssland skulle iscensätta Georgien 2008 och Ukraina 2014. Han frikänner sig själv men är nu självkritisk: 

”I efterhand kan man konstatera att tidpunkten att reducera försvarsanslagen var fel ur ett bredare historiskt perspektiv.”

Problemet är ju att det är fel. Varningsklockorna hade ringt länge. Det fanns en riskbild men ändå vaknade inte Borg – och han var förvisso inte ensam om att sova på sin post. Uppvaknandet dröjde till annekteringen av Krim.

I boken ser Borg också framåt och betonar att det nu är nödvändigt med svensk upprustning. Ryssland rustar och:

”Sveriges närområde har blivit mindre stabilt och det är tydligt att Ryssland åter har intagit en hårdare hållning till sina grannländer. 

Så långt efterklokhet och varningarna för Putins Ryssland.

Finansministern kom ut i mitten på oktober. En dryg månad senare gjorde Borg en postning på Linkedin med en positiv betraktelse över hur den ryska ekonomin utvecklas (som kan jämföras med t ex Peter Rutlands artikel i Russia’s Economic Prospects: The Perils of a Petrostate).

Till den positiva bilden hör även Borgs beskrivning av det ekonomiska systemet:

”The last years we have also seen improved governance in a the corporate sector. The potential to improve capital allocation is there and the trend is towards more attention to share holder value. Russia has clear structural issues, not the least establishing a predictable rule of law based protection for property rights, but the outlook for 2020 is worth to consider seriously.”

Det låter som om Ryssland skulle vara ett nästan vanligt land. Men det är det ju inte. Utmärkande är i stället det politiska förtrycket, korruptionen och rättslösheten. Och en aggressivitet utåt.

Borg gjorde postningen efter deltagit på den ryska storbanken VTB:s (med den ryska staten som dominerande ägare) investeringskonferens i Moskva 20–22 november. Banken står på både EU:s och USA:s sanktionslista. Sedan 2018 är även dess styrelseordförande under sanktion.

En av talarna på investeringskonferensen var president Putin, som menade att de två tusen deltagarna från mer än 60 länder var en bekräftelse på att forumet nu fanns inskrivet i kalendern ”in the world of business”. Man kan väl också säga att det var ett sätt att visa att Ryssland inte alls är ett parialand.

Den ryske presidenten måste ha imponerat. Anders Borg lade ut tre bilder på Linkedin. Ett foto är av honom själv och några kollegor. De två andra föreställer Putin.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 29/11 2019.

Read More

Det är en skandal som låter lite som en Norgehistoria – för otrolig för att ändå vara sann. Det rör sig om minst 48 personer som har dömts – i vissa fall till ett halvår i fängelse – för bidragsbedrägeri. Och ja, de är skyldiga. Problemet är bara att det brott som de har dömts för inte är något brott.

Historien handlar om rättsövergrepp mot enskilda, men den kastar också ett dystert ljus över hur ”systemet” – regeringar i skiftande kulörer, statsförvaltningen och rättsväsendet – har fallerat. Till bilden hör att härvan kan svälla ännu mer, eftersom feltolkningen av lagen också kan gälla andra bidrag än det nu aktuella.

Arbeidsavklaringspenger ska underlätta för personer att gå tillbaka till jobb från till exempel sjukskrivning och minska risken för förtidspensionering. Brottet, enligt NAV (försäkringskassa och arbetsförmedling i en myndighet), har bestått i att de dömda har påkommits med att ta emot bidrag utan att befinna sig i Norge. Man har rätt och slätt glömt bort – eller struntat i – att rättsgemenskapen inom ramen för EES-avtalet går före det norska regelverket om rättigheter knutna till arbete.

Alla inser nu att det var fel. Helt klart sedan 2012 men kanske till och med längre tillbaka i tiden. Det har skett trots att det har gjorts utredningar och skrivits propositioner. Stortinget har varit med noterna. NAV står förstås i fokus, men myndigheterna styrs via politiskt beslutade lagar och förordningar. I bilden ingår dock att ”brottsbekämpningen” har skett i ett politiskt klimat av välfärdsnationalism och häftig kritik av ”trygdeexport”.

Frågorna står i kö och blir nu föremål för granskning både i en oberoende kommission och i den norska motsvarigheten till Konstitutionsutskottet. Det nu ansvariga statsrådet sitter löst – också därför att ministern inte omedelbart slog larm när felet till slut uppdagades. Två personer hann bli dömda till fängelse.

Det mesta har gått snett, men allvarligast är att rättsstaten har sviktat. Domstolarna har inte gjort någon självständig prövning av NAV:s rättstolkning. I praktiken har rättsstaten reducerats till att staten har rätt.

Rättsskandalen kan också ses i ljuset av Norges förhållande till EU. I dag för 25 år sedan – den 28 november 1994 – folkomröstade man om medlemskap. 

Folkomröstningar i först Finland och sedan i Sverige hade då redan givit sitt bifall till medlemskap. I Norge blev det nej. I stället nöjde man sig med EES-avtalet som hade trätt i kraft 1 januari samma år. Det gav tillträde till den inre marknaden men innebar också att man påtog sig dess skyldigheter.

Kort sagt, Norge stannade i det som närmast var tänkt som ett väntrum till medlemskap, samtidigt som integrationen senare både vidgats och fördjupats inom en rad andra områden.

Nej-sidans tyngsta argument var (och är) vaktslåendet om det nationella självbestämmandet. Paradoxen är förstås att vägvalet i verkligheten har lett till motsatsen inom de områden som omfattas. Som icke-medlem är Norge beslutsmottagare och inte en av beslutsfattarna. Valet av huvudstrategi har inte heller gjort saken lättare; i stället för att ligga i proaktivt inväntar man en depesch från Bryssel och försöker sedan tänja så gott det går.

En bred opinion är dock nöjd och belåten med suveränitetsillusionen. I politiken finns dock partier som vill säga upp EES och anser att det är lätt som en plätt att förhandla fram ett nytt avtal. Ansvarspartierna Høyre och Arbeiderpartiet vill sitta still i båten.

”Trygdeskandalen” har olika bottnar, men är också en illustration av att det norska utanförskapet lever kvar trots gemenskapen i EES, Schengen, Erasmus et cetera. Man är inte riktigt med.

Gästledare i Svenska Dagbladet 28/11 2019.

Read More

Man kan tycka olika om vad staten ska göra eller inte göra. De allra flesta tycker dock lika i fråga om vad som är statens grunduppgift. Det handlar om medborgarnas trygghet, det demokratiska statsskicket och landets frihet. Kort sagt, den inre och den yttre säkerheten. Nattväktarstaten.

Förra veckans demonstration av misstroende mot justitieminister Morgan Johansson i riksdagen var en indikation på hur det står med den inre säkerheten. Försvarsmaktens utlåtande över försvarsberedningens förslag till försvarsbeslut för perioden 2021–2025 blev därefter ett åskådliggörande av hur ihåligt försvaret fortfarande är – även efter omläggningen av politiken efter Krim 2014.

Läget har i det första fallet beskrivits som ”en sviktande stat” och i det andra som ”en försvarslös stat”.

Försvarsberedningen har haft en planeringshorisont som sträcker sig fram till 2030. När ÖB har räknat på saken saknas 55 miljarder kronor givet den nivå på försvarsanslaget som beredningen räknat på. Det rör sig i huvudsak om utebliven kompensation för prisökningar respektive prislappen för att fullfölja 2015 års krigsorganisation.

Beredningen har i stället räknat med att omdisponera anslagen till den nya krigsorganisationens behov. Slutsatsen är att i förhållande till beställningen blir leveransen bara ett trefjärdedelsförsvar.

Det var lätt att lägga ned det territoriella försvaret, men det är Herkulesarbete att återuppbygga det. Försvarsberedningens rapporter ”Motståndskraft” och ”Värnkraft” utgör en sammanhållen helhet för totalförsvaret. Om detta var beredningen enig, men upplöstes i oenighet när Socialdemokraterna inte var beredd att betala för varorna. Och det är ju så det är, Stefan Löfven vill inte betala för en nota som det kan bli mycket dyrt att smita från.

Samtidigt står Socialdemokraterna bakom den hotbild som beredningen tecknar av global ”instabilitet och oförutsägbarhet”, av en ”svårbedömd och stundtals snabb” utveckling och av ett ”försämrat” säkerhetspolitiskt läge i Sveriges närområde och i Europa. Inte minst borde det inbjuda till prioriteringsvilja från statsministerns sida att beredningen bedömer att ett ”väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas” och att en ”större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige”. Men icke.

Försvarsröran går nu vidare. Det finns en politisk majoritet för att inkalla Försvarsberedningen i akt och mening att dryfta räknestycken.
Löfvens frontman, Peter Hultqvist, säger varken bu eller bä om hur läget ska hanteras. Han verkar dock inte missnöjd. Ser väl fram emot att försöka manövrera fram en lägre höjning av försvarsanslaget än vad beredningen föreslår (från dagens cirka 1 procent av BNP till 1,5 procent 2025).

Även med det återtag som görs och kommer att göras framöver, kan vi dock räkna med att det nuvarande förmågegapet till Ryssland kommer att bli större än vad det är i dag. Tröskeln blir för låg. Trefjärdelsförsvaret är både för lite och för sent.

Och ska man nu riva i beredningens förslag – och det råder inte brist på synpunkter på val och avvägningar – borde det öppna för att i större offentlighet tänka till igen om vilka förmågor som borde prioriteras.

Sverige beskrivs ju ibland som fredsskadat och i den bilden ingår också avsaknaden – också i försvarsberedningens förslag – av en strategisk fjärrbekämpningsförmåga för att på avstånd kunna ”jävlas” med Putin på rysk hemmaplan. Det verkar avskräckande. Skapar tröskeleffekt. Förmågan ger också möjlighet att eskalera en konflikt till en nivå där Sverige får det militära bistånd som krigsplaneringen utgår från och säkerhetspolitiken hoppas på.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 18/11 2019.

Read More

Nu har vapnen vilat och trupperna dragit sig tillbaka på tre frontavsnitt i krigets Ukraina. Det kan öppna vägen för ett möte om hur vapnen ska tystna för gott mellan president Volodymyr Zelenskij och president Vladimir Putin, inom ramen för den så kallade Normandiegruppen (i vilken även Frankrike och Tyskland ingår). Sannolikheten för att det ska sluta väl är dock inte överdrivet stor utan snarare bör det hissas varningsflagg för att överdriven fredsvilja kommer att spela Kreml i händerna.

Redan det faktum att angriparen Ryssland får spela neutral aktör är en märklig konstruktion. Det gäller också att de två ryskkontrollerade utbrytarrepublikerna Donetsk och Lugansk ingår som legitima förhandlingspartners i den så kallade kontaktgruppen tillsammans med Ukraina, Ryssland och OSSE. Gruppens uppgift är att hitta de praktiska formerna för att genomföra Minskavtalet. Som korten nu verkar läggas blir det en bekräftelse på charaden.

I valkampanjen inför presidentvalet i april utlovade Zelenskij att fixa fred på rekordtid, men det kan bli ”fred i vår tid”. Nu pressas han av den lättvindiga löftespolitiken utan att samtidigt riktigt veta hur löftet ska bli verklighet, och vacklar lite hit och dit. Den 31 oktober höll han ett tal i Mariupol som skulle peka ut färdvägen för den ”fred som Ukraina behöver” med ambitionen att återfå allt territorium men samtidigt vara öppen för kompromisser. Den ryska aggressionen nämndes bara vid ett tillfälle. I stället för konkretion om strategi innehöll talet ett antal fina ord. 

Det Zelenskij konkret har gjort är dock att ställa sig bakom den tidigare tyske utrikesministern (och nuvarande presidenten) Frank-Walter Steinmeiers formel från 2015 för att få slut på kriget och lösa konflikten inom ramen för Minsk I och Minsk II. Den passar Putin som hand i handske, och tillbakavisades av den förre presidenten Porosjenko men stöds nu alltså av Zelenskij. Det ökar naturligtvis den ryska förhandlingsviljan. 

Tanken är att de två utbrytarrepublikerna ska ges en särskild status inom ramen för den ukrainska staten, att amnesti ska utfärdas (vilket bland annat innebär att ledargarnityret kan inneha officiella ämbeten) och val hållas i de så kallade folkrepublikerna. Tidigare var den ukrainska linjen att val skulle föregås av en upplösning av folkrepublikerna, avväpning av separatisterna och ukrainsk kontroll av gränsen mot Ryssland.

Steinmeiers formel är en inbjudan till Ryssland att behålla kontrollen och ha ett slags vetofunktion över Ukrainas framtid.

Att få hem politiska fångar från Ryssland var en annan viktig del i presidentvalskampanjen – också därför att en fångutväxling skulle underlätta förhandlingar om fred. På initiativ av Zelenskij kom förhandlingar i gång och i början av september. 35 fångar utväxlades på var sin sida om gränsen. I Ukraina släpptes ukrainare som fängslats för delaktighet i rysk hybridkrigföring. Ja, släpptes. Eftersom de är ukrainska medborgare kunde de inte utvisas till Ryssland. 

På en sidoscen – och möjligtvis som ett ryskt krav för utväxlingen – agerade det ukrainska rättsväsendet på ett uppseendeväckande sätt. Vladimir Tsemakh som ansetts vara ett nyckelvittne/medverkande vid nedskjutningen av MH17 i juli 2014, och som den ukrainska säkerhetstjänsten plockat upp i en framgångsrik räd, släpptes med den enda bojan att anmäla bostadsadress och arbetsplats samt stå till myndigheternas förfogande i två månader.

Tsemakh anses nu befinna sig i någon av Putins folkrepubliker. Han står definitivt inte till myndigheternas förfogande och kommer alltså inte heller att varken vittna eller ställas till ansvar  i Nederländerna för MH17. 

Men Kreml vann mer än så. Som en del i dealen släpptes de 24 sjömän som hållits fängslade i efter aggressionen i Kertjsundet i november 2018. Glädjande förstås, men också för Putin. I en dom i Internationella sjörättstribunalen i maj 2019 hade Ryssland beordrats att släppa både sjömännen och deras fartyg. Nu kan dealen istället användas som ett argument för att inte acceptera den internationella sjörätten, eftersom området efter annekteringen av Krim sägs vara en del av det egna territoriet.

President Macron vill ha en nystart i relationerna med Ryssland. En ny säkerhetsordning. Samarbete om att lösa frusna konflikter, cyberhot och underrättelser. Och han är inte ensam om vilja tina upp relationer som frös efter 2014, då Ryssland inledde de ännu pågående kriget mot Ukraina och även annekterade Krim. I Tyskland finns det gott om Rysslandskramare och än värre är det i till exempel Ungern. 

Ett annat exempel på varthän det barkar är att EU:s Moskvambassadör Markus Erder har pläderat för en ”pragmatisk rörelse” i riktning mot en ökad koordinering med Kreml i fråga om 5G, persondataskydd och Arktis. Allt för att möta utmaningen från Kina. Och när Donald Tusk i dagarna lämnar över posten som ordförande i Europeiska rådet till Charles Michel innebär det också något av ett perspektivskifte. Visst är Putin ett säkerhetshot men EU måste även ”hantera verkligheten att Ryssland också är en granne”, menar Michel.

Ukraina är stötestenen som måste rullas bort. Det riskerar att bli en ny vinst för Ryssland – samtidigt som själva idéen om Putin som en god granne för att fungera kräver att man väljer att bortse från vad regimen representerar och den faktiska politik som förs både hemma och på bortaplan. 

Om inte annat borde man invänta domen från Internationella domstolen i Haag som i en dom 8 november slog fast att det ligger inom dess jurisdiktion att ta upp Ukrainas klagan över Rysslands agerande i östra Ukraina (terrorfinansiering i form av beväpning och stöd till separatisterna, och undertryckande av tatarer och andra minoriteter i det av Ryssland ockuperade och olagligen annekterade Krim).

Om det i stället rullar på kan vi räkna med att det svenska ordstävet ”vi har varit naiva”, kommer att få översättas till en rad andra språk.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 12/11 2019.

Read More

Alltför ofta dyker den upp, den där obehagliga känslan av att världen snurrar för fort och ibland kommer tanken ”Stoppa världen – jag vill stiga av”. Som nu senast efter president Emmanuel Macrons hjärnsläpp i en intervju i The Economist om att Nato som försvarsallians har drabbats av ”hjärndöd”.

På frågan om vilken trovärdighet som Nato:s artikel 5 har, blev svaret ”jag vet inte”. Det är förstås relevant att grubbla över såväl vad artikel 5 betyder med Trump i Vita huset, som vad bristen på koordinering i fråga om Syrien (inkluderande Nato-medlemmen Turkiets invasion) säger om Nato. Om detta pågår ett offentligt och bekymrat samtal; om hur läget ska beskrivas och vad som bör göras.

Det är en helt annan sak att den franske presidenten lättar sitt hjärta offentligt. I själva verket är uttalandena en inbjudan till ett redan aktivt Ryssland att öka pressen och utmana artikel 5. Ryska UD konstaterade glatt att Macrons ord var vägda på guldvåg och var en riktigt beskrivning av tillståndet i Nato.

Macrons sak blir knappast bättre av att Frankrikes nej (tillsammans med Nederländerna och Danmark) till att inleda förhandlingar om medlemskap i EU för Nordmakedonien och Albanien. Det öppnar vägen för – och redan gjort det – för ökat inflytande för Ryssland och Kina på Västra Balkan. Också det är en inbjudan till bråk.

Det är viktigt att hitta vägar framåt för att EU ska bli en mer kraftfull global aktör i ett läge där säkerhetspolitiska och ekonomiska kontinentalplattorna ändrats. Och ja, det är riktigt att som Macron efterlysa reformer och ett mer strategiskt tänkande i Europa. Men det är fel att tänka strategisk autonomi på ett sätt som sänker i stället för att stärker den transatlantiska länken och Nato. 

Europa är inte – och kommer inte ens under de allra mest orealistiska omständigheter – att under överskådlig till vara sig selv nok. Frågan är därför om inte Macrons utspel snarare leder till mer nationalstatstänkande än motsatsen. I själva verket kan Macrons europeiska projekt ses som ett återfall i fransk gaullism. Europa (Frankrike) ska inte positionen som en balanserande makt och inte inta definiera vänners fiender som uttalade fiender. 

Macron har tidigare talat om att värma upp relationerna med Ryssland i en ny säkerhetsgemenskap. I intervjun upprepar han det ryska narrativet att EU och USA inte har visat Ryssland respekt. Det ska man alltså göra trots det som Ryssland gör i Ukraina och Syrien. För att ta några exempel. Eller Skripal. Eller desinformationskampanjerna. Eller…

Enligt Macron har dock Ryssland inte något alternativ till partnerskap med EU. Det blir nästan som ett cyniskt skämt när Macron ser framför sig att EU och Ryssland tillsammans ska lösa frusna konflikter och arbeta tillsammans i fråga cybersäkerhet. Närmast till hands ligger en vinst för Putin i Ukraina.

I ett annars vankelmodigt EU följer Macron devisen att politik är att vilja och pekar med hela handen på behovet av reformer för ett starkare EU. Men hans upplägg för en ny europeisk säkerhetsordning med fransk grandeur i centrum försvagar Nato och drar isär EU. Kort sagt, motverkar det som politiken ska vara till gagn för och kan i stället leda till att Nato faktiskt drabbas av hjärndöd. 

Om, och när, den kranka blekheten sätter in kan Macron nynna på en annan musikalklassiker Vad för en tok är jag? Och med den blandade Xi- och Kremlkören i bakgrunden sjungandes: Ja, vilken tok han är.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 9/11 2019.

Read More