Claes Arvidsson

Sedan januari 2017 har Sverige en nationell säkerhetsstrategi. Det är bra och var synnerligen välkommet. I samband med att den antogs framhöll statsminister Stefan Löfven att:

”Ända sedan jag tillträdde som statsminister har säkerhetsfrågorna stått i starkt fokus. De har påverkats av dramatiska händelser i vår omvärld, men också̊ av skeenden i vårt eget land. Den teknologiska utvecklingen har skapat starka ömsesidiga beroenden. Känsligheten för störningar i viktiga samhällsfunktioner har ökat. Informationsteknologin har förbättrat tillvaron för de allra flesta, men det blir alltmer tydligt hur den också kan användas i antagonistiska syften av både stater och individer.

“Säkerhetsfrågorna måste nu ses ur ett betydligt bredare perspektiv än tidigare. Säkerhet för människor i Sverige handlar inte enbart om att rusta sig för att möta militära hot och väpnade angrepp – även om detta är kvar som en kärnuppgift för staten. Till det bredare säkerhetsarbetet måste också räknas skydd mot epidemier och smittsamma sjukdomar, kamp mot terrorism och organiserad brottslighet, att åstadkomma säkra transporter och pålitlig livsmedelsförsörjning, skydd mot avbrott i energileveranser, motarbetande av en förödande klimatförändring, insatser för fred och global utveckling, och mycket annat.”

Det var kloka ord. Och välkommet att också det i Sverige går att peka ut vad regeringen anser vara de nationella intressen som ska vägleda politiken, liksom målen. Som strategi betraktat räckte den dock inte till, eftersom den säger mycket litet om vägarna för att uppnå målen och därmed förverkliga de nationella intressena. Avsaknaden illustrerar ett genomgående problem med regeringen Löfven. Det är mer politisk yta än säkerhetspolitiskt djup.

Redan efter regeringsskiftet 2014 inrättades ett Säkerhetspolitiskt råd i syfte att möta ”komplexa hot ”och ”försämrat säkerhetspolitiskt läge i vår del av världen”. Genom rådet skulle ”säkerhetsfrågorna” kunnat hanteras på ett ”samlat sätt”. Det slogs fast att ”Sverige behöver fortsatt stärka sin förmåga att effektivt och samordnat möta omedelbara och långsiktiga hot och utmaningar”.

Också det kloka ord.

Statsministern leder rådet i vilket även vice statsministern, utrikesministern, försvarsministern och justitie- och inrikesministern ingår. Andra kan kallas in vid behov. Rådet ska ”diskutera en samordnad hantering av frågor som rör Sveriges säkerhet i bred bemärkelse”. Inriktningen ska vara strategisk och inte operativ (beredning sker vid behov av ansvarigt departement).

Det är dock höljt i dunkel hur rådet fungerar och vad dess arbete resulterat i. För några år sedan ifrågasattes till och med om det över huvud taget sammanträdde. Efter Transportgate och efterföljande politisk turbulens har sedan hösten 2017 dagordning och tjänsteanteckning diarieförts. Men oklarheterna står fortfarande på kö. Ett exempel är att i februari 2020 hölls två möten utan att covid-19 togs upp och detta trots klassningen som samhällsfarlig sjukdom. Motiveringen i efterhand var att frågan ”berör hela regeringen”. Vid möten i mars och maj var dock covid-19 på agendan.

Hanteringen av Krishanteringsrådet kastar också ljus över Stefan Löfvens intresse för frågor som rör de komplexa hot som Sverige står inför. Sedan 2008 finns ett krishanteringsråd som sammanträder två gånger per år för information och diskussion rörande krisberedskap, men som också kan extrainkallas vid behov (kris eller s k särskild händelse). Kansliet för krishantering fungerar som sekretariat. Rådet och kansliet inrättades som ett resultat av den kritik som följde av regeringen Perssons bristande förmåga i samband med tsunamin 2004.

I samband med regeringsskiftet 2014 ombildades Krishanteringsrådet från ett organ inom Regeringskansliet under ledning av statsministern till att sortera under Inrikesdepartementet. Kort sagt, Löfven abdikerade som nationell krisledare och valde i stället en modell med långt mindre samordnande kraft.

Det är på sätt och viss typiskt att han inte tog ansvar när skandalen kring Transportstyrelsen briserade 2017 och har aldrig egentligen erkänt att någon gjorde fel utan bara att det blev fel. Signifikativt är att den då ansvarige inrikesministern Anders Ygeman (som avgick inför hotet om misstroendevotum) är tillbaka på en ny ministerpost. Detsamma gäller Löfvens dåvarande statssekreterare Emma Lennartsson som fick gå (efter att inte ha förstått sakens allvar och fört information vidare), men som återkommit som statssekreterare till finansminister Magdalena Andersson.

Krishanteringsrådet leds numera av inrikesministerns statssekreterare och bland deltagarna ingår som tidigare cheferna för Säpo, Must, RPS och MSB. Kansliet för krishantering har som tidigare till uppgift att analysera, samordna och hålla koll på krisarbetet i Regeringskansliet och leds av en tjänsteman direkt underställd inrikesministerns statssekreterare. Därtill finns Gruppen för strategisk samordning som också består av en grupp statssekreterare och leds av inrikesministerns statssekreterare.

Statsministern är långt borta. Det märktes också inledningsvis i hanteringen av Coronakrisen, d v s en nationell kris men där alltså Löfven inte hade den formella ledningen och inte heller verkade känna behov av att ta den reella. Vad som fungerat och vad som inte fungerat i krishanteringen blir nu föremål för den nyligen (mot regeringens vilja) tillsatta Coronakommissionen att utreda.

Ingen behöver dock tvivla på att vi inte hade den nödvändiga beredskapen.

Ingen behöver heller – i ljuset av turerna kring det kommande försvarsbeslutet – tvivla på att de högstämda ord som ackompanjerat inrättandet av ett säkerhetspolitiskt råd och införande av en nationell säkerhetsstrategi, framför allt är retorik som låter bra i ett allt mer spänt läge. Det är sämre beställt med substansen.

Så frågan är hur vi kommer vidare. Som en del av Coronakommissonens arbete kommer säkerligen ”ansvarsprincipen” (att den myndighet som normalt är ansvarig också är det när det krisar) som grund för arbetsfördelningen att ventileras, liksom krishanteringen i Rosenbad. Men bristerna i hur Regeringskansliet är organiserat handlar om mer än Corona – de handlar om hur vi på ett säkrare sätt ska kunna fylla den högstämda politiska retoriken med konkret innehåll. En väg framåt som lyfts fram av både L och M är att inrätta ett Nationellt säkerhetsråd.

Det Nationella säkerhetsrådet skulle ledas av statsministern med de fasta medlemmarna i dagens Säkerhetspolitiska råd kompletterade med ÖB och cheferna för Säpo och Must. Vid sidan därav skulle en Nationell säkerhetsrådgivare utnämnas för att fungera som personlig rådgivare till statsministern. Det nuvarande kriskansliet kan utgöra fundament till en stab.

En poäng är att Stefan Löfven (och kommande statsministrar) skulle tvingas att intressera sig och dessutom få en person vid sin sida som i kraft av formell status och faktisk kompetens talar klarspråk med statsministern. Just detta att institutionalisera det politiskt obekväma, och tvinga statsministern att förhålla sig till det, är kanske den allra viktigaste politiska poängen.

Den dåvarande brittiske premiärministern David Cameron inrättade 2010 ett Nationellt säkerhetsråd i syfte att få en striktare, mindre informell beslutsprocess och öka samordning mellan olika ministerier och myndigheter. Allt för att möta en mer komplex hotbild. I en kritisk kommentar till premiärminister Boris Johnsons val av David Frost till ny nationell säkerhetsrådgivare pekar Lord Peter Rickets (som satt på posten 2010–2012) på hur avgörande det är att kunna vara obekväm.

Rickets pekar på att säkerhetsrådgivaren är den som organiserar arbetet och sätter agendan för det nationella säkerhetsrådet. I den funktionen krävs förmåga att övertyga premiärministern; en ”balanserad” dagordning som också innehåller punkter som ”chefen” inte är intresserad av är helt centralt. Därigenom lyfts hot som kan verka avlägsna för premiärministern. Även saker som inte når upp på den centrala dagordningen, men som kan vara första prio för ett ministerium, kan uppmärksammas. Den viktigaste uppgiften är att som artikeln heter Speaking truth to power.

En förutsättning för det ska ske är att den nationelle säkerhetsrådgivaren inte (som i fallet Frost) utses på basis av politisk lojalitet. I stället bör det vara en opolitisk tjänsteman med egen erfarenhet och kompetens och med en förtroendefull relation till relevanta ministerier och myndigheter. Så även om denna ”institution” kräver politiska vilja, är den trots detta att föredra före den nuvarande svenska modellen.

Finns det i dag någon som talar klarspråk med Stefan Löfven om kris och beredskap, om försvar och säkerhet? Frågar åt en vän.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och Säkerhet 20/7 2020.

Read More

Aldrig har det väl ”rasats mot” så mycket av så få med så stort genomslag. I denna ömtålighetens tid är det tillräckligt att några få personer protesterar på Facebook för att det ska uppmärksammas som en folkstorm på Twitter – och sedan tas vidare på klickjagande nyhetssajter. Men det är också en ängslighetens tid.

Att tyska turister i Norge inte anser sig vara typiska turister, var ett forskningsresultat som redovisades under en föreläsning vid universitet i Bergen. En tysk gäststudent invände att han inte heller brukar se sig som en typisk turist, varpå förläsaren skulle vara rolig och påpekade att tyskarna hade ju varit här tidigare (läs under ockupationen 1940–1945). Och det är ju inte stor humor men ändå lite småroligt.

Det ledde till en norsk variant av riksbekanta n-ordsstriden vid Uppsala universitet. Studenten kände sig trakasserad och anmälde läraren: universitetskulturen skulle ju vara inkluderande – och inte mobbande. 

Prefekten vid Institutt for samfunnspsykologi (!) ställde sig på den klagandes sida; det var en ”plikt å beklage når studenter opplever å bli krenket”. Och som om inte det skulle var nog, har läraren formellt ålagts att inte upprepa skämtet (eller liknande) och varslats om att det kan bli en notering i personakten.

Det är ”Pang i bygget” i regi av akademin, men dessvärre är det också en bild av dagens ”samfunnspsykologi” med dess starka inslag av polariserad identitetsideologi och att känslan av att ha blivit kränkt trumfar frågan om intention eller sammanhang. Legitimerad ömtålighet och ängslan formar vår tid. Programledarna i NRK:s Reiseradioen har bett om ursäkt för att ha fällt kommentaren ”vi kondolerar” apropå att det var kallt i badvattnet på en av de orter som man rest till. Denna gång i norra Norge. En enda ”polariserad” person hade kränkt klagat över att orden som fälldes var ett uttryckt för (typisk) nedlåtenhet från Osloelitens sida.

Samtidigt skapar risken för att hängas ut och hamna i en opinionsstorm en vilja att vara på rätt sida om det (som i alla fall för dagen) är rätt sida i historien. Slätstrukenhet och konformism kan bli resultatet, men paradoxalt nog präglas tidsandan samtidigt också av sökandet efter motsatsen. Synas genom att sticka ut. I sin nobelföreläsning i december 2019 talade den polska författaren Olga Tokarczuk (2018 års litteraturpristagare) om ordet, ordens betydelse och om dagens mediebild:

”Världen är ett tyg som vi väver dagligen i mediernas, diskussionernas, filmernas, böckernas, skvallrets och anekdoternas väldiga vävstolar. I dag har detta vävande nått en omfattning av gigantiska mått – genom internet kan nästan alla delta i processen, ansvarsfullt eller oansvarigt, kärleksfullt eller hatiskt, med goda eller onda syften, på liv eller död. När den berättelsen förändras – förändras världen. I så måtto är världen skapad av ord.”

Tiden är fylld av ”motstridig information, motsägelsefulla nyheter som utesluter och bekämpar varandra med näbbar och klor”. Det är ett ständigt brus präglad av ”kaotisk kommunikation, flyktighet och flytande tillstånd”. Vill man ”regera” gäller det att äga berättelsen om den. Donald Trump är förstås det enkla exemplet på hur den striden utspelas, men uppmärksamhetsjakt är legio.

På frågan om vad som ska till för att tränga igenom bruset är det enkla svaret drastiska formuleringar, brist på generositet och ifrågasättande av god vilja. Allt detta ingår förstås i kritisk granskning eller politisk debatt, men inte hela tiden. 

Samtalsklimatet blir därefter. Hett men samtidigt kallt. Och mindre intressant.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 11/7 2020.

Read More

Redan 2007 inledde Norge vägen fram till den framgångsrika omröstningen i förra veckan om en plats som icke-permanent medlem i FN:s säkerhetsråd 2021–2022. Precis som i Sverige har det blivit debatt om själva kampanjen i form av rosa strumpor med hjärtan på, paraplyer, nyckelband, och mångmiljonslöseri med skattebetalarnas pengar. Men den stora frågan är förstås – liksom den var i Sverige – vad man nu ska göra med platsen i den internationella strålglansen.

Från norsk sida har man lyft fram fem centrala temaområden: folkrätt, fredsdiplomati, kvinnors deltagande, skydd av civila samt klimat/säkerhet. Man har också hävdat att Norge är ett land som talar med en ”oberoende röst” och därmed har ett manövreringsutrymme mellan stormakterna USA, Ryssland och Kina.

Ett övergripande motiv för att söka platsen i Säkerhetsrådet har varit att Norge inte kan överlåta försvaret av norska intressen till andra. Och det kan ju innebära många saker. Ett lackmustest på ”landets intresse” blir hur Norge i en tid av uppvaknande agerar i förhållande till Kina.

I artikeln ”Knefallet for Kina” i Nytt Norsk Tidskrift (2/20) gör professor Kåre Dahl Martinsen vid Institutt for Forsvarsstudier ett föga smickrande bokslut över norsk Kinapolitik. Så mycket ”moralisk stormakt” är det inte tal om, utan snarare motsatsen – en omoralisk småstat med anpasslighet som ledstjärna.

2010 tilldelades den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo Fredspriset av den norska Nobelkommittén under ledning av Arbeiderpartiets förre partiledare och statsminister Thorbjørn Jagland. Som svar frös Kina i stort sett alla relationer och länge motstod Beijing norska försök att tina upp relationerna, som inte nöjde sig med något annat än just ett knäfall. 2014 utarbetade Arbeiderpartiets nuvarande partiledare – och dåvarande utrikesminister – Jonas Gahr Støre en vi-ber-om-ursäkt-text men den var så krälande att den dåvarande statsministern Jens Stoltenberg lade in sitt veto.

Senare under 2014 blev det byte på regeringstaburetterna. In trädde minoritetsregeringen under ledning av Høyres Erna Solberg (bestående av Høyre, Venstre och Fremskrittspartiet), som 2016 skrev under ett avtal som ledde till att Kina normaliserade relationerna. I avtalet slås det bland annat fast att Norge erkänner Kinas politiska system och intressen, och ska avstå från att underminera dem. Och det är förstås den kommunistiska diktaturen som bestämmer vad som ligger i Kinas intressen.

En kinesisk presskommentar – som klingar välbekant i skenet av pressen mot Sverige – var att norrmännen nu hade lärt sig en läxa.

När Liu Xiaobo dog i fängelse 2017 kom inte någon kommentar från den norska regeringen. Det var sommar och statsminister Solberg slog fast att det ”en menneskeret for politikere å ha ferie”. Som Dahl Martinsen konstaterar var budskapet att brotten mot mänskliga rättigheter inte fick påverka de bilaterala förbindelserna. Kort sagt, motsatsen till vad som framställs som kärnan i norsk utrikespolitik – en oberoende röst, folkrätt och skydd av civila.

Dahl Martinsen pekar dessutom på att Norge legat lågt när USA eller EU lyft kritik mot den totalitära, kinesiska våldsdiktaturen (annars brukar Norge vanligen surfa i kölvattnet på utrikespolitiska uttalanden från EU). I stället har det varit mycket hyllningskör i fråga om diktaturens ”ledarrolle for global utvikling”. Saken blir inte bättre av att anpassligheten smittat över till både forskningspolitik och hur till och med forskare väljer att beskriva Kina. Det kan vara i termer av å ena sidan och å andra sidan, eller med omskrivningar som inte kan reta den röde draken som att beskriva massakern på Himmelska Fridens Torg 1989 som ”rydding av demonstrerande studenter”.

Varken den offentliga debatten eller mediagranskningen har inte heller varit att skryta med. Alla har velat haka på Kinatåget och ängsligt sett sig över axeln för att inte hamna på efterkälken – eller bli utfrusen. Inte minst har näringslivet tryckt på. Det är dock bara laxexportörerna som hittills kunnat notera riktig framgång, något som fiskeriministern markerade i ett tal i Beijing 2017: ”I love China”.

Tilläggas kan att öppnande av den stora norska välkomstfamnen också har gällt Arktis, där Kina nu etablerat sig som aktör. Det finns mycket som Norge kan komma att få äta upp. Nu hägrar som bäst ett frihandelsavtal med Kina. Det blir intressant att se hur lackmustestet i Säkerhetsrådet kommer att utfalla.

Publicerad i Säkerhetsrådet 24/6 2020.

Read More

Veckorna kom och gick – liksom deadline efter deadline – men försvarsminister Peter Hultqvist kunde aldrig utbrista i att ”we have a result”. I stället råder nu med en välvillig beskrivning en time out i förhandlingarna om det nya försvarsbeslutet 2021–2025, och om den gordiska knuten inte löses med ett anslagshugg kommer regeringen Löfven att få lägga en försvarspolitisk proposition utan stöd i riksdagen. 

Försvarsberedningen har lagt ett genomarbetat förslag som alla partier står bakom, men problemet är socialdemokraterna inte är beredda att betala notan (något som ytterligare kompliceras av notan ser annorlunda ut sedan tidigare okända kostnader dykt upp). Kort sagt, man fortsätter år av springnotspolitik. 

Man skulle kunna tycka att det när regeringen inte vill betala för det nationella försvaret, vore det skäl att ta de säkerhetspolitiska steg som skulle innebära att Sverige får större utväxling på insatta medel, det vill säga ett medlemskap i Nato. Steget till en formell allians ju är dessutom minimalt, men likväl gör det stor skillnad att vara eller inte var medlem.

I ett läge där USA under president Trump väljer att försvaga den transatlantiska länken – senast med aviserad minskning av de amerikanska styrkor som är stationerade i Tyskland – vore det också ett sätt att stärka det europeiska Nato. Visst kan man hoppas på ett presidentbyte till hösten men även om det skulle bli väsentligen annorlunda med Biden i Vita huset, är det realistiskt att räkna med att Europa framöver blir mindre viktigt för USA. Asien och Kina är så att säga det nya Europa.

Det borde i sin tur påverka regeringens politik att ha USA som säkerhetspolitiskt ankarfäste. Man skulle i alla fall kunna tycka att det nyligen klubbade regelverket rörande operativt militärt stöd med Finland också skulle omfatta övriga Norden. Det skulle dessutom ligga mer i linje med Sveriges ensidiga Solidaritetsförklaring (som omfattar alla medlemsländer i EU). 

Dissonansen i försvarspolitiken understryks av att (i alla fall) försvarsminister Hultqvist står bakom försvarsberedningens slutsats i rapporten Motståndskraft om att : ”Ett väpnat angrepp kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige.”

Sedan rapporten publicerades 2017 har både Must och Säpo tecknat en fortsatt mörkare hotbild inte minst med cyber i fokus. Men det är också viktigt att ta till sig den analys som försvarsberedningen gör av den globala utvecklingen. Även kriser långt bort påverkar Sverige. Den hotbilden har också blivit mörkare. Vi får inte vara främmande för tanken på ”skott i Sarajevo” i, för att ta ett exempel, Taiwansundet.

Finansminister Andersson och försvarsminister Hultqvist brukar som skäl till snålheten hänvisa till kostnaderna för att motverka det ekonomiska effekterna av corona. Men det finns en väg framåt. Den som Stefan Löfven i en artikel i Financial Times (16/6) vill gå i fråga om EU:s stödpaket märkt corona. 

Han betonar att krisåtgärderna inte får blandas ihop med andra utmaningar och vad gäller nästa EU-budget slår han fast att när nya prioriteringar görs krävs det omprioriteringar. Allt kan inte vara lika viktigt. Löfven har också helt rätt när han konstaterar att det är särskilt viktigt att medel endast används när man vet att de kommer att göra verklig skillnad. Och vad kan vara viktigare än rikets säkerhet?

Publicerad i Svenska Dagbladet 23/6 2020.

Read More

Statsministeren er død. Skutt. Ti minutter over midnatt 1 mars 1986 kom nyheten om drapet på Olof Palme. Det rystet Sverige, men tiltrakk seg også enorm oppmerksomhet i andre land.

Palme spilte en sentral rolle i svensk politikk fra midten av 1950-tallet, ble partileder i 1969 og var statsminister fra 1969 til 1976 og fra 1982 til 1986.

Palme ble født i overklassen, men valgte arbeiderbevegelsen. Mange eldre medlemmer i Det sosialdemokratiske partiet var ikke komfortable med hans bakgrunn og hans til tider litt akademiske stil. På den annen side var det på den beste stockholmske «vestkant» folk som så Palme som en klasseforræder. 

I stedet for tekniske bevis ble det presentert en kjede av indisier.

Kontroversiell

Palmes kritikk av amerikansk krigføring i Vietnam, støtte til den tredje verden, en ny, mer rettferdig økonomisk verdensorden og på 1980-tallet kampen mot atomvåpen, gjorde ham til verdenskjendis.

Hjemme ble han likt av dem som delte troen på det han kalte demokratisk sosialisme, og mislikt av dem som så en fare i hvordan Sverige ble reformert, med Palme som en drivkraft. Han var en svært polariserende politiker også i kraft av sitt språk. Så selvfølgelig – det var hat, også.

Drapet sjokkerte Sverige. I løpet av de tre ukene som fulgte besøkte 44 prosent av stockholmerne åstedet for drapet. Det var demonstrasjoner både i Sverige og i utlandet.

Landesorg ble erklært i Nicaragua og Tanzania. I Oslo samlet 10.000 mennesker seg for å minnes og hylle Palme. I begravelsen i Stockholm fulgte 100.000 mennesker Palmes båre.

De mange sporene

Det tok 34 år før drapet på statsministeren nå skal regnes som oppklart og etterforskningen avsluttes. Gjennom årene har ulike etterforskningsteam fulgt forskjellige hovedspor. Først ute var det såkalte «kurdersporet» som pekte mot den kurdiske militære/politiske organisasjonen PKK.

Det er også et «politispor» og et «Sør-Afrika-spor». Samt et «KGB-spor». Og enda flere. Den sosialt belastede og alkoholiserte Christer Pettersson ble til slutt utpekt som drapsmannen, og han ble dømt for drapet i tingretten, men senere frikjent i lagmannsretten. 

Dagens pressekonferanse ble et antiklimaks.

På en pressekonferanse i dag ble Stig Bergström, som under hele etterforskningen har vært kjent som «Skandiamannen», utpekt som drapsmannen, men det ble ikke presentert noen «smoking gun».

Antiklimakset

I stedet for tekniske bevis ble det presentert en kjede av indisier, de sterke koblingene som fantes på åstedet og Bergstrøms deltakelse i Palme-fiendtlige kretser.

Det blir også avvist at Bergström var en del av en konspirasjon.

Siden tiltalte er død, er det imidlertid ikke tatt ut noen anklager, og han kan heller ikke forsvare seg. Etterforskningen skal avsluttes.

Bevisene er imidlertid svært svake. Dagens pressekonferanse ble derfor et antiklimaks – og nok en påminnelse om hvor dårlig håndtert etterforskningsarbeidet har vært fra første øyeblikk. 

Spekulasjonene har vært et tilbakevendende tema i den svenske offentligheten i mer enn tre tiår..

Det faktum at det ikke ble foretatt noen reell åstedsundersøkelse på selve drapsnatten, er for eksempel helt uforståelig. Eller at tidligere etterforskningsgrupper ikke har fattet interesse for Skandiamannen – til tross for en rekke uklarheter om hans handlinger og tidligere vitnemål.

Ikke et endelig punktum

Før dagens offentliggjøring var det et sterkt håp om at drapet på Olof Palme ville være definitivt løst, og Sverige endelig kunne legge tragedien bak seg.

Riktignok har følelsen av et nasjonalt traume blitt mindre med tiden. De mange svensker som ikke engang var født da skuddene i hjørnet Sveavägen-Tunnelgatan falt, er ikke påvirket på samme måte som dem som våknet opp til nyheten om at statsministeren er skutt.

Likevel har gjerningen og spekulasjonene om gjerningsmannen eller gjerningsmennene i mer enn tre tiår vært et tilbakevendende tema i den svenske offentligheten.

Ikke minst for Palme-familien hadde det vært godt å kunne sette et endelig punktum for saken.

Slik ble det ikke.

I stedet ble det en slutt etterfulgt av tre punktum …

Publicerad i NRK Ytring 10/6 2020.

Read More

Socialdemokraterna lider av växtvärk. Om det sitter i ryggmärgen att vara dominant, smärtar det att bli mindre och mer som ett parti bland andra. Att viljan till regeringsmakt är ett bestående drag i partiets kultur illustreras i Januariöverenskommelsen 2019 i vilken S kompromissade bort politik som i valrörelsen ett halvår tidigare hade beskrivits i det närmaste som en katastrof för löntagarna.

Inte minst gäller detta arbetsrätten och när nu frågan hur den ska reformeras har utretts visar sig ett annat kvardröjande drag från fornstora dagar: att spela ut de borgerliga partierna mot varandra med löften som man sedan inte håller. Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) har slagit fast att utredaren inte har följt direktiven – trots att utredningsförslaget följer av punkt 20 i avtalet och de av S tillsammans med de två stödbenen C och L formulerade direktiven.

Det var andra tider när arbetsrätten reformerades och maktrelationerna på arbetsmarknaden ändrades i nio nya lagar under det långa sjuttiotalet. Vid jämlikhetskongressen 1969 gjorde den nyvalde partiledaren Olof Palme arbetslivets demokratisering till en huvudfråga. Alltså en politisk – och därmed stick i stäv med den svenska modellens grundsten att arbetsmarknaden var en fråga som parterna löste avtalsvägen. Saltsjöbadsanda ersattes av tankefiguren kamp mot kapitalet.

Som ett utflöde av partikongressen tillsattes en utredning om anställningsskyddet under ledning av Valter Åman (socialdemokrat och tidigare direktör för TCO). Motivet var omsorgen om äldre och handikappade. De äldres ställning på arbetsmarknaden lyftes sedan ut – på ett sätt som sedan blev ett mönster för snabbehandling av Palmes juristkonsult Carl Lidbom, som snickrade ihop en departementspromemoria med förslag om anställningsskydd och anställningsfrämjande åtgärder.

Den fria uppsägningsrätten var en kvarleva som borde avskaffas. Längre uppsägningstider skulle införas för anställda över 45 år och ges företräde vid nyanställning. Turordning vid avsked skulle tillämpas enligt anställningstid. Företag som inte godvilligt gick med på att anställa fler äldre skulle vid vite kunna åläggas att enbart anställa personer som Arbets-förmedlingen anvisade.

När Åmanutredningen i mars 1971 yttrade sig över förslagen var kritiken inte nådig. De stred mot praxis, mot förhandlingsordningen och mot verkligheten (påståendet att de äldre diskriminerades). Det spelade dock ingen roll utan utredningen skulle leverera ett förslag enligt beställning senast vid årsskiftet 1972/73. I praktiken innebar Lag 1974:12 (som skärptes 1982) att arbetsbrist blev det enda sakliga skälet till uppsägning.

I tidens anda slog LO 1975 fast att arbete var grunden till all välfärd – och tog ställning för löntagarfonder. Och alla löntagare på LO:s avtalsområden var förstås kollektivanslutna till det socialdemokratiska partiet. Arbetsrätten var bara en del av den tidens revolutionära reformism. Den gick dock inte som planerat utan reformoffensiven ledde i stället till att problemformuleringsprivilegiet gick förlorat. Och nu håller man fast vid det som finns kvar.

Las-dramatiken kommer att tätna framåt hösten när arbetsmarknadens parter ska ha kommit överens. Om inte väntar lagstiftning i enlighet med punkt 20 i Jöken. Eller regeringskris – om inte C och L viker ned sig för maktpartiet. Verkligheten fångas i några rader i Miriam Bryants ”Nån av oss”:

Kan vi säga som det är?
Eller hoppas att vi två är
Nånting större än det här
Trots att vi bara låtsas att det finns ett oss här

Publicerad i Svenska Dagbladet 10/6 2020.

Read More

Ukrainas president – den tidigare tv-skådisen – Volodymyr Zelenskyj inbjöd den 20 maj till en presskonferens om sitt första år på det nya jobbet; president på riktigt. I valet förra året vann han en jordskredsseger med löften om att få bukt på korruptionen, reformer och fred. Det har gått så där med alla tre vallöftena. I valrörelsen utlovade Zelenskyj att han skulle fixa saken under en mandatperiod och sedan inte ställa upp till omval. Nu säger han att det nog behövs en mandatperiod till.

Fredsivern har fått honom att gå längre än vad som ligger i Ukrainas intresse. Det mest anmärkningsvärda är ett slags indirekt erkännande av Putins separatister i Donbass som förhandlingspart. Att inom ramen för en av de ”fångutväxlingar” som skett, tillgodose Kremls sista-minuten-krav om att en av de inblandade i nedskjutningen av MH17 skulle ingå, var inte heller diplomati ägnad att imponera.

Och varje vecka stupar ukrainska soldater.

Zelenskyj hamnade i internationell snålblåst i samband med riksrättsprocessen mot Donald Trump; det saken gällde var Trumps krav på en ukrainsk rättsutredning om anklagelserna mot Joe Bidens son Hunter Biden och dennes arbete som styrelseledamot i energibolaget Burisma.

Det famösa telefonsamtalet i juli 2019 mellan de två presidenterna lämnade inte mycket utrymme för att Trumps ord inte skulle tolkas som ett hot om infruset militärt stöd. Zelenskyj sade sig villig att titta på saken men utredningen blev det först inte mycket av med, men sedan riksåklagaren har bytts ut är utredningen igång och med Joe Bidens namn explicit omnämnt.

Den 19 maj, dagen före presidentens presskonferens anordnade Interfax Ukraina (som är del av ryska Interfax) en presskonferens med parlamentsledamoten Andrii Derkach. Derkach hävdade att han hade bevis på vad han beskrev som internationell korruption rörande Burisma och förräderi på högsta politiska nivå. Beviset var ljudinspelningar 2015–2016 där röster som låter som dåvarande vicepresidenten Joe Bidens och den förre ukrainska presidenten Petro Poroshenko. Biden kräver här, vilket inte är någon hemlighet, som villkor för ett amerikanskt lån att den dåvarande och för korruption hårt kritiserade riksåklagaren Viktor Shokin skulle avsättas. Så blev också fallet.

Derkach utbildades i KGB och fick först jobb i ukrainska motsvarigheten SBU och ingick sedan i Leonid Kuchamas presidentadministration. Han invaldes i parlamentet 1998, har representerat olika partier (inklusive Viktor Janukovytj Regionernas parti), men är nu oberoende. Sedan 2003 är han också chef för en organisation som propagerar för ryskortodoxa kyrkan i Ukraina.

2014 röstade han för de undantagslagar som skulle krossa Euromajdan, men som alltså misslyckades.

Derkach har också tidigare bland annat fört fram anklagelser om mot Biden och försvar av Shokin. Derkach hävdade att han fått det uppenbart hårt redigerade ljudfilerna från en oberoende journalist. Det ryska propagandaorganet Sputnik har sedan publicerat en intervju med den i Ukraina efterlyste men förlupne oligarken Oleksandr Onyshchenko, som förklarade att det var han som hade inspelningarna och låtit förmedla dem. Han utlovade också att det fanns mer och att man i samarbete med Trumpadministrationen skulle läcka mer inför det amerikanska presidentvalet i september.

Om Onyshchenko kan det sägas mycket, t ex att han var i farten om Burisma i samband med riksrättsprocessen mot Trump men också att han anklagats för att försök till storskalig penningtvätt av frusna tillgångar knutna till Janukovytj klan. Planen skulle verkställas tillsammans med Pavel Fuchs som var med i projektet Trump Tower i Moskva och som nu är en medarbetare till Giuliani.

Och Derkach? I december 2019 sammanträffade han med Trumps handgångne man Rudy Giuliani.

Vid Zelenskyjs presskonferens 20 maj meddelade presidenten att ärendet hade tagits upp av Riksåklagaren som ett förräderimål. Ett alternativ hade varit att låta säkerhetstjänsten undersöka läckan, men det valde han alltså inte att göra. I stället blir han ett redskap i en pågående desinformationskampanj. Det ligger inte i Ukrainas nationella intresse – bara i Trumps (och Putins).

Publicerad i Säkerhetsrådet 2/6 2020.

Read More

17 mai i Norge brukar kunna sammanfattas med orden ”the same procedure as every year”. I år är det väldigt mycket som inte är sig likt. Visserligen är Norge i färd med att sakta öppna upp efter nedstängningen men nationaldagsfirandet präglas ändå av corona. Inte minst kommer det märkas i Oslo.

Efter en långvarig strid för Nexit upplöstes unionen med Sverige 1905 och Norge behövde därför en alldeles egen monark. Den danske prinsen Carl ankom Kristiania 25 november och avgav kungaeden två dagar senare som Haakon VII. 17 mai 1906 vinkade kungen till stolta och festglada undersåtar för första gången från slottsbalkongen alltmedan barn paraderade förbi på Slottsplassen.

Det blev en tradition som fram till i dag bara har brutits 1910 då kungahuset hade sorg, och under den påtvingade landsflykten ockupationsåren 1940–45. I stället för folkmassor blir det i dag tv-sänt uppträdande av körer och Hans Majestet Kongens Musikkorps. Gissningsvis med likaledes tv-vinkning från Harald V och den övriga kungafamiljen.

17 mai brukar beskrivas som barnens högtid, men har en förstås även nationell klangbotten som i år kommer att höras extra starkt. Klockan 13 uppmanar myndigheterna till allsång av Ja, vi elsker över hela landet. Det blir ett slags understrykande av en del av regeringen Solbergs coronastrategi; den som handlar om att ”stå sammen” i en tid av nationell kris. Härda ut, följ förbud och rekommendationer – ofta åtföljt av nationalordet ”dugnad”, som ska bygga på frivilligt men som också har inslag av socialt tvång.

En annan del av strategin har varit att även ingjuta hopp och visa handlingskraft. Vi öppnar när det är tryggt, vi levererar stödpaket som skapar trygghet för människor och företag, vi ser framåt för att hitta en strategi för hur ekonomin ska återhämta sig post corona.

Mycket av firandet kommer att ske på distans. Högtidstal och kransnedläggningar som förmedlas digitalt. Pop up-framträdanden. Och även om det mesta inte är sig likt kommer 17 mai också i år att präglas av ”bunader”, ”pølse med lumpe”, ”bløtkake” och bubbel. Det blir fest i små format, men nog allra mest en önskan om återgång till en vanlig vardag.

Covid-19 kastar en långa skugga över dagen. Det blir nära frågor om hur du och de dina har det. Det lär också bli diskussion om krishanteringen i ett Norge där politiken till skillnad från i Sverige har tagit befälet. Att döma av förtroendet för Erna Solberg och opinionssiffrorna för Høyre är betyget bra. Samtidigt blir det allt tydligare att politiken inte lyssnat på expertisen, som inte har velat ta till så drastiska åtgärder som regeringen har vidtagit för att hålla tillbaka smittspridningen.

Experterna verkar luta mer åt den svenska linjen (men någon enighet råder förstås inte) i fråga om att stänga ned samhället: ger för liten hälsoeffekt och påverkar ekonomin för mycket. Politikerna har gjort andra avvägningar för att ta större hänsyn till liv och oro. Precis som i Sverige väntar en diskussion om rätt eller fel – inte minst om det kommer en andra smittvåg. Så 2020 blir en annorlunda 17 mai men ändå tillfälle – också för mig – att högstämt ”gratulere med dagen”.

Gästledare i Svenska Dagbladet 17/5 2020.

Read More

2015 moderaterna gjorde upp med regeringen om försvaret till 2020. I den s k försvarsöverenskommelsen ingick även C och KD. Liberalerna i Fp hoppade av förhandlingarna med motiveringen att anslagsökningen var otillräcklig i förhållande till behovet av att stärka försvarsförmågan. Den bedömningen var man inte ensam om den.

Under resans gång visade det sig dessutom – som det också varnades för – att kostnadsberäkningarna var ihåliga. Extra anslag tillfördes därför. Trots det mäktade Försvarsmakten inte med att uppfylla försvarsplanen.

Inför det kommande försvarsbeslutet har Ulf Kristersson slagit fast att moderaterna inte ännu en gång kommer att ställa sig bakom ett underfinansierat försvarsbeslut.

Det är viktigt att Kristersson håller fast vid detta nu när förhandlingarna är inne i slutskedet – både för den egna trovärdigheten och för försvaret. Deadline för den återinkallade Försvarsberedningen är satt till den 15 maj. Proposition ska sedan läggas i september för beslut senare under hösten.

Kort sagt, det får inte bli samma ritual som i tidigare försvarsbeslut; politikerna trycker in mer förmåga än vad man är beredda att betala för, och Försvarsmakten planerar med orealistiska prislappar.

Ett transparent och ekonomiskt hållbart försvarsbeslut är en framtidsinvestering i en bättre försvarspolitik. Men Sverige behöver också ett långt starkare försvar. Regeringen var dock inte ens beredd att finansiera Försvarsberedningens förslag från förra året i rapporten Värnkraft. Det ledde till att enigheten sprack och har därefter följts av turer, räkneövningar och politiska piruetter.

På vägen har nya kostnader dykt upp. Enligt ÖB skulle det saknas 55 miljarder. Slutsatsen är att utan anslagsökningar utöver dem som förslogs i Värnkraft med en successiv årlig tillväxt upp till 84 miljarder 2025, är det bara möjligt att uppfylla Värnkraft till 50 procent (och 75 procent till 2030). Ytterligare 15 miljarder i fördyringar har inte gjort bilden ljusare. Lägg därtill att viljan att stärka det civila försvaret också kommer att kosta.

Peter Hultqvist har prövat att lösa ut frågan om regeringens bristande betalningsvilja genom smörgåsbordstaktik; plocka upp delar av förslagen till Värnkraft till ett smalare försvarsbeslut på framför allt arméns bekostnad, men som ändå ska vara en helhet. Men Försvarsmaktens problem är ju inte precis övervikt utan snarare motsatsen. Det räcker inte med att försvarsministern – liksom han gjorde 2015 – talar om oerhörda och historiska satsningar. Och hotbilden har inte precis blivit ljusare.

Försvarsberedningen blickar ju framåt mot 2030 och det finns risk för att ekvationen löses ut genom i praktiken oförpliktigande åtagande bortom 2025. Eller att haka fast vid procentmål i en tid när ekonomin dyker och därmed öka försvarsanslagens andel av BNP. Det är inte någon lösning.

Och ja, i Coronans tid tydliggörs även allvarliga brister på andra områden som också kostar och att det i sin tur inskränker utrymmet för att öka försvarsförmågan. Men det är inget riktigt argument utan en bortförklaring.

Publicerad i Säkerhetsrådet 12/5 2020.

Read More

P O Enquists författarskap hyllades, med all rätt, i samband med att han avled den 25 april. Enquist tillhör gruppen riktigt stora svenska berättare med romaner och teaterpjäser som kommer att leva vidare. Jag förknippar dock Enquist även med en sorglig del av svensk historia som inte bör glömmas bort; den som handlar om det långa sjuttiotalet och krigen i Indokina.

När utrikesminister Sven Andersson läste upp utrikesdeklarationen i mars 1976 förklarade han: ”Nu har krigen i Indokina äntligen upphört. Folken där kan under fred och oberoende börja bygga upp sina länder efter det moderna krigets ohyggliga förödelse.”

Sydvietnam kapitulerade den 30 april 1975 och nordvietnamesiska trupper intog presidentpalatset i Saigon. Två veckor tidigare hade de Röda khmererna – understödda av kommunistregimen i Hanoi – intagit Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Samma sak hände sedan i Laos. Och på sina håll spirade alltså förhoppningarna.

De första Vietnammanifestationerna i Sverige ägde rum redan 1965 och engagemanget för folken i Indokina och mot ”USA-imperialismen” växte efterhand till något som närmast blev en officiell svensk folkrörelse med Olof Palme i spetsen. Åsiktskorridoren var trång – utrymmet för att inte sjunga med i kören var närmast obefintligt.

Men verkligheten var en annan än den som togs upp i utrikesdeklarationen. I Kambodja pågick ett folkmord som upphörde först sedan Vietnam invaderat landet 1979. De Röda khmererna hade då tagit livet av 1,7 miljoner människor – cirka en femtedel av Kambodjas befolkning.

Tvångsarbete, tortyr och mord ingick i den Mao-influerade kommunistiska diktaturens arsenal. Privat ägande, pengar och religion var förbjudna i den nya ordningen.

Peter Fröberg Idlings bok ”Pol Pots leende” (Atlas 2006) beskriver hur sektvänstern i Sverige blundande. Men det var inte bara sekter som valde att inte se. Olof Palme teg – trots att han redan på våren 1974 hade fått information från den amerikanska journalisten Henry Kamm om hur de röda khmererna agerade i de områden som då hade ”befriats”. Palme skulle överväga ett uttalande men det uteblev (Marco Smedberg, ”Vietnamkrigen”, Historiska media 2008).

I stället bredde alltså glädjekören ut sig över ”freden”. I samband med tvångsutrymningen av Phnom Penh 1975 skrev P O Enquist den 15 maj en välformulerad och emotionellt stark artikel till de Röda khmerernas försvar:
”I åratal våldtog västerländsk imperialism ett asiatiskt land, dödade nästan en miljon människor, förvandlade en vacker kambodjansk kulturstad till ett ghetto, till ett horhus. Men folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att dess fina stad måste återställas.”

Många år senare i boken ”Ett annat liv” (Norstedts 2008) framhöll Enquist att det som i verkligheten hade följt i Kambodja var fasansfullt, men att han när orden skrevs tyckte sig ha ”fullständigt rätt”. Han problematiserade dock inte detta ”rätt”; dess världsbild och USA-hat. Han kunde inte heller förstå varför hyllningsartikeln inte hade glömts bort och menade att det nog handlade om att ”några tycker genuint illa” om honom.

Att vilja låta glömskan vara viktigare än minnet är ett förhållningssätt som Enquist långt ifrån har varit ensam om. Men det är fel väg. I stället finns all anledning att närmare skärskåda det svenska Indokinaengagemanget – mekanismerna, värderingarna och politiken. Också därför att ”vi” visserligen mest var åskådare men som en del av stödtrupperna också medaktörer.

Och kanske kan vi lära oss något om åsiktskorridoren.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 9/5 2020.

Read More