Claes Arvidsson

I en debattartikel på Brännpunkt frammanar Pierre Schori (S) bilden av ett kommande ödesval, men det handlar inte om att Stefan Löfven måste få fortsätta som statsminister i en socialdemokratisk regering. Schoris ärende är i stället att propagera för att Sverige ska ställa sig bakom FN-konventionen om förbud mot kärnvapen och mot ett svenskt medlemskap i Nato.

Ungefär som Margot Wallström.

Om hur viktigt det är för rikets säkerhet att Sverige inte biträder konventionen har jag skrivit om här och här. I stället vill jag lufta Schoris historieskrivning.

 Schori argumenterar med Olof Palme vid sin sida.

“Det var inte Olof Palme som förde mig in i politiken, det var atombomben. Men det var Palme som visade vägen, med mod och konkreta initiativ.”

Och med historien på sin sida:

“Själv slungades jag tillbaka till ett eget ödesval; till 1960-talet då frågan om ett svenskt atomvapen övervägdes.

För bomben talade då Högerpartiet och överbefälhavare Torsten Rapp. Socialdemokratin var avvaktande, medan en bred folklig opinion mobiliserades mot. Till slut insåg statsminister Tage Erlander att atombombsinnehav skulle göra Sverige till ett mål och drastiskt minska vår säkerhet.”

S hållning kan dock inte med bästa vilja i världen beskrivas som “avvaktande”. Partiet var splittrat. 1960 hade Palme tråcklat ihop en kompromiss som innebar ett nej och ett ja till bevarad handlingsfrihet. Inom ramen för beslutet att inte utveckla kärnvapen ingick dock en underförstådd kärnvapenoption i form av fortsatt så kallad skyddsforskning men även (förbjuden) konstruktionsforskning. Det som kallades “utvidgad handlingsfrihet”.

Med, som Tage Erlander uttryckt saken, “Palme som chef för atomeriet”.

Beslutet 1968 att definitivt stänga dörren för svenska kärnvapen togs mot bakgrund av att de inte behövdes, eftersom Sverige stod under USA:s kärnvapenparaply. Det sades uttryckligen i försvarsutredningens betänkande i ärendet. Samtidigt hölls dörren på glänt för omprövning av i den händelse kärnvapen blev ett slags normaltillstånd för småstater.

Så det är nog snarare en senare Palme som Schori tänker på. Norden som en kärnvapenfri zon var en i raden av initiativ.

Sovjetunionen var helt för en kärnvapenfri zon i Norden.

Ja, i själva verket fanns de ju bara i Östersjön. Sverige hade inte några. Inte heller Finland. Norge och Danmark hade klargjort att kärnvapen inte fick utplaceras där. Sovjetunionen ville dock inte att det egna handlingsutrymmet skulle begränsas. Norden skulle vara kärnvapenfritt men med möjlighet för Sovjetunionen att agera med kärnvapen i Östersjön.

Palme och S intog olika ståndpunkter över tid. Från att inledningsvis (hösten 1981) ha krävt att kärnvapen skulle vara borta när zonen inrättades till motsatsen. Det vill säga att först en deklaration om Norden som en kärnvapenfri zon och sedan förhandlingar med Kreml om saken. De centrala var utfästelser från Moskva om att inte angripa.

I 1980-talets början med ett allt kallare krig stretade Palme emot ökade försvarsanslag – allt för att fredspolitiken inte skulle få hotas.

Samtidigt avfärdades efterhand de fortsatta intrången under vattenytan, som annars tydliggjorts när U 137 grundstötte.

Samtidigt som Palme i diskussionen om Nato:s s k dubbelbeslut från 1979 rörande utplacering av medeldistansrobotar gick på samma linje som Kreml. Nato borde inte svara på Sovjetunionens utplacering av SS 20. I stället borde förhandlingar inledas med sikte på nedrustning. Det var det “fredliga dubbelbeslutet”.

Från sovjetisk sida var svaret på Nato:s dubbelbeslut en kampanj mot Nato och för en kärnvapenfri zon i Norden i syfte att ändra opinionsklimatet i neutral och alliansfri riktning. De socialdemokratiska partierna ansågs särskilt viktiga och med den kärnvapenfria zonen om murbräcka.

I Schoris värld finns inte Putinland i den svenska hotbilden. Alltså behöver Sverige varken rusta upp eller gå med i Nato.

“Varför i all världen ska Sverige delta i detta? Vårt enprocentiga fredsfrämjande och konfliktförebyggande civila bistånd är långt bättre än Natos tvåprocentiga militära upprustning.”

“Valet blir så för mig framför allt ett ställningstagande för alliansfrihet och en kärnvapenfri värld, mot alla kärnvapen, dess allianser och dess försvarare.”

Till den bilden hör dock att Sverige inte är alliansfritt utan militärt alliansfritt, ingår i en politisk union med förpliktelser (EU) och har ett försvar vars fundament är bistånd från Nato och Nato-länder i händelse av elände.

Publicerad på SvD/Säkerhetsrådet 31/7 2018.

Read More

De gör fantastiska insatser. Det är också fint att se hur helt vanliga människor bistår både med moraliskt stöd och som ”pizzabud”. Parallellt pågår en kritisk diskussion om brister. Det gäller MSB under ledning av den från posten som polis-GD sparkade Dan Eliasson (”extremt tunn bemanning, brist på sakkunniga och svårigheter att få in personal”).

Men saken gäller mycket mer än MSB.

På twitter har det uppmärksammats att släckningsarbetet delvis sker under devisen att nöden har ingen lag. Eller rättare sagt, nu synliggörs konsekvenserna av beslut som aldrig borde ha tagits – och som sedan länge borde ha rättats till.

Hemvärnet utför tydligen polisiära uppgifter, något som det inte har lagligt mandat att göra. Samtidigt bryter dess befäl mot inriktningsbeslutet 2004 som stadgar att anställda i Försvarsmakten inte “får utsättas för risken att bruka tvång eller våld mot enskilda”. Militärpolisen får inte heller, som nu skett, ge polisen ett handtag. MP:s jobb är uttryckligen endast ordning och säkerhet i Försvarsmakten.

Att Försvarsmakten bidrar är förstås bra och viktigt, men det det vore också bra att reda ut det juridiska.

De omfattandeskogsbränderna har visat på sårbarhet i form av helikoptrar (och personal), deltidsbrandmän och bevakningspersonal. Det verkar till exempel inte helt optimalt att sätta in personal från polisens operativa avdelning i arbetet.

Bristen på bevakningspersonal är en påminnelse om att regeringen inte har anammat kraven på att återupprätta beredskapspolisen, en styrka som annars skulle ha passat som hand i handske i det rådande krisläget. Det hade varit fullt möjligt att ha den på plats – om bara viljan hade funnits.

Försvarsberedningen har på förslag att det ska ske, men udda nog bara för insatser i krigstid. Alltså inte när det “bara” brinner i knutarna.

Till regeringen Löfvens försyndelser hör att – tvärtemot den slutsats som dragits av tidigare kriser – att ha flyttat det högsta ansvaret för krisledning från Löfven till en fackminister (se här och här). Det är på något sätt symtomatiskt att den utredning som alliansregeringen tillsatte efter den stora skogsbranden i Vestmanland 2014 fick sina arbetsmöjligheter begränsade efter Löfvens tillträde.

Transportstyrelsegate är en symbol för säkerhetsmedvetandet i regeringen Löfven, men det kan också gälla Morgan Johanssons hantering av helikopterkapacitet. Med motiveringen att varje medlemsland borde bygga upp egen styrka, var Sverige motståndare till pooling and sharing i EU. Men mer än ord blev det inte för Johanssons del.

Och ja, nu talar Johansson förstås vackert om EU-solidariteten.

Och så har vi förstås det svenska försvaret.

Trots att regeringen inte har brist på kulor uteblir anslag i närtid. Kommer det inte en ändring redan i ändringsbudget i höst är beskedet från ÖB att försvarsförmågan kommer att gå ned. Än mer så om inte 18 miljarder extra tillförs till 2021. Samtidigt mörknar hotbilden.

Stefan Löfven har – i en debattartikel i DN tillsammans med Magdalena Andersson, Margot Wallström och Peter Hultqvist – klargjort att försvar och säkerhet inte är något som de vill prioritera under nästa mandatperiod.

Det är inte utan att man kan undra hur länge försvarsminister Hultqvist håller ut.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 27/7 2018.

Read More

Den förre folkpartiledaren Lars Leijonborg har skrivit sina politiska memoarer. I Kris och framgång: mitt halvsekel i politiken (Ekerlids 2018) kommer han också in på försvaret. Dels när han gör vapenfri tjänst vid Civilförsvarets anläggning på Rosersberg. Han återger en interiör från slutövningen, där det var Leijonborgs uppgift att hitta överlevande i raserade hus och föra dem till sjuktälten. Avslutningsvis skulle man ordna en uppsamlingsplats för döda.

Om detta kan man ha många tankar. Året var 1974. Kriget var kallt. Den reflektion som FPU:s tidigare ordförande gjorde var dock en annan än krigshot med tänkbara följder. Han “insåg hur tungt jobb det var att vara vårdbiträde och vilka risker för till exempel förslitningsskador det innebär”.

I maj 1997 är Leijonborg tillbaka på Rosersberg. Denna gång som partiledare och för att delta i en övning med riksdagens krigsdelegation. Han tillhörde den i många år och var under en tid dess vice ordförande. I scenariot var det återigen allvar. Säkerhetsläget hade blivit rejält dystrare. En konflikt i Baltikum hade eskalerat och med tänkbara följdverkningar i hela Östersjöområdet. Alltså även Sverige.

Förstås, kan man tillägga.

Ett svenskt fartyg hade sänkts. Indikationer fanns på sabotage och främmande trupp på svensk mark. Inledningsvis hoppades man dock att regeringens och krigsdelegations åtgärder skulle räcka för lugna läget. För svensk del. Så blev dock inte fallet. I nästa steg blev frågan om Sverige skulle begära hjälp. Ett anfall hade uppenbarligen redan inletts, det svenska försvaret hade “trätt i aktion” och beslut fattats om viss mobilisering. Inget av detta var dock tillräckligt.

Förstås, kan man tillägga.

Inför beslutet redovisade regeringen Göran Persson underhandskontakter med olika västmakter och det noterades tacksamt att en flottstyrka från europeiska Nato-länder med amerikanskt logistikstöd fanns som stöd. Det beslöts att ställa hamnar på östkusten (från Oxelösund och söderut) till styrkans förfogande.

Det rådde politisk enighet om att kalla på hjälp mellan S-regeringen och de borgerliga partierna. Miljöpartiet tvekade medan Vänsterpartiet ansåg att det krävdes mer tillförlitliga uppgifter varifrån anfallet kom. Kort sagt, som i dag.

Tilläggas kan också att övningen sker samtidigt som tänket i försvarspolitiken styrs av en strategisk timeout, det vill säga en åtminstone tioårig tankeperiod av lugn och ro.

Och påbörjad nedmontering av det territoriella försvaret.

Och efter ett tag slutade krigsdelegationen att öva.

Om flottstyrkan var nog för att rädda Sverige frihet förtäljer inte Leijonborg. Han har inte heller något att säga om faktisk svensk förmåga att ta emot hjälp. Förmågan var ju inte detsamma som under kalla kriget (även om den avklingade under dess senare del) tack vare hemligt militärt samarbete med USA och andra Nato-länder. Detta är väl dokumenterat i bland annat Mikael Holmströms studie Den dolda alliansen (Atlantis 2011).

Leijonborg reser dock frågetecken om Sverige som icke-medlem i försvarsalliansen verkligen skulle få hjälp. Och det är ju fortfarande en aktuell fråga. Som icke-medlem i Nato omfattas ju Sverige inte av artikel 5 (“en för alla, alla för en”).

Samtidigt frikänner Leijonborg socialdemokraterna för dubbelspel i försvars- och säkerhetspolitiken. Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, innebar inte neutralitet i den händelse Sverige blev angripet. I verkligheten diskuterades dock även primäroptionen, det vill säga öppen samverkan innan Sverige blev indraget i kriget.

Var neutralitetspolitiken framgångsrik? Tjänade den oss väl, som det har brukat heta (och som det fortfarande heter om den militära alliansfriheten). Det enkla svaret, som oförsynt nog har getts av Robert Dalsjö är att den aldrig testades.

I verkligheten var det först efter kalla krigets slut som det i Försvarsmaktens krigsspel ingick ett scenario där Sverige skulle kunna stå neutrala.

Till saken hör också att den svenska ansökan om medlemskap i EU 1991 hade förändrat spelplanen. Under regeringen Bildt ändrades i största enighet den säkerhetspolitiska doktrinen till att “Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består”. Neutraliteten förvandlades till en option. Och med inträdet i EU 1995 kom Sverige att ingå i en politisk allians men med en bevarad (fiktion) om militär alliansfrihet.

2018 Sverige är militärt alliansfritt, men har både en självpåtagen solidaritetsdoktrin, är med i EU-alliansen och samverkar öppet och intimt med Nato och Nato-länder. Samtidigt står Sverige – trots värdlandsavtalet med Nato och halvkvädna säkerhetsgarantier från USA – inför samma grundproblem som tidigare i fråga om att få och ta emot hjälp.

Om vi står utanför tar det mycket längre tid innan hjälpen kommer – om den kommer.

Och 2018 råder det inte någon tvekan om att geostrategiskt utgör Norden-Baltikum ett stridsfält. Sverige blir indraget.

Och så kan man ju också tycka att Sverige borde vara med i en allians som syftar till att försvara de värden som bär upp Sverige och det svenska statsskicket. Fred, frihet, demokrati. Vårt sätt att leva.

Den oro som Donald Trump skapar om hur hållfast artikel 5 i verkligheten är, ändrar inte den slutsatsen.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 23/7 2018.

Read More

Att följa Donald Trumps presidentskap är som att i realtid uppleva en absurd dröm eller som att titta på en mix av Pang i bygget och House of Cards. Men det är mer spännande än roligt. Trots att det kan vara svårt att ta Trump på allvar, är det på allvar.

För några dagar sedan kom beskedet att USA:s justitiedepartement har åtalat tolv personer i den ryska militära underrättelsetjänsten GRU för att ha genomfört påverkansoperationer i samband med presidentvalet 2016. I en annan värld skulle en amerikansk president ha ställt in toppmötet med Vladimir Putin. I en annan värld hade det inte heller funnits misstankar om att det ihållande blånekandet från Trumps sida bottnar i att den pågående utredningen om att inblandning i valet också rör relationerna till den egna kampanjen.

Men det är den värld som vi lever i.

På sin väg mot Helsingfors via Bryssel och London hann Trump med att öka osäkerheten om USA:s åtagande i Nato (även om det också får betonas att Trump skrev under på den slutkommuniké som både innehåller steg för att stärka försvaret i Europa och står fast vid fast vid kritiken av och sanktionerna mot Ryssland). Trump uppmanade till en hård brexit och byte av premiärminister. EU beskrevs som en fiende. Putin fick en bättre recension än USA:s allierade.

Det ger en känsla av svindel att det mesta av försnacket inför toppmötet handlade om att den lättsmickrade och impulsive Trump i gengäld för en “deal” att skryta med till exempel skulle “godkänna” den ryska annekteringen av Krim eller säga sig villig att dra ned på den amerikanska militära övningsverksamheten i Europa.

Så vad blev det inte. Om inte annat eftersom Trumps faktiska manöverutrymme är begränsat. Vladimir Putin kan ändå vara nöjd. Toppmötet lanserades med samma inramning som under kalla kriget. Och det är precis det intryck som Putin vill ge – ett möte mellan två supermakter. Ändå blev det mer ett bara fototillfälle. Putin dominerade.

På den efterföljande presskonferensen tog Trump varken upp kriget i Ukraina, nedskjutningen av MH17 eller Novichok. Han svarade inte på frågan om vem han trodde på i fråga om rysk inblandning i valet 2016: FBI/CIA eller Putin. Inte heller utfärdade han någon varning för konsekvenserna om det skulle ske i framtiden. I stället verkade han ta på allvar Putins erbjudande om gemensam utredning.
Putin för sin del svarade jakande på fråga om han hade velat att Trump skulle vinna presidentvalet.

Dialog och bättre samarbete var frekventa ord med betoningen lagd på det särskilda ansvar som de två stora kärnvapenmakterna har. Vad det innebär är det ingen som vet. I Nordkorea går Ryssland som på andra håll egna vägar. Syrien var förstås i fokus, men huvudfrågan för Trump gäller Iran och där har Kreml ett synnerligen begränsat inflytande.

Visserligen ligger de ekonomiska sanktionerna fast – och i så måtto har de ryska förhoppningarna på Trump inte slagit in. Men på ett annat plan har de överträffats. Putin har fått mer hjälp än vad han i sina vildaste drömmar hade kunnat hoppas på i fråga om att så split i väst och sätta den liberala världsordningen under press.

Till skillnad från toppmötena under kalla kriget är det inte två världar som konfronteras. För båda är världspolitiken ett nollsummespel – och med offerkoftan på för det egna landets del. Båda gör politik till fake och infotainment. Båda har en värdegrund baserad på kristen fundamentalism, xenofobi och populism. Just det mönster vi ser spridas och splittra Europa. Det kommer mera. Det är på allvar.

Publicerad i Svenska Dagbladet 17/7 2018.

Read More

Vad är det för Ryssland vi ska förhålla till? Svar finns i stater som Ukraina och Syrien. Ett annat svar stavas Novichok. Ett tredje symboliseras av presidentvalet i USA 2016. Ett fjärde kan vara Iskanderrobotar i Kaliningrad. Tillsammans bildar de en regim som inte känner några egna gränser för sitt handlande.

Presidentvalet i Ryssland i mars var inget riktigt val. Det handlade om att Vladimir Putin skulle väljas. Flankerad av en grupp andra kandidater som skulle demonstrera Putins särställning, men också bidra till att öka valdeltagandet. När rösterna var räknade hade Putin fått 77 procent av rösterna. Valdeltagandet uppgick till 67 procent. Någon officiell statistik på valfusket har inte lämnats.

Putin hade inte något valmanifest och bedrev inte någon valkampanj. I stället kampanjade statskontrollerade medier på temat om hans oersättlighet. Putin som den store ledaren.

Putin blev tillförordnad president 1999 och ordinarie 2000. 2008 bytte han plats med premiärminister Dimitrij Medvedev. Efter att ha ändrat grundlagen blev Putin president igen 2012. Det är inte någon dålig gissning att konstitutionen kommer att ändras igen när mandatperioden går ut 2024. Allt för att ge honom en möjlighet att bli president på livstid.

Det betyder i sin tur att det politiska spelet om tänkbar efterträdare blir inställt och att politiken, eller vad man nu ska kalla den, fortsätter i gamla banor. Det finns inte heller några tecken på någon nymornad ekonomisk reformvilja. Ett skäl är förstås att det som behöver göras står i motsättning till intressestrukturen i den ryska kleptokratin.

Ett frågetecken är dock om den allt skapare sanktionspolitiken inte bara tär på oligarkernas förmögenhet utan också på deras tålamod. Från regimens sida har man dock både hemmavid och i Storbritannien och USA visat hur man handskas med ”förrädare”.

Ett annat frågetecken rör folkligt missnöje. Putin har utlovat en ljusnande framtid, men moderniseringen och uppbyggnaden av de ryska väpnade styrkorna kommer också fortsättningsvis att prioriteras. Missnöje kan dock hanteras genom fortsatt ökad repression, något som märktes redan efter valet. Putinland uppvisar alltmer totalitära drag.

I ”konstruktionen” av Putin som den store ledaren med historisk och traditionell anknytning både till Tsaren och till Stalin, odlas också föreställningen att om ”lillefar” bara visste om, så skulle det bli ändring på saken. Det lugnar.

Lugnande verkan ska också den bild ha av ett militärt (och moraliskt) hotande Väst, som konstant pressas på det ryska folket.  Allt i kombination och i kontrast till den likaledes kolporterade bilden av Ryssland som återuppstånden stormakt. Så typiskt att presidentvalet ägde rum den 18 mars, på årsdagen av annekteringen av Krim 2014.

Det finns alltså inget som indikerar att behovet av att ge systemet adrenalinkickar kommer att ändras. Putin är beroende av både konflikt och självhävdelse. Så frågan gäller snarare hur hotbilden utvecklas än att den avvecklas. Öppen konfrontation (med eller utan ”ställföreträdare”) eller att ta tillfällen i akt? Riskbenägenheten är i alla fall hög, samtidigt som tröskeln för att använda våld är låg.

Risken som regimen tar är förstås att den gapar över mycket. Kanske blir det för mycket. Särskilt om oljepriset blir för litet.

Publicerad i Försvarsutbildaren nr 3 2018.

Read More
Håll andan! Det kan sluta hur illa som helst. Donald Trump deltar i dag och i morgon deltar i Nato-toppmötet i Bryssel. På måndag väntar sedan överläggningar med V Putin. På vägen till Helsingfors ska Trump hälsa på Theresa May på ”lantstället” Chequers och sedan spela golf på egen bana i Skottland.

 I normala fall skulle Nato-toppmötet vara väl förberett och det förväntade resultatet på det hela taget känt. Dagens möte är också väl förberett och inkluderar steg där Nato tar nya tag i fråga om nya hot men också stärker beredskapen mot gamla. Men hur det kommer att sluta är omöjligt att ha en uppfattning om. Det är lite som rysk roulette.

Mötet mellan de allierade äger rum i ett läge där splittringen över Atlanten aldrig varit större. G7-mötet i Montreal slöt med att en mödosamt kompromissad gemensam kommuniké som Trump först skrev under på men sedan ändrade sig om. Hårda ord har utbytts – främst från Trumps sida. Trump har lämnat klimatavtalet. Trump har lämnat Iranavtalet. Trump har inlett handelskrig.

Stämningen i Bryssel blir knappast bättre av att Trump inte är någon vän av EU. Trump välkomnade följaktligen Brexit som en stor seger för britterna. Nyligen inledde Trumps EU-ambassadör sitt uppdrag med att förhoppningsfulla tillrop om framgångar för de högernationalistiska populisterna i Europa. Det är Orbans, Le Pens och Åkessons Europa som är visionen – med motsvarande drag på Trumps egen inrikespolitiska agenda.

Det är ett snävt definierat nationellt intresse – och utan intresse för att bevara den efterkrigstida världsordningen byggd på Pax Americana. Ersatt av USA som den största och starkaste busen på skolgården.

Så det lär synas många ansträngda miner i Bryssel.

Trumps misantropiska syn på världen bygger på att USA ständigt har blivit och blir lurat – också av sina bästa vänner. Multilateralism som huvudväg har reducerats till ett sidospår i Vita huset. Allianser har oklart värde. Det gäller också Nato. Också när det gäller försvarsalliansen anser Trump att USA blir lurat. Det handlar om bördefördelningen. Att Europa inte tar sitt ekonomiska ansvar för den kollektiva säkerheten.

Och så är det förstås – även om kritiken är uppblåst. Trump är så fixerad vid två procent av BNP till försvaret (Nato:s ambition till 2024) att han inte noterar att fyra år i rad har försvarsanslagen i Nato ökat. Det finns också en ökad vilja att ställa upp med resurser till olika insatser. I stället har Trump skickat brev till en rad medlemmar med ett budskap som kan tolkas som att USA inte ställer upp med säkerhet så länge som två procent inte har bockats av på Trumps lista.

Trump är helt fokuserad på input och glömmer output. Han överdriver USA:s eget bidrag och förbiser den nytta som USA – som global makt – har genom allierade som ställer upp och baser att tillgå. Även om Trump inte längre beskriver Nato som obsolet är det fullt tänkbart att han anser det. Kravet att Europa ska ta ett större ekonomiskt ansvar verkar dessutom snarare vara ett utslag av misantropism, än relaterat till hotbilden med Ryssland i fokus.

Så visst kan man hoppas på det bästa – på att Trump istället går på den linje av ökat amerikanskt engagemang i Europa som har varit den faktiskt förda politiken. Lyssnar på det “vuxna” i rummet, som försvarsminister Mattis.

I värsta fall kommer Trump att dra undan mattan för artikel 5 som vi känner den idag genom att skapa osäkerhet om vad som gäller.

Och än värre kan det bli när Trump på tu man hand ska möta Putin. Det kan inte uteslutas att Trump säger OK till annekteringen av Krim (alla talar ju ryska) eller går med på att trappa ned amerikansk truppnärvaro i Europa eller minska deltagandet i Nato-övningar.

Kort sagt, finns det risk för att Trump gör samma sorts deal med Putin som med Kim Jong-un, det vill säga ges möjligheten till att posera som framgångsrik statsman men inte så mycket mer – i utbyte mot stora eftergifter.

Trump skäller på Angela Merkel men Putin beskrivs som en fin kille.

Och ständigt upprepar Trump att eftersom beskedet från Ryssland är att man inte påverkade det amerikanska presidentvalet, så då är det så.

Och samtidigt kommer det fler och fler uppgifter om Trump, hans familj och medarbetare, som gör bild allt tydligare av “farliga förbindelser” med Putinland.

Det är inte säkert att världen som vi känner den, kommer att gå att känna igen om ett tag. Ja, i själva verket är den redan förändrad. Men det kan bli mycket värre.

Att statsminister Stefan Löfven har valt att inte prioritera det svenska försvaret under nästa mandatperiod är – för att uttrycka det milt – inte klokt. Ja, redan i höstens ändringsbudget skulle ÖB behöva ett ekonomiskt tillskott för att inte tvingas ställa in övningar och skjuta på beställningar av materiel.

Publicerad på SvD/Säkerhetsrådet 11/7 2018.

 

Read More

Socialdemokraterna presenterade häromdagen i sina prioriteringar för nästkommande mandatperiod. Försvarsminister Peter Hultqvist var en av undertecknarna (vid sidan av Andersson, Löfven och Wallström). Det svenska försvaret är dock inte något som socialdemokraterna vill prioritera. Så nu vet vi det, om vi inte visste det sedan tidigare.

Med Ulf Kristersson som partiledare har däremot moderaterna hittat tillbaka till försvaret. Senast manifesterades detta i rapporten Ett starkt försvar för att säkra Sverige. Man behöver inte vara enig med M i allt för att dra slutsatsen att detta är ett gott dagsverke.

Här sägs bra saker som att:

“Sveriges försvar skall säkra vårt land, vår territoriella integritet och vår suveränitet och därmed vårt sätt att leva. Försvaret skall göra detta året runt i fred, kris och krig, och tillsammans med andra. Ytterst skall försvaret säkra Sverige i fred.”

Här finns en ansats till självrannsakan vad gäller försvarspolitiken under de två mandatperioderna med alliansregeringen. Mest skyller man dock på S – trots att också M i huvudsak var med på vagnen.

“De största nerdragningarna av försvaret genomfördes under S-ledda regeringar under perioden 1994-2006 då ett 60-tal fredstida förband och enheter lades ner, krigsorganisationen reducerades och försvarsanslaget sjönk med en hel procentenhet som del av BNP. Tyvärr vände inte alliansregeringen utvecklingen, utan även då var försvaret en mindre prioriterad fråga.”

Fast det var förstås värre än beskrivningen “en mindre prioriterad fråga”. Grundproblemet var synsättet på Försvarsmaktens uppgift och påföljande organisation (internationell insats) samt oförmåga att reagera på en allt mörkare hotbild. Som jag åskådliggör i boken Fritt fall – Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige (Penna till papper bokförlag 2017) var politiken kunskapslös och styrdes ända in i kaklet i stället av föreställningen om den eviga freden.

För moderaterna är försvaret inte längre ett särintresse:

“Försvaret är en av statens kärnuppgifter. Sveriges försvarsförmåga ska höjas genom att mer resurser tillförs försvaret kontinuerligt under den kommande tioårsperioden. Utgångspunkten måste vara att ökade resurser också kan omsättas i ökad försvarsförmåga och står i proportion till hotbilden.”

Och konstateras det:

“Ju längre in i försvarsbeslutsperioden vi har kommit desto tydligare har det framgått att Försvarsmakten inte kunnat leverera den ambition som varit målet för försvarsbeslutet 2015 utifrån de tilldelade resurserna. Bland annat ökade kostnader för vidmakthållande och en för materielprojekten ofördelaktig dollarkurs har varit återkommande problem.”

Och:

“Försvarsmakten varnar i sitt budgetunderlag för 2019 att får inte myndigheten de tillskott man angivit – sammanlagt 18 miljarder kronor – under perioden 2019- 2021 så kommer nerdragningar i verksamheten behöva göras. Nerdragningar som redan kommer att börja genomföras från 2019 och vilka kommer att innebära en uppstannande förmågeutveckling i närtid och på sikt en sänkt förmåga relativt utvecklingen i Ryssland.”

Det är utmärkt att moderaterna är positiva till ÖB:s äskande för 2019-2021, liksom att inom en tioårsperiod vill uppnå tvåprocentsmålet.

Det som däremot är helt obegripligt är att Ulf Kristersson i Almedalen aviserade att Försvarsmakten endast skulle få ett tillskott på 100 miljoner kronor när M lägger sin ändringsbudget i höst. Det är ju raka motsatsen till att prioritera.

Detta samtidigt som Micael Bydén som bäst planerar för hur ebb i kassan ska kunna hanteras – och det finns egentligen bara två stora grepp för att dra ned. Det andra är att skjuta på materielbeställningar. Vilket som är värst är svårt att säga.

Men det är inte bara obegripligt i sak utan även partitaktiskt. “Därute” finns det fortfarande väldigt många försvarsvänner som behöver övertygas om att M går att lita på (och det är orättvis paradox att få tycks minnas den ännu sämre S-politiken som alltså inte utgjorde någon konstruktiv opposition). Förtroendetappet tar tid att läka, liksom inom migrationspolitiken. Almedalen blev därigenom en förlorad möjlighet vad gäller försvaret..

Det är inte heller så att prognosen för omvärldsläget precis har förbättrats sedan rapporten nyligen släpptes. Det går fort. Det är skakigt. Det gäller att hänga med. Närmast Nato-toppmötet i nästa vecka och därefter Trump & Putin på egen hand i Helsingfors.

I rapporten sägs klokt att:

“Från politikens sida måste vi bli bättre på att se de långa linjerna och inte låta kortsiktiga ekonomiska hänsyn riskera svensk säkerhet.”

Som sagt, 100 miljoner är helt obegripligt. Men det är kanske något som jag inte förstår. Så frågan går till Ulf Kristersson. Kan du förklara?

Publicerad på SvD/Säkerhetsrådet 6/7 2918.

 

Read More

Vi samarbetar med Nato från fall till fall. Så ska statsminister Stefan Löfven ha beskrivit Sveriges relation till Nato i samtal med president Donald Trump i våras. Att Trump ska ha svarat att det också kunde vara en modell för USA, har med rätta uppmärksammats. Detta inte minst eftersom Trump bakom sig har både ifrågasättande av Nato:s artikel 5 och misstroskapande i förhållande till USA:s allierade, inklusive att närmast skurkförklara EU samt genom att inta en generellt negativ hållning till multilateralism (manifesterad till exempel i handelskrig och motstånd mot WTO).

Och å andra sidan visar Trump en förkärlek för starka ledare. Och deals.
Och att ändra sig.

Men Löfvens beskrivning av Sveriges relation till Nato är också anmärkningsvärd. Det är ju svårt att veta vad Löfven sade mer, men från fall till fall avspeglar i alla fall en bekväm partiattityd. Med stora delar av partiet fortfarande fastlåsta i Palmes neutralism (med utrikesministern som främsta fanbärare), är det kanhända så som kompromisstänket är. Ulf Kristersson beskrev i sitt tal i Almedalen socialdemokraternas medlemskapsfobi i termer av religion och det ligger det något i – tillsammans med enkel partitaktik för att hålla partiet samman.

Men visst gör Sverige militär insats under Nato-flagg från fall till fall.

Och visst över Sverige militär insats tillsammans med Nato fall till fall.

På samma sätt som vilken Nato-medlem som helst, som gör insats från fall till fall och övar från fall till fall.

I själva verket samarbetar Sverige precis hela tiden med Nato. För några år sedan deltog Sverige i mer en 160 kommittéer och underkommittéer i Nato. I dag är det sannolikt flera.

Att som Löfven tänka “från fall till fall” blir mest en nutida mjukisvariant av den förljugenhet som statsminister Tage Erlander gav uttryck för i Riksdagen 1959, när han som svar på en propå från högerledaren Jarl Hjalmarsson om behovet av visst Nato-samarbetet slog fast att:

“Förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av stormaktsallians är sålunda helt uteslutna, om vi vill bevara förtroendet för vår utrikes- och försvarspolitik.”

Samtidigt pågick ett militärt samarbete i hemlighet med USA och andra Nato-länder.

Ett annat sätt att åskådliggöra relationen till Nato är att Sverige (och Finland) har “guldkort” (Enhanced opportunities partner) i Nato, som ger Löfven en plats vid middagsbordet vid det kommande Nato-toppmötet 11–12 juli. Det säger förstås också åtskilligt att Sveriges ofta beskrivs som en de facto-medlem, som dock varken har en plats vid bordet när beslut fattas eller omfattas av Nato:s trygghetsgaranti.

Som Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg klargjort vid flera tillfällen att det är skillnad på medlemskap och icke-medlemskap.

Post-Krim 2014 har S-regeringens försvarspolitik syftat till att på basis av det lilla försvar som finns stärka den operativa förmågan, dock utan att man velat satsa på en försvarsekonomi som skulle göra det möjligt att förverkliga försvarsbeslutet 2015. ÖB har äskat 18 extra miljarder för att den operativa förmågan inte ska nedgå, något som hittills har bemötts med iskyla från regeringen.

Säkerhetspolitiskt har regeringen valt att fördjupa samarbetet med Nato (värdlandsavtalet), gått in i olika multilaterala arrangemang med Nato-länder (till exempel JEF) och tecknat bilaterala avtal med Nato-länder varav det med USA förstås är viktigast. Det är detta nätverk som utgör alternativet till ett fullt medlemskap i Nato – och som regeringen uppenbarligen anser anser vara ett bättre alternativ än Nato:s formella säkerhetsgaranti.

Man stödjer sig också på uttalanden från t ex USA:s försvarsminister Mattis om att Sverige kan påräkna hjälp i händelse av elände.

Men allvarligt talat, hur mycket är sådana uttalanden värda med Donald Trump i Vita huset?

Men det svenska försvarssamarbetet bortom fredstida förhållanden med Finland då? I sig bra men som det konstaterades nyligen i en artikel som nyligen publicerades i SvD och i tre dagstidningar i Finland är det inte något alternativ till Nato.

“Bilaterala samarbeten mellan icke-allierade länder är av nödvändighet fredstida konstruktioner, som inte utgör bindande försvarsgarantier och inte heller avser att utgöra grund för gemensam, operativ militär försvarsplanering.”

I stället argumenterar de finländska och svenska artikelförfattarna – militärer, diplomater, journalister och forskare – för att Sverige och Finland i fredens intresses samfällt borde söka om fullvärdigt medlemskap i Nato:

“Mycket är vunnet med de samövningar som skett mellan Finland, Sverige och olika Nato-länder…. Förband och staber tränas att samverka, taktiskt och operativt. Men för att olika, snabbt uppträdande lägen ska kunna hanteras behövs mer ingående planer och en krigsavhållande försvarsplanering. Detta är inte möjligt att genomföra med dagens icke-allierade militära hållning i Finland och Sverige, och kan inte heller improviseras fram när konflikten väl har brutit ut.”

Kort sagt, står Sverige (och Finland) utanför försvarsalliansen kommer det att längre tid innan hjälpen når fram – i den händelse vi får den.

Den fråga som Stefan Löfven aldrig besvarar är om det verkligen är säkrare för Sverige att stå utanför Nato än att vara fullvärdig medlem med trygghetsgaranti – med planer lagda och med (hjälp-)materiel förhandslagrad på svenskt territorium.

Att Sverige (och Finland) på så sätt bidrar till att öka Nato:s krigsavhållande förmåga kan ju också bidra till att pigga upp D Trump.

Och så förstås ett rejält löfte om att prioritera ett genomförande av FB-2015. Kort sagt, mer pengar till försvaret. I närtid. Också det muntrar upp i Vita Huset.

Och V Putin? Att låta Ryssland få vetorätt när det Sveriges säkerhetspolitiska vägval – är det verkligen rätt vägval?

Det handlar ju trots allt ytterst om att försvara vårt sätt att leva på.

Publicerad på SvD/Säkerhetsrådet 4/7 2018.

Read More

I år har det gått femtio år sedan 1968. På sina håll ses det som ett jubileumsår med nostalgisk nimbus – och på andra som vilsegående i pannkakan. Dess betydelse för utvecklingen i Sverige kan dock bäst beskrivas som ett vändpunktsår under, det som jag kallat, det långa sjuttiotalet. Det var en formativ epok som gjorde Sverige friare i vissa delar och mer socialistiskt i andra.

 1968 är året då Tetoffensiven ändrade bilden (om än inte läget på marken) av Vietnamkriget, samtidigt som en redan mörknande bild av rasism i USA svärtades ytterligare genom morden på Martin Luther King och Bobby Kennedy.

1968 är ett år då världen tycktes vara i gungning. I Europa. I Afrika. I Latinamerika. I USA. Terrorism och gerillakrig. Protester. Strejker.

Det var rätt att göra uppror.

Allt sänt på tv.

I takt med tiden utkom romanen “Skit i traditionerna” av Leif Panduro på svenska året efter. Det är en bok om en gymnasist på rymmen och en dräpande kritik av välfärdssamhällets ytliga materialism och brist på djup. Väldigt mycket handlade just om att skita i traditionerna. Julen skulle helst vara alternativ. Midsommarfirandet stod inte högt i kurs.

I Sverige kan 68 så stå som symbol för ökad social pluralism och politisk radikalitet. Också här framväxt ur en ungdomskultur med frigjord livsstil som bröt med vuxenlivets traditionella normer. 68 är studenter som ockuperade det egna Kårhuset i Stockholm och aktivister som ville sätta stopp för tennis med Sydafrika i Båstad. Kort sagt, politik.

68 kan tona fram som ett slags lössläppt happening (“om du minns 68 så var du inte med”), men 68 är också en symbol för att friheten gick på rea när unga radikaliserades. Våldsromantiken spirade. Det traditionella ofrihetspartiet VPK fick efterhand sällskap av en allt mer vittförgrenad sektvänster. Kuba och Albanien var fina grejor, liksom förstås den kommunistiska diktaturen i Kina.

“Ville ju bara väl”, är ett urskuldande som inte förslår. Det rörde sig om en dyster kombo av faktaresistens och värderingshaveri. Sektvänstern gick dock ökenvandring efter några år. I stället blev det genomslag för föreställningen om en hotande befolkningsexplosion, miljökatastrofer och teknologipessimism (kärnkraften). Nya demonstrationståg avgick.

68 är också en paradox. Sverige låg i världstoppen i fråga om tillväxt och social välfärd. Skattetrycket var moderat. Samhället hade blivit mindre stelt. Trots att svenskarna aldrig hade haft det så bra växte missnöjet. Men det rörde sig inte om missnöje med stort M eller för den delen med stort K. Inte ens på universiteten fanns särskilt mycket stöd för vänstern, men däremot var vänsterismen dominerande i en rödfärgad offentlighet. Ett slags synvilla.

Det mer folkliga missnöjet var reaktioner på förändringar i arbetslivet, flyttlasspolitik och centralisering. Men det hade också att göra med sättet att i offentligheten beskriva verkligheten som dålig, till exempel i den agendasättande så kallade Låginkomstutredningen.

En 68-diskussion handlar om vänsterns moraliska skuld för att ha hyllat kommunistiska diktaturer och velat störta det demokratiska statsskicket i Sverige. Privat ägande och demokrati ansågs bara vara förtryck iklätt andra ord. Den stora saken var allt – individen inget. Marx idésystem blir inte heller mindre totalitärt, bara för att man säger att det inte är det.

Men det var inte bokstavsvänstern som förändrade Sverige utan att normalpolitiken blev mindre normal under det långa sjuttiotalet. Etablissemanget tänkte i olika nyanser rött. Mittpunkten i politiken flyttades till vänster. Påverkade enskilda människor och grupper. Ändrade maktrelationer. Det handlade i första hand om partidominanten S, men det finns också en borgerlig skuld.

Inte minst blev 1968 en vändpunkt eftersom socialdemokraterna vände en väntad förlust i riksdagsvalet till seger. Med 50,1 procent av rösterna. Det var Prageffekten.

S drabbades av segeryrsel. I takt med tiden hade partiet återradikaliserats och efter valet – och med Olof Palme som ny partiledare 1969 – blev det värre. Socialdemokraterna övergav sin pessimistiska reformism – beskatta och fördela – till förmån för en revolutionär reformism som handlade om att förändra institutioner. 1970 förutspådde Palme att kapitalismen skulle vara avskaffad fyrtio år fram i tiden.

Socialdemokraterna gick i opposition mot sig själva. Bra blev dåligt. För att, som besatta av tanken på likhet, göra Sverige till ett annat land. Ordensväsendet avskaffades. Underbefälen blev officerare. Bildning blev utbildning. Barnen skulle inte bara in på dagis utan där skulle dessutom den nya socialistiska människan fostras. Äktenskap och abort, arbetslagstiftning, skatter och bidrag stöptes om. Näringslivet reglerades hårdare.

Tilltron till den sociala ingenjörskonsten och samhällsvetenskapen var omåttlig. Den politiska sfären utvidgades med nya politikområden. I den konstitutionella diskussionen var maktdelning och rättighetsskydd inte viktiga utan det centrala var folkviljan uttryckt som majoritetsdemokrati.
Som ett slags missfoster i den funktionssocialistiska samhällsomdaningen föddes också LO-förslaget om löntagarfonder, som bara var ett regeringsskifte (1976) från att införas. I övrigt arbetade regeringen Fälldin – och de borgerliga partierna – på det hela taget i det långa sjuttiotalets anda.

68 är radikal tidsanda, nya levnadsmönster och institutionella reformer – allt inramat av omvälvande omvärldsförändringar. Åsiktskorridoren var smal. Socialdemokraterna gjorde protesten mot kriget i Vietnam till en folkrörelse. Alla skulle med. Det var både utrikespolitik och inrikes utrikespolitik. Det som i början av 1960-talet hade startat som välbehövliga reaktioner på instängdhet blev till antiborglighet. Ett likaledes positivt engagemang för tredje världen blev till antikapitalism och ögonblund inför bristen på frihet.

Och hur blev det?

1968 hade Stefan Jarls halvdokumentära spelfilm Dom kallar oss mods premiär med Kenta och Stoffe i huvudrollerna. På temat att “vi vill inte bli som Svensson”. 1980 hade Stoffe gått under medan Kenta hade stadgat sig. Hans dom var hård: “Skatterna är för höga, bidragen är för lätta att få, skolan är skit.”

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 22/6 2018.

Read More

Nationaldagen är fest men också en dag att ägna en tanke åt hur fred och frihet ska bevaras i en tid då, som det heter i Försvarsberedningens första rapport, ett väpnat angrepp inte kan uteslutas.

Det är ett allvar som underströks av Aurora 17 i höstas och nu av den största beredskapskontrollen av Hemvärnet sedan 1975.

Försvarsminister Peter Hultqvist är till synes överallt. Ena dagen på utlandsbesök, andra på regementsbesök. Han står i talarstolen eller talar på distans i storskärmsformat. Hultqvist är symbol för att S efter Krim 2014 återupptäckt behovet av ett nationellt försvar. Varken Löfven eller Hultqvist har dock självrannsakat den tidigare politikens förfall, utan håller i realiteten fast vid att det som nu betraktas som fel, var rätt då.

Ändå var den socialdemokratiska försvarspolitiken värre än den som signerades Reinfeldt.

Och nu när bättre – ökad operativ förmåga på hemmaplan – är mottot för dagen är bilden densamma. Socialdemokraterna är inte beredda att betala för försvaret. Underfinansieringen av innevarande försvarsbeslut hade varit ännu allvarligare om regeringen Löfven hade fått bestämma.

Och fortfarande har Peter Hultqvist inte klargjort om koalitionsregeringen S+MP+V är beredd skjuta till de extra 18 miljarder som ÖB saknar för att undvika att ökningen av försvarsförmågan först avstannar och sedan minskar efter 2021.

Det finns också ett längre perspektiv. Försvarsberedningen bereder ett nytt försvarsbeslut. Försvarsmakten har i Tillväxt för ett starkare försvar gett sitt perspektiv på vad som behöver göras fram till 2035 (dubbelt så stort försvar och mer än en dubblering av försvarsanslaget).

I utredningen om Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov konkluderar Ingemar Wahlberg att om Sverige vill ha ett avskräckande försvar krävs investeringar i försvarsmateriel på ytterligare 168 miljarder till 2030.

I den händelse politikerna inte är beredda att tillföra hela beloppet gör Wahlberg en prioritering i tre steg av hur knappare medel bäst kan användas för att stärka försvaret.

Och om den ekonomiska ramen blir oförändrad förordar Wahlberg inköp av luftvärn med medellång räckvidd inte skall prioriteras:

”Utredningen konstaterar sammanfattningsvis att Försvarsmaktens materiel efter 2020 vid en oförändrad ekonomi successivt blir mindre relevant utifrån ställda krav och uppgifter. Den operativa förmågan kan efter hand inte bevaras efter 2020. Försvarsmaktens uppgifter kommer att behöva ses över och ambitionsnivån sänkas för att uppnå nödvändig balans mellan resurser och uppgifter. 

Mot den bakgrunden förordar utredningen en senareläggning av den planerade anskaffningen av ett luftvärnssystem med medellång räckvidd. Därigenom frigörs cirka 12 miljarder kronor. Därmed möjliggörs en höjning av den operativa förmågan inom Försvarsmakten som helhet, som annars inte skulle vara möjlig. Med de medel som frigörs föreslår utredningen i stället att vidmakthållandet och materielunderhållet ökas (cirka 5 miljarder kronor), att ytterligare mängdmateriel anskaffas (cirka 5 miljarder kronor), att luftvärn ur förbandsreserven förbandssätts samt att logistikresurserna förstärks (cirka 2 miljarder kronor).”

Regeringen har dockvalt att inköpa det amerikanska systemet Patriot. FMV väntas lägga en order i närtid med en kostnad på 10 miljarder kronor. Men frågan är vad som ingår i optionen. En inte helt oviktig fråga är förstås om det ingår ammunition. Det verkar inte så.

Med en tilläggsorder i ett senare skede med en option på 300 robotar ökar notan till 24,5 miljarder.

Det innebär i sådana fall att vi får ett väl fungerande system som inte är särskilt användbart utan tilläggsorder – och som dessutom tränger ut andra tänkbara användningar.

Kort sagt, det är ännu en fråga som Peter Hultqvist behöver svara på.

Men affären reser också frågan om regeringens säkerhetspolitik, om det som kallas Hultqvistdoktrinen och som bygger på nära samarbete med Nato i kombination med bilaterala säkerhetssamarbeten med Nato-länder. Alltså i stället för vara medlem i Nato.

Det viktigaste bilaterala avtalet är det som tecknats med USA – och att så är fallet kastar också en skugga över Hultqvist val att prioritera inköp av amerikanska Patriot.

Det är förstås också skäl att ställa frågan hur klokt det är att förlita sig på en förhoppning om hjälp eller tilltron till en implicit säkerhetsgaranti eventuellt utställd av D Trump.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 6/6 2018.

Read More