Claes Arvidsson

Svenskheten er tilbake i svensk politikk. Bakgrunnen er flyktning- og migrasjonskrisen. Sverige 2016 søker famlende etter de riktige svarene for fremtiden, i en tid hvor problemene hoper seg opp.

Rosévinen er drukket opp og den politiske summingen har stilnet i smugene. Kort sagt er Almedalsveckan i Visby over. På grunn av fraværet av de virkelig store utspillene, har årets utgave vært litt tam. Samtidig har den vært preget av en politisk stemningsforandring som signaliserer noe langt viktigere enn enkeltreformforslag.

Svenske verdier

Faktisk har det rådet rene norske forhold i Almedalen. Flagget – fortsatt det svenske – har flagret i vinden som aldri før. Det har heller ikke skortet på noen måte på veltalenheten om hvilket fantastisk land Sverige er, og hvor gode de svenske verdiene i Sverige er. Bakgrunnen er flyktning- og migrasjonskrisen.

Socialdemokraternas multikult er for tiden forduftet. I stedet uttalte statsminister Stefan Löfven S-ordet 28 ganger i sin tale i Almedalen. Hovedtemaet for opposisjonslederen, Moderaternas Anna Kindberg Batra, var svenske verdier, og at det er disse som gjelder i Sverige. Det er situasjonen i Sverige i 2016.

Nasjonen og svenskheten er tilbake i svensk politikk – og med en sånn kraft at Sverigedemokraterna (SD), som hittil har villet ha monopol på nettopp dette, ga et litt bortkomment inntrykk i Almedalen.

SD har havnet på sidelinjen siden regjeringen, sammen med alliansen, slo om i innvandrings- og flyktningpolitikken fra «åpne våre hjerter» (og grenser) til å beklage at det er stengt.

Jimmie Åkesson forsøkte å ta tilbake tapt terreng gjennom å tale om integrering i form av svensk folkedanslov i innvandrertette områder i kombinasjon med muligheten å innføre nattlig unntakstilstand i Sveriges 53 kriseområder. Åkessons retorikk hørtes ut som et ekko av UKIPs Nigel Farage: la oss ta kontrollen over landet vårt. Og ja, Åkesson ønsker seg Svexit.

Dramatisk endring

At nasjonen erstatter den svenske modellen som primært følelsessentrum i politikken har flere forklaringer. Det kan betraktes ut fra perspektivet om den nasjonalistiske bølgen som går over Europa. Den er også et politisk-taktisk svar på SDs fremgang i opinionen, som medfører at hverken de rødgrønne eller den borgerlige alliansen kan regne med eget flertall i Riksdagen.

Etter riksdagsvalget 2014, ble løsningen Desemberavtalen, som innebar at den borgerlige opposisjonen innstilte seg på å ikke stemme ned Löfvens budsjett. Til tross for at avtalen ikke lenger gjelder, har likevel Kindberg Batra satt seg imot å ta en kamp med regjeringen som skulle sitte inntil hun ble statsminister med støtte fra SD.

Men det har fått lite oppmerksomhet at moderatlederen nylig sa at etter valget i 2018, kommer hun ikke til å slippe fram en ny Löfven-regjering. I praksis innebærer det en åpning for å selv regjere med SD som støtteparti. Kanskje var utspillet mest et lurt trekk for å vinne tilbake tapte moderat-stemmer, men likevel er det en dramatisk endring i strømninger i svensk politikk.

At Sverige og svenske verdier utformer rammeverket i politikken, henger også sammen med behovet for både å svare på menneskers uro og å løse store politiske problemer. Integrering er spørsmålet svenskene grubler mest på – og det samme gjelder sikkert politikerne. Det handler om skoler og bosteder, bidrag og jobb, rettigheter og krav. I det kompliserte bildet inngår også seksuell trakassering.

«Ikke tafs»

I vår var det svømmehallene som var i fokus, men nå er det trakassering og voldtekter på musikkfestivaler som skaper opprør. Det blir ikke bedre når den øverstkommanderende politisjefen, Dan Eliasson, kjører gammel agenda. Det ble ramaskrik i sosiale medier når politiet gjennomførte det resolutte tiltaket å dele ut håndarmbånd med teksten «Ikke tafs» på festivaler. Eliasson har også spurt unnskyldende og retorisk hvordan man kan forhindre «hender i å berøre om noen vil gjøre det i et folkehav hvor 20.000 bølger frem og tilbake». Selvsagt, men likevel feil svar.

Saken blir ikke bedre av at Eliasson vil gjøre problemet til et mannsspørsmål – og debatten blir ikke bedre av at andre vil, hovedsakelig, gjøre den til et kulturspørsmål.

Til tross for skråsikkerheten hos begge sider, er likevel kunnskapsforholdet uklart, og det samme gjelder hvem overgriperne er. At politiet blindes av snillistiske hensyn fungerer imidlertid ikke lenger. Det er for eksempel helt klart at det iblant går igjen et mønster fra Köln og Tahrirtorget i Kairo med grupper av menn som antaster.

Sverige 2016 søker litt famlende etter de riktige svarene for fremtiden, i en tid hvor problemene hoper seg opp. De er komplekse og angår en mengde ulike politikkområder, men det handler også om verdier og hva det innebærer å leve i Sverige. Dette har det endelig blitt innledet samtaler om, hvor det også inngår stemmer som sier at i et liberalt samfunn er verdier opp til hver og en, men imidlertid må alle følge loven. Hvor diskusjonen om verdier kommer til å ende, er uvisst, men den er nødvendig.

Oversatt av Sian O’Hara.

Krönika publicerad i Verdens Gang 17/7 2016.

Read More

I twitterflödet från Almedalen noterades ÖB:s bevingade ord att ”just nu behärskar Sverige Gotland”. Jag tror inte att Micael Bydén tänkte så mycket på den formuleringen, men den fångar en dyster verklighet. I en tid när hotbilderna stått som spön i backen i ett soligt Almedalen är Gotland – och Sverige – både geostrategiskt viktigt och en svag länk. Problemet stavas förstås Putinland.

Risken är att kombinationen av rysk militär överlägsenhet och Kremls oberäknelighet kan locka till att ta Nato på sängen i Baltikum. Sverige kommer i sådana fall att dras in. När försvarsminister Hultqvist i veckan slog fast att han förhåller sig till realiteter är det nog egentligen detta han menar. Politiken hänger dock inte med.

Både försvarsministern och ÖB utstrålar trygghet och tilltro. Inget fel i det – och det är mycket bra som sker för att öka den operativa förmågan (senast oanmälda beredskapskontroller). Men lugnet är också bedrägligt. Ett exempel är Officersförbundets medlemsenkät som visade att 78 procent anser att inte det inte finns tillräckligt med materiel, personal och utbildning i de egna krigsförbanden.

För att bidra till minskad osäkerhet i Östersjöområdet behöver Sverige redan i närtid mer än vad ett underfinansierat försvarslut kan ge. Men trots retoriken har polletten inte ramlat ned. Statsminister Löfven var glasklar i Almedalen. ÖB får inte mer pengar: ”Vi har ett beslut för den här perioden och enligt vad vi ser så kommer det att räcka. Om saker och ting skulle hända så ska man aldrig utesluta någonting, men nu ser vi inte något sådan.”

Och gärna mer samarbete med Nato, men med fortsatt militär alliansfrihet. Det lurar inte Putin.

Det är som om Löfven tror att det bara är att gå till Konsum om saker och ting skulle hända – när försvarspolitiken i stället borde bidra till att stämma i bäcken. Det är som om tron på den eviga freden fortfarande inte klingat av och den mentala beredskapen för att tänka krig saknas. Och visst, tanken är både hemsk, overklig och jobbigt ansvarspåkallande.

Därför borde Kungliga Krigsvetenskapsakademiens studie Hotet – Mål och medel vid ett eventuellt framtida angrepp mot Sverige vara obligatorisk politikerläsning. I tre scenarier på 10–15 års sikt – alla med Baltikum i fokus – tecknar man konkreta bilder av att vad som kan ske i Sverige om kriget kommer:

• Kris, påverka svensk beslutsfattning i syfte att få Sverige att vägra Nato möjlighet att använda svenskt territorium.

• ”Hybridkupp” mot Gotland för att närmast omöjliggöra för Nato att ingripa i Baltikum.

• Baltikumoperation som inleds med ett angrepp mot Sverige för att förhindra Nato att använda svenskt territorium och luftrum.

Det blir inte kul, om man säger så. Scenarier är dock inte prognoser utan själva poängen är att man ska lära av dem. Sverige (och Finland) fick en unik inbjudan till Natotoppmötets fredagsmiddag i Warszawa. Den borde också bli en påminnelse om att det inte finns några gratisluncher. Alltså mer eget försvar och ett rejält medlemskap i Nato. FN:s säkerhetsråd lär inte räcka långt.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 9/7 2016.

Read More

Vad är kriget? Så lyder Carl von Clausewitz klassiska fråga med det lika klassiska svaret att ”krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel” i syfte att tvinga igenom den egna viljan. Men i dessa dagar måste man dessutom ställa frågan: Var är kriget?

Förmågan att skada, hotet att göra det och/eller att faktiskt göra detta är inte bara knuten till traditionellt militära medel. Här ingår också att folkförflyttning kan användas som vapen.

Sedan den internationella flyktingkonventionen trädde i kraft 1951 har folkförflyttning vid åtminstone 75 olika tillfällen används som vapen av statliga och icke-statliga organisationer. Syftena har varit politiska, militära eller ekonomiska, skriver Kelly M Greenhill i artikeln Demographic Bombing (Foreign Affairs, Dec 17, 2015).

Det typiska målet för ”angreppet” är en liberal demokrati (70 procent) eller en grupp där en eller flera liberala demokratier ingår (11 procent). Och folk som vapen funkar. Syftena uppfylldes helt eller nästan helt i 50 procent av fallen och i ytterligare 25 procent nåddes delmål.

Innehållet i avtalet mellan EU och Turkiet ­ska ses i detta ljus, men det gäller också Rysslands krigföring i Syrien. Senator John McCain är en av dem som menar att Ryssland haft som mål att fördjupa flyktingkrisen i syfte att skada EU och Nato. Nato:s högsta befälhavare general Philip Breedlove har dragit samma slutsats.

Vi har också märkt av Putins folkarmé på nordiska breddgrader. I höstas ändrade ryska myndigheter praxis för gränsövergången Storskog i Nordnorge från stängd till öppen. Flyktingar- och migranter strömmade till i tusental. Sedan hände samma sak i Finland. I både Oslo och Helsingfors skylldes på ekonomiska brottslingar – trots att det rör sig om FSB-kontrollerade områden.

I Finland var ett slag paniken nära. Försvarsminister Jussi Niinistö (Sannfinländarna) varnade för att det kunde bli en flodvåg. Att saken togs på största allvar illustreras av att han utlovade stöd från försvarsmakten om gränsbevakningen skulle behöva det.

Förhandlingarna med Kreml ledde först inte någon vart. Från rysk sida slog man ifrån sig – och i samband med säkerhetspolitiska konferensen i München i februari slog premiärminister Medvedev fast att ”vi följer bara reglerna” och varnade på påpassligt nog även för medföljande terrorism. Men Ryssland ville gärna förhandla med Finland.

Sedan uppmanade Putin FSB att skärpa kontrollen. Gränsen ”stängdes” (som också skett i Storskog). Men – och häri ligger förstås ett latent hot – den kan öppnas igen.

Senare har försvarsminister Niinistö beskrivit omslaget i den ryska politiken som en del av rysk hybridkrigföring (även om han samtidigt och motsägelsefullt sagt att Finland inte är mål för det).

Så vad gäller saken? I en intervju i YLE 14/2 pekar Antti Paronen vid Försvarshögskolan i Helsingfors på att flykting- och migration kan utnyttjas som medel för politiska påtryckningar och militära hot. Han knöt frågan till hybridkrigföringens så kallade ”grå fas”. Det är ett sätt att testa administrativ förmåga, beslutsfattande och folkliga stämningar.

Estland och Lettland förebygger för sin del stängsel mot rysk hybridkrigföring med folk som vapen. Putin spelar – som vi vet – på hela klaviaturen.

Publicerad i Försvarsutbildaren, nr 3 2016.

Read More

Låt oss backa bandet. Vintern 2006 ordnade Sveriges statstelevision en temakväll om Kuba. I en ledare i SvD 5/12-06 konstaterade Kristian Karlsson att kvällen blev ”så förfärlig som man hade kunnat befara”:

”I fyra timmar fick den kubanska diktatorn oemotsagd lägga ut texten om sina ambitioner, avbruten bara av korta studioinslag där tre socialister diskuterade ’revolutionen’ och en dokumentär om hans älskarinna från femtiotalet.”

Karlsson skriver vidare, att när programmet kritiserades i P1 Morgon för att det inte fanns med några exilkubaner som var kritiska till diktaturen, försvarade sig den ansvarige programchefen Lars Säfström med man sökt efter men inte lyckats få tag personer som var kritiska, men också ’”tog avstånd från den politik som USA bedriver mot Kuba’. ’Och det är en väldigt svår balansgång, för många av dem som kritiserar Castro i dag ställer också helt okritiskt upp på den politik som USA för mot Kuba.”

Ibland undrar jag vad sjutton de håller på med i tv-huset, skrev jag i en gästledare 7 juni. Det gör jag fortfarande. Inte minst efter att Säfström, fortfarande på SVT:s dokumentärredaktion, hört av sig till mig. I ledaren kritiserade jag hur SVT agerat i fråga om två dokumentärfilmer. Den ena, Ukraina – revolutionens mörka sida av Paul Moreira, har SVT visat. Den andra filmen, Watching the Moon at Night av Bo Persson och Joanna Helander, har man däremot valt att inte visa – trots att SVT ursprungligen till och med fanns med som medproducent.

Om Moreiras film skrev jag att: ”Det bärande budskapet är att Majdan var ett slags konspiration för att störta den Putintrogna regimen i Kiev – med USA och högerextremister i huvudrollerna som skurkar. Kort sagt, det är Moskvas röst som ekar i speakertexten.”

Det står naturligtvis Paul Moreira fritt att göra dokumentärfilm på sitt sätt, men sett från mitt perspektiv är det inte public service uppgift att visa en konspiratorisk film uppbyggd kring faktafel. Här är några exempel på granskningar av och reaktioner på Ukrainafilmen:

Masks of revolusion: When Journalists Lie (stopefake.org)

Paul Moreira donne une vision déformée du conflit ukrainien (Le Monde)

Öppet brev från 18 journalister till Paul Moreira efter ”Ukraine, les masques de la révolution”

Gulliver Cragg: Lessons from an outrageous film (KyivPost)

Och vidare från min gästledare: ”Inte ens en lång lista med dokumenterade faktafel hindrade dock SVT:s Dokument utifrån att vilja visa filmen.”

Jag borde ha skrivit att “det är möjligt att göra en lista med faktafel”. Det inser jag nu. Post-Säfström.

Säfström mejlade (med cc till projektledaren Axel Arnö och ansvarige utgivaren Ingemar Persson) angående Moreiras film. Han begärde att jag skulle lämna ut listan med faktafel. Enligt SVT behövdes denna för att dokumentärredaktionen skulle kunna upptäcka eventuella missar i sin egen granskning. En lista – och inget annat – var dock det enda som SVT var intresserat av. Det hela hade en lätt känsla av Kafka över sig.

Nu har jag dock upptäckt att det dessutom finns en lista – framtagen och publicerade av Sveriges Radios Kulturnytt. Fredrik Wadströms lista innehåller åtta punkter som är hämtade från den internationella debatten om filmen:

  • Krim och folkomröstningen
  • Bilder från nätet av de högerextrema grupperna
  • Partiet Svobodas partiledare kallas för en nyckelspelare i ukrainsk politik
  • Etniska ukrainare och etniska ryssar
  • Anledningen till kriget i östra Ukraina
  • Gatustriderna i Odessa och branden i
    fackföreningarnas hus 2 maj 2014
  • ”Ukrainska revolutionen har skapat ett monster”
  • Påståendet ”Extremhögern stark nog att tvinga
    fram sin vilja”

Den sammanvägda bedömningen av kritiken blir förödande. Men SVT:s dokumentärredaktion hade alltså antingen inte besvärat sig att informera sig om kritiken – eller valde man att strunta i den.

Varken det ena eller det andra är tv i allmänhetens tjänst.

Publicerad på Svenska Dagbladets ledarblogg 14/6 2016.

Read More

Ibland blir det tröttsamt med den närmast slentrianmässiga kritiken mot public service för att vara vänstervriden. Men ibland undrar också jag vad sjutton de håller på med i TV-huset.

Ta exemplet med den franske journalisten Paul Moreiras dokumentärfilm Ukraina: revolutionens mörka sida. Det bärande budskapet är att Majdan var ett slags konspiration för att störta den Putintrogna regimen i Kiev – med USA och högerextremister i huvudrollerna som skurkar. Kort sagt, det är Moskvas röst som ekar i speakertexten.

Den internationella kritiken blev därefter. Inte ens en lång lista med dokumenterade faktafel hindrade dock SVT:s Dokument utifrån att vilja visa filmen. Visserligen ledde protester till att visningen sköts upp, men efter att redaktionen hade genomfört en egen faktagranskning gjordes den ”samlade bedömningen” att filmen skulle sändas.

I sitt försvar lyfte SVT fram vikten av att sända ”kontroversiella dokumentärer” som kan bidra till ”fördjupade kunskaper om världens konflikter”. Det är förstås utmärkt. Men det gör agerandet i fråga om en annan dokumentär blir ännu mer svårförståeligt. SVT har varit medproducent till filmen Watching the Moon at Night men har brutit kontraktet, hoppat av och förklarat att man inte kommer att sända. Allt utan att någon offentlig motivering har gjorts. Men en sådan skulle behövas – för beslutet är verkligen inte självförklarande.

Bo Persson och Joanna Helander har gjort en visuellt stark film med hög närvaro, som låter kommentatorer vrida och vända på terrorism i dess olika ideologiska eller religiösa tappningar. Det är historia och nutid. Perspektivet är globalt. Offren ges en röst. Det är en bra och viktig film – inte minst eftersom den även tar upp kopplingen mellan den moderna terrorismen och antisemitismen.

Watching the Moon at Night har visats i sex länder och på åtta filmfestivaler. Ordförande i den Europeiska filmakademin, regissören Agnieszka Holland, är en av dem som hyllar filmen för att den sätter igång tankeprocesser. Berättelsen, betonar Holland, drivs inte av en enda förenklad tes och saknar ”politisk korrekthet”. Och, kan man fråga SVT, är det inte just sådana perspektiv som vi behöver?

Ukrainafilmen är ett exempel – om inte annat – på lockelsen att sända ”bra” TV med konspirationer som dramaturgisk grund. I Watching the Moon at Night utmanas däremot indirekt konspirationsteorin att den nutida islamistiska terrorismen egentligen är USA:s och Israels fel – och att vi trots allt måste ”förstå” terroristerna. Det låter helt enkelt inte så ”Ship to Gaza”, när Hamas utrikesminister lägger ut rörelsens antisemitiska hatbudskap.

Men det vi verkligen innerst inne behöver förstå är, som systern till ett av baskiska ETA:s offer säger i filmen, att det enda som terrorism kan skapa är lidande, och att terror aldrig kan rättfärdigas.

I  dag visas Watching the Moon at Night på Bio Roy på Avenyn i Göteborg.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 7/6 2016.

Read More

Oslo Freedom Forum slutar i en paradox. Trots två dagar fyllda med berättelser om våld, övergrepp, förtryck och ofrihet fäster sig en kanske inte direkt glad, men ändå hoppfull känsla. Den bottnar i mötet med människor som kan, vill och törs. Som – ofta i ett vågspel för egen del – ändå väljer att stå upp för frihet och rättvisa.

Typiskt nog kunde en av årets vinnare av Vaclav Havel-priset inte komma. Den ryske politiske aktionskonstnären Pjotr Pavlenskijstår under åtal och sitter i häkte. I höstas tände han eld på en sidodörr till Ljubjanka i Moskva, där Tjekan flyttade in efter oktoberrevolutionen 1917 och där den under förkortningen KGB fortfarande hade sitt högkvarter när Sovjetunionen upplöstes. Och ja, där fortfarande en del av efterföljaren FSB håller till.

Titeln på verket var först Ljubjankas brinnande dörr men ändrades senare till Hotet. Andra har kallat ”aktionen” för Den brinnande dörren till helvetet. Det var till det helvetet som Raoul Wallenberg fördes och sannolikt avrättades efter kidnappningen i Ungern 1945.

För att salta åtalet hävdas att Pavlenskij inte bara gjort sig skyldig till huliganism i största allmänhet utan att han har eldat på ett kulturmonument. Kulturen består i att så många kulturpersonligheter satt fängslade där under Stalins stora terror.

Den goda känslan efter OFF föds också av exemplen på människors styrka och påhittighet, på hur nya hjul uppfinns. Den är viktig att bära med sig i en tid av pessimism över hur friheten krymper globalt. Budskapet är att det är möjligt att göra skillnad.

Efter att ha torterats och suttit i svältläger lyckades Jung Gwang-ilfly från Nordkorea. I Sydkorea grundade han No Chain som med hjälp av drönare skickar USB-minnen och SD-kort norrut. Hollywoodfilmer som annars bara den kommunistiska partieliten kan se blir tillgängliga för fler, liksom Wikipedia utan nätanslutning.

2015 korades skådespelerskan Anastasia Lin till Miss World Canada, men hon fick inte inresetillstånd till världsfinalen i Kina. Hon arbetar – bland annat genom sina filmer – för religiös frihet och mot förtrycket av Falun Gong i Kina.

Dennis Mukwege är en läkare som utvecklat en ”holistisk” metod för att behandla våldtagna kvinnor i krigets DR Kongo. Fler än 30 000 sedan starten 1999.

Vivek Maru leder Namati som sedan 2011 har etablerat mer än 600 grupper av ”barfotajurister” över hela världen, och som hjälper fattiga att utkräva sin lagliga rätt.

Allt detta kan tyckas långt bort men är en del av vår värld. Annat är både långt borta och nära. Britten Maajid Nawaz har ett decennielångt förflutet som radikaliserad i Hizbut Tahrir med ett världsomspännande kalifat med mål. Numera bekämpar Nawaz extremismen genom att bryta stödet för jihadism och islamism i civilsamhället. Det är bara så kriget mot terrorn kan vinnas.

I den striden efterlyser Nawaz tydligare ställningstaganden för demokratins grunder och mer kritisk debatt med udd mot ett ursäktande ”mångfaldstänk”.

Det vi gör spelar roll. Destruktiva ideologier och regimer kan bekämpas. Men då måste de goda exemplen bli ännu fler.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 27/5 2016.

Read More

Det mesta har numera sin egen dag. Alla vill ha sin del av kakan. På en del dagar dubbleras det. Så också den 9 maj. Men det är också det enda som förenar firandet av Europadagen och Segerdagen i Ryssland.

Utrikesminister Wallström högtidlighåller Europadagen på ön Saint Vincent för miljösamtal med Karibiska gemenskapens 14 ministater. Det ”blir också ett tillfälle att diskutera Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd”. Så klart. Det är ju regeringens viktigaste utrikespolitiska fråga och exempel på dess kvardröjande romans med ”det långa sjuttiotalet”. Långt viktigare borde vara att EU håller på att gå sönder – och att det är krig i Europa.

Visst blir det mycket högstämt darr på rösten i högtidstalen till EU, men i verkligheten är det blytungt. Problem och kriser står på kö samtidigt som det råder underskott på lösningar. De centrifugala krafterna växer. Kanske blir Storbritanniens folkomröstning om EU-medlemskapet en tack-och-farväl-föreställning.

Sprickbildning i EU gör det dock extra glatt när Kreml firar dagen för Sovjetunionens seger över Nazityskland. Det blir parad och uppvisning av militär styrka – allt inramat av kolporterande av hotet från väst. Vapnen är på riktigt. Hotet från väst är en ständigt rullande propagandasåpa.

Putins politik för att försvaga Europa gör det särskilt viktigt att hålla samman. Att det också handlar om att stärka Nato och banden över Atlanten, lär bli ett tema när Margot Wallström och Stefan Löfven senare i veckan deltar i president Obamas nordiska toppmöte. Med sig till toppmötet har dock utrikesministern ännu en i raden av verbala diplomatiska vurpor.

I Wallströms värld finns det inte ett enda argument för ett svenskt Natomedlemskap, men i SOM-institutet senaste mätning bekräftas den omsvängning som skett i opinionen. 38 procent vill söka om medlemskap, 31 procent vill inte och 32 procent är osäkra. Ett annat tecken är att socialdemokrater pläderar för en ny politik i en ny tid i Socialdemokraternas egen idétidskrift Tiden.

I en kommentar till SOM-mätningen drog Wallström Trumpkortet. ”Nato domineras av den största medlemmen, USA” och ett svenskt medlemskap skulle leda till att Donald Trump – om han blir president – får ”ett dominerande inflytande över vår säkerhets- och utrikespolitik”.

Den föga diplomatiska bilden av marionetter lär knappast uppskattas i de 27 andra medlemsstaterna, men är desto mer avslöjande för den ingrodda antiamerikanismen. Uttalandet väcker dessutom osäkerhet om regeringens verkliga syn på den transatlantiska länkens betydelse för säkerheten i Europa. Och hur går Wallströms alarmism ihop med planerna på ett ytterligare fördjupat bilateralt militärt samarbete mellan Sverige och USA? Obama lär undra.

I den deklaration som den franske utrikesministern Robert Schuman lade fram den 9 maj 1950 – och som blev startpunkt för framväxten av Europeiska unionen – slog han fast att ”världsfreden kan inte upprätthållas utan konstruktiva insatser mot hotande faror.” Så låt oss vara konstruktiva i EU men också bli fullvärdiga medlemmar i Nato.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 9/5 2016.

Read More

I fredags twittrade Margot Wallström ut till världen att ”Sweden decides it’s own security policy: staying military non-aligned, a stronger defence and cooperation.” Det var kortsvaret på de senaste ryska hoten (denna gång från utrikesminister Lavrov) om motåtgärder om Sverige blir medlem i Nato.

Tweeten är en klar och tydligt deklaration att Sverige inte låter sig påverkas av yttre tryck. Det är bra. Mindre bra – och dystert ironiskt – är att i fråga om svenskt medlemskap sammanfaller uppfattningen med den ryska.

Allianslösheten är särskilt illavarslande i ett läge när det i utgångspunkten svaga försvarsbeslutet 2015 – inte oväntat – redan håller på att kapsejsa. Sverige behöver både ett starkare försvar och medlemskap i Nato.

Tweeten kan också ses som UD:s kommentar till den finländska Natoutredningen Konsekvenser av ett eventuellt finskt Natomedlemskap. Här lyfter man fram det som är ett avgörande dilemma. Det som jag brukar kalla hoppas-på-det-bästa-doktrinen och som är den djupaste innebörden av allians- lösheten. Och den gäller i än högra grad Sverige.

Nästanmedlemskapet i Nato innebär begränsad tillgång till planering, militära strukturer och besluts-fattande. Det är inte samma sak att vara medlem och inte. Inte minst gör det förstås skillnad att den skyddande och avskräckande säkerhetsgarantin saknas – i ett läge när fi ser Finland (och Sverige) som delar av Nato. Återstår att lita till hoppet. Säkrare kan man vara – och i själva verket skapar det osäkerhet.

Den finländska expertutredningen förordar att om Finland ska ansöka om medlemskap så bör det ske tillsammans med Sverige. Och förvisso är det utmärkt om vi samtidigt blir fullvärdiga medlemmar av en allians där båda länderna hör hemma (tillsammans med nästan alla EU-stater). Tillsammans får dock inte bli ett moment 22, där Sverige avvaktar ett finländskt initiativ och vice versa. Att vänta på Godot gör det enkelt för politiker med beslutsvånda, men det är framför allt ett drömscenario för Nato- motståndarna på hemmaplan och i Kreml.

Sverige kan med gott samvete gå sin egen väg. Visserligen ingår länderna i samma geostrategiska område, men läget skiljer sig väsentligt åt i händelse Putin gör Baltikum till brännpunkt. Sverige har en avgörande betydelse för Natos – och därmed våra egna – möjligheter att bistå vänner i nöd.

Och förmågan att bistå är det säkraste sättet att förebygga i syfte att bevara fred och säkerhet i Östersjön.

Det handlar inte bara om solidaritet utan också om det nationella egenintresset. Eller som det konstaterades i den Bertelmanska utredningen om försvarspolitiska samarbeten från 2014: ”Det mesta talar för att militärgeografi, teknik och styrkeförhållanden gör att delar av Sverige kommer att beröras i en konflikt, vare sig vi vill eller inte.”

Men vi bestämmer själva om att söka medlemskap i Nato. Och när budskapet från Sverige blir att nu kör vi, kommer Finland att hänga på.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 2/5 2016.

Read More

Det blev en del ståhej när arméchefen generalmajor Anders Brännström slog fast att ”det omvärldsläge som vi upplever och som också framgår av inriktningsbeslutet leder till slutsatsen att vi kan vara i krig inom några år”.

Så får man väl inte säga, sade en del. Men det är ju så det är, och det är mot bakgrund av den hotbilden som vi till slut har fått en rejäl diskussion om Sverige och Nato.

”Låt inte rysskräcken hindra oss från att gå med i Nato”, manade 25 försvarsdebattörer i Dagens Nyheter 6/1 och fortsatte:

”Sverige måste bestämma sin säkerhetspolitik utifrån sina egna nationella intressen. I dagens situation främjas dessa bäst genom att tillsammans med demokratiska stater, inklusive Finland, bygga säkerhet och solidaritet i det nordisk-baltiska området. Om det nordisk-baltiska området är säkert, trovärdigt militärt försvarat och fredligt gynnar detta inte bara Sverige utan hela Europa.

Slutsatsen är att ”för Sverige innebär detta att ett svenskt Nato-medlemskap är nödvändigt”.

Moteld finns i det nya grupparbetet Sverige, Nato och säkerheten (Cerlanders 2016) signerat bland andra ambassadör Rolf Ekéus, S-veteranen Pierre Schori, teaterregissören Stina Oscarsson och Linda Åkerström från Svenska freds. Här varnas för en sur Putin.

Allianspartierna har alla tagit ställning för ett Nato-medlemskap. Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna är emot. I politiken om Sverige och Nato är det förstås S som är nyckelpartiet – och mot den bakgrunden skrevs det historia när tre socialdemokratiska ambassadörer i ett öppet brev uppmanade Peter Hultqvist att ta Sverige in i Nato.

”Släng gamla doktriner”! Så löd rubriken till brevet i Aftonbladet 11/2 från Bo Eriksson, Sven-Olof Petersson och Manne Wängborg. Och varför då, då? Nya tider kräver nya svar. I brevet pekar man på den ryska annekteringen av Krim, agerandet i Östra Ukraina, hot mot de baltiska staterna. Östersjön är inte längre en lågspänningsregion.

De konstaterar att Hultqvist är för militärt samarbete – nordiskt, bilateralt, med USA och inte minst med Nato. För att det är bra för Sveriges säkerhet. Men samtidigt argumenterar han emot medlemskap; ja, försvarsministern säger till och med nej till en utredning om för- och nackdelar.

För de S-märkta ambassadörerna är däremot medlemskap ett naturligt steg på samarbetslinjen och en förlängning av den ensidiga Solidaritetsförklaringen. Försvars- och säkerhetspolitiken utgår från att Sverige ska få hjälp – utan medlemskap i Nato har vi dock inga garantier för att hjälpen kommer.

Om Sverige blir medlem bidrar vi till att minska riskerna och stabilisera det kritiska läget. Redan på så sätt gör vi då verklighet av den andra delen av Solidaritetsförklaringen – att ge hjälp. För att, kan man säga, utfästelsen om att ge militär hjälp aldrig ska behövas.

De tre ambassadörerna drar slutsatsen:

”Som socialdemokrater och f d UD-tjänstemän med mer än fyrtio års erfarenhet av säkerhetspolitik är vi övertygade om att det nu är dags för socialdemokratin att göra det som Ingvar Carlssons regering en gång gjorde i EU-frågan – att kasta föråldrade doktriner och nattståndna självbilder över bord, och förutsättningslöst se till vad Sveriges intresse kräver i den nya situationen.”

Det är bara att instämma.

Och det gör också fler och fler i Sverige.

Faktiskt 49 procent i MSB:s senaste mätning.

Krönika publicerad i Försvarsutbildaren nr 2 2016.

Read More

När försvars- och säkerhetspolitiken diskuteras hörs ofta ljudet av glas som krossas. Så har det också varit i anslutning till frågan om Värdlandsavtalet med Nato. Det kastas sten i glashus. I en debattartikel i SvD pekade borgerlighetens fyra försvarsföreträdare på att oenigheten inom regeringspartierna var osäkerhetskapande (SvD 21/3). Man drog också, helt riktigt, en lans för ett medlemskap i Nato i syfte att ”öka stabiliteten och säkerheten i Sveriges närområde”.

Försvarsminister Peter Hultqvist och vice ordföranden i försvarsutskottet Åsa Lindestam svarade att så var det minsann inte alls (SvD 24/3). För övrigt hade alliansregeringens försvarspolitik varit så – i sammanfattning – usel att kritikerna saknade grund att stå på.

In i debatten hoppade då den tidigare försvarsministern Sten Tolgfors. Han påminde – med rätta – att om S hade fått bestämma hade det bland annat blivit en sämre försvarsekonomi (SvD 2/4). Tyvärr saknar dock Tolgfors fortfarande tillstymmelse till självkritik för en politik som faktiskt – i sammanfattning – var usel.

Försvaret fick i sin tur AB:s ledarskribent Anders Lindberg att rycka ut (AB 4/4). Han anklagade Tolgfors för att inte ”ta ansvar för neddragningarna och det ’enveckasförsvar’ han personligen skapade”. Att S ville dra ned mer ska vi inte bry oss om. Att dra fram detta är ”ohederligt”.

Lindberg tog med läsarna till Sälenkonferensen 2011 och en skönmålande Tolgfors. Så långt är jag med. Men att oppositionspolitik inte skulle betyda något förstår jag inte. Att Tolgfors borde ha bytt politik efter det ryska kriget mot Georgien 2008, är en slutsats som jag till fullo delar. Men det kan knappast friskriva S från skuld.

I hederlighetens namn hade Lindberg i kunnat frammana bilden av Sälen ett år senare. Håkan Juholt, socialdemokraternas statsministeraspirant – tidigare försvarsetta och ordförande i Försvarsberedningen – var där. Juholt såg bakåt och prisade sig själv som huvudarkitekten bakom den nya inriktningen. Han såg framåt och lanserade välfärdsstaten modell S som säkerhetspolitikens hårda kärna.

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski var i fjol vår ute i samma kritiska ärende som Lindberg (DN 11/4-15). Helt riktigt konstaterade han att vid regeringsskiftet 2006 var det nationella försvaret i ”bedrövligt skick”, Ryssland blev mer ”antidemokratiskt” och ”rustade upp kraftigt”. ”Hur kunde ni, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg?”, frågade han anklagande.

Hösten 2010 gjorde jag en enkät om Försvaret i medierna (TMI, november 2010). Svaren var inte upplyftande – och inte minst ledarredaktionernas syn på den vikt man fäste vid den nationella dimensionen i försvarspolitiken i det redaktionella arbetet.

På AB var frågan varken viktig eller oviktig. På DN med Peter Wolodarski som politisk redaktör, var svaret att den nationella dimensionen inte var särskilt viktig.

Det blev som det blev – ända fram till Krim. Och ännu har allvaret inte riktigt sjunkit in.

Publicerad i Svenska Dagbladet 11 april 2016.

Read More