Claes Arvidsson

Archive
Terrorism

 

Det är spännande tider som vi lever i. För spännande. Som risken för krig i Sydostasien. Nordkorea provocerar med robottester och utveckling av kärnvapen. Trump har twittrat hotfullt om att hot från Pyongyang kommer att ”bemötas med eld och ursinne av ett slag som världen aldrig upplevt”. Kim Jong-Un har svarat med att Guam kan bli ett mål – och Trump har i sin tur kontrat med en tweet om att en militär lösning finns på plats.Det är ett ordkrig som inte behöver bli mer än så men där missförstånd och feltolkningar kan få förödande konsekvenser. Som försvarsminister Mattis konstaterat skulle krig leda till en katastrof.

IS som spänningsframkallare svalnar i Syrien och Irak men potentialen för jihadismens återkomst är dessvärre påtaglig. Detsamma gäller risken för en repris på 30-åriga kriget – med dess blandning av statskonkurrens och religion – i regionen. I Europa måste vi ställa in oss på mer terror.

Flykting- och migrationstrycket mot Europa är annan typ av spänningsframkallare. Detta är både situationsbaserat och trendmässigt. Andra långsiktiga trender är Kinas stigande makt och USA:s vändning mot Asien och, för den delen, demokratins avtagande attraktionskraft och växande illiberalism. Och så kan man fortsätta listan. Det enda säkra är att osäkerheten kommer att fortsätta.

Det finns inte heller något som tyder på att Ryssland som spänningsladdare kommer att upphöra. Häromdagen stängde man i strid med gällande avtal Kertjsundet för all annan båttrafik än den ryska flottan. Farleden är viktig bland annat för hamnstaden Mariupol. Häromdagen genomfördes under 24 timmar 15 attacker mot ukrainska positioner i Luhansk, Donetsk and Mariupol. Häromdagen avled Kostyantyn Roma av skottskador efter strider i Donetsk. Han blev 21. Han efterlämnade fru och ett litet barn. Sedan Putin inledde kriget mot Ukraina 2014 har det krävt mer än 10 000 dödsoffer. Och kriget i Europa fortsätter alltså.

Den ryska uppladdningen i Östersjöregionen fortsätter också. Senast i form av 2S4 Tulpan 240mm. Världens grövsta granatkastare är nu placerad ett ”stenkast” från gränsen till Estland. I en oannonserad övning tillfördes dessutom tillfälligt i ett huj en brigad – till den division som redan fanns där.

I Östersjön har vi nyligen sett en ny maktdemonstration från Nordflottan i form av världens största kärnvapenbärande ubåt, Dmitrij Donskoj. Med på turen var också bland andra enheter Nordflottans största atomdrivna fartyg, robotkryssaren Peter den store (med det sovjetiska ursprungsnamnet Jurij Andropov). Och i september inleds tillsammans med Vitryssland militärövningen Zapad (Väst) 2017 som har uppskattats omfatta i storleksordningen 100 000 man. Och internt i Ryssland fortsätter regimen att skruva åt – inför återvalet av Putin som president 2018.

Globalt står hot och risker på kö som Sverige påverkas direkt eller indirekt av. I det allra flesta fall är dock Sverige en marginell aktör. Vi påverkas mer än vad vi kan påverka. Men visst finns det undantag. Sverige kan göra skillnad. Den viktigaste är möjligheten att bidra till stabilitet i närområdet genom att bli bättre på att producera säkerhet i Sverige och i Östersjöregionen.

För att citera Mats Johansson i Kalla kriget 2.1. Onda imperiets återkomst(Timbro 2016): ’”Ukraina var en väckarklocka, men efter att ha vaknat måste man stiga ur sängen också’, heter det i en besk kommentar till dem som inte låter pengar följa orden”. Och vad mer kan man säga?

Tid har gått förlorad. Nu brådskar det.

Krönika i Säkerhetsrådet i SvD 13/8 2017.

Read More

Statsminister Stefan Löfven har varit på Gotland, provåkt Stridsvagn 122 och provsuttit i en Jas 39 Gripen. Det är naturligtvis bra att Gotland är på den militära kartan också i Sverige. Det är ju inte länge sedan den militära närvaron på Ön i realiteten inskränkte sig till stå-upp eller sitta-med i Almedalsveckans försvarspolitiska evenemang.

Ja, faktiskt är det så att det numera finns en uppslutning om att Sverige behöver försvaras, och att det för att göra det krävs ökade anslag till ett starkare försvar. Och det ska man naturligtvis inte klaga över.

Kriget mot Ukraina och annekteringen av Krim 2014 blev en vändpunkt – och sedan dess har uppvaknandet gått hand i hand med politiska suckar på temat ”vi har varit naiva” eller ”vi visste inte”. Kort sagt, man kör en Pontius Pilatius. Skyll inte på oss! Men visst finns det skäl att utbrista ett J’accuse.

I min bok Fritt fall – Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige (Penna till papper bokförlag 2017) radar jag upp exempel på exempel på taktikiserande, godtrogenhet och förhoppningsfullhet under mer än ett decennium. Det summerar till ett kollektivt politiskt misslyckande på ett av statens kärnområden.

Slutsatsen understryks genom att utvecklingen i Putinland utgör relief till hur Sveriges försvars- och säkerhetspolitik formades. Kunskap under vägen från en ljus riskbild till en allvarlig hotbild saknades inte, bara viljan att ta in den. Mest flagrant är det ryska kriget mot Georgien 2008. Folkpartiet var ensamt om att reagera vilja lägga om kursen i försvarspolitiken från ensidigt fokus på långt-bort-stan till att också satsa på det nationella försvaret.

Fritt fall är en minneskavalkad över åren med Persson, Reinfeldt och Löfven. Det är inte kul, om man säger så. Snarare något som man helst skulle vilja glömma. Fast faktiskt är det just motsatsen som behövs, eftersom framtidsfrågan är: Hur sjuttsingen kunde det gå så fel?

För trots det tidsriktiga flockandet kring försvaret har allvaret ännu inte riktigt sjunkit in. Men Löfven på Gotland, då? Ytterligare anslagsförstärkning i vårbudgeten med stöd av S, MP, C, KD och M? Är inte det bevis på motsatsen. Tja, fråga ÖB.

Terroristattentatet i Stockholm 7 april har också utlöst politiska flockbeteende. Pengar och åtgärder strömmar till. Men lösan grund i terroristbekämpningen har byggts upp under lång tid – trots varningar. Taktikiserande, godtrogenhet och förhoppningsfullhet har också här varit politikens kännetecken.

En polis i kris – och andra som kör med blåljus – som också möts stenkastning vid utryckning i otrygga förortsområden, har till slut fått politikerna att vakna. Nu flockas partierna kring löften om fler och mer.

Det är ett dystert tidstecken att 2018 kommer att bli ett trygghetsval med fler partiledare i stridsvagn och polisbil på vägen fram till 9 september. Och det är förstås bättre att vakna för sent än att fortsätta sova. Likväl behövs också en rannsakning av syndaren. Rättare sagt av de mekanismer som gjort att Sverige glömde bort att det öppna samhället kräver en stark stat.

För att citera Kungliga Krigsvetenskapsakademiens tidigare styresman viceamiral Frank Rosenius i För Sveriges säkerhet (2012):

”Håll yttre fiender till samhället utlåsta, håll inre fiender inlåsta. Säkerställ nationens frihet och människors trygghet så att vi kan forma det goda samhället.”

Krönika i Försvarsutbildaren nr 3 2017.

Read More

22 juli 2011 var det precis lika idylliskt som vanligt på mitt sommarfjäll i Valdres. Då och då kollade jag av nyheterna på nätet. Dagarna som följde blev sig inte lika.

Först kom rapporter om en bomb som exploderat i Regeringskvartalet och sedan uppgifter om skottlossning på Utøya. Rykten svirrade. Men så klarnade det. Telefonsamtal och sms till vänner och släktingar följde med en och samma oroliga fråga: Är allt väl?

Svaret var ofta ”nästan” och det var inte alltid som det ”bara” gällde bekantas bekanta. Bil- bomben krävde åtta liv och på Utøya mördade sedan Anders Behring Breivik med samma islamofobiska hatideologi som motiv 68 unga socialdemokrater.

Norge blev ett land i sorg.

Sedan dess har fler länder blivit med sorg.

Även Sverige.

Som av ett under släcktes inte er än fem liv vid terroristattentatet 7 april på Drottninggatan i Stockholm. Andra blev skadade, som när ärren är läkta har sår för livet på insidan. En uzbekisk IS-anhängare häktades för dådet.

Tyvärr går det inte heller att se något omedelbart slut på ett hot som drabbar blint. Det kommer att hända igen. Någonstans i Europa. Så visst kan man känna oro. Samtidigt. Sannolikheten för att drabbas är försvinnande liten. Detta gör det inte mindre hemskt för dem som råkar be nna sig på fel plats vid fel tidpunkt, men det är ändå något att ha med sig när vi tänker på riskbilden och hur vi ska förhålla oss till den.

Man brukar peka på att det som kännetecknar senare tids terror i IS-namn är viljan att rätt och slätt döda så många som möjligt. Det skiljer den från till exempel organisationer som Rote Armee Fraktion på 1970-talet eller soloterrorister som Breivik på den politiska skalans motsatta ytterpunkt, vars mål är systembärande representanter. Det är både rätt och fel.

Rätt eftersom vem som helst kan bli mål- tavla i ett så kallat heligt krig där alla i väst är ende. Fel eftersom vårt demokratiska och öppna samhälle, bärs upp av oss alla. Om ingen bär, eller alltför få gör det, rasar det öppna samhället samman. Kort sagt, ingen av oss är ”vem som helst”.

Vi är alla systembärare.

Varken militärt eller som ideologisk modell utgör IS-terror något hot mot Sverige (eller Norge) som stat. Planen sträcker sig inte heller längre än till att vilja skapa skräck i vardagen, öka misstron mot främlingar och förgifta samhällsklimatet. Och på så sätt stänga till det öppna samhället.

Trots all förskräckelse – och alltför många exempel på motsatsen – har den dominerande reaktionen inte blivit skuldbeläg- gande av ett kollektivt ”DOM”. Inte heller i Stockholm. I stället har det som skulle skadas stärkts. Hedrande av offren. Kärlek. Värme. På minnesväggen vid Åhlens. På ett till sista plattan fyllt Sergels Torg. På plakat med text som:

De förstår inte att Stockholm är starkt. Vår kärlek är större än deras hat.
Låt det här förena oss.

Liknande manifestationer har skett tidigare runt om i Europa. Empati och solidaritet på temat ”Je suis” uttrycks med offren men manar också till att stå fast. Tillsammans. Kanske är det naivt, men jag tror att prövningen gör oss en smula starkare. Visar att det öppna samhället är mycket mer hållfast än det kan synas.

Sett i ett socialpsykologiskt perspektiv handlar manifestationerna om enkla mekanismer, markera gemenskap respektive ta avstånd. Men riktigt så enkelt är det inte. De kan fungera som helare i en sorgeprocess, ingjuta en känsla av trygghet och ge möjlighet att skicka ett starkt ljudande budskap om att ”vi går inte på er plan”.

Sett i ett annat perspektiv kan tragiken leda till upptäckten av det faktiskt existerar ett ”vi” – i en tid som är individualiserad och med fokus på självförverkligande. Att ”jag” är delaktig i och har ansvar för något större än mig själv.

Hotet från terrorism ska främst bemötas med förebyggande arbete och polisiära metoder. Men det är inte allt. Ett förslag som dykt upp handlar om ditt och mitt leende. Fånigt, kan det kanske tyckas. Men det skadar inte att dra lite mer på mun- giporna i vardagsträngseln. Helt enkelt där- för att vi bygger tillit i samhället genom att visa motsatsen till misstro.

Ett leende visar också att livet går vidare. För det gör det.

Publicerad i Intryck nr 2 2017.

Read More

Oslo Freedom Forum slutar i en paradox. Trots två dagar fyllda med berättelser om våld, övergrepp, förtryck och ofrihet fäster sig en kanske inte direkt glad, men ändå hoppfull känsla. Den bottnar i mötet med människor som kan, vill och törs. Som – ofta i ett vågspel för egen del – ändå väljer att stå upp för frihet och rättvisa.

Typiskt nog kunde en av årets vinnare av Vaclav Havel-priset inte komma. Den ryske politiske aktionskonstnären Pjotr Pavlenskijstår under åtal och sitter i häkte. I höstas tände han eld på en sidodörr till Ljubjanka i Moskva, där Tjekan flyttade in efter oktoberrevolutionen 1917 och där den under förkortningen KGB fortfarande hade sitt högkvarter när Sovjetunionen upplöstes. Och ja, där fortfarande en del av efterföljaren FSB håller till.

Titeln på verket var först Ljubjankas brinnande dörr men ändrades senare till Hotet. Andra har kallat ”aktionen” för Den brinnande dörren till helvetet. Det var till det helvetet som Raoul Wallenberg fördes och sannolikt avrättades efter kidnappningen i Ungern 1945.

För att salta åtalet hävdas att Pavlenskij inte bara gjort sig skyldig till huliganism i största allmänhet utan att han har eldat på ett kulturmonument. Kulturen består i att så många kulturpersonligheter satt fängslade där under Stalins stora terror.

Den goda känslan efter OFF föds också av exemplen på människors styrka och påhittighet, på hur nya hjul uppfinns. Den är viktig att bära med sig i en tid av pessimism över hur friheten krymper globalt. Budskapet är att det är möjligt att göra skillnad.

Efter att ha torterats och suttit i svältläger lyckades Jung Gwang-ilfly från Nordkorea. I Sydkorea grundade han No Chain som med hjälp av drönare skickar USB-minnen och SD-kort norrut. Hollywoodfilmer som annars bara den kommunistiska partieliten kan se blir tillgängliga för fler, liksom Wikipedia utan nätanslutning.

2015 korades skådespelerskan Anastasia Lin till Miss World Canada, men hon fick inte inresetillstånd till världsfinalen i Kina. Hon arbetar – bland annat genom sina filmer – för religiös frihet och mot förtrycket av Falun Gong i Kina.

Dennis Mukwege är en läkare som utvecklat en ”holistisk” metod för att behandla våldtagna kvinnor i krigets DR Kongo. Fler än 30 000 sedan starten 1999.

Vivek Maru leder Namati som sedan 2011 har etablerat mer än 600 grupper av ”barfotajurister” över hela världen, och som hjälper fattiga att utkräva sin lagliga rätt.

Allt detta kan tyckas långt bort men är en del av vår värld. Annat är både långt borta och nära. Britten Maajid Nawaz har ett decennielångt förflutet som radikaliserad i Hizbut Tahrir med ett världsomspännande kalifat med mål. Numera bekämpar Nawaz extremismen genom att bryta stödet för jihadism och islamism i civilsamhället. Det är bara så kriget mot terrorn kan vinnas.

I den striden efterlyser Nawaz tydligare ställningstaganden för demokratins grunder och mer kritisk debatt med udd mot ett ursäktande ”mångfaldstänk”.

Det vi gör spelar roll. Destruktiva ideologier och regimer kan bekämpas. Men då måste de goda exemplen bli ännu fler.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 27/5 2016.

Read More

Vi går mot ljusare tider. Så verkade det länge – trots att det inte saknades varningssignaler. Nu verkar det länge sedan som Barack Obama fick fredspriset för sin hoppfullhet och EU fick det för freden. Den kolorerade bilden har bleknat. Det råder överskott på dåliga nyheter och underskott på lösningar. Oredans tid är här.

  • Terroristdåden i Bryssel – det lär bli fler.
  • Kriget i Ukraina fortsätter.
  • Flykting- och migrationskrisen är inte slut.
  • Missnöjespopulismen växer.
  • Och ja, en ny finanskris kan komma.

Osäkerheter, hot och risker står på kö. Globalt sett är de är relaterade till enskilda stater (t ex Ryssland), geografiska områden (t ex Mellanöstern), maktförskjutningar (t ex USA). Hoten kan vara asymmetriska (t ex terrorism), påverkas av klimatförändringar (t ex Arktis) eller handla om flödeskänslighet (t ex energi). Samtidigt är förmågan att hantera dem mer begränsad än tidigare. Konflikt och fragmentering ingår i den nya normalen.

En helt avgörande förändring är att axeln USA – Europa som har burit upp utvecklingen under efterkrigstiden har försvagats. Banden över Atlanten är inte lika starka som tidigare. Det har med USA att göra som vänder sig mot Asien, men också Europa som inte tar sitt ansvar för relationen (t ex i Nato). Men det sammanhänger förstås också med att andra stater växt i styrka.

Samtidigt är EU djupt splittrat. I nord och syd. I öst och väst. I synen på ekonomi, Ryssland, flyktingar och migranter. Resultatet av den kommande brittiska folkomröstningen kan bli Brexit. I Frankrike vill Marine Le Pen ha sitt eget Frexit – och i Sverige flaggade Jimmie Åkesson nyligen för en ny folkomröstning om EU.

Till bilden hör Rysslands politik för att försvaga Nato och splittra EU. Bland medlen ingår att väcka opinion i Europa genom att lägga ansvaret för flykting- och migrationskrisen ”på försöken att sprida västlig demokrati i Mellanöstern”. Samtidigt har Ryssland genom bombningarna i Syrien – direkt eller indirekt – använt folk som vapen för att fördjupa krisen i Europa.

Efter terroristattentaten i Bryssel formulerade sig den ökände politikern Vladimir Zjirinovskij mer burdust: ”Europa attackeras av terrorister och attackerna kommer att sprida sig över hela Europa. Så bra för oss.”

Säkerhetsordningen i Europa gick i spillror när Putin gick in i Ukraina. Ryssland vill ha en egen inflytandesfär och interventionen i Syrien understryker ambitionen att erkännas som stormakt. Utrikesminister Sergej Lavrov har formulerat målet i termer av att man vill ha en ny avtalsfäst säkerhetsordning i Europa – och att det är en förutsättning för stabilitet. Hotet är uttalat:

”Under de två senaste århundradena har varje försök att ena Europa utan Ryssland och mot dess vilja oundvikligen lett till bistra tragedier.”

Men hot får inte gå hem.

Att oredans tid är här bör alltså vara utgångspunkt för svensk politik. Nu kan man få intrycket att man från regeringens sida blåst av flykting- och migrationskrisen i Europa. Men flyktingtrycket från sönderfallna stater kommer inte att försvinna inom kort, inte heller den migration som utlöses av globala välfärdsklyftor. 2016 blir ett nytt tungt år även efter uppgörelsen med Turkiet (om den ens kommer att fungera).

Framtiden, den vi får räkna med, bjuder på mer av global konkurrens, turbulens och instabilitet. Mer elände. Den blir helt enkelt mer oförutsägbar.

Väldigt mycket av osäkerheterna, riskerna och hoten rör saker vi påverkas av men har liten förmåga att påverka. Det är dock inte detsamma som Sverige ska förhålla sig passivt.

Ett sätt att förhålla sig till det som annars kan bli en enda röra av tänkbara hot och risker är att utgå från det som är svenska intressen. För att identifiera de säkerhetspolitiska och strategiska utgångspunkter som bör prioriteras kan man skilja mellan ”elände” som Sverige påverkas av respektive har störst möjligheter att påverka.

Målen för säkerhetspolitiken är ”att bevara Sveriges fred och självständighet, bidra till stabilitet och säkerhet i Sveriges närområde och stärka internationell fred och säkerhet”. En slutsats är att det framför allt är i närområdet som det är möjligt att verkligen göra skillnad – och det är också där som Sverige som stat har ett särskilt ansvar. Det är viktigare att stärka Nato och EU än att satsa krafterna på en stol i FN:s säkerhetsråd.

Alla de fyra allianspartierna är numera för ett svenskt Nato-medlemskap. I ett öppet brev från tre S-märkta ambassadörer i Aftonbladet 11/2 manade man socialdemokraterna att säga ja till Nato. De konstaterar att S är för är för militärt samarbete – nordiskt, bilateralt, med USA och inte minst med Nato. För att det är bra för Sveriges säkerhet. Medlemskap – i linje med den nu ensidiga svenska solidaritetsförklaringen – är ett naturligt steg att ta. Nya tider kräver nya svar.

”Som socialdemokrater och f d UD-tjänstemän med mer än fyrtio års erfarenhet av säkerhetspolitik är vi övertygade om att det nu är dags för socialdemokratin att göra det som Ingvar Carlssons regering en gång gjorde i EU-frågan – att kasta föråldrade doktriner och nattståndna självbilder över bord, och förutsättningslöst se till vad Sveriges intresse kräver i den nya situationen.”

Försvars- och säkerhetspolitiken utgår från att Sverige ska få hjälp – utan medlemskap i Nato har vi dock inga garantier för att hjälpen kommer. Om Sverige blir medlem bidrar vi dessutom till att minska riskerna och stabilisera det kritiska läget. Och det är allvar. Nyligen redovisade den amerikanska tankesmedjan RAND ett krigsspel, som demonstrerade att Putin kan ta Baltikum på tre dagar. En motattack från Natos sida kan resultera i rysk eskalering eller hot om vedergällning med kärnvapen. Ett tredje utfall är att Nato ”erkänner” sitt nederlag. I praktiken innebär det slutet på Nato.

Mer osäkert än så kan det inte bli. Jo förresten, med Sanders eller Trump i Vita Huset.

Publicerad i Svenska Dagbladet 4/4 2016.

Read More

Europa lever numera i skuggan av ständigt närvarande terrorhot. Claes Arvidsson har intervjuat Sveriges ambassadör i Paris, Veronika Wand-Danielsson, om lärdomarna i Frankrike.

I krisernas Europa finns det inte något självklart svar på frågan om färdriktning. Lösningar är en underskottsvara för alla – utom för de växande populistpartierna. Samtidigt utmanar problemen den nationella självförståelsen också i EU:s ”stormakter”.

Europa lever numera också i skuggan av ett ständigt närvarande terrorhot. Inte minst påtagligt är det i Frankrike efter attackerna mot satirtidningen Charlie Hebdo i januari 2015 och de sex koordinerade attackerna i Paris kvällen den 13 november. Vart går Europa? Och vad har man lärt sig i Frankrike? Jag intervjuade Sveriges ambassadör i Frankrike sedan 2014, Veronika Wand-Danielsson.

Hur gick dina tankar när nyheten om attentaten den 13 november kom?

– Jag hade först svårt att ta till mig detta riktigt. Informationen var mycket oklar i början. Ambassaden fick initialt kännedom om skottlossning på en enskild restaurang och en skadad svensk. Jag ville då inte tro det värsta utan utgick ifrån att det troligen rörde sig om en uppgörelse mellan kriminella ligor och beklagade starkt att en svensk sannolikt befunnit sig på fel plats vid fel ögonblick. Först någon timme senare fick jag besked om att det pågick en organiserad terrorattack mot flera mål i Paris, inklusive fotbollsstadion Stade de France som såväl president Hollande och tyska utrikesministern befann sig på.

President François Hollande har betonat vikten av att livet går vidare – men lämnar inte raden av terroristdåd ändå spår i samhällsklimatet?

– Det finns en stark känsla bland Parisborna att ”terroristerna inte ska få styra våra liv  eller  bestämma vår livsstil, för då har vi kapitulerat”. Samtidigt påverkas vi  som lever i Paris  av de  åtgärder som vidtagits i kampen mot terrorism. Så visst påverkas gatubilden  i Paris.

Svaret från premiärminister Manuel Valls har varit resolut med undantagstillstånd och 10 000 soldater på gatorna. Men vad gör man för att förebygga inhemsk radikalisering?

– Under det senaste året har regeringen bland annat utökat antalet socialarbetare i utsatta förorter samt förstärkt skolornas förebyggande roll och aktiviteter mot radikalisering. I kampanjen ”Stop djihadism” ges en systematisk motpropaganda till de jihadistiska nätverkens destruktiva budskap.

Fransk självrannsakan?

– Attentaten har inneburit att problemet med utanförskap och vikten av integration har kommit att få allt större uppmärksamhet.

Efter 13 november utlöste Frankrike Lissabonfördragets artikel 42.7, som innebär att EU:s medlemmar är skyldiga att ställa upp med alla till buds stående medel. Är man nöjd med gensvaret?

– Absolut, och för svenskt vidkommande är vårt strategiska transportbidrag särskilt uppskattat.

I ett tal i EU-parlamentet i höstas, var budskapet från Hollande att ”vi behöver mer, inte mindre EU, annars kommer vi snart att få se slutet på EU”.

– Regeringen är övertygad om att EU-samarbetet måste förstärkas, i synnerhet i hanteringen av de många stora utmaningar Europa brottas med, till exempel rättsligt och polisiärt samarbete. Det gäller även frågor om ekonomisk tillväxt och brister i EMU. Frankrike vill ha ett mer integrerat och solidariskt samarbete med de starkaste medlemmarna inom euroområdet med gemensam riskdelning och gemensamma villkor för ett generöst välfärdssystem.

Fast det andas en skepsis mot EU28 och skulle placera Sverige ännu längre från EU:s kärna?

– Sveriges utgångspunkt är att fördraget ska följas. Samtidigt är det nog oundvikligt att mindre grupperingar kommer att bildas. Då är det upp till Sverige att söka nödvändiga allianser, att vara aktiv och visa sig relevant, komma med initiativ och lösningar och visa att vi inte kan kringgås, oavsett om vi är ett euroland eller inte.

Och Brexit?

–Presidenten har tydligt sagt att det ligger i Frankrikes, Storbritanniens och Europas intresse att britterna kvarstår som EU-medlem. För Frankrike förblir dock en av de viktigaste frågorna möjligheten att fortsätta fördjupa integrationen av Eurozonen och därför behöver relationen mellan euromedlemmar och icke-euromedlemmar klargöras och förtydligas.

Ett kärn-EU löser väl inte problemen i den franska ekonomin? Varför klarar man inte att göra nödvändiga strukturreformer?

– Det krävs blocköverskridande överenskommelser, något som är svårt i Frankrike av historiska, politiska och rent konstitutionella skäl. Det finns även en traditionell syn på tillväxt som innebär att man förlitar sig på inhemsk konsumtion för att driva ekonomin, snarare än på export och öppenhet. Det förklarar också varför det är svårt att genomföra nödvändiga marknadsliberaliseringar eller att ta itu med a-kassan eller statsanställdas löner och villkor. Men jag tror att det franska folket är redo för reformer. Det växande stödet för reforminriktade politiker som Valls, Macron och Juppé är ett tecken på det.

Har trögheten också att göra med den franska självbilden?

– Det är sannolikt. Frankrikes roll som en av de ledande stormakterna har i århundraden präglat både högerns och vänsterns syn på världen. Den historiska stormaktpositionen gör sig också påmind i de många magnifika arkitektoniska mästerverk som kantar  Haussmanns  vackra boulevarder i Paris.

Veronika Wand-Danielsson säger att Frankrikes koloniala arv än i dag präglar Frankrikes internationella engagemang, i synnerhet i Afrika. Som  en  av EU:s sex grundarnationer, tillika Tysklands parhäst i alla EU-relevanta frågeställningar och som permanent medlem i FN:s säkerhetsråd, ser man det som naturligt att Frankrike bör inta en ledande roll i Europa och i världen.

– Och Front National söker för sin del spela på den franska självbilden genom att påstå att EU-medlemskapet underminerar franskt globalt inflytande. Därutöver oroar sig många fransmän för globaliseringens effekter. De snabba förändringarna i Europa och i världen, men också i det franska samhället  gör att många samhällsdebattörer talar om  en djupt upplevd ”malaise” och pessimism. Det är uppenbart att den franska självbilden  är under förändring.

Och i de många krisernas tid surfar Marine  Le Pen vidare i opinionen. Är det en bild av Europa 2016?

– Det är  Front Nationals  frågor och krav som i dag dessvärre dominerar den politiska debatten och som  har stärkt partiet, liksom övriga extrema högerpartiers framväxt i Europa. President Hollande har agerat kraftfullt på terrorhotet. Den nationella sammanhållningen blev dock kortvarig – den partipolitiska konfrontationen ökar nu inför nästa års presidentval.

Publicerad i Svenska Dagbladet 21/2 2016.

Read More