Claes Arvidsson

Archive
Ryssland

Afghanistan är en pågående tragedi utan tydligt slut, som också – med islamister i friare spelrum – har följdverkningar i regionen. I Europa skulle en flyktingvåg sätta politiska spår. Men det är svårt att se att de geostrategiska kontinentalplattorna kommer i rörelse efter talibanernas intåg i presidentpalatset i Kabul. Redan före det slutliga amerikanska tillbakadragandet hade USA lämnat landet.

Med maktkampen med Kina som prio ett i Vita huset ligger, i en alltmer konfliktfylld miljö, allianserna fast med Sydkorea, Japan och Taiwan. I den stora bilden blir Europa mindre viktigt. Därför gäller det att visa att vi kan, vill och törs sätta den transatlantiska länken i första rummet genom att ta ansvar för att stärka de nationella försvaren – och därmed Nato som är förbindelsen över Atlanten.

EU-kommissionens vice ordförande och utrikesansvarige Josep Borrell har emellertid tagit uttåget ur Afghanistan till intäkt för det han beskrivit som ett historiskt genombrott. Det handlar om skapandet av en militär snabbutryckningsstyrka om 5 000 militär personal, inkluderande flyg och marin samt kompletterad med den apparat som krävs för en fungerande organisation.
Kommissionen går därmed i takt med 14 av EU:s medlemsländer. I spetsen de båda tungviktarna Tyskland och Frankrike, som i våras föreslog bildandet av insatsstyrkan i syfte att snabbt kunna gripa in i inledningsskedet av en konflikt. Strategisk autonomi är vad som lockar, men det är ett strategiskt felgrepp.

EU har redan sedan 2007 en snabbinsatsstyrka på numera 1 500 militär personal. Problemen har hopat sig. Det har varit svårt att fylla stridsgrupperna och att ordna finansiering. Insatsstyrkan har aldrig fått rycka ut. Medlemsländerna har nämligen definierat sina intressen på olika sätt och därmed har ett enigt beslut inte kunnat fattas. Kort sagt, ett riktigt praktfiasko.

För att komma runt problemet med oenighet föreslås att beslut om insats ska kunna fattas med majoritetsbeslut. Ingen ska tvingas att delta, men likväl ändå ta ett ansvar i EU:s namn. Finansieringen ska vara gemensam via EU-budgeten.

Ett förslag ska läggas i november och slutligt beslut väntas under det franska ordförandeskapet i mars 2022. Beslutet borde bli ”papperskorgen”. Trots att förslaget är en pappersprodukt riskerar det att vid en realisering att inte bara så split i EU utan få drastiskt negativa konsekvenser för säkerheten i Europa.

Med Biden som president har USA en entusiastisk (om än inte konfliktfri) relation till EU. Budskapet är även positivt till att EU stärker sin försvarsdimension, men då i form av att utveckla samarbetet med Nato i det 74-punktsprogram som EU och Nato antog 2018. I detta klargörs att EU inte kan ersätta Nato, liksom fastslås att varken parallella strukturer eller kommandokedjor ska skapas – för att inte slösa med begränsade resurser. Men det är just detta som det planerade förslaget leder till, och riskerar dessutom att dra kraft från områden i avtalet med Nato där EU faktiskt kan göra en avgörande skillnad. Förbättrad förmåga att transportera trupp och materiel är ett sådant exempel.

Försvarsminister Peter Hultqvist har avvisat förslaget om en ny insatsstyrka med hänvisning till att den ”transatlantiska länken är avgörande för balansen i vår del av världen”. Utmärkt. Det han egentligen säger är att Nato är grundbulten för säkerheten i Europa, och att Nato står och faller utan USA, och att en accelererande amerikansk fokusförskjutning i riktning Kina ställer krav på att Europa tar ett större ansvar för det egna försvaret.

Varför slutsatsen av den analysen är att Sverige inte bör vara fullvärdig medlem av Nato, visar att regeringen i en allt mer orolig tid låter partipolitiska hänsyn gå före värnandet av rikets säkerhet. Och ja, så behöver vi snabba på uppbyggandet av Sveriges militära förmåga. Inte heller det förmår regeringen Löfven.

Ledare publicerad i SvD 7/9 2021.

Read More

Låt oss bjuda in till ett toppmöte med Vladimir Putin. Det var budskapet från Emmanuel Macron och Angela Merkel inför Europeiska rådets möte i juni. Tungviktarna mötte dock motstånd. Klokt nog gick rådet i stället på en hårdare linje. Merkel betonar dock fortfarande behovet av en öppenhjärtig dialog med Kreml. Inte heller Macron har givit upp.

Men vad är det egentligen som EU:s stats- och regeringschefer ska prata med Putin om? Svårigheten består ju inte i att identifiera problemen med cyberattacker och informationskrigföring – eller för den delen giftmord – utan i det ryska agerandet. Som alltid förnekas i Moskva. I stället erbjuds en verklighetsbeskrivning som hämtad ur Olustiga huset. Det ska inte belönas.

Att träffas har inte heller något egenvärde. Ryssland är inte en samarbetspartner och det ligger inte i korten att den bilden skulle ändras genom att vara tillmötesgående. Tvärtom utpekar Kreml väst, USA och Nato som ett hot mot Ryssland och den ryska ”civilisationen”. Anklagelserna om militär inringning och inrikespolitisk destabilisering haglar.

Allt är möjligt i den fantasivärld som målas upp. Som att de höga ryska smittotalen i covid-19 är ett resultat av amerikansk biologisk krigföring. Och vad för slags dialog är det möjligt att föra om Krim och de ryska marionettrepublikerna i Östra Ukraina?

Det nu lågintensiva kriget som Ryssland inledde 2014, ja det bara pågår. Putin har 14 000 döda och 30 000 skadade på sitt samvete. Närmare 1,5 miljoner ukrainare har drivits på flykt. Och Moskva fortsätter att trycka på. I april drog Ryssland samman 100 000 man vid gränsen till Ukraina i vad som sades vara en militärövning – och en stor del har stannat kvar efter dess avslutande. I Svarta havet försöker man aggressivt att inskränka den fria sjöfarten och flödet in och ut från ukrainska hamnar.

I en lång artikel har Vladimir Putin lagt ut texten om att ryssar och ukrainare (och belarusier) egentligen är ett och samma folk. Den outtalade slutsatsen är att Ukraina (och Belarus) egentligen är en del av det ryska riket. Relationerna skulle kunna vara utmärkt broderliga om det inte vore för att kretsen kring president Zelenskyj går i utländska krafters ledband, krafter som har siktet inställt på att skada Ryssland. Så Ukraina utgör ett hot.

I den världsbild som kolporteras ingår också tanken på att de landområden som var ryska vid Sovjetunionens bildande borde återgå till den ”rättmätige ägaren”. Så nog finns anspråk.

När det onormala inträffar tillräckligt ofta skapas ett nytt förväntat normalläge – trots att beteendet fortfarande är onormalt. Ryssland har förmågan och har visat viljan att ta land med våld. Och det kan komma mer. I samband med truppsammandragningen i våras spekulerades det i ett möjligt anfall mot Ukraina. Höstens stora militärövning Zapad 2021 öppnar också möjligheternas fönster för att igen överraska under den täckmanteln. Att gå in i och sedan annektera det redan kontrollerade Donbass är en smal sak.

Detta kan man spekulera i, men militära styrkedemonstrationer är också ett sätt att projicera makt för att sätta press på EU, USA och Nato. Det gäller att stå emot. En sak som är säker är att eftergifter för ryska krav uppfattas som svaghet, något som i sin tur inbjuder till ytterligare press.

Om nog verkligen ska vara nog, är ett första steg att skrota det feltänkta Minskavtalet, som bygger på illusionen att Ryssland är en oberoende part i ansträngningarna att finna en lösning på kriget i Ukraina. Kort sagt, lämna Olustiga huset. Det skulle dessutom bli en viktig markering av att Ryssland inte har rätt till en egendefinierad intressesfär och som sådan bidra till säkerheten i Europa.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 20/7 2021.

Read More

Betydelsen av mötet i Genève mellan Joe Biden och Vladimir Putin spelades på förhand ned. Men det beror helt på perspektiv. Sett från Kremls horisont var mötet mellan de två presidenterna en symbolisk bekräftelse på Rysslands eftersträvade status som stormakt – och om inte annat med en demonstrationseffekt på hemmaplan inför kommande parlamentsval.

Det mest konkreta resultatet är att de diplomatiska relationerna återupprättas i och med att ambassadörerna återvänder till Moskva respektive Washington. Man flaggar också för att se över kärnvapenrustningsavtalet New Start. 

I ett läge där klimatet är kallare än på länge var mötets viktigaste fråga hur Biden skulle formulera de ”röda linjer” som Putin inte kan överträda utan konsekvenser. Inför mötet hade Biden lagt fram en väldokumenterad anklagelseakt med allt från inblandning i amerikanska presidentval och cyberattacker mot samhällskritisk infrastruktur, till annekteringen av Krim och den stegrade repressionen mot oppositionella i Ryssland.

På sin efterföljande presskonferens var Putin för sin del idel oförbindlig välvillighet om mötet med Biden. Som vanligt presterade han också förnekelse i teflon i fråga om allt från Arktis till cyberattacker och Aleksej Navalnyj. Och Bidens ”röda linjer”, ja, dem hade han inte sett till.

När Biden gav sin version framstod det som om de båda hade varit på två olika möten. Visserligen betonade också Biden vikten av att hitta samarbetsområden, men slog fast att USA kommer att agera mot handlingar som skadar landets eller allierades vitala intressen. Han varnade för ”förödande” konsekvenser om Putin återigen blandar sig i amerikanska val. En annan röd linje som nämndes var cyberattacker mot kritisk infrastruktur. 

På en fråga om Biden ansåg sig kunna lita på Putin, svarade Biden att det avgörande är att kunna verifiera. Det är utmärkt. Men för att bli något mer än tuff toppmötesretorik måste det utsagda följas upp med beredskap för resolut handlande – annars lär Ryssland knappast sluta agera skurkstat. Betydelsen av mötet hänger alltså på hur orden följs upp av Vita huset i strävan att få till stånd en, som det heter, ”stabil och förutsebar” relation. 

Men stabil och förutsebar får inte bli liktydigt med bevarande av status quo. Ryssland har annekterat delar av Ukraina och i praktiken även delar av Georgien. I östra Ukraina har man installerat lakejregimer som tillsammans med ryska styrkor sedan 2014 håller igång ett lågintensivt krig. I Belarus håller man Lukasjenko kvar vid makten. I Moldavien håller man en frusen konflikt vid liv. Och så håller man på, lägger sig, vill ha kontroll i närområdet – nu senast i Nagorno Karabach. 

Att döma av den allt mer revanschistiska retoriken från Kreml, kan mer vara att vänta. Ryssland skapar ”fakta på marken” och räknar kallt med att komma undan med det. Den amerikanska politiken måste sträva efter att ändra på fakta. Inte ge, eller ge efter. Att som under det kalla kriget tänka i termer av inneslutning (containment) innebär att svika staters rätt till självbestämmande.

På samma sätt måste Biden förhålla sig till förtrycket i Ryssland. Värnet av mänskliga rättigheter får inte stanna vid ord. Om Navalnyj dör i fängelse måste konsekvenserna, som Biden varnade för, bli förödande.

Toppmötet med Putin var Bidens fjärde och sista på Europaturnén. Alla viktiga på sitt sätt, men sammantaget en bekräftelse på att USA är tillbaka. Synd bara att Sverige – tack vare regeringen Stefan Löfven – inte var med när Nato solidariskt lade planer för hur det enda militära hotet i Europa ska avvärjas. Alltså det ryska.

Publicerad i Svenska Dagbladet 17/6 2021.

Read More

Med den senaste tidens massiva sammandragning av arméstyrkor, flotta och flyg med anfallsriktning Ukraina som bakgrund, intog i går Vladimir Putin scenen för sitt årliga tal till nationen. Men vi får vänta på klarhet i fråga om den ryska målbilden. Kanske utvidgas kriget. Kanske rör det sig ”bara” om en styrke- demonstration i det diplomatiska spelet kring Ukraina. Eller så kan det handla om att försöka sätta Joe Biden på plats.

Putin talade sig varm för goda relationer med omvärlden men anklagade väst för motsatsen. Ständigt och helt utan anledning attackeras Ryssland. Han återkom också till ett välkänt tema från inledningen av kriget mot Ukraina 2014 om att massprotester understödda av dolda utländska krafter ledde till den Putinvänliga regimens fall – och återupprepade verklighetsbeskrivningen i fråga om protesterna i dagens Belarus. Han hävdade till och med att USA har stått bakom ett (påhittat) mordförsök på presidenten Lukasjenko.

Det är den bild av yttre hot som Putin försöker att sätta på hemmaplan inför parlamentsvalet i höst. Samtidigt varnade han väst med hot om vedergällning för att överträda röda linjer eller utmana ryska nationella säkerhetsintressen. Dock utan att ange vilka dessa är. Kort sagt, strategisk otydlighet ska ge ett övertag.

Desto tydligare var den ryske presidenten i fråga om den inrikespolitiska agendan inför parlamentsvalet: Allt ska bli bättre. Ryssland ska moderniseras, men med ryska traditionella värden och familjen i centrum. Putin utlovade ökade bidrag till barnfamiljer och gravida kvinnor. Men räcker det?

Visserligen är det ryska valsystemet konstruerat enligt modellen ”vinst varje gång”, så det finns ingen risk för att maktpartiet Förenade Ryssland kommer att förlora. Men stödet både för partiet och presidenten själv har minskat dramatiskt. Missnöje är inte en bristvara.

Den genomsnittliga realinkomsten har sjunkit år efter år sedan 2013. 2020 hamnade ytterligare en miljon ryssar under den snålt satta fattigdomsgränsen. Totalt uppgår antalet fattiga nu till 20 miljoner. I en opinionsmätning i höstas svarade bara en tredjedel ja på frågan om de överhuvudtaget hade några sparade medel.

Det är en statistik som står i bjärt kontrast till de avslöjanden om maktens lyxliv och korruption som den politiskt dömde oppositionsledaren Aleksej Navalnyj stått bakom. Och priserna på baslivsmedel bara stiger.

Som väntat berörde inte Putin i sitt tal Navalnyj, som återigen kämpar mot döden. Denna gång i ett ryskt fängelseläger. Navalnyj överlevde mirakulöst nog giftattacken, men frågan är om han tål den vård som Putins fängelseläkare ger patienten. Vikten av att sätta honom ur spel inför det kommande parlamentsvalet råder det i alla fall inte någon tvekan om.

Gårdagens demonstrationer till stöd för Navalnyj runt om i Ryssland möttes med järnhand och så lär det fortsätta, också med ytterligare repressiva lagändringar. Om detta – i kombination med påstådda yttre hot och löften om ökade bidrag – inte räcker för att möta risken för att det stigande missnöjet övergår i en protestvåg, finns Putins eget pretoriangarde att sätta in. I gardets utbildning ingår att skjuta skarpt på demonstranter.

Om inte heller det är tillräckligt finns alltid möjligheten att med vapenmakt preventivt slå till mot ett påhittat hot mot Ryssland. Fantasin har inga gränser i Kreml.

Vi måste förhålla oss till det verkliga Ryssland – inte till den verklighet som Putin vill att vi ska tro på. Så ja, låt oss ansöka om medlemskap i Nato. Det skulle vara att ge klart besked om Sveriges säkerhetspolitiska linje – i stället för att som nu senast i gårdagens riksdagsdebatt ha ett politiskt gräl om huruvida den nuvarande linjen är oklar eller inte. För det är den. Och det är inte bra.

Publicerad i Svenska Dagbladet 22/4 2021.

Read More

En svensk option om medlemskap i Nato skulle provocera Ryssland och leda till kraftiga motåtgärder, hävdade Ann Linde i riksdagsdebatten om årets utrikesdeklaration. Hon borde ha sagt att säkerhetspolitiken bestämmer vi själva. Nu blev beskedet från utrikesministern att Kreml i praktiken har vetorätt i fråga om Sverige och Nato. Uttalandet utlöste säkerligen ett flitigt depeschskrivande i diplomatkåren angående öppenheten för ryska politiska påtryckningar.

I en brett upplagd artikel på DN-debatt 6/4 försöker Linde och försvarsminister Hultqvist ta tillbaka förlorad terräng i den säkerhetspolitiska debatten. Skadan är dock redan skedd. Ministrarna slår fast att regeringens linje ”är framgångsrik, inte minst för dess stabilitet och förutsägbarhet”.

Men vad menas med framgångsrik? Har politiken verkat tillbakahållande på rysk revanschism? Krim är annekterat, Donbass ockuperat och nu trappas det militär och ekonomiska diplomatisk trycket mot Ukraina upp. I Belarus bistår Putin i att slå ned oppositionen. Har regeringens linje bidragit till att hålla tillbaka den ryska upprustningen i Arktis eller för den delen i Östersjön? Ligger inte den europeiska säkerhetsordningen i spillror – trots att Sverige inte är medlem i Nato?

Så på vilket sätt är politiken framgångsrik? De över tid allt mer negativa årsrapporterna från Säpo, Must och FRA är också handfasta bevis på motsatsen. Hotbilden svartnar utan att någon kan hävda svartmålning.

Natodebatten skulle må bra av om Linde och Hultqvist slutade att tala i gåtor. Det kan man göra genom att konkretisera de ”konsekvenser” som Ryssland varnar för. Så länge som regeringen håller tyst är det ju annars omöjligt att granska deras kardinalargument.

”Varje lands historia och säkerhetspolitiska balanser är delar av en helhet”, skriver de, och slutsatsen de når är att ”balansen” inte får rubbas. Men på vilket sätt gagnar det folkrätten om Sverige gör sig lättviktigt när Ryssland tynger den andra vågskålen med militärt och civilt våld?

Balansen har dessutom redan rubbats genom den rad av försvarssamarbeten som Sverige har ingått sedan 2014. Inklusive fördjupning med Nato, USA och Finland. Ministrarna varnar också för tvära kast, men det är just det som skett med skiftet i försvarspolitiken med ett återuppstått fokus på nationellt försvar.

Linde och Hultqvist lyfter fram att den militära alliansfriheten ökar handlingsfriheten. Men i fråga om vadå? Något svar ges inte och inte heller vad gäller det Ryssland som utgör det enda militära hotet mot Sverige. 

Säkerhetspolitiska utredningar och försvarsberedningar har slagit fast att i händelse av elände i Norden/Baltikum kommer inte Sverige att kunna stå utanför. Man kan inte undgå slutsatsen att den svepande retoriken från ministrarna bygger på förståelsen att en ökad kunskap egentligen leder över till att bli ett argument för Nato-medlemskap.

För det svenska nästanmedlemskapet innebär begränsad tillgång till planering, militära strukturer och beslutsfattande. Som medlem skulle Sverige dessutom få del av Natos kollektiva trygghetsförsäkring – samtidigt som vi blir bättre rustade att bistå Natos försvar. Som regeringens egen utredare konkluderade 2016 i medlemskapsfrågan ”ökar den gemensamma konfliktavhållande förmågan” i Östersjöområdet.

Det är inte brist på kunskap som förklarar Socialdemokraternas istadiga nej till en formell anknytning till Nato, utan övervintrad ideologi från neutralismens tid. Som när partiledare Sahlin på sin tid slog fast att medlemskap var uteslutet under alla omständigheter, det vill säga att inte under något tänkbart scenario skulle detta vara en fördel för Sverige.

För att påminna om realiteter: Försvarsberedningens besked var att ett väpnat anfall mot Sverige inte kan uteslutas. Försvarsmakten ska dimensioneras för krig. Det kan tyckas vara en självklarhet att detta också borde gälla säkerhetspolitiken.

Publicerad i Svenska Dagbladet 12/4 2021.

Read More

Vi borde aldrig ha lagt ned det nationella försvaret, och i ett allt mer spänt läge i vårt närområde måste vi snabbt bygga upp det igen. Jag minns inte exakt när mitt samtal med den svenske diplomaten ägde rum – det var efter det ryska kriget mot Georgien 2008 men före kriget mot Ukraina 2014.

Svaret minns jag dock mycket väl; Ryssland är så ekonomiskt beroende av väst att Putin aldrig kan bli ett militärt hot i Europa. Det skulle vara irrationellt. Kontentan var därför att det mer än väl räckte med ett insatsförsvar byggt för internationella insatser i långtbortistan.

Tänket är en illustration av en fälla som fortfarande gör sig gällande i synen på Putinland. Det som för oss framstår som självskadebeteende kan mycket väl vara rationellt. Sålunda ”borde” det ligga i Kremls intresse att få ett avslut på kriget mot Ukraina för att både frigöra resurser, bli befriat från sanktioner och komma in i värmen. Men kriget smakar mer än det kostar.

2014 var kriget ett bärande inslag i Putins narrativ om återupprättande av rysk storhet och den hotfulla omvärlden. Det gav regimen legitimitet i ett läge när levnadsstandarden inte längre ökade. Och så länge kriget pågår kommer Ukraina inte att kunna ta de definitiva stegen bort från det som i Moskva uppfattas som en rättmätiga intressesfär. Samtidigt lägger kriget hinder i vägen för att Ukraina ska bli ett skyltfönster för välfungerande demokrati – och därmed ett alternativ till den ryska demokraturen. Sak samma med Belarus.

Lägg därtill att det militärstrategiska värdet av annekteringen av Krim som ägde rum 18 mars 2014 inte kan överskattas för en regim med stormaktsdrömmar. Faktum är ju dessutom att Putin kommit lindrigt undan. Sanktioner rörande Krim, ja. Samtidigt upprätthåller omvärlden i ”fredsförhandlingarna” illusionen om att Ryssland inte är en krigförande part i Ukraina.

En annan sida av ”feltänket” är att lägga fokus på svaghet. Typ: ”Vi ska inte förhasta oss med en skarpare politik utan vänta på att makthavarna förstår landets eget bästa.” Och ja, Ryssland är på många sätt på dekis och BNP är verkligen inte mycket att skryta med. Militärt kan Putin inte heller mäta sig mot Natos samlade styrkor. Men det utesluter inte handlingsförmåga och risktagande. Som i Syrien. Kostbart i pengar och i anseende men på det hela taget en framgång i det ryska perspektivet. Ryssland har återetablerat sig som en central spelare i Mellanöstern och har fått öva och testa militärt.

I själva verket har Ryssland under senare år varit mycket aktivt. På Balkan. I EU. I Afrika. Desinformationskampanjer har fått mycket uppmärksamhet (senast konstaterandet i USA att Putin också 2020 önskade Trump som president). Det är förstås svårt att exakt mäta effekten av just de ryska påverkansoperationerna men i Kreml kan man i alla fall glädjas åt att syftet att åstadkomma polarisering och misstänksamhet i Väst har uppnåtts.

Att så split är ett maktmedel. I det perspektivet har visserligen den utdragna striden kring Nord Stream II kostnader, men dessa ska vägas mot att gasledningsprojektet skapar konflikt i EU och sätter käppar i hjulet för att stärka den transatlantiska länken.

Putin har inget emot att spela skurkroller. Tvärtom. De iscensätts som styrkedemonstrationer. För att få makt. För att behålla makten. I en tid av växande missnöje på hemmaplan och i perspektiv av rysk gripbar militärmakt är det lätt att instämma i maningen från Totalförsvarets forskningsinstitut att snabbt bygga försvar i Nordeuropa. Presidenten på livstid kommer att göra vad som krävs.

Publicerad i Svenska Dagbladet 22/3 2021.

Read More

Är Vladimir Putin en mördare? President Biden fick häromdagen just den frågan i en intervju i tv-programmet Good Morning America. Svaret blev ja. Och det är inte utan grund. Och därför är det välkommet att det sägs rakt ut av USA:s president.

Den ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj överlevde försöket att i augusti 2020 förgifta honom med nervgiftet Novitjok. Det var rena turen. När han insjuknade på väg med flyg från Tomsk till Moskva valde den rådige piloten att nödlanda i Omsk. Han fick vård och flögs senare till Tyskland för fortsatt vård. Dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia hade också turen på sin sida i Salisbury 2018 – och överlevde. I båda fallen har det klarlagts att den ryska militära underrättelsetjänsten GRU stod bakom. 

Den avhoppade FSB-agenten Alexander Litvinenko mötte däremot döden efter att ha förgiftades med polonium-210. Han hade bjudits på te av ryska säkerhetsagenter. Året var 2006. Det som bäst kan beskrivs som statsterrordåd har också kastat nytt ljus över en rad mytiska dödsfall som tidigare avskrivits som olyckor eller oförklarliga. Ett exempel är oligarken Boris Berezovskij som hade gått i exil efter att ha utmanat Vladimir Putin. Han hittades död i London 2013.

Den tjetjenske ledaren Ramzan Kadyrov har utmärkt sig också på detta område och anses stå bakom en rad politiska beställningsmord som på Zelimkhan Khangoshvili 2019 och Mamikhan Umarov 2020. I Wien respektive Berlin. Nyligen dömdes två ryska medborgare till tio respektive åtta års fängelse för mordförsök på den Kadyrovkritiske bloggaren Tumso Abdurachmanov i Gävle 2020.

Det är en bild av Putins Ryssland. 

I den bilden ingår också en rad mord som ägt rum i Ryssland. Som morden på journalister som Jurij Sjtjekotjichin 2003, Anna Politkovskaja 2006 och Stanislav Markelov 2009. I februari 2015 sköts Boris Nemtsov – som då var ledare för den demokratiska oppositionen – ihjäl ett stenkast från Kreml.

Sergej Magnitskij avslöjade en härva av korruption kring företaget Hermitage Capital med statliga tjänstemän som skurkar. Han rapporterade om detta till en likaledes statlig undersökningskommitté, men blev i stället själv gripen och häktad. Året var 2008. Under häktningstiden drabbades han av en rad sjukdomar men fick inte vård. Efter att ha suttit i Butyrkafängelset i nästan ett år – och bara några dagar innan häktningstiden gick ut – avled Magnitskij. Han hade blivit misshandlad innan han dog.

I en rättegång 2012 friades de ansvariga vid fängelset. Året efter dömdes Magnitskij postumt för skattebrott. Passande nog hade lagen ändrats 2011 så det blev möjligt att döma en avliden person. Så fördjupas bilden av Putins Ryssland. Fru Justitia går i maktens ledband, blind för rättvisan. Rättslöshet är normen.

När det gäller mord som politisk affärsidé är demokraturen i Ryssland ett slags återsken av det kommunistiska Sovjetunionen. Tsar Nikolaj II, hans hustru Alexandra och deras fem barn mördades i Jekaterinburg sommaren 1918. Sergej Kirov – tänkbar utmanare till Stalin – mördades 1934. Leo Trotskij – tidigare utmanare till Stalin – mördades med en ishacka i Mexico City 1940. När mördaren efter avtjänat straff tog flyget till Moskva förlänades han unionens högsta hedersbetygelse, Sovjetunionens hjälte. Året var 1961.

Det är en ”path dependence” som illustreras av att Putin själv startade sin karriär i KGB och som senare chef blev för efterföljaren FSB. Sedan tog politiken vid.

Till skillnad från då ingår dock inte nu massmord i modus operandi. För att ta ett exempel. Holomodor, den stora svälten i Ukraina 1932–1933, som följde på kollektiviseringen av jordbruket (under slogan ”Utplåna kulakerna som klass”) och krävde uppskattningsvis 3,3 miljoner liv. Holomodor har betecknats som folkmord, brott mot mänskligheten eller ”bara” som en av Stalinregimen önskvärd effekt av den förda politiken. För att krossa motståndet. Göra bönderna fogliga.

Den stora terrorn på 1930-talet med miljoner offer finns inte heller på dagens karta. Ja, politiskt förtryck som skruvas upp ytterligare i en tid när Putineran har gått in i ett nytt skede, men inte som i det kommunistiska Sovjetunionen. En skillnad är att då skulle man aktivt visa sitt regimstöd – nu räcker det med att inte vara aktiv. Det förenande elementet mellan det kommunistiska Sovjetunionen och dagens kleptokratiska styre är avsaknaden av respekt för människan. För människovärdet. Makten är allt.

En annan systemskillnad är att Sovjetunionen gjorde anspråk på att var en alternativ samhällsmodell och man hade därför ett behov av att presentera sig som Mr Nice Guy. Putins Ryssland agerar utifrån ett annat raison d’être; det handlar om styrka och makt som bygger på att både inneha och använda våldskapital. ”Kvarterets buse” vill just uppfattas på det sättet.

Mot den bakgrunden var avslöjandet av mordförsöket på Navalnyj som ett politiskt beställningsuppdrag inte alls någon PR-mässig katastrof för regimen. I stället bar det fram ett budskap till den ”inhemska” publiken om att tiga still för annars…

Mordförsöket på Navalnyj var också sätt att igen demonstrera för omvärlden att ”vi” gör som vill. Kort sagt maktprojektion. Det understryks av att i det ryska utrikesdepartement förnekande av skuld presenteras alternativa förklaringar som alla förstår bara är ”hitte på”.

Och Navalnyj? Efter att ha vårdats i Tyskland återvände han 17 januari till Moskva. Han blev fängslad på flygplatsen med hänvisning till att ha brutit mot en villkorlig dom och därefter har han raskt dömts i två skenrättegångar. Sergej Maximishin, läkaren i Omsk som räddade livet på den ryske oppositionsledaren avled plötsligt i början på februari. Dödsorsaken har inte angetts.

Vladimir Putin har haft makten sedan 2 000. Först sökte han legitimitet genom att leverera välfärd (de höga oljepriserna) och sedan genom patriotism (krigen med annekteringen av Krim som en höjdpunkt. Nu ligger tyngdpunkten på att slå ned ett växande motstånd och framställa oppositionen som gående i Västs ledband. I höst väntar parlamentsval i Ryssland. Repressionen kommer att trappas upp ytterligare. Samtidigt är klokt att vi tar höjd för att patriotismen kan tas i tjänst igen av ”kvarterets buse”.

Publicerad i Frivärld/Säkerhetsrådet 22/3 2021

Read More

Regeringen Löfven snubblar vidare i politiken. För bara några månader sedan klubbade riksdagen Försvarsbeslutet 2021–2025, men nu sprider sig osäkerheten om socialdemokraterna verkligen står bakom dess utgångspunkter och analys. Lägg därtill att striden om en Nato-option som en majoritet i riksdagen önskar men som regeringen säger blankt nej till, skapar oklarhet om synen på försvarsalliansen.

I utrikesdebatten härom veckan kunde Ann Linde ha sagt att ett formellt beslut om en Nato-option inte behövs; Sverige är ju välkommet att ansöka om medlemskap när som helst. I stället valde Linde att avvisa kravet med hänvisning till att en Nato-option skulle provocera Ryssland och leda till kraftiga motåtgärder. I klartext sade utrikesministern därmed att Ryssland har vetorätt i fråga om svensk säkerhetspolitik. Alltså motsatsen till det som alltid måste vara den politiska linjen: säkerhetspolitiken bestämmer vi själva.

Uttalandet står i stark kontrast till grundprincipen i OSSE (med Sverige som nuvarande ordförandeland) att medlemsländerna själva äger rätt att göra sina säkerhetspolitiska vägval – om detta inte går ut över andra staters säkerhet. Det skulle varken en option eller för den delen ett svenskt medlemskap innebära för Ryssland. Nato är inte ett hot men däremot ett hinder för rysk aggression. Det pågående kriget mot Ukraina är ett exempel på Kremls ”fredspolitik”. Upprepade hot om att använda kärnvapen ett annat. Ett tredje är desinformationskampanjerna.

Utrikesministern gav sig därmed ut på ett sluttande plan och efter en debattartikel i Göteborgsposten 26/2 sluttar det än mer. Utrikesutskottets ordförande Kenneth G Forslund, försvarsutskottets vice ordförande Niklas Karlsson samt riksdagsledamoten Gunilla Carlsson kör i diket med Nato-skam och Kreml-propaganda.

Nato är en kärnvapenallians och det skulle göra oss ”beroende av massförstörelsevapen”, menar man. Men de glömmer att vi sedan länge redan är det. Och vore det verkligen bättre om USA (Frankrike och GB) skrotade sina kärnvapen? Alltmedan Putin behöll de ryska arsenalerna.

Som ersättning till Nato:s säkerhetsgarantier erbjuder artikelförfattarna EU:s solidaritetsklausul, men säger samtidigt att det inte är detsamma som militära garantier. Men då är det ju inte någon ersättning. Inte heller anser man det viktigt att få med att samarbetet mellan EU och Nato fördjupas med alliansens ansvar för det territoriella försvaret som utgångspunkt.

Det mest allvarliga är att Socialdemokraternas två riksdagsettor ger intryck av att Sverige kan stå utanför i händelse av en kris eller ett krig i Norden/Baltikum. Alltså motsatsen till det som är grundläggande ingångsvärden för försvarsbeslutet. Å ena sidan att Sverige inte kan försvaras på egen hand, och, å andra sidan, att i händelse av konflikt i Norden/Baltikum kommer Sverige att bli indraget. Och för det tredje, att ett väpnat angrepp på Sverige inte kan uteslutas.

Det råder inte heller någon brist på argument för ett fullvärdigt svenskt medlemskap i Nato skulle vara ett tryggare val i en allt otryggare tid. Det finns kunskapsunderlag att hämta i de två utredningar som har gjorts 2014 (Bertelman) och 2016 (Bringeus). Expertmyndigheten Försvarsmakten har föga förvånade inte tagit ställning till ett Nato-medlemskap. Likväl har man konstaterat att en formell allians gör det mer trovärdigt att Sverige ska få stöd. Utan säkerhetsgarantier ökar osäkerheten om hjälp ska komma.

Det nätverk av säkerhetssamarbeten som Sverige har skapar flexibilitet och möjliggör ett mer agilt agerande i en akut situation, men den står inte i motsättning till ett medlemskap i Nato med dess formella garantier. Det är ju i stort sett medlemmar i Nato som vi samarbetar med. Nato är också den multilaterala länken till USA som sammantaget är Sveriges viktigaste bilaterala partner.

Två ledande socialdemokratiska politiker skriver i stället en berättelse om Nato som hämtad ur ”Fablernas värld” – och som sig bör avslutas den med ”simma lugnt”. Det är måhända ett utslag av inrikes utrikespolitik, men verkligheten funkar inte så. Det blir en signal till Moskva om att vi lyssnar medan våra vänner reser frågetecken om vår trovärdighet. Saken blir knappast bättre av att Socialdemokraterna har kämpat på för att hålla tillbaka satsningen på det nationella försvaret; det som til syvende og sidst är grunden för säkerheten.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 6/3 2021.

Read More

Rysslands krig mot Ukraina 2014 resulterade i ett alltför klent men ändå grovt underfinansierat försvarsbeslut 2015. En rad utredningar visade sedan på såväl på ett materielberg att bestiga som behov av ny materiel i form av alltifrån marschkängor till high-tech. En enig försvarsberedning landade 2019 i ett förslag för det militära försvaret 2021–2025, som innehöll mycket gott men vars totalbild i ljuset av vad som saknades ändå var blandad.

Enigheten sprack när regeringen inte vill binda sig för finansieringen (och därmed inte heller i realiteten för innehållet). Därefter följde cirkus Andersson & Hultqvist i paradnumret ”vi betalar inte” så till den milda grad att man nu får vara glad över att det överhuvudtaget blev en inriktningsproposition för totalförsvaret.

Propositionen bygger på försvarsberedningens förslag men saknar dess planeringshorisont fram mot 2030. Osäkerhet byggs in som inte förtas av nymodigheter som en kontrollstation. Samtidigt är det helt klart att satsning kommer att göra försvaret mindre anorektiskt. Försvarsförmågan stärks – och så kan man förstås ha olika uppfattning om prioriteringen mellan vapengrenarna är den rätta. Eller för den delen ställa frågan om det tas tillräcklig höjd för den vapenteknologiska utvecklingens möjligheter.

Från 2020 kommer försvarsbudgeten att växa med knappt 29 miljarder till 89 miljarder kronor 2025. Det är ett helt nödvändigt resurstillskott men innebär också risk för tillväxtvärk. Inte minst därför är det viktigt att det ska tas nya tag i fråga om styrningen av försvarsmakten. Den politiska styrningen ska bli mer strategisk men samtidigt ökar kraven på återrapportering till riksdagen. En utredning tillsätts med sikte på att tillskapa en ny myndighet för uppföljning och utvärdering av försvarsmakten. Båda delarna behövs.

I samband med presentationen av propositionen varnade försvarsminister Hultqvist framtida politiker för att göra om misstaget att låta nedrustning gå för långt. Han poängterade också att det tar lång till att bygga upp försvaret. Sant och viktigt. Likväl med en annan regering och en annan försvarsminister skulle det kunna gå fortare att bygga svensk försvarsförmåga. Alltså den som är själva grunden för vår trygghet i en allt otryggare tid. En tid som försvarsberedningen beskrev med ord som också återfinns i inriktningspropositionen:
”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i Sverige närområde.”

Och kan det tilläggas, i gråzonen pågår redan angreppen mot Sverige.
Rikets säkerhet skulle kunna öka markant med ett enda beslut om att göra Sverige till en fullvärdig medlem av Nato – och därmed omfattas av alliansens ömsesidiga försvarsförpliktelser. Det skulle både ha en avskräckande tröskeleffekt och utlösa hjälp i den händelse att Ryssland ändå väljer att kliva över. Till bilden hör ju dessutom att den svenska krigsplaneringen bygger på bistånd utifrån. Utan medlemskap är relationen dock inte säkrare än att det i realiteten blir situationens logik som avgör om hjälpen kommer.

Försvar byggs i enskilda delar men det som är avgörande för den faktiska förmågan är hur systemen kuggar i varandra. Sak samma med relationen mellan försvars- och säkerhetspolitiken.

Gästledare i Svenska Dagbladet 29 oktober 2020.

Read More

Inget är mer grundläggande för en stat än att skydda sina medborgare och sina gränser. Rikets säkerhet ska försvaras i varje läge. Det är regeringens främsta uppgift. Orden föll tungt när statsminister Stefan Löfven talade i Sälen 2018, men det var allra mest tungomålstalande. Det är svårt att veta vad som ska till för en ändring – innan det är för sent. Militär förmåga tar tid att bygga.

Mellan den 3 och 12 augusti genomförde Ryssland övningen Ocean Shield 2020 med Kaliningrad som utgångspunkt för offensiva aktioner i syfte att etablera herravälde till havs och i luften i Östersjön. Marininfanteri tränade landstigning. Sedan gick en flottstyrka genom Öresund ut i Nordsjön, där man simulerade anfall med kryssningsrobotar mot mål till havs och på land. Efter fullgjort uppdrag återvände man till Östersjön för att radera kvarvarande motstånd och omöjliggöra hjälp sjövägen.

Och den förhöjda ryska marina övningsverksamheten (som under kalla kriget) har fortsatt, något som har lett till att Försvarsmakten nu genomför en beredskapsinsats som främst involverar marinen och flygvapnet.
På Gotland är armén på plats i Slite och Ljugarn. Allvaret understryks av att det nyskapade begreppet beredskapsinsats till skillnad från en beredskapskontroll inte är en övning, utan skarp verksamhet. Det är dock inte en beredskapshöjning utan en markering om att ”vi är vakna”. Fast ännu inte den svenska statsministern.

Några stenkast bort har den av folkliga demonstrationer pressade diktatorn Lukasjenko försatt krigsmakten i högsta beredskapsläge och kallat in reservister för att möta ett påhittat militärt hot från Nato – allt i ett försök att skapa en atmosfär av nationellt krisläge som ska möjliggöra för honom att sitta kvar som president.

Hur det kommer att sluta i Belarus är det omöjligt att sia om, men det är inte lätt att vara optimist. Inte minst när diktatorn Putin är skräckslagen för att längtan efter frihet ska bli större än rädslan för repression även i Ryssland.

Som statsministern så riktigt har framhållit påverkar utvecklingen i Belarus också vår säkerhet och stabiliteten i närområdet. Den fråga svenska folket bör ställa till Löfven är om detta är något som påverkar vår egen förmåga att bidra till rikets säkerhet och stabiliteten i närområdet. Svaret Löfven har givit alltsedan tillträdet 2014 ha ju varit att nej – ”vi betalar inte”. Därför havererade också det som i sak var en enig försvarsberedning (och nu manövrerar man som bäst för att manövrera ut stödbenen i C och L).

När det gäller den svenska linjen för att bekämpa covid-19 tillbakavisade statsministern i en DN-intervju (21/8) kritiken mot denna med att han självklart lyssnar på experterna (statsepidemiologen och hans kollegor).
Detsamma gäller uppenbarligen inte expertmyndigheten Försvarsmakten ifråga om försvarsanslagets tillväxt. När det gällde arbetsmarknaden sade Löfven att det var parterna som han lyssnade till, men viljan att lyssna på partierna är det sämre beställt med. I stället håller fienden i taktpinnen.

Försvarsminister Peter Hultqvist talar sig varm om historiskt stora satsningar på försvaret. Och ja, man satsar, men det centrala är förstås inte en jämförelse med hur läget var när det var som sämst utan den faktiskt gripbara militära förmågan, hur den står sig i förhållande till hotbilden och hur bristerna i bredd och uthållighet uppfattas av omvärlden.

Svaret är att rikets säkerhet kräver en ny regering. Också när det gäller försvarspolitiken.

Gästledare publicerad i SvD 26/8 2020.

Read More