Claes Arvidsson

Archive
Ryssland

Nu har vapnen vilat och trupperna dragit sig tillbaka på tre frontavsnitt i krigets Ukraina. Det kan öppna vägen för ett möte om hur vapnen ska tystna för gott mellan president Volodymyr Zelenskij och president Vladimir Putin, inom ramen för den så kallade Normandiegruppen (i vilken även Frankrike och Tyskland ingår). Sannolikheten för att det ska sluta väl är dock inte överdrivet stor utan snarare bör det hissas varningsflagg för att överdriven fredsvilja kommer att spela Kreml i händerna.

Redan det faktum att angriparen Ryssland får spela neutral aktör är en märklig konstruktion. Det gäller också att de två ryskkontrollerade utbrytarrepublikerna Donetsk och Lugansk ingår som legitima förhandlingspartners i den så kallade kontaktgruppen tillsammans med Ukraina, Ryssland och OSSE. Gruppens uppgift är att hitta de praktiska formerna för att genomföra Minskavtalet. Som korten nu verkar läggas blir det en bekräftelse på charaden.

I valkampanjen inför presidentvalet i april utlovade Zelenskij att fixa fred på rekordtid, men det kan bli ”fred i vår tid”. Nu pressas han av den lättvindiga löftespolitiken utan att samtidigt riktigt veta hur löftet ska bli verklighet, och vacklar lite hit och dit. Den 31 oktober höll han ett tal i Mariupol som skulle peka ut färdvägen för den ”fred som Ukraina behöver” med ambitionen att återfå allt territorium men samtidigt vara öppen för kompromisser. Den ryska aggressionen nämndes bara vid ett tillfälle. I stället för konkretion om strategi innehöll talet ett antal fina ord. 

Det Zelenskij konkret har gjort är dock att ställa sig bakom den tidigare tyske utrikesministern (och nuvarande presidenten) Frank-Walter Steinmeiers formel från 2015 för att få slut på kriget och lösa konflikten inom ramen för Minsk I och Minsk II. Den passar Putin som hand i handske, och tillbakavisades av den förre presidenten Porosjenko men stöds nu alltså av Zelenskij. Det ökar naturligtvis den ryska förhandlingsviljan. 

Tanken är att de två utbrytarrepublikerna ska ges en särskild status inom ramen för den ukrainska staten, att amnesti ska utfärdas (vilket bland annat innebär att ledargarnityret kan inneha officiella ämbeten) och val hållas i de så kallade folkrepublikerna. Tidigare var den ukrainska linjen att val skulle föregås av en upplösning av folkrepublikerna, avväpning av separatisterna och ukrainsk kontroll av gränsen mot Ryssland.

Steinmeiers formel är en inbjudan till Ryssland att behålla kontrollen och ha ett slags vetofunktion över Ukrainas framtid.

Att få hem politiska fångar från Ryssland var en annan viktig del i presidentvalskampanjen – också därför att en fångutväxling skulle underlätta förhandlingar om fred. På initiativ av Zelenskij kom förhandlingar i gång och i början av september. 35 fångar utväxlades på var sin sida om gränsen. I Ukraina släpptes ukrainare som fängslats för delaktighet i rysk hybridkrigföring. Ja, släpptes. Eftersom de är ukrainska medborgare kunde de inte utvisas till Ryssland. 

På en sidoscen – och möjligtvis som ett ryskt krav för utväxlingen – agerade det ukrainska rättsväsendet på ett uppseendeväckande sätt. Vladimir Tsemakh som ansetts vara ett nyckelvittne/medverkande vid nedskjutningen av MH17 i juli 2014, och som den ukrainska säkerhetstjänsten plockat upp i en framgångsrik räd, släpptes med den enda bojan att anmäla bostadsadress och arbetsplats samt stå till myndigheternas förfogande i två månader.

Tsemakh anses nu befinna sig i någon av Putins folkrepubliker. Han står definitivt inte till myndigheternas förfogande och kommer alltså inte heller att varken vittna eller ställas till ansvar  i Nederländerna för MH17. 

Men Kreml vann mer än så. Som en del i dealen släpptes de 24 sjömän som hållits fängslade i efter aggressionen i Kertjsundet i november 2018. Glädjande förstås, men också för Putin. I en dom i Internationella sjörättstribunalen i maj 2019 hade Ryssland beordrats att släppa både sjömännen och deras fartyg. Nu kan dealen istället användas som ett argument för att inte acceptera den internationella sjörätten, eftersom området efter annekteringen av Krim sägs vara en del av det egna territoriet.

President Macron vill ha en nystart i relationerna med Ryssland. En ny säkerhetsordning. Samarbete om att lösa frusna konflikter, cyberhot och underrättelser. Och han är inte ensam om vilja tina upp relationer som frös efter 2014, då Ryssland inledde de ännu pågående kriget mot Ukraina och även annekterade Krim. I Tyskland finns det gott om Rysslandskramare och än värre är det i till exempel Ungern. 

Ett annat exempel på varthän det barkar är att EU:s Moskvambassadör Markus Erder har pläderat för en ”pragmatisk rörelse” i riktning mot en ökad koordinering med Kreml i fråga om 5G, persondataskydd och Arktis. Allt för att möta utmaningen från Kina. Och när Donald Tusk i dagarna lämnar över posten som ordförande i Europeiska rådet till Charles Michel innebär det också något av ett perspektivskifte. Visst är Putin ett säkerhetshot men EU måste även ”hantera verkligheten att Ryssland också är en granne”, menar Michel.

Ukraina är stötestenen som måste rullas bort. Det riskerar att bli en ny vinst för Ryssland – samtidigt som själva idéen om Putin som en god granne för att fungera kräver att man väljer att bortse från vad regimen representerar och den faktiska politik som förs både hemma och på bortaplan. 

Om inte annat borde man invänta domen från Internationella domstolen i Haag som i en dom 8 november slog fast att det ligger inom dess jurisdiktion att ta upp Ukrainas klagan över Rysslands agerande i östra Ukraina (terrorfinansiering i form av beväpning och stöd till separatisterna, och undertryckande av tatarer och andra minoriteter i det av Ryssland ockuperade och olagligen annekterade Krim).

Om det i stället rullar på kan vi räkna med att det svenska ordstävet ”vi har varit naiva”, kommer att få översättas till en rad andra språk.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 12/11 2019.

Read More

Alltför ofta dyker den upp, den där obehagliga känslan av att världen snurrar för fort och ibland kommer tanken ”Stoppa världen – jag vill stiga av”. Som nu senast efter president Emmanuel Macrons hjärnsläpp i en intervju i The Economist om att Nato som försvarsallians har drabbats av ”hjärndöd”.

På frågan om vilken trovärdighet som Nato:s artikel 5 har, blev svaret ”jag vet inte”. Det är förstås relevant att grubbla över såväl vad artikel 5 betyder med Trump i Vita huset, som vad bristen på koordinering i fråga om Syrien (inkluderande Nato-medlemmen Turkiets invasion) säger om Nato. Om detta pågår ett offentligt och bekymrat samtal; om hur läget ska beskrivas och vad som bör göras.

Det är en helt annan sak att den franske presidenten lättar sitt hjärta offentligt. I själva verket är uttalandena en inbjudan till ett redan aktivt Ryssland att öka pressen och utmana artikel 5. Ryska UD konstaterade glatt att Macrons ord var vägda på guldvåg och var en riktigt beskrivning av tillståndet i Nato.

Macrons sak blir knappast bättre av att Frankrikes nej (tillsammans med Nederländerna och Danmark) till att inleda förhandlingar om medlemskap i EU för Nordmakedonien och Albanien. Det öppnar vägen för – och redan gjort det – för ökat inflytande för Ryssland och Kina på Västra Balkan. Också det är en inbjudan till bråk.

Det är viktigt att hitta vägar framåt för att EU ska bli en mer kraftfull global aktör i ett läge där säkerhetspolitiska och ekonomiska kontinentalplattorna ändrats. Och ja, det är riktigt att som Macron efterlysa reformer och ett mer strategiskt tänkande i Europa. Men det är fel att tänka strategisk autonomi på ett sätt som sänker i stället för att stärker den transatlantiska länken och Nato. 

Europa är inte – och kommer inte ens under de allra mest orealistiska omständigheter – att under överskådlig till vara sig selv nok. Frågan är därför om inte Macrons utspel snarare leder till mer nationalstatstänkande än motsatsen. I själva verket kan Macrons europeiska projekt ses som ett återfall i fransk gaullism. Europa (Frankrike) ska inte positionen som en balanserande makt och inte inta definiera vänners fiender som uttalade fiender. 

Macron har tidigare talat om att värma upp relationerna med Ryssland i en ny säkerhetsgemenskap. I intervjun upprepar han det ryska narrativet att EU och USA inte har visat Ryssland respekt. Det ska man alltså göra trots det som Ryssland gör i Ukraina och Syrien. För att ta några exempel. Eller Skripal. Eller desinformationskampanjerna. Eller…

Enligt Macron har dock Ryssland inte något alternativ till partnerskap med EU. Det blir nästan som ett cyniskt skämt när Macron ser framför sig att EU och Ryssland tillsammans ska lösa frusna konflikter och arbeta tillsammans i fråga cybersäkerhet. Närmast till hands ligger en vinst för Putin i Ukraina.

I ett annars vankelmodigt EU följer Macron devisen att politik är att vilja och pekar med hela handen på behovet av reformer för ett starkare EU. Men hans upplägg för en ny europeisk säkerhetsordning med fransk grandeur i centrum försvagar Nato och drar isär EU. Kort sagt, motverkar det som politiken ska vara till gagn för och kan i stället leda till att Nato faktiskt drabbas av hjärndöd. 

Om, och när, den kranka blekheten sätter in kan Macron nynna på en annan musikalklassiker Vad för en tok är jag? Och med den blandade Xi- och Kremlkören i bakgrunden sjungandes: Ja, vilken tok han är.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 9/11 2019.

Read More

Norges kung Harald, statsminister Solberg och Rysslands utrikesminister Lavrov möts i dag den 25 oktober för att markera att det är 75 år sedan befrielsen av Finnmark. 25 oktober var dagen då Kirkenes intogs. Staden hade varit strategiskt viktigt för Hitler–Tyskland som inskeppningshamn för att försörja trupperna vid Murmanskfronten och hade tidigare utsatts för omfattande sovjetiska bombanfall. På motsvarande sätt var hamnen i Murmansk av avgörande betydelse för Sovjetunionen att få ”lend and lease” från de allierade i form av vapen, flyg, råvaror mm.

Det är lätt att förstå känslan av tacksamhet efter åren av hårdhänt nazistisk ockupation – och en tysk reträtt till försvarslinjen vid Lyngen som präglades både av den brända jordens taktik och tvångsevakuering av befolkningen (ca 60 000 medan 25 000 på höll sig kvar). Så i en mening är rätt att tala om befrielse – i en annan var det bara en del av den sovjetiska krigföringen. I Kreml fanns föga sentimentalitet.

Sovjetunionen hade under 1920-talet ett omfattande militärt samarbete med Tyskland – helt i strid med Versaillesfördraget bidrog man på sovjetisk mark till att bygga upp den tyska krigsmakten. Samtidigt drog man nytt av teknologiöverföring till Röda armén. Med Hitlers makttillträde 1933 inträdde en paus som varade till 1939. 

Molotov Ribbentrop-pakten signerades den 23 augusti 1939. I ett hemligt protokoll delade det kommunistiska Sovjetunionen framtida krigsbyte med det nazistiska Tyskland. Polen stod först på tur. Hitler var på plats några dagar efter undertecknandet och Stalin en knapp månad senare – med den officiella versionen att rädda den sönderfallande polska staten. Verkligheten var en annan. I Brest paraderade Hitlers och Stalins soldater tillsammans.

Polen var som bekant inte heller den enda stat som ansågs tillhöra den sovjetiska ”intressesfären”. Som utrikesminister Molotov formulerade saken för Litauens utrikesminister 30 juni 1940: ”

”Ni måste vara realistiska och förstå att småstaterna kommer att försvinna. Litauen, liksom de andra baltiska staterna, inklusive Finland kommer att bli en del av den gloriösa familjen av sovjetiska folk.”

Det som i verkligheten var en aggressionspakt och det ekonomiska samarbetsavtal som ingicks, hade också bäring på det som skulle ske i Norge. 

Sovjetunionen upplät i största hemlighet en marinbas på Kola till Nazityskland. Basis Nord förlades först till Litsafjorden och sedan till en bättre belägen plats vid Lokangabukten. Tanken var att basen skulle fungera som försörjningspunkt för tyska ubåtar på jakt i sjökriget. Den kom dessutom att spela en avgörande roll när Tyskland tog Narvik i april 1940. Tre försörjningsfartyg skulle bistå den tyska flottstyrkan, men bara ett av dem kom fram med bränsle. Det var den ombyggda valkokaren Jan Wellhem – från Basis Nord.

Efter ockupationen av Norge behövdes Basis Nord inte längre men den fanns kvar som en symbol för gott partnerskap – fram till Nazitysklands anfall på Sovjetunionen 22 juni 1941. Det är alltså inte bara den sovjetiska befrielsen av Finnmark 1945 som bör ihågkommas utan också hur Stalin 1939 år i pakt med Hitler aktivt verkade för att underlätta den nazistiska ockupationen av Norge.

Till bilden hör också att det 1944 fanns en diskussion i Kreml om att ta delar av norskt ”befriat” territorium och dessutom ställa politiska krav. Av detta blev det dock inget. Kanske för Sovjetunions strategiska intresse 1944–45 hade fokus på att komma först till Berlin. Man lämnade istället och därmed uppstod ett territoriellt tomrum som sedan fylldes av i Sverige utbildade och med svensk hjälp dittransporterade sk polistrupper (läs soldater) som återtog norsk suveränitet i området. 

I allt firande bör man också komma ihåg att först 1989 erkände Kreml existensen av det hemliga protokollet. Då uppstod det också en kritisk diskussion, men den har tystats. I Putins Ryssland hyllas Molotov-Ribbentrop-pakten som en lysande diplomatisk framgång som höll Sovjetunionen utanför kriget. Det Stora fosterländska kriget dateras till åren 1941–1945. Den fastslagna dogmen är att Sovjetunionen blev ett offer för nazitysk aggression.

En annan skugga som faller över firandet är utrikesminister Lavrovs uttalanden häromdagen i vilket han anklagade Norge för att delta i den ”anti-ryska sanktionspolitiken”. Han klagade också över att Norge ökar sin försvarsbudget och moderniserar försvaret. 

Och tanken på intressesfärer är i Ryssland av idag lika levande som i Sovjetuninen 1939.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 25/10 2019.

Read More

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen betecknade nyligen Trumps USA som ett lika stort hot mot EU som Xi´s Kina. Det är en bekräftelse i ord på hur den transatlantiska länken eroderar under tyngden av America First-politiken. En färsk opinionspejling från tankesmedjan ECFR understryker hur stödet för USA bland medborgarna i EU har nått verkliga bottennivåer.

Mellan 3 och 19 procent i det 14 medlemsländer som ingår i undersökningen säger att de litar mest på USA medan mellan 25 och 60 procent svarar EU. I händelse av en konflikt mellan USA och Ryssland säger sig mellan 53 och 85 procent inte vilja ta ställning. Inte ens i Polen med starkast stöd för USA är den viljan starkare än att stå ”neutral” (33 respektive 45 procent). 

Med undantag för Slovakien (20 procent) är viljan att ställning för Ryssland ännu svagare. Likväl är det förstås oroande att det finns sådana opinionsströmningar.

Viljan att inte ta ställning för USA i en konflikt med Kina visar på samma tendens. Mellan 54 och 83 procent vill inte ta ställning.

Mot bakgrund av Trumps styre i Vita huset är det lätt att förstå känslan av avståndstagande från USA. Problemet är dock att – som Ursula van der Leyen borde tänka på – om något av EU:s medlemsländer hamnar i en konflikt med Ryssland är Europa beroende av USA för direkt militärt stöd eller avskräckning.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 16/9 2019.

Read More

Under hot om förlorad misstroendeomröstning i kölvattnet på Transportgate 2017 avgick både inrikesminister Anders Ygeman och infrastrukturminister Anna Johansson. Hon blev sedan förstanamn på S riksdagslista i Göteborg. Ygeman blev först socialdemokraternas gruppledare i riksdagen och sedan energi- och digitaliseringsminister.

Ann Linde hade också en framträdande plats i dramat kring Transportstyrelsen. Hon var statssekreterare på justitiedepartementet som hon fick lämna. Linde blev istället senare EU- och handelsminister och nu har hon utnämnts till ny utrikesminister efter Margot Wallström. 

Och, ska det väl tilläggas, Stefan Löfven som hade det yttersta ansvaret för Transportgate är fortfarande statsminister.

Kanske blir Wallström mest hågkommen för att uttrycket ”feministisk utrikespolitik” – själva innehållet med värdefulla inslag som vikten av utbildning för flickor eller strid mot sexualiserat våld i konflikter är ju i sig inte något nytt. 

Margot Wallström säger själv att det viktigaste som hon åstadkom var att lotsa in Sverige i FN:s säkerhetsråd. Det menar hon visar på att Sverige ses som en betydelsefull aktör på den globala arenan. Mot det kan man invända att Dominikanska republiken för närvarande är medlem i säkerhetsrådet. Invändningar har annars handlat både om UD:s slutenhet i fråga om kampanjen och att den kostade 27 miljoner kronor. Bara kritiken mot bristen på öppenhet är värd tas på allvar.

Det verkliga problemet är ett annat. Wallström har varit tydlig med att hon har velat gå i vad hon uppfattat som Olof Palmes fotspår – och då med utgångpunkten att Sverige är en betydelsefull aktör, en ”oberoende röst” och med fokus på FN. Och fred.

Wallströms linje har lett till den ohållbara situationen att Sverige har haft två säkerhetspolitiska linjer och därmed att det varit oklart vilken som är linjen. Wallström tog avstånd från den hotbildbeskrivning som en enig försvarsberedning som bakom – och som även försvarsminister Peter Hultqvist delade. Wallström har också varit pådrivande – med Hultqvist som motståndare – för att Sverige skulle ratificera och tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen och detta trots att inte någon av kärnvapenmakterna tänkte avveckla. I stället byggde konventionen på en naiv idé om dess normativa kraft – att opinionen skulle tvinga fram avrustning. 

En samlad expertis pekade på bristen på realism i fråga om kärnvapnen, men inte minst också på de allvarliga konsekvenserna för Sveriges säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten. Till slut valde regeringen klokt nog att lägga saken åt sidan – också inför det faktum att det fanns en majoritet för nej i riksdagen.

Att döma av regeringsdeklarationen ska politiken ligga fast även med Ann Linde som ny utrikesminister. Kanske blir det i alla fall något mindre fokus på FN och mer på EU. En indikation på vägen framåt blir vilken krets av medarbetare som Linde väljer att omge sig med – med Annika Söder kvar som kabinettssekreterare lär Wallström fortsätta sväva som osalig ande i Arvfurstens palats.

Linde är inte heller själv främmande för att – som Löfven och Wallström – knyta an till Olof Palme: ”Alltid aktuell. Alltid saknad.”

Till sist är det värt att notera att Löfven i regeringsdeklarationen återigen slår ett slag för ”gemensam säkerhet”, men inte ens kan nämna Nato vid namn. Och den ensidiga svenska solidaritetsdeklarationen saknas.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 10/9 2019.

Read More

Vladimir Putin blev interimistisk president i Ryssland 1999. Året därpå blev han formellt vald, och omvaldes sedan 2004. 2008 kunde han av konstitutionella skäl inte ställa upp i valet. Lösningen blev att ”utse” Dmitrij Medvedev till president medan han själv blev premiärminister. I presidentvalet 2012 var han formellt fri att ställa upp igen. Han ”vann” och utsåg Medvedev till premiärminister. Det var en illustration så god som någon av verkligheten bakom Putins politiska teori-bygge ”kontrollerad demokrati”.

Fuskvalet 2012 ledde till stora demonstrationer mot trixandet och mot ”tjuvarnas och skurkarnas parti”. Våren blev dock kort. Protesterna gick över. Nu har de vaknat till liv igen. Sedan demonstrationerna startade i Moskva i början av juli har antalet som protesterar bara växt. Från början var de bara något tusental och i helgen 60 000. Svaret från regimen har varit mer polisvåld. Över 2 500 personer har arresterats. Men det har inte gått över.

Demonstrationerna handlade till en början om det i september kommande lokalvalet i Moskva och de sedvanliga metoderna för att hindra obekväma (oberoende) kandidater att ställa upp. Efter hand har protestlistan kompletterats med en vidare demokratiagenda och ilska över den korruption som är ett av Putinregimens främsta kännetecken.

Hittills har polisbrutaliteten inte givit annat resultat än att denna också har blivit något att protestera mot. Bilderna på nätet gör också att protesterna får spridning, som till exempel arresteringen av en späd sjuttonåring som tog sig för att läsa högt ur den ryska konstitutionen (artiklarna 3, 29 och 32). Hon har därefter fått besök av FSB som påpekade att hon riskerar att få det svårt att komma in på universitet. Det är så det funkar i Putins Ryssland. Men hon tänker inte ge sig.

Presidenten valde länge att göra samma sak som Putinmedia, det vill säga låtsas som om demonstrationerna i Moskva inte existerade. Men när han till slut kommenterade dem var det med orden att upplopp inte kan tillåtas. Polisen har följaktligen börjat laborera med åtal som kan ge upp till 15 års fängelse.

Till bilden hör att också protesterna inte bara är ett Moskvafenomen. Protester mot lokala missförhållanden har blivit långt vanligare än tidigare.

Än så länge utgör de inte något direkt hot mot regimen och kanske kommer de att gå över – rädslan för kaos är fortfarande maktens trumfkort. Vad som demonstreras är snarare hur regimen krackelerar. Ekonomisk stagnation, växande fattigdom och korruption sänker dessutom förtroendet för Putin. Svaret är ökad repression och ett desperat sökande efter kontroll över internet eller forskarkontakter med omvärlden. Eller som när myndigheterna valde att tiga om radioaktiv strålning efter den nyligen inträffade olyckan vid en militär testanläggning i Archangelsk.

Det blir ett slags Sovjetunionen i repris på hemmaplan, riskvilligt i förhållande till omvärlden och med fokus på att åter bli en stormakt. Ambitionen är att dominera i närområdet och bli en spelare att räkna med globalt.

Det är knappast förvånande att president Trump vill släppa in Putin i värmen genom att låta G7 åter bli G8. Mer förvånande är det att Frankrikes Macron vill det, trots att kriget i Ukraina och ryska desinformationskampanjer pågår i Europa, med fagert tal om en ny säkerhetsordning från Vladivostok till Lissabon. Absurt eftersom det är Putin som har raserat den säkerhetsordning som etablerades i Europa efter kalla krigets slut.

Gästledare i Svenska Dagbladet 24/8 2019.

Read More

Vi i civilsamhället är djupt besvikna och oroade över hur detta kan påverka svensk säkerhet, säger Svenska Läkare mot kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, som tillsammans driver ICAN (Nobels fredspris 2017) i Sverige.

Vi andra kan andas ut över att Margot Wallström inte fick sin vilja igenom i fråga om FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Om försvarsminister Hultqvist hade blivit överkörd igen, hade det också inneburit att regeringen totalt struntat i Lars-Erik Lundins utredning om konsekvenserna av ett svenskt tillträde till konventionen.

Lundin pekade bland annat på den höga frekvensen av snömos (dock inte hans begrepp) och bristen på mekanismer för verifiering. Ingen av kärnvapenmakterna skulle heller ställa sig bakom konventionen, som i den meningen skulle bli ett slag i luften. Dock med konsekvenser för Sverige med ett Ryssland där kärnvapen utgör själva essensen av Putins stormaktsambitioner.

Utredaren betonade Sveriges geostrategiska läge och som en följd av detta vårt beroende av säkerhets- och försvarssamarbeten. Han lyfte också fram att i händelse av konflikt skulle ett tillträde till konventionen kunna inskränka Sverige säkerhetspolitiska handlingsfrihet. 

Ytterligare en aspekt är ”förbudet mot avskräcknings- och utvidgad avskräckningspolitik i konventionen som direkt slår mot Natos medlemsstater, inte minst mot dem som inte själva har kärnvapen men som söker skydd på grundval av ett formellt bekräftat kärnvapenparaply”. Det vill säga redan innan konventionens dröm om en kärnvapenfri värld har besannats.

Bara drömmare kan tro att detta skulle öka säkerheten i Europa.

Ett tillträde till konventionen hade inneburit att Sverige skulle ha tagit avstånd från den strategiska doktrin som omfattas av våra grannar och vänner och gjort Sverige mindre relevant att lyssna på, samarbeta med och räkna med. Samtidigt som Sveriges (mini-)försvar och säkerhetspolitik bygger på motsatsen; utgår från att hjälp ska komma och att hjälp ska ges.

I praktiken skulle också ett tillträde ha punkterat möjligheten för Sverige att bli medlem i Nato – och det är ju just det som Wallström vill och Hultqvist inte vågar.

Remissrundan visade att Sveriges samlade expertis delade utredarens slutsats att Sverige inte borde tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen.

Och så blev det alltså:

”Regeringen konstaterar att FN:s förbudskonvention (TBNW) i sin nuvarande form inte är redo för undertecknande. Regeringen avstår i nuläget från att underteckna eller ratificera kärnvapenförbudskonventionen. Arbetet för kärnvapennedrustning fortsätter dock genom en rad olika satsningar.”

· Sverige observatör till FN:s förbudskonvention.

· Fokus på ett stärkt nedrustning- och icke-spridningsfördrag (NPT).

· Regeringen inrättar ett svenskt kunskapscentrum om kärnvapennedrustning.

· Regeringen främjar inrättandet av ett internationellt nedrustningssekretariat om kärnvapen.

Och det är förstås utmärkt om Sverige höjer aktivitetsnivån i fråga om kärnvapennedrustning – det är en lång och tålamodskrävande process.

Samtidigt är det faktiskt absurt att Sverige först ställde sig bakom FN-konventionen och Wallström sedan har kunnat driva på för ett tillträde. Problemet är att Palmeismen präglar och återspeglas i ett slags retropolitik som syftar till Att göra Sverige (S)torslaget igen.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 12/7 2019.

Read More

Som en reaktion på det ryska kriget mot Ukraina 2014 och annekteringen av Krim införde Europarådet sanktioner mot Ryssland som inte längre fullt ut fick delta i rådets arbete. 2016 svarade Ryssland genom att inte alls delta och upphörde dessutom med att betala medlemsavgiften.

Kreml ökade sedan trycket genom att hota med att helt lämna Europarådet om sanktionerna inte slopades.

Och hotet gick hem.

Med siffrorna 118 för, 62 mot och 10 blanka röstade Europarådets parlamentariska församling (PACE) i måndags ja till principförslaget att rösträtt och deltagande i olika organ aldrig ska kunna återkallas, liksom att alla medlemsstater var välkomna att delta i sessionens omröstning om en ny generalsekreterare och domare i Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

Resolutionen är en uppföljning av vad rådets ministerkommitté beslöt i Helsingfors i förra månaden. Bakom de till synes oförargliga formuleringarna döljer sig ett haveri för Europarådet – och ett medskick till svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Omröstningsresultatet betyder att PACE röstade för att sanktionerna mot Ryssland avslutas – utan att konsekvensen ens nämns i resolutionen – och att man öppnar för ett återinträda som fullvärdig medlem i Europarådet. Kort sagt, för en majoritet i PACE det är OK att gå i krig mot en annan medlemsstat och annektera en del av dess territorium.

Det betyder också att medlemmar som redan nu har svårt att eller inte alls lever upp till demokratisk standard, framöver inte har något att frukta. Opposition kan hanteras enligt diktatoriskt gottfinnande utan att det påverkar status i Europarådet. Också i Ryssland.

I summa betyder det att Europarådet i praktiken efter 70 år lämnar sin grundartanke bakom sig; den som stadgar att rådets uppgift är att skydda och stärka de mänskliga rättigheterna, ett demokratiskt styrelseskick och tillämpningen av rättsstatens principer. 

Frankrike och Tyskland – tillsammans med Europarådets avgående generalsekreterare Jagland – har varit pådrivande. Det gör dock inte saken ett dugg bättre vad gäller det faktum att regeringen Löfven valde att vika sig för Putins hot. I den svenska sexpersonersdelegationen till Europarådets parlamentariska församling röstade socialdemokraten Ola Möller för resolutionen. S andra ledamot missade omröstningen men skulle också ha lagt en ja-röst.

I försvaret för undfallenheten talas vacker wallströmska om att det nu öppnas för kritisk debatt med Ryssland i PACE. Det må så vara. Men finns det något som tyder på att det skulle ha den ringaste effekt på Kreml? Att tro det är detsamma som att leva i en fantasivärld. I den verkliga blånekar Putin till allt som läggs Ryssland till lags. Fakta betyder inget i lögnens rike. 

Bara i juni har snart inräknats 80 döda eller sårade i den ukrainska armén efter attacker från kreml-ledda trupper.

För Putin är idén om den liberala demokratin obsolet.

Det riktigt allvarliga med Europarådets – och regeringen Löfvens – agerande är att det för Putin blir ännu en bekräftelse på att aggressivitet lönar sig. Motståndaren viker ned sig. 

Samtidigt har regeringen Stefan Löfven spräckt enigheten i Försvarsberedningen; vill inte betala ens för ett paket som egentligen borde ha varit större. I stället vill man kompensera med prat enligt devisen att diplomatin är den första försvarslinjen.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 29/6 2019.

Read More

Nyheter från Ryssland handlar vanligtvis om avancerade vapensystem, styrkeuppbyggnad i Svarta havet, Arktis och Östersjön, nya militära stödpunkter i Afrika, uppbackning av Assad och Maduro och fortsatt krigföring mot Ukraina. Eller om påverkansoperationer mot väst. Eller om maktprojicering mot Sverige. Nyheterna från Putinland handlar också om den endemiska korruptionen, eller om ofriheten.

Häromveckan kom dock en ny nyhet värd att fundera över. Myndigheterna backade inför protester mot att den undersökande journalisten Ivan Galunov hade anhållits i Moskva för ringa narkotikabrott. Galunov släpptes och två höga polischefer har avskedats. På rak arm kan jag inte påminna mig om att något liknande har hänt någon gång tidigare.

Att polisen vid tillslag ”hittar” små mängder narkotika hos politiska motståndare, aktivister i civilsamhället eller hos journalister är en standardmetod i Putinland för att lösa problem. Rättsväsendet är inte något problem. Att Fru Justitia är blind exemplifieras av fallet Sergej Magnitskij när det gäller att skydda ekonomisk brottslighet medan det sedan flera år pågående rättshaveriet riktat mot historikern Jurij Dmitriev handlar om politik. Hans ”brott” består i att blottlägga Stalinterrorn.

Galunovs ”brott” kan misstänkas var knutet till blottläggandet av kriminalitet och korruption inom begravningsbranschens hela näringskedja (som han belyst i en serie reportage för den Rigabaserade nyhetssajten Meduza). Artiklarna är rena Sopranos med ”gängstrider” om territorier, men visar också om hur stat och brott över tid har integrerats. Kort sagt, det är en bild av Putinland.

Efter tillslaget mot Galunov hade de tre affärstidningarna Kommersant, Vedomosti och RBC alla samma framsida och med ett enda budskap: Jag är Ivan Galunov. I Moskva mötte demonstranter upp och blev arresterade. Nätet kokade. Som om man ville säga att nog är nog.

Att det är en rörelse på gång som reagerar på korruptionen och ”elitens” livsstil i en tid där levnadsstandarden sjunker för folket, illustrerades också i våras i form av massdemonstrationer efter avslöjanden om premiärminister Medvedevs lyx. Och det kommer hela tiden nya föga smickrande interiörer, senast om patriarken Kirill.

Att försöka begränsa tillgången till fastighetsregistret eller för den delen att lägga förslag om att korruption borde vara godtagbar i de fall den kan anses vara nödvändig, ger intryck av desperation. Som om man trots allt mer repressiv lagstiftning och hög repressionsnivå ändå inte upplever sig ha full kontroll.

Det hjälper regimen föga att tala om kampen mot korruptionen och då och då sätta dit någon på hög nivå. Det blir snarare en symbol för hur illa det är, än intrycket av att regimen verkligen vill göra något åt saken.

I bilden av växande motstånd ingår gräsrotsprotester som slår vakt om den lokala miljön. Det kan vara stort och smått – och inte bara i Moskva. I Archangelsk handlar protesten om sopor och i Jekaterineburg om byggande av en katedral.

Missnöjet växer medan president Putins popularitet är i fallande. Tilltron – allt enligt rysk tradition – till att han är den starke ledaren som står på folkets sida och griper in för att rätta till, blir allt mer ihålig. Samtidigt är Putinismen oförmögen att reformera sig själv. Så vadan och varthädan om friandet av Galunov släpper loss ilskan över ett ruttet system?

För Sveriges del är svaret en försvarsmakt som växer till två procent av BNP.

Gästledare publicerad i SvD 17/6 2019.

Read More

I Frivärlds rapport Att göra Sverige (s)torslaget igen ger Claes Arvidsson en historisk överblick över Socialdemokraternas förda utrikespolitik och hur Olof Palmes politiska arv än idag lever i den socialdemokratiska rörelsen. Arvidsson förklarar hur Palmeismen syns både i partiföreträdares retorik såväl som i utrikespolitiska beslut och hur det då som nu har inneburit en konflikt mellan idealism och säkerhetsbehov.

https://frivarld.se/wp-content/uploads/2019/06/Att-göra-Sverige-storslaget-igen.pdf

Read More