Claes Arvidsson

Archive
Ryssland

Försvarsberedningens ordförande Björn von Sydow överlämnade i går sin slutrapport inför nästa års försvarsbeslut för perioden 2021–2025. Försvarsminister Peter Hultqvist tackade och tog emot, men leendena var av förklarliga skäl stela. Det som till nyligen såg ut att bli ett lyckligt slut på en lång gemensam partipolitisk resa, har ju i stället blivit en sprucken beredning.

De fyra borgerliga partierna hoppade klokt nog av när det visade sig att Stefan Löfven inte var beredd att ekonomiskt backa upp beredningens förslag. Försvarsministern avfärdade dess arbete som ”önskelistor”. I stället för en ökning av anslaget till 84 miljarder kronor vill regeringen förhandla om nivå och förmågor i riksdagen.

Det är kanske inte det allra viktigaste – när vi igen har fått svart på vitt att socialdemokraterna sviker Sveriges säkerhet – att också påminna om att omdömeslösheten går hand i hand med nonchalans mot försvarsberedningens ordförande. Likväl gör jag det.

Björn von Sydow är en riktig ärkesosse som startade sin politiska karriär i statsrådsberedningen under den första ministären Carlsson och blev sedan riksdagsledamot, handelsminister och försvarsminister. 2002–2006 var han riksdagens talman. Han brukar beskrivas som ”förståndig”, ”erfaren”, ”kunnig”, ”gladlynt” och med förmåga att ena stridande parter. Kort sagt, att göra von Sydow till ordförande i försvarsberedningen var ett klokt.

Men några meter innan mål var alltså regeringen inte beredd att ställa sig bakom beredningens förslag att till 2025 låta försvarsanslaget växa till 1,5 procent av BNP (och till 1,6 procent inkluderande totalförsvaret), det vill säga den ram som har styrt arbetet och som även regeringen varit införstådd med (eller kanske angivit som tyst direktiv). Tacket för lång och trogen tjänst är att Löfven, Andersson och Hultqvist helt sonika körde över honom. Dumpade honom. Förödmjukade honom. Det går inte an.

Till saken hör att von Sydow var den första socialdemokraten med tyngd som insåg att det inte räckte med ett litet expeditionärt försvar: ”Vårt nationella försvar bör få en ökad tonvikt och tydligare verka avskräckande i en sämre omvärld.” Orden föll i januari 2009 – ett halvår efter det ryska kriget mot Georgien. Men S har fortfarande inte riktigt vaknat.

I beredningens slutrapport ”Värnkraft”, står man fast vid förra årets formulering i ”Motståndskraft” att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. ”Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige”. Och att ”Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i vårt närområde”.
Slutsatsen är att försvaret ominriktas från ett insatsförsvar till ett försvar av Sverige.

Tänk att det skulle ta så många år innan det blev en självklarhet.

Samtidigt understryks allvaret i bedömningen att Försvarsmaktens operativa förmåga att möta ett väpnat angrepp har ”väsentliga begränsningar” och inte heller klarar att uppnå ambitionsnivån för innevarande försvarsbeslut. Nästa försvarsbeslut måste handla om mer än att genomföra det nuvarande. Mycket mer. Beredningens förslag är minimum.

Björn von Sydow är statsvetare och disputerade 1978 på en avhandling som ställde frågan: Kan vi lita på politikerna? Då var hans svar i huvudsak positivt, men jag gissar att det blir negativt i förhållande till valaffischeringen 2018 som stolt braskade med att Socialdemokraterna har den bästa försvarspolitiken. I stället blev det en repris på Löfvens försvarsfarsnoir: Vi betalar inte! Vi betalar inte!

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 15/5 2019.

Read More

Tv-komikern Volodymyr Zelenskij vann söndagens presidentval i Ukraina. Det har vållat visst hakfall. Hans enda politiska erfarenhet är att ha spelat president i serien ”Folkets tjänare” som handlar om en lärare som hastigt och lustigt blir landets president. Folkets tjänare är också namnet på Zelenskij nybildade parti – och i valkampanjen lät han bitvis som han läste ur seriens manus. Som om det bara var en ny säsong med Vasily Holoborodko på skärmen.

Men varför bli förvånad? I vår tid verkar ju det nyss otänkbara vara det ”nya svarta”. Vad ska man till exempel säga om Sveriges regering som består av fyra partier, varav två inte ingår i regeringen utan som säger sig vilja utgöra en skarp opposition. Som för en politik som partierna i grunden inte är ense om. Verkar det inte mer som en SVT-serie?

Fallet Ukraina kan parallellköras med affärsmannen och TV-stjärnan Donald Trump som vann det amerikanska presidentvalet och nu senaste med Mueller-rapportens avslöjanden som understrykare av ”overkligheten”. Det är en historia som gjord för Netflix. Eller tänk Brexit och tanken hamnar lätt hos Monty Python. Storbritannien är inte längre pragmatismens högborg – utan ett tragiskt skämt.

IS med en ideologi som inkluderar halshuggningar, sexslavar och massmord är också som en skräckfilm – men verklighet på Sri Lanka. Sak samma gäller för den delen den idévärld som leder till Christchurch.

Listan över vår märkliga tid skulle kunna göras mycket längre – med olika grad av allvar eller overklighet. I Ukraina 2014 handlade det, baserat på ett manus skrivet i Kreml om små gröna män som dök upp. Krim annekterades av Ryssland, och två ”fiktiva” folkrepubliker skapades i landets östra delar. Hittills har kriget krävt mer än 13 000 dödsoffer. En miljon uppskattas vara interna flyktingar.

Zelenskijs segermarginal var överväldigande – 72,3 procent mot 24,5 procent för den sittande presidenten och chokladkungen Petro Porosjenko. En smula orättvist kan det tyckas. Sedan 2014 har Ukraina skaffat sig en försvarsmakt. Från nästan ingenting till 250 000 militär personal och med successivt införande av ny materiel. Man kan försvara sig.

Trots pågående – och resursslukande – krig har det också gått framåt med reformeringen av Ukraina. Ekonomin visar nu tillväxt. Reallönerna ökar. Men det går för sakta. Och framför allt har det gått för sakta i fråga om att göra upp med den ingrodda och utbredda korruptionen.

Zelenskij har givit klart besked om att nu väntar andra tag. Han har dock undvikit att tala om vilka. Ja, över huvud taget har han varit sparsmakad i sak. Han har en intressant krets kring sig. Å ena sidan liberala reformivrare, å andra sidan även den landsflyktade oligarken Igor Kolomoisky som äger den tv-station som sänt Folkets tjänare och har bistått under valkampanjen.

Fram till maktskiftet i juni kommer det att bli tydligare vad Zelenskij vill bjuda på i den nya säsongen. Det återstår att se hur samarbetsvilligt parlamentet är – och hur utfallet av parlamentsvalet i höst blir. Kanhända blir det en chans att ta ett rejält steg framåt för landet eller bara en ny besvikelse för väljarna. I alla fall är det viktigt att fortsätta stödja Ukraina med morot och piska. Landet står centralt i konflikten med Moskva, inklusive den som rör rätten för Rysslands grannländer att gå sina egna vägar.

Ukraina har just haft demokratiska val och den sittande presidenten avgår frivilligt. Alltså motsatsen till långköraren Putins Ryssland. Det är ett skäl till varför Kreml inte vill att Ukraina ska lyckas.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 25/4 2019.

Read More

Vladimir Putin var på scenen i går kväll. Det var utomhuskonsert i Simferopol för att fira Dagen för Krims återförening med Ryssland. Det var på femårsdagen efter 18 mars 2014, då Putin skrev under det dokument som i Ryssland lagligförklarade den av det internationella samfundet olagligförklarade annekteringen av Krimhalvön i Ukraina.

Efter annekteringen dröjde det inte innan kriget gick vidare till Donbas i Ukraina– där det fortfarande pågår. Med 13 000 döda och 30 000 skadade. Med en miljon internflyktingar.

Samtidigt pressar Moskva på med maktanspråk på suveränitet i Azovska sjön. En typ av anspråk som nu även drivs i Arktis och även kan komma att dyka upp i Östersjön.

Krim är med stor sannolikhet ett ”lost case”, men det är desto viktigare att EU och USA gemensamt håller fast vid den rådande sanktionsregimen. Än så länge har det hållit, men i EU finns det röster som tyvärr talar för en mjukare attityd (till exempel regeringspartiet Lega Nord i Italien).

Krim ska kosta – även om det inte tycks påverka regimen i Kreml.

En annan slutsats är att det svenska försvaret måste få kosta – det påverkar regimen i Kreml.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 19/3 2019.

Read More

Vad ska man egentligen tro? Det är en helt central fråga i den ryska desinformationsapparaten. Det vill säga den fråga som Kreml vill att vi ska ställa oss inför alltifrån rysk inrikesrepression till utrikes aggression (i form av krig, våta operationer, aktiva åtgärder eller påverkansoperationer). Det handlar inte om att slå fast nya fakta utan om att så tvivel med hjälp av alternativa fakta.

Syftet är att få debatten att inte handla om det som den egentligen handlar om. Det gör Putin och Lavrov genom officiella uttalanden, men inte minst medelst en hel armé av troll på nätet. Sociala medier är ett universalverktyg för att skapa en höna av en fjäder. Tvivelsåendet skulle dock inte bli alls lika framgångsrikt utan insatsen från en armé av volontärer i cyberrymden. Och på andra ställen.

Som villigt ställer sig i ledet eller ofrivilligt blir nyttiga idioter – vägledda av konspirationsteorier om hur en en illasinnad elit för folket bakom ljuset.
Ett strategiskt inslag är att ifrågasätta mainstream-media, forskare och myndigheter. Det är i sig naturligtvis inte fel utan ingår tvärtom i demokratins själva livsnerv. Men är det verkligen det som Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg ägnar sig åt när hon uppmanar Säpo att granska en forskare vid Utrikespolitiska institutet som bland annat har granskat kultursidans Rysslandsbevakning?

2017 höjdes blodtrycket på kulturredaktionen sedan den av forskarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg i artikeln “Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: The Swedish case” (Journal of Strategic Studies) lyfts fram som den redaktion i mainstream-media som allra mest visserligen skriver på svenska men pratar “putinska”. Linderborgs redaktion beskrevs som “den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt vänsternarrativ” i fråga om Ukraina. Man gav också exempel på “fake news”.

Mer avslöjande var att flera medarbetare på kulturredaktionen hade varit aktiva bland annat i Kreml närstående nätsammanhang – och i debattens efterdyningar kom det fram mer än så. Och på den vägen har det varit.

Svaret blev anklagelser om häxjakt och uppmaningar till att försvara det fria ordet. Den självbild som en av hennes medarbetare gav uttryck för i ryska media var AB Kultur som “den reella yttrandefrihetens sista ö i Sverige”. Kragh och Åsbergs artikel framställdes som en del i ett informationskrig där alla som inte vill gå med i “krigsalliansen” (Nato) skulle misstänkliggöras.

Kragh anmäldes till Nämnden för utredning av oredlighet av bland annat “Egor Putilov”. Kragh friades förstås. Han drabbades också av anonyma hot, angreps i RT och Sputnik och utsattes för IT-angrepp. Och på den vägen är det.

Nu har Linderborg blåst till strid igen med nya “avslöjanden”. Inte minst anmärkningsvärt är att hon har anklagat Kragh, som fortfarande arbetar med att blottlägga desinformation, för att vara i den brittiska underrättelsetjänstens sold – och uppmanat Säpo att undersöka om han är en säkerhetsrisk.

Anklagelseakten är en anka, men vägen från nätets undervegetation, via ryska kanaler till Aftonbladets kulturredaktion är en utmärkt illustration av hur desinformation funkar (se Patrik Oksanens artikel “Cyberstölden, förtalskampanjen och kulturchefen som tappar fattningen” i Hela Hälsingland 12/2).

På sätt och vis är det synd att debatten kommit att fokusera på Aftonbladet Kultur. I den stora bilden blir den en distraktion som tar bort uppmärksamheten från det som Kragh och Åsbergs artikel handlar om. Som till exempel att bäst lyckas man påverka, när det egna budskapet hittar legitima bärare hos dem som tar rösten från Kreml vidare som sin egen.

Gästledare i Svenska Dagbladet 14/2 2019.

Read More

1

Pentagon hälsade på i Sälen med budskapet att USA vill ha goda förbindelser med allierade i Nato och partners som Sverige. Bry er inte om president Trumps twitterflöde! Det i sig säger något om hur absurd situationen är med Trump i Vita huset – och om man bläddrar igenom urvalet i The Donald J Trump Presidential TwitterLibrary som sammanställdes av The Daily Show 2018 blir man påmind om att det egentligen är värre än så.

Och alla lögner. Som president hade Trump vid årsskiftet, enligt faktakollen i Washington Post,uttryckt 7 645 felaktiga eller vilseledande påståenden.

Och ta det dystra faktum i beaktande att en amerikansk president får en allvarligt ställd fråga från en journalist om han, det vill säga Donald Trump, någonsin arbetat för Rysslands räkning.

Och så vidare.

Tiotusenkronorsfrågan för ett Sverige som har USA som ankare för sin säkerhet, är vilken tilltro som ska sättas till Pentagons försäkringar inklusive att det är den gällande nationella säkerhetsstrategin som gäller. Annars skulle man kunna säga att beslutet att lämna Syrien pekar i en annan riktning. Kort sagt, det går inte att låtsas som att den amerikanske presidenten – och tillika överbefälhavaren – inte spelar någon roll i utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken. 

Trump twittrar, andra får ägna sig åt skadebegränsning. Tryggare kan man vara.

Nato-toppmötet i somras var inte precis någon triumf för alliansen men blev ändå mer positivt än befarat. Att New York Timesnu rapporterar att Trump vid flera tillfällen förra året hotade med att ta USA ut ur Nato, gör Sveriges allianslöshet knappast mindre utsatt. Att det skulle vara en strategisk förlust – eller att det har ett större värde att slå vakt om en liberal världsordning – ingår inte i Trumps syn på saken. I stället är han som besatt att tanken på att USA har blivit lurat i allehanda ”deals”, inklusive Nato.

Utrikesminister Mike Pompeos talpå Nato:s utrikesministermöte i december formades inte oväntat till ett angrepp på internationellt samarbete. Inte minst EU fick på huden (alltmedan Brexit hyllades), men även FN, IMF, Världsbanken, WTO och ICC. Strategin bygger på att återta nationell suveränitet – och det bästa är om alla stater gör det. Fast under amerikansk ledning. ”America first”.

Sett från Trumps horisont kan Nato bara ha ett värde om USA:s allierade tar ett större kostnadsansvar (något som naturligtvis redan borde ha skett för länge sedan). Om så inte blir fallet – eller den om ökningen av försvarsbudgeten som sker i Nato:s respektive medlemsländer inte bedöms tillräcklig – är det fullt möjligt att Trump återkommer i ärendet. Med Trump kan allt hända. Kongressen kommer säkert att motsätta sig ett uttåg men vad finns kvar av den transatlantiska länken om Trump går så långt?

Visst ska det sägas att Pentagons man i Sälen också har argument på sin sida. Den amerikanske militära närvaron har ökat markant i Europa – och det stärker Nato. Redan det faktum att Trump skapat osäkerhet kring USA:s uppslutning kring artikel 5, har dock samtidigt skadat Nato:s trovärdighet. Och det är inte lätt att göra ogjort.

Så det finns egentligen bara ett Nato-svar att ge; se till att Nato:s medlemsländer uppfyller eller tydligt närmar sig alliansens tvåprocentsmål till 2022. Inte minst gäller detta även icke-medlemmen Sverige. Visst, det är som försvarsminister Hultqvist har uttryckt saken ett fyrkantigt mål. Trump är dock ännu mer fyrkantig – och att inte ha detta som ett ingångsvärde i Försvarsberedningen är rätt och slätt ansvarslöst. Att beredningen nu arbetar med att låta försvarsanslaget växa till 1,5 procent av BNP till 2025, är en målbild som knappast lär imponera på Trump. 

Bättre då att ha Försvarsmaktens absorptionsförmåga som utgångspunkt till anslagets tillväxt.

Sverige behöver USA och Nato – oavsett om vi fortsätter att stå utanför eller tar det naturliga steget från bästa partnerskap till ett fullt medlemskap. Den osäkerhet som Trump skapar ökar dessutom trycket på att Sverige i en osäkerhetens tid ska gå med. Som Hultqvist formulerade hotbildeni Sälen:

”Vi kan inte blunda för att det säkerhetspolitiska läget över tid har försämrats. Vi måste ha en medvetenhet om att kriser och incidenter som inbegriper militära maktmedel kan uppstå. Vi kan inte heller utesluta militära angreppshot.”

Finlands försvarsminister Jussi Niinistö varnade för svensk del för att ”det inte går att utesluta strategiska överraskningsangrepp”, men att om något inträffar så ”kommer vi”. Utmärkt, men vad innebär det i praktiken? Sverige och Finland har inte en försvarsallians med allt vad det innebär av förpliktelser och förberedelser, utan är en nästanallians med målsättningen att de militära resurserna ska kunna användas gemensamt i alla konfliktnivåer.

Det svensk-finländska försvarssamarbetet – liksom det nordiska samarbetet – skulle bli så mycket tydligare och effektivare om också Sverige och Finland blev medlemmar i Nato. Ett smart sätt att öka båda ländernas krigsavhållande förmåga. Och Nato:s.

Mindre smart är det förstås att som statsministerkandidaten Stefan Löfven öppna för att Vänsterpartiet som plåster på Jök-såret ska få inflytande över försvars- och säkerhetspolitiken. Det är illa nog med ”Wallströmfalangen” inom S. På DN-debatt klassar Daniel Färm, chefen för S-tankesmedjan Tiden, den försvars- och säkerhetspolitiska diskussionen som ett försök att medelst stämpeln säkerhet behövs lyfta ut frågor från den vanliga demokratiska debatten. 

”Högerkrav på svenskt Nato-medlemskap, vilket skulle innebära ett kraftigt minskat svenskt demokratiskt inflytande över storleken på försvarsanslagen och de egna säkerhetspolitiska vägvalen…ett svenskt Natomedlemskap skulle också – utöver risken för ökad subregional instabilitet och att dras in i Trumps eller Erdogans påhitt – innebära krav på kraftigt höjda militärutgifter på bekostnad av skola, sjukvård, trygghetssystem etc.”

Alltså: Försvaret av Sverige ses som ett hot mot demokratin. Att döma av flödet av rapporter och analyser från Tiden har man dock inte bara missat Krim 2014 utan också att den europeiska säkerhetsordningen är lagd i spillror och att den transatlantiska länken inte längre är vad den borde vara. Och Brexit. Och…

En replik från Peter Hultqvist vore på sin plats.

Read More

För några dagar sedan avled en av de sista norska krigshjältarna från andra världskriget. Joachim Rønneberg var en av ”hjältarna från Telemarken” som sprängde Norsk Hydros tungvattenanläggning på Rjukan 1943. Ett budskap som han lämnat efter sig är att ”vi må alltid ha et sterkt forsvar, uavhengig av skiftende trusselbilder”. Han konstaterade också ”friheten er ikke gratis”.

Det är en klokskap som också gick förlorad i Sverige.

Vad ska till för att takten i försvars- och säkerhetspolitiken ska växla upp från snigelfart? Risken är ju till och med snigelfart med riktning bakåt om Försvarsmakten inte tillförs extra medel. Bums. Och det är bara början på vad som behövs för en satsning på ett hållbart nationellt försvar.

Ja, förstås i kombination med en riktigt fast förankring i Nato.

Man skulle till exempel kunna tycka att Putins krig i Ukraina och annekteringen av Krim borde ha räckt. Men icke. Nu drar Donald Trumps avsiktsförklaring ifråga om uppsägning av INF-avtalet om medeldistansrobotar med Ryssland bort ytterligare ett fundament i de bjälklager som har burit upp den europeiska säkerhetsordningen efter kalla kriget. Den amerikanska kongressen har dock sista ordet i saken.

Mot bakgrund av att Ryssland brutit mot avtalet kan man ha viss förståelse för reaktionen, men allra mest beklaga bristen på tufft agerande under Obama – eller för den delen från Europas sida. Ett tillkommande motiv för USA är att Kina står utanför avtalet och har känt sig helt fritt att agera därefter. Så det kan vara ett exempel på hur konflikten mellan USA och Kina spiller över på Europa.

Nu riskerar en uppsägning att bli en propagandaseger för Kreml (som förstås i vanlig ordning blånekar), att så ytterligare split mellan Europa och USA samt leda till en rustningsspiral men med USA rejält på efterkälken i vapenutvecklingen.

Det har skett ett visst återtag av svensk försvarsförmåga men i och med att Ryssland rustar snabbare har förmågegapet i själva verket ökat. En ny indikation på att björnen inte sover är att fyra ryska baser i enklaven Kaliningrad byggs ut med nya bunkrar för att kunna härbärgera flera robotar (kryssningsrobotar och ballistiska robotar) och stridsspetsar (kärnvapen och konventionella).

I “fästningen” Kaliningrad finns nu medelräckviddiga Iskander (med goda utvecklingsmöjligheter upp till 1 500-2 000 km), långräckviddiga Kalibr och kustrobotsystemet Bastion.

Vilken typ av regim som håller fingret på avtryckaren har illustrerats i närtid i form av Novichok (och att det efter förgiftningarna i Salisbury finns en öl under det märket), men också skandalerna som avslöjats i Nederländerna och Schweiz. Och av påverkansoperationer i både dåtid och i realtid. Och så vidare.

Förvisso är det inte helt enkelt att veta hur GRU:s avdelning “Kling och Klang” ska tolkas. Kanske inte alls som inkompetens? Kanske handlar det om att demonstrera att “vi” gör precis som “vi” vill. Så “du” gör bäst i att tiga still vare sig du har lämnat eller är kvar i Ryssland.

Samtidigt har Putin inte samma fasta grepp som tidigare. Trots den inhemska “trollfabriken” syns det sprickor i fasaden. Pensionsreformen har mötts med protester. Lokalvalen har inte gått som på räls. Putins popularitet har minskat – om än från en hög nivå.

Samtidigt har Putin som “vann” Krim förlorat den ukrainska ortodoxa kyrkan i och med att den frigjort sig från den ryska. Svaret har blivit en skyldighet att skydda de troende, på samma sätt som man tidigare lovat ryskspråkiga i det “nära utlandet”.

Det drar ihop sig till storm. Tyvärr också på andra håll.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 25/10 2018.

Read More

Nato-toppmötet i Bryssel 11-12 juli inramades av Donald Trumps misstroskapande av hur hållfast USA:s engagemang för Europa är. Det är allvarligt och sammantaget med Trumps agerande i andra sammanhang med Putin som vän och EU som fiende skapar det en osäkerhet kring innebörden av artikel 5. Samtidigt – och med USA som drivande kraft – antogs en deklaration som tydligt utpekade Ryssland som ”etta” i hotbilden. Konkreta beslut fattades med syfte att stärka säkerheten i Europa (Nato Readiness Initiative).

Paradoxen är således att Nato:strovärdighet både minskade och ökade. Det finns ”vuxna” i Ovala rummet, men samtidigt kommer man inte bort från det faktum att Trump är president och ÖB.

I skuggan av de stora rubrikerna undertecknades dessutom en gemensam deklaration mellan Nato och EU – med stor potentiell betydelse för ”integrationen” dem emellan. Relationen beskrivs i termer av ett strategiskt partnerskap med ett klargörande av samarbetsområden och roller. Nato ska även fortsättningsvis utgöra grundbulten i de allierades kollektiva försvar (de flesta EU-medlemmar är ju också med i Nato). Slöseri genom duplicering ska undvikas.

Samarbetsområden som utpekas är hybridhot, cyber, materiel och kapacitetsbyggande i södra och östra Europa samt inte minst viktigt militär mobilitet (ett militärt Schengen), anpassning av infrastruktur och borttagande av byråkratiska hinder.

PESCOblir ett slags nod för samarbetet – och ska vara öppet för deltagande från medlemmar i Nato som inte är med i EU. Också det ett sätt att stärka den transatlantiska länken.

Med det strategiska partnerskapet mellan Nato och EU kan det sättas definitiv punkt för den ibland uppdykande diskussionen om en Europaarmé, men partnerskapet (liksom besluten om att stärka Nato i Europa) kastar också ljus över den nu pågående diskussionen om att EU borde ha en strategisk autonomi. Med tanke på Trump är den diskussionen förståelig, men samtidigt verklighetsfrämmande. EU kan göra insats på egen hand, liksom genom konstellationer av europeiska stater (till exempel JEF). Det är dock USA som är själva ankaret för säkerheten i Europa. Ökat oberoende är en annan sak.

Det Europa kan göra – och som man redan borde ha gjort – är att ta ett större eget ansvar. Det gäller förstås även Sverige genom att stärka Nato genom ett svenskt medlemskap och betala försäkringspremien för vårt eget försvar av riket. Besluten vid toppmötet i Bryssel var en viktig motvikt till Trumpismen, men även bortom Trump är USA:s engagemang för Europa långsiktigt vikande.

Artikel publicerad på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg Försvar och säkerhet.

Read More

Den förre folkpartiledaren Lars Leijonborg har skrivit sina politiska memoarer. I Kris och framgång: mitt halvsekel i politiken (Ekerlids 2018) kommer han också in på försvaret. Dels när han gör vapenfri tjänst vid Civilförsvarets anläggning på Rosersberg. Han återger en interiör från slutövningen, där det var Leijonborgs uppgift att hitta överlevande i raserade hus och föra dem till sjuktälten. Avslutningsvis skulle man ordna en uppsamlingsplats för döda.

Om detta kan man ha många tankar. Året var 1974. Kriget var kallt. Den reflektion som FPU:s tidigare ordförande gjorde var dock en annan än krigshot med tänkbara följder. Han “insåg hur tungt jobb det var att vara vårdbiträde och vilka risker för till exempel förslitningsskador det innebär”.

I maj 1997 är Leijonborg tillbaka på Rosersberg. Denna gång som partiledare och för att delta i en övning med riksdagens krigsdelegation. Han tillhörde den i många år och var under en tid dess vice ordförande. I scenariot var det återigen allvar. Säkerhetsläget hade blivit rejält dystrare. En konflikt i Baltikum hade eskalerat och med tänkbara följdverkningar i hela Östersjöområdet. Alltså även Sverige.

Förstås, kan man tillägga.

Ett svenskt fartyg hade sänkts. Indikationer fanns på sabotage och främmande trupp på svensk mark. Inledningsvis hoppades man dock att regeringens och krigsdelegations åtgärder skulle räcka för lugna läget. För svensk del. Så blev dock inte fallet. I nästa steg blev frågan om Sverige skulle begära hjälp. Ett anfall hade uppenbarligen redan inletts, det svenska försvaret hade “trätt i aktion” och beslut fattats om viss mobilisering. Inget av detta var dock tillräckligt.

Förstås, kan man tillägga.

Inför beslutet redovisade regeringen Göran Persson underhandskontakter med olika västmakter och det noterades tacksamt att en flottstyrka från europeiska Nato-länder med amerikanskt logistikstöd fanns som stöd. Det beslöts att ställa hamnar på östkusten (från Oxelösund och söderut) till styrkans förfogande.

Det rådde politisk enighet om att kalla på hjälp mellan S-regeringen och de borgerliga partierna. Miljöpartiet tvekade medan Vänsterpartiet ansåg att det krävdes mer tillförlitliga uppgifter varifrån anfallet kom. Kort sagt, som i dag.

Tilläggas kan också att övningen sker samtidigt som tänket i försvarspolitiken styrs av en strategisk timeout, det vill säga en åtminstone tioårig tankeperiod av lugn och ro.

Och påbörjad nedmontering av det territoriella försvaret.

Och efter ett tag slutade krigsdelegationen att öva.

Om flottstyrkan var nog för att rädda Sverige frihet förtäljer inte Leijonborg. Han har inte heller något att säga om faktisk svensk förmåga att ta emot hjälp. Förmågan var ju inte detsamma som under kalla kriget (även om den avklingade under dess senare del) tack vare hemligt militärt samarbete med USA och andra Nato-länder. Detta är väl dokumenterat i bland annat Mikael Holmströms studie Den dolda alliansen (Atlantis 2011).

Leijonborg reser dock frågetecken om Sverige som icke-medlem i försvarsalliansen verkligen skulle få hjälp. Och det är ju fortfarande en aktuell fråga. Som icke-medlem i Nato omfattas ju Sverige inte av artikel 5 (“en för alla, alla för en”).

Samtidigt frikänner Leijonborg socialdemokraterna för dubbelspel i försvars- och säkerhetspolitiken. Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, innebar inte neutralitet i den händelse Sverige blev angripet. I verkligheten diskuterades dock även primäroptionen, det vill säga öppen samverkan innan Sverige blev indraget i kriget.

Var neutralitetspolitiken framgångsrik? Tjänade den oss väl, som det har brukat heta (och som det fortfarande heter om den militära alliansfriheten). Det enkla svaret, som oförsynt nog har getts av Robert Dalsjö är att den aldrig testades.

I verkligheten var det först efter kalla krigets slut som det i Försvarsmaktens krigsspel ingick ett scenario där Sverige skulle kunna stå neutrala.

Till saken hör också att den svenska ansökan om medlemskap i EU 1991 hade förändrat spelplanen. Under regeringen Bildt ändrades i största enighet den säkerhetspolitiska doktrinen till att “Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består”. Neutraliteten förvandlades till en option. Och med inträdet i EU 1995 kom Sverige att ingå i en politisk allians men med en bevarad (fiktion) om militär alliansfrihet.

2018 Sverige är militärt alliansfritt, men har både en självpåtagen solidaritetsdoktrin, är med i EU-alliansen och samverkar öppet och intimt med Nato och Nato-länder. Samtidigt står Sverige – trots värdlandsavtalet med Nato och halvkvädna säkerhetsgarantier från USA – inför samma grundproblem som tidigare i fråga om att få och ta emot hjälp.

Om vi står utanför tar det mycket längre tid innan hjälpen kommer – om den kommer.

Och 2018 råder det inte någon tvekan om att geostrategiskt utgör Norden-Baltikum ett stridsfält. Sverige blir indraget.

Och så kan man ju också tycka att Sverige borde vara med i en allians som syftar till att försvara de värden som bär upp Sverige och det svenska statsskicket. Fred, frihet, demokrati. Vårt sätt att leva.

Den oro som Donald Trump skapar om hur hållfast artikel 5 i verkligheten är, ändrar inte den slutsatsen.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 23/7 2018.

Read More

Att följa Donald Trumps presidentskap är som att i realtid uppleva en absurd dröm eller som att titta på en mix av Pang i bygget och House of Cards. Men det är mer spännande än roligt. Trots att det kan vara svårt att ta Trump på allvar, är det på allvar.

För några dagar sedan kom beskedet att USA:s justitiedepartement har åtalat tolv personer i den ryska militära underrättelsetjänsten GRU för att ha genomfört påverkansoperationer i samband med presidentvalet 2016. I en annan värld skulle en amerikansk president ha ställt in toppmötet med Vladimir Putin. I en annan värld hade det inte heller funnits misstankar om att det ihållande blånekandet från Trumps sida bottnar i att den pågående utredningen om att inblandning i valet också rör relationerna till den egna kampanjen.

Men det är den värld som vi lever i.

På sin väg mot Helsingfors via Bryssel och London hann Trump med att öka osäkerheten om USA:s åtagande i Nato (även om det också får betonas att Trump skrev under på den slutkommuniké som både innehåller steg för att stärka försvaret i Europa och står fast vid fast vid kritiken av och sanktionerna mot Ryssland). Trump uppmanade till en hård brexit och byte av premiärminister. EU beskrevs som en fiende. Putin fick en bättre recension än USA:s allierade.

Det ger en känsla av svindel att det mesta av försnacket inför toppmötet handlade om att den lättsmickrade och impulsive Trump i gengäld för en “deal” att skryta med till exempel skulle “godkänna” den ryska annekteringen av Krim eller säga sig villig att dra ned på den amerikanska militära övningsverksamheten i Europa.

Så vad blev det inte. Om inte annat eftersom Trumps faktiska manöverutrymme är begränsat. Vladimir Putin kan ändå vara nöjd. Toppmötet lanserades med samma inramning som under kalla kriget. Och det är precis det intryck som Putin vill ge – ett möte mellan två supermakter. Ändå blev det mer ett bara fototillfälle. Putin dominerade.

På den efterföljande presskonferensen tog Trump varken upp kriget i Ukraina, nedskjutningen av MH17 eller Novichok. Han svarade inte på frågan om vem han trodde på i fråga om rysk inblandning i valet 2016: FBI/CIA eller Putin. Inte heller utfärdade han någon varning för konsekvenserna om det skulle ske i framtiden. I stället verkade han ta på allvar Putins erbjudande om gemensam utredning.
Putin för sin del svarade jakande på fråga om han hade velat att Trump skulle vinna presidentvalet.

Dialog och bättre samarbete var frekventa ord med betoningen lagd på det särskilda ansvar som de två stora kärnvapenmakterna har. Vad det innebär är det ingen som vet. I Nordkorea går Ryssland som på andra håll egna vägar. Syrien var förstås i fokus, men huvudfrågan för Trump gäller Iran och där har Kreml ett synnerligen begränsat inflytande.

Visserligen ligger de ekonomiska sanktionerna fast – och i så måtto har de ryska förhoppningarna på Trump inte slagit in. Men på ett annat plan har de överträffats. Putin har fått mer hjälp än vad han i sina vildaste drömmar hade kunnat hoppas på i fråga om att så split i väst och sätta den liberala världsordningen under press.

Till skillnad från toppmötena under kalla kriget är det inte två världar som konfronteras. För båda är världspolitiken ett nollsummespel – och med offerkoftan på för det egna landets del. Båda gör politik till fake och infotainment. Båda har en värdegrund baserad på kristen fundamentalism, xenofobi och populism. Just det mönster vi ser spridas och splittra Europa. Det kommer mera. Det är på allvar.

Publicerad i Svenska Dagbladet 17/7 2018.

Read More

Vad är det för Ryssland vi ska förhålla till? Svar finns i stater som Ukraina och Syrien. Ett annat svar stavas Novichok. Ett tredje symboliseras av presidentvalet i USA 2016. Ett fjärde kan vara Iskanderrobotar i Kaliningrad. Tillsammans bildar de en regim som inte känner några egna gränser för sitt handlande.

Presidentvalet i Ryssland i mars var inget riktigt val. Det handlade om att Vladimir Putin skulle väljas. Flankerad av en grupp andra kandidater som skulle demonstrera Putins särställning, men också bidra till att öka valdeltagandet. När rösterna var räknade hade Putin fått 77 procent av rösterna. Valdeltagandet uppgick till 67 procent. Någon officiell statistik på valfusket har inte lämnats.

Putin hade inte något valmanifest och bedrev inte någon valkampanj. I stället kampanjade statskontrollerade medier på temat om hans oersättlighet. Putin som den store ledaren.

Putin blev tillförordnad president 1999 och ordinarie 2000. 2008 bytte han plats med premiärminister Dimitrij Medvedev. Efter att ha ändrat grundlagen blev Putin president igen 2012. Det är inte någon dålig gissning att konstitutionen kommer att ändras igen när mandatperioden går ut 2024. Allt för att ge honom en möjlighet att bli president på livstid.

Det betyder i sin tur att det politiska spelet om tänkbar efterträdare blir inställt och att politiken, eller vad man nu ska kalla den, fortsätter i gamla banor. Det finns inte heller några tecken på någon nymornad ekonomisk reformvilja. Ett skäl är förstås att det som behöver göras står i motsättning till intressestrukturen i den ryska kleptokratin.

Ett frågetecken är dock om den allt skapare sanktionspolitiken inte bara tär på oligarkernas förmögenhet utan också på deras tålamod. Från regimens sida har man dock både hemmavid och i Storbritannien och USA visat hur man handskas med ”förrädare”.

Ett annat frågetecken rör folkligt missnöje. Putin har utlovat en ljusnande framtid, men moderniseringen och uppbyggnaden av de ryska väpnade styrkorna kommer också fortsättningsvis att prioriteras. Missnöje kan dock hanteras genom fortsatt ökad repression, något som märktes redan efter valet. Putinland uppvisar alltmer totalitära drag.

I ”konstruktionen” av Putin som den store ledaren med historisk och traditionell anknytning både till Tsaren och till Stalin, odlas också föreställningen att om ”lillefar” bara visste om, så skulle det bli ändring på saken. Det lugnar.

Lugnande verkan ska också den bild ha av ett militärt (och moraliskt) hotande Väst, som konstant pressas på det ryska folket.  Allt i kombination och i kontrast till den likaledes kolporterade bilden av Ryssland som återuppstånden stormakt. Så typiskt att presidentvalet ägde rum den 18 mars, på årsdagen av annekteringen av Krim 2014.

Det finns alltså inget som indikerar att behovet av att ge systemet adrenalinkickar kommer att ändras. Putin är beroende av både konflikt och självhävdelse. Så frågan gäller snarare hur hotbilden utvecklas än att den avvecklas. Öppen konfrontation (med eller utan ”ställföreträdare”) eller att ta tillfällen i akt? Riskbenägenheten är i alla fall hög, samtidigt som tröskeln för att använda våld är låg.

Risken som regimen tar är förstås att den gapar över mycket. Kanske blir det för mycket. Särskilt om oljepriset blir för litet.

Publicerad i Försvarsutbildaren nr 3 2018.

Read More