Claes Arvidsson

Archive
Ryssland

Det är mycket som är S-retro med regeringen Löfven. Inte minst gäller det återkomsten för en fredspolitik traskande i Olof Palmes fotspår. Då som nu är det en politik som ställer kärnvapenfrågan på sin spets – och dessutom utrikesminister Margot Wallström mot försvarsminister Peter Hultqvist. Sveriges linje är i själva verket två olika linjer.

Det handlar om Konventionen om kärnvapenstopp.

Wallström vill skriva på. Hultqvist ser däremot konventionen som ett hot mot det säkerhetsnätverk som byggs med Nato och bilateralt – inte minst med USA. Budskapet från nätverket har också varit entydigt negativt. Och vad gäller USA är det förstås ett särskilt problem att USA aldrig varken bekräftar eller förnekar förekomsten av kärnvapen (NCND) vid till exempel flottbesök. Att driva kravet på kärnvapenfrihet i hamn stod Nya Zeeland dyrt 1984. Och gör det fortfarande.

Wallströms signatur skadar försvars- och säkerhetssamarbeten. Det innebär också i praktiken att Sverige inte kan bli medlem i Nato, något som blir en jättebonus för Wallström. Eller annars är det just det saken gäller.

Wallström är frontfigur för den del av socialdemokratin (och vänstern) som med nostalgi i blicken ser tillbaka på Palmes neutralism och kålsuperi. Det är nog inte någon tillfällighet att utrikesministern i hastigheten en gång råkat säga ”neutralitetspolitik” eller, för den delen, att en central del i kampanjen för att få sitta i FN:s säkerhetsråd var att lyfta fram Sverige som en oberoende röst. Anti-kärnvapenkampanjen passar som hand i handske.

På 1970-talet skedde ett linjebyte inom socialdemokratin. Kärnvapen hade setts på som något ont, men terrorbalansen mellan USA och Sovjetunionen hade ändå varit av godo. Styrkebalans var den bästa garantin för att kärnvapen inte skulle användas. Omvandlat till politik handlade det om att arbeta för att bryta rustningsspiralen, få till stånd styrkereduktioner och icke-spridning.

Nedrustningspolitiken byttes dock mot fredspolitik. Terrorbalansen sågs inte längre trygg. Kärnvapenarsenalerna var farliga i sig. Resultatet blev fredspolitik. En politik som samtidigt innebar att fokus flyttades från förhandlingsbordet till opinionsbildningen. Det gick för långsamt, tyckte Palme då – och Wallström nu. Slutsatsen, då som nu, var behovet av nya initiativ.

Redan på 1950-talet hade Stockholmsappellen skallat, och det hade tågats mot svenska kärnvapen. Utvecklandet av svensk nukleär förmåga upphörde i slutet av 1960 (men föregicks av en utredning som slog fast att Sverige inte behövde ha kärnvapen eftersom landet skyddades av USA:s kärnvapenparaply). I stället tågades det mot USA och kriget i Vietnam. Kriget tog slut – och då tog tågen mot kärnvapen fart igen.

1979 hade Svenska freds- och skiljedomsföreningen 2 500 medlemmar. Fyra år senare var de 15 000. Det fanns en hel flora av organisationer: Kvinnor för fred och allehanda yrkesgrupper för fred, Kvinnokamp för fred, Kristna fredsrörelsen, Svenska fredskommittén, Sveriges fredsråd. Och så vidare. Världsfredsrådet drevs av KGB.

1980 startade Palme ”Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor”, som i praktiken blev en indirekt propagandakanal för Kreml (också genom sovjetiskt deltagande med anknytning till KGB och GRU). Ett exempel var förslaget om att inrätta en korridor genom Europa fri från taktiska kärnvapen. Sovjet gjorde tummen upp för ett förslag som riktade sig mot Nato:s försvarsdoktrin och gränsförsvar.

Striden kring utplaceringen av Pershing II-robotar var ett annat exempel. Sovjetunionen hade ändrat styrkebalansen i Europa genom utplaceringen av kärnvapenbestyckade SS-20-robotar. Nato-länderna var beredda att svara med samma mynt, men erbjöd sig att avstå om Kreml skrotade sina redan utplacerade SS-20 och inte heller placerade ut nya. Det var det så kallade dubbelbeslutet från 1979.

Palme menade tvärtom att en hygglig balans hade uppnåtts genom utplaceringen av SS-20 och att Pershing II därför skulle leda till obalans och ökad konflikt. Han intog samma position som Sovjetunionen: ingen utplacering av Pershing II och sedan förhandlingar med en kärnvapenfri värld som slutmål. Det innebar i praktiken ett tusental sovjetiska robotar mot inga för Nato.

Från sovjetisk sida tog man också fram det gamla propagandaknepet om en nordisk kärnvapenfri zon och Östersjön som ett fredens hav. Det blev också S-politik. Utan krav på att den enda kärnvapenmakten, Sovjetunionen, skulle avveckla.

Det var utspel på utspel. Femkontinentinitiativet 1983 tillsammans med Argentina, Mexico, Tanzania, Indien, och Grekland. Tanken var att premiärministrarna skulle resa runt och kränga fred: frysning av kärnvapenarsenalerna, upphörande med kärnvapenprov, stegvis avrustning och till sist kärnvapenfrihet.

Efter mordet på Olof Palme 1986 tog Ingvar Carlsson fredspolitiken vidare. I en kolumn – Sverige i dåligt sällskap – i Svenska Dagbladet 26/1 1988 gjorde Ingemar Dörfer upp med Femkontinentinitiativet – och fredspolitiken. Han frågade retoriskt om stormakterna verkligen skulle bry sig. Han pekade på konsekvensen av regeringens önskan om ett kärnvapenfritt Europa, nämligen att utan amerikanska kärnvapen var Nato inte längre en fungerade försvarsallians.

Och för Sveriges del skulle det innebära att vi var inklämda mellan kärnvapenfria Norge och Danmark och, å andra sidan, kärnvapenladdade Sovjetunionen.

Inget drömläge precis.

Samma sak gäller Konventionen om kärnvapenstopp. Inga Nato-länder har sagt sig villiga att underteckna konventionen (och bara Nederländerna deltog i förhandlingen). Förstås. Då som nu skulle Nato inte längre vara en fungerande försvarsallians. Lägg därtill att själva dokumentet bär prägeln av ett snabbjobb, till exempel vad gäller verifikationsprocessen.

Det faktum att inga kärnvapenstater kommer att underteckna gör konventionen till ett kraftfullt slag i luften – bortsett då ifrån att ett svenskt undertecknande skulle skada Sveriges säkerhet. Och det kan man ju i och för sig tycka är skäl nog att skrinlägga. Det är faktiskt något av ett sorglustigt skämt att frågan ska utredas. Då som nu måste Sverige väga av avspänningspolitik, försvarsförmåga och behovet av återförsäkring. Slutsatsen kan bara vara en.

Och tänk en värld där bara Kim Jong-Un har en knapp att trycka på.

Eller tänk ett Europa där bara Putin sitter med fingret på knappen.

För att citera regeringens budgetproposition för Utgiftsområde 6: ”Den ryska retoriken om användning av kärnvapen är särskilt oroväckande”.

Publicerad i Säkerhetsrådet i SvD 28/9 2017 och på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg Försvar och Säkerhet 26/9 2017.

 

Read More

Alliansen håller än så länge fast vid att man bör rikta misstroendevotum mot försvarsminister Peter Hultqvist. Blir det så faller han – med hjälp av SD:s röster. Men blir det en seger för rättrådig principfasthet? Eller rör det sig snarare om dumdristighet efter att väldigt snabbt ha kommit till skott i fråga om att inte bara misstro Anders Ygeman och Anna Johansson, de direkt ansvariga i Transportgate? I sådana fall bör man förstås backa.

Ett läroexempel är Robert Scott som i januari 1912 kom fram till Sydpolen (någon månad efter Roald Amundsen). En rad faktorer, otur, dålig planering och utrustning gjorde att alla i hans expedition dog. Men han hade stått fast.

Om allianspartierna går vidare i saken mot Hultqvist kommer de visserligen inte att dö, men däremot finns det bara opinionsförlustpoäng att vänta när Löfvens fälla slår igen. Här finns inte trovärdighet att vinna, bara att förlora. Att en misstroendeförklaring inte går hem i stugorna är dock inte det avgörande argumentet för att alliansen borde tänka om och i stället hitta en väg ut ur den återvändsgränd som man för tillfället parkerat i.

Och L och C har flaggat för att ny information kan ändra bilden – och sådan har ju kommit efter M-ordet först uttalades.

Misstroendet bottnar i att Hultqvist inte informerat statsministern om ett allvarligt hot mot rikets säkerhet. I sitt försvar av försvarsministern har Löfven kört hårt med formell ansvarighet, som Hultqvist alltså inte hade. Det blir lite tunt. Regeringen är ett kollektiv så Hultqvist hade ett allmänt ansvar och ska, det tilläggas, är ju faktiskt försvarsminister.

Vad gäller skada måste man utgå från att uppgifterna har hamnat i orätta händer. Så det råder inte någon tvekan om allvaret i det inträffade.

Dock har det visat sig att Löfvens högra hand, nyligen avgångna statssekreteraren Emma Lennartsson, hade fått informationen men inte förstått och inte heller reagerat. Detsamma gäller Ann Linde, då Ygemans statssekreterare och nu EU- och handelsminister. Överhuvudtaget verkar man inte förstått allvaret. Dyster nog, att döma av Ekots lördagsintervju 2/9 inte ens försvarsministern när han sent om sidor fick informationen.

Kort sagt, det bör vägas in att informationen redan fanns hos statsministern i form av Emma Lennartsson. I den meningen ändrar inte utebliven information från Hultqvist informationsläget hos “statsministern”.

Samtidigt kryper Transportgate allt närmare chefen för det hela. Löfven valde att avsvärja sig det övergripande ansvaret genom att flytta krisledningen till Inrikesdepartementet. Det kunde lätt förstås som liktydigt med en Stör-mig-ej-skylt. Samtidigt som stuprör verkar ha varit arbetsmodellen i ett dysfunktionellt regeringskansli.

Det faktum att man, vad det sägs, inte tog upp IT-skandalen i en vidare krets av ministrar och statssekreterare – eller för den delen på tu-, tre- eller fyra man hand – ger ett märkligt intryck. Som i en familj med en mörk hemlighet som alla vet om, men som det hålls tyst om. Ja, så tyst att oppositionens partiledare inte informerades. Så tyst att man ljög om det verkliga skälet till att Transportstyrelsens GD Maria Ågren fick gå. Och Hultqvist, för sin del, valde att inte informera försvarsutskottet. Information gavs först sedan skandalen briserat genom DN:s avslöjande.

Till det som framstår som alltmer besvärande är den växande känslan av att här har det mörkats – varför göra offentlig palaver av något som redan håller på att rättas till.

Det råder alltså inte någon brist på skäl till klander och än mer lär väl dyka upp när det nystas i härvan. För än så länge är inte botten nådd. Likväl, det som har utgjort den hårda kärnan i anklagelseakten mot Hultqvist har blivit väldigt poröst. Sant att försvarsministern inte informerade Löfven, men informationen fanns redan i statsrådsberedningen när Hultqvist briefades om saken.

Ett svagt ”case” mot Hultqvist i fråga om hanteringen av rikets säkerhet ska dessutom ses i perspektiv av, just det, rikets säkerhet.

Ingen skulle vara gladare än V Putin om Hultqvist skulle tvingas avgå. Hultqvist har igen och igen varit tydligheten själv i fråga om vilket slags land Ryssland har blivit och den hotbild mot Sverige som detta innebär. Försvarspolitiken utformas därefter. Eller för att vara mer exakt, riktningen är den rätta men åtskilligt mer kunde göras för att återta svensk försvarsförmåga.

Vad nog än värre är – från Kremls horisont – är att Hultqvist till trots av det parti som han tillhör genom bilaterala samarbeten och en fördjupad integration med Nato ”bäddat in” (för att knyta till ett begrepp myntat av Leo Michel vid FIIA) Sverige i ett transatlantiskt säkerhetsnätverk. Medlemskap i Nato hade varit säkrare men status per i dag är likväl bättre än status av i går.

Att fälla Hultqvist skulle dessutom leda till floder av glädjetårar på UD. Hultqvist är den som håller emot och tar strid för svenska intressen när Margot Wallström – i neutralistisk anda – trampar på med flumfredsaktivism. Det är en anti-kärnvapenkampanjen som skulle riskera trygghetsskapande samarbete med Nato-länder i närtid och för alltid stänga dörren för ett svenskt medlemskap. Att Sverige ansluter sig skulle också underlätta för Putins progandamaskin i andra länder.

Kort sagt, dubbelseger för Kreml.

Peter Hultqvist är inte oersättlig, brukar det sägas från misstroendets förespråkare. Visst kan det komma mer belastande information från grävande journalister eller när KU blir färdiga med sin granskning. Just nu bör dock alliansen låta honom få sitta kvar. Kort sagt, backa! Det kallas ansvarstagande för rikets säkerhet.

Publicerad i Säkerhetsrådet i Svenska Dagbladet 9/9 2017.

Read More

Plötsligt händer det. Häromdagen fick jag en bekräftelse på att Moderaterna verkligen har lagt om försvarspolitiken. Hittat tillbaka. Från långt-bort-i-stan. Och från försvaret som budgetregulator. Bekräftelsen kom inte bara i form av en inbjudan till pressträff om försvaret (senast det hände är så länge sedan att jag inte ens minns det), utan dessutom inbjudan till en efterföljande diskussion.

Hur det gick till när man gick bort sig och vad detta innebar för politiken finns återberättat i Fritt Fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige. Det är en politik som har lämnat mycket bitterhet efter sig därute, men det är bättre att se framåt än att hänga fast vid kritiken av den gamla. När den faktiskt blir bättre.

Vid dagens pressträff yttrade Anna Kinberg Batra och Hans Wallmark de förlösande orden: Moderaterna vill att försvarsanslaget över tid ska öka till motsvarande (ja, i alla fall närma sig) två procent av BNP 2028. Alltså samma viljeinriktning som Nato har för sina ordinarie medlemmar. Med skillnaden att i Nato gäller 2024 som måldatum.

Fokus för styrketillväxten ska ligga på närområdet och att hela Sverige ska kunna försvaras. Särskilt viktigt kommer försvaret av Östersjön, och framförallt Gotland, att vara. Utöver Östersjön är exempelvis ökad försvarsförmåga runt Göteborg särskilt prioriterad.”

Det görs också ett viktigt konstaterande när det sägs att:

Valet står inte mellan att stärka Sveriges försvar eller att bli medlem i Nato. För att stärka Sveriges säkerhet på allvar måste vi göra både och. Säkerhet bygger vi tillsammans med andra.”

Den ökade viljan att via försvarsekonomin stärka våra möjligheter att försvara fred och frihet är dock villkorad ”det säkerhetsläget och det ekonomiska läget”. Det hade man inte behövt säga. Här och nu skulle också ha betonas mer. I stället ska det stora förstärkningarna komma i mot slutet av perioden 2018-2028. Kort sagt, förslaget inbjuder till en diskussion också om det som borde utgöra den självklara grunden för hur styrketillväxten ska se ut, det vill säga vilka uppgifter som det svenska militära och civila försvaret ska klara av. Och när.

Vid moderatstämman i höst ska partiet ta ställning till om förslaget till försvarsekonomi och inriktning ska bli politik. Och visst lever vi en synnerligen osäker tid, men det råder knappast någon tvekan om att partiledningen kommer att få sitt efterfrågade mandat. Att så sker är också en del i det mödosamma arbetet för att återfå förtroende på för partiets kärnområden.

Någon kommer säkert att säga att utspelet är en avledningsmanöver från den moderata partiledningen i syfte att stjäla uppmärksamhet från partiets kris och turbulensen kring Anna Kinberg Batra. Kanske det. Det i grunden allra viktigast är dock att Moderaterna nu säger två procent. Det är en försvarspolitisk ambition som Liberalerna och Kristdemokraterna redan har ställt sig bakom. I morgon kl 12 kan Annie Lööf i sitt sommartal på Hasselbacken göra detsamma och därmed skapa en enig allians inför valet 2018.

Och öka trycket på regeringen Löfven.

Och på Putin.

Publicerad i Säkerhetsrådet i Svenska Dagbladet 23/8 2017.

Read More

De håller på att lära sig att gå men än går det inte riktigt. Så kan man sammanfatta dagens försvarsuppgörelse mellan regeringen och M och C. När uppgörelsen presenterades var dock alla nöjda. I stort sett.

Det talades vitt och brett om förstärkningar och framtidssatsningar inom det militära och civila försvaret. Tonarten kunde föra tankarna till Monty Pythons ”Always look on the bright side of life”. Kontrasten i förhållande till verklig hotbild och faktiska behov – både i närtid och bortom 2020 är ju bjärt.

Ett annat sätt att formulera saken är att Sveriges försvarsförmåga kommer att öka men knappast på ett sätt som minskar glappet i förhållande till ryska rustningar.

Minns att statsminister Löfven så sent som i förra månaden uttryckte harm över att oppositionen riktade misstroende mot försvarsminister Hultqvist för hans agerande i it-skandalen i en tid när Sverige befinner sig i en ”allvarlig kris”. Hotet om misstroendeförklaring gjorde dessutom att det låg en lätt känsla av absurditet över den glada enighet som uppvisades.

Förhandlingsparterna har hållit isär frågorna enligt stuprörsmodellen.
Det är inte något fel, tvärtom, på inriktningen på fortsatt förstärkning av den så kallade bottenplattan, på övningar och en ökad numerär. Luftförsvaret stärks. Brigadförmåga ställs i fokus. Totalförsvaret rycks upp. Samtidigt är det som nu läggs fast avslöjande för hur otroligt illa det nationella försvaret har skötts under många långa år. Man vill nu göra saker som borde och hade kunnat göras tidigare.

I pengar räknat handlar det om 8,1 miljarder kronor över tre år, varav 6,8 går till det militära försvaret och 1,3 miljarder till det civila försvaret. Det är mindre än ÖB hade önskat och ett varsel om fortsatt underfinansiering. Och visst är det avslöjande för graden av ambition att försvarsanslaget 2018 som andel av BNP blir på 1 procent och någon tiondel. Det är långt till Natos mål på 2 procent. Ja, detta är inte ens uttryckt som ett mål.

Alltså: Det borde ha blivit mer. Inte minst understryker budgetutrymmet för ofinansierade reformer de närmaste åren att mer hade varit möjligt om viljan att verkligen prioritera hade funnits där.

Men det hade också kunnat bli mindre. Moderaterna har tryckt upp nivån. Liberalernas val att stå utanför förhandlingarna och KD:s avhopp i elfte timmen har också gett Peter Hultqvist draghjälp i de interna förhandlingarna i regeringen. Allvarligare än så tar man uppenbarligen inte på den ”allvarliga krisen”.

I går slog Peter Hultqvist fast att uppgörelsen var en viktig signal till omvärlden.

Det är sant. Det är en signal till Kreml om att förmågeglappet inte kommer att minska. Det är en signal till våra vänner att Sverige fortfarande inte tar hotet mot fred och säkerhet i Europa på riktigt allvar. Detta samtidigt som Sverige genom sin säkerhetspolitik väljer att inte fullt ut visa sig solidarisk – genom medlemskap i Nato – med just de vänner utan vars väpnade bistånd den svenska försvarsplaneringen faller ihop som en sufflé.

Nu bygger man vidare på försvarsbeslutet 2015 som både var underfinansierat och otillräckligt. Om några veckor inleds den största svenska militärövningen sedan början på 1990-talet, Aurora 17, med en lägesbild som tydligt visar på allvaret – och allvaret understryks förstås ytterligare när den ryska Zapad 2017 inleds med uppskattningsvis 100 000 man.

Den gånga politiken var ett kollektivt misslyckande och dagens besked visar att det politiska systemet fortfarande inte riktigt mäktar med uppgiften. Inte vaknat upp. Men visst, bra mycket bättre med en sömndrucken politik än fortsatt sömn.

Gästledare i Svenska Dagbladet 17/8 2017

Read More

 

Det är spännande tider som vi lever i. För spännande. Som risken för krig i Sydostasien. Nordkorea provocerar med robottester och utveckling av kärnvapen. Trump har twittrat hotfullt om att hot från Pyongyang kommer att ”bemötas med eld och ursinne av ett slag som världen aldrig upplevt”. Kim Jong-Un har svarat med att Guam kan bli ett mål – och Trump har i sin tur kontrat med en tweet om att en militär lösning finns på plats.Det är ett ordkrig som inte behöver bli mer än så men där missförstånd och feltolkningar kan få förödande konsekvenser. Som försvarsminister Mattis konstaterat skulle krig leda till en katastrof.

IS som spänningsframkallare svalnar i Syrien och Irak men potentialen för jihadismens återkomst är dessvärre påtaglig. Detsamma gäller risken för en repris på 30-åriga kriget – med dess blandning av statskonkurrens och religion – i regionen. I Europa måste vi ställa in oss på mer terror.

Flykting- och migrationstrycket mot Europa är annan typ av spänningsframkallare. Detta är både situationsbaserat och trendmässigt. Andra långsiktiga trender är Kinas stigande makt och USA:s vändning mot Asien och, för den delen, demokratins avtagande attraktionskraft och växande illiberalism. Och så kan man fortsätta listan. Det enda säkra är att osäkerheten kommer att fortsätta.

Det finns inte heller något som tyder på att Ryssland som spänningsladdare kommer att upphöra. Häromdagen stängde man i strid med gällande avtal Kertjsundet för all annan båttrafik än den ryska flottan. Farleden är viktig bland annat för hamnstaden Mariupol. Häromdagen genomfördes under 24 timmar 15 attacker mot ukrainska positioner i Luhansk, Donetsk and Mariupol. Häromdagen avled Kostyantyn Roma av skottskador efter strider i Donetsk. Han blev 21. Han efterlämnade fru och ett litet barn. Sedan Putin inledde kriget mot Ukraina 2014 har det krävt mer än 10 000 dödsoffer. Och kriget i Europa fortsätter alltså.

Den ryska uppladdningen i Östersjöregionen fortsätter också. Senast i form av 2S4 Tulpan 240mm. Världens grövsta granatkastare är nu placerad ett ”stenkast” från gränsen till Estland. I en oannonserad övning tillfördes dessutom tillfälligt i ett huj en brigad – till den division som redan fanns där.

I Östersjön har vi nyligen sett en ny maktdemonstration från Nordflottan i form av världens största kärnvapenbärande ubåt, Dmitrij Donskoj. Med på turen var också bland andra enheter Nordflottans största atomdrivna fartyg, robotkryssaren Peter den store (med det sovjetiska ursprungsnamnet Jurij Andropov). Och i september inleds tillsammans med Vitryssland militärövningen Zapad (Väst) 2017 som har uppskattats omfatta i storleksordningen 100 000 man. Och internt i Ryssland fortsätter regimen att skruva åt – inför återvalet av Putin som president 2018.

Globalt står hot och risker på kö som Sverige påverkas direkt eller indirekt av. I det allra flesta fall är dock Sverige en marginell aktör. Vi påverkas mer än vad vi kan påverka. Men visst finns det undantag. Sverige kan göra skillnad. Den viktigaste är möjligheten att bidra till stabilitet i närområdet genom att bli bättre på att producera säkerhet i Sverige och i Östersjöregionen.

För att citera Mats Johansson i Kalla kriget 2.1. Onda imperiets återkomst(Timbro 2016): ’”Ukraina var en väckarklocka, men efter att ha vaknat måste man stiga ur sängen också’, heter det i en besk kommentar till dem som inte låter pengar följa orden”. Och vad mer kan man säga?

Tid har gått förlorad. Nu brådskar det.

Krönika i Säkerhetsrådet i SvD 13/8 2017.

Read More

När Stefan Löfven var i Storuman – i stället för i Almedalen – krävde han ett slut på Stockholmsfixeringen och mer fokus på hela landet: ”Jag har inget emot Stockholm, det är en fin huvudstad och jag är född där. Men vi måste ha en Sverigefixering. Det är den enda politiken som duger.” Löfven sade självkritiskt att Socialdemokraterna också har ett ansvar för storstadsfixeringen.

Det skulle ha kunnat handla om ”enveckasförsvaret” och i praktiken försvaret av Stockholm. Tyvärr handlade det om (den i och för sig nog så viktiga) allmänna servicenivån utanför storstäderna, och inte om försvaret av Sverige.

Vid ett besök på F17 i Kallinge på sin Sverigeturné konstaterade Löfven att Östersjöområdet har blivit hetare men ”ett anfall mot Sverige kommer att göra ont”. Statsministern tillade att ”försvaret måste ha muskler” och förutskickade mer kulor till ÖB. Och så ska det låta. Det är precis vad man vill höra av en ansvarstagande statsminister.
Problemet är att Löfven antingen inte menar vad han säger eller inte vet vad han säger.

Vilket som är värst – säljande eller okunskap – är värt att grubbla över.

Men det är ju så mycket annat som pockar på, kan det tyckas. Och det är det ju. Dock.

Raddan av events i Almedalen med anknytning till försvars – och säkerhetspolitiken kan sammanfattas i en mening: inget tyder på att säkerhetsläget kommer att bli bättre. Ett redan spänt läge i Östersjön blir bara mer spänt. Putin är på. Samtidigt är det omöjligt att förutse vad Trump hittar på. Efter presidenternas möte i samband med G 20 i Hamburg, är det i alla fall uppenbart att de två hittat varandra.

Och ser vi ut över världen är ökad osäkerhet den dominerande bilden. Senast manifesterad av Nordkoreas framgångsrika test av en interkontinental robot (ICBM).
I Almedalen talade partiledarna dock som i en parallell verklighet. V mest om vården. MP mest om miljön. Annie Lööf slog, som många andra, ett slag för polisen. SD pratade om sitt eget folkhem. Varken försvarsvännerna Busch eller Björklund tog upp försvaret.

Magdalena Andersson (stand in för Löfven) berömde dock Gotland ”denna vackra ö mitt i Östersjön, där en av världens bästa stridsvagnar, 122:an, rullar”. Synd att Andersson inte är lika intresserad av det som saknas på Ön och den ökning av försvarsanslaget som krävs för att ”det ska göra ont”.

Så ont att ryska anfallsplaner aldrig blir verklighet – och Sverige därigenom bidrar till att stabilisera hela det nordisk-baltiska stridsområdet.

Mer kulor till försvaret är den helt avgörande frågan i försvarspolitiken. Ändå var det bara Anna Kinberg Batra som i sitt Almedalstal tog tjurskallen vid hornet.

Hon påminde om verkligheten i de förhandlingar som pågår mellan regeringen och tre borgerliga partier (förutom M även C och KD). Löfven håller emot.

För att inte få medansvar för en oansvarig politik har Liberalerna valt att inte delta i förhandlingarna – och Kinberg Batra flaggade för att Moderaterna hoppar av om det inte blir minst två friska miljarder till försvaret i budgeten för 2018. Mer vore förstås bättre men det är ändå utmärkt att Moderaterna inte längre är ett särintresse i försvarspolitiken.

Gästledare i Svenska Dagbladet 13/7 2017.

Read More

”Den 16 juni 2009 beslöt riksdagen att värnplikten i Sverige skulle vila i fredstid, vilket i praktiken innebar att värnpliktsförsvaret avskaffades. I avsaknad av en allvarlig militär hotbild mot Sverige prioriterades försvar av det svenska territoriet ner, till förmån för ett aktivt deltagande i internationella militära insatser med anställda soldater i alltid tillgängliga militära förband. Försvarskostnaderna som andel av Sveriges BNP tenderade att minska.”

Så inleder Joakim Berndtsson, Ulf Bjereld och Karl Ydén en presentation av SOM-institutets pejling av svenska folkets syn på försvar och säkerhet på DN-debatt 15/6. De fortsätter artikeln med konstaterandet att ”i dag är situationen närmast helt förändrad”. Det är sant. Det nationella försvaret står i fokus.

Genom att slå fast att försvarsbeslutet 2009 skedde ”i avsaknad av en allvarlig militär hotbild” ansluter de tre sig till en verklighetsbeskrivning som man i politiken gärna tar fasta på när det blickas tillbaka på avvecklingen av det nationella försvaret. Att det var rätt då men blev fel på grund av att verkligheten förändrades och att politiken därmed måste läggas om. Brytpunkten blir då det ryska kriget mot Ukraina och annekteringen av Krim 2014.

Kort sagt, politik som rationellt handlande.

En mer principiell invändning mot det sättet att argumentera är att en stat alltid måste ha ett nationellt försvar – evig fred kan aldrig tas för given.

En annan fråga är hur ”avsaknad av allvarlig militär hotbild” ska tolkas. Det är lätt att instämma i att en sådan saknades under den tid då det nationella försvaret avvecklades, men därmed kan och bör man inte sätta punkt. Den intressanta frågan när det nu görs försök att skriva den politiska historien, är om det fanns en riskbild som i sådana fall ger ett annat perspektiv på 2009 och 2014.

I själva verket ringde varningsklockorna redan före 2009 och sedan alltmer ihållande under perioden fram till 2014.

I min bok Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige (Penna till papper bokförlag 2017) kan man i artikelform följa hur utvecklingen i Ryssland blir alltmer negativ under 2000-talet. Mer auktoritärt inåt, mer aggressivt utåt. Allt kombinerat med ett militärt återtagande. Riskbilden förändrades till det sämre. Än mörkare blev den i augusti 2008 då det ryska kriget mot Georgien ägde rum.

Så ja, det fanns en riskbild som ett välfungerande politiskt system borde ha tagit höjd för. Ändå var det bara folkpartiet liberalerna som efter Georgienkriget tog intryck av den förändrade lägesbilden, och började lägga om partiet kurs från en politik som bars upp av tanken på självvald internationell insats till behov av ett nationellt försvar.

Via artiklarna i Fritt fall kan man följa försvars- och säkerhetspolitiken under mer än ett decennium – under statsministrarna Persson, Reinfeldt och Löfven. En slutsats är att det rör sig om ett kollektivt politisk misslyckande. En annan är att det vore både klädsamt och viktigt om de statsbärande partierna – socialdemokraterna och moderaterna – gjorde upp med vad de gjorde.

Men det är inte allt. Framför allt behövs en genomlysning av misslyckandets anatomi för att vaska fram de faktorer och processer som bidrog till att det politiska systemet inte reagerade. I stället följde man den gamla kartan i en ny terräng. En sådan analys handlar om historieskrivning, förståelsen av försvarspolitiken som politikområde och inte minst viktigt om lärande.

Det gäller också att se framåt. Kunskap, debatt och lärande skulle vinna på ökad offentlighet kring försvar och säkerhet. Några förslag med fokus på debatt, vidsyn och granskning av politik och myndigheter:

  • I myndighets-Sverige är fristående inspektioner numera ett vanligt inslag. Försvarets myndigheter borde på samma sätt ha externa inspektioner.
  • Stärk forskningen om försvar och säkerhet vid universitet och oberoende högskolor (FHS-modellen har fortfarande inte lyckats övertyga). En omvandling av professuren i underrättelseanalys i Lund till ett lektorat är fel väg att gå.
  • Ge FOI:s säkerhetspolitiska analysenhet ett fast grundanslag – i stället för att som nu planera för en nedragning på anslaget.
  • KKrVA skulle kunna bidra mer till det offentliga samtalet genom att inrätta ett råd bestående av 3-4 akademiledamöter som en gång per år redovisade en granskning av aspekter på försvars- och säkerhetspolitiken. Modellen för detta kan hämtas från tankesmedjan SNS:s Konjunkturråd respektive Demokratiråd, som med sina årliga rapporter belyser politik, problem och tendenser.

Försvar och säkerhet skulle må bra att ses på som ett vanligt politikområde.

Det skulle också visa vad som särskiljer.

KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 10/7 2017.

Read More

TU-160, världens största bombplan flög nyligen för första gången över Östersjön. Dimitrij Donskoj, världens största atomdrivna ubåt kan snart siktas i Östersjön tillsammans med andra delar av den ryska Norra flottan. Det är exempel på hur Putin projicerar makt men det sker också genom ökad permanent militär förmåga. Som genom ambitionen att etablera en no-go-zon (A2AD bubbla) med Kaliningrad som bas.

Och till hösten är det dags för den ryska–vitryska storövningen Zapad omfattande, har det uppskattats, 100 000 soldater. Mottot blir det vanliga: anfall är bästa försvar.

Kort sagt, det är mycket – och det inkluderar risken för incidenter i luftrummet som går över styr. Spänningsnivån har ökat under många år, och det är en spänning som kommer att vara länge. För Putinland är Väst fiende.

I Sverige kan reaktionen efter Krim 2014 sammanfattas med orden sent ska syndaren vakna, och det är förstås bra mycket bättre än den tidigare slå-dövörat-till-politiken (se min bok Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige). Ännu bättre vore dock om den allt mörkare hotbild som försvarspolitikerna vältaligt beskriver fick sin motsvarighet i den förda politiken.

Kort sagt, det duger inte att bara gnälla över Putin. Och möjligheter saknas inte. En del med en politisk prislapp för regeringen (Nato-medlemskap). Andra kostar bara pengar men kräver också politisk vilja. Poängen är att vi bestämmer själva.

Partierna bakom försvarsbeslutet 2015 (S, MP, M, C och KD) förhandlar som bäst om hur mycket som ska tillföras försvaret 2018-2020. Det vill säga hur mycket vi är beredda att betala för att bidra till stabiliteten i Östersjöregionen? Annorlunda uttryckt: Hur mycket är Sveriges fred värd?

Utgångsläget är inte direkt lysande. Efter år av minskad nationell förmåga beskrevs försvarsbeslutet 2015 som en historisk satsning på dryga 10 miljarder kronor till 2020, men det innebär i själva verket att anslagets andel av BNP sjunker. ÖB har för sin del flaggat för ett tillskott på 6,5 miljarder kronor för att täcka fördyringar och i en hemlig bilaga äskat ytterligare 9 miljarder kronor.

Och visst, det kommer att bli en förstärkning av försvaret. Mer oklart är hur stor anslagsökningen blir och när den infaller i tiden. Båda delarna påverkar verkansgraden.

Ett problem för regeringens chefsförhandlare Peter Hultqvist är att det är finansminister Andersson som håller i kulorna. Så det är egentligen förhandlingar på två plan. En om anslagsnivå och prioriteringar i försvaret. En i regeringen om gudarna vet vad.

Samtidigt brådskar det att komma till avslut. 29 juni har Hultqvist inbjudits att delta i Natos försvarsministermöte i Bryssel. Överst på agendan står Donald Trumps fråga: Hur mycket mer pengar blir det till försvaret? Det är inte någon dålig gissning att USA:s försvarsminister Mattis vid mötet förväntar sig att få betalt för trygghetsskapande ord om Sverige som ”vän och allierad”.
Kort sagt, mer kulor.

Men det är inte därför Sverige ska ha mer försvar. Allianser och samarbeten är komplement – nödvändiga men inte tillräckliga – till en grundläggande nationell försvarsförmåga.

Gästledare Svenska Dagbladet 27/6 2017.

Read More

Det blev ett himla hallå när ÖB Sverker Göranson på nyåret 2012 i en intervju i Svenska Dagbladet diagnosticerade tillståndet i det svenska försvaret. Sverige skulle hålla stånd en vecka i en anfallsriktning. Dock bara under förutsättning att rekryteringen till yrkesförsvaret fungerade och att anslaget ökade rejält. Och siktet var inställt på 2020.

ÖB fick svar på tal av statsminister Fredrik Reinfeldt som avfärdade det hela med att försvaret var ett särintresse. Svenska folket kunde sova lugnt. Socialdemokraterna gnuggade händer över den kritiska debatten, men det var allt. Jo, förstås, man körde en Pontius Pilatus.

Krim 2014 blev vändpunkt – om än allvaret ändå ännu inte riktigt sjunkit in. Georgienkriget 2008 borde ha väckt det sovande folket i regering och riksdag men det var bara dåvarande Folkpartiet som ändrade kurs.

I boken ”Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige” (Penna till papper bokförlag) följer jag skeendet under mer än ett decennium. Artikelsamlingen är ett samtidsdokument med hågkomster från en tid när Socialdemokraternas försvarspolitik bestod i att lägga ned det mesta utom värnplikten, och lågpunkter som ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegrens tweet från oktober 2012:

samtal m ryska försvar- o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.

Fritt fall är en minneskavalkad över en politik som man helst vill, men inte ska glömma. Den summerar till ett kollektivt politiskt misslyckande. I praktiken skrotades det nationella försvaret. Och det som var lätt att rasera är tungt att bygga upp igen.

Visst kan man se sig om i vrede över fallissemanget men viktigare är ändå att se vad det finns att lära. Hur kunde det bli som det blev? Vid ett seminarium i veckan diskuterades – med Fritt fall som bakgrund – misslyckandets mekanismer. Några hållpunkter.

Kalla krigets slut och det därpå följande behovet av att ställa om invasionsförsvaret är en självklar utgångspunkt. Gulfkriget påverkade synen på hur krig bedrivs. Balkankriget gav både erfarenheter och en framtidsriktning. Försvarsmakten sökte efter en ny mening med livet i långt-bort-i-stan. Från politisk sida hägrade möjligheten att föra över resurser från försvar till mer politiskt relevanta nyttigheter.

Försvaret passar inte heller riktigt in i en politisk verklighet som handlar om behovstillfredsställelse av väljarna här och nu (den politiska motsvarigheten till veckokapitalismen). Försvarsmakten ska ju dessutom helst inte behöva användas.

Det politiska systemet har svårt att ta in långsamt växande risker. Först vid kris blir det action. Det problemet kan också ses i perspektivet av den svenska konsensuskulturen. Om åsiktskorridoren är trång – och det var den länge i fråga om försvar och säkerhet – blir debatten därefter.

Politiken bars upp av en föreställning om evig fred i Europa. Göran Persson trodde sig i lugn och ro kunna kuckla med V och MP. Reinfeldt kunde visa att M var nytt genom att köra över försvaret. Men framtiden är alltid oviss. Lärdomen är att det måste finnas en infrastruktur för fred, ett integritetsförsvar. En grund att stå på.

Och som Sverker Göranson nyligen slog fast behöver Sverige också bli fullvärdig medlem i Nato. S-strategin är att förlita sig på USA, men att försvarsminister Mattis säger sig stå vid Sveriges sida får inte bli sovkudde. I morgon kanske det i stället är president Trump som (inte) står där.

Gästledare i Svenska Dagbladet 27/5 2017.

Read More

Jonas Sjöstedts parti bildades för hundra år sedan imorgon lördag. Det var när de svenska bolsjevikerna bröt sig ur SAP och bildade SSV, Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Numera heter jubilaren bara Vänsterpartiet, men vägen dit har gått via Sveriges kommunistiska parti och Vänsterpartiet kommunisterna (och ytterligare fem partisplittringar).

Det är alltså i K:et som V har sina rötter. Och det är blodig historia.
SKP var inte bara revolutionsromantiskt så där i största allmänhet utan blev Kremls (betalda) röst i Sverige. I vått och torrt. Stalins allians med Hitler 1939 var fina grejor. Annekteringen av de baltiska staterna 1940 var en demokratisk höjdpunkt. Den stora terrorn. Allt förnekades. Allt som Sovjetunionen gjorde var rätt. Faktiskt rena paradiset på jorden. Som också borde bli den svenska modellen

Relationerna till Moskva svalnade när eurokommunismen gjorde sitt intåg i partiet på 1960-talet men de tog inte slut förrän Berlinmuren föll 1989. Det är ett förflutet som Vänsterpartiet inte har känt sig bekvämt att ta itu med, men en historia som är väl beskriven i Staffan Skotts ”Liken i garderoben lever än. Undanflykternas mästare. Om Vänsterpartiets förflutna 1918-1998” (Hjalmarson & Högberg 2000).

Kom nya tider och nya socialistiska föregångsländer. Kuba förstås, Vietnam och Kambodja. Alla med en sak gemensamt: Våld och förtryck i namn av framtida socialistisk frälsning. Vänsterpartiet (och andra) blundade och mässade på som zombies om framstegen.

Kom ännu nyare tider. Vänsterpartiets hopp ställdes till Hugo Chavez – framställd som Latinamerikas återfödde Simon Bolivar – vars Venezuela blev det nya drömlandet. Också den drömmen har slutat i en mardröm. Det slår aldrig fel. Varken det ena eller det andra.

Historien om hundraåringen som steg ut ur ett parti är en berättelse om ränder som inte riktigt vill gå ur. Vänsterpartiet ordnar aldrig några demonstrationer utanför ryska ambassaden eller för den delen Venezuelas. USA, EU, NATO är fortfarande det som V gillar att tycka illa om. Och som alla vänsterpopulistiska partier trivs man bäst som ovän till frihandel.

K:et i partinamnet försvann 1990 och nu vill Jonas Sjöstedt allra mest vara den offentliga välfärdens röde riddare. V vill också vara med på gröna och rosa tåget, men i grunden präglas fortfarande samhällsanalysen av att världen ses genom k-märkta glasögon. Det klasslösa samhället hägrar.

I partiprogrammet (på lättläst svenska) slås det fast att ”hela världen har ett kapitalistiskt system” och det ”handlar bara om att tjäna mer och mer pengar”. Det är man emot. Så här funkar det:

”Vissa människor är väldigt fattiga och saknar makt och andra är väldigt rika och mäktiga. De allra flesta kvinnor och män i världen säljer sin arbetskraft i privata företag eller åt staten. De har inte så mycket pengar att det ger någon makt i samhället och kan inte besluta över andras arbete eller produktionen av varor och tjänster. De är arbetarklassen.

Mot dem står borgarklassen. Borgarklassen är de få människor som äger och kontrollerar pengar så pass mycket att de får makt i samhället. De bestämmer över produktionen av varor och kontrollerar andras arbete. Arbetarklassen blir förtryckt av borgarklassen.”

Så det är samma visa som det alltid varit. En väldigt stor skillnad är att eko-fem-marxisterna nu i praktiken sitter i regeringen – och vill göra ”revolution” 2017 genom införande av offentligt monopol i vård, skola, omsorg. Autopiloten är påslagen – med Stefan Löfven i förarsätet.

Gästledare i Svenska Dagbladet 12/5 2017.

Read More