Claes Arvidsson

Archive
Ryssland

Vad är Ryssland? Svaret ryms i den oheliga treenigheten kleptokrati och militärstat med en idébaserad diktatur som grund. Med Putin som ledare sedan 1999 har Ryssland utvecklats till en imperialistisk totalitär.

I Sverige finns en flora av partier med sin grund i olika ideologier, men det finns också en överideologi. Den handlar inte om innehåll utan om ramarna för politik och samhälle inom vilka medborgarna kan röra sig fritt: demokrati, rättsstatlighet, medborgerliga fri- och rättigheter.

Allt detta är anatema i Ryssland. I stället handlar modus operandi om att pränta in i och forma undersåtarna; hur de ska förstå världen, tänka, tycka och handla därefter. Inte minst gäller det kriget mot Ukraina och hur det ska försvaras.

”Inlärningsprocessen” stöds av en ständig bombmatta av lögner och groteska hatbudskap i statligt kontrollerade medier, liksom i form av en rik flora av filmer och andra historiska ”events”. Allt i kombination med en accelererande repression och ett återuppståndet stalinistiskt samhällsklimat med utrensningar och angiveri.

Det byggs för framtiden genom patriotisk fostran av det uppväxande släktet. Nya läroböcker präglade av den rätta läran rullas ut. Den Vetenskapliga Putinismen är den nutida efterföljaren till den sovjetiska grundkursen i Vetenskaplig socialism. I höst får 17-åringarna på gymnasiet en duvning i nutidshistoria, också den om det hemska styret i Ukraina och att det egentligen är USA som krigar mot Ryssland.

På universiteten är det numera obligatoriskt att inleda studier med en kurs i patriotismens värden och regimens hittepå-verklighet.

I sökandet efter en sammanhållande idé i det postsovjetiska Ryssland blev svaret patriotism med fokus på seger och offer i Det stora fosterländska kriget 1941–1945. Det är en identitetsskapande statsideologi som aktivt började utvecklas 2009 då Putin tillsatte en kommission för att motverka falsk historieskrivning. Det handlade om Stalin; kritiska historiker attackerades för att vara anti-patriotiska, liksom läroböcker som inte skrev ”rätt” om den stora terrorn och Gulag.

Efter protesterna i samband med parlamentsvalet 2011 och presidentvalet 2012 blev ”minneskulturen” i kombination med den konservativa missionerade nationalismen allt viktigare för att generera legitimitet. Och än mer så i samband med att Putin startade kriget mot Ukraina 2014.

Putin lade själv ut texten om de historiska och filosofiska grunderna i en essä 2021. Här förebådas den fullskaliga invasionen av Ukraina, betonas civilisationskampen mot väst och behovet av renhet och renhållning på hemmaplan. Nuet binds samman med och förklaras av historien.

Putinismen är narcissistisk. Å ena sidan topdog med hävdandet av en överlägsen civilisation, och å andra sidan, underdog-känslan av att inte vara respekterad. Ryssland kräver därför sin rättmätiga plats som stormakt i en multipolär värld där stormakterna styr. Och rätten till en egen intressesfär. Väst – med USA i täten – är hotfullt och samtidigt civilisatoriskt underlägset.

Putinismen är paranoid med utländska och inhemska krypto-fascister lurande bakom varje hörn med målet att krossa Ryssland.

Putinismen har också en yttersta mission: att återskapa den historiska enheten mellan Ryssland, Ukraina och Vitryssland.

Sovjetunionens upplösning 1991 väckte förhoppningar om vilket land Ryssland skulle kunna bli. I stället fastnade man mellan det förflutna och framtiden. Det var illa nog men värre är att med Putins idé om staten har Ryssland backat in i framtiden och regimen raderat all förmåga till självhjälp. Ideologin skulle kunna avfärdas som ett politiskt användbart hopkok av tsardyrkan, Stalinnostalgi, kulturkonservatism och nationalism, men den får sin näring från ett idéarv med djupa rötter tillbaka i historien.

En förutsättning för förändring är därför att Ryssland förlorar kriget mot Ukraina. Om det verkligen är möjligt är förstås en annan sak. Med eller utan diktatorn kvar vid makten kommer regimens ideologiska kompass att vara den reellt existerande Putinismen. Alltså nolltolerans för avvikelser på hemmaplan och evig konflikt med väst. Vi och våra värderingar är fienden.

Krönika i Altinget.se 29 augusti 2023.

Read More

Den svenska fredsrörelsen har en lång historia av att gå vilse i pannkakan. Under kalla kriget blev den en ofrivillig – och ibland frivillig – ”nyttig idiot”. Opinionsbildning för fred ingick i Kremls påverkanskampanjer för att så tvivel och skapa oenighet mellan Västeuropa och USA med det yttersta syftet att vinna politiska och militära fördelar.

Då som nu är det viktig att i förhållande till fredsrörelsens ställningstaganden ställa frågan Cui bono (till vems gagn). Så curlar till exempel Sveriges fredsråd Ryssland och vill stoppa vapenleveranserna till Ukraina. Till vänster är det alltid USA som är den stora satan.

Svenska Freds- och skiljedomsföreningen har tydligt fördömt Ryssland. Däremot har man gått i taket över att USA har levererat klusterammunition till Ukraina, eftersom det kan ”luckra upp” FN:s förbudskonvention mot ammunitionen. Men den kritiken ska ses i perspektiv av ett krigsfacit so far som visar att Ryssland i Ukraina:

  • Bryter mot FN-stadgans förbud mot internationell våldsanvändning
  • Begår folkmord
  • Begår brott mot mänskligheten
  • Begår krigsförbrytelser och
  • Bryter mot krigets lagar.

Ukraina kämpar för att överleva.

Svenska Freds tar strid för den egna agendan.

Ryssland kommer fortsätta

Ukraina har ju inte heller tillträtt konventionen och är därmed inte bunden av den. Man har dock tydligt uttalat att ammunitionen inte ska användas mot civila. På så sätt står man upp för konventionens huvudsyfte ”att lösa de humanitära problem som användningen av denna typ av ammunition kan ge upphov till”.

Inte heller Ryssland är bunden av konventionens förbud. Putins generaler har dock använt klusterammunition mot civila från dag ett i den storskaliga invasionen. Och det tänker man fortsätta med.

Svenska Freds har inte velat att Sverige blir medlem i Nato. Huvudbudskapet är att ett Natomedlemskap ”varken skulle göra Sverige eller världen till en säkrare plats”. Nato är ju dessutom, fy, fy, en ”kärnvapenallians”. Det kan alltså antas att man nu sätter sitt hopp till att Turkiet trots allt inte ska ratificera den svenska Natoansökan.

Cui bono? I sådana fall lär det bli champagnefest i Kreml.

Putin får inte lämnas ensam med knappen

I kraft av att vara en del av SAP-LO-konglomeratet är Olof Palmes internationella centrum fredsrörelsens tyngsta organisation. OPIC talar tyst om stödet till olika vänsterdiktaturer och den sovjetvänliga fredspolitiken under epoken Palme, men desto mer om Palmekommissionens tro på gemensam säkerhet, kampen för nedrustning och Nato som en hotfull kärnvapenallians. Regeringen Magdalena Anderssons ansökan om medlemskap i Nato har man fått svälja men också OPIC kan alltså leva på det turkiska hoppet.

Liksom Svenska Freds har Palmecentret drivit på för ett svenskt tillträde till FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Det hade i sådana fall omöjliggjort ett Natomedlemskap. Båda delarna toppade dåvarande utrikesminister Margot Wallströms agenda. Efter utredning kunde dock frågan med nöd och näppe avföras från regeringens dagordning.

Nu kräver OPIC att Sverige även som Natomedlem ska ratificera konventionen och sätta press på kärnvapennationerna. Kort sagt verka för avveckling av Natos yttersta avskräckningsmedel. Men Cui bono?

Tänk ett Europa där Putin är ensam om att ha möjlighet att ”trycka på knappen”. Som diktatorn redan flera gånger hotat att göra.

Det är som om man lever i en fantasivärld. Inte i krigets tid.

För fina för fronten

I syfte att återuppliva Palmeismen tog OPIC 2021 initiativet till en ny Palmekommission, Common Security 2022. I samband med bildandet beskrevs Europa häpnadsväckande nog som den region i världen som mest utmärktes av fred. I Palmes anda efterlystes en folkrörelse för att driva på politikerna att stoppa kapprustningen och undvika en kärnvapenkatastrof.

En månad före Rysslands fullskaliga invasion uttryckte Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström förhoppningen att:

”När nu skramlet från vapen hörs allt tydligare så behöver vi snart åter bli minst 100 000 som samlas någonstans i Sverige för att manifestera för freden. Och vi borde våga hoppas att minst lika många tågar längs gatorna i Moskva.”

Sedan dess har OPIC stämt in i fördömandet av det ryska angreppskriget och ger också Ukraina stöd. Bra förstås. Man tillhör dock de organisationer som hjälparbetaren Tilde Addenbrooke i sitt Sommarprat beskrev som för ”fina” för att finnas ute vid fronten: ”Våra insamlade medel och verksamhetspengar går inte till att köpa in eller stödja militära vapen och utrustning.”

I somras inbjöd Kvinnor för fred till ”Hopp och motstånd: Träning i icke-våld och fredskultur” som skulle ”kombineras med badsemester”. Det är en lyx som Ukraina inte kan kosta på sig – och faktiskt inte heller fredsrörelsen. Om Ukraina förlorar blir det en inbjudan till Kreml att gå vidare och därmed blir hoppet om att återupprätta en europeisk säkerhetsordning definitivt blott en dröm.

Som Jens Stoltenberg så väl uttryckt saken: ”Vapen är vägen till fred”.

Krönika i Altinget.se 9 augusti 2023

Read More

Bør vi forberede oss på krig? Toppmøtet i Vilnius er et bevis på at Nato tar dette spørsmålet alvorlig etter Russlands fullskala invasjon av Ukraina. For første gang siden slutten av den kalde krigen har alliansen vedtatt regionale planer for forsvar og avskrekking i forhold til Russland. Det er bare synd at opprustningen av det militære og sivile forsvaret ble forsinket.

Alarmklokken burde ha ringt høyt med den russiske krigen i Georgia i 2008, og fremfor alt da Russland angrep Ukraina i 2014. Den russiske hybridkrigføring mot Vesten ble heller ikke tatt på alvor. Mangelen på skarpe reaksjoner ble en «invitasjon» til Kreml om å gå videre i 2022.

Men nå er det alvor – og derfor er det viktig for Nato at ikke bare Finland, men også Sverige blir medlem. Etter et år med iherdig pruting i Erdoğans basarer har Tyrkia (og dermed også Ungarn) gitt opp motstanden. Ratifikasjonene må skje så snart som mulig. La oss håpe at det ikke blir forstyrrelser.

Men veien til medlemskap har vært lengre enn som så. 

Først var ett, så to og etter Krim i 2014 alle de fire borgerlige partiene i Sverige tilhengere av medlemskap i Nato. Men sosialdemokratene sto i veien – helt til veien tok slutt. Putins «war of choice», en borgerlig opposisjon som ikke lenger ga sosialdemokratene vetorett og fremfor alt Nato-prosessen i Finland, gjorde det politisk umulig for sosialdemokratene å ikke endre den sikkerhetspolitiske linjen. 

Den daværende sosialdemokratiske regjeringen leverte søknaden til Nato med bred støtte i opinionen og med tilslutning fra de fire borgerlige partiene og Sverigedemokraterna (som tidligere hadde vært for et Nato-alternativ, men mot medlemskap!). Miljöpartiet de gröna og Vänsterpartiet var imot.

Så sent som i utenrikserklæringen 16. februar 2022 uttalte utenriksminister Ann Linde at Sverige ikke ville søke om medlemskap. Så kom invasjonen mindre enn en uke senere. Likevel hevdet statsminister Magdalena Andersson 8. mars at en svensk søknad «ytterligere [ville] destabilisere situasjonen i Europa».

Deretter gikk det raskt da den interne Nato-motstanden ble overvunnet. I takt med Finland ble det søkt om medlemskap i Nato i mai 2022, og på Nato-toppmøtet i Madrid måneden etter fikk de to søkerne status som inviterte medlemmer. Finland fikk bli medlem, mens Sverige fikk problemer med Tyrkia.

Det gjorde vondt i det sosialdemokratiske såret da plasteret raskt og resolutt ble fjernet – og det tok tid for statsminister Magdalena Andersson å gjøre det eneste riktige. 

Den idylliske forestillingen om Olof Palmes alliansefrie politikk med fokus på FN, fred og den tredje verden henger igjen i sosialdemokratenes verdensbilde. Folk har drømt seg tilbake til det sosialdemokratiske landet som de husker som en moralsk stormakt. Supermaktene USA og Sovjetunionen ble fremstilt som to alen av samme stykke – og Nato var fy, fy.

Det kan også beskrives som en ideologibasert virkelighetsflukt som tålte sannheten om nøytraliteten dårlig.

Under andre verdenskrig erklærte Sverige seg nøytralt i forhold til de krigførende statene, men var først nøytralt på Hitlers side (for å prøve å holde krigen unna) og deretter på de alliertes side (slik at de kom til å vinne). Med utbruddet av den kalde krigen ble den sikkerhetspolitiske doktrinen nedtegnet som «alliansefrihet i fred, med sikte på nøytralitet i krig».

Bak den offentlige scenen ble nøytraliteten supplert med en «skjult allianse» i form av hemmelig militært samarbeid med Nato-land og først og fremst USA. Det kan virke litt hyklersk at samtidig som Olof Palme kritiserte B52s teppebombing over Hanoi, var det en del av krigsplanleggingen at de samme B52-ene skulle få krysse svensk luftrom for å bombe det sovjetokkuperte Baltikum.

Etter oppløsningen av Sovjetunionen i 1991 ble nøytralitetsdoktrinen stadig mer utvannet, og med inntreden i EU i 1995 ble alliansefrihet erstattet av militær alliansefrihet. I 2009 ble det utstedt en sikkerhetsgaranti til EU-medlemsland eller nordiske land. Sverige, lød løftet, ville ikke være passivt ved angrep og støtten kunne også være militær.

Derimot kunne Sverige ikke automatisk regne med tilsvarende bistand. Derfor er et mer intensivt forsvarssamarbeid på bilateral, trilateral og multilateral basis etablert i håp om å sikre hjelp. Ikke minst handler det om et åpent samarbeid med Nato (som startet i 1994 innenfor rammene til Partnerskap for fred). 

Sverige har kjempet krigen for fred under Nato-flagget, deltatt i Nato-øvelser basert på artikkel fem, inngått en vertslandsavtale (HNS) for bedre å kunne gi og motta bistand og har kunnet delta i Natos innsatsstyrke (NRF).

Det er realiteten bak myten om det «nøytrale» Sverige, en myte som til slutt ble uholdbar. 

Fra 2017 har svensk forsvars- og sikkerhetspolitikk lagt til grunn at et væpnet angrep ikke kan utelukkes og at en storkonflikt kan innledes med et angrep på Sverige. Ved en eventuell konflikt i nærområdet ville heller ikke Sverige kunne stå utenfor, fordi den nordisk-baltiske regionen er et sammenhengende kampområde.

Å stå utenfor Nato ble da enda mer selvmotsigende fordi Sverige ikke ville klare seg selv.

Den uuttalte begrunnelsen for denne «la oss-håpe-på-det-beste-doktrinen» var at Sverige ikke trengte artikkel 5. Den geostrategiske situasjonen kombinert med innbetalinger til Nato med styrkebidrag til operasjoner ble sett på som garanti nok for at hjelpen ville komme. På denne måten trengte heller ikke Sverige å støtte Natos musketér-prinsipp. Sverige var så å si en stolt gratispassasjer.

I virkeligheten hadde Sverige plassert seg i en svært dårlig situasjon. Det nasjonale forsvaret var i praksis demontert – mens forpliktende sikkerhetsgarantier manglet.

Først etter det russiske angrepet på Ukraina og annekteringen av Krim i 2014 ble forsvarspolitikken lagt om fra å satse på innsatser i fjerne lender til å gjenoppbygge det nedlagte nasjonale forsvaret. Selv om trusselbildet ble stadig mørkere, ble tempoet først skrudd skikkelig opp etter 2022.

Nå melder trepartiregjeringen, ledet av Moderata Samlingspartiet, at Sverige skal nå Natos to-prosentmål i 2024.

Sverige forsvares best i Nato, bekreftet Försvarsberedningen (regjeringens rådgivende komité for forsvars- og sikkerhetspolitikk) i mai i den sikkerhetspolitiske rapporten Alvorstid. Og i likhet med den norske Forsvarskommisjonen fremhevet de den store sikkerhetsfordelen med hele Norden i alliansen.

Den nye militærgeografien gjør at tenkningen i hele Norden blir mer nordisk, for eksempel når det gjelder militær kapasitet. Det betyr for eksempel stor slagkraft når ca. 250 topp moderne jagerfly (F35 og Gripen) kan opptre sammen over hele det nordisk-baltiske kampområdet.

For Sverige blir Norrland mer strategisk viktig i det som sammen med Norge og Finland blir et felles forsvar av Nordkalotten. Siden det ville være umulig å utarbeide en felles velfungerende forsvarsplan for Finland og vanskelig å få en fungerende felles forsvarsplan for de baltiske statene, er Sverige i Nato viktig. Muligheten til å bruke svensk territorium, gir dybde i forsvaret. Det nyter også Norge godt av. 

I Østersjøen endres maktbalansen, når Nato fra Gotland kan kontrollere sjø- og luftrutene i regionen. Et annet eksempel på nordisk gevinst er at beskyttelse av forsyningsveier gjøres lettere – ikke minst gjelder dette Gøteborg, som også er Norges viktigste havn.

Nordisk tenkning gir store muligheter, men mye gjenstår. Det krever også vilje til å se seg selv i et nytt lys. Slik må Norge for eksempel forholde seg til å ikke lenger være Nato i nord. Sverige må på sin side passe seg for storebror-tendenser. 

Nato-toppmøtet i Vilnius finner sted med Russlands krig mot Ukraina som bakteppe. Den russiske aggresjonen, slår ekspertene på FOI i en studie, handler om mer enn bare Ukraina, og er forankret i selvbildet «en stormakt som er truet av Vesten». Krigen er dermed et spørsmål om den russiske nasjonens overlevelse – og et forsvar mot vestlig innflytelse og vestlige verdier.

Mot den bakgrunnen kan en opptrapping av krigen til en direkte konfrontasjon mellom Russland og Nato ikke utelukkes. Det kan heller ikke utelukkes at atomtrusselen realiseres. En annen slutning er at konflikten med Vesten vil bli langvarig, uavhengig av utfallet i Ukraina.

Med søknaden om medlemskap i Nato kom Sverige ut av skapet og åpnet opp om å tilhøre det vestlige politiske sikkerhetsmiljøet. De kom hjem. Og med både Finland og Sverige som fullverdige medlemmer, øker sikkerheten i hele Nato. 

Krönika i Altinget.no 13 juli 2023.

Read More

Så like, men også så forskjellige. Det er den enkle beskrivelsen av Norge og Sverige – ofte også når samtalen på den offentlige scenen handler om det samme. Som i tilfellet med Mondelez International, som eier norske Freia, svenske Marabou og en lang rekke andre varemerker.

Via Mondelez sitt eierskap har de to nasjonale sjokoladeikonene havnet i en geopolitisk klemme av boikott og avbrutt samarbeid. Godteriet har fått en bitter ettersmak av brutaliteten i Butja, Mariupol og nå sist den sprengte vannkraftdemningen Kakhovka. Er det rett eller galt? Og hvordan skal foretag og vi som forbrukere tenke?

På spørsmålet om Ola og Kari burde føle «Kvikk Lunsj-skam», svarte BI-professor Øyvind Kvalnes, som er spesialisert i etikk og næringsliv: «Nei, på ingen måte». Tross alt kunne han ha lagt til noen ord om at problemet – å knaske eller ikke knaske – likevel kan være verdt å tenke igjennom.

Godteri- og kjeksgruppa har verken fulgt fjellvettregelen «snu i tide, det er ingen skam å snu» eller den om å «ta trygge veivalg. Gjenkjenne skredutsatt terreng og usikker is. Vet alltid hvor du er». Og Mondelez er definitivt på feil sted.

Mondelez har valgt å bli i Russland selv etter invasjonen av Ukraina. Det hevdes at de har begrenset virksomheten, men faktisk økte både resultat og omsetning i 2022 sammenlignet med året før. Tilskuddet til Putins krig har utgjort omtrent 2 milliarder SEK i innbetalt skatt.

Som et resultat har den multinasjonale godterigiganten blitt svartelistet av Ukraina som sponsor for den russiske angrepskrigen.

Både i Norge og Sverige har de store matvarekjedene valgt å ikke involvere seg i en boikott (men de svenske slutter å selge produkter fra Mondelez som er importert fra Russland). Enkelte kjøpmenn har imidlertid satt i gang salgsboikott ved å fjerne Marabou fra butikkhyllene. Det initiativet ble ønsket velkommen av bistands- og handelsminister Johan Forsell.

I Sverige settes også forbrukermakt bak kritikken – gjennom oppfordringer til kjøpsboikott. Svenska Dagbladets politiske sjefredaktør (uavhengig borgerlig) er blant dem som har tatt til orde for boikott av hele Mondelez’ sortiment. Aftenpostens politiske sjefredaktør (liberal-konservativ) pekte på at selskaper som har valgt å avbryte eller stoppe samarbeidet med Freia, ikke har gjort det samme med andre svartelistede merkevarer:

– Engasjementet er forståelig. Men det er mer som å posere.”

I Sverige er det stort press i sosiale medier og oppfordringer om boikott høres også hver uke på de såkalte Mandagsmøtene i Stockholm sentrum. Og det skjer med støtte fra regjeringen ledet av Moderaterna. Finansminister Elisabeth Svantesson har fremhevet som sin personlige mening at «vi alle må hjelpe hverandre på alle måter for å sikre at den russiske krigskassen ikke øker».

Og med tillegget «Jeg synes hver person i Sverige skal gjøre som de vil. Men du bør vite hva du støtter når du støtter en bestemt type produkt.»

Søsterpartiet Høyre ønsker ikke å ta stilling til saken som parti, og det kan man ha respekt for. Men næringspolitisk talsperson, Linda Hofstad Helleland, ønsker ikke en gang å si sin egen mening. Det er en refleksjon av en følelse av frykt som preger alle stortingspartiene bortsett fra Venstre (for) og Rødt (mot).

Oljefondet har på sin side ikke gitt noen indikasjon på at de skal revurdere sin eierandel i Mondelez International. Men de sier de ønsker å ha en dialog med selskapet i tråd med hvordan fondets praksis som eiere. 

Svensk næringsliv har ikke, som i Norge, gått til regjeringen for å få veiledning angående Mondelez. Den norske regjeringens svar var som forventet: Mondelez er ikke underlagt EU- eller USA-sanksjoner og næringslivet står derfor fritt til å handle som de finner passende.

Det er viktig å huske hva det faktisk betyr. At noe ikke er forbudt ved lov, er ikke det samme som at de berørte selskapene med en offisiell uttalelse i hånden kan slippe å ta eget ansvar.

Både Freia og Marabou har i forsøkene på skademinimering også pekt på urettferdigheten i at det er de som rammes mens andre svartelistede merker går fri. Den har gått hjem i Norge. Elkjøp, Norwegian og Widerø droppet Freia-boikotten.

I Sverige begrunner rederiet Stena Line beslutningen om å slutte å selge produkter fra Mondelez med at det er «den etisk riktige beslutningen å ta». De godtar ikke Marabous argument om at det er et svensk merke og at all produksjon foregår i Sverige: «Vi har ikke gjort noen forskjell i produksjonen, men det handler mer om eierskapet».

Som et ledd i skademinimeringen understrekes det at det er Mondelez International som eier beslutningen om virksomheten i Russland. Det er selvfølgelig bra at fagforeningene i både Sverige og Norge mener at Mondelez bør forlate Russland. Men har de som nå naturligvis er redde for å miste arbeidsplassene sine tidligere forsøkt å påvirke sine eiere? Har Freia og Marabou nasjonalt forsøkt å gjøre det?

Det er bra at Marabou «fordømmer Russlands krig mot Ukraina». Fra Freias side snakkes det også klarspråk. Problemet er at hovedkontoret uttrykker seg i vage ordelag uten å navngi angriperen.

Til slutt kan man selvsagt lure på om en boikott egentlig har noen betydning? I Ukraina er svaret på spørsmålet et klart ja:

“Takk også til alle organisasjonene som har tatt det modige skrittet å boikotte Mondelez-produkter. Deres engasjement gjør en stor forskjell.”

I Sverige har Försvarsmakten valgt å erstatte Marabou og Oboy med andre produkter med begrunnelsen: «Det siste året har vi støttet Ukraina på ulike måter og dette er enda en måte for oss å støtte dem».

Så enkelt kan det være å ta et standpunkt.

Krönika i Altinget.no 19 juni 2023.

Read More

Allvarstid är titeln på Försvarsberedningens säkerhetspolitiska omvärldsbeskrivning. ”Aldrig mer” hade varit lika välfunnet. Eller, varför inte ”Vi har lärt oss läxan”:

”Det har under lång tid funnits information och analyser som förutsett det allvarliga hot Ryssland på nytt kommit att utgöra mot Sverige, övriga Europa och världen. Hanteringen av hotet från Ryssland har trots det i perioder präglats av bristande realism och alltför stora förhoppningar om en positiv utveckling.”

Hotbilden har inte tagits på allvar, kostnader och ledtider för förmågeuppbyggnad har felbedömts. En strategi byggd på att snabbt återta försvarsförmåga i en kris eller när ett krig startats, funkar inte.

Kort sagt, vägen framåt leder till skapandet av en stadigvarande svensk grundberedskap.

otalförsvaret ska inte heller dimensioneras utifrån en hotbild baserad på sannolikhet, utan i stället ta höjd för utvecklingsförlopp som, om de inträffar, får särskilt allvarliga konsekvenser.

Detta är kloka och länge efterfrågade grundläggande insikter. Synd bara att de har dröjt.

2017 väckte det uppseende när den dåvarande beredningen slog fast att ”ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas”. Numera är detta allmängods. Detsamma gäller att ”det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller ytterligare hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Den antagonistiska hotbilden mot Sverige är bred och blir alltmer komplex”.

Det går inte att, som det ibland görs gällande i debatten, slå sig till ro med att Ryssland är uppbundet av kriget i Ukraina. Ryssland omvandlas till en ”krigsstat” som snabbt kan mobilisera och som hittills bara delvis har tagit krigsmaskinen och andra förmågor i bruk.

Ryssland kommer, som beredningen slår fast, att för överskådlig tid att utgöra det dimensionerande hotet mot Sverige. Till helheten hör även Kinas långsiktiga geopolitiska ambitioner och hur dessa utmanar svensk och europeisk säkerhet.

Att bästa försvar är ett medlemskap i Nato, går som en röd tråd genom rapporten. Det tas alltså för givet att Turkiet och Ungern i närtid kommer att ratificera den svenska ansökan. Som saken står är det klokt. Om högmod skulle gå före fall vid Nato-toppmötet i Vilnius i juli, får beredningen laga efter läge. Det är ännu inte akut att tänka på en plan B.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet står bakom omvärldsbeskrivningen, men fortsätter trots detta att hålla fast vid att Sverige skulle kunna möta hoten bättre på egen hand som militärt alliansfria. Hur deras plan C ser ut är okänt. Fast det är ju så mycket annat som inte hänger ihop i de två partiernas politik.

En nyckelformulering i rapportens definition av det svenska nationella säkerhetsintresset är att ”vi är beredda att ytterst med vapenmakt försvara vårt land, vår befolkning, vår demokrati, vår frihet och vårt sätt att leva”. För att göra detta krävs det vapen och mycket annat för att skapa ett skarpt totalförsvar.

Det kommer att kosta, så frågan är om politiken förmår leverera när Försvarsberedningen om ett knappt år lämnar sitt förslag till utformning av totalförsvaret. Eller rättare sagt är frågan om det kan bli en bred överenskommelse mellan Tidö och Sveavägen 68.

Försvarsberedningens totalsågning av den förda försvarspolitiken kan jämföras med Magdalena Anderssons rosenröda självgodhet (SvD 18/6); som finansminister påbörjade hon tillsammans med Peter Hultqvist en historisk satsning på försvaret. Och nu anger hon ett anslagstak för försvaret på två procent av BNP. Det vi redan vet inte räcker till.

Tur att det blev regeringsskifte.

Ledare i Svenska Dagbladet 19 juni 2023.

Read More

Det skulle inte förvåna om kulten kring Pavlik Morozov kommer att göra comeback i Putinland. Morozov var pojken som angav sin far och blev en sovjetisk hjältemyt sedan han och brodern mördats 1932 av ”fiender till Sovjetunionen”. Kanske blir det någon ”rekryt” från ungdomsarmén Junarmija som blir en ny Pavlik. Junarmija uppfostrar sedan 2015 barn från åtta år och ungdomar upp till 18 år i patriotism och vapenträning.

Kulten med Morozov som ett hjältemodigt föredöme för barn att ta efter odlades ända in på 1980-talet. Det inrättades till och med ett museum att vallfärda till. Att historien stod på lösan grund spelade ingen roll. Förstås.

I den brittiske historikern Orlando Figes studie ”De som viskade” (Historiska Media 2009) tecknas bilden av livet under Stalins röda terror . Antingen viskade man av för att inte bli hörd (sjeptjusjtjij), eller för att agera angivare (sjeptun).

Och nu har historien upprepat sig. Ryssland har åter blivit lögnens rike. I hägnet av den hårdnande diktaturen har dessutom människor börjat viska igen.

I den ryska kultursektorn har det skett utrensningar och utfärdats yrkesförbud. På känt manér prövas lojaliteten hos dem som är emot kriget eller systemet; om du vill behålla jobbet så gör inte det som ditt samvete kräver. Kort sagt, det är vardagen i en diktatur att tvingas välja mellan bestraffning och att leva i lögn. Och på samma sätt som under Stalintiden har angiveri blivit en karriärväg för kulturlivets medelmåttor.

Smittan finns överallt. Pensionären Olga fällde några ord om Ukraina och Zelenskyj i restaurangen på ett spahotell. Tre personer skvallrade på henne och efter en rättegång som varade i fem minuter föll domen. 40 000 kronor i böter för att offentligt ha förtalat den ryska armén. Det är ett brott för vilket man kan bli fälld bara av att hålla upp ett blankt pappersark.

Och straffet kan bli mycket strängare. Till exempel sju års fängelse. Det var straffet för en före detta polis i Moskva som vid tre tillfällen telefonledes hade diskuterat kriget i Ukraina med vänner och kollegor. Samtalen var privata och borde därför inte ses som offentliga yttranden. Men säg den lag som inte kan kringgås i Ryssland. Telefonen hade i hemlighet avlyssnats av FSB och på basis därav gjorde rätten bedömningen att yttrandena trots allt hade skett offentligt. Kanske hade någon viskat.

Av den sovjetiska logiken följer också att spärra in oppositionella på mentalsjukhus. Ännu har man dock inte rutinmässigt börjat att avrätta folk som under Stalintiden, men mordet på till exempel journalisten Anna Politkovskaja 2006 är en del av arbetsmetoden. Visselblåsaren Sergej Magnitskij som avslöjade ett finansiellt svindleri dog i ryskt fängelse 2009 efter misshandel och utebliven medicin. Oppositionspolitikern Boris Nemtsov mördades på öppen gata 2015.

Aleksej Navalnyj överlevde – mest av en tillfällighet – ett giftattentat 2020, men sitter nu i fängelse. Senaste domen handlar om terrorism. Den klarspråkstalande Putinkritikern Vladimir Kara-Murza hade överlevt två giftmordförsök (2015 och 2017) när han arresterades i april 2022. Den nyligen avkunnade domen blev 25 års fängelse för högförräderi.

Tanken är väl att de båda långsamt ska brytas ned och dö i tysthet.

Ryssland är en diktatur och en kleptokrati. Den amerikanske historikernTimothy Snyder betecknar det politiska systemet som är fascistiskt till sin struktur. Detta i kraft av ledarkulten kring Putin, dyrkan av offer och hjältemod under Det stora fosterländska kriget 1941–45 (angreppsalliansen med Hitler 1939 har raderats ur historien) och myten om ett storslaget förflutet att återvända till.

Stalinkulten har nått nya höjder sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina. Det är ett tidens tecken att människorättsorganisationen Memorial med syfte få fram kunskap om Stalinterrorn har fått slå igen. Detsamma gäller renässansen för begrepp som ”folkets fiende” och det intensifierade bruket av skenrättegångar. Åsiktskorridoren är klaustrofobisk.

Så ja, också för Ryssland är det avgörande att Ukraina vinner kriget. Det är enda möjligheten att backa ut ur återvändsgränden och skapa en annan framtid än den som Putinland erbjuder.

Ledare i Svenska Dagbladet 28 maj 2023.

Read More

Soldaterna önskade till och med lycka till när konvojen på fem personbilar med kvinnor och barn skulle evakuera från ryskockuperade Peremoha. Det var mars 2022. Bilarna rullade i väg. Så kom skotten.

I ett ögonblick mördades sju personer. Inna och hennes treårige pojke var bland de som överlevde. Det gjorde inte hans storebror Yelisey Riabokon.

Sedan 2014 har Museum of Civilian Voices samlat mer än 60 000 ögonblicksbilder från krigets Ukraina. Tillsammans skapar rösterna en sorgesång som smärtar också på tryggt avstånd – och uppfordrar till att bistå en stat i Europa som kämpar för sin överlevnad.

Ukraina hade inte kunnat stå emot den fullskaliga invasionen utan militärt stöd från väst. Men det hade inte heller varit möjligt utan soldaternas stridsvilja och det civila samhällets uppslutning kring försvaret av Ukraina som nation och demokrati.

Tusentals civila är döda. Mer än tio miljoner lever i inre eller yttre exil. Oron och överlevandets kringflackande vardag skildras av författaren Andrey Kurkov i ”Diary of an invasion” (Mountain Leopard Press 2022). Han beskriver hur kriget äter sig in i honom, och bildar en svulst som kommer att finnas kvar även när kriget tagit slut.

I dagboksanteckningarna ser Kurkov bakåt och konstaterar att ”Ukraina gav mig trettio år utan censur, utan diktatur, utan kontroll av det som jag skrev och sade.” Han ser också framåt och sätter ord på vad vinst eller förlust betyder: ”Antingen blir Ukraina fritt, suveränt och europeiskt eller så kommer landet upphöra att existera.”

För att, kan det tilläggas, bli som Putinland. En maffiastat med lätt igenkända drag från Vladimir Sorokins dystopi ”Day of the Oprichnik” (Penguin Random House) som utkom redan 2006. I Sorokins Ryssland anno 2028 råder en ny tid. Den ”vita oredan” som följde efter den ”röda oredans” kollaps är förbi. Ordningen har återställts. Staten är helig. Förhållandet till omvärlden präglas av sublimerad självisolering.

Monarkin har återupprättats och styrs av Hans majestät – som framtonar som en blandning av Ivan den förskräcklige och Vladimir Putin. Majestätet är upphöjt men samtidigt allestädes närvarande. Regimen är å ena sidan genomkorrupt och brutal, å andra sidan strängt ortodox. Och med hantlangare nära tronen som uppfattar sig själva som nationens tjänare.

Så hur ska det bli? Det är omöjligt att sia om krigets långvarighet eller utgång. Det som däremot är helt säkert är att det ligger i västs eget intresse att snabbare trappa upp det militära, ekonomiska och humanitära stödet till Ukraina.

Allt för att Ryssland ska förlora kriget.

Ryska medier präglas av ett hyperaggressivt – men förstås välregisserat – krigsdelirium. Och officiella uttalanden i lögnens rike summerar till ett slags postmodernistisk mardröm. Den storskaliga invasionen har motiverats med påhittade påståenden om att förhindra folkmord på etniska ryssar, avnazifiera Ukraina eller som ett försvar mot Nato och USA. I botten ligger dock den uttalade viljan att återupprätta det ryska imperiet – med Putin som en ställföreträdande Peter den Store. Kort sagt revanschism som statsideologi.

Faller Ukraina kan andra stå på tur. Vinner Ryssland kan hoppet om att återupprätta den europeiska säkerhetsordningen avskrivas. I stället blir det ett steg mot en världsordning med större maktsvängrum för auktoritära stater.

Men det finns också ett moraliskt handlingsimperativ.

Ryssland bryter mot FN-stadgans förbud mot internationell våldsanvändning riktad mot en annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende. Det begår folkmord genom att inte erkänna Ukraina som en egen nation, och beskriva landet och dess kultur som en påhittad konstruktion. Barn flyttas till Ryssland. De ockuperade områdena avukrainiseras.

Det är en krigsförbrytelse att delta i planering och genomförande av anfallskrig. Systematiska angrepp mot civila är brott mot mänskligheten. Genom urskillningslösa angrepp på militära och civila mål bryter man också mot krigets lagar. Plundring, tortyr, våldtäkt och mord ingår i ”befrielsen” av Ukraina. Som i Butja och Mariupol.

Ondska är inte ett begrepp som i ett ord kan sammanfatta angreppskriget, diktaturen i Ryssland, de mekanismer som håller den i gång och den ideologi som bär upp den. Ändå finns det inte något mer passande om man ska välja ett enda ord för de övergrepp som sker på Ukraina. För att citera Sauli Niinistö:

”Vi ska givetvis inte sluta tänka på det goda eller sluta föra fram det goda. Men vi måste förstå att det också finns ondska i världen. Ondska låter sig inte tystas av enbart godhet. Ondska måste mötas beslutsamt och bestämt.”

Yelisey Riabokon blev bara 13 år. Han dog med en röd yllemössa genomborrad av kulor.

Ledare i Svenska Dagbladet 24 februari 2023.

Read More


Ryssland eskalerar i kriget mot Ukraina med terror mot civila mål som medel. På annan front trappar diktatorn i Kreml upp mot väst genom att slå mot livsmedels- och energiförsörjningen i syfte att försvaga viljan i väst att bistå Ukraina. På en tredje – diplomatisk – front hotar Putin med kärnvapen. Igen och igen.

Kort sagt, vi ska vara väldigt glada över den kärnvapenkapacitet som finns i väst, främst i USA men också i Frankrike och Storbritannien. Om så inte hade varit, hade utpressningspolitiken redan gett resultat.

Men att kärnvapen också ingår som ett nödvändigt ont i Natos försvarsdoktrin, riskerar nu att bryta upp det blocköverskridande samförståndet om den svenska medlemsansökan.

På uppdrag av regeringen svarade ÖB Micael Bydén i tisdags på frågan om hur Natoprocessen bäst bör drivas vidare. Hans militära råd illustrerar både vinsterna med medlemskapet och hur genomgripande förändringar som krävs i Försvarsmakten för att växa in i en – trots år av nära samarbete – ny situation.

Inte minst framgår detta i avvägningarna som avser hur försvaret kraftigt ska rustas upp till att motsvara 2 procent av BNP 2026, och sedan utvecklas till 2035.

Det är helt riktigt att som ÖB ha ambitionen att Sverige inte ska backa in i Nato utan delta fullt ut; inte bara för att söka skydd i alliansen utan också ta ansvar för den. Som en följd därav borde Sverige inte gå in i anslutningsprocessen med förbehåll gällande permanenta baser och stationering av kärnvapen på svenskt territorium.

Men, slog Bydén samtidigt fast, det var bara hans uppfattning och hur det ska bli är ett politiskt beslut. Ändå fick han utstå politiskt skäll.

Det fick även Ulf Kristersson sedan han samma dag gick på den förbehållslösa linjen. Morgan Johansson – nu utrikespolitisk talesperson (S) – krävde att regeringen skulle ändra sig och hålla sig till formuleringarna rörande förbehåll i ansökan signerad regeringen Andersson.

Även i detta avseende är Finland ledande. Sanna Marin har varit tydligt med att det vore olyckligt att sätta upp förbehåll. Ett fortsatt svenskt ja till förbehåll hade därför inneburit skilda vägar framåt. Det hade varit allvarligt nog. Det hade också inneburit ett slags eftergift till ryska krav på att bestämma över Sveriges säkerhetspolitik.

Till saken hör att kritiken – i närkontakt med verkligheten – så starkt doftar av halmgubbe.

Ledare i Svenska Dagbladet 4 november 2022.

Read More

I Sverige och Danmark gick larmet hos relevanta myndigheter efter sabotaget mot Nordstream I och II. I Norge som nu står för 40 procent av gasförsörjningen till Europa, meddelade olje- och energiminister Terje Aasland att det är olje- och gasföretagen som har ansvaret för säkerheten på norsk sockel: 

”De har et selvstendig ansvar for att håndtere sikkerheten på sokkeln og stabiliteten og forutsigbarheten i gassleveransene. Selskapene har stor oppmerksomhet på sikkerheten. Vi støtter dem selvsagt i dette, men det er selskapene som har ansvaret.”

Uttalandet är på sitt sätt betecknande för den politiska ansvarsfriskrivelse som kännetecknat säkerhetsarbetet på sockeln. Forsvarets Forskningsinstitutt konstaterade 2016 att petroleumbranschen hade god kompetens vad gäller risken för olyckor, personskador och miljö, men däremot inte vad gäller att värja sig mot ”onda handlingar”. Och så verkar det ha förblivit i fråga om det förebyggande arbetet. 

FFI pekade även på bristen på styrning. Så verkar det också ha förblivit.

Och visst är det så att regelverket stadgat att företagen har huvudansvaret för den egna säkerheten, men när något händer ska staten gripa in. Problemet är att det då är väldigt många departement och myndigheter som ska agera utan att det är glasklart vem som ska göra vad. Kort sagt, det är upplagt för ansvarspulverisering.

Varningar har inte saknats från forskningsvärlden, men inte minst upprepande gånger under lång tid från säkerhetstjänsten PST. Som 2020 så PST pekade på risken för rysk underrättelseverksamhet riktad mot petroleumsektorn, inklusive sabotage mot rörledningar med påföljande leveransproblem av norsk gas. 

Efter den nya ryska invasionen av Ukraina 24 februari har PST framhållit att i den mörkare hotbilden ingår att norsk gas blivit geostrategiskt viktigare. Man pekade på underrättelseverksamhet, cyberangrepp och sabotage. Nu vill PST ha bättre motmedel i form av samma ”ingripande metoder” som man har när det gäller att förebygga och efterforska terrorism.  Och ja, det är något som man redan tidigare har efterlyst. 

Men alltså inte fått.

Ingripandeansvaret vid ett angrepp ligger hos polisen som dock kan begära hjälp från Forsvarets spesialkommando. Man har tränat tillsammans på terrorism mot olje-och gasinstallationer men inte på angrepp från en statsaktör.

Det finns mycket att göra.

**

Efter en sen start har regeringen bestående av Arbeiderpartiet och Senterpartiet vaknat. Militären har ökat sin närvaro både till lands, i luften, till sjöss och under ytan. Hemvärnet har kallats in för att bevaka anläggningar på land. Petroleumsektorn har nu också inordnats i den Nasjonale sikkerhetsloven som trädde i kraft 2019, något som tvingar fram ett ökat fokus på cyberhot och sabotage. Att det var statsminister Jonas Gahr Støre som helt oväntat kungjorde detta och inte olje- och energiministern har tolkats som att han körde över en motvillig Aasland.

Känslan av oro har dessutom drivits på av observationer av oidentifierade drönare på sockeln men också vid anläggningar på land. Att Kreml – också som en del av rysk psyops – anklagade bland annat Norge för att ligga bakom sabotaget av Nord Stream I och II har inte heller verkat lugnande. Den militär underrättelsetjänsten E-tjenesten har å sin sida varnat för en rysk operation på norsk sockel.

Det säger sig självt att övervakning av 9 000 km rörledningar är en omöjlig uppgift. I diskussionen hörs dock krav på att begränsa rörelsefriheten för ryska fartyg innanför den norska tolvmilazonen, liksom upprättandet av säkerhetszoner runt gasledningarna på internationellt vatten. En bättre säkerhet kring anläggningar som plattformar och mottagningsstationer på land borde dock var möjlig att åstadkomma.

Och det är viktigt i en tid när Ryssland bedriver energikrig mot Europa.

**

Nordområdena är Norges viktigaste strategiska intresseområde och förhållandet till Ryssland bärs upp av begreppen avskräckning (avskrekking) och lugnande (beroligelse). Å ena sidan ett militärt försvar med förankring i Nato, och å andra sida samarbete och dialog. Tyvärr har det visat sig att lugnandet fungerat som ett sömnpiller i relationerna till Putins Ryssland. 

Också i Norge har man varit i naiva. 

På listan kan föras upp att:

  • Petroleumstilsynet har i flera decennier haft samarbete med den ryska motsvarigheten Rostekhnadzor och så sent som i december 2020 ingicks ett (dock vilande) avtal om samarbete/informationsutbyte i olje- och gasindustrin. 
  • 2012 etablerade sig Rosneft i Norge (och lämnar nu) men har varken pumpat upp olja eller gas. Däremot har man köpt sig kunskap om bland annat seismik och geofysik på norsk sockel. 2013 fick man tillgång till den sensitiva Nasjonale seismikkdatabasen Diskos som både innehåller data om områdena kring de norska rörledningarna och deför Ryssland militärt högintressanta områdena kring Jan Mayen.
  • Forskningsfartyg för undervattensundersökningar (läs spionfartyg) direkt eller indirekt knutna till den ryska krigsmakten har i åratal kunnat ägna sig åt kartläggning eller försåt.
  • Ryska fartygskaptener har tilldelats farledsbevis som gör att de inte behöver norsk lots ombord. 
  • Och så de ryska fiskebåtarna förstås. I april 2021 bröts en sjökabel (för militära ändamål) och i januari 2022 var det dags igen. Som av en händelse var det samma tre ryska fiskebåtar som hade passerat över kablarna.
  • Och oligarkernas återkommande besök med jättelika yachter fulla med high-tech.

Å andra sidan.

  • 2017 avvecklades Sjøheimvernet. Styrkan uppgick då till 2 000 soldater med 200 större fartyg och 130 snabbgående mindre båtar.

Eller kanske handlar det inte bara om naivitet, utan också om en övertro – hybris – på den egna förmågan ­att bygga broar till gemensam nytta. Som när Olof Palme på 1980-talet trodde sig kunna skapa en kärnvapenfri zon i Norden. 

Visst var det en stor diplomatisk framgång när utrikesminister Støre och utrikesminister Sergej Lavrov undertecknade delningslinjeavtalet mellan Norge och Ryssland i Barents hav 2010. Tilltron i Norge till den egna förmågan att via avspänd dialog hantera Moskva har dessutom underblåsts av det fungerande samarbetet kring sjöräddning och fiskeriförvaltning, men också det mer vardagliga – ”folk till folk” – samarbetet i norr.

Efter annekteringen av Krim 2014 och det fortsatta kriget mot Ukraina beskrev den dåvarande statsministern Erna Solberg det försämrade säkerhetspolitiska läget som ett nytt normaltillstånd. Men även om de diplomatiska relationerna frystes, fortsatte alltså samarbetena att rulla på. Till trots av den fortsatta ryska militära uppladdningen på Kola, rysk GPS-jamming, cyberangrepp på Stortinget och press mot norsk suveränitet över Svalbard. 

När regeringen Støre tillträdde efter Stortingsvalet hösten 2021 flaggade han för att det nu skulle bli mer av dialog och mindre av hårda ord. Kriget kom dock i vägen. I stället har Norge givit vapenhjälp och ekonomiskt bistånd till Ukraina, men samtidigt varit tillbakahållen. 

Norge som annars följer EU:s sanktionspolitik valde att i det längsta att införa förbud (med undantag för tre hamnar) mot att ryska fiskebåtar landar sin fångst i norska hamnar – och det trots att norska fiskare är portade på den ryska sidan. Och som enda EU/EES-land med gräns mot Ryssland hålls övergången vid Storskog fortfarande öppen.

Ryssland har under Putin gått från att vara en demokratur till att bli en aggressiv totalitär våldsdiktatur mer och mer lik Nazityskland och Sovjetunionen. Historien har lärt oss att mot sådana stater hjälper inte lugnande som metod.

Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 12 okt 2022.

Read More

Det säkerhetspolitiska läget är mycket allvarligt. Med tre dagars varsel utlyste Vladimir Putin en folkomröstning i Donbass med den enkla frågan om att de från Ukraina helt eller delvis erövrade regionerna skulle byta land till Ryssland. Redan före omröstningen var det dikterade svaret ett rungande ja – och i dag kommer Putin i tal och skrift att tillkännage ”segern”.

Liksom tidigare i kriget mot Ukraina följer Kreml den sovjetiska legalistiska mallen från till exempel annekteringarna av de tre baltiska staterna efter andra världskriget. Alla ”papper” ska till synes vara i ordning för att kunna kolportera en berättelse om den entusiastiska anslutningen till Moder Ryssland. I lögnens rike. I omvärlden.

Själva röstningsförfarandet var förstås som ett dåligt skämt och genomfördes delvis under vapenhot. Men då som nu har det även funktion att tvinga ”väljarna” att underkasta sig makten. Det räcker så att säga inte med att vara passiv, utan i stället krävs ett förödmjukande aktivt ställningstagande för.

I verkligheten är det en förlorare som i dag sammanbitet vänder sig till folket och eliterna. Kriget som inte var något krig utan en särskild militär operation skulle vara över på några dagar och firas med ett quislingstyre i Kiev. I stället blev det ett platt fall som tvingade fram iscensättandet av ett alternativt segermanus skrivet med fokus på Donbass. Där de militära framgångarna har förbytts i sin motsats. Inget går som det var tänkt – utom förstås resultatet i folkomröstningarna.

I linje med den sovjetiska traditionen betyder människoliv ingenting för härskarna. Nu genomförs en till namnet kallad partiell mobilisering av ”kanonmat” till skyttegravarna för att kunna hålla stånd mot framryckande ukrainska styrkor.

Det har i sin tur resulterat i en massexodus från Ryssland av män i vapenför ålder som inte vill riskera att bli inkallade. Kapplöpningen mot gränserna är en handfast demonstration av ihåligheten i den folkliga krigseuforin – när den bistra verkligheten kryper in på den egna kroppen. Mobilisering och motgångar kan i sin tur även påverka bilden av Putin som ”stålmannen” som ska göra Ryssland stort igen.

I verkligheten visade sig krigsmaktens massiva styrka vara en potemkinkuliss, ekonomin ödeläggs och det globala och regionala inflytandet minskar. Ryssland har blivit en pariastat.

Samtidigt som den egna förträffligheten gjordes till dogm, har Moskva velat sätta bilden av ett svagt och käbblande väst. Hittills har reaktionen från USA, Nato och EU – trots en hel del tövan – varit mycket mer kraftfull än vad som hade kunnat befaras. Varken upprepade ryska kärnvapenhot eller användandet av energin som vapen, har fungerat. Det har inte satt stopp för det militära och ekonomiska stödet till Ukraina, och sanktionsregimen har successivt blivit mer omfattande.

Men det har inte heller hindrat Ryssland från att eskalera i flerfrontskriget. På den ena fronten i form av en ny annektering, och massmobilisering med sikte på att hålla ställningarna till dess att det finns tränade styrkor att tillgå för en ny rysk offensiv. Allt kombinerat med attacker på civil infrastruktur. På den andra kan (de troligen ryska) sabotagen mot Nordstream I och II ses som en signal om att medgörlighet anbefalles för att till vintern undvika ett ännu sämre energiförsörjningsläge. Oskyddade rörledningar finns det gott om.

Defaitistiska röster har höjts – och kommer säkert att höjas igen – för att Rysslands krig mot Ukraina egentligen inte angår oss. Eller att hänsyn måste tas till ryska intressen. Eller att priset för sanktionerna är för högt. Och ja, vintern lär bli kall med stekheta priser på el som kommer att fresta på sammanhållning och motståndskraft i Europa. Saken blir inte mindre allvarlig av att Europa dessutom lär komma att drabbas av andra inslag av hybridkrigföring.

Andra röster varnar för ett kommande kaotiskt sönderfall med dystopiska inslag om Ryssland går förlorande ur kriget mot Ukraina och Putindiktaturen faller. Men han kommer att falla förr eller senare – och ju tidigare desto bättre.

I praktiken innebär båda synsätten att man ser genom fingrarna på hur Ryssland agerar i form av folkmord, brott mot mänskligheten, krigets lagar och krigsförbrytelser. Och det gör det i sådana fall omöjligt att återupprätta en europeisk säkerhetsordning – eller för den delen ha någon som helst tilltro till FN-stadgan.

Krigsherrarna i Kreml har marscherat in i en återvändsgränd och det vore en inbjudan till fortsättningskrig i Europa att hjälpa dem ut. Det gäller i stället att – också i Sverige – se till att hålla gränsen och hålla ut. Och som hjälp till självhjälp kan regeringen Kristersson skicka Archer och Robot 70 till Kiev. Ukrainas strid för att överleva som nation är också en strid för vår frihet.

Ledare i Svenska Dagbladet 30 september 2022.

Read More