Claes Arvidsson

Archive
Tag "Ukraina"

”Vi älskar alla, vi pratar med alla och försöker förstå allas intressen, men vi kan inte vara alla till lags. Man kan inte göra som alla vill, utan måste ha en egen uppfattning som samtidigt är alla 27 medlemsländers uppfattning.”

– Sveriges EU-ambassadör Lars Danielsson.

Så mycket fest och glam blir det inte under det svenska ordförandeskapet i EU, men i sista stund kom i alla fall en kontraorder om utdelning av scarves och slipsar. Fokus ligger i stället på arbetslinjen. Det är ett hektiskt halvår med förhandlingar som väntar med 2 000 möten i Bryssel och 150 i Sverige – och som alla ska ledas av ordförandelandet. 

Det stora flertalet möten i Sverige kommer att ske på en konferensanläggning i närheten av Arlanda. Effektivt men lite tråkigt. Med det upplägget missar regeringen både möjligheten att sälja in Sverige i EU respektive sälja in EU i Sverige. 

I raden av möten ingår att som ordförandeland i EU:s Ministerråd även att leda ett 50-tal triloger med EU-parlamentet och EU-kommissionen för att komma fram till slutliga beslut om några av de 150 rättsakter som finns i pipeline.

EU har mött det ryska aggressionskriget mot Ukraina med en överraskande beslutskraft, och som statsminister Ulf Kristersson har uttryckt är nu ”ingen annan uppgift viktigare än att upprätthålla enigheten, öka stödet för Ukraina och öka trycket mot Ryssland”.

Det handlar om att säkra EU:s fortsatta ekonomiska, politiska, humanitära och militära stöd till Ukraina. Här ingår också att bistå Ukraina med sitt reformarbete med sikte på medlemskap. I juni 2022 fick Ukraina (och Moldova) kandidatstatus. Förberedelsearbete för en Marshallfond för återuppbyggnad står också på agendan. Ytterligare sanktioner mot Ryssland kan också bli aktuella.

Värt att notera att samarbete med USA kring dessa frågor ingår som en viktig del i Ukrainadelen av programmet. 

Migration är en riktig långbänk i EU som inte adresseras fullt utan parkeras under punkten yttre och inre säkerhet. EU:s migrationspakt med dess fördelning av migranter mellan medlemsländerna fortsätter att vara avlägsen. I stället erbjuds bättre gränsbevakning och utökat polissamarbete.

Vid sidan av den yttre och inre säkerheten finns tre prioriterade områden i det svenska ordförandeskapsprogrammet.

  • Klimat och grön omställning
  • Europeisk konkurrenskraft
  • Demokrati och rättsstat

På miljöområdet finns det med en realistisk förhoppning om komma till beslut om de åtgärder som krävs för att klara EU:s klimatmål 2030.

På konkurrenskraftsområdet blir frågan om hur EU ska möta USA:s gigantiska statsstödsprogram i Inflation Reduction Act för den gröna omställningen en hård nöt att knäcka. Också därför att Sverige – till skillnad från tungviktarna Frankrike och Tyskland – inte är någon anhängare av att EU ska agera på samma sätt. I stället vill man komplettera inriktningen på strategisk autonomi med att stärka fri konkurrens och globala värdekedjor. 

Men här kommer Sverige inte att nå ända fram utan får ägna sig åt skadebegränsning tillsammans med likasinnade från en rad andra medlemsstater. Även så i relation till Vita huset för att undvika risken för subventionskonkurrens och handelskrig. 

Viktigast när det gäller demokrati och rättsstat blir att fortsätta dragkampen med Polen och Ungern.

Efter Lissabonavtalet 2009 är normen att ordförandelandet ska agera som en opartisk medlare och ta hänsyn till intressena i EU:s alla medlemsländer. Storlek, geografi, ekonomi osv skapar ett spektrum av intressen som ska jämkas samman. Avtrycket handlar därför mest om hur effektivt man klarar uppgiften att finna fram till enighet mellan medlemsländerna. Det inkluderar viljan att ge avkall på egna positioner.

Regeringen Ulf Kristersson är ny sedan i höstas, och bara statsministern själv har erfarenhet som minister. Å andra sidan är många av statsråden garvade riksdagspolitiker. Regeringskansliet och myndigheterna utgör dock själva ryggraden när ordförandeskapet genomförs. Den svenska representationen i Bryssel har ökat från med 80 personer (på plats sedan augusti förra året) till 200.

Sverige har att hantera ett krigsordförandeskap. När Frankrike – Tjeckien – Sverige presenterade sitt gemensamma program 10 januari 2021 för de tre kommande ordförandeskapen märktes det knappt att Putins militära uppladdning vid Ukrainas gränser pågick för fullt och spänningen ökade mellan Ryssland och Väst. Huvudprioriteringen var att hantera följderna av sviterna av Covid-19-pandemin rörande hälsa, social och ekonomisk återhämtning.

Den tiden är förbi. Ukrainas överlevnad är det allt överskuggande temat för det svenska ordförandeskapet – samtidigt som Kristersson ska lotsa det svenska (och finländska) Nato-medlemskapet i hamn med USA som främste påtryckare på Turkiet. I sin helhet är dock det svenska programmet en handfast lektion i EU:s betydelse för medlemmarna och andra berörda länder i nästan allt från ”A till Ö”. Så ja, det är mycket att stå i och mer kan det bli om det dyker upp oförutsett elände. 

Som det ofta gör.

Ukens Analyse publicerad av Den Norske Atlanterhavskommité 25 januari 2023.

Read More

Med fog kan man anta att snackisen dag 1 på Rikskonferensen i Sälen inte fanns med på programmet. Detta sedan Folk och Försvar valt att knäfalla inför krav på att radera UI-forskaren Rouzbeh Parsi från konferensen och därmed göra avkall på det fria meningsutbytet. Typ just ett av de grundvärden som organisationen har som mål att försvara. Det är bara för dåligt.

Det var det också under den tid då politikerna inte tog risken för ett väpnat angrepp från Ryssland på allvar. Och, skriver Rysslandsanalytikern Jan Leijonhielm på DN Debatt (8/1): ”Ämnet brukade normalt inte avhandlas på till exempel Folk och försvars årliga Sälenkonferenser”. 

Själv tyckte jag länge att ett mer rättvisande namn på Sveriges viktigaste säkerhetspolitiska sammandragning var Folk utan försvar. 

Tänk om statsministerns traditionsenliga anförande i går hade hållits långt tidigare, och i alla fall redan 2014 efter den första ryska invasionen av Ukraina och annekteringen av Krim. Nu är siktet, som Ulf Kristersson betonade, inställt på styrkeuppbyggnad. Senast 2026 ska två procent av BNP gå till försvaret. 

Siktet är också inställt på att få ansökan om Natomedlemskap i hamn. 

Det är utmärkt att Kristersson är tydlig med att Sverige inte ska backa in i Nato enbart med fokus på vår säkerhet utan i stället ta en aktiv roll som säkerhetsproducent för gemenskapen. Han nämnde uppbyggnaden av missilförsvar i European Sky Shield Initiative, bidrag till incidentberedskapen i form av Air Policing och beredskap att ställa markstridsförband till förfogande för försvar av andra länder.

Kristersson lade också ut orden om Sveriges alla styrkor. Jag tror att det kan vara klokt att dra ned något på självberömmet. Men visst har vi redan mycket att bidra med.

Ännu är dock Sverige inte medlem. Parlamenten i 28 av de 30 medlemsländerna har sagt ja. Ungern antas vara på gång. Kruxet är Turkiet. Sverige borde sätta hårt mot hårt, menar kritiker, utan att ha något svar på vad det skulle vara. Dra tillbaka ansökan? Avsluta den diplomatiska dragkampen med president Erdogan och riskera ett nej? Båda delarna vore förödande för svensk säkerhet – och finländsk. Som Finlands utrikesminister Pekka Haavisto slog fast i Sälen är Sverige också Finlands sak. Båda länderna ska med. Samtidigt.

I stället får regeringen fortsätta spela med den hand som Turkiet givit. Det innebär uthållig diplomati utan att ge avkall på svensk lag; ibland vara tillmötesgående, ibland svara blankt nej. Natos generalsekreterare Jens Stoltberg konstaterade dessutom på scenen i Sälen att en ansökningsprocess aldrig någonsin har gått så fort. Sverige och Finland ansökte 18 maj. 5 juli undertecknade samtliga Natomedlemmar anslutningsprotokollen.

I själva verket är Sverige och Finland dessutom i gång med inträdet. Och det kommer att finnas mycket att lära. Det återstår även att se exakt hur de båda ländernas militära förmågor kommer att passa in i Natos militära planläggning. Stoltenberg framhöll dessutom att ansökningsprocessen så långt redan bidragit till säkerheten. I väntan på ”en för alla – alla för en” har Sverige och Finland fått krigsavhållande bilaterala säkerhetsgarantier av bland andra USA och Storbritannien.

Alla de tre nämnda talade förstås om Ukraina och behovet av fortsatt enighet om stöd, att kriget kan bli långdraget och att Ryssland inte får vinna. Som Stoltenberg så väl formulerade vad som nu gäller: ”Vapen är vägen till fred.” Det lär också bli snackisen som deltagarna reser hem med när panelerna, småpratet och dansen på högfjällshotellet är över. Och att Archer nu till slut är på gång för leverans till Ukraina.

Ledare i Svenska Dagbladet 9 januari 2023.

Read More

Det var jubelstämning när Arbeiderpartiet och Senterpartiet bildade en minoritetsregering efter det norska Stortingsvalet förra hösten, men sedan dess har det bara gått nedåt. Det vill säga i opinionsmätningarna. I valet fick Ap 26,6 och Sp 13,3 procent. I en färsk undersökning får regeringspartierna 17,1 respektive 5,9 procent – något av ett norskt rekord i tillbakagång. 

Statsminister Støre har inte fått politisk utdelning på en ekonomi som går som tåget och på ett generöst elkrisstöd. Regeringens förslag till budget för 2023 som presenterades i oktober blev inte heller någon vändpunkt trots att den lanserades som stram men rättvis. Det var tänkt att balansera ökad offentlig välfärd med höjda skatter för de ”rika” – med det övergripande målet att trycka tillbaka inflationen och minska behovet av räntehöjningar. 

Tvärtom har kritiken haglat mot att regeringen inte bryr sig om de fattiga i dyrtid. Å andra sidan har ”laxbaronerna” protesterat mot införande av en naturresursskatt för fiskodling (som sedan länge finns för petroleumnäringen). Och så vidare.

Uppblåsta förväntningar, oväntade kriser och ett ostadigt politiskt handlag; allt har gjort sitt till för att Støre i en internationell mätning av stödet för stats- och regeringschefer hamnar på plats 20 av 22. 70 procent av norrmännen är lite eller mycket missnöjda med honom.

Det är som inget riktigt vill sig för regeringen. Inte minst gäller det Sp:s finansminister Vedum som i valrörelsen utlovade pizza med allt och lite mer därtill, men som nu ska stå för en mer “asketisk” finanspolitik. I veckan lyckades man i alla fall sy ihop en uppgörelse med Sosialistisk Venstreparti om budgeten, som bland annat innebär en skärpt fördelnings- och klimatprofil. Återstår att se om det kan blidka opinionen.

På ett annat plan lättar i alla fall trycket på regeringen. Med budgetuppgörelsen i hamn kunde Støre i går äntra scenen på Berlin Security Conference och kungöra uppgörelsens viktigaste punkt. Den handlar om ett kraftigt utökat stöd till Ukraina – och om att möta kritiken mot Norge för att, om än ofrivilligt, profitera på Rysslands krig mot Ukraina och Europa.

För bara någon månad sedan var Støres besked att Norge tog sin del av ansvaret med ett budgeterat kommande finansiellt, humanitärt och militärt bistånd på tio miljarder norska kronor. Det övertygade inte någon utanför Norge och till slut har polletten ramlat ned. 

I budgetuppgörelsen hänvisas det i klartext till att ”intäkterna från petroleumsektorn har ökat betydligt som en direkt konsekvens av Rysslands energikrig mot Europa”. Och att det finns ett behov av ökat bistånd till Ukraina.

Efter nyår ska regeringen presentera – och söka brett stöd i Stortinget för – ett ramverk som syftar till ett ”större, flerårigt bidrag till återuppbyggnaden av och stöd till Ukraina”. Tanken är att biståndet ska kanaliseras via etablerade internationella kanaler, tas ur en förstärkt biståndsbudget och delvis bekostas av ett något högre uttag ur Oljefonden.

I programskissen ingår även ökat bistånd till andra stater som drabbas av kriget. Det handlar om livsmedel och energi.

Norges geopolitiska ställning är i förändring. Det gäller Nato – med Sverige och Finland som (förväntade) medlemmar. Det gäller också den nya rollen som stabil huvudleverantör av naturgas till Europa.

Att nu gå krigsprofitkritikerna till mötes stärker Norges ställning i Europa. Det kan också utlösa krav på mer stöd från andra europeiska aktörer till Ukraina – viktigt också som ett budskap till USA om att Europa är berett att ta ett större ansvar. 

Ledare i Svenska Dagbladet 1 december 2022

Read More

Det är aldrig särskilt smickrande för ett land att bli beskrivet som krigsprofitör. Och det blir inte mindre jobbigt när självuppfattningen är att man är en moralisk stormakt. Kort sagt, det råder en viss kognitiv dissonans i Norge.

Internationella medier har skrivit om krigsprofiten – och runt om i Europas huvudstäder pratas det. Det sticker i ögonen att Norge har blivit en vinnare till följd av Rysslands storinvasion av Ukraina och energikriget mot Europa.

Medan andra kämpar för att få ekonomin att gå ihop och Ukraina strider för livet, formligen forsar exportinkomsterna in i Norge. Hittills i år har man dragit in 889 miljarder norska kronor (NOK) på naturgasen och 398 miljarder på oljan. Alltså tillsammans 1 287 miljarder NOK, vilket motsvarar nästan 1 400 miljarder svenska kronor. Det är mer än dubbelt så mycket som under det tidigare rekordåret 2021.

Det ger klirr i statskassan (Oljefonden) och bara för årets andra kvartal gjorde det statliga olje- och gasbolaget Equinor en skatteinbetalning på 80 miljarder NOK. Ryktet blir något mindre skamfilat av att Norge bara har råkat bli krigsprofitör. Liksom vunnit på Lotto. Och när man har försökt att lindra energipriskrisen i Europa genom att öka den egna produktionen av naturgas, så ja, då ökar också profiten.

I rollen som problemlösare ingår att tillsammans med EU-kommissionenförsöka hitta vägar att stabilisera energimarknaden. Likväl fastnar bilden av Norge som krigsprofitör. Om statsminister Jonas Gahr Støre vill göra något åt detta handlar det om att göra mer för Ukraina.

Efter 24 februari har Norge stött Ukraina med motsvarande 4,5 miljarder NOK, varav cirka hälften har varitmilitärt bistånd. Hjälpinsatsen sker i samarbete med bland annat EU, Världsbanken och International Fund for Ukraine. I regeringens förslag till statsbudget 2022/23 avsätts tio miljarder NOK till finansiellt, humanitärt och militärt bistånd till Ukraina.

Givet ”krigsprofiten” får det beloppet sägas vara blygsamt.

Så även i kontrast till att regeringen – trots det ständigt upprepade mantrat om en stram budget – avser att köpa bruket Meraker (en av de största privata egendomarna som utgörs av ett stort friluftsområde på närmare 130 000 hektar med jakt, fiske, alpinanläggning, hytter, skogsdrift och vattenkraftverk) för 2,5 miljarder. Det sker genom ett uttag ur Oljefondens behållning på 12 000 miljarder NOK.

Venstre har utmanat regeringen med förslag om att Norge med sina gigantiska intäkter borde ta en ledande roll i den samlade europeiska insatsen för att återuppbygga Ukraina. Den avfärdande responsen från Arbeiderpartiets förstanamn i utrikes- och försvarsutskottet var att Venstre bara ville plocka egna politiska poäng på Ukraina.

Och förvisso är det självöverskattande att vilja ta en ledande roll för ett litet land som inte tillhör samordnarna i G7. Icke förty kan Norge öka sitt engagemang mycket mer än att som Støre nöja sig med att slå fast att Norge tar sin del av ansvaret.

Återuppbyggnaden av Ukraina i form av en ny Marshallplan står på agendan – senast på G7-mötet i Berlin 25 oktober – men framtiden kan inte vänta. Det behövs mer pengar till Ukraina. Nu. Det har uppskattats att Ukraina nästa år kommer att behöva externt makroekonomiskt stabilitetsstöd på 50 miljarder dollar, samt 17 miljarder för återbyggnad av kritisk infrastruktur. Och, ska det tilläggas, notan för förstörd infrastruktur ökar för var dag som Ryssland attackerar mer och fler civila mål. Det är ren terror.

I samspel med Världsbanken och IMF är G7 de tyngsta aktörerna, men Norge kan och bör växla upp sitt engagemang. I pengar räknat men också i form av verbal diplomati; agera pådrivare genom att höja rösten och betona det moraliska imperativet att bistå. I stället verkar strategin vara att vänta in och följa andra aktörer. Motsatsen skulle däremot stå i samklang med den ökade geopolitiska tyngd som följer av att Norge har ersatt Ryssland som den största exportören av naturgas till Europa.

Det handlar då om att med tydlig röst deklarera den politiska viljan att ta ett ökat finansiellt ansvar för den internationella ”dugnaden” i fråga om budgetstöd och mana andra att följa efter. Norge kan också göra ett mer direkt avtryck – Made by Norway – genom att gå in i konkreta hjälpprojekt för återuppbyggnad ”här och nu” i Ukraina. Varför inte med fokus på insatser för barnen?

I ett kraftfullt tal till G7:s givarmöte vädjade president Zelenskyj om hjälp – för Ukrainas skull men också för vår. Så för Norge handlar det inte bara om att agera ”moralisk stormakt” eller ta udden av stämpeln som krigsprofitör. Vinner Ryssland blir det en seger för den starkes rätt i internationell politik. Det får globala ringverkningar, men ökar också risken för rysk aggression i Norden-Baltikum.

Det ligger i Norges nationella intresse att Ukraina vinner kriget. Därför är ett uttag ur Oljefonden till förmån för Ukraina också en investering för framtida generationer.

Och det drabbar ingen fattig.

Ledare i Svenska Dagbladet 29 oktober 2022

Read More

Det säkerhetspolitiska läget är mycket allvarligt. Med tre dagars varsel utlyste Vladimir Putin en folkomröstning i Donbass med den enkla frågan om att de från Ukraina helt eller delvis erövrade regionerna skulle byta land till Ryssland. Redan före omröstningen var det dikterade svaret ett rungande ja – och i dag kommer Putin i tal och skrift att tillkännage ”segern”.

Liksom tidigare i kriget mot Ukraina följer Kreml den sovjetiska legalistiska mallen från till exempel annekteringarna av de tre baltiska staterna efter andra världskriget. Alla ”papper” ska till synes vara i ordning för att kunna kolportera en berättelse om den entusiastiska anslutningen till Moder Ryssland. I lögnens rike. I omvärlden.

Själva röstningsförfarandet var förstås som ett dåligt skämt och genomfördes delvis under vapenhot. Men då som nu har det även funktion att tvinga ”väljarna” att underkasta sig makten. Det räcker så att säga inte med att vara passiv, utan i stället krävs ett förödmjukande aktivt ställningstagande för.

I verkligheten är det en förlorare som i dag sammanbitet vänder sig till folket och eliterna. Kriget som inte var något krig utan en särskild militär operation skulle vara över på några dagar och firas med ett quislingstyre i Kiev. I stället blev det ett platt fall som tvingade fram iscensättandet av ett alternativt segermanus skrivet med fokus på Donbass. Där de militära framgångarna har förbytts i sin motsats. Inget går som det var tänkt – utom förstås resultatet i folkomröstningarna.

I linje med den sovjetiska traditionen betyder människoliv ingenting för härskarna. Nu genomförs en till namnet kallad partiell mobilisering av ”kanonmat” till skyttegravarna för att kunna hålla stånd mot framryckande ukrainska styrkor.

Det har i sin tur resulterat i en massexodus från Ryssland av män i vapenför ålder som inte vill riskera att bli inkallade. Kapplöpningen mot gränserna är en handfast demonstration av ihåligheten i den folkliga krigseuforin – när den bistra verkligheten kryper in på den egna kroppen. Mobilisering och motgångar kan i sin tur även påverka bilden av Putin som ”stålmannen” som ska göra Ryssland stort igen.

I verkligheten visade sig krigsmaktens massiva styrka vara en potemkinkuliss, ekonomin ödeläggs och det globala och regionala inflytandet minskar. Ryssland har blivit en pariastat.

Samtidigt som den egna förträffligheten gjordes till dogm, har Moskva velat sätta bilden av ett svagt och käbblande väst. Hittills har reaktionen från USA, Nato och EU – trots en hel del tövan – varit mycket mer kraftfull än vad som hade kunnat befaras. Varken upprepade ryska kärnvapenhot eller användandet av energin som vapen, har fungerat. Det har inte satt stopp för det militära och ekonomiska stödet till Ukraina, och sanktionsregimen har successivt blivit mer omfattande.

Men det har inte heller hindrat Ryssland från att eskalera i flerfrontskriget. På den ena fronten i form av en ny annektering, och massmobilisering med sikte på att hålla ställningarna till dess att det finns tränade styrkor att tillgå för en ny rysk offensiv. Allt kombinerat med attacker på civil infrastruktur. På den andra kan (de troligen ryska) sabotagen mot Nordstream I och II ses som en signal om att medgörlighet anbefalles för att till vintern undvika ett ännu sämre energiförsörjningsläge. Oskyddade rörledningar finns det gott om.

Defaitistiska röster har höjts – och kommer säkert att höjas igen – för att Rysslands krig mot Ukraina egentligen inte angår oss. Eller att hänsyn måste tas till ryska intressen. Eller att priset för sanktionerna är för högt. Och ja, vintern lär bli kall med stekheta priser på el som kommer att fresta på sammanhållning och motståndskraft i Europa. Saken blir inte mindre allvarlig av att Europa dessutom lär komma att drabbas av andra inslag av hybridkrigföring.

Andra röster varnar för ett kommande kaotiskt sönderfall med dystopiska inslag om Ryssland går förlorande ur kriget mot Ukraina och Putindiktaturen faller. Men han kommer att falla förr eller senare – och ju tidigare desto bättre.

I praktiken innebär båda synsätten att man ser genom fingrarna på hur Ryssland agerar i form av folkmord, brott mot mänskligheten, krigets lagar och krigsförbrytelser. Och det gör det i sådana fall omöjligt att återupprätta en europeisk säkerhetsordning – eller för den delen ha någon som helst tilltro till FN-stadgan.

Krigsherrarna i Kreml har marscherat in i en återvändsgränd och det vore en inbjudan till fortsättningskrig i Europa att hjälpa dem ut. Det gäller i stället att – också i Sverige – se till att hålla gränsen och hålla ut. Och som hjälp till självhjälp kan regeringen Kristersson skicka Archer och Robot 70 till Kiev. Ukrainas strid för att överleva som nation är också en strid för vår frihet.

Ledare i Svenska Dagbladet 30 september 2022.

Read More

Det säkerhetspolitiska läget är mycket allvarligt. Orden föll lite olika, men detta var det gemensamma budskapet när Sveriges Radio i lördags bjöd på försvarspolitisk debatt inför riksdagsvalet. Men är det detsamma som att alla är lika benägna att ta läget på allvar? Göra det som behövs? Är verkligen en fortsatt socialdemokratisk regering den bäst skickade att rusta upp och ta Sverige in i Nato? Sannolikt inte.

Det handlar trots allt om det parti som under åtta regeringsår stridit för att hålla tillbaka krav på ökade försvarsanslag och medlemskap i Nato – och som gör att vi står mindre beredda än vad vi annars hade kunnat vara.

I Socialdemokraternas valmanifest slås det fast att ”ett svenskt medlemskap i Nato är den bästa vägen för vårt lands säkerhet och Sverige har därför lämnat in sin medlemsansökan”. Och det är naturligtvis utmärkt att Magdalena Andersson kunde pressa partiet till att överge en relansering av Olof Palmes ”Common Security” till förmån för ”common sense”.

Problemet är bara att om omständigheterna varit annorlunda, hade Hultqvistdoktrinens allianslöshet bestått. På den socialdemokratiska partikongressen i höstas ställde sig ju försvarsministern som garant för att Sverige aldrig skulle bli medlem i Nato. Därför är det inte förvånande att processen fram till ansökan, bar prägel av ”härtill är jag nödd och tvungen” med presidenterna Niinistö respektive Putin som ”pådrivare”.

Finlands ansökan om medlemskap i Nato, och Rysslands nya invasion av Ukraina fällde avgörandet. Nato kan vara bra att ha, men egentligen vill S inte vara med. De känner sig inte delaktiga i värdegemenskapen. Därav valmanifestets föga entusiastiska skrivning. Det är talande att försvarsminister Peter Hultqvist krasst har motiverat sitt ja till medlemskapmed att det skulle bli för dyrt att stå utanför.

Det är dessutom svårt att frigöra sig från misstanken att Socialdemokraterna ville bli av med Natofrågan innan valrörelsen på allvar bröt ut. Det kan knappast ha varit ett lockande scenario att med ett pågående storkrig i Europa prisa allianslöshetens förträfflighet som om inget hade hänt. Ett fortsatt nej till Natomedlemskap hade dessutom inneburit ett indirekt bejakande av Putins röda linjer för svensk säkerhetspolitik.

Sitter S-regeringen kvar kommer Sverige att backa in i Nato. Och saken blir knappast bättre av att två av Anderssons stödpartier, V och MP, är emot ett svenskt Natomedlemskap.

På Kristerssons sida i politiken konstaterar Liberalerna i sitt valmanifest att trygghet skapas i allianser och att Sverige ska gå med i Nato för att ”försvara både Sverige och vår del av världen”. I Moderaternas valmanifest slås fast att man ”vill sätta en hög ambitionsnivå”, vara ”säkerhetsproducent i närområdet” och ”få ut mesta möjliga effekt av medlemskapet”.

Alla riksdagspartierna vill att försvarsanslaget successivt ska höjas till två procent av BNP från nuvarande ynkliga nivå på 1,3 procent. Socialdemokraterna har 2028 eller tidigare som måldatum. ”Team Kristerssons” ambition är 2025. Skillnaden kan tyckas vara marginell, men 2025 medför ett starkare politiskt tryck på att skapa försvarseffekt i närtid och lägga ut beställningar för senare leverans.

2025 skapar å andra sidan ett förstärkt behov av att prioritera i statsbudgeten – och det blir inte lättare i när ekonomin vänder nedåt. Några enkla lösningar finns inte. Inte för något parti.

Det är också en utmaning, som Kungliga Krigsvetenskapsakademien konstaterar i en forskningsrapport från augusti, att när vi ser framåt också klarar av att tänka brett om säkerheten, inom Nato som en politisk försvarsallians men också inom EU, både när det gäller militära och civila hot. Som rapporten heter: På allvar: Svensk säkerhetspolitik i ofärdstider.

Ledare i Svenska Dagbladet 6 september 2022.

Read More

Ukraina firar nationaldagen 24 augusti efter att i 183 dagar har hållit ut mot den ryska storinvasionen som syftar till att utplåna den ukrainska nationen. Man låter sig inte kuvas men priset är oerhört högt räknat i lidande, förlorade liv och människor på flykt.

Motståndsviljan understryks av att angreppet den 24 februari genomfördes efter åtta år av lågintensivt krig sedan den första ryska invasionen 2014, annekteringen av Krim och upprättandet av lydrikena Donetsk och Luhansk.

Viljan att försvara sitt land och sin frihet rubbas inte heller av den brutala ryska krigföringen som skrivit in Butja och Mariupol i listan av illdåd som aldrig kommer att glömmas. Den ryska ”värdegrunden” kan sammanfattas med orden folkmord, brott mot mänskligheten och mot krigets lagar. Härskarna i Kreml är ett gäng krigsförbrytare.

Med politisk demokrati och ett livaktigt civilt samhälle har Ukraina blivit allt som man skulle önska att Ryssland också vore. Kort sagt, det skrämmer Putin och hans maktapparat.

Ryssland är en diktatur och en kleptokrati med ett politiskt system som den amerikanske historikern Timothy Snyder beskriver som fascistiskt. Detta i kraft av ledarkulten kring Putin, dyrkan av offer och hjältemod under Det stora fosterländska kriget och myten om ett storslaget förflutet att återvända till. Därför är det inte heller ironiskt att Putins påstådda avnazifiering av Ukraina sker under symbolen Z. Den kan föra tankarna både till nazisternas hakkors och det brittiska fascistpartiets symbol på 1930-talet.

Kriget i Ukraina står i bjärt kontrast till det som en gång var en förhoppningarnas tid. I ett ikoniskt tal i Berlin 1987 uppmanade president Ronald Reagan det sovjetiska kommunistpartiets reformorienterade generalsekreterare Michail Gorbatjov att riva Muren. Två senare hände det – och Tysklands återförening. Med Polen i framkant hade också satellitstaterna i Östeuropa befriat sig.

Som svar på ett försök till en reaktionär statskupp i Moskva tog de tre kämpande baltiska staterna den 20 augusti 1991 det definitiva steget mot friheten och förklarade sig självständiga. Den 24 augusti deklarerade även det ukrainska parlamentet landets självständighet och i en folkomröstning 1 december gav 92,3 procent av de röstande sin välsignelse till beslutet.

Den 26 december upplöstes Sovjetunionen. Sedan revolutionen 1917 hade kommunismen tagit livet av miljoner och inte låtit de levande leva sina liv. Nu blev Ukraina fritt. Ryssland bekräftade dessutom landets suveränitet och säkerhet genom Parisavtalet 1990, Budapestavtalet 1994, Vänskapsavtalet 1997 och Istanbulavtalet 1999.

I mötet med ett alltmer revanschistiskt Ryssland har dock avtalen visat sig vara utan värde. I stället har Putin försökt sätta stopp för Ukrainas vilja att gå sin egen väg och bli som Väst. Ukraina har svarat med Majdan 2014 som avgörande omslagspunkt i förhållande till Ryssland.

Putin trodde att invasionen 24 februari – en speciell militär operation – skulle bli en snabb affär. 183 dagar senare kommer dagens nationaldagsfirande bli en manifestation av Ukrainas vilja att vinna kriget. Det kan dock Ukraina bara göra med vår hjälp. Genom att å ena sidan ge ökat ekonomiskt bistånd och bli bättre vapengivare, och å andra sidan, sanktionera fler oligarker och sluta utfärda turistvisum. Och ju längre vi håller emot, desto starkare verkar de ekonomiska sanktionerna.

Kriget i Ukraina också är ”vårt” krig. Den frihet som Ukraina strider för är också vår frihet, den västerländska demokratin och för ett återupprättande av den europeiska säkerhetsordningen.

2014 svek vi Ukraina i hopp om att skapa lugn och ro. Nu hoppas Putin på att vi inte har uthållighet att över tid att möta energi- och livsmedelskrigets följder i form av skyhöga priser och folkligt missnöje.

Vi kan inte tillåta krigsförbrytarna i Kreml att vinna – både för Ukrainas och vår egen skull. Segrar Putin – också i form av att vi med missriktad fredsvilja eller av politisk bekvämhet pressar Ukraina till mindre landavträdelser och inskränkningar i den politiska suveräniteten – innebär det ett de facto erkännande av att rysk imperiepolitik trots allt är OK.

Slava Ukraini

Read More

Det har gått mer än 100 dagar sedan Ryssland inledde den andra invasionen av Ukraina. Hundratals ukrainska soldater stupar varje dag, tusentals civila har dött och 16 miljoner är på flykt i Ukraina eller i andra länder. Än så länge är kriget i centrum för vår uppmärksamhet. Men för hur länge?

Efter den första invasionen 2014 inträdde efter tag en viss ukrainatrötthet. Annat pockade på. Blickarna vändes åt annat håll. I väntan på att Ukraina skulle ”kompromissa” fick Putin hålla på. Det får inte hända igen.

I en ny pejling av opinionen i Europa (ECFR) prioriterar dock en tredjedel av de tillfrågade ”fred” även om det innebär att Ukraina tvingas göra territoriella eftergifter. En femtedel kräver ”rättvisa” genom att avskräcka Ryssland och återställa Ukrainas territoriella integritet. Ytterligare en femtedel valde inte alls. 

Till bilden hör att opinionen skiljer sig markant mellan olika länder och därmed även trycket på politisk handling. Ju närmare Ryssland, desto större är förståelsen för att Ukraina också strider för att försvara oss och våra värden.

Från Kreml har det avhörts olika hitte-på för att motivera den invasion som med Putins nyspråk kallas för en militär specialoperation. Man har velat förhindra folkmord på etniska ryssar, avmilitarisera och avnazifiera Ukraina och hindra Natos framryckning. Har det sagts. Men nu talas det klarspråk. 

Det handlar om att ta tillbaka territorium och återupprätta imperiet under ledning av en ”gengångare” till Peter den store. Kort sagt, det betyder att kriget – och lusten att gå på erövrarstråt – inte tar slut bara för att Ukraina förlorar. Det tar slut om Ukraina vinner.

Putinland är en diktatorisk skurkstat. I Ukraina bryter Ryssland mot FN-stadgans förbud mot internationell våldsanvändning riktad mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende. 

Men kriget är också folkmord. Ryssland erkänner inte Ukraina som en egen nation utan framställer det som en påhittad konstruktion: Ukraina är egentligen Ryssland. Som folkmordsbrott räknas att flytta barn från den utsatta gruppen till en annan grupp, och enligt den ryska militären har mer än 300 000 barn förts från Ukraina till Ryssland. 

Enligt ukrainska uppgifter har 1,2 miljoner ukrainare tvångsdeporterats till Ryssland. Samtidigt hämtar ryska soldater släktingar till de ockuperade områden och flyttar in i hus med ukrainska ägare. I Mariupol uppges att skolorna rensas från ukrainska läroböcker och ersätts med ryska. I Cherson-regionen tilldelas alla nyfödda barn ryskt pass.

När Ukraina ska tvingas till underkastelse begås brott mot mänskligheten i form av omfattande och systematiska angrepp mot civila. Butja och Mariupol är exempel – också på hur man bryter mot krigets lagar genom urskillningslösa angrepp på militära och civila mål. 

Andra exempel på att krigets lagar inget betyder är att fler än 100 sjukvårdsanläggningar har angripits. Plundring är förbjuden i krig men är rysk praxis. Krigsfångar ska behandlas som sådana, men försvararna av Azovstal i Mariupol ska ställas inför rätta med terrorism som åtalsgrund. 

Och ja, det är en krigsförbrytelse att delta i planering, inledning och förande av anfallskrig.

Det gör ont att konfronteras med berättelserna och bilderna från krigets Ukraina. Skräcken. Lemlästade kroppar. Lik. Men det som på sitt sätt griper mest tag är foton på döda barn och vuxna medan de ännu var i livet – och med livet framför sig. Det visar vad som har gått förlorat. 

Vi får inte förtröttas.

Ledare i Svenska Dagbladet 20 juni 2022.

Read More

Du orsakade det här. Se dig själv i spegeln. Med orden riktade till Vladimir Putin, kommenterade Finlands president Sauli Niinistö landets ansökan om medlemskap i Nato. Samma ord skulle Magdalena Andersson kunna rikta till Niinistö. Finland har varit drivande i regeringens kursomläggning i säkerhetspolitiken. Sverige är nu på väg in i Nato.

Men till bilden hör också att det närmar sig riksdagsval med en i Nato-frågan pådrivande borgerlig opposition. Efter Rysslands nya storskaliga invasion av Ukraina den 24 februari tillsatte regering motvilligt den 16 mars en arbetsgrupp bestående av samtliga riksdagspartier för att dryfta det förändrade säkerhetspolitiska läget. Nu har den sagt sitt.

Det tillhör ovanligheterna att en departementspromemoria skriver in sig i historien, men det kommer Ds 2022:7 att göra. Den självklara slutsats som dras – utan att sägas rakt ut – i “Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge – konsekvenser för Sverige” är att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato. Och det är epokgörande att Socialdemokraterna står bakom den. 

Det som nyss var uteslutet och destabiliserande för Magdalena Andersson och utrikesminister Ann Linde är numera klokskapen själv. Huruvida försvarsminister Peter Hultqvist helhjärtat är med på vagnen får nog historien visa. En klokhet i promemorian är att det nätverk av säkerhetssamarbeten som bär hans signum inte är tillräckliga.

Som det mycket riktigt konstateras har Hultqvist-doktrinen “bidragit till möjligheten att agera tillsammans i en krissituation och ytterst krig”, men att den inte innebär ”ömsesidigt bindande försvarsförpliktelser”. Annorlunda uttryckt: ”Någon garanti för att Sverige skulle få hjälp om ett hot eller angrepp riktades mot landet finns inte inom ramen för nuvarande samarbeten.”

Det är avgörande.

Icke förvånande delar man slutsatser från den rapport som ligger till grund för den kommande finländska ansökan om medlemskap i Nato, som att: ”Finlands och Sveriges eventuella Natomedlemskap höjer tröskeln för användning av militära maktmedel i Östersjöområdet, vilket ökar stabiliteten i området på längre sikt.”

Det är förstås också avgörande.

Ett argument mot ett svenskt medlemskap har varit att det skulle försätta Finland i en svår position. Nu pekar man i stället på det dilemma som uppstår när Finland blir medlem och Sverige därmed är det enda landet i Norden och Baltikum som står utanför Nato. Vid en konflikt skulle ”vår militära och säkerhetspolitiska sårbarhet och utsatthet öka”.

Promemorian tar sig också an frågor som är viktigare i den svenska (socialdemokratiska) debatten än i det mer hårdkokta Finland, som huruvida det är möjligt att som medlem driva frågor om demokrati, jämställdhet och klimat. Och förstås kärnvapennedrustning. Icke förvånande är svaret att det är möjligt. Och till dem som oroas över att Ungern och Turkiet är medlemmar påpekas att den problematiken också finns i andra internationella organisationer som Sverige är medlem av. Typ FN, EU och OSSE.

Till dem som efterlyser mer debatt och mer tid är svaret att det är nu det finns ett möjlighetens fönster, medan Putin har fullt upp med kriget i Ukraina.

I oskön förening avvecklade Socialdemokraterna och de borgerliga partierna det svenska nationella försvaret. Efter det kalla krigets slut antogs den eviga freden ha brutit ut i Europa. Det nya insatsförsvaret byggde på tanken att det var upp till Sverige att kunna välja att delta i en konflikt eller inte. Ett väpnat angrepp mot Sverige var osannolikt under överskådlig tid.

Långtbortistan-doktrinen sköts i sank när Ryssland 2014 invaderade Ukraina och annekterade Krim. Försvarspolitiken återvände hem med återtagande av nationell försvarsförmåga som prioriterad uppgift – dock mindre prioriterad av regeringen Löfven än av den borgerliga oppositionen. I rapporten Motståndskraft konstaterade Försvarsberedningen 2017 att ”ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas”.

Samtidigt bygger krigsplaneringen, liksom under kalla kriget, på förhoppningen att Sverige ska få hjälp utifrån. Men nu är alltså också hoppas-på-det-bästa-doktrinen på väg att skrotas av samtliga riksdagspartier utom V och MP. Med ett Natomedlemskap följer trovärdiga säkerhetsgarantier. 

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 14 maj 2022.

Read More

Ibland går det undan i politiken. Rysslands nya och fullskaliga invasion av Ukraina, Kremls krav på en intressesfär som även omfattar Sverige och Putins hot om att använda kärnvapen, gör 2022 till en omslagspunkt i historien. Allt tycks nu vara i rörelse. 

Så också Socialdemokraternas inställning till ett svenskt medlemskap i Nato. Partiet är på glid, men frågan är om det kan glida i mål.

utrikesdeklarationen den 16 februari slog Ann Linde fast att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato. Det var stark markering. Inte någon gång sedan regeringsskiftet 2014 hade formulering uttalats i utrikesdeklarationen. Regeringen skapade dessutom ytterligare distans genom att ändra tempus på standardformuleringen att den militära alliansfriheten har tjänat oss väl till tjänar.

Utrikesdeklarationen lade därmed fast en säkerhetspolitisk doktrin som innebar att regeringens röda linje i fråga om medlemskap i Nato var densamma som dragits upp av Vladimir Putin.

Så kom den 24 februari då rysk trupp i fyra riktningar inledde angreppet på Ukraina. Sedan dess pressas regeringens säkerhetspolitiska doktrin av Putins ”war of choice”, av en borgerlig opposition som inte längre ger S vetorätt i säkerhetspolitiken och av att Finland av allt att döma i praktiken har bestämt sig för att ansöka om medlemskap i Nato.

När statsministern den 30 mars frågades ut i SVT:s 30 minuter uteslöt hon inte medlemskap på ”något sätt”. Nu hade den militära alliansfriheten igen bytt tempus – till har tjänat oss väl. Och S-kongressens beslut från i höstas om nej till Nato var inte hugget i sten. Förutsättningarna var nya. Den pågående analysen av säkerhetspolitiken som görs tillsammans med oppositionen skulle få utvisa vad som är bäst för Sverige.

I den partiinterna debatten låter är tongångarna nu mer positiva än tidigare. Som hos Daniel Färm som är politisk redaktör för Aktuellt i politiken, Katalys Daniel Suhonen och Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg som med sin maning till samgång med Finland får sägas indirekt byta ståndpunkt från nej till ja.

Före detta utrikesministrarna Jan Eliasson och Lena Hjelm-Wallén tillhör också dem som är öppna för omprövning av säkerhetspolitiken. Det är kanhända ett tecken i skyn att den annars så alliansfria Margot Wallström har tagit ut en ny kurs. Hon säger sig ha ”börjat vänja sig vid tanken på Nato” och att ”vi ska gå i takt med Finland”. Hon ”är realist” och ”ser vart det drar”. Bred samsyn är dock en förutsättning och en annan att politikerna har avvägt för- och nackdelar. 

**

Verkligheten trycker på men vågar Magdalena Andersson att ta en strid med det egna partiets ”fredsaktivister”? I sådana fall finns en bred majoritet för medlemskap i Riksdagen. Proppen som hon måste lösa upp handlar om den politiska kvarlåtenskapen efter Olof Palme. 

Traumat efter det tragiska mordet på Palme 1986 har fryst fast synen på politiken vid det dåtida narrativet. Men till bilden hör också en nostalgisk längtan tillbaka till ett slags storhetstid för socialdemokratin – både hemmavid och på bortaplan. Man tronar på minnen från fornstora dagar. 

För att citera statsvetarprofessorn Ulf Bjereld, tidigare ordförande för Tro och Solidaritet och själv en av aktivisterna:

”För många aktiva socialdemokrater förknippas den militära alliansfriheten med Sveriges mer än 200 år långa period av fred, med den aktiva utrikespolitiken och med Olof Palmesamt med Sveriges historiskt sett höga profil i kampen mot kärnvapen.”

Och, understryker han varnande – partiledarens viktigaste uppgift är att hålla ihop partiet och att frångå kongressbeslutet om nej till Nato skulle leda till ett internt uppror mitt i valrörelsen.

Det bär syn för sägen att motionerna till partikongressen i höstas var anti Nato och pro inrättande av ett fredsdepartement. Ingen av motionerna under rubriken Försvarspolitik handlade om att stärka det nationella försvaret. I många fall gjordes direkt hänvisningar till traditionen från Palme.

Dala-Demokratens chefredaktör  Göran Greider varnade den 4 mars – alltså under den pågående ryska storoffensiven mot Ukraina – för alarmism och förhastade beslut. Det är bra att det finns stater som inte är med i Nato, eftersom ”det för in luft och friare perspektiv i det säkerhetspolitiska tänkandet.” 

Och det finns fler fördelar med att stå utanför: ”Det är lättare för en icke-medlem att hålla de militärindustriella intressena en smula stången och stå för en generell freds- och nedrustningslinje. Ett svenskt medlemskap i Nato skulle innebära betydligt större satsningar på militären, i en tid när klimat och välfärd borde få suga upp alla tänkbara resurser.”

Så mycket för behovet av att stärka det nationella försvaret – och då inte minst som varande ett allianslöst land.

Före detta statsministrarna Göran Persson och Stefan Löfven säger nej till medlemskap. Som ett eko från Palmes lika-som-kålsuparteori om USA och Sovjetunionen står SSU:s ordförande Lisa Nåbo ”fast vid att Sverige gynnas av att vara en alliansfri part, mellan stormakterna”. Andra som S-kvinnornas ordförande Annika Strandhäll och Tro och Solidaritets ordförande Sara Kukka-Salam lyfter fram en annan del av arvet för att motivera nejet; den som handlar om kampen för kärnvapennedrustning. 

Det gjorde också Pierre Schori på DN-debatt 11/3 och med en direkt hänvisning till 1980-talet fredspolitik med Palmeord som att ”kärnvapenstaterna håller oss alla som gisslan”.

**

Olof Palme steg fram på den internationella arenan i en tid där allt tycktes vara i rörelse – och med sin plädering för nationellt oberoende och ny ekonomisk världsordning var han en del av den rörelsen. Kritiken av USA:s krig i Vietnam och stödet för det kommunistiska Nordvietnam gav rubriker i internationella medier. Det gjorde sedan också arbetet för avspänningen mellan blocken och global nedrustning.

Ett axplock på vad nostalgikerna kan se tillbaka på. 1968 demonstrerade en fackelbärande Palme i klädd ryssmössa sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör på Sergels torg. Det ledde till en mindre diplomatisk kris med USA. 1971 likställde Palme USA:s bombningar av Hanoi med dåden i Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpvilleoch Treblinka. Det ledde till en stor diplomatisk kris med USA.

På besök i Tanzania 1971 beskrevs Palme av president Julius Nyerere som ”en internationell ledare som redan hunnit bidra till socialismens utveckling i Europa”. I Jugoslavien 1975 hyllades han av diktatorn Tito som en centralgestalt i den västeuropeiska socialdemokratin. På besök i Kuba 1975 trycktes Palmes tal i sin helhet av partitidningen Gramma och sändes två gånger i TV. På besök i DDR 1984 publicerades hans middagstal om nedrustning i Neues Deutschland, DDR:s egen Pravda. 

Numera talas det inte så mycket om Palmetidens politiska romans med olika vänsterdiktaturer, men desto mer om Palmekommissionen, kampen för nedrustning och Nato som en hotfull ”kärnvapenallians”. Det var så att säga inte någon tillfällighet att inför S-kongressen i höstas reste 100 S-profiler – i strid med regeringens utredning – krav på att Sverige skulle tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. 

Redan i juni 2021 bildades det en ny internationell kommission – Common Security 2022 och med Olof Palmes Internationella Center i ledningen. Ansatsen ska vara densamma: ”A means to making people and governments feel safe without the threat of weapons of mass destruction, nuclear deterrence, military force, and violence.”

En annan utgångspunkt var – trots att den europeiska säkerhetsordningen raserades vid Ryssland invasion av Ukraina 2014 – att Europa är den region i världen som mest utmärks av fred.

I Palmes anda tror man inte att kärnvapennedrustning enbart kan överlåtas till förhandlarna utan att det krävs en folkrörelse som driver politikerna framåt för att stoppa kapprustningen och undvika en kärnvapenkatastrof. 

Och förhoppningen lever. Som Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström har uttryckt saken:

”När nu skramlet från vapen hörs allt tydligare så behöver vi snart åter bli minst 100 000 som samlas någonstans i Sverige för att manifestera för freden. Och vi borde våga hoppas att minst lika många tågar längs gatorna i Moskva.

Orden föll efter flera månaders rysk militär uppladdning vid Ukrainas gräns och några dagar före den andra invasion – och efter år av tilltagande repression mot oliktänkande och fri nyhetsförmedling i Putinland.

**

Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor hade sin bakgrund i Socialistinternationalen med Palme som vice ordförande och Bernt Carlsson som generalsekreterare. Den bildades på Palmes initiativ 1980. 1982 presenterades rapporten Gemensam säkerhet. Det var inget fel på tanken att försöka skapa ett bättre samtalsklimat mellan supermakterna, men förslagen fick sovjetisk slagsida.

I medlemsskaran ingick bland andra Gro Harlem Brundtland, Egon Bahr och David Owen. Kommissionen skulle vara oberoende men det låg i Sovjetunionens natur att medlemmen Grigorij Arbatov, chef för institutet för USA- och Kanadastudier i Moskva, inte kunde vara oberoende av Kreml. Detsamma gällde generallöjtnanten i den militära underrättelsetjänsten GRU, Michail Milstein, som ingick i sekretariatet. Han hade tidigare bland annat varit biträdande chef för desinformationsavdelningen inom GRU. 

Saken blev knappast mindre delikat av att man i Moskva såg påverkansoperationer riktade mot både fredsrörelsen och de socialdemokratiska partierna i Norden som viktiga medel i en tid när det kalla kriget – efter sovjetisk upprustning och invasionen av Afghanistan 1979 – hade blivit iskallt. 

Som svar på Sovjetunionens utplacering av kärnvapenbestyckade medeldistansrobotar (SS 20) med siktet inställt på Västeuropa, lanserade Nato 1979 sitt så kallade dubbelbeslut. Om Sovjetunionen upphörde med att utplacera nya robotar och skrotade de som redan hade utplacerats, skulle man avstå från att återställa styrkebalansen genom att ladda upp egna robotar (108 Pershing-2 och 465 kryssningsrobotar) i Västeuropa.

Palme var starkt kritisk till dubbelbeslutet som han menade ökad konfliktnivån och kunde leda till kärnvapenkrig. I stället borde de redan utplacerade sovjetiska medeldistansrobotarna ses som den nya balanspunkten i det som borde bli ett nytt så kallat fredligt dubbelbeslut. Detta innebar att Nato inte skulle utplacera nya robotar och att förhandlingar om nedrustning inledas. Det var också Sovjetunionens linje.

1982 lanserades förslaget om balanserad nedrustning genom inrättandet av en korridor i Europa fri från slagfältskärnvapen. I praktiken var det riktat mot Natos försvarsdoktrin (flexible response) och gränsförsvar. Moskva gav sitt bifall. 

En kärnvapenfri zon i Norden var en favorit i fredsrörelsen som också Palme omfamnade. På partikongressen 1981framställdes den som en väg till ett kärnvapenfritt Europa. Varken Sverige eller Finland hade kärnvapen. Natomedlemmarna Norge och Danmark hade inte egna kärnvapen, och båda hade deklarerat att Nato inte heller fick utplacera några. Återstod alltså Sovjetunionen som förespråkade zonen, men då utan begränsningar av det egna handlingsutrymmet i Östersjön. 

Ibland innehöll S-regeringens linje ett krav på kärnvapenfrihet, ibland var det inte nödvändigt att ställa några krav alls i förväg. I ett tal inför Paasikivi-samfundet i Helsingfors 1983 slog Palme fast kravet på kärnvapenfrihet men sade att det ändå var en förhandlingsfråga. Det centrala var en utfästelse från Sovjetunionen om att inte angripa.

I partihistorien är allt detta förträngt. I stället råder fredaktivismidyll.

**

Det har blivit ett närmast liturgiskt inslag inom socialdemokratin att göra en referens till Olof Palme – i syfte skapa legitimitet för en ståndpunkt eller ledande partiföreträdare. Som 2017 när Magdalena Andersson för första gången skulle uppträda i Almedalen. Ny teknik ­– med det passande namnet ”förstärkt verklighet” -– gjorde det möjligt att via app/mobil se och lyssna Palme på scenen tillsammans med Andersson. 

Med teknikens hjälp var det möjligt att förflytta sig i tiden. Men bara bakåt. I Nato-frågan borde Socialdemokraterna se framåt. Också i fråga om hösten val. För det finns en väljaropinion att stödja sig på. 

I en mätning (18–23 mars) från Novus svarar 43 procent ja, 27 procent nej och 30 procent vet inte på frågan om Sverige ska gå med i Nato. Om frågan däremot gäller att gå med tillsammans med Finland svarar 63 procent ja, 18 procent nej och 19 procent vet ej. Bland S–sympatisörerna är 59 procent positiva till en svensk-finsk samgång in i Nato. Bara 15 procent är emot och 26 procent inte vet.

Och om det kommer ett positivt besked från Magdalena Andersson är det rimligt tro att opinionsbilden blir än mer Nato-vänlig. Andersson står i särklass bland partiledarna när det förtroende och opinionssiffrorna visar att vinden blåser i S-riktning. Med Nato-frågan bilagd i enighet med de borgerliga partierna och SD kan hon gå till valet den 11 september med “välfärden” i centrum — alternativet är en valrörelse där rikets säkerhet står i fokus.

Budskapet till fredsrörelsen borde vara att en ny tid kräver nya säkerhetspolitiska lösningar. Med tillägget att visst gör det ont när knoppar brista men ännu ondare när kroppar gör det.

Essä publicerad i Säkerhetsrådet 11 april 2022.

Read More