Det har närmast fått något rituellt över sig att beskriva relationen mellan Sverige och Norge som präglad av en självförstärkande oförståelighet inför den ”andre”. Årets bok- och biblioteksmässa var inte något undantag – i form av ett samtal mellan Anne Holt, Jan Guillou och Björn Wiman om ”misstänksamhet och bagateller som förstärker ömsesidiga fördomar”.

Enligt Holt framställs Sverige i den norska offentligheten ”som ett land som har förstört sig själv, ett land där man inte kan tala fritt”. Och visst kan man tala om Sverigebashing; i norska medier är dåliga nyheter från andra sidan riksgränsen ”goda” nyheter. Till bilden hör dock att det rör sig om nyheter som redan varit nyheter i svenska medier.

För några år sedan var det snarare fokus på politisk korrekthet och åsiktskorridorer. Numera är den kritiken del av en svensk självkritisk diskussion, som egentligen bara är i sin linda. Problemställningen är ju inte heller ny utan har tidigare lyfts av iakttagare som till exempel Hans Magnus Enzensbergers ”Svensk höst” från 1982. Ja, det är till och med så att konformiteten har varit ett ideal. Saltsjöbadsavtalet från 1938 är paradexemplet på konsensus som modell för att hur Sverige skulle fungera och utvecklas. En modell som hyllades också utanför landets gränser. Landet lagom.

1968 – när Sverige stod på höjden av sin efterkrigstida storhet – var den bild som kolporterades till utlandet i Lena Larssons bok ”Sweden – A year” att Sverige hade ett enhetligt skolsystem, ett radioföretag, en TV-kanal. Till det som jag kallar det långa 70-talet hör också sådant som betoningen av gruppen framför individen, liksom politisk fostran. På dagis. I skolan.
Norge hade sin beskärda del av det långa 70-talet, men är i grunden mindre ensartat än Sverige. Det går liksom inte att tänka sig Peer Gynt som svenskt nationalepos.

Samtidigt är det svårt att undgå känslan av att det norska intresset för tillståndet i Sverige rymmer ett mått av skadeglädje – med en botten i det faktum att både länderna gör anspråk på att vara moraliska stormakter. Det norska kränktes i samband med Stortingsvalet 2013 när Fremskrittspartiet för första gången skulle in i en borgerlig regering. Det var det inte någon måtta på den dystopiska kritiken i svensk offentlig debatt. Fascismen återkomst och så vidare.

Det var den svenska moraliska stormakten som talade, men i Norge kunde det också uppfattas som ett utslag av storsvenskhet. Och så var det väl också. Då och då kan man möta lite kvarhängande nedlåtande attityder med Norge i rollen som den fattige kusinen från landet. Nu visserligen ett rikare land än Sverige efter att vunnit på lotto, men likväl fortfarande från landet. Lykkolandet, som det heter i en tv-serie om oljeäventyret.

På motsvarande sätt kan man tala om ett övervintrat norskt Sverigekomplex som bottnar i ett slags dubbelhet, en kognitiv dissonans. Å ena sidan är det ensidiga negativa minnet av den påtvingade unionen 1814 och det ”svenska sveket” 1940 i högsta grad levande. Å andra sidan, sågs Sverige som positivt modelland under efterkrigstiden fram till början av 1980-talet. Att bli som Sverige var drömmen. I båda fallen var Norge ”lillebror”.

Med NOK på fickan kan man se ned på svenskarna från sina höga hästar, men risken är förstås att det blir med en lika självgod blick som ”storebrors”.
Och vad kan man säga mer? Kanske att kulturdebatt och medieintresse är en sak. Relationerna mellan Sverige och Norge är trots allt och på alla plan utomordentligt goda. Och att döma av World Values Survey blir Ola och Kari Norrman värderingsmässigt allt mer lika svenskarna.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 30/9 2019.

Minns hur det var 2013. Inför Stortingsvalet. I Sverige. Mörkret, varnades det upphetsat för, skulle lägga sig över Norge om Fremskrittspartiet kom in i regeringen. Det blev borgerlig valseger. Høyre och FrP bildade en blåblå regering med stöd av Venstre och Kristelig Folkeparti som påhängsmotorer.

Och den bruna domedagen? Inte oväntat har den uteblivit, och nu som då råder brett samförstånd om invandrings- och integrationspolitiken. Men visst är Sylvi Listhaugs polariserande retorik för bedrövlig.

De blåblå regeringsåren med fyra i grunden ganska olika partier har stundtals burit prägel av partier på gränsen till regeringssammanbrott. Men FrP har fått det svängrum som behövts för att inte drabbas av kärnväljarflykt (stortingsgruppen har fått rösta emot den egna regeringen). Påhängspartier har fått bra betalt sakpolitiskt.

Samtidigt är intressant från ett numera lite knöligare svenskt parlamentariskt perspektiv att det faktiskt har gått att med Stortinget som bas regera landet genom en kombination av gräl, oenighet och breda uppgörelser.

Aldrig någonsin tidigare har det hämtats så många NOK från Oljefonden för att fylla på statsbudgeten – och allra mest har det satsats på offentlig sektor.

En del strukturreformer har genomförts (till exempel minskar antalet kommuner från 428 till 354) men allra mest är reformtakten som norsk långsam-tv.

Trots att alla egentligen vet att Norge av demografiska och energiekonomiska skäl behöver ställa om, går det trögt. Och än trögare kan det bli vid ett regeringsskifte.

Länge såg det ut som om AP skulle gå mot en komfortabel valseger och bilda regering tillsammans med SV och Senterpartiet. Nu är det inte ens säkert att det räcker med stöd från ytterkantspartier till vänster.

AP har rasat i valundersökningarna. Jonas Gahr Støres strategi har byggt på samma koncept som Stefan Löfvens 2014. Kort sagt, elände. Och ökade klyftor. Det kunde verka smart i en tid när Norge hade fått en riktig käftsmäll i form av ett dramatiskt fall i oljepriset.

Men krisen kom av sig. ”Folk flest” känner inte igen verkligheten och inte heller i att det är ett vägvalsval. Samtidigt. Genom att öppna för ett regeringssamarbete med KrF har de till vänster i partiet flyktat till vänster. De riktigt gröna har gått till de riktigt gröna och så har Støre förlorat röster till bygdenostalgikerna i Senterpartiet.

AP läcker som ett såll. Man backar i politiken men fortsätter ändå backa i opinionen. Det är uppror i Norge. Distriktsupproret kan ge Senterpartiet ett stöd som om det vore en folkomröstning om EU-medlemskap.

Urbanupproret, det till vänster, gav i en färsk Oslomätning Miljöpartiet de gröna, SV och Rødt tillsammans 25 procent av rösterna.

Troligen avgörs regeringsfrågan av kampen kring strecket – vilka av småpartierna som klarar fyraprocentsspärren och därigenom får utjämningsmandat. Ska man tro ”bedömarna” på Unibet blir det fortsatt blåblått. Å andra sidan är oddsen lika höga för att nästa statsminister heter Solberg eller Støre. Valsammanräkningen blir en rysare.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 10/9 2017.