Claes Arvidsson

Archive
Ukraina

Så ser det ut i Putins offentliga universum

By: admin
23-01-2022
Joe Biden, Nato, Ukraina, Vladimir Putin

Vladimir Putin har bra flyt nu. Det handlar förstås om den tredelade ryska maktkombon. Den innehåller en minst 100 000 man stark militär uppladdning vid gränsen till Ukraina, sinande gasleveranser till EU och ultimativa krav på en återgång till ett Europa uppdelat i intressesfärer. För svensk del skulle de ryska ”röda linjerna” innebära att grunderna för försvars- och säkerhetspolitiken raserades.

Reaktionen borde ha blivit kalla handen men i stället har Putin bjudits in i förhandlingsfinrummet. Redan det var en seger.

I troféskåpet finns även att den centrala förhandlingen sker med USA. NATO och OSSE finns bara med på ett hörn för att president Biden insisterar på det. Och EU får inte alls vara med. Det splittrar, och bidrar till ett frenetiskt sökande efter dialog med Kreml. Putin har aldrig varit så ”populär”.

President Macron har till och med föreslagit att européerna ska ta fram ett eget förslag till ny säkerhetsordning med Ryssland, som sedan ska presenteras för NATO och så förhandlas med Moskva. Det skadar förstås den transatlantiska länken. Ännu en seger.

Ryssland är en diktatur och offentligheten blir därefter. År efter år har man pumpat ut falsarier både om Sovjetunionens historia och det nutida hotet från NATO (följ gärna medierapporteringen från BBC:s Steve Rosenberg).

Den orättvist förlorade stormaktsställningen är ett stående tema när man tar del av synpunkter från Kreml närstående debattörer och analytiker. Som när statsvetaren Sergej Karaganov vid Rådet för utrikes- och försvarsfrågor i en intervju i ryska tidskriften Global Affairs ställer sig frågan hur USA ska fås att respektera ett Ryssland.

I världsbilden ingår tron att utan kärnvapen skulle Ryssland redan ha attackerats. Hans svar på den retoriska frågeställningen är att Ryssland måste eskalera på Rysslands villkor.

Karaganov beskriver Nato som en cancer som inte kan botas utan bara lindras. Han pläderar dock inte för krig, utan för att pressa ett svagt väst till eftergifter. Ukraina framställs som en helt nödvändig buffertzon för att hålla samma ”ondska” som i Baltikum och Polen borta. Det han kallar ”fake-stater” från det forna Sovjetunionen borde ett nu starkt Ryssland ta tillbaka, menar han.

Samme Karaganov myntade för övrigt redan 1992 doktrinen om att använda etniska ryssar och rysktalande i de forna sovjetrepublikerna som instrument för ryskt inflytande. Och det har Ryssland gjort och gör.

Att nå diplomatiska framgångar genom militärt hot är ett tema som går igen. Låt oss skaffa ett kärnvapen som kan utplåna USA och hota hela den västliga civilisationen, har man kunnat läsa på framsidan till den regimtrogna konservativa veckotidningen Literaturnaja Gazeta. Det säger åtskilligt om vad som är OK i Putins offentliga universum.

Ryssland vill bli erkänt som stormakt och dessutom ändra den militärstrategiska balansen i Europa. Tidigare ingångna avtal som skulle bära upp den europeiska säkerhetsordningen är för rysk del förpassade till historiens skräphög.

Hur den ryska målbilden mer exakt ser ut är däremot omöjligt att veta, också därför att den kan vara rörlig och anpassas efter var det sker ”servering”.

Det är illavarslande att president Biden har öppnat för att ”mindre intrång” (minor incursions) i Ukraina inte skulle få så allvarliga konsekvenser som en regelrätt rysk militär intervention.

Att Ukraina blir ett demokratiskt exempel står på Putins förbudslista. På önskelistan står en landkorridor från lydrikena Donetsk och Luhansk till hamnstaden Mariupol vid Azovska sjön och säkerställande av vattenförsörjningen till det annekterade Krim.

I den ryska Duman ligger nu ett lagförslag om att Ryssland ska erkänna de två utbrytarrepublikerna som självständiga stater.

Så långt har hotet om militärt våld lönat sig i relation till väst. Detta trots att eftergivenhet mot Ryssland varken fungerade återhållande efter kriget mot Georgien 2008 eller i det nu pågående kriget mot Ukraina.

Nu borde nog var nog.

Krönika i Altinget 21 jan 2022.

Read More

Kommer konflikträdslan att trumfa?

By: admin
31-12-2021
Försvarspolitik, Nato, Peter Hultqvist, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina, Vladimir Putin

Invasionen av Ukraina 2014 raserade den europeiska säkerhetsordningen. Under vapenhot om att ta kriget vidare har Ryssland nu fått gehör för att förhandla om en uppdelning av Europa i intressesfärer. Tre decennier efter Sovjetunionens upphörande vill Vladimir Putin föra Europa tillbaka till det kalla krigets dagar. Ja, strängt taget längtar han ju tillbaka till SSSR (Sovjetrepublikens egen förkortning).

Det är en seger för Putins ambitioner att den första förhandlingsomgången i mitten av januari blir i ett bilateralt stormaktsformat med USA. Därefter följer ett multilateralt möte med Nato, som ju är ansvarigt för det territoriella försvaret i Europa, och ett tredje möte inom ramen för OSSE. EU är däremot inte alls med i bilden.

På bordet ligger en kravlista som bland annat innebär att Nato för all framtid ska säga nej till nya ansökningar om medlemskap. Om Ryssland skulle få sin vilja igenom, är medlemskap i Nato således uteslutet för svensk del. I kravbilden ingår också restriktioner som i praktiken gör det nuvarande nästanmedlemskapet omöjligt att upprätthålla. Det skulle också slå direkt mot nätverket av säkerhetssamarbeten som etablerats under de senaste åren.

Kort sagt, hela den grund som svensk säkerhets- och försvarspolitik vilar på skulle gå förlorad.

Det är utmärkt att försvarsminister Peter Hultqvist har avvisat de ryska kraven som ”oacceptabla” och betonat ”varje stats rätt att själv välja säkerhetspolitisk väg”. Däremot är det obegripligt att han samtidigt ger ett slags indirekt stöd till de ryska kraven och den ryska berättelsen om det hotfulla Nato genom att som svar deklarera att ”vi ska inte gå med i Nato varken nu eller senare”.

Till saken hör ju att utan den socialdemokratiska fredsfundamentalistiska Nato-nojan hade Sverige sedan länge tagit det naturliga steget till fullvärdigt medlemskap. En skillnad hade då varit en högre tröskel i form av både säkerhetsgarantier och ökad gemensam försvarsförmåga i Norden/Baltikum. Nu är det som det är. I nuläget borde dock alla inse att försvarsbeslutet är passé, vilket regeringen kan göra något åt. Men vill Magdalena Andersson ”vända på alla stenar” också när det gäller försvaret?

Det självvalda svenska utanförskapet innebär att vi inte kommer att sitta med vid förhandlingsbordet när det återuppvaknade Nato-Rysslandsrådet möts för att diskutera säkerhetsläget och den ryska önskelistan. Hultqvist får i stället nöja sig med smulor från bordet i form av lite förhands- och efterhandsinformation. Eller att göra inspel underhand, och hoppas att någon lyssnar.

Att Putins önskelista är maximalistisk, har gjorts offentlig och ska uppfyllas på nolltid visar att den inte är tänkt som ett verkligt förhandlingsunderlag. Kraven har också avvisats av Nato. Allt annat vore otänkbart. De ryska kraven är inte legitima utan bygger på att makt går före självbestämmanderätt.

Men bara det faktum att den ryska ”oron” tas på allvar är en seger för Putin – och oroande. Det finns en risk för att konflikträdslan får trumfa ett kyligare eller mer långsiktigt förhållningssätt.

Putin har utlovat ett militärt svar om kraven på formella säkerhetsfördrag inte uppfylls. Under tiden trummar statliga medier ut krigspropaganda och informationskrigföring pågår. Allt medan rysk militär står redo och laddad vid gränsen mot Ukraina. I detta stora upplagda förhandlingsspel, är de båda huvudscenarierna en framgång, utifrån ryskt perspektiv.

Det blir nog inte ett nytt Jalta. Frågan är vad Putin kan få i stället och hur högt priset blir som Ukraina får betala. Om vi inte, ska sägas, ställs inför ännu värre scenarier.

Ledare i Svenska Dagbladet 30/12 2021.

Read More

Vi bidrar inte till säkerheten i Europa

By: admin
10-12-2021
Försvarspolitik, Magdalena Andersson, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina

Blir det storkrig? Den alarmerande frågan dök upp redan i våras i samband med stora ryska truppsammandragningar vid gränsen mot Ukraina och är nu på den geopolitiska agendan igen. USA uppskattar styrkan till 175 000 man och har varnat för att en invasion kan vara nära förestående. Frågan är dock lika felställd nu som då.

Ryssland invaderade Ukraina 2014, annekterade Krim och införde lydstyre i Donbass. Så frågan är snarare om planen nu är att ”slutföra jobbet”, och vad detta i sådana fall betyder.

Det är ovisst huruvida president Biden blev klokare efter tisdagens videosamtal med president Putin. Putins linje är ju att några anfallsplaner inte föreligger, men att en röd linje går vid Natomedlemskap eller – mer diffust – utplacering av vapen eller personal.

Motdraget från Biden är hämtat från den nya amerikanska strategin ”integrerad avskräckning”, som sätter diplomatiskt, ekonomiskt och internationellt tryck i första rummet – men som också, om än i begränsad utsträckning, backas upp med militära medel. Det innebär bland annat att ”allt” det i sanktionsväg som inte gjordes 2014 utlovas i händelse av ett ryskt angrepp. Så det blir dyrt.

Ingen vet huruvida Bidens maktspråk – det enda språk som biter på Kreml – är avskräckande nog. Det vi däremot vet är att ett demokratiskt Ukraina är ett rött skynke, att det finns ett anspråk på att få styra och ställa i närområdet, samt att Putin verkar besatt av att återupprätta ett större Ryssland. Den rationella reaktionen är därför inte nödvändigtvis att avstå.

Det ryska militära hotet mot Ukraina kan inte heller ses isolerat från att Ryssland använder sig av energin som vapen mot Ukraina och EU, liksom att Kreml åtminstone varit delaktigt i det migrationsvapen som Lukasjenko avfyrat mot EU. Kort sagt rör det sig om ett ryskt maktspel med många strängar och med delvis olika mål – allt orkestrerat med en desinformation som hämtad från Alice i Underlandet. ”Det är Ryssland som är hotat och därför måste vi…”

I målbilden ingår att erkännas som stormakt, att hålla kriget i Ukraina vid liv eller få politisk kontroll över Kiev, att destabilisera och skapa splittring i EU, att så split i den transatlantiska relationen. Och så vill man få ett godkännande för Nordstream II – vilket i sådana fall blir en formidabel styrkedemonstration.

I går, dagen efter videomötet mellan Joe Biden och Vladimir Putin, var statsminister Magdalena Andersson på premiärbesök i Helsingfors för samtal med statsminister Sanna Marin och president Sauli Niinistö. Tyvärr tog hon inte tillfället i akt att markera mot Rysslands anspråk på att bestämma över andra staters säkerhetspolitiska vägval.

Det ryska kravet på att Biden ska sätta punkt för fortsatt utvidgning av Nato, kan inte tolkas på annat sätt än att det också skulle gälla Sverige och Finland. Marin upprepade den finländska standardformulering som understryker nationellt självbestämmande, att ”beslutet (är) vårt och bara vårt”. Men hon betonade också att läget nu inte är sådant att Finland planerar att gå med i Nato.

Magdalena Andersson nöjde sig med att slå fast att ”medlemskap finns inte på bordet just nu”. ”Just nu” skulle dock kunna tolkas som en positionsförskjutning i förhållande till det annars tvångsmässiga upprepandet av att Sverige inte ska gå med i Nato. Så vad menade hon egentligen?

Helt klart är i alla fall att det dogmatiska nejet till medlemskap allt sedan Löfvens första regeringsförklaring 2014 inte har fungerat som en förtroendeskapande åtgärd till gagn Sverige och för säkerheten i Europa. Tvärtom har läget blivit allt värre och trots samtalen mellan USA och Ryssland kan ett storkrig inte uteslutas. Synd att Sverige inte står bättre militärt rustat.

Ledare i Svenska Dagbladet 9/12 2021.

Read More

Verklighetsbeskrivning ur Olustiga huset

By: admin
21-07-2021
Angela Merkel, Emmanuel Macron, EU, Krim, Ryssland, Ukraina, Vladimir Putin

Låt oss bjuda in till ett toppmöte med Vladimir Putin. Det var budskapet från Emmanuel Macron och Angela Merkel inför Europeiska rådets möte i juni. Tungviktarna mötte dock motstånd. Klokt nog gick rådet i stället på en hårdare linje. Merkel betonar dock fortfarande behovet av en öppenhjärtig dialog med Kreml. Inte heller Macron har givit upp.

Men vad är det egentligen som EU:s stats- och regeringschefer ska prata med Putin om? Svårigheten består ju inte i att identifiera problemen med cyberattacker och informationskrigföring – eller för den delen giftmord – utan i det ryska agerandet. Som alltid förnekas i Moskva. I stället erbjuds en verklighetsbeskrivning som hämtad ur Olustiga huset. Det ska inte belönas.

Att träffas har inte heller något egenvärde. Ryssland är inte en samarbetspartner och det ligger inte i korten att den bilden skulle ändras genom att vara tillmötesgående. Tvärtom utpekar Kreml väst, USA och Nato som ett hot mot Ryssland och den ryska ”civilisationen”. Anklagelserna om militär inringning och inrikespolitisk destabilisering haglar.

Allt är möjligt i den fantasivärld som målas upp. Som att de höga ryska smittotalen i covid-19 är ett resultat av amerikansk biologisk krigföring. Och vad för slags dialog är det möjligt att föra om Krim och de ryska marionettrepublikerna i Östra Ukraina?

Det nu lågintensiva kriget som Ryssland inledde 2014, ja det bara pågår. Putin har 14 000 döda och 30 000 skadade på sitt samvete. Närmare 1,5 miljoner ukrainare har drivits på flykt. Och Moskva fortsätter att trycka på. I april drog Ryssland samman 100 000 man vid gränsen till Ukraina i vad som sades vara en militärövning – och en stor del har stannat kvar efter dess avslutande. I Svarta havet försöker man aggressivt att inskränka den fria sjöfarten och flödet in och ut från ukrainska hamnar.

I en lång artikel har Vladimir Putin lagt ut texten om att ryssar och ukrainare (och belarusier) egentligen är ett och samma folk. Den outtalade slutsatsen är att Ukraina (och Belarus) egentligen är en del av det ryska riket. Relationerna skulle kunna vara utmärkt broderliga om det inte vore för att kretsen kring president Zelenskyj går i utländska krafters ledband, krafter som har siktet inställt på att skada Ryssland. Så Ukraina utgör ett hot.

I den världsbild som kolporteras ingår också tanken på att de landområden som var ryska vid Sovjetunionens bildande borde återgå till den ”rättmätige ägaren”. Så nog finns anspråk.

När det onormala inträffar tillräckligt ofta skapas ett nytt förväntat normalläge – trots att beteendet fortfarande är onormalt. Ryssland har förmågan och har visat viljan att ta land med våld. Och det kan komma mer. I samband med truppsammandragningen i våras spekulerades det i ett möjligt anfall mot Ukraina. Höstens stora militärövning Zapad 2021 öppnar också möjligheternas fönster för att igen överraska under den täckmanteln. Att gå in i och sedan annektera det redan kontrollerade Donbass är en smal sak.

Detta kan man spekulera i, men militära styrkedemonstrationer är också ett sätt att projicera makt för att sätta press på EU, USA och Nato. Det gäller att stå emot. En sak som är säker är att eftergifter för ryska krav uppfattas som svaghet, något som i sin tur inbjuder till ytterligare press.

Om nog verkligen ska vara nog, är ett första steg att skrota det feltänkta Minskavtalet, som bygger på illusionen att Ryssland är en oberoende part i ansträngningarna att finna en lösning på kriget i Ukraina. Kort sagt, lämna Olustiga huset. Det skulle dessutom bli en viktig markering av att Ryssland inte har rätt till en egendefinierad intressesfär och som sådan bidra till säkerheten i Europa.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 20/7 2021.

Read More

Det ryska förtrycket kan inte mötas med bara ord

By: admin
19-06-2021
cyberattacker, Desinformation, Joe Biden, Krim, Ryssland, Ukraina, Vladimir Putin

Betydelsen av mötet i Genève mellan Joe Biden och Vladimir Putin spelades på förhand ned. Men det beror helt på perspektiv. Sett från Kremls horisont var mötet mellan de två presidenterna en symbolisk bekräftelse på Rysslands eftersträvade status som stormakt – och om inte annat med en demonstrationseffekt på hemmaplan inför kommande parlamentsval.

Det mest konkreta resultatet är att de diplomatiska relationerna återupprättas i och med att ambassadörerna återvänder till Moskva respektive Washington. Man flaggar också för att se över kärnvapenrustningsavtalet New Start. 

I ett läge där klimatet är kallare än på länge var mötets viktigaste fråga hur Biden skulle formulera de ”röda linjer” som Putin inte kan överträda utan konsekvenser. Inför mötet hade Biden lagt fram en väldokumenterad anklagelseakt med allt från inblandning i amerikanska presidentval och cyberattacker mot samhällskritisk infrastruktur, till annekteringen av Krim och den stegrade repressionen mot oppositionella i Ryssland.

På sin efterföljande presskonferens var Putin för sin del idel oförbindlig välvillighet om mötet med Biden. Som vanligt presterade han också förnekelse i teflon i fråga om allt från Arktis till cyberattacker och Aleksej Navalnyj. Och Bidens ”röda linjer”, ja, dem hade han inte sett till.

När Biden gav sin version framstod det som om de båda hade varit på två olika möten. Visserligen betonade också Biden vikten av att hitta samarbetsområden, men slog fast att USA kommer att agera mot handlingar som skadar landets eller allierades vitala intressen. Han varnade för ”förödande” konsekvenser om Putin återigen blandar sig i amerikanska val. En annan röd linje som nämndes var cyberattacker mot kritisk infrastruktur. 

På en fråga om Biden ansåg sig kunna lita på Putin, svarade Biden att det avgörande är att kunna verifiera. Det är utmärkt. Men för att bli något mer än tuff toppmötesretorik måste det utsagda följas upp med beredskap för resolut handlande – annars lär Ryssland knappast sluta agera skurkstat. Betydelsen av mötet hänger alltså på hur orden följs upp av Vita huset i strävan att få till stånd en, som det heter, ”stabil och förutsebar” relation. 

Men stabil och förutsebar får inte bli liktydigt med bevarande av status quo. Ryssland har annekterat delar av Ukraina och i praktiken även delar av Georgien. I östra Ukraina har man installerat lakejregimer som tillsammans med ryska styrkor sedan 2014 håller igång ett lågintensivt krig. I Belarus håller man Lukasjenko kvar vid makten. I Moldavien håller man en frusen konflikt vid liv. Och så håller man på, lägger sig, vill ha kontroll i närområdet – nu senast i Nagorno Karabach. 

Att döma av den allt mer revanschistiska retoriken från Kreml, kan mer vara att vänta. Ryssland skapar ”fakta på marken” och räknar kallt med att komma undan med det. Den amerikanska politiken måste sträva efter att ändra på fakta. Inte ge, eller ge efter. Att som under det kalla kriget tänka i termer av inneslutning (containment) innebär att svika staters rätt till självbestämmande.

På samma sätt måste Biden förhålla sig till förtrycket i Ryssland. Värnet av mänskliga rättigheter får inte stanna vid ord. Om Navalnyj dör i fängelse måste konsekvenserna, som Biden varnade för, bli förödande.

Toppmötet med Putin var Bidens fjärde och sista på Europaturnén. Alla viktiga på sitt sätt, men sammantaget en bekräftelse på att USA är tillbaka. Synd bara att Sverige – tack vare regeringen Stefan Löfven – inte var med när Nato solidariskt lade planer för hur det enda militära hotet i Europa ska avvärjas. Alltså det ryska.

Publicerad i Svenska Dagbladet 17/6 2021.

Read More

Livstids­presidenten har egen rationalitet

By: admin
26-03-2021
Belarus, FOI, Krim, Ryssland, Säkerhetspolitik, Syrien, Ukraina, Vladimir Putin

Vi borde aldrig ha lagt ned det nationella försvaret, och i ett allt mer spänt läge i vårt närområde måste vi snabbt bygga upp det igen. Jag minns inte exakt när mitt samtal med den svenske diplomaten ägde rum – det var efter det ryska kriget mot Georgien 2008 men före kriget mot Ukraina 2014.

Svaret minns jag dock mycket väl; Ryssland är så ekonomiskt beroende av väst att Putin aldrig kan bli ett militärt hot i Europa. Det skulle vara irrationellt. Kontentan var därför att det mer än väl räckte med ett insatsförsvar byggt för internationella insatser i långtbortistan.

Tänket är en illustration av en fälla som fortfarande gör sig gällande i synen på Putinland. Det som för oss framstår som självskadebeteende kan mycket väl vara rationellt. Sålunda ”borde” det ligga i Kremls intresse att få ett avslut på kriget mot Ukraina för att både frigöra resurser, bli befriat från sanktioner och komma in i värmen. Men kriget smakar mer än det kostar.

2014 var kriget ett bärande inslag i Putins narrativ om återupprättande av rysk storhet och den hotfulla omvärlden. Det gav regimen legitimitet i ett läge när levnadsstandarden inte längre ökade. Och så länge kriget pågår kommer Ukraina inte att kunna ta de definitiva stegen bort från det som i Moskva uppfattas som en rättmätiga intressesfär. Samtidigt lägger kriget hinder i vägen för att Ukraina ska bli ett skyltfönster för välfungerande demokrati – och därmed ett alternativ till den ryska demokraturen. Sak samma med Belarus.

Lägg därtill att det militärstrategiska värdet av annekteringen av Krim som ägde rum 18 mars 2014 inte kan överskattas för en regim med stormaktsdrömmar. Faktum är ju dessutom att Putin kommit lindrigt undan. Sanktioner rörande Krim, ja. Samtidigt upprätthåller omvärlden i ”fredsförhandlingarna” illusionen om att Ryssland inte är en krigförande part i Ukraina.

En annan sida av ”feltänket” är att lägga fokus på svaghet. Typ: ”Vi ska inte förhasta oss med en skarpare politik utan vänta på att makthavarna förstår landets eget bästa.” Och ja, Ryssland är på många sätt på dekis och BNP är verkligen inte mycket att skryta med. Militärt kan Putin inte heller mäta sig mot Natos samlade styrkor. Men det utesluter inte handlingsförmåga och risktagande. Som i Syrien. Kostbart i pengar och i anseende men på det hela taget en framgång i det ryska perspektivet. Ryssland har återetablerat sig som en central spelare i Mellanöstern och har fått öva och testa militärt.

I själva verket har Ryssland under senare år varit mycket aktivt. På Balkan. I EU. I Afrika. Desinformationskampanjer har fått mycket uppmärksamhet (senast konstaterandet i USA att Putin också 2020 önskade Trump som president). Det är förstås svårt att exakt mäta effekten av just de ryska påverkansoperationerna men i Kreml kan man i alla fall glädjas åt att syftet att åstadkomma polarisering och misstänksamhet i Väst har uppnåtts.

Att så split är ett maktmedel. I det perspektivet har visserligen den utdragna striden kring Nord Stream II kostnader, men dessa ska vägas mot att gasledningsprojektet skapar konflikt i EU och sätter käppar i hjulet för att stärka den transatlantiska länken.

Putin har inget emot att spela skurkroller. Tvärtom. De iscensätts som styrkedemonstrationer. För att få makt. För att behålla makten. I en tid av växande missnöje på hemmaplan och i perspektiv av rysk gripbar militärmakt är det lätt att instämma i maningen från Totalförsvarets forskningsinstitut att snabbt bygga försvar i Nordeuropa. Presidenten på livstid kommer att göra vad som krävs.

Publicerad i Svenska Dagbladet 22/3 2021.

Read More

Den selektiva svenska solidariteten

By: admin
06-10-2020
Belarus, George Floyd, Ukraina, Vietnamkriget, Vladimir Putin

Jag kan inte andas – det var de sista orden som George Floyd yttrade innan han dog i samband med ett polisingripande i Minneapolis i somras. Liksom vid tidigare fall av polisbrutalitet med dödlig utgång blev det demonstrationer.

Solidaritetsaktionerna spred sig som en löpeld. Också till Sverige. Och utan hänsyn till corona.

Det är en upprördhet som jag kan förstå. Vad jag däremot inte förstår är att den internationella solidariteten visas så selektivt och så ofta för eller mot någonstans långt borta.

Bilder på omfattande och systematiska polisövergrepp, liksom av militära insatser mot civilbefolkningen har kablats ut från närmare håll.

Några stenkast bort från Sverige pågår massiva demonstrationer efter fuskpresidentvalet i Belarus. Protesterna är fredliga men viljan till frihet slås ned med våld. Men den internationella solidariteten tar det med ro. Har annat att tänka på. Som vanligt.

Sovjetunionen var länge en favorit. Maos Kina och Castros Kuba blev sedan konkurrerande modeller för hur den internationella solidaritetens värld borde se ut.

Venezuela var den senaste i raden av socialistiska stjärnor, som det nu talas tyst om. Det verkar som man aldrig lär sig.

Demonstrationstågen mot USA gick så länge Vietnamkriget pågick men fortsatte inte när ofriheten i det förenande Vietnam uppmärksammades. Det hade ju först och främst handlat om nationellt självbestämmande, sades som försvar.

Baltikums frigörelse från Sovjetunionen var dock inte intressant – trots att den också handlade om nationellt självbestämmande.

När Ukraina ville gå sin egen väg bort från rättslöshet och fasaddemokrati, var det något som misstänkliggjordes. Som om man till vänster inte kunde acceptera viljan att hellre fritt närma sig EU och Nato än ha Putinland som modell och Putin själv som överförmyndare. I stället misstänkliggörande av kritik och kritiker.

Och nej, Rysslands krig mot Ukraina har inte heller lett till att vänstern skanderat INTER-NATIO-NELL-SOLI-DARI-TET. Om den amerikanska flottan på vänskapsbesök har siktats vid Vinga väntar däremot demonstranter på kajen.

Vore det inte dags att bryta mönstret?

Det är omöjligt att veta hur den dragkampen i Belarus kommer att sluta. Utvecklingen kan – om Putin tillåter – bli densamma som efter ”silkesrevolutionen” i Armenien 2018, med nya val och bildande av ett ryskvänligt men nytt styre. Belarus 2020 är inte Ukraina anno 2014; demonstranternas kravlista handlar inte om Ryssland utan om Lukasjenkos avgång och fria val.

Samtidigt är ett Belarus som genom framgångsrika protester visar vägen för fria val ett exempel som kan mana till efterföljd och därför ett skräckscenario för Putin. Saken blir knappast bättre av att den politiska färdriktningen i Belarus efterhand kan bli som den i Ukraina. Västvänlig. Lägg därtill att gammaldags rysk imperialism i förhållande till sina slaviska bröder talar mot att landet får gå sin egen väg.

Det är inte lätt att vara optimist. Desto mer angeläget är det att visa internationell solidaritet med ett kämpande Belarus som bara vill andas friare.

Gästledare publicerad i SvD 5/10 2020.

Read More

ZELENSKYJ GER TRUMP (OCH PUTIN) EN HJÄLPANDE HAND

By: admin
02-06-2020
Desinformation, Donald Trump, Påverkansoperationer, Ryssland, Ukraina, Vladimir Putin

Ukrainas president – den tidigare tv-skådisen – Volodymyr Zelenskyj inbjöd den 20 maj till en presskonferens om sitt första år på det nya jobbet; president på riktigt. I valet förra året vann han en jordskredsseger med löften om att få bukt på korruptionen, reformer och fred. Det har gått så där med alla tre vallöftena. I valrörelsen utlovade Zelenskyj att han skulle fixa saken under en mandatperiod och sedan inte ställa upp till omval. Nu säger han att det nog behövs en mandatperiod till.

Fredsivern har fått honom att gå längre än vad som ligger i Ukrainas intresse. Det mest anmärkningsvärda är ett slags indirekt erkännande av Putins separatister i Donbass som förhandlingspart. Att inom ramen för en av de ”fångutväxlingar” som skett, tillgodose Kremls sista-minuten-krav om att en av de inblandade i nedskjutningen av MH17 skulle ingå, var inte heller diplomati ägnad att imponera.

Och varje vecka stupar ukrainska soldater.

Zelenskyj hamnade i internationell snålblåst i samband med riksrättsprocessen mot Donald Trump; det saken gällde var Trumps krav på en ukrainsk rättsutredning om anklagelserna mot Joe Bidens son Hunter Biden och dennes arbete som styrelseledamot i energibolaget Burisma.

Det famösa telefonsamtalet i juli 2019 mellan de två presidenterna lämnade inte mycket utrymme för att Trumps ord inte skulle tolkas som ett hot om infruset militärt stöd. Zelenskyj sade sig villig att titta på saken men utredningen blev det först inte mycket av med, men sedan riksåklagaren har bytts ut är utredningen igång och med Joe Bidens namn explicit omnämnt.

Den 19 maj, dagen före presidentens presskonferens anordnade Interfax Ukraina (som är del av ryska Interfax) en presskonferens med parlamentsledamoten Andrii Derkach. Derkach hävdade att han hade bevis på vad han beskrev som internationell korruption rörande Burisma och förräderi på högsta politiska nivå. Beviset var ljudinspelningar 2015–2016 där röster som låter som dåvarande vicepresidenten Joe Bidens och den förre ukrainska presidenten Petro Poroshenko. Biden kräver här, vilket inte är någon hemlighet, som villkor för ett amerikanskt lån att den dåvarande och för korruption hårt kritiserade riksåklagaren Viktor Shokin skulle avsättas. Så blev också fallet.

Derkach utbildades i KGB och fick först jobb i ukrainska motsvarigheten SBU och ingick sedan i Leonid Kuchamas presidentadministration. Han invaldes i parlamentet 1998, har representerat olika partier (inklusive Viktor Janukovytj Regionernas parti), men är nu oberoende. Sedan 2003 är han också chef för en organisation som propagerar för ryskortodoxa kyrkan i Ukraina.

2014 röstade han för de undantagslagar som skulle krossa Euromajdan, men som alltså misslyckades.

Derkach har också tidigare bland annat fört fram anklagelser om mot Biden och försvar av Shokin. Derkach hävdade att han fått det uppenbart hårt redigerade ljudfilerna från en oberoende journalist. Det ryska propagandaorganet Sputnik har sedan publicerat en intervju med den i Ukraina efterlyste men förlupne oligarken Oleksandr Onyshchenko, som förklarade att det var han som hade inspelningarna och låtit förmedla dem. Han utlovade också att det fanns mer och att man i samarbete med Trumpadministrationen skulle läcka mer inför det amerikanska presidentvalet i september.

Om Onyshchenko kan det sägas mycket, t ex att han var i farten om Burisma i samband med riksrättsprocessen mot Trump men också att han anklagats för att försök till storskalig penningtvätt av frusna tillgångar knutna till Janukovytj klan. Planen skulle verkställas tillsammans med Pavel Fuchs som var med i projektet Trump Tower i Moskva och som nu är en medarbetare till Giuliani.

Och Derkach? I december 2019 sammanträffade han med Trumps handgångne man Rudy Giuliani.

Vid Zelenskyjs presskonferens 20 maj meddelade presidenten att ärendet hade tagits upp av Riksåklagaren som ett förräderimål. Ett alternativ hade varit att låta säkerhetstjänsten undersöka läckan, men det valde han alltså inte att göra. I stället blir han ett redskap i en pågående desinformationskampanj. Det ligger inte i Ukrainas nationella intresse – bara i Trumps (och Putins).

Publicerad i Säkerhetsrådet 2/6 2020.

Read More

Fem år sedan mordet på Boris Nemtsov

By: admin
28-02-2020
Boris Nemtsov, Ryssland, Ukraina, Vladimir Putin

I dag är det fem år sedan Boris Nemtsov mördades i Moskva, bara ett stenkast från Kreml. Fem personer – alla från Tjetjenien – dömdes för mordet. Vem eller vilka som lade ut ”kontraktet” framkom dock aldrig. Över huvud taget råder det rättslig oklarhet kring brottet – och hur skulle det kunna vara annorlunda i Putins Ryssland.

Boris Nemtsov var Putins främste politiske utmanare. Demokrat.

Mats Johansson (1951–2017) som var god vän med Nemtsov, skrev efter mordet i Göteborgs-Posten bland annat att:

”Statistiken talade ett tydligt språk, enligt Nemtsov. När Putin kom till makten vid millennieskiftet låg Ryssland på plats 82 i Transparency Internationals lista över global korruption; ett decennium senare hade fallet stannat på plats 146, ungefär där Zimbabwe låg.

Situationen hade, med Nemtsovs ord, gått från dålig till katastrofal på en korruptionsmarknad i Ryssland som av Transparency värderades till 300 miljarder dollar, en fjärdedel av landets BNP.

Som om det inte skulle räcka för en dödsdom påpekade Nemtsov att tiotusentals korruptionsanklagade sällan bestraffades: Tjänstemän som tar mutor är praktiskt taget immuna mot allvarliga straff.

När jag något år senare lät översätta och publicera hans och Vladimir Milovs text med titeln Tio år med Putin frågade jag honom vid ett seminarium i Stockholm om inte korruptionen var ett stort problem för hela det ryska samhällssystemet, på vilket han svarade att korruptionen ÄR systemet.

En sådan öppen utmaning av härskaren och hans fögderi skulle inte gå ostraffad. Problemet för Kreml var inte själva skriften, eller ens avslöjandena. Problemet var att det fanns sådana högljudda röster kvar som Nemtsov som kunde samla in detaljerad information och våga sprida den – till folk som lyssnade och läste, tog intryck.

De följande stora demonstrationerna, Bolotnaja-upproret 2012 med hundratusentals deltagare, var början till slutet för Nemtsov; några fler färgrevolutioner skulle inte äga rum, inte i Putinland. Dödsdomen utfärdades.

Den 55-årige före detta vice premiärministern under Jeltsin dog mitt i steget. Han hade just i en radiointervju kritiserat kriget i Ukraina och twittrat ut en maning till manifestation mot kriget innan mördarna slog till.

Detta var hans sista budskap: If you support stopping Russia’s war with Ukraine, if you support stopping Putin’s aggression, come to the Spring March in Maryino on 1 March.”

Och kriget mot Ukraina pågår fortfarande. Och korruptionen. Och repressionen.

Publicerad i Säkerhetsrådet 27/2 2020.

Read More

Efter Vladimir Putin kommer Vladimir Putin

By: admin
02-02-2020
Arktis, Försvarspolitik, Kärnvapen, Påverkansoperationer, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina, Uncategorized

Plus ça change, plus c’est la même chose. Det är Putins Ryssland sammanfattad i Jean-Baptiste Alphonse Karrs sentens. Efter Putin kommer Putin. Ledarens tid som president går formellt ut 2024, men det problemet är nu löst med en konstitutionell förändring som lämnar öppet för honom att sitta kvar vid makten. Med det schackdraget har det också (i alla fall tillfälligt) sats punkt för frågan om vem som ska efterträda Putin – och de klan- och personstrider som den hade kunnat ge upphov till.

Samtidigt fortsätter utrymmet för kritik och opposition att skruvas åt.

Systembevarande är ordet ­­– för en stat som till sin karaktär bäst kan beskrivas som en demokratur och en kleptokrati med stormaktsambitioner. Och ambitionerna ärsannerligen gränslösa. 2014 inleddes det fortfarande pågående kriget mot Ukraina. Krim annekterades. Krim russifieras och militariseras (möjligtvis också med kärnvapen). Med den olagliga annekteringen av Krim som utgångspunkt försöker Kreml dessutom etablera suveränitet ”på marken” i Kertjsundet, Azovska sjön och i Svarta havet.

I utbrytarregionerna i Donbass utfärdas ryska pass. Det tyder på att samma procedur väntar som i fråga om de två georgiska utbrytarregionerna Abchazien sedan 2000 och Sydossetien, i vilka ryska pass började utfärdas 2000 respektive efter augustikriget 2008. Båda har erkänts som stater av Ryssland men är avtalsmässigt snarare att likställas med ryska regioner.

Ryssland undergräver dessutom Georgiens suveränitet genom s k gränsetablering, genom vilken gränsen flyttas 50 eller 100 meter och upprätthålls av rysk militär.

I Arktis hävdar Ryssland suveränitet över den fria sjöfarten. Man vill riva upp Svalbardtraktaten och tar sin hand från avtalet med USA om uppdelningen av Berings sund. Nyligen förklarade biskop Mitrofan att Sør-Varanger i Finnmark är ortodoxt land. Och vänder man blicken mot Östersjön har det ryska UD:s talesperson hävdat att fredsfördraget med Estland från 1920 inte är giltigt.

Till modus operandi hör legosoldater, lönnmord och påverkansoperationer. Men också maktprojektion genom militär närvaro eller simulerade anfall. Putinland drar sig inte heller för att använda det vapen som gör det till ett land större än det i verkligheten är; kärnvapen. Det gör man genom öppna eller indirekta hot om att sätta in kärnvapen (senast uttryckt i Göteborgsposten 20/1).

Det finns en beredvillighet att utnyttja taktiska kärnvapen i syfte framkalla önskvärda beteenden, till exempel att inte svara militärt på ett nytt Krim.

Ryssland pressar på. Vi måste skaffa oss förmåga att kunna hålla emot. Höja tröskeln tröskeln rejält för oinbjudna gäster – också från andra håll. Det är debatten nu måste handla om.

Publicerad i Säkerhetsrådet 1/2 2020.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.