Claes Arvidsson

Archive
Nato

I söndagens Agenda medverkade försvarsminister Peter Hultqvist (S) i debatt om svensk försvars- och säkerhetspolitik. Han var exalterad redan från start och fortsatte sedan med uppläxning av motdebattanterna från M och SD. I stället för att söka kontaktytor,  skambelades förslagen om att stärka försvaret i närtid, liksom den Nato-option som en majoritet i riksdagen tagit ställning för.

Vänsterpartiet ville för sin del ha mindre samarbete med Nato och mindre pengar till försvaret (och mer till ”välfärden”). Om detta var Hultqvist tyst.

Allt eftersom tiden gick blev Hultqvist allt rödare i ansiktet – och det kan inte ha varit något annat är skammens rodnad när han hörde hur de egna orden föll. Allt medan han gick på med en i Agenda sällan skådad tillplattande härskarteknik. Budskapet var att inget som regeringen redan gör, kan göras bättre.

Anfall kan vara bästa försvar i debatt i underläge, men det är inte detsamma som att det är bra för rikets säkerhet. Hultqvist har helt rätt i att det tar lång tid att återuppbygga den nationella försvarsförmågan. Det återstår dock att lägga fram bevis för ståndpunkten att en förstärkning i närtid utöver det som ingår i försvarsbeslutet, skulle skada återskapandet av försvarsförmågan. Det är inte självförklarande, om man säger så.

Det är lika svårt att förstå varför hänsyn inte ska tas till att hotbilden ser dramatiskt mycket sämre ut nu, än när försvarsbeslutet klubbades 2020.

Tvisten kan slitas genom en enkel fråga till ÖB Micael Bydén om en ”shoppinglista” för förmågelyft utöver plan.Det är ett arbete som inte kan vänta till den i försvarsbeslutet till 2023 inplanerade kontrollstationen. Och det måste få kosta. 2025 bör Sverige ha uppnått Natos tvåprocentsmål för försvarsutgifterna i stället för planerade 1,5 procent av BNP. Prislappen är billig om krisen eller kriget kommer – och ännu billigare om avskräckningen bevarar freden.

I den mycket spända situation som råder stavas ordet ansvarstagande ”här och nu”- satsningar redan i vårbudgeten. Om inte S kan säga farväl till det rådande försvarsekonomiska mantrat ”vi betalar inte”, bör de borgerliga och SD köra över regeringen.

Försvarsministern var lika von Oben i fråga om den säkerhetspolitiska doktrinen. Kraven på en Nato-option avfärdades med ord som ”pyssla med” och ”experimentverkstad”. Farligt, farligt, menar Hultqvist med hänvisning till den rådande spänningen. Men vaktslåendet om den säkerhetspolitiska balansen och stabiliteten är en del av den säkerhetspolitiska partiliturgin.

Det är en paradox att regeringens fastslående att Sverige själv väljer säkerhetspolitisk linje, i praktiken både innebär motsatsen och ett accepterande av Kremls verklighetsbeskrivning. Medan det nu dras upp röda linjer i förhållande till hur andra stater ska agera, har regeringen en egen röd linje. Och den går vid ett svenskt Nato-medlemskap. Så kravet från Moskva har regeringen uppfyllt alldeles på egen hand.

Allianslösheten ökar Sveriges handlingsfrihet, brukar det sägas av dess försvarare. Men det vi i själva verket säger är att det inte alls – trots vår egen ihopsnickrade ensidiga solidaritetsdeklaration – är säkert att vi ställer upp för andra. Är det den signal som vill skicka till dem som vi hoppas ska hjälpa oss? Med medlemskap i Nato skulle vi omfattas av försvarsalliansens trygghetsgaranti. Vilket är bra också med tanke på att vi sett från ryskt perspektiv redan är en del av Nato.

Med tanke på att samtal om försvar och säkerhet är en sällanvara i SVT hade man kunnat hoppas på mer än den uppvisning i arrogans som ”arge magistern” bjöd på. Samtidigt blev det glasklart varför Försvarsberedningen bör kallas in både i syfte att se på förmågelyft och säkerhetspolitisk doktrin. Regeringen mäktar inte uppgiften att leda det arbetet på egen hand.

Ledare i Svenska Dagbladet 1 feb 2022.

Read More

Sveriges säkerhetspolitiska läge är mycket allvarligt. Samtidigt leds landet av en tidigare finansminister som var ”huvudarkitekten” bakom det förra underfinansierade försvarsbeslutet och som med raljerande pedagogik diskuterat försvarsanslaget i termer av godis. Symtomatiskt nog fanns inte försvar och säkerhet med när Magdalena Andersson som nybliven partiledare lade fast sin reformagenda.

Åtskilliga har noterat att det dröjde innan statsminister Andersson reagerade på Rysslands önskan om att införliva Sverige i den egna intressesfären. Trots rådande kristid höll hon inte heller huvudanförandet vid Folk och Försvars Rikskonferens. Försvarsministern blev stand in med tal inte bara om försvar utan också om behovet av att trycka till friskolorna.

Kort sagt, vi får hoppas på att lärokurvan går brant uppåt. De fyra borgerliga partierna och SD har krävt att försvarsberedningen kallas in. Så kan en bred förankring i krishanteringen uppnås, och Försvarsmakten tillföras extra medel i vårbudgeten för att i närtid stärka försvarsförmågan. Kommer Andersson att ta till sig den möjligheten vid det partiledarmöte om säkerhetsläget som hon har inbjudit till på onsdag? Låt oss hoppas.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna valde att inte ställa sig bakom överenskommelsen om försvarsbeslutet 2021–2025 som Centern och Liberalerna ingick med regeringen Löfven. Man ville inte ställa upp på fortsatt underfinansiering av försvaret. Saken blev knappast bättre av att redan före omröstningen i riksdagen kom det larmrapporter om ofinansierade fördyringar på 10 miljarder kronor. Efter voteringen har det larmats igen. Försvarsmakten har för sin del lagt om den tolvåriga investeringsplanen.

Så ja, det är bra att man i oppositionen nu försöker väcka Andersson & Hultqvist, men ringklockan har skrällt många år innan Putin gjorde sitt senaste drag med röda linjer i en ny europeisk säkerhetsstruktur; linjer som i praktiken skulle rycka undan grunden för Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Samtidigt gnisslar det betänkligt om försvarsviljan.

Faktum är ju att regeringen styr landet på en oppositionsbudget signerad M, KD och SD. I denna flyttades inte en krona till Försvarsmaktens anslag (UO6 1.1–1.4) förbandsverksamhet och beredskap, internationella insatser, materiel och anläggningar samt forskning och teknikutveckling.

I de tre partiernas enskilda budgetförslag ståtade KD med noll extra kronor till försvaret och M ville flytta på futtiga 20 miljoner. SD ville däremot ge försvaret 2,5 miljarder extra, men det var tydligen inte så viktigt när det kom till kritan eftersom SD enades med de andra om… noll kronor.

Liberalerna och Centern, som nu känner Putin flåsande i nacken, var mindre oroliga när de egna budgetmotionerna skrevs. L bjöd noll kronor i förstärkning medan C plussade på med 20 miljoner.

Så ja, ”vi” har varit naiva igen.

Det vore naturligt för en snabbinkallad Försvarsberedning att även ta sig an den säkerhetspolitiska linjen. Socialdemokraterna låter inte längre bara som Hultqvist (aldrig gå med i Nato) utan också som Linde (aldrig uteslutit medlemskap). Vad det innebär är värt att testa. Kanhända skulle det vara möjligt att finna enighet i en konsensusskapande formulering som kan rymma andan i den option om medlemskap som en majoritet i Riksdagen önskar, men som S säger nej till.

Problemet är dock att inte ens en klart uttalad option ändrar något i sak – vi blir inte säkrare. Och dessutom står det ju oss redan fritt att söka om medlemskap.

Försvarsminister Hultqvist har beskrivit den mycket synliga beredskapshöjningen på Gotland som ett sätt att visa suveränitet. Men vill vi verkligen hävda Sveriges suveränitet görs det genom ett fullt medlemskap i Nato. Och, förstås helt grundläggande, en snabb förstärkning av vår egen nationella försvarsförmåga.

Ledare i Svenska Dagbladet 24 jan 2022.

Read More

Vladimir Putin har bra flyt nu. Det handlar förstås om den tredelade ryska maktkombon. Den innehåller en minst 100 000 man stark militär uppladdning vid gränsen till Ukraina, sinande gasleveranser till EU och ultimativa krav på en återgång till ett Europa uppdelat i intressesfärer. För svensk del skulle de ryska ”röda linjerna” innebära att grunderna för försvars- och säkerhetspolitiken raserades.

Reaktionen borde ha blivit kalla handen men i stället har Putin bjudits in i förhandlingsfinrummet. Redan det var en seger.

I troféskåpet finns även att den centrala förhandlingen sker med USA. NATO och OSSE finns bara med på ett hörn för att president Biden insisterar på det. Och EU får inte alls vara med. Det splittrar, och bidrar till ett frenetiskt sökande efter dialog med Kreml. Putin har aldrig varit så ”populär”.

President Macron har till och med föreslagit att européerna ska ta fram ett eget förslag till ny säkerhetsordning med Ryssland, som sedan ska presenteras för NATO och så förhandlas med Moskva. Det skadar förstås den transatlantiska länken. Ännu en seger.

Ryssland är en diktatur och offentligheten blir därefter. År efter år har man pumpat ut falsarier både om Sovjetunionens historia och det nutida hotet från NATO (följ gärna medierapporteringen från BBC:s Steve Rosenberg).

Den orättvist förlorade stormaktsställningen är ett stående tema när man tar del av synpunkter från Kreml närstående debattörer och analytiker. Som när statsvetaren Sergej Karaganov vid Rådet för utrikes- och försvarsfrågor i en intervju i ryska tidskriften Global Affairs ställer sig frågan hur USA ska fås att respektera ett Ryssland.

I världsbilden ingår tron att utan kärnvapen skulle Ryssland redan ha attackerats. Hans svar på den retoriska frågeställningen är att Ryssland måste eskalera på Rysslands villkor.

Karaganov beskriver Nato som en cancer som inte kan botas utan bara lindras. Han pläderar dock inte för krig, utan för att pressa ett svagt väst till eftergifter. Ukraina framställs som en helt nödvändig buffertzon för att hålla samma ”ondska” som i Baltikum och Polen borta. Det han kallar ”fake-stater” från det forna Sovjetunionen borde ett nu starkt Ryssland ta tillbaka, menar han.

Samme Karaganov myntade för övrigt redan 1992 doktrinen om att använda etniska ryssar och rysktalande i de forna sovjetrepublikerna som instrument för ryskt inflytande. Och det har Ryssland gjort och gör.

Att nå diplomatiska framgångar genom militärt hot är ett tema som går igen. Låt oss skaffa ett kärnvapen som kan utplåna USA och hota hela den västliga civilisationen, har man kunnat läsa på framsidan till den regimtrogna konservativa veckotidningen Literaturnaja Gazeta. Det säger åtskilligt om vad som är OK i Putins offentliga universum.

Ryssland vill bli erkänt som stormakt och dessutom ändra den militärstrategiska balansen i Europa. Tidigare ingångna avtal som skulle bära upp den europeiska säkerhetsordningen är för rysk del förpassade till historiens skräphög.

Hur den ryska målbilden mer exakt ser ut är däremot omöjligt att veta, också därför att den kan vara rörlig och anpassas efter var det sker ”servering”.

Det är illavarslande att president Biden har öppnat för att ”mindre intrång” (minor incursions) i Ukraina inte skulle få så allvarliga konsekvenser som en regelrätt rysk militär intervention.

Att Ukraina blir ett demokratiskt exempel står på Putins förbudslista. På önskelistan står en landkorridor från lydrikena Donetsk och Luhansk till hamnstaden Mariupol vid Azovska sjön och säkerställande av vattenförsörjningen till det annekterade Krim.

I den ryska Duman ligger nu ett lagförslag om att Ryssland ska erkänna de två utbrytarrepublikerna som självständiga stater.

Så långt har hotet om militärt våld lönat sig i relation till väst. Detta trots att eftergivenhet mot Ryssland varken fungerade återhållande efter kriget mot Georgien 2008 eller i det nu pågående kriget mot Ukraina.

Nu borde nog var nog.

Krönika i Altinget 21 jan 2022.

Read More

Invasionen av Ukraina 2014 raserade den europeiska säkerhetsordningen. Under vapenhot om att ta kriget vidare har Ryssland nu fått gehör för att förhandla om en uppdelning av Europa i intressesfärer. Tre decennier efter Sovjetunionens upphörande vill Vladimir Putin föra Europa tillbaka till det kalla krigets dagar. Ja, strängt taget längtar han ju tillbaka till SSSR (Sovjetrepublikens egen förkortning).

Det är en seger för Putins ambitioner att den första förhandlingsomgången i mitten av januari blir i ett bilateralt stormaktsformat med USA. Därefter följer ett multilateralt möte med Nato, som ju är ansvarigt för det territoriella försvaret i Europa, och ett tredje möte inom ramen för OSSE. EU är däremot inte alls med i bilden.

På bordet ligger en kravlista som bland annat innebär att Nato för all framtid ska säga nej till nya ansökningar om medlemskap. Om Ryssland skulle få sin vilja igenom, är medlemskap i Nato således uteslutet för svensk del. I kravbilden ingår också restriktioner som i praktiken gör det nuvarande nästanmedlemskapet omöjligt att upprätthålla. Det skulle också slå direkt mot nätverket av säkerhetssamarbeten som etablerats under de senaste åren.

Kort sagt, hela den grund som svensk säkerhets- och försvarspolitik vilar på skulle gå förlorad.

Det är utmärkt att försvarsminister Peter Hultqvist har avvisat de ryska kraven som ”oacceptabla” och betonat ”varje stats rätt att själv välja säkerhetspolitisk väg”. Däremot är det obegripligt att han samtidigt ger ett slags indirekt stöd till de ryska kraven och den ryska berättelsen om det hotfulla Nato genom att som svar deklarera att ”vi ska inte gå med i Nato varken nu eller senare”.

Till saken hör ju att utan den socialdemokratiska fredsfundamentalistiska Nato-nojan hade Sverige sedan länge tagit det naturliga steget till fullvärdigt medlemskap. En skillnad hade då varit en högre tröskel i form av både säkerhetsgarantier och ökad gemensam försvarsförmåga i Norden/Baltikum. Nu är det som det är. I nuläget borde dock alla inse att försvarsbeslutet är passé, vilket regeringen kan göra något åt. Men vill Magdalena Andersson ”vända på alla stenar” också när det gäller försvaret?

Det självvalda svenska utanförskapet innebär att vi inte kommer att sitta med vid förhandlingsbordet när det återuppvaknade Nato-Rysslandsrådet möts för att diskutera säkerhetsläget och den ryska önskelistan. Hultqvist får i stället nöja sig med smulor från bordet i form av lite förhands- och efterhandsinformation. Eller att göra inspel underhand, och hoppas att någon lyssnar.

Att Putins önskelista är maximalistisk, har gjorts offentlig och ska uppfyllas på nolltid visar att den inte är tänkt som ett verkligt förhandlingsunderlag. Kraven har också avvisats av Nato. Allt annat vore otänkbart. De ryska kraven är inte legitima utan bygger på att makt går före självbestämmanderätt.

Men bara det faktum att den ryska ”oron” tas på allvar är en seger för Putin – och oroande. Det finns en risk för att konflikträdslan får trumfa ett kyligare eller mer långsiktigt förhållningssätt.

Putin har utlovat ett militärt svar om kraven på formella säkerhetsfördrag inte uppfylls. Under tiden trummar statliga medier ut krigspropaganda och informationskrigföring pågår. Allt medan rysk militär står redo och laddad vid gränsen mot Ukraina. I detta stora upplagda förhandlingsspel, är de båda huvudscenarierna en framgång, utifrån ryskt perspektiv.

Det blir nog inte ett nytt Jalta. Frågan är vad Putin kan få i stället och hur högt priset blir som Ukraina får betala. Om vi inte, ska sägas, ställs inför ännu värre scenarier.

Ledare i Svenska Dagbladet 30/12 2021.

Read More

Blir det storkrig? Den alarmerande frågan dök upp redan i våras i samband med stora ryska truppsammandragningar vid gränsen mot Ukraina och är nu på den geopolitiska agendan igen. USA uppskattar styrkan till 175 000 man och har varnat för att en invasion kan vara nära förestående. Frågan är dock lika felställd nu som då.

Ryssland invaderade Ukraina 2014, annekterade Krim och införde lydstyre i Donbass. Så frågan är snarare om planen nu är att ”slutföra jobbet”, och vad detta i sådana fall betyder.

Det är ovisst huruvida president Biden blev klokare efter tisdagens videosamtal med president Putin. Putins linje är ju att några anfallsplaner inte föreligger, men att en röd linje går vid Natomedlemskap eller – mer diffust – utplacering av vapen eller personal.

Motdraget från Biden är hämtat från den nya amerikanska strategin ”integrerad avskräckning”, som sätter diplomatiskt, ekonomiskt och internationellt tryck i första rummet – men som också, om än i begränsad utsträckning, backas upp med militära medel. Det innebär bland annat att ”allt” det i sanktionsväg som inte gjordes 2014 utlovas i händelse av ett ryskt angrepp. Så det blir dyrt.

Ingen vet huruvida Bidens maktspråk – det enda språk som biter på Kreml – är avskräckande nog. Det vi däremot vet är att ett demokratiskt Ukraina är ett rött skynke, att det finns ett anspråk på att få styra och ställa i närområdet, samt att Putin verkar besatt av att återupprätta ett större Ryssland. Den rationella reaktionen är därför inte nödvändigtvis att avstå.

Det ryska militära hotet mot Ukraina kan inte heller ses isolerat från att Ryssland använder sig av energin som vapen mot Ukraina och EU, liksom att Kreml åtminstone varit delaktigt i det migrationsvapen som Lukasjenko avfyrat mot EU. Kort sagt rör det sig om ett ryskt maktspel med många strängar och med delvis olika mål – allt orkestrerat med en desinformation som hämtad från Alice i Underlandet. ”Det är Ryssland som är hotat och därför måste vi…”

I målbilden ingår att erkännas som stormakt, att hålla kriget i Ukraina vid liv eller få politisk kontroll över Kiev, att destabilisera och skapa splittring i EU, att så split i den transatlantiska relationen. Och så vill man få ett godkännande för Nordstream II – vilket i sådana fall blir en formidabel styrkedemonstration.

I går, dagen efter videomötet mellan Joe Biden och Vladimir Putin, var statsminister Magdalena Andersson på premiärbesök i Helsingfors för samtal med statsminister Sanna Marin och president Sauli Niinistö. Tyvärr tog hon inte tillfället i akt att markera mot Rysslands anspråk på att bestämma över andra staters säkerhetspolitiska vägval.

Det ryska kravet på att Biden ska sätta punkt för fortsatt utvidgning av Nato, kan inte tolkas på annat sätt än att det också skulle gälla Sverige och Finland. Marin upprepade den finländska standardformulering som understryker nationellt självbestämmande, att ”beslutet (är) vårt och bara vårt”. Men hon betonade också att läget nu inte är sådant att Finland planerar att gå med i Nato.

Magdalena Andersson nöjde sig med att slå fast att ”medlemskap finns inte på bordet just nu”. ”Just nu” skulle dock kunna tolkas som en positionsförskjutning i förhållande till det annars tvångsmässiga upprepandet av att Sverige inte ska gå med i Nato. Så vad menade hon egentligen?

Helt klart är i alla fall att det dogmatiska nejet till medlemskap allt sedan Löfvens första regeringsförklaring 2014 inte har fungerat som en förtroendeskapande åtgärd till gagn Sverige och för säkerheten i Europa. Tvärtom har läget blivit allt värre och trots samtalen mellan USA och Ryssland kan ett storkrig inte uteslutas. Synd att Sverige inte står bättre militärt rustat.

Ledare i Svenska Dagbladet 9/12 2021.

Read More

Med valet av Magdalena Andersson fick först Socialdemokraterna en ny partiledare efter Stefan Löfven och Sverige sedan en ny statsminister. I sitt installationstal vid den nyligen genomförda partikongressen tog sig Andersson kraftfullt an den organiserade kriminaliteten och gängen. Hon slog fast att ”vi ska säga det som krävs och göra det som krävs, steg för steg, reform för reform, det sitter i vårt politiska dna”.

Det är förstås utmärkt om arbetet med den inre säkerheten snabbas på. Det är dock illavarslande att klarspråket och viljan att handla inte alls gällde den yttre säkerheten. Andersson hade kunnat överraska efter att under åren som finansminister sedan 2014 ha bromsat återtagandet av Sveriges nationella försvarsförmåga, men försvars- och säkerhetspolitiken hade övertaget inte någon plats i linjetalet.

Kort sagt, det blev en markering av att försvaret inte blir en prioriterad fråga. Ändå hölls talet mot bakgrund av att Ryssland/Belarus hybridkrigar med migranter, Putin använder sig av energivapnet och mobiliserar längs gränsen till Ukraina. Alltså en utveckling som ytterligare understryker vad som borde göras i försvarspolitiken.

Det har blivit mer akut att å ena sidan täcka upp för underfinansiering av försvarsbeslutet och, å andra sidan, tillföra medel för att snabba på återtaget av försvarsförmåga.

Att döma av motionerna från partiets gräsrötter under huvudrubriken Vi bygger en gemensam säkerhet tillsammans finns det tyvärr inte heller någon efterfrågan på att öka tempot i försvarspolitiken. Tvärtom är det ”fredsrörelsen” som fortsätter att dominera den partiinterna diskussionen uti landet. Här erbjuds nostalgi och drömmar.

I 11 motioner efterlystes tillskapandet av ett Fredsdepartement. 21 motioner handlade om vapenexport. Alla negativa och med den typiska vinklingen att stöpa om försvarsindustrin till civil produktion. Totalförsvar och personalförsörjning lockade till 14 motioner med tonvikt på ”alla ska med” (till exempel personer med NPF-diagnos). 25 motioner handlade om Civilt försvar och krisberedskap med en betoning lagd på beredskapslager och ökad samordning.

Underrubriken Försvarspolitik lockade 10 motioner och inte någon handlade om behovet av att stärka det nationella försvaret. Ystad arbetarekommun (motion E106) vill t o m lägga ned detta:

”Peter Hultqvist, Michael Byden, Ebba Busch Thor och det borgerliga gänget, ja hela försvarsberedningen, ja t o m en majoritet av riksdagsledamöterna är liksom på en annan planet. Det är som om man inte ser att det brinner i Australien och glömt att det brann i Sverige. Det är som om man inte kommer ihåg attentatet mot Charlie Hebdo mfl terroristangrepp. Istället sysslar man med spöken och hotar med Putin istället för att undersöka vad ”trollfabrikerna” åstadkommer vid val och hur flyktingar utsätts för spionage och utpressning. Och vad hjälper då kanoner, ubåtar, stridsvagnar och …?

(…) Den försvarspolitik som partiet för närvarande bedriver med utbyggnad av försvaret, omfattande investeringar i försvarsmateriel och närmande till Nato är destruktiv och i grunden falsk. Destruktiv då rustning är en förberedelse för krig och faktiskt ökar krigsrisken. I grunden falsk då den motiverats av att Putin skulle ha onda avsikter mot Sverige. Visst var det fel av Putin att ta Krim men ganska naturligt att inte vilja ha det blivande Nato-landet Ukraina som hyresvärd för en av Rysslands största marinbaser (…)

Socialdemokratiska Partiet bör genomföra en omfattande medlemsdiskussion om hur försvaret skall moderniseras till dels en insatsstyrka mot terrorister och ett utbyggt cyberförsvar dels ock en freds- och katastrofstyrka.”

Motståndet mot Nato både i form av samarbete och medlemskap är kompakt. Östergötlands partidistrikt (motion E19) vill backa bandet:

”Den interna debatten inom socialdemokratin om freds- och säkerhetspolitik tog fart i och med att det s k Värdlandsavtalet antogs av riksdagen. Många partimedlemmar protesterade mot avtalet när man menade att beslutet om Värdlandsavtalet var ett första smygande steg mot svenskt Natomedlemskap.

Den svenska socialdemokratin har en ofta ärofylld historia när det gäller frågor om aktiv säkerhetspolitik, fred och nedrustning. Nu menar vi att det är mycket viktigt att vi återtar initiativet och återupprättar socialdemokratin som en kraft för självständighet, alliansfrihet och neutralitet.”

Att det inte råder samsyn med partiledningen om hur Ryssland ska hanteras, hur hotbilden ser ut eller hur den ska mötas illustreras väl av Lunds arbetarekommun (motion E18):

”Ryssland har en auktoritär regim som bl a förtrycker den egna befolkningen. Men avskräckning som metod för att minska risken för väpnad konflikt är ineffektiv. Ökad upprustning leder till ökade spänningar och ökad risk för misstag samt minskat utrymme för dialog och diplomati. Säkerhet genom avskräckning och upprustning bygger på kortsiktighet och på att skapa rädsla, vilket går tvärtemot vad mänsklig säkerhet handlar om.

För att kunna hantera och förebygga de hot och säkerhetsrisker som Sverige och världen står inför måste säkerhetspolitiken utgå från de människor som lever såväl innanför som utanför Sverige, istället för att fastna i den förlegade syn på säkerhet som leder till ständigt ökande satsningar på att bygga militär styrka för att kunna stå emot ett angrepp från en annan stat. Ett av de högst påtagliga säkerhetshot som hela världen står inför, är klimatförändringarna.

Sverige fokuserar på förtroendeskapande åtgärder genom diplomati och ökat samarbete i Östersjöregionen och tydliggör sin alliansfrihet och neutralitet inte utveckla samarbetet med Nato ytterligare, eftersom det äventyrar Sveriges förutsättningar att vara en oberoende och militärt alliansfri nation tydligt säga nej till att Sverige ska bli medlem i Nato.”

Den riktigt stora frågan gällde om Sverige ska ratificera FN-konventionen mot kärnvapen. I 40 motioner krävdes just detta – och backades upp under kongressdagarna av ett upprop undertecknat av 100 S-profiler som Birgitta Dahl, Thage G Peterson och Pierre Schori under rubriken Vi måste skriva under förbud mot kärnvapen.

Karlskrona arbetarekommun (motion E7) kritiserade regeringen för att visserligen ha ”tagit en hedrande ledarplats” när det gäller klimat och miljö men samtidigt ha ”tagit timeout” i fråga om kärnvapen:

“Det återstår därmed endast 14 länder innan det blir internationellt bindande. Signering markerar regeringens inställning och är ofta ett första steg mot ratificering. Signera kan varje regering göra utan riksdagens godkännande.

De borgerliga partierna förordar att vi istället ska söka skydd under USA:s och Natos radioaktiva ”kärnvapenparaply”. Det vore ju som att gå omkring med en laddad pistol mot tinningen och en självmordsväst runt kroppen. Att gå med i Nato, som dessa partier vill, vore ett lika katastrofalt självmål. Det skulle göra oss automatiskt till ett militärt mål och det skulle betyda att vi legitimerade kärnvapenalliansens doktriner om ömsesidig total förintelse och rätten att använda sig av ett förstaslag med kärnvapen.”

Till bilden hör att en kvardröjande föreställning om Sveriges möjligheter att påverka. Göteborgs partidistrikt (motion E10) slår fast att:

”Sverige må vara litet land. men vi har varit och tänker bestämt fortsätta vara ett inflytelserikt land. Vi är inte inflytelserika på basis av militär styrka eller ekonomiska muskler, utan genom att vara ett föregångsland som visar vägen och hjälper andra att följa efter. Dock ser vi att stora internationella aktörer har slagit in på en mer aggressiv utrikespolitik. Detta måste Sverige försöka vända genom att mer intensivt arbete med fred och nedrustning.”

Som föredragande under partikongressen manövrerade förvarsminister Peter Hultqvist igenom regeringens politik, men det är inte gott och väl. Det han inte gjorde var att röja i fredsvännernas minfält genom att tala klartext om var vi hör hemma, att vi inte klarar oss utan Nato och att USA:s vilja att bistå är helt avgörande för rikets säkerhet. Och att så är fallet är ju ingen hemlighet. Allt står i klartext i offentliga handlingar.

Att via konventionsfrågan – såsom fredsrörelsen vill – i praktiken ta strid med Nato framstår alltså inte som höjden av politisk klokskap. Nu landande kongressen regeringens ”kompromiss” om att söka observatörsstatus till konventionsstaternas möte nästa år. Det är illa nog. Alliansen förbehåller sig rätten att ha kärnvapen i arsenalen som yttersta avskräckningsmedel så länge andra stater har kärnvapen.

Ett annat skäl är förstås att det i Sveriges grannskap finns en regim som aldrig skulle komma på tanken att skrota sina kärnvapen och som offensivt hotar med kärnvapenangrepp. Det framgår dock inte av motionerna.

Att läsa motionerna om försvars- och säkerhetspolitik till Socialdemokraternas partikongress är som att kliva in i en bubbla, ett eget universum befolkat av sedan länge döda hjältar. Fredsrörelsen med rötter i Olof Palmes neutralism lever i högsta välmåga bland partiets aktivister – och nostalgin kommer att frodas så länge som partiet inte gör upp med sin egen historia. Eller rätt och slätt säga att nu lever vi i en annan tid.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 25/11 2021.

Read More

Nyblivne norske statsministern Jonas Gahr Støre kallas ibland för tåkefyrsten. I tåken av ord – orddimman – är det svårt att förstå vad han egentligen säger. Som när han i en intervju förklarade att oljefonden (världens största investeringsfond) är politisk. Uttalandet tolkades som att fonden skulle bli ett utrikespolitiskt verktyg för den nya regeringen.

Men detta hade Støre inte alls menat, utan det var endast ett uttryck för att fonden ägs av det norska folket och att ramarna bestäms av Stortinget. Strålande uttryckt, tyckte han själv.

Det blåste vänstervind i valet till Stortinget. Det märks förstås i Hurdalsplattformen som ligger till grund för den politik som Arbeiderpartiet och Senterpartiet ska minoritetsregera på. Offentlig sektor kommer att växa, arbetslivet att bli mindre flexibelt och Norge mer korporativistiskt genom en större roll för politiskt samarbete mellan regeringen, facket och arbetsgivarna.

I utrikes- och försvarspolitiken ligger de stora linjerna fast. Det utesluter dock varken förändring eller frågetecken.

Senterpartiet är motståndare till EES-avtalet, men i regeringsplattformen slås det fast att avtalet utgör grunden för relationen med EU. Norge ska inte heller lämna energisamarbetet ACER. Europamotståndarna får nöja sig med en utredning om vad EES betytt för Norge under de senaste tio åren, liksom vilka erfarenheter närstående land utanför EU har med andra avtal. Så svaret lär bli att EES är bäst. Om regeringen hade menat allvar borde medlemskap varit ett alternativ, men det är tabu.

I plattformen slås det fast att Norge inte ska söka medlemskap, men arbeta mer aktivt för att främja norska intressen genom det ”handlingsrum” som finns. Det kan betyda olika saker. I väldigt hög grad har det hittills inneburit att Norge valt en utanförskapsposition, inväntat EU-lagstiftning och sedan sökt att implementera den på ett ”norskt sätt”. Alternativet är att arbeta proaktivt i syfte att påverka i EU under själva lagstiftningsprocessen. Kort sagt, att även som icke-medlem följa en innanförskapslinje.

Det finns ett förslag om en ny utredningsinstruks (arbetsordning) för hur statsförvaltningen ska hantera EES som pekar fram emot en mer proaktiv hållning och ökad kunskap. Frågan är dock om Senterpartiet och Arbeiderpartiet vill göra förslaget till sitt.

Nordområdena är Norges viktigaste strategiska intresseområde och förhållandet till Ryssland bärs upp av begreppen avskräckning och lugnande. Efter annekteringen av Krim 2014 och det fortsatta kriget mot Ukraina beskrev den tidigare statsministern Erna Solberg det försämrade säkerhetspolitiska läget som ett nytt normaltillstånd. Till saken hör en norsk hotbild med Ryssland i centrum, inkluderande militär uppladdning, GPS-jamming, cyberangrepp på Stortinget och press mot norsk suveränitet över Svalbard.

Det nya läget har inte uteslutit grannsamarbete kring fiskeri och sjöräddning, men för regeringen Solberg har det stått i vägen för en normalisering av relationerna med Ryssland.

Arbeiderpartiet har inte direkt fronderat när det gäller utrikespolitikens innehåll (sanktioner med mera), men har haft en mjukare retorik och hävdat att regeringen har varit för hård i sin. Inte minst gäller det partiledaren själv, vars stora triumf som utrikesminister var delningslinjeavtalet mellan Norge och Ryssland i Barents hav 2010. Nu ska det bli mer dialog.

Faktiskt hade Støre knappt mer än hunnit tillträda förrän utrikesminister Lavrov gjorde ett oplanerat besök i Oslo på sin väg tillbaka från Barentsrådets möte i Tromsø.

Det är ett illa tajmat linjeskifte att Norge ska följa i den svenska regeringens fotspår och söka observatörsstatus när staterna som står bakom FN-konventionen om förbud mot kärnvapen möts nästa år. Men faktum är att det kunde ha blivit värre än så. Partiledningen har fått kämpa för att Arbeiderpartiet inte skulle sälla sig till de sex partier (inklusive Senterpartiet) i Stortinget som alla tidigare har gått in för förbud.

Ett undertecknande skulle stå i strid med Norges förpliktelser i Nato. Inget annat Nato-land gör heller som Norge. Alliansens linje är ju att den förbehåller sig rätten att ha kärnvapen så länge andra stater har det. Kärnvapen är ett nödvändigt ont. Støre har å sin sida tidigare betonat att han själv som utrikesminister var med om att starta förbudsprocessen – och hävdat att om regeringen Solberg inte hade hoppat av förhandlingarna skulle fördragstexten ha kunnat skrivas på ett Nato-anpassat sätt. Det bidrar inte till att dimmorna skingras.

Ledare i Svenska Dagbladet 7 november 2021.

Read More

”Hallo Peter! Takk for sist. Flott å se dig igen. Jeg er lei meg for at du måtte vente i korridoren mens vi fattet vedtak, men du vet jo hvordan det er. Enten er man med, eller så er man ikke med. Med Natos to-prosentmål for forsvarsutgiftene som ess i ermet, skulle du jo dessuten lettere kunne hevde deg mot Magdalena.”

Så skulle det kunna låta när försvarsminister Peter Hultqvist i dag tar emot Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg för ett tvådagars partnerskapsbesök. Så sent som i fredags skildes de åt efter Natos försvarsministermöte i Bryssel som bland annat enades om en ny strategi (Concept for deterrence and defence in the euro-atlantic area). Den handlar om att möta en hotbild i vilken Ryssland agerar samtidigt i Baltikum och i Svarta havet inkluderande attacker med kärnvapen, i cybersfären och från rymden.

Nu ska Natos medlemmar jobba vidare med regionala planer för att konkret möta den nya hotbilden. Sverige är välkommen att höja rösten, men inte att delta när besluten fattas. Samma sak när Nato i sommar fattar beslut om alliansens framtida inriktning (Strategic concept). 

Senast skedde det för tio år sedan och då nämndes inte Kina med ett ord. Nu blir horisonten vidare; att döma av uttalanden från Stoltenberg kommer Kina inte att beskrivas som en fiende men som en stat som kan slå mot Natos kollektiva försvar. Kanske i kompanjonskap med Putinland.

Som alternativ till medlemskap har den så kallade Hultqvistdoktrinen etablerats med fokus på fördjupat försvarssamarbete på bilateral, trilateral och multilaterala basis. Det är förvisso utmärkt att Sverige på så sätt förankras i ett försvars- och säkerhetspolitiskt nätverk med en tröskelskapande effekt. Samarbetena stärker operativ förmåga och möjligheten till gemensamt agerande.

I händelse av ett konfliktläge som kräver snabbhet – och där Nato inte kan leverera – ökar mångfalden samarbetskonstellationer dessutom handlingsmöjligheterna och skapar en bättre flexibilitet.

Hultqvistdoktrinens fokus på nätverksbyggande är dock inte regeringen Löfvens uppfinning utan del av en trend som det allianslösa Sverige har hakat på. Och samarbetena utgör inte en ersättning för medlemskap i Nato, vare sig för Sveriges eller för Finlands del.

Regeringen Löfven säger dock ihärdigt nej till medlemskap, med hänvisning till att den säkerhetspolitiska linjen ska vara förutsägbar. Men vad hjälper det, när alla vet att Kreml ser Sverige som en del av Nato. Alla vet också att vid en konflikt i Norden-Baltikum, kommer Sverige ofrånkomligen att dras in.

Sveriges försvarsdoktrin utgår från att vi inte kan försvara oss på egen hand. Vi har en operationsplanering bortom fred med Finland. Det finns också en önskan att samordna operationsplanering med Norge, Danmark, Storbritannien, USA och Nato. Så vad vore naturligare att ta det sista steget in för att verkligen möjliggöra ett gemensamt krigsavhållande agerande, som dessutom i stället för hopp om bistånd i ett konfliktläge skulle ge en trovärdig säkerhetsgaranti?

I stället har Hultqvist skapat oförutsägbarhet om den säkerhetspolitiska linjen genom att signalera kursomläggning i fråga om var Sverige står i fråga om fördjupat försvarssamarbete i EU. Som Stoltenberg säkert kommer att understryka är dock strategisk autonomi med sikte på att etablera militärmakt en riktig gla’ nyhet för Kreml. Det skulle ytterligare dra isär Europa och USA och förstärka oenighet internt i EU.

EU kan inte ersätta Nato men väl bidra till att stärka försvaret av Europa. Detta genom att få fart på det försvarsindustriella samarbetet, bättra på försvarslogistiken och satsa på att via civilt försvar öka motståndskraften.

Ledare i Svenska Dagbladet 25/10 2021.

Read More

Afghanistan är en pågående tragedi utan tydligt slut, som också – med islamister i friare spelrum – har följdverkningar i regionen. I Europa skulle en flyktingvåg sätta politiska spår. Men det är svårt att se att de geostrategiska kontinentalplattorna kommer i rörelse efter talibanernas intåg i presidentpalatset i Kabul. Redan före det slutliga amerikanska tillbakadragandet hade USA lämnat landet.

Med maktkampen med Kina som prio ett i Vita huset ligger, i en alltmer konfliktfylld miljö, allianserna fast med Sydkorea, Japan och Taiwan. I den stora bilden blir Europa mindre viktigt. Därför gäller det att visa att vi kan, vill och törs sätta den transatlantiska länken i första rummet genom att ta ansvar för att stärka de nationella försvaren – och därmed Nato som är förbindelsen över Atlanten.

EU-kommissionens vice ordförande och utrikesansvarige Josep Borrell har emellertid tagit uttåget ur Afghanistan till intäkt för det han beskrivit som ett historiskt genombrott. Det handlar om skapandet av en militär snabbutryckningsstyrka om 5 000 militär personal, inkluderande flyg och marin samt kompletterad med den apparat som krävs för en fungerande organisation.
Kommissionen går därmed i takt med 14 av EU:s medlemsländer. I spetsen de båda tungviktarna Tyskland och Frankrike, som i våras föreslog bildandet av insatsstyrkan i syfte att snabbt kunna gripa in i inledningsskedet av en konflikt. Strategisk autonomi är vad som lockar, men det är ett strategiskt felgrepp.

EU har redan sedan 2007 en snabbinsatsstyrka på numera 1 500 militär personal. Problemen har hopat sig. Det har varit svårt att fylla stridsgrupperna och att ordna finansiering. Insatsstyrkan har aldrig fått rycka ut. Medlemsländerna har nämligen definierat sina intressen på olika sätt och därmed har ett enigt beslut inte kunnat fattas. Kort sagt, ett riktigt praktfiasko.

För att komma runt problemet med oenighet föreslås att beslut om insats ska kunna fattas med majoritetsbeslut. Ingen ska tvingas att delta, men likväl ändå ta ett ansvar i EU:s namn. Finansieringen ska vara gemensam via EU-budgeten.

Ett förslag ska läggas i november och slutligt beslut väntas under det franska ordförandeskapet i mars 2022. Beslutet borde bli ”papperskorgen”. Trots att förslaget är en pappersprodukt riskerar det att vid en realisering att inte bara så split i EU utan få drastiskt negativa konsekvenser för säkerheten i Europa.

Med Biden som president har USA en entusiastisk (om än inte konfliktfri) relation till EU. Budskapet är även positivt till att EU stärker sin försvarsdimension, men då i form av att utveckla samarbetet med Nato i det 74-punktsprogram som EU och Nato antog 2018. I detta klargörs att EU inte kan ersätta Nato, liksom fastslås att varken parallella strukturer eller kommandokedjor ska skapas – för att inte slösa med begränsade resurser. Men det är just detta som det planerade förslaget leder till, och riskerar dessutom att dra kraft från områden i avtalet med Nato där EU faktiskt kan göra en avgörande skillnad. Förbättrad förmåga att transportera trupp och materiel är ett sådant exempel.

Försvarsminister Peter Hultqvist har avvisat förslaget om en ny insatsstyrka med hänvisning till att den ”transatlantiska länken är avgörande för balansen i vår del av världen”. Utmärkt. Det han egentligen säger är att Nato är grundbulten för säkerheten i Europa, och att Nato står och faller utan USA, och att en accelererande amerikansk fokusförskjutning i riktning Kina ställer krav på att Europa tar ett större ansvar för det egna försvaret.

Varför slutsatsen av den analysen är att Sverige inte bör vara fullvärdig medlem av Nato, visar att regeringen i en allt mer orolig tid låter partipolitiska hänsyn gå före värnandet av rikets säkerhet. Och ja, så behöver vi snabba på uppbyggandet av Sveriges militära förmåga. Inte heller det förmår regeringen Löfven.

Ledare publicerad i SvD 7/9 2021.

Read More

När är de sista planen lyfter från Kabuls flygplats går ridån ner för den internationella insats som skulle bli så bra, men som slutade som en afghansk tragedi. Scenerna från evakueringen i Kabul skär i hjärtat, etsar sig fast i minnet. Ändå ger bilderna vi ser bara en aning om den avgrundsdjupa desperationen. De uttrycker ett jag kanske inte dör men livet tar slut.

Det är en dyster ironi att dramat som efter 11 september 2001 inleddes med kriget mot terroristerna i al-Qaida, avslutas med IS-Khorasanprovinsens attacker vid Kabuls flygplats. Svaret från USA lät förstås inte vänta på sig. Kriget är i full gång. Lägg därtill att talibanerna som störtades i ”Operation bestående frihet”, 20 år senare åter är vid makten. Friheten blev inte bestående.

Allt sedan 2014 har Afghanistan varit en tragedi i vardande. På initiativ av president Obama överlämnades ansvaret för säkerheten till afghanerna själva. Merparten av amerikanska, Natos och andra allierades styrkor drogs tillbaka. De kvarvarande fick en stöttande roll. Talibanerna fick vind i seglen.

2020 gjorde president Trump en deal med talibanerna att i maj 2021 skulle alla utländska trupper ha lämnat Afghanistan. ”Kapitulationen” var villkorslös. I utbyte lämnades inte några bindande förpliktelser från talibanernas sida, varken rörande al-Qaida eller om talibanism med ett mänskligt ansikte. Signalen om regimskifte var tydlig. Det kunde bara ge ett resultat.

Tragedin fullbordades då president Biden – trots att talibanerna ryckte fram – valde att stå fast vid Trumps avtal. Den 11 september skulle vara slutpunkt, 20 år efter al-Qaidas angrepp mot USA. Men den afghanska armén föll ihop som korthus och det som skulle bli ett uttåg i god ordning slutade i kaos och terror. Ett värdigt slut förbyttes i amerikansk förödmjukelse.

Huruvida slutakten regisserades utifrån ett underrättelsefiasko eller en politisk ovilja i Vita huset att ta hänsyn till en analys med i värsta-fall-scenario, tvistas det om. Men Biden undkommer inte ansvaret – också det etsas in i det kollektiva minnet.

En viktigare, större och mer komplex fråga för framtiden är vad som gick fel i Afghanistan. Levde insatsen i ett slags illusionernas bekväma värld om tillståndet i den afghanska armén, eller – när det gäller projektet demokratisk statsbyggnad – att miljarder i bistånd verkligen inte försvann i korruption? Trodde afghanerna att den militära insatsen skulle vara för evigt?

I efterdyningarna av den afghanska tragedin hörs igen röster som hävdar att militära interventioner eller för den delen demokratisk statsbyggnad med stöd utifrån, är dömda att misslyckas. Därför är det bra att Försvarsutskottet har tagit initiativ till en granskning av svenska militära utlandsmissioner. Det borde även ske en ny både bredare och djupare utvärdering med fokus på Afghanistan.

Det var rätt av Sverige att delta i Afghanistan, men politiken, den militära insatsen och biståndsverksamheten behöver genomlysas. För att vi ska lära.

Solidariskt ansvarstagande med våra ”allierade” är en grundbult i vår egen säkerhet. Vi kommer även i framtiden att behöva ha beredskap för att med militära medel försvara våra värden och stå upp för demokrati och frihet. Vi ska med tacksamhet hedra de svenska soldater som gjorde det i Afghanistan och särskilt minnas dem som gav det yttersta offret, det egna livet.

Ibland hävdas att det aldrig finns några militära lösningar på krig, men det vi ser i Afghanistan är just en militär lösning. Men det goda segrade inte.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 30/8 2021.

Read More