Claes Arvidsson

Archive
Nato

In i dimman med Jonas Gahr Støre

By: admin
08-11-2021
EU, Jonas Gahr Støre, Kärnvapen, Nato, Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik

Nyblivne norske statsministern Jonas Gahr Støre kallas ibland för tåkefyrsten. I tåken av ord – orddimman – är det svårt att förstå vad han egentligen säger. Som när han i en intervju förklarade att oljefonden (världens största investeringsfond) är politisk. Uttalandet tolkades som att fonden skulle bli ett utrikespolitiskt verktyg för den nya regeringen.

Men detta hade Støre inte alls menat, utan det var endast ett uttryck för att fonden ägs av det norska folket och att ramarna bestäms av Stortinget. Strålande uttryckt, tyckte han själv.

Det blåste vänstervind i valet till Stortinget. Det märks förstås i Hurdalsplattformen som ligger till grund för den politik som Arbeiderpartiet och Senterpartiet ska minoritetsregera på. Offentlig sektor kommer att växa, arbetslivet att bli mindre flexibelt och Norge mer korporativistiskt genom en större roll för politiskt samarbete mellan regeringen, facket och arbetsgivarna.

I utrikes- och försvarspolitiken ligger de stora linjerna fast. Det utesluter dock varken förändring eller frågetecken.

Senterpartiet är motståndare till EES-avtalet, men i regeringsplattformen slås det fast att avtalet utgör grunden för relationen med EU. Norge ska inte heller lämna energisamarbetet ACER. Europamotståndarna får nöja sig med en utredning om vad EES betytt för Norge under de senaste tio åren, liksom vilka erfarenheter närstående land utanför EU har med andra avtal. Så svaret lär bli att EES är bäst. Om regeringen hade menat allvar borde medlemskap varit ett alternativ, men det är tabu.

I plattformen slås det fast att Norge inte ska söka medlemskap, men arbeta mer aktivt för att främja norska intressen genom det ”handlingsrum” som finns. Det kan betyda olika saker. I väldigt hög grad har det hittills inneburit att Norge valt en utanförskapsposition, inväntat EU-lagstiftning och sedan sökt att implementera den på ett ”norskt sätt”. Alternativet är att arbeta proaktivt i syfte att påverka i EU under själva lagstiftningsprocessen. Kort sagt, att även som icke-medlem följa en innanförskapslinje.

Det finns ett förslag om en ny utredningsinstruks (arbetsordning) för hur statsförvaltningen ska hantera EES som pekar fram emot en mer proaktiv hållning och ökad kunskap. Frågan är dock om Senterpartiet och Arbeiderpartiet vill göra förslaget till sitt.

Nordområdena är Norges viktigaste strategiska intresseområde och förhållandet till Ryssland bärs upp av begreppen avskräckning och lugnande. Efter annekteringen av Krim 2014 och det fortsatta kriget mot Ukraina beskrev den tidigare statsministern Erna Solberg det försämrade säkerhetspolitiska läget som ett nytt normaltillstånd. Till saken hör en norsk hotbild med Ryssland i centrum, inkluderande militär uppladdning, GPS-jamming, cyberangrepp på Stortinget och press mot norsk suveränitet över Svalbard.

Det nya läget har inte uteslutit grannsamarbete kring fiskeri och sjöräddning, men för regeringen Solberg har det stått i vägen för en normalisering av relationerna med Ryssland.

Arbeiderpartiet har inte direkt fronderat när det gäller utrikespolitikens innehåll (sanktioner med mera), men har haft en mjukare retorik och hävdat att regeringen har varit för hård i sin. Inte minst gäller det partiledaren själv, vars stora triumf som utrikesminister var delningslinjeavtalet mellan Norge och Ryssland i Barents hav 2010. Nu ska det bli mer dialog.

Faktiskt hade Støre knappt mer än hunnit tillträda förrän utrikesminister Lavrov gjorde ett oplanerat besök i Oslo på sin väg tillbaka från Barentsrådets möte i Tromsø.

Det är ett illa tajmat linjeskifte att Norge ska följa i den svenska regeringens fotspår och söka observatörsstatus när staterna som står bakom FN-konventionen om förbud mot kärnvapen möts nästa år. Men faktum är att det kunde ha blivit värre än så. Partiledningen har fått kämpa för att Arbeiderpartiet inte skulle sälla sig till de sex partier (inklusive Senterpartiet) i Stortinget som alla tidigare har gått in för förbud.

Ett undertecknande skulle stå i strid med Norges förpliktelser i Nato. Inget annat Nato-land gör heller som Norge. Alliansens linje är ju att den förbehåller sig rätten att ha kärnvapen så länge andra stater har det. Kärnvapen är ett nödvändigt ont. Støre har å sin sida tidigare betonat att han själv som utrikesminister var med om att starta förbudsprocessen – och hävdat att om regeringen Solberg inte hade hoppat av förhandlingarna skulle fördragstexten ha kunnat skrivas på ett Nato-anpassat sätt. Det bidrar inte till att dimmorna skingras.

Ledare i Svenska Dagbladet 7 november 2021.

Read More

En röst utan rösträtt

By: admin
26-10-2021
Försvarspolitik, Jens Stoltenberg, Nato, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik

”Hallo Peter! Takk for sist. Flott å se dig igen. Jeg er lei meg for at du måtte vente i korridoren mens vi fattet vedtak, men du vet jo hvordan det er. Enten er man med, eller så er man ikke med. Med Natos to-prosentmål for forsvarsutgiftene som ess i ermet, skulle du jo dessuten lettere kunne hevde deg mot Magdalena.”

Så skulle det kunna låta när försvarsminister Peter Hultqvist i dag tar emot Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg för ett tvådagars partnerskapsbesök. Så sent som i fredags skildes de åt efter Natos försvarsministermöte i Bryssel som bland annat enades om en ny strategi (Concept for deterrence and defence in the euro-atlantic area). Den handlar om att möta en hotbild i vilken Ryssland agerar samtidigt i Baltikum och i Svarta havet inkluderande attacker med kärnvapen, i cybersfären och från rymden.

Nu ska Natos medlemmar jobba vidare med regionala planer för att konkret möta den nya hotbilden. Sverige är välkommen att höja rösten, men inte att delta när besluten fattas. Samma sak när Nato i sommar fattar beslut om alliansens framtida inriktning (Strategic concept). 

Senast skedde det för tio år sedan och då nämndes inte Kina med ett ord. Nu blir horisonten vidare; att döma av uttalanden från Stoltenberg kommer Kina inte att beskrivas som en fiende men som en stat som kan slå mot Natos kollektiva försvar. Kanske i kompanjonskap med Putinland.

Som alternativ till medlemskap har den så kallade Hultqvistdoktrinen etablerats med fokus på fördjupat försvarssamarbete på bilateral, trilateral och multilaterala basis. Det är förvisso utmärkt att Sverige på så sätt förankras i ett försvars- och säkerhetspolitiskt nätverk med en tröskelskapande effekt. Samarbetena stärker operativ förmåga och möjligheten till gemensamt agerande.

I händelse av ett konfliktläge som kräver snabbhet – och där Nato inte kan leverera – ökar mångfalden samarbetskonstellationer dessutom handlingsmöjligheterna och skapar en bättre flexibilitet.

Hultqvistdoktrinens fokus på nätverksbyggande är dock inte regeringen Löfvens uppfinning utan del av en trend som det allianslösa Sverige har hakat på. Och samarbetena utgör inte en ersättning för medlemskap i Nato, vare sig för Sveriges eller för Finlands del.

Regeringen Löfven säger dock ihärdigt nej till medlemskap, med hänvisning till att den säkerhetspolitiska linjen ska vara förutsägbar. Men vad hjälper det, när alla vet att Kreml ser Sverige som en del av Nato. Alla vet också att vid en konflikt i Norden-Baltikum, kommer Sverige ofrånkomligen att dras in.

Sveriges försvarsdoktrin utgår från att vi inte kan försvara oss på egen hand. Vi har en operationsplanering bortom fred med Finland. Det finns också en önskan att samordna operationsplanering med Norge, Danmark, Storbritannien, USA och Nato. Så vad vore naturligare att ta det sista steget in för att verkligen möjliggöra ett gemensamt krigsavhållande agerande, som dessutom i stället för hopp om bistånd i ett konfliktläge skulle ge en trovärdig säkerhetsgaranti?

I stället har Hultqvist skapat oförutsägbarhet om den säkerhetspolitiska linjen genom att signalera kursomläggning i fråga om var Sverige står i fråga om fördjupat försvarssamarbete i EU. Som Stoltenberg säkert kommer att understryka är dock strategisk autonomi med sikte på att etablera militärmakt en riktig gla’ nyhet för Kreml. Det skulle ytterligare dra isär Europa och USA och förstärka oenighet internt i EU.

EU kan inte ersätta Nato men väl bidra till att stärka försvaret av Europa. Detta genom att få fart på det försvarsindustriella samarbetet, bättra på försvarslogistiken och satsa på att via civilt försvar öka motståndskraften.

Ledare i Svenska Dagbladet 25/10 2021.

Read More

En EU-armé vore ett strategiskt felgrepp

By: admin
08-09-2021
Afghanistan, EU, Försvarspolitik, Nato, Peter Hultqvist, Ryssland, Säkerhetspolitik

Afghanistan är en pågående tragedi utan tydligt slut, som också – med islamister i friare spelrum – har följdverkningar i regionen. I Europa skulle en flyktingvåg sätta politiska spår. Men det är svårt att se att de geostrategiska kontinentalplattorna kommer i rörelse efter talibanernas intåg i presidentpalatset i Kabul. Redan före det slutliga amerikanska tillbakadragandet hade USA lämnat landet.

Med maktkampen med Kina som prio ett i Vita huset ligger, i en alltmer konfliktfylld miljö, allianserna fast med Sydkorea, Japan och Taiwan. I den stora bilden blir Europa mindre viktigt. Därför gäller det att visa att vi kan, vill och törs sätta den transatlantiska länken i första rummet genom att ta ansvar för att stärka de nationella försvaren – och därmed Nato som är förbindelsen över Atlanten.

EU-kommissionens vice ordförande och utrikesansvarige Josep Borrell har emellertid tagit uttåget ur Afghanistan till intäkt för det han beskrivit som ett historiskt genombrott. Det handlar om skapandet av en militär snabbutryckningsstyrka om 5 000 militär personal, inkluderande flyg och marin samt kompletterad med den apparat som krävs för en fungerande organisation.
Kommissionen går därmed i takt med 14 av EU:s medlemsländer. I spetsen de båda tungviktarna Tyskland och Frankrike, som i våras föreslog bildandet av insatsstyrkan i syfte att snabbt kunna gripa in i inledningsskedet av en konflikt. Strategisk autonomi är vad som lockar, men det är ett strategiskt felgrepp.

EU har redan sedan 2007 en snabbinsatsstyrka på numera 1 500 militär personal. Problemen har hopat sig. Det har varit svårt att fylla stridsgrupperna och att ordna finansiering. Insatsstyrkan har aldrig fått rycka ut. Medlemsländerna har nämligen definierat sina intressen på olika sätt och därmed har ett enigt beslut inte kunnat fattas. Kort sagt, ett riktigt praktfiasko.

För att komma runt problemet med oenighet föreslås att beslut om insats ska kunna fattas med majoritetsbeslut. Ingen ska tvingas att delta, men likväl ändå ta ett ansvar i EU:s namn. Finansieringen ska vara gemensam via EU-budgeten.

Ett förslag ska läggas i november och slutligt beslut väntas under det franska ordförandeskapet i mars 2022. Beslutet borde bli ”papperskorgen”. Trots att förslaget är en pappersprodukt riskerar det att vid en realisering att inte bara så split i EU utan få drastiskt negativa konsekvenser för säkerheten i Europa.

Med Biden som president har USA en entusiastisk (om än inte konfliktfri) relation till EU. Budskapet är även positivt till att EU stärker sin försvarsdimension, men då i form av att utveckla samarbetet med Nato i det 74-punktsprogram som EU och Nato antog 2018. I detta klargörs att EU inte kan ersätta Nato, liksom fastslås att varken parallella strukturer eller kommandokedjor ska skapas – för att inte slösa med begränsade resurser. Men det är just detta som det planerade förslaget leder till, och riskerar dessutom att dra kraft från områden i avtalet med Nato där EU faktiskt kan göra en avgörande skillnad. Förbättrad förmåga att transportera trupp och materiel är ett sådant exempel.

Försvarsminister Peter Hultqvist har avvisat förslaget om en ny insatsstyrka med hänvisning till att den ”transatlantiska länken är avgörande för balansen i vår del av världen”. Utmärkt. Det han egentligen säger är att Nato är grundbulten för säkerheten i Europa, och att Nato står och faller utan USA, och att en accelererande amerikansk fokusförskjutning i riktning Kina ställer krav på att Europa tar ett större ansvar för det egna försvaret.

Varför slutsatsen av den analysen är att Sverige inte bör vara fullvärdig medlem av Nato, visar att regeringen i en allt mer orolig tid låter partipolitiska hänsyn gå före värnandet av rikets säkerhet. Och ja, så behöver vi snabba på uppbyggandet av Sveriges militära förmåga. Inte heller det förmår regeringen Löfven.

Ledare publicerad i SvD 7/9 2021.

Read More

Afghanistans tragedi är fullbordad

By: admin
01-09-2021
Afghanistan, Donald Trump, Försvarspolitik, Joe Biden, Mänskliga fri- och rättigheter, Nato, Säkerhetspolitik, Terrroism

När är de sista planen lyfter från Kabuls flygplats går ridån ner för den internationella insats som skulle bli så bra, men som slutade som en afghansk tragedi. Scenerna från evakueringen i Kabul skär i hjärtat, etsar sig fast i minnet. Ändå ger bilderna vi ser bara en aning om den avgrundsdjupa desperationen. De uttrycker ett jag kanske inte dör men livet tar slut.

Det är en dyster ironi att dramat som efter 11 september 2001 inleddes med kriget mot terroristerna i al-Qaida, avslutas med IS-Khorasanprovinsens attacker vid Kabuls flygplats. Svaret från USA lät förstås inte vänta på sig. Kriget är i full gång. Lägg därtill att talibanerna som störtades i ”Operation bestående frihet”, 20 år senare åter är vid makten. Friheten blev inte bestående.

Allt sedan 2014 har Afghanistan varit en tragedi i vardande. På initiativ av president Obama överlämnades ansvaret för säkerheten till afghanerna själva. Merparten av amerikanska, Natos och andra allierades styrkor drogs tillbaka. De kvarvarande fick en stöttande roll. Talibanerna fick vind i seglen.

2020 gjorde president Trump en deal med talibanerna att i maj 2021 skulle alla utländska trupper ha lämnat Afghanistan. ”Kapitulationen” var villkorslös. I utbyte lämnades inte några bindande förpliktelser från talibanernas sida, varken rörande al-Qaida eller om talibanism med ett mänskligt ansikte. Signalen om regimskifte var tydlig. Det kunde bara ge ett resultat.

Tragedin fullbordades då president Biden – trots att talibanerna ryckte fram – valde att stå fast vid Trumps avtal. Den 11 september skulle vara slutpunkt, 20 år efter al-Qaidas angrepp mot USA. Men den afghanska armén föll ihop som korthus och det som skulle bli ett uttåg i god ordning slutade i kaos och terror. Ett värdigt slut förbyttes i amerikansk förödmjukelse.

Huruvida slutakten regisserades utifrån ett underrättelsefiasko eller en politisk ovilja i Vita huset att ta hänsyn till en analys med i värsta-fall-scenario, tvistas det om. Men Biden undkommer inte ansvaret – också det etsas in i det kollektiva minnet.

En viktigare, större och mer komplex fråga för framtiden är vad som gick fel i Afghanistan. Levde insatsen i ett slags illusionernas bekväma värld om tillståndet i den afghanska armén, eller – när det gäller projektet demokratisk statsbyggnad – att miljarder i bistånd verkligen inte försvann i korruption? Trodde afghanerna att den militära insatsen skulle vara för evigt?

I efterdyningarna av den afghanska tragedin hörs igen röster som hävdar att militära interventioner eller för den delen demokratisk statsbyggnad med stöd utifrån, är dömda att misslyckas. Därför är det bra att Försvarsutskottet har tagit initiativ till en granskning av svenska militära utlandsmissioner. Det borde även ske en ny både bredare och djupare utvärdering med fokus på Afghanistan.

Det var rätt av Sverige att delta i Afghanistan, men politiken, den militära insatsen och biståndsverksamheten behöver genomlysas. För att vi ska lära.

Solidariskt ansvarstagande med våra ”allierade” är en grundbult i vår egen säkerhet. Vi kommer även i framtiden att behöva ha beredskap för att med militära medel försvara våra värden och stå upp för demokrati och frihet. Vi ska med tacksamhet hedra de svenska soldater som gjorde det i Afghanistan och särskilt minnas dem som gav det yttersta offret, det egna livet.

Ibland hävdas att det aldrig finns några militära lösningar på krig, men det vi ser i Afghanistan är just en militär lösning. Men det goda segrade inte.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 30/8 2021.

Read More

Insatsen i Afghanistan passade in i mallen

By: admin
23-05-2021
Afghanistan, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Nato, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik, Utlandstjänstgöring

Efter terrordådet 11 september 2001 ställde sig Sverige solidariskt på USA:s sida och deltog i Afghanistan tillsammans med ett 40-tal andra stater. Efter att ha funnits på plats i nästan 20 år är det slut. Den 15 maj halades den svenska flaggan på den multinationella styrkans högkvarter i Kabul. Alla lämnar – och för USA:s vidkommande sätter Joe Biden punkt för det ”eviga kriget” den 11 september.


Den svenska insatsen inom ramen för FN:s och Nato:s ISAF- koalition startade med ett förband ur specialstyrkorna men växte till en närvaro med som mest 1 000 soldater och officerare.

Från 2006 till 2014 – då ISAF avvecklades och säkerhetsansvaret övergick till regeringen i Kabul – hade Sverige huvudansvar för fyra provinser i norra Afghanistan. Insatsen handlade därefter om att agera stöd och utbildningsfunktion inom ramen för Resolute Support Mission.

Sammanlagt har mer än 9 000 svenska soldater och officerare stridit i Afghanistan för säkerhet och fred. Fem har stupat, andra skadats, en del med men för livet.

Tur och skicklighet har gjort att det inte blev värre. Notan för den militära insatsen uppgick för ett par år sedan till mer än tio miljarder kronor, det humanitära biståndet till en miljard och de bilaterala till fem miljarder.

Det som skulle bli en kortvarig humanitär fredsinsats utvecklades till deltagande i ett krig. Nu när uppdraget är avslutat borde vi hedra Afghanistanveteranerna och i en högtidlig ceremoni tacka dem för att deras insats i rikets tjänst.

Har det varit värt det? Försvarsminister Peter Hultqvist har lyft fram att fler kvinnor har fått utbildning, att terrorism har förhindrats och att Afghanistans militära förmåga har stärkts. Så kan man förstås se det.

I verkligheten tyder det mesta sorgligt nog på att det som väntar är inbördeskrig och att framryckande talibaner tar över. Kort sagt, ännu en i raden av misslyckade interventioner.

I en färsk avhandling av statsvetaren Lars Wikman om insatsens inrikespolitiska dimension ger redan titeln svar på vad som över tid var den dominerande berättelsen om insatsen – ”Don’t mention the war” (Acta Universitatis Upsaliensis 2021). Det som intresserar Wikman är hur beslut ramas in i syfte att å ena sidan öka stöd för och å andra sidan minska motstånd mot insatsen (inte minst inom socialdemokratin). Annorlunda uttryckt vägen fram till konsensus.

Ett genomgående tema hos förespråkarna för insatsen i regering och riksdag var att just inte beskriva engagemanget i Afghanistan i termer av krig utan mer i linje med traditionen av fredsbevarande och humanitära insatser.

Att hela tiden hålla en formell rågång till den av USA ledda Operation Enduring Freedom som uttryckligen var en del av president George W Bushs ”krig mot terrorismen”. Och förstås att FN var med på vagnen.

I stället för att vinna ett krig betonades att uppdraget handlade om sådant som byggande av demokrati och jämställdhet. Narkotikasmuggling skulle stoppas. Men Afghanistan passade också som hand i handske i en ny försvarsdoktrin som handlade om att Sverige bäst försvarades på andra ställen än hemmavid.

Sett från ett annat perspektiv kan insatsen därmed ses som en grundplåt i den svenska hoppas-på-det-bästa-doktrinen om militärt bistånd även utan Natomedlemskap, och ett sätt – i en tid när tanken på evig fred i Europa rotade sig – för Försvarsmakten att visa sitt existensberättigande.

I politikens bråk och larm är det lätt att glömma att det sker mot en botten av en konsensuskultur och nationellt samförstånd anses särskilt viktigt när gäller utrikes- och försvarspolitik.

Vägen fram för sittande regering är att betona kontinuiteten. Även beslut som bryter ny politisk mark – som i Afghanistan – ska ramas in så att de står i samklang med den sedan länge rådande linjen.
När det råder politisk oenighet blir det en strid om vinnande inramning. Som nu när både motståndarna och förespråkarna för en svensk Nato-option betonar att argumenten bara följer de långa linjerna i säkerhetspolitiken.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 22/5 2021.

Read More

Putin ljuger om rysk utsatthet

By: admin
23-04-2021
Aleksej Navalnyj, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Vladimir Putin

Med den senaste tidens massiva sammandragning av arméstyrkor, flotta och flyg med anfallsriktning Ukraina som bakgrund, intog i går Vladimir Putin scenen för sitt årliga tal till nationen. Men vi får vänta på klarhet i fråga om den ryska målbilden. Kanske utvidgas kriget. Kanske rör det sig ”bara” om en styrke- demonstration i det diplomatiska spelet kring Ukraina. Eller så kan det handla om att försöka sätta Joe Biden på plats.

Putin talade sig varm för goda relationer med omvärlden men anklagade väst för motsatsen. Ständigt och helt utan anledning attackeras Ryssland. Han återkom också till ett välkänt tema från inledningen av kriget mot Ukraina 2014 om att massprotester understödda av dolda utländska krafter ledde till den Putinvänliga regimens fall – och återupprepade verklighetsbeskrivningen i fråga om protesterna i dagens Belarus. Han hävdade till och med att USA har stått bakom ett (påhittat) mordförsök på presidenten Lukasjenko.

Det är den bild av yttre hot som Putin försöker att sätta på hemmaplan inför parlamentsvalet i höst. Samtidigt varnade han väst med hot om vedergällning för att överträda röda linjer eller utmana ryska nationella säkerhetsintressen. Dock utan att ange vilka dessa är. Kort sagt, strategisk otydlighet ska ge ett övertag.

Desto tydligare var den ryske presidenten i fråga om den inrikespolitiska agendan inför parlamentsvalet: Allt ska bli bättre. Ryssland ska moderniseras, men med ryska traditionella värden och familjen i centrum. Putin utlovade ökade bidrag till barnfamiljer och gravida kvinnor. Men räcker det?

Visserligen är det ryska valsystemet konstruerat enligt modellen ”vinst varje gång”, så det finns ingen risk för att maktpartiet Förenade Ryssland kommer att förlora. Men stödet både för partiet och presidenten själv har minskat dramatiskt. Missnöje är inte en bristvara.

Den genomsnittliga realinkomsten har sjunkit år efter år sedan 2013. 2020 hamnade ytterligare en miljon ryssar under den snålt satta fattigdomsgränsen. Totalt uppgår antalet fattiga nu till 20 miljoner. I en opinionsmätning i höstas svarade bara en tredjedel ja på frågan om de överhuvudtaget hade några sparade medel.

Det är en statistik som står i bjärt kontrast till de avslöjanden om maktens lyxliv och korruption som den politiskt dömde oppositionsledaren Aleksej Navalnyj stått bakom. Och priserna på baslivsmedel bara stiger.

Som väntat berörde inte Putin i sitt tal Navalnyj, som återigen kämpar mot döden. Denna gång i ett ryskt fängelseläger. Navalnyj överlevde mirakulöst nog giftattacken, men frågan är om han tål den vård som Putins fängelseläkare ger patienten. Vikten av att sätta honom ur spel inför det kommande parlamentsvalet råder det i alla fall inte någon tvekan om.

Gårdagens demonstrationer till stöd för Navalnyj runt om i Ryssland möttes med järnhand och så lär det fortsätta, också med ytterligare repressiva lagändringar. Om detta – i kombination med påstådda yttre hot och löften om ökade bidrag – inte räcker för att möta risken för att det stigande missnöjet övergår i en protestvåg, finns Putins eget pretoriangarde att sätta in. I gardets utbildning ingår att skjuta skarpt på demonstranter.

Om inte heller det är tillräckligt finns alltid möjligheten att med vapenmakt preventivt slå till mot ett påhittat hot mot Ryssland. Fantasin har inga gränser i Kreml.

Vi måste förhålla oss till det verkliga Ryssland – inte till den verklighet som Putin vill att vi ska tro på. Så ja, låt oss ansöka om medlemskap i Nato. Det skulle vara att ge klart besked om Sveriges säkerhetspolitiska linje – i stället för att som nu senast i gårdagens riksdagsdebatt ha ett politiskt gräl om huruvida den nuvarande linjen är oklar eller inte. För det är den. Och det är inte bra.

Publicerad i Svenska Dagbladet 22/4 2021.

Read More

Det är bara regeringen som ser framgångarna

By: admin
12-04-2021
Ann Linde, Försvarspolitik, Nato, Peter Hultqvist, Ryssland, Säkerhetspolitik

En svensk option om medlemskap i Nato skulle provocera Ryssland och leda till kraftiga motåtgärder, hävdade Ann Linde i riksdagsdebatten om årets utrikesdeklaration. Hon borde ha sagt att säkerhetspolitiken bestämmer vi själva. Nu blev beskedet från utrikesministern att Kreml i praktiken har vetorätt i fråga om Sverige och Nato. Uttalandet utlöste säkerligen ett flitigt depeschskrivande i diplomatkåren angående öppenheten för ryska politiska påtryckningar.

I en brett upplagd artikel på DN-debatt 6/4 försöker Linde och försvarsminister Hultqvist ta tillbaka förlorad terräng i den säkerhetspolitiska debatten. Skadan är dock redan skedd. Ministrarna slår fast att regeringens linje ”är framgångsrik, inte minst för dess stabilitet och förutsägbarhet”.

Men vad menas med framgångsrik? Har politiken verkat tillbakahållande på rysk revanschism? Krim är annekterat, Donbass ockuperat och nu trappas det militär och ekonomiska diplomatisk trycket mot Ukraina upp. I Belarus bistår Putin i att slå ned oppositionen. Har regeringens linje bidragit till att hålla tillbaka den ryska upprustningen i Arktis eller för den delen i Östersjön? Ligger inte den europeiska säkerhetsordningen i spillror – trots att Sverige inte är medlem i Nato?

Så på vilket sätt är politiken framgångsrik? De över tid allt mer negativa årsrapporterna från Säpo, Must och FRA är också handfasta bevis på motsatsen. Hotbilden svartnar utan att någon kan hävda svartmålning.

Natodebatten skulle må bra av om Linde och Hultqvist slutade att tala i gåtor. Det kan man göra genom att konkretisera de ”konsekvenser” som Ryssland varnar för. Så länge som regeringen håller tyst är det ju annars omöjligt att granska deras kardinalargument.

”Varje lands historia och säkerhetspolitiska balanser är delar av en helhet”, skriver de, och slutsatsen de når är att ”balansen” inte får rubbas. Men på vilket sätt gagnar det folkrätten om Sverige gör sig lättviktigt när Ryssland tynger den andra vågskålen med militärt och civilt våld?

Balansen har dessutom redan rubbats genom den rad av försvarssamarbeten som Sverige har ingått sedan 2014. Inklusive fördjupning med Nato, USA och Finland. Ministrarna varnar också för tvära kast, men det är just det som skett med skiftet i försvarspolitiken med ett återuppstått fokus på nationellt försvar.

Linde och Hultqvist lyfter fram att den militära alliansfriheten ökar handlingsfriheten. Men i fråga om vadå? Något svar ges inte och inte heller vad gäller det Ryssland som utgör det enda militära hotet mot Sverige. 

Säkerhetspolitiska utredningar och försvarsberedningar har slagit fast att i händelse av elände i Norden/Baltikum kommer inte Sverige att kunna stå utanför. Man kan inte undgå slutsatsen att den svepande retoriken från ministrarna bygger på förståelsen att en ökad kunskap egentligen leder över till att bli ett argument för Nato-medlemskap.

För det svenska nästanmedlemskapet innebär begränsad tillgång till planering, militära strukturer och beslutsfattande. Som medlem skulle Sverige dessutom få del av Natos kollektiva trygghetsförsäkring – samtidigt som vi blir bättre rustade att bistå Natos försvar. Som regeringens egen utredare konkluderade 2016 i medlemskapsfrågan ”ökar den gemensamma konfliktavhållande förmågan” i Östersjöområdet.

Det är inte brist på kunskap som förklarar Socialdemokraternas istadiga nej till en formell anknytning till Nato, utan övervintrad ideologi från neutralismens tid. Som när partiledare Sahlin på sin tid slog fast att medlemskap var uteslutet under alla omständigheter, det vill säga att inte under något tänkbart scenario skulle detta vara en fördel för Sverige.

För att påminna om realiteter: Försvarsberedningens besked var att ett väpnat anfall mot Sverige inte kan uteslutas. Försvarsmakten ska dimensioneras för krig. Det kan tyckas vara en självklarhet att detta också borde gälla säkerhetspolitiken.

Publicerad i Svenska Dagbladet 12/4 2021.

Read More

En syn på Nato hämtad från fablernas värld

By: admin
07-03-2021
Ann Linde, Försvarspolitik, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik

Regeringen Löfven snubblar vidare i politiken. För bara några månader sedan klubbade riksdagen Försvarsbeslutet 2021–2025, men nu sprider sig osäkerheten om socialdemokraterna verkligen står bakom dess utgångspunkter och analys. Lägg därtill att striden om en Nato-option som en majoritet i riksdagen önskar men som regeringen säger blankt nej till, skapar oklarhet om synen på försvarsalliansen.

I utrikesdebatten härom veckan kunde Ann Linde ha sagt att ett formellt beslut om en Nato-option inte behövs; Sverige är ju välkommet att ansöka om medlemskap när som helst. I stället valde Linde att avvisa kravet med hänvisning till att en Nato-option skulle provocera Ryssland och leda till kraftiga motåtgärder. I klartext sade utrikesministern därmed att Ryssland har vetorätt i fråga om svensk säkerhetspolitik. Alltså motsatsen till det som alltid måste vara den politiska linjen: säkerhetspolitiken bestämmer vi själva.

Uttalandet står i stark kontrast till grundprincipen i OSSE (med Sverige som nuvarande ordförandeland) att medlemsländerna själva äger rätt att göra sina säkerhetspolitiska vägval – om detta inte går ut över andra staters säkerhet. Det skulle varken en option eller för den delen ett svenskt medlemskap innebära för Ryssland. Nato är inte ett hot men däremot ett hinder för rysk aggression. Det pågående kriget mot Ukraina är ett exempel på Kremls ”fredspolitik”. Upprepade hot om att använda kärnvapen ett annat. Ett tredje är desinformationskampanjerna.

Utrikesministern gav sig därmed ut på ett sluttande plan och efter en debattartikel i Göteborgsposten 26/2 sluttar det än mer. Utrikesutskottets ordförande Kenneth G Forslund, försvarsutskottets vice ordförande Niklas Karlsson samt riksdagsledamoten Gunilla Carlsson kör i diket med Nato-skam och Kreml-propaganda.

Nato är en kärnvapenallians och det skulle göra oss ”beroende av massförstörelsevapen”, menar man. Men de glömmer att vi sedan länge redan är det. Och vore det verkligen bättre om USA (Frankrike och GB) skrotade sina kärnvapen? Alltmedan Putin behöll de ryska arsenalerna.

Som ersättning till Nato:s säkerhetsgarantier erbjuder artikelförfattarna EU:s solidaritetsklausul, men säger samtidigt att det inte är detsamma som militära garantier. Men då är det ju inte någon ersättning. Inte heller anser man det viktigt att få med att samarbetet mellan EU och Nato fördjupas med alliansens ansvar för det territoriella försvaret som utgångspunkt.

Det mest allvarliga är att Socialdemokraternas två riksdagsettor ger intryck av att Sverige kan stå utanför i händelse av en kris eller ett krig i Norden/Baltikum. Alltså motsatsen till det som är grundläggande ingångsvärden för försvarsbeslutet. Å ena sidan att Sverige inte kan försvaras på egen hand, och, å andra sidan, att i händelse av konflikt i Norden/Baltikum kommer Sverige att bli indraget. Och för det tredje, att ett väpnat angrepp på Sverige inte kan uteslutas.

Det råder inte heller någon brist på argument för ett fullvärdigt svenskt medlemskap i Nato skulle vara ett tryggare val i en allt otryggare tid. Det finns kunskapsunderlag att hämta i de två utredningar som har gjorts 2014 (Bertelman) och 2016 (Bringeus). Expertmyndigheten Försvarsmakten har föga förvånade inte tagit ställning till ett Nato-medlemskap. Likväl har man konstaterat att en formell allians gör det mer trovärdigt att Sverige ska få stöd. Utan säkerhetsgarantier ökar osäkerheten om hjälp ska komma.

Det nätverk av säkerhetssamarbeten som Sverige har skapar flexibilitet och möjliggör ett mer agilt agerande i en akut situation, men den står inte i motsättning till ett medlemskap i Nato med dess formella garantier. Det är ju i stort sett medlemmar i Nato som vi samarbetar med. Nato är också den multilaterala länken till USA som sammantaget är Sveriges viktigaste bilaterala partner.

Två ledande socialdemokratiska politiker skriver i stället en berättelse om Nato som hämtad ur ”Fablernas värld” – och som sig bör avslutas den med ”simma lugnt”. Det är måhända ett utslag av inrikes utrikespolitik, men verkligheten funkar inte så. Det blir en signal till Moskva om att vi lyssnar medan våra vänner reser frågetecken om vår trovärdighet. Saken blir knappast bättre av att Socialdemokraterna har kämpat på för att hålla tillbaka satsningen på det nationella försvaret; det som til syvende og sidst är grunden för säkerheten.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 6/3 2021.

Read More

Historiskt, sade Hultqvist

By: admin
17-12-2020
Försvarsberedningen, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Nato, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik, Stefan Löfven

Häromdagen fattade Riksdagen beslut om Totalförsvaret 2021–2025. Vägen fram till försvarsbeslutet har knappast stärkt omvärldens intryck av svensk försvarspolitik. Och resultatet? Försvarsminister Hultqvist beskriver den successiva upptrappningen av försvarsanslaget från 60 till 89 miljarder kronor som en historisk ökning. Sant. Lika sant är att ökningen sker från historiskt låga nivåer.

Det kan också konstateras att som andel av BNP står sig satsningen dåligt i förhållande till den prioritering som görs i till exempel Finland. Och sett i relation både till den under åren uppkomna försvarsskulden i form av beslutade men icke realiserade projekt och behovet av nya förmågor, är försvarsbeslutet rätt och slätt otillräckligt.

Saken blir inte bättre av att det redan finns tydliga tecken på underfinansiering. Huruvida den så kallade kontrollstationen 2023 kan råda bot på det, är skrivet i stjärnorna. Lägg därtill behovet av system som försvarsberedningen inte lyfte i tillräcklig grad, till exempel drönare.

Utfallet hade dock kunnat bli mycket sämre om regeringen fått sin vilja igenom. Nu innebär beslutet att Försvarsberedningens förslag i huvudsak genomförs. Visst kan man – som alltid – ha synpunkter på tyngdpunktsläggande i och mellan försvarsgrenarna, men utan tvivel gör försvarsbeslutet skillnad. Tröskeln höjs.

Likväl hade signalen till omvärlden alltså kunnat vara, och borde ha varit, starkare. Detsamma gäller Nato och signalvärdet av den option på medlemskap som en riksdagsmajoritet bestående av C, KD, L, M och SD har ställt sig bakom.

I och med att Sverigedemokraterna är motståndare till ett svenskt medlemskap i Nato, är det fortfarande en majoritet som säger nej till att ta det sedan mycket länge naturliga steget i svensk säkerhetspolitik.

En Nato-option är dessutom en klen ersättning för den äkta varan. Inte ens om det verkligen föreligger ett ”snabbspår” med bilaterala säkerhetsgarantier i anslutning till att ansökan lämnas in, finns det några garantier för att dessa verkligen utfärdas. Detta får dessvärre ses som situationsbetingat, det vill säga att riskbilden är i grunden densamma som i dag. Värdet ligger i stället i att minska det formella steget till ett medlemskap.

Trion Löfven, Linde och Hultqvist rasar över tilltaget att ändra den säkerhetspolitiska doktrinen utan samförstånd. Det vill säga exakt det som regeringen rivstartade med 2014 genom att åter betona (militär) alliansfrihet och oberoende.

I verkligheten är försvars- och säkerhetspolitiken fast förankrad i Nato, men alltså utan säkerhetsgarantier.

Hur kan man då förklara att regeringen Löfven alltsedan tillträdet har agerat bromsare på vagnen? Ett svar är att försvaret inte ses som tillräckligt viktigt. Det bär syn för sägen att finansministern raljerar om smågodis och utpekar ökad tobaks- och alkoholbeskattning som finansieringskällor.

Ett annat svar – från ”fredsrörelsen” inom partiet – är att försvaret anses vara alltför viktigt. Att rusta upp försvaret är i det perspektivet inte fredsbevarande utan konfliktskapande. Säkerhetspolitiskt är rörelsen fast förankrad i illusionen om kalla krigets alliansfrihet. Det är Palme som går igen – och inlägger partiveto mot ett svenskt medlemskap i Nato.

För övrigt har Stefan Löfven tackat nej till att delta i Folk och Försvars kommande, denna gång digitala, rikskonferens.

Gästledare i Svenska Dagbladet 17/12 2020.

Read More

Ett enda beslut behövs – gå med i Nato

By: admin
30-10-2020
Försvarsberedningen, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Nato, Peter Hultqvist, Ryssland, Säkerhetspolitik, Totalförsvaret

Rysslands krig mot Ukraina 2014 resulterade i ett alltför klent men ändå grovt underfinansierat försvarsbeslut 2015. En rad utredningar visade sedan på såväl på ett materielberg att bestiga som behov av ny materiel i form av alltifrån marschkängor till high-tech. En enig försvarsberedning landade 2019 i ett förslag för det militära försvaret 2021–2025, som innehöll mycket gott men vars totalbild i ljuset av vad som saknades ändå var blandad.

Enigheten sprack när regeringen inte vill binda sig för finansieringen (och därmed inte heller i realiteten för innehållet). Därefter följde cirkus Andersson & Hultqvist i paradnumret ”vi betalar inte” så till den milda grad att man nu får vara glad över att det överhuvudtaget blev en inriktningsproposition för totalförsvaret.

Propositionen bygger på försvarsberedningens förslag men saknar dess planeringshorisont fram mot 2030. Osäkerhet byggs in som inte förtas av nymodigheter som en kontrollstation. Samtidigt är det helt klart att satsning kommer att göra försvaret mindre anorektiskt. Försvarsförmågan stärks – och så kan man förstås ha olika uppfattning om prioriteringen mellan vapengrenarna är den rätta. Eller för den delen ställa frågan om det tas tillräcklig höjd för den vapenteknologiska utvecklingens möjligheter.

Från 2020 kommer försvarsbudgeten att växa med knappt 29 miljarder till 89 miljarder kronor 2025. Det är ett helt nödvändigt resurstillskott men innebär också risk för tillväxtvärk. Inte minst därför är det viktigt att det ska tas nya tag i fråga om styrningen av försvarsmakten. Den politiska styrningen ska bli mer strategisk men samtidigt ökar kraven på återrapportering till riksdagen. En utredning tillsätts med sikte på att tillskapa en ny myndighet för uppföljning och utvärdering av försvarsmakten. Båda delarna behövs.

I samband med presentationen av propositionen varnade försvarsminister Hultqvist framtida politiker för att göra om misstaget att låta nedrustning gå för långt. Han poängterade också att det tar lång till att bygga upp försvaret. Sant och viktigt. Likväl med en annan regering och en annan försvarsminister skulle det kunna gå fortare att bygga svensk försvarsförmåga. Alltså den som är själva grunden för vår trygghet i en allt otryggare tid. En tid som försvarsberedningen beskrev med ord som också återfinns i inriktningspropositionen:
”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i Sverige närområde.”

Och kan det tilläggas, i gråzonen pågår redan angreppen mot Sverige.
Rikets säkerhet skulle kunna öka markant med ett enda beslut om att göra Sverige till en fullvärdig medlem av Nato – och därmed omfattas av alliansens ömsesidiga försvarsförpliktelser. Det skulle både ha en avskräckande tröskeleffekt och utlösa hjälp i den händelse att Ryssland ändå väljer att kliva över. Till bilden hör ju dessutom att den svenska krigsplaneringen bygger på bistånd utifrån. Utan medlemskap är relationen dock inte säkrare än att det i realiteten blir situationens logik som avgör om hjälpen kommer.

Försvar byggs i enskilda delar men det som är avgörande för den faktiska förmågan är hur systemen kuggar i varandra. Sak samma med relationen mellan försvars- och säkerhetspolitiken.

Gästledare i Svenska Dagbladet 29 oktober 2020.

Read More

Twitter

Senaste inlägg

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.