Claes Arvidsson

Archive
Mänskliga fri- och rättigheter

Jag hörde en diskussion på Dagsnytt Atten om en sommarstängd sjukhusavdelning för barn. En annan gällde buller vid en skola. I båda fallen var det föräldrar som upprört höjde rösten. Och det är ju så vi föräldrar är. Vi månar om barnen. Det ska vi också göra. Stå upp för de våra.

Samtidigt slogs jag av tanken på att diskussionen i Dagsnytt Atten i själva verket visade hur bra vi har det i Norge. Väldigt bra. Och på alla möjliga sätt. Inte bara att det finns sjukhus och skola. Som förälder kan jag komma till tals och tryggt ställa makthavare till svars. Sett i ett vidare perspektiv finns samma möjlighet för mig som aktivist för vad det nu kan handla om. Kanske får jag inte gehör, men om inte så har jag en röst i fria val. Val där det inte bara finns ett parti utan flera. Demokratin är inte bara en fasad.

Meningsutbyte, opposition och kritik behövs för att skapa liv och lust i samtalet om politik och samhälle. Och i Norge är det möjligt.

Sett ut i världen är det inte det öppna samhället en självklarhet. Det är inte heller någon självklarhet att alla står upp för det – där det saknas. Med tanke på konsekvenserna är det inte heller något märkligt. Men de är fler än vi tror som har gjort och gör det. Ett slags hjältar. I historien. I dag.

I parken bakom det gamla universitetshuset på Karl Johan står en byst av den svenska tidningsmannen Torgny Segerstedt. Den är ett tack för den insats som han gjorde med sina artiklar i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under ett svartnande 1930-tal och sedan under krigsåren 1940-1945.

I Norge bidrog Segerstedt till motståndsviljan. Gav hopp. Visade solidaritet. Stod upp. I Sverige skrev han i motvind. Det kostade på att utmana Hitler, medlöparna och, för den delen, också den svenska regeringens eftergiftspolitik mot tyskarna. Tvekade han? Nej, Segerstedt trodde passionerat på det fria ordet och vikten av att inte vika undan i försvaret av friheten.

I Spikersuppa, ett stenkast bort från universitetsparken, kunde man för någon månad sedan följa Oslo Freedom Forum. Här prisas personer som står upp i stater där härskarna kräver att undersåtarna ska krypa på knä. Några få av dem blir rubriker hos oss men de allra flesta hör vi aldrig talas om. Ändå är det människor som vill, kan och törs. Som väljer och som är villiga att betala ett pris.

Vaclav Havel – dissidenten och sedermera presidenten i Tjeckien – var en av initiativtagarna till bildandet av Oslo Freedom Forum. Han spelade en viktig roll för att Järnridån som delade Europa i väst och öst gick upp 1989. Han visade i sitt eget liv – och till priset av förföljelse och fängelse – att motstånd var möjligt.

Havels drivkraft – och hans roll som idébärare – var vikten av att ”leva i sanning”. Det kommunistiska system som han stod emot förknippas mest med begrepp som diktatur, planekonomin och Gulag. Men Havel pekade också på hur de nära relationerna människor emellan påverkades, bröt ned gemensamheten i ett system byggt på ömsesidig misstänksamhet och påtvingad anpassning till maktens krav. Det vägrade han att gå med på.

Oslo Freedom Forum är en påminnelse människors styrka, påhittighet och på hur nya hjul uppfinns. Och det är viktigt att bära med sig i en tid i vilken det är alltför lätt att känna pessimism. Budskapet är att det är möjligt att göra skillnad.

Och det är ju så det är. Det finns i någon mening alltid ett val.

”För mig finns inget annat val”. Så uttryckte sig diplomaten Raoul Wallenberg som från juli 1944 till januari räddade tiotusentals liv i Ungern, men som sedan förlorade sitt eget i ett sovjetiskt fängelse.

Faktiskt finns valet också i de långt mindre dramatiska liv som utgör vår vanliga norsk vardag. Eldsjälarna finns där, men också vi andra. Se bort eller inte? Höja rösten eller inte? Ta ställning eller inte? Men… spelar det verkligen någon roll vad just ”jag” gör? Det kan man aldrig veta på förhand. Ändå är det en betydelse. För att citera Albus Dumbledore (Humlesnurr) i Harry Potter och Hemligheternas kammare:

”Det är våra val, inte våra förmågor, som avgör vem vi är.”

Publicerad i Intryck, nr 3 2017.

Read More

Jonas Sjöstedts parti bildades för hundra år sedan imorgon lördag. Det var när de svenska bolsjevikerna bröt sig ur SAP och bildade SSV, Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Numera heter jubilaren bara Vänsterpartiet, men vägen dit har gått via Sveriges kommunistiska parti och Vänsterpartiet kommunisterna (och ytterligare fem partisplittringar).

Det är alltså i K:et som V har sina rötter. Och det är blodig historia.
SKP var inte bara revolutionsromantiskt så där i största allmänhet utan blev Kremls (betalda) röst i Sverige. I vått och torrt. Stalins allians med Hitler 1939 var fina grejor. Annekteringen av de baltiska staterna 1940 var en demokratisk höjdpunkt. Den stora terrorn. Allt förnekades. Allt som Sovjetunionen gjorde var rätt. Faktiskt rena paradiset på jorden. Som också borde bli den svenska modellen

Relationerna till Moskva svalnade när eurokommunismen gjorde sitt intåg i partiet på 1960-talet men de tog inte slut förrän Berlinmuren föll 1989. Det är ett förflutet som Vänsterpartiet inte har känt sig bekvämt att ta itu med, men en historia som är väl beskriven i Staffan Skotts ”Liken i garderoben lever än. Undanflykternas mästare. Om Vänsterpartiets förflutna 1918-1998” (Hjalmarson & Högberg 2000).

Kom nya tider och nya socialistiska föregångsländer. Kuba förstås, Vietnam och Kambodja. Alla med en sak gemensamt: Våld och förtryck i namn av framtida socialistisk frälsning. Vänsterpartiet (och andra) blundade och mässade på som zombies om framstegen.

Kom ännu nyare tider. Vänsterpartiets hopp ställdes till Hugo Chavez – framställd som Latinamerikas återfödde Simon Bolivar – vars Venezuela blev det nya drömlandet. Också den drömmen har slutat i en mardröm. Det slår aldrig fel. Varken det ena eller det andra.

Historien om hundraåringen som steg ut ur ett parti är en berättelse om ränder som inte riktigt vill gå ur. Vänsterpartiet ordnar aldrig några demonstrationer utanför ryska ambassaden eller för den delen Venezuelas. USA, EU, NATO är fortfarande det som V gillar att tycka illa om. Och som alla vänsterpopulistiska partier trivs man bäst som ovän till frihandel.

K:et i partinamnet försvann 1990 och nu vill Jonas Sjöstedt allra mest vara den offentliga välfärdens röde riddare. V vill också vara med på gröna och rosa tåget, men i grunden präglas fortfarande samhällsanalysen av att världen ses genom k-märkta glasögon. Det klasslösa samhället hägrar.

I partiprogrammet (på lättläst svenska) slås det fast att ”hela världen har ett kapitalistiskt system” och det ”handlar bara om att tjäna mer och mer pengar”. Det är man emot. Så här funkar det:

”Vissa människor är väldigt fattiga och saknar makt och andra är väldigt rika och mäktiga. De allra flesta kvinnor och män i världen säljer sin arbetskraft i privata företag eller åt staten. De har inte så mycket pengar att det ger någon makt i samhället och kan inte besluta över andras arbete eller produktionen av varor och tjänster. De är arbetarklassen.

Mot dem står borgarklassen. Borgarklassen är de få människor som äger och kontrollerar pengar så pass mycket att de får makt i samhället. De bestämmer över produktionen av varor och kontrollerar andras arbete. Arbetarklassen blir förtryckt av borgarklassen.”

Så det är samma visa som det alltid varit. En väldigt stor skillnad är att eko-fem-marxisterna nu i praktiken sitter i regeringen – och vill göra ”revolution” 2017 genom införande av offentligt monopol i vård, skola, omsorg. Autopiloten är påslagen – med Stefan Löfven i förarsätet.

Gästledare i Svenska Dagbladet 12/5 2017.

Read More

Ibland blir det tröttsamt med den närmast slentrianmässiga kritiken mot public service för att vara vänstervriden. Men ibland undrar också jag vad sjutton de håller på med i TV-huset.

Ta exemplet med den franske journalisten Paul Moreiras dokumentärfilm Ukraina: revolutionens mörka sida. Det bärande budskapet är att Majdan var ett slags konspiration för att störta den Putintrogna regimen i Kiev – med USA och högerextremister i huvudrollerna som skurkar. Kort sagt, det är Moskvas röst som ekar i speakertexten.

Den internationella kritiken blev därefter. Inte ens en lång lista med dokumenterade faktafel hindrade dock SVT:s Dokument utifrån att vilja visa filmen. Visserligen ledde protester till att visningen sköts upp, men efter att redaktionen hade genomfört en egen faktagranskning gjordes den ”samlade bedömningen” att filmen skulle sändas.

I sitt försvar lyfte SVT fram vikten av att sända ”kontroversiella dokumentärer” som kan bidra till ”fördjupade kunskaper om världens konflikter”. Det är förstås utmärkt. Men det gör agerandet i fråga om en annan dokumentär blir ännu mer svårförståeligt. SVT har varit medproducent till filmen Watching the Moon at Night men har brutit kontraktet, hoppat av och förklarat att man inte kommer att sända. Allt utan att någon offentlig motivering har gjorts. Men en sådan skulle behövas – för beslutet är verkligen inte självförklarande.

Bo Persson och Joanna Helander har gjort en visuellt stark film med hög närvaro, som låter kommentatorer vrida och vända på terrorism i dess olika ideologiska eller religiösa tappningar. Det är historia och nutid. Perspektivet är globalt. Offren ges en röst. Det är en bra och viktig film – inte minst eftersom den även tar upp kopplingen mellan den moderna terrorismen och antisemitismen.

Watching the Moon at Night har visats i sex länder och på åtta filmfestivaler. Ordförande i den Europeiska filmakademin, regissören Agnieszka Holland, är en av dem som hyllar filmen för att den sätter igång tankeprocesser. Berättelsen, betonar Holland, drivs inte av en enda förenklad tes och saknar ”politisk korrekthet”. Och, kan man fråga SVT, är det inte just sådana perspektiv som vi behöver?

Ukrainafilmen är ett exempel – om inte annat – på lockelsen att sända ”bra” TV med konspirationer som dramaturgisk grund. I Watching the Moon at Night utmanas däremot indirekt konspirationsteorin att den nutida islamistiska terrorismen egentligen är USA:s och Israels fel – och att vi trots allt måste ”förstå” terroristerna. Det låter helt enkelt inte så ”Ship to Gaza”, när Hamas utrikesminister lägger ut rörelsens antisemitiska hatbudskap.

Men det vi verkligen innerst inne behöver förstå är, som systern till ett av baskiska ETA:s offer säger i filmen, att det enda som terrorism kan skapa är lidande, och att terror aldrig kan rättfärdigas.

I  dag visas Watching the Moon at Night på Bio Roy på Avenyn i Göteborg.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 7/6 2016.

Read More

Oslo Freedom Forum slutar i en paradox. Trots två dagar fyllda med berättelser om våld, övergrepp, förtryck och ofrihet fäster sig en kanske inte direkt glad, men ändå hoppfull känsla. Den bottnar i mötet med människor som kan, vill och törs. Som – ofta i ett vågspel för egen del – ändå väljer att stå upp för frihet och rättvisa.

Typiskt nog kunde en av årets vinnare av Vaclav Havel-priset inte komma. Den ryske politiske aktionskonstnären Pjotr Pavlenskijstår under åtal och sitter i häkte. I höstas tände han eld på en sidodörr till Ljubjanka i Moskva, där Tjekan flyttade in efter oktoberrevolutionen 1917 och där den under förkortningen KGB fortfarande hade sitt högkvarter när Sovjetunionen upplöstes. Och ja, där fortfarande en del av efterföljaren FSB håller till.

Titeln på verket var först Ljubjankas brinnande dörr men ändrades senare till Hotet. Andra har kallat ”aktionen” för Den brinnande dörren till helvetet. Det var till det helvetet som Raoul Wallenberg fördes och sannolikt avrättades efter kidnappningen i Ungern 1945.

För att salta åtalet hävdas att Pavlenskij inte bara gjort sig skyldig till huliganism i största allmänhet utan att han har eldat på ett kulturmonument. Kulturen består i att så många kulturpersonligheter satt fängslade där under Stalins stora terror.

Den goda känslan efter OFF föds också av exemplen på människors styrka och påhittighet, på hur nya hjul uppfinns. Den är viktig att bära med sig i en tid av pessimism över hur friheten krymper globalt. Budskapet är att det är möjligt att göra skillnad.

Efter att ha torterats och suttit i svältläger lyckades Jung Gwang-ilfly från Nordkorea. I Sydkorea grundade han No Chain som med hjälp av drönare skickar USB-minnen och SD-kort norrut. Hollywoodfilmer som annars bara den kommunistiska partieliten kan se blir tillgängliga för fler, liksom Wikipedia utan nätanslutning.

2015 korades skådespelerskan Anastasia Lin till Miss World Canada, men hon fick inte inresetillstånd till världsfinalen i Kina. Hon arbetar – bland annat genom sina filmer – för religiös frihet och mot förtrycket av Falun Gong i Kina.

Dennis Mukwege är en läkare som utvecklat en ”holistisk” metod för att behandla våldtagna kvinnor i krigets DR Kongo. Fler än 30 000 sedan starten 1999.

Vivek Maru leder Namati som sedan 2011 har etablerat mer än 600 grupper av ”barfotajurister” över hela världen, och som hjälper fattiga att utkräva sin lagliga rätt.

Allt detta kan tyckas långt bort men är en del av vår värld. Annat är både långt borta och nära. Britten Maajid Nawaz har ett decennielångt förflutet som radikaliserad i Hizbut Tahrir med ett världsomspännande kalifat med mål. Numera bekämpar Nawaz extremismen genom att bryta stödet för jihadism och islamism i civilsamhället. Det är bara så kriget mot terrorn kan vinnas.

I den striden efterlyser Nawaz tydligare ställningstaganden för demokratins grunder och mer kritisk debatt med udd mot ett ursäktande ”mångfaldstänk”.

Det vi gör spelar roll. Destruktiva ideologier och regimer kan bekämpas. Men då måste de goda exemplen bli ännu fler.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 27/5 2016.

Read More

Monumentet över Europas mördade judar i Berlin består av 2 711 olika höga betongpelare som bildar ett slags labyrintiskt system av smala gångar. Att gå in i den ger en klaustrofobisk känsla. Fångad. Ingen utväg. Förintelselägren var välorganiserade dödsmaskiner. Mer än 6 miljoner judar dödades.

Det finns många förklaringar som svarar på frågan hur Förintelsen kunde ske, men trots detta går den inte i sin omänsklighet att förstå. Inte minst därför är det så viktigt att fortsätta söka kunskap om, konfrontera och bearbeta det som är mänsklig historia. Och minnas.

I dag är det den internationella minnesdagen för Förintelsens offer och som en del i högtidlighållandet visar TV4 Fakta i kväll klockan 19 Leo Kantors lågmälda men gripande dokumentärfilm På jakt efter ett svunnet landskap. Landskapet är Europa, Polen och Kantors egen livshistoria. I det personliga kommer man nära.

Förintelsen är en berättelse om förödmjukelse, lidande och meningslös död. Vidden av det som gick förlorat, blir tydligare genom att återkalla det judiska liv som fanns. Före. Det gör Kantor med staden Wroclaw (före 1945 Breslau) som utgångspunkt. Gemenskap. Driftighet. Delaktighet. Kultur. Härifrån hade det kommit judiska politiker och Nobelpristagare som satt Breslau på kartan.

Men det fanns också ett Efter. Efter krigsslutet blev Wroclaw och Nedre Schlesien en samlingsplats för överlevande judar. Dit, till den lilla orten Strzegom, kom Leo Kantor tillsammans med sina föräldrar. Livet startade på nytt. Men det gjorde också förföljelserna av judar.

Framtiden försvann igen och hoppet ställdes nu till emigration, som dock var officiellt förbjuden. I hemlighet organiserade dock den polska kommunistregimen en judisk exodus (avresa endast med handbagage och förbud mot att ta med värdeföremål). Familjen Kantor stannade.

1968 drog kommunistpartiet igång en antisemitisk kampanj med anklagelser mot judarna för att inte vara riktiga polacker utan femtekolonnare. Leo Kantor, och många andra, förlorade jobbet. Kampanjen syftade också till att få ut judarna – med engångspass och utan rätt att återvända – ur Polen. Kantor var en av dem som kom till Sverige.

Efter Förintelsen återstod 250 000 av Polens 3,5 miljoner judar. 100 000 lämnade åren efter krigsslutet. Av de 20 000 som fanns kvar 1968, tvingades 17 000 ut ur landet.

Det är alltså ett svunnet landskap, men det judiska arvet har fått en renässans i Polen. I filmen liknas den fascinationen vid sökandet efter ett judiskt Atlantis – de fanns här men är inte här längre. Likväl. Efter att historien närmast varit utsuddad i offentligheten, existerar den igen. På museet för de polska judarnas historia i Warszawa kan man följa livet under tusen år.

På jakt efter ett svunnet landskap visar Leo Kantor igen prov på sin förmåga att berätta om det som egentligen inte kan berättas. Filmen är en sorgesång, som ljuder än starkare genom att även skildra livet med dess skapande och strävan i den judiska gemenskap som gick förlorad. Den gemenskapen är historia. Det är inte antisemitismen.

Publicerad i Svenska Dagbladet 27 januari 2016.

Read More

Putins nye sikkerhetsstrategi skal gjenopprette Russland som stormakt, noe som nødvendigvis innebærer rivalisering med USA. Putin vil gjerne samarbeide, men det skal være på hans betingelser.

I passende tid før jul kom det ut en bok på 400 sider med Putins mest minneverdige ord. De er profetiske, i følge den Kreml-sponsede ungdomsorganisasjonen Set. Det er også lett å kjøpe mugger, almanakker og t-skjorter med Putin på. Han er også ”kjent fra TV”. Personkulten pågår. Det å klippe sammen tullefotografier med kjendiser – med Putin som vanlig memeobjekt – er blitt forbudt.

Den autonome delrepublikken Komi er en del av Barentsregionen. Der har man brent bøker som anses uforenlige med russisk historie og ideologi, f.eks. om fransk surrealisme. Den demokratifremmende Soros-stiftelsen som har stått bak utgivningen, måtte i fjor i praksis stenge i Russland. Den ble ansett som en trussel mot det konstitusjonelle systemet og den indre sikkerheten.

På andre hold innvies museer og minnesmerker over Stalin – i versjonen den store lederen som under den andre verdenskrigen sto imot Vesten og forsvarte russiske nasjonale interesser. Det praktiske håndteres av det Militærhistoriske selskapet, men det er Kulturdepartementet som har det overordnede ansvaret. Menneskerettighetsorganisasjonen Memorial, som lenge har kjempet for å dokumentere Stalin-terroren, har derimot blitt bannlyst som ”utenlandsk agent”.

På andre fronter skjer det også mye med samfunnsånden. For eksempel ble det i høst gjenomført en månedslang sivilforsvarsøvelse som oppgis å ha omfattet 50 millioner russere. Bunkers fra den kalde krigens dager renoveres, og ambisjonen er at alle skal kunne få beskyttelse i tilfelle et atomangrep fra USA. Putin har krevd at det startes masseproduksjon av gassmasker.

I et intervju nylig i den tyske avisen Bild anklaget Vladimir Putin Vesten for at de etter den kalde krigens slutt har brutt hva han mener er et løfte om ikke å utvide Nato i retning Russland. (Annekteringen av Krim var derimot helt legitim). Utviklingen i Europa etter den kalde krigens slutt burde i stedet ha blitt preget av det som i praksis kan beskrives som russisk-amerikansk jevnlikhet, et svekket Nato og innflytelsessfærer. Russlands tabbe var, ifølge Putin, at man ikke allerede da ble styrt av egne nasjonale interesser.

Det gjør Russland desto mer nå – med fast forankring i 1800-tallets imperialistiske forestillingsverden og gjenværende fantomsmerter etter Sovjetunionens supermaktsrolle.

Nygammel sikkerhetsstrategi
I den nye nasjonale sikkerhetsstrategien som ble innført ved årsskiftet fremtrer Russland som samarbeidsinnrettet i spørsmålet om internasjonal politikk og løsningen av internasjonale konflikter. Det er positivt at man vil samarbeide med USA og Nato. Den gode viljen er dog begrenset til at samarbeidet skal skje på Russlands betingelser.

Sikkerhetsstrategien avspeiler fundamentale forhold i Putins politikk og det underliggende synet på verden: Å søke bekreftelse som stormakt og kreve lederskap.

På den ene siden handler det om viljen til å få den rolle som verdensmakt som man mener er legitim og selvsagt. Og det slås fast at Russland allerede har blitt en viktigere spiller på den internasjonale arenaen. Budskapet innad er at Putin har oppfylt løftet om gjenopprettet nasjonal stolthet. Utad handler det om å vise styrke.

På den andre siden understrekes det at når Russland med sin uavhengige politikk blir sterkere, leder dette til økt konflikt med USA. Feilen er USAs, som vil beholde sin dominante rolle i verdensspolitikken. Til trusselbildet legges det til at det politiske, økonomiske, militære og mediedrevne presset på Russland forventes å øke.

Skylden for Ukraina legges på USA og EU, ved at de skal ha understøttet et statskupp, noe som i sin tur ledet til indre splittelse og en militær konflikt. At stater i det ”nære utlandet” har valgt Nato som sikkerhetspolitisk løsning, inngår i trusselbildet. Like fantasifull er påstanden om at USA bygger opp kapasitet for biologisk krigføring i land som grenser til Russland.

At Russland, mot denne bakgrunnen, kommer til å nøye seg med å fryse krigen i Ukraina er langt fra sikkert. Viljen til å bestemme i ”sin” interessesfære har ikke blitt endret.

På tross av at den militære intervensjonen til fordel for Assad-regimet i Damaskus er det siste eksemplet på Russlands rolle som stormakt, tas Syria merkelig nok ikke opp i dokumentet, men det gjør ISs fremferd. IS er selvsagt også Vestens feil.

Kringsatt av fiender
Fra Kreml hamres det inn at USA og deres allierte vil omringe og avskjære Russland, noe som skaper en stemning av trussel og forestående krig. Det sies intet om at Russland etter Sovjetunionens oppløsning har fått medlemskap i de internasjonale organisasjoner som man ville tilhøre, all fra G7 og WTO til Nato-Russlandsrådet.

I trusselbildet inngår at den indre sikkerheten trues av Vesten, terrorisme og ekstremisme. Nasjonal enighet betones, og da ikke minst gjennom å løfte frem betydningen av å bevare det som beskrives som tradisjonelle russiske verdier (åndelighet, fedrelandskjærlighet, historien etc). Det kan ses som et signal om beredskap for økt undertrykkelse foran parlamentsvalget i år og presidentvalget i 2018.

Fremtidsbildene preges av harde økonomiske bud nå, men også av en lysende fremtid med en blomstrende økonomi og store sosiale satsninger – med den underliggende tanken at dette er mulig dersom Russland står fast og samlet bak Vladimir Putin. Hvordan det hele skal foregå forblir usagt, men rustningsindustrien pleier å pekes ut som lokomotivet i moderniseringsprosessen.

Akkurat nå er dog den russiske økonomien i krise og prognosene for oljeprisen gjør at statsfinansene fortsatt kommer til å være under press. Så langt som mulig beskyttes den sosiale sektoren fra budsjettkutt. Om det ikke er nok til at Onkel Vova kan sitte fredfullt, skaper den fremgangsrike rustningspolitikken økt internasjonalt handlingsrom for nye overraskelser. Putins lederskap er jo stadig mer forankret i karisma, med dens politiske dramaturgi og krav på ”action”.

Det er gode grunner til å kjennes seg urolig.

Trylleformularer funker ikke
Hvordan skal vi så forholde oss til Russland? Fortsette å invitere til inkluderende prosjekter som baseres på en idé om verdifellesskap, i håp om at Kreml til slutt skal forstå sitt eget beste? Det har ikke fungert tidligere og det vil nok ikke skje nå heller. Det går ikke an å trylle bort Putinsystemet.

Dette utelukker ikke muligheten for et illusjonsløst praktisk samarbeid der dette er mulig og passende.

Russland har gjennom det militære eventyret i Syria trengt seg inn i varmen igjen. Syria – borgerkrig, terrorisme og flyktingkrise – er samtidig et russisk kort i ”forhandlingene” om Ukraina og de økonomiske sanksjonene.

Samarbeid på Putins betingelser? Det ville egentlig være det samme som å gi opp.

Publicerad på minervanett 21 januari 2016 i översättning av Jan Arild Snoen.

Read More

Det nystartade Polska dzisiaj (Polen i dag) rapporterar att efter regeringsskiftet går det bra för Polen. Ordförande Kaczynski förklarar varför. Senare – i ett brett upplagt reportage – avslöjas de inhemska källorna till varför Polen förtalas utomlands. Och till sist ett inslag om hur det historiska kostym- dramat gör efterlängtad comeback i kulturlivet.

Nej, nyhetsprogrammet Polen i dag existerar inte, men i Polen i dag finns en uttalad politisk vilja från regeringspartiet Lag och rättvisa (PIS) att ta över och sätta sin ideologiska stämpel på public service. I en första läsning i Sejmen har PIS bland annat gett sig själv (ja, finansministern) rätten att avskeda de nuvarande cheferna för statens radio och TV, och handplocka ersättare. Det är första steget i vad som ska bli ett nytt ett nationellt mediesystem.

För få program färgade av katolicismens och den polska traditionens etos, menar man. För kritiskt mot regeringen, menar man också. En ledamot motiverade brådskan med omröstning i julhelgen med att public service inte är att lita på.

I ökända Radio Maryja förklarade Jaroslaw Kaczynski, PIS partiordförande och starke man bakom president Duda och premiärminister Szydlo, mediekritiken mot Polens nya kurs med tyskägda medier som försvarar ett korrupt system.

Demonstranter avfärdas som mentalt efterblivna. Beslut tagna i stor hast och på sena kvällar har utmärkt den rivstart som präglas av att vilja sätta statliga/oberoende institutioner i partitjänst. Mer säkerhetstjänst står också på agendan. EU-kommissionen har tidigare kritiserat det pågående ”maktövertagandet” av konstitutionsdomstolen. Brevledes har nu den polska regeringen ombetts förklara medielagstiftningens förenlighet med EU-fördraget. Den polske utrikesministerns reaktion är att han inte sett till något brev…

Hur det är att leva i ett ofritt land kan man känna på i vetenskapscentret i Warszawa uppkallat efter fritänkaren Copernicus. Som på Tekniska museet i Stockholm finns det massor med kul för barn och ungdomar, men här finns dessutom en monter märkt POLMYSL (tankepolis). När den historiska erfarenheten klingar av är det en viktig påminnelse om skillnaden mellan det fria Polen och det kommunistiska Polen. I det senare var medierna politiska redskap.

Nu ser jag framför mig ett slags skuggbild ta form av den ”högmodiga staten”, som Adam Zagajevski skriver om i sin teckning av kommunismen i essäboken ”I andras skönhet” (Norstedts 2015).

Detta paradoxalt nog i regi av ett parti vars förnärmade politiska livsluft bärs upp av föreställningen att det aldrig blev någon riktig uppgörelse med kommunismen efter det mirakulösa året 1989.

Inför parlamentsvalet i höstas fanns det anledning att känna oro inför vad en PIS-seger skulle kunna föra med sig. Den oron har bekräftats med råge. Demokratin är hotad, svarade 57 procent av polackerna i en opinionspejling i mitten på december.

Det är hög tid att EU och USA går upp i varv. Och förresten, nå’n som har hört av Wallström?

Gästledare i Svenska Dagbladet 4 januari 2016.

Read More

Det finnes et kor av stemmer, også i Norge, som mener at «vi» må vise forståelse for Russland, og ikke ”provosere”. La oss heller høre på Svetlana Aleksijevitj, årets Nobelprisvinner i litteratur.

En rød tråd i Aleksijevitjs forfatterskap er skildringen av det sovjetiske mennesket. Hun er empatisk overfor de menneskene hun skildrer, men sluttresultatet er likevel en dyster skildring av Sovjetunionen og den kommunistiske utopis – eller den virkelige sosialismens – konsekvenser. Bøkene hennes ble betegnet som anti-sovjetiske i Sovjet-tiden. Og behandlet som det.

President Putin er ikke en fan. Skildringen er langt fra det bildet av virkeligheten som kolporteres i Kreml, der det lenge har pågått en form for rehabilitering og heroisering av Sovjetunionen. Inkludert Stalin. Putin kan ikke ha blitt muntrere av at Aleksijevitj i intervjuer etter at hun fikk kunngjøringen om prisen beskrev krigen i Ukraina som en «okkupasjon, en utenlandsk invasjon.»

Ingen stor dag altså. Og fredsprisen? Burde ha gått till Sepp Blatter, om man skal tro tidligere uttalelser fra Putin.

La oss ikke provosere!
Er valget av litteraturprisvinneren rett og slett en provokasjon? Det finnes et kor av stemmer – også i Norge – med røtter i media, politikk og akademia, som fremmer tesen om at «vi» må vise forståelse, omtanke og ikke provosere. Det vil si – i den spente situasjonen som har oppstått etter at EU og NATO først provoserte frem den russiske krigen mot Ukraina, og deretter ila sanksjoner og begynte å ruste opp i regionen, er det ellers overhengende fare for en ny kald krig. Ja, mer enn det, faktisk. Nå får det være nok, mener man.

Det er altså ikke overraskende at kritikk rettes mot TV2s Okkupert, der Russland figurerer som okkupanter. Serien burde ikke sendes fordi den provoserer et allerede provosert Russland (jfr. Bård Larsens artikkel). I et intervju i Klassekampen slår Peter Normann Waage fast at:

”En slik framstilling av Russland er det siste et tiltakende anstrengt forhold mellom Norge og Russland trenger. Det skapes en stemningsbølge som bygger opp under Russland som en fiende.”

Og ja, selv før den fiktive okkupasjonen av Norge begynte på TV2, protesterte den russiske ambassadøren i Oslo. Russiske Sputnik News har også reagert etter å ha snakket med en russer som bor i Norge, og la ham ikke legge fingrene i mellom:

”Jevgenij er av den oppfatning at de russiskfiendtlige stemninger i Norge ikke bare er mange politikeres visittkort, men også et ID eller rettere sagt et springbrett til storpolitikk og en garanti for suksess. (…)

Etter krisen i Ukraina er den russiske trusselen nå mainstream. Og det virker i sannhet som at Russland med deres trussel om å okkupere ikke bare Norge, men praktisk talt hele verden, er det eneste som for tiden virkelig opptar Vesten. Men i virkeligheten finnes det faktisk ingen trussel. (…) Og det betyr at stemninger preget av hat mot Russland som eksisterer i disse landene uten denne serien, vil florere på ny.”

De russiske reaksjonene kan tolkes som en slags bekreftelse på at kritikerne har rett, og at dette er TV som ikke gagner de russisk-norske relasjoner. Men er et mediaklima der Kreml indirekte avgjør norske TV-tablåer noe vi virkelig ønsker? Er dette ikke i virkeligheten heller bare en ekstra myk variant av den tause slow-motion overtakelsen av makt som er selve essensen i handlingen iOkkupert?

Selvavskrekking betyr at man av frykt for å provosere en overlegen motstander ikke gjør det man ellers ville ha gjort – eller gjør hva man ellers ikke ville ha gjort.

Virkelighetskontakt
De to første delene av Okkupert gir mersmak. God action, selv om historien ikke føles helt oppdatert. EU og Russland går sammen mot Norge når den grønne regjeringen trykker på av-knappen for olje- og gassproduksjonen (mens Saudi-Arabia er i borgerkrig og ikke leverer). Det hadde vært mer realistisk hvis Russland hadde dratt fordel av situasjonen; kassert inn storgevinsten når energiprisene steg og mer hardhendt enn tidligere brukt energi som et våpen for å få makt. Kort sagt, gullposisjon.

Men action er på en måte som opera. For å bli en hyggelig opplevelse må du ha tålmodighet med at handlingen ikke alltid er realistisk eller egentlig henger sammen.

Samtidig er det action på sitt beste når den både er godt laget og har kontakt med virkeligheten. Og det har Okkupert. Maktovertakelsens metode – etter statsministerens kapitulasjon – kan bringe tankene hen til hvordan Sovjetunionen med små skritt opprettet vasallstater i Øst-Europa etter andre verdenskrig. Nærmere i tid ligger selvsagt hvordan Russland først sendt inn «grønne menn» på Krim, og deretter gradvis tok over politikken og kvalte sivilsamfunnet.

Forutsigbare uforutsigbarhet
Paradoksalt nok er historiens mangel på realisme et realistisk bilde av hvordan Russland opererer i verdenspolitikken. Uberegnelig, men med en resolutt handlekraft som verken EU, NATO eller USA kan matche. Villige til å ta risiko. Som i Syria, der Putin med ett slag både styrket Assads overlevelsessjanser og gjorde Russland til sentrale aktør når det gjelder alle mulige løsninger (og problemer).

Samtidig skaper nå flyktning- og migrasjons-krisen i EU – på samme måte som når Okkuperts”Rasmus Hansson» stenge ned olje- og gassproduksjon – muligheter for Russland. I tilfellet Ukraina har Russland ikke oppfylt sine løfter gitt i Minsk I eller Minsk II. I nr. III i Paris tok Putin hjem en ny seier.

Kursen synes staket ut. EU-president Jean-Claude Junker understreket i en tale i Passau at Russland må behandles skikkelig, at USA ikke kan få diktere EUs forhold til Russland, og at EU må gjøre en innsats for å få til et fungerende samarbeid med Russland.

Til uforutsigbarheten hører også at avtaler kan brytes når det er hensiktsmessig, og at politikken bæres frem på løgnens vinger. Ingenting er som det ser ut. Kanskje. Mens USA mente at de fikk signaler om at Russland var forberedt på å inngå et kompromiss om Assads fremtid, forberedte Putin den pågående offensiven sammen med Iran.

Og det ligger i sakens natur at «felttoget» må planlegges i god tid. Som i krigene mot Georgia og Ukraina, eller for den del hvordan Russland skal håndtere ulike scenarier i Baltikum.

For øvrig kan det nevnes at russiske spesialstyrker nå har våpen (lignende HK416 og HK417) som også brukes i det norske forsvaret – og uniformer med et kamuflasjemønster som ligner på NATO-standarder. ”Til forveksling lik” betyr at signaturen kan være ubehagelig forvirrende.

Løgnfabrikken
Nei, vi har ikke noen russiske soldater på Krim. Slik låt det lenge fra Kreml. Jo, beslutningen om å gå inn på Krim tok jeg lenge før den ble gjennomført. Låt det senere fra Putin. Nei, vi har ikke russiske soldater i det østlige Ukraina. Slik låter det fortsatt.

Nå gjør vi felles sak mot IS. Men hallo, du bomber jo feil grupper! Nei, vi retter angrepet mot IS. Her er bildebevisene. Samme sak med nedskytingen av MH17 i Ukraina. Teorier og fotobevis som tydelig viser at Russland ikke hører hjemme på anklagebenken, har blitt presentert. Man sår tvil –også i organer som ligger utenfor Russland.

Kreml pumper ut desinformasjon. Offisielt, gjennom trollfabrikker og propagandakanaler. Man vender seg innover. Man vender seg utover. «Fakta” lever sitt eget liv. Setter seg fast. Ubåter i svensk farvann er et godt eksempel på dette.

Grense under vann
For et år siden ble det foretatt en omfattende, men nyttesløs søking etter en ubåt i Stockholms skjærgård. Russiske medier fleipet om saken – som de også har gjort med det svenske forsvaret – og knyttet an til de like resultatløse ubåtjaktene på 1980-tallet. Det ble raljert også andre steder, som i en artikkel av Arve Kalvø i Aftenposten.

”Svenskar dreiv og leita etter ubåtar i skjergarden på åttitalet også. Akkurat som dei har gjort dei siste dagane. Stadig vekk. Og vi lo. Og lo og lo og lo. (…)

Det var faktisk ein russisk ubåt som gjekk på grunn i Sverige på åttitalet, som desse nyheitene var faktisk ikkje berre tull. Det speler inga rolle. Det går ikkje. Ikkje orda «svensk», «skjergard» og «ubåt» i same setning. Alvorlige svenskar i uniform. Svenskar i uniform i det heile tatt.”

I sommer slo et privat dykkerfirma alarm om at man hadde funnet en forlist ubåt i skjærgården. I pressemeldingen skrev Ocean X Team:

”En rysk miniubåt har upptäckts på svenskt territorialvatten inte långt ifrån den svenska Östersjökusten. Ubåten är omkring 20 meter lång och tre meter bred. Det är oklart hur gammal ubåten är och hur länge den har legat på havsbotten, men de kyrilliska bokstäverna på skrovet tyder på att den är rysk.”

Det vakte selvfølgelig oppsikt, og førte til noen forhastede uttalelser om at ubåten kunne være av moderne design. Etter en dag var imidlertid saken avklart. Faktisk stammet ubåten fra første verdenskrig. Fra russisk side hadde man spøkt friskt om den ubåtjakten som den svenske marinen gjennomførte i 2014, og med krigsgraven som vinkling slo man videre på den trommen, for eksempel i Sputnik:

”En riktig romantisk og skremmende historie har man funnet på. Den sensasjonelle nyheten minner dog om en annen i samme stil – den desperate ubåtjakten forrige høst.”

Og under overskriften På’n igjen:

”Noen måneder etter at rapporteringen om russiske ubåter viste seg å være falske, virkar det som om svenskene er i gang igjen.”

Det kunne ha vært slutten på historien. Men den lever videre. I Klassekampen løfter Waage opp vraket til overflaten som eksempel på russofobi:

”Da det ble funnet en ubåt i svensk farvann sist vår, var det tidlig åpenbart av det var en svært gammel båt. Det visste man fordi navnet inneholdt bokstaver som utgikk med den russiske revolusjonen. Likevel spekulerte mediene lenge om dette kunne dreie som en nyere båt.”

Saken er at ubåtvraket kan ha blitt oppdaget allerede i 2002, og at funnet da ble rapportert til svenske myndigheter, som rimelig nok videresendt informasjonen til Russland. Legg til at ekspedisjonen finansieres av en russer knyttet til et russisk ubåtmuseum. Dessuten fant russerne om bord riktig posisjon med det samme.

Det kan selvsagt ha vært et PR- kupp, men fremstår mer som en del av informasjonskrigen. Det kan legges til at nylig – etter et år med analyse – slo Forsvaret fast at Sverige «uten rimelig» tvil ble krenket av en fremmed ubåt i oktober 2014. Fornærmende nasjon ble ikke identifisert. Men få tviler på hvilken nasjon det dreide seg om.

Og dessuten var ubåtkrenkingene på 1980-tallet ikke bare fiction – selv om russisk side fortsatt hevder at Whiskey on the rocks i skjærgården utenfor Karlskrona var en navigasjonsfeil, og det for øvrig ikke finnes noe å rapportere

Hvem vet?
Bård Larsen fremhever i sin artikkel om Okkupert, som en undertekst, de ulike valg som Norge og Danmark gjorde i forhold til de tyske okkupasjonsstyrkene: Nei og samarbeid. Det er et annet eksempel på seriens kontakt med virkeligheten, men også på det faktum at ingen på forhånd kan være sikre på hva politikere eller vanlige privatpersoner velger. Det er et empirisk spørsmål. Men hvordan man stiller seg testes ikke bare i spente situasjoner.

Dette gjelder for eksempel med hvilke briller du ser Okkupert. Bør tilnærmingen være regjeringen Olof Palmes, som forsøkte å redusere skadevirkningene i kjølvannet av Alexandr Solzhenitsyn Nobelpris i litteratur i 1970 (noe hans svenske forlag beskriver i Förläggarliv, Bonniers 1999)? Ved prisutdelingen der den faste sekretæren leste opp en kort tale av Solzjenitsyn (vinneren selv fikk ikke utreisevisum) ble de siste, spesielt provoserende setningene, utelatt:

«Måtte man ved dette rike bord ikke glemme de politiske fangene som i dag sultestreiker for sine sterkt begrensede og fullstendig istykkertrampede rettigheter.”

Dessuten: Til tross for russiske protester antar jeg at Kreml ikke er altfor misfornøyd med TV2sOkkupert. Det gir en mulighet til å presse på og skape en opinion. For dette karakteriserer Russland opptreden mot omverdenen – å presse på og skyve på grensene. Skape en ny normaltilstand. Det gjøres i stort og smått – over så å si hele konfliktskalaen. Fra å sende visestatsministeren på Krim til et møte i Polen, å kidnappe en sikkerhetsoffiser på estisk jord, simulere bombeangrep mot Sverige, fly farlig med kampfly i internasjonalt luftrom, til å gjentatte ganger true med å bruke atomvåpen. I Georgia. I Moldova. I Ukraina.

Å ikke provosere er ett svar på hvordan man skal oppføre seg, og kommer for eksempel fra Waage, som understreker at Russland ikke utgjør noen trussel mot Norge, og at Putin opptrer logisk basert på eget utgangspunkt:

”Putin oppfører seg aggressivt. Da er det Vestens og Norges oppgave å oppføre seg slik at han ikke får enda større grunn til det.”

Sidekick i Putins realityshow
Dog: Dersom Norge valgte sin egen vei på siden av NATO og EU, skulle champagnekorker smelle i Kreml. Splitt og hersk er en annen maktmetode. Smelle skulle det også om Norge, slik Jonas Gahr Støre har tatt til orde for, skulle søke seg til en slags stilling mellom NATO og Russland.

Er det virkelig russofobi å ønske at menneskerettigheter må gjelde også i Russland? Er det russofobi å si nei når Russland invaderer et naboland og annektere deler av det? Og er det russofobi å gå inn for at stater bør få lov til å velge sin egen vei? Man kan se på dette slik Svetlana Aleksijevitsj gjør:

”I love the good Russian world, the humanitarian Russian world, but I do not love the Russian world of Beria, Stalin and Shoigu (Putins försvarsminster).”

Risikoen er at man ellers ufrivillig blir en sidekick i Kremls realityshow.

Oversatt av Jan Arild Snoen.

Publicerad på Minervanett 15/10 2015.

Read More

Allt skulle ju bli så bra. Men nio år på raken har Freedom House noterat att friheten är på reträtt. I årsrapporten Freedom of the World 2015 konstateras att utvecklingen visserligen gick åt rätt håll i 33 länder men att läget blev sämre i 61 stater. Kina blir rikare men inte friare. Turkiet väg mot EU har övergått i kräftgång. Illiberalismen breder ut sig.

Ljuva drömmar om en bättre värld. Muren föll men nu för Putin krig i Europa. Arabiska våren värmde förhoppningar om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter, men det blev IS. Listan över pågående elände är lång ‧– och ännu längre om möjliga konflikter räknas med. Världen är i gungning.

Mardrömmen gestaltades i en rad vittnesbörd vid Oslo Freedom Forum i förra veckan – och inte minst med otäck konkretion när tidigare deltagare som mördats eller fängslats hedrades. Trots svärtan blir dock “budskapet” allt annat än bara dysterhet. Faktiskt ger det hopp. Och det är människorna som ger hopp.

För drömmen lever hos dem som står upp i stater där härskarna kräver att undersåtarna ska krypa på knä. Några få blir rubriker hos oss; fredspristagare som Liu Xiaobo eller Malala Yousafzai men de allra flesta hör vi aldrig talas om. Ändå tillhör de vår tids hjältar. På Oslo Freedom Forum är (några av dem) på scen.

Vaclav Havel var med om att starta Oslo Freedom Forum. I år var överrubriken ett citat från Havel – “att leva i sanning”. Den iranske satirikern Kambiz Hosseini driver med mullaregimen med risk för fängelse (ändå handlar det mest om att citera vad politikerna själva säger), men han gör det. Elena Kostjutsjenko har ett livsfarligt arbete som journalist på Novaja Gazeta, men hon gör jobbet.

De finns över allt. Människor som vill, kan och törs.

Därför är det inte utan att det skaver en del när politiker som till vardags lever i realpolitikens värld av pragmatiska kompromisser äntrar scenen med högstämt tal. Förra året vägrade Norges utrikesminister Børge Brende att ta mot gästande Dalai Lama – nu hyllande han Havel. Det är som det är, men helt klart ett annat liv präglat av gråtoner.

Oslo Freedom Forum blir en optimistisk arena också genom exemplen på den obändiga påhittighet som gör att aktivister finner nya vägar i sin kamp. Saro-Airam Mendonça Sambú utmanar genom att göra radio för kvinnors och barns rättigheter i Guinea-Bissau. I Afghanistan är populärkulturen i radio och tv ett motmedel mot fundamentalismen.

Trots allt är det så mycket som är möjligt och Havel själv – författaren som blev dissident som blev president – är påminnelse att “under” faktiskt kan inträffa.

Människor kämpar för drömmen som vi hade – och därför ska också vi behålla den. Men vi ska förstås göra mer än bara drömma. Det kan vi göra långt borta, men det är i vårt närområde som vi har flest möjligheter att påverka och störst ansvar för att handla. Ja, saken gäller förstås akut och i första hand Putinland.

Read More

Utdrag: Från neutralitet till neutralism, s 440-454, Olof Palme – Med verkligheten som fiende.

 

Sverige skulle vara neutralt i krig och alliansfritt i fred, men tog hänsyn till både öst och väst. Teg respektive tog emot. Självavskräckning med gardering för om något förskräckligt skulle inträffa. Det kan också beskrivas som traditionell anpassningspolitik. Palme som balanskonstnär. Så låter det ofta. Men för att förstå sprängkraften i neutralismen måste dess särdrag lyftas fram. Ett är det oreserverade stödet till hel- och halvdiktaturer i tredje världen i syfte att främja en socialistisk utveckling i världen, liksom det retoriska avståndstagandet från länder som var som Sverige. Men avvikelsen berörde också den säkerhetspolitiska triangeln: avspänningspolitik, försvarsförmåga och återförsäkring.

Med Palme som statsminister följde en förändring av retoriken i linje med föreställningen om Sverige som ett stort land. Det talades mer om neutraliteten och inte alls om var vi hörde hemma eller, för den delen, om behovet av hjälp för att värna rikets säkerhet. Det passade inte in i självbilden. Kritiken mot USA var konfrontatorisk och ledde tillsammans med den prosovjetiska fredspolitiken på 1980-talet till att frågan oroligt ställdes: Vart är Sverige på väg?

Vietnam och tredje världen hade varit en sak. Det var politik långt borta. Nu tog Palme ställning för Sovjetunionen, mot Nato. Det var det nya elementet i politiken. Fredspolitik i stället för avspänningspolitik. Anpassningspolitiken blev aktiv. Saken komplicerades ytterligare av att Palmekommissionens linje blev svensk utrikespolitik. Det var principiellt fel, men det blev inte bättre av att Moskva var med om att hålla i pennan när politiken formulerades.

Bahraffären illustrerade ett annat problem: kommissionen ställdes i partipolitikens tjänst. Kärnfrågan handlade om att en tysk skrivit en not i den svenska regeringens namn som gynnade denne tysks egna politiska intressen. Den västtyske kanslern Helmut Kohl ansåg för sin del att det var sovjetiska intressen som gynnades. Palme menade dock att kritiken handlade om ovilja att främja freden och om främlingsfientlighet:

”Varför är det så förskräckligt att en tysk har bidragit till utskrivningen av en svensk not?”

Det är typiskt för Palmes politiska hantverkskonst att det socialdemokratiska partiet gjordes till ett centralt utrikespolitiskt instrument och att den därmed fick större utväxling. Det var dock inte utan problem. Palme hade – tillsammans med Bruno Kreisky och Willy Brandt – en avgörande betydelse i försöken att göra Socialistinternationalen till en aktör vid sidan av stormaktsblocken. En tredje kraft. Omslag i politiken kom som ett resultat av initiativ inom internationalen. Palme genomförde t ex en faktaspanarresa till Mellanöstern 1974, som föregick de öppna armarnas politik i förhållande till PLO. Än viktigare blev internationalen när regeringsmakten gick förlorad och Palme förlorade sin ”naturliga” plattform. 1978 bildades en kommitté för freden och 1979 ställdes Nicaragua i fokus vid internationalens möte på Bommersvik.

Att partiet stod för utrikespolitiken innebar dessutom att UD ibland sidställdes. Fermaffären var inte en tillfällighet. Som Sten Andersson förklarade för Nordvietnams utrikesminister vid ett besök i Hanoi 1968, att ”nu gällde det politik, och då kunde vi inte ha någon diplomat med oss”. Saker skulle sägas som inte kunde rapporteras till UD. Genom partiet kanaliserades hemligt stöd till södra Afrika, men också till Finland och Polen. Partiet som verktyg i utrikespolitiken bidrog till ökad slutenhet, men också till att det uppstod oklarhet om vem som förde utrikespolitiken under de borgerliga regeringarna. Problemet ställdes på sin spets genom inrättandet av Palmekommissionen. Sveavägen 68 blev förvillande likt Arvfurstens palats.

Palmes fredspolitik brukar förknippas med verklighetsfrämmande patos, men det var också en krass analys som låg till grund för den. Problemet var att politiken förlorade kontakten med verkligheten. Det blev en absolut sanning att upprustning alltid var fel och att stabilitet alltid var rätt. Det var också det budskap som partimedlemmarna ville höra, medan dubbelspelet knappast skulle ha lett till några hyllningar av Palme.

Fredspolitiken hade en saklig utrikespolitisk dimension, men till bilden hör behovet av att både ha fredsopinionen på sin sida och att – liksom under Vietnamåren – också få den på rätt sida. Fredsrörelsen lät som den i slutet av 1950-talet och som Palme då varit med om att bekämpa. Liksom då övervakade säkerhetspolisen verksamheten. Liksom då såg man kopplingar till Sovjetunionen. I Säpos årsöversikt för 1982 konstaterades till exempel att Sovjetunionen i allt högre grad använt sig av aktiva åtgärder i syfte att:

”…påverka opinioner och beslutsfattare i omvärlden så att sovjetiska intressen gynnas…störa relationerna mellan stater som står mot Sovjetunionen…underminera politiska institutioner och ledares ställning i sådana stater…avleda omvärldens uppmärksamhet från händelser med negativa konsekvenser för Sovjetunionen.”

Försvarets utveckling under epoken Palme kan sammanfattas i dess försvarsbeslut. I alla (FB68 FB72, FB82) utom ett (FB77) fick försvaret av Sverige mindre resurser än vid det föregående försvarsbeslutet. Krympande försvarsanslag var dock en regel i väst under 1970-talet (medan öst rustade). Sveriges position var dock annorlunda. Den ökade betoningen på neutraliteten fordrade ett starkt försvar för att vara trovärdig.

Under sin första regeringsperiod värnade Palme om de militära relationerna med USA och andra Natoländer. Palme ifrågasatte inte Sveriges deltagande i teknologikriget mot Sovjetunionen,men det förtar inte intrycket att han spelade högt med återförsäkringen som insats. Inte minst eftersom den omriktning som inleddes med FB72 implicerade ett försvar som var mindre nyttigt för Nato, men som ökade behovet av hjälp vid ett skarpt läge. Dalsjö har dragit slutsatsen att det inte var förändringar i hotbilden som medförde att samarbetet med Natoländerna minskade, utan att neutralitetspolitiken blev mer dogmatisk:

”När kraven på trovärdighet skruvades upp kom det att bli ett hinder för planering av vad som skulle göras om neutralitetsdoktrinen misslyckades och vi blev anfallna.”

Först 1982 blev det partipolitisk strid om försvaret. När moderata samlingspartiet höjde rösten med krav på ökade anslag innebar det att det öppnades ett nytt frontavsnitt i politiken. Det var socialdemokraternas tvehågsenhet inför JAS som först fick fart på moderaterna, men trots att Palme inte rev upp beslutet om att bygga JAS accelererade motsättningarna. Ubåtskränkningarna släppte ut anden ur flaskan. Samtidigt möjliggjordes politiskt en ny konfliktyta mot socialdemokratin i allmänhet och mot Palme i synnerhet, som hårdexploaterades i politiken.

På motsvarande sätt hade Palmes egen strid med moderaterna en maktpolitisk botten. Att framställa moderaterna som icke trovärdiga i fråga om neutraliteten var ett sätt att misstänkliggöra det största oppositionspartiet, och kastade därmed en skugga över ett borgerlig regeringsalternativ. Det var ett komplement till anklagelserna om att sälja ut välfärden. Och så var det förstås ”den där Bildt”.

Sveriges problem – mellan blocken – var detsamma som före Palme. En viktig fråga är om det som skapade problem hade motiverat förändringen av politiken. En annan är förstås hur Palme och hans krets uppfattade problemen.

Under 1970-talet växte det fram en ny global styrkebalans. USA led av sviterna efter Vietnamkriget – politiskt, ekonomiskt och militärt. De västliga ekonomierna visade krissymptom. Tredje världen var på frammarsch. Sovjetunionen och andra kommuniststater flyttade fram sina strategiska positioner. Under åren av avspänning rustade Sovjetunionen. Kombinationen av Ronald Reagan som president och den sovjetiska invasionen i Afghanistan skapade ett nytt läge. Högspänning i stället för lågspänning. Också i Europa.

Det är möjligt att kritisera utgångspunkterna för den politik som fördes som omoraliska (vi borde ha ställt oss på det godas sida) eller farliga (på glid in i den sovjetiska intressesfären). Den förda politiken kommer då i ett annat ljus. Men det var inte Palmes utgångspunkter. Spänningen hade ökat. Sveriges bästa var att bidra till att de minskade och därmed reducera risken för attkonflikten skulle övergå i ett krig som Sverige kunde bli indraget i. Vad som däremot kan kritiseras är bristen på reaktion på omvärldsförändringar. Men som den dåvarande svenske Moskvaambassadören Örjan Berner konstaterade 1985:

”…Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden, det vill säga rustningsfrågor i Norden och i Europa, (har) sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet.”

Hur förhåller sig hanteringen av ubåtskrisen till hotbilden? Numera vet vi att det var rätt av Palme att ifrågasätta kränkningarnas omfattning. Efterhand upptäckte militären att det var mycket mink bland de propellerljud som man hade spelat in. Tveksamheten fanns också utanför Palmes krets, bland ledande borgerliga politiker. Det Palme kan anklagas för är å ena sidan tvärsäkerheten och å andra sidan hätskheten mot dem som inte delade hans bedömning. Forskaren Ingemar Dörfer har kritiskt påpekat att politiken sköttes av en säkerhetspolitisk elit som förlorat kontakten med det kalla krigets verklighet, d v s att försvaret skulle hålla stånd tills hjälpen kom från väst. Han har daterat glömskan till mitten av 1970-talet. Men Palme visste. Som Ulf Dahlsten, en av hans ”pojkar” på 1980-talet, har uttryckt det:

”Han visste att Sovjetunionen utgjorde ett latent hot och att neutraliteten inte var mycket värd utan USA:s stöd.”

Inledningsvis uppfattade Palme ubåtskränkningarna på samma sätt som militären, men uttalanden och agerande tyder på att han ändrade sig senhösten 1983. Den sovjetiske ambassadören Pankin har beskrivit möten med Palme om ubåtar:

”Jag träffade sedan Olof Palme ytterligare ett antal gånger i samma ärende. Varje gång försökte han mildra det torra innehållet i protesten med någon gest eller fras.”

Om han inte trodde på kränkningarna var det rationellt att tina upp relationerna till Sovjetunionen. Låtsas som ingenting och verka för avspänning. Detsamma kan faktiskt gälla även om Palme behöll misstankar mot Sovjetunionen. Givet att hotet i första hand inte berörde Sverige, utan ansågs vara en del av giganternas kamp var normalisering ett sätt att demonstrera att Sverige inte ändrat position. Å andra sidan var Sverige krigsplacerat i Nato. Han kunde dessutom stödja sig på försäkringar från högsta sovjetiskt håll om att några kränkningar inte förekom. Kanske utgick han ifrån att Sovjet inte skulle ljuga för just honom.

Ambassadör Rolf Ekéus utredning Perspektiv på ubåtsfrågan resulterade i att ett tiotal kränkningar ansågs säkra. Ekéus pekade dock på att Nato kunde ha varit skyldig och tonade ned de sovjetiska motiven. Det var ungefär lika troligt – sett i relation till tänkbara motiv – att ubåtarna kom från väst som från öst. Utredningen försökte till och med troliggöra att ubåt 137 hade navigerat fel. Utredningen synade också den politiska hanteringen av ubåtarna. Den enda kritiken mot Palme gällde att han släppte det politiska greppet om ubåtsfrågan i samband med att Ubåtsskyddskommissionen tillsattes.

Men utredningen satte inte punkt för ubåtarna. Problemet var att den svajade betänkligt såväl i fråga om kränkningarnas omfattning, som i skuldfrågan. Ekéus uppmärksammade inte att Sovjetunionen faktiskt förfogade över miniubåtar i Östersjön, och dessutom missuppfattade han ÖB:s analyser av hotbilden. Ekéus försökte inte ta reda på hur den sovjetiska offensiva försvarsplaneringen såg ut och tog inte någon hänsyn till vad som var känt från andra Warszawapaktsländer. Nato? Sant var att Nato (och den svenska marinen) kunde ha ett intresse av att testa det svenska försvaret, men knappast i den omfattningen. Dessutom fanns det hemligt samarbete också på det området. Det är också välkänt att de båda sidornas ubåtsflottor ”lekte” katt och råtta-lekar med varandra.

Men faktum kvarstår. Även Ekéus utgår från att det förekom kränkningar efter Hårsfjärden: ”mindre än tio säkra kränkningar och ett trettiotal indikationer av allvarligt slag” (och sannolikheten för att alla skulle ha upptäckts får nog sägas vara mycket liten). Men Palme agerade som om de inte hade inträffat. Det är allvarligt.

Var Sverige neutralt? Neutralitetskommissionen under ledning av Gösta Gunnarsson drog slutsatsen att det intima samarbetet fram till 1969 inte var tillräckligt intimt för att kunna karaktäriseras som en allians. Hårklyveri kan det tyckas. Samarbetet utvecklades över tiden och innebar bl a att delar av försvaret gjordes kompatibelt med Nato. Integrerades. Svenska flygledare övergick till att använda Natos flygledningsterminologi, flygtankningssystemet ändrades till Natostandard och det svenska flygplanet Lansen utrustades för att kunna bära amerikanska kärnvapen. De personliga kontakterna var täta.

I den utvärdering av säkerhetspolitiken efter 1969 som Rolf Ekéus har gjort, tonades betydelsen av samarbetet med USA och Natoländer ned; det gjorde inte intrång på neutralitetens jungfruliga marker. Märkligt kan det tyckas. Utredningen beskriver det militära samarbetet som ”omfattande, nära och förtroendefullt”, men tillbakavisar påståenden om att Sverige på något verkningsfullt sätt förberedde hjälp vid sovjetiskt angrepp. Stationering av Natoflyg i Sverige var inte realistisk, marina samövningar förekom inte, Försvarets Radioanstalt (FRA) bytte inte information med Nato, utan med Natoländer. Om Natopiloter använde svensk luftrum skulle de bli nedskjutna, och därför skulle de ta en omväg. Och så vidare.

Av detta drog Ekéus två slutsatser. Den ena var att alla respekterade den svenska neutraliteten. Den andra var att det militära samarbetet var förenligt med neutralitetspolitiken. Tja. Varken de sovjetiska utbåtskränkningarna eller det svenska försvarets integration västerut tyder på något annat än att det var en ideologisk sanning som skulle fästas i allmänhetens medvetande. Som om det avgörande vore att det aldrig existerat något formellt avtal med Nato. Eller att Sovjetunionen aldrig öppet uttalade sin mening om neutraliteten.

Ekéus hävdar också att politiken var framgångsrik. Det är både rätt och fel. Sovjetspecialisten Kristian Gerner har pekat på att fynd i arkiven tyder på att det inte fanns någon egentlig politisk vilja att angripa Västeuropa på 1970- och 1980-talen (det fanns inte någon kommunism att sprida), utan att hotet snarare handlade om hur de sovjetiska ledarna skulle agera om de upplevde att den egna makten var hotad. I den meningen kan Palmes linje tyckas vara mer realistisk än den verkade, men eftersom han inte kunde veta hur det stod till i huvudet på herrar som Leonid Brezjnev, Jurij Andropov och Konstantin Tjernenko var det fel att postulera att något politiskt motiverat hot inte existerade. Dessutom är bilden inte entydig.

För den här generationen sovjetiska ledare var kriget – en slutuppgörelse mellan systemen – en i högsta grad levande föreställning. Frågan var inte om, utan när. 1983 trodde Andropov att USA skulle angripa – det var alltså bäddat för storkonflikt. Och i ett sådant läge var ansatsen inte att vänta och se, utan att slå till först. Sovjetunionens och Warszawapaktens planering byggde på ett offensivt försvar med massiva angrepp inkluderande kärnvapen. Västeuropa skulle ha ödelagts.

Anmärkningsvärt nog tog Ekéus inte hänsyn till uppgifter om den sovjetiska krigsplaneringen som inkom. Sovjetexperten Jan Leijonhielm drog, bland annat med stöd av uttalanden från höga sovjetiska militärer och militär som tränats för att angrepp mot mål i Sverige, slutsatsen att Sovjet planerade anfall mot Sverige. Det handlade inte i första hand om ett separat anfall, utan det sannolika hotet uppstod som en del i ett större krig:

”Angrepp på svenska flygbaser planerades, stridspiloter kartlades, liksom mobiliseringsförråd, och att den svenska kusten sonderades av ubåtar för ilandsättning av agenter och sabotageförband i ett inledningsskede av fientligheterna. Dessa syftade knappast till invasion men väl till sabotage mot flygbaser och mobiliseringsmöjligheter.”

Motiven var att säkra att svenska baser inte skulle kunna utnyttjas av väst, säkra Östersjöutloppen, göra det enklare att angripa de amerikanska förhandslagren i Norge, liksom transitering av sovjetisk trupp i norr, samt att omöjliggöra ett svenskt deltagande i kriget på Natos sida. Emil Svensson, som deltog i ubåtsjakten och sedan arbetade tillsammans med ryssarna för att försöka bringa klarhet i saken, har redovisat samtal med sovjetiska ubåtsmän som indikerar att kränkningarna var rutinverksamhet. Det motiv han pekat på är Sveriges geografiska läge och dess betydelse för det sovjetiska flankskyddet. Och behovet från sovjetisk sida att vara väl förberedd genom uppdaterad information:

”Det kan väl inte uteslutas att just sådana överväganden låg till grund för det sovjetiska beslutet om att undervattensaktiviteterna i svenska vatten skulle få en mer operativ inriktning än tidigare…Hyser man tvivel om den svenska neutraliteten, planerar man naturligtvis för att om möjligt förhindra att Sverige blir basområde för västmakterna och för att i stället själv kunna utnyttja svenskt territorium.”

Fredspolitiken gav inget extra skydd. Det understryks av en studie av den militära underrättelsetjänsten i DDR i boken Den usynlige front av den danske historikern Thomas Wegener Friis. ”Intresset” för Danmark avtog inte i takt med den danska fotnotspolitiken, kampen för en kärnvapenfri zon i Norden, Östersjön som ett fredens hav o s v. Anfallsplanerna låg färdiga baserade på information på detaljnivå om sådant som djupet i hamnarna och broarnas bredd. Det helt avgörande var å ena sidan rädslan för att Danmark skulle fungera som uppmarschområde vid ett angrepp från Nato och å andra sidan behovet av att säkra utfarten till Nordsjön om Warszawapakten skulle angripa.

Friis menar att risken för en ockupation var reell – och att den var känd i samtiden. Problemet var att danskarna var naiva och inbillade sig att Danmark inte på riktigt var en aktör i det kalla kriget. De rådande vänsterstämningarna, antiamerikanismen och okritiskheten mot Sovjetunionen – allt drog i samma riktning. Det var som i Sverige.

Den politiska viljan i Kreml handlade om att försvaga väst inifrån och då inte minst om att genom olika fredsutspel ställa  Västeuropa mot USA. Det allvarliga är att Palmes fredspolitik blev en bricka i det spelet, något som om den lyckats hade kunnat få mycket allvarliga konsekvenser. Maktbalansen hade drastiskt försämrats om Nato hade upphävt dubbelbeslutet och en kärnvapenfri zon införts i Norden: Nato hade försvagats, kanske spruckit.

Sverige hade inte någon formell försvarsförpliktelse i förhållande till andra stater. Men det kan inte råda något tvivel om hur USA och Nato uppfattade neutraliteten: Sverige betraktades som en tyst medlem och ingick som sådan i försvarsplaneringen. Utrikespolitiken utgick från att Kreml inte visste någonting, men spionen Stig Wennerström som var i sold hos Sovjetunionen 1949 till 1963 hade möjlighet att lämna ut det mesta om Sveriges militära samarbete med väst.

Josef Stalin tyckte att neutraliteten var en bluff, Nikita Chrusjtjov godtog den med tveksamhet. Gunnar Jarring, Sveriges Moskvaambassadör åren 1964-73 vittnade inför neutralitetskommissionen om att Moskva uppfattade:

”…våra neutralitetspolitiska deklarationer endast som retoriska ornament, spel för galleriet utan egentlig betydelse.”

Att Sovjetunionen visste hur det stod till kunde bidra till att höja tröskeln för anfall mot Sverige. Men det kunde också leda till att Sverige redan från början skulle dras in i en väpnad konflikt mellan blocken. Det låg i Sovjetunionens militära intresse att snabbt ta hand om Sverige innan det svenska försvaret gick i tjänst hos Nato. Också det indikerar att försvaret och återförsäkringen borde ha fått en mer framträdande roll i den samlade politiken. Men att erkänna fel var inte Olof Palmes styrka. I stället fortsatte han att inte väcka den björn som redan var vaken. Som Palme uttryckte saken i Almedalen 1984:

”Tror vi inte att den ena stormakten kommer att respektera vår neutralitet, ja då tvingas vi ändra politiken.”

Att den politiken inte stod i samklang med de moralistiska brösttoner som omgärdade utrikespolitiken i övrigt är uppenbart. I utrikesdebatten 1983 förklarade Palme sig:

”Det hindrar inte alls att vi i alla de lägen där vi så kan och önskar skall hävda mänskliga rättigheter mot kränkningar, från vilken typ av diktatur de än må komma. Men då är det fråga om vår grundläggande ideologi, vår syn på demokratin, och icke om vår säkerhetspolitik. De sakerna måste man skilja på.”

Omoraliskt kan det tyckas. Men dubbelpolitik var ordet. En helt avgörande fråga förstås är hur Palme ställde sig till primäroptionen. Försvarsrådgivaren Ingemar Engman har hävdat att Palme stod fast vid den, d v s att Sverige i ett skarpt läge skulle överge neutralitetspolitiken redan före ett angrepp på Sverige. I det perspektivet reduceras fredspolitikens betydelse. Till och med Rolf Ekéus ska ha gjort bedömningen att den mest var ett spel för galleriet:

”Det var ju klart att zonen inte var praktisk politik. Det var demonstrationspolitik. Zonen var ju inte så intressant…Zonen blev ju något av en drömvärld.”

Enligt en nära medarbetare till Palme var dock fredspolitiken på allvar, vilket indikerar en annan primäroption. I ubåtskrisens upptakt, vid ett protestmöte på Sergels torg den 6 november 1981 slog Palme fast:

”Vår neutralitetspolitik bestämmer vi själva. Men den valda handlingslinjen medger icke handlingsfrihet i den meningen att Sverige efter utbrottet av ett stormaktskrig kan, utan att vara angripet, välja att ens i ett kritiskt skede under starkt yttre tryck, inträda på någon av de krigförandes sida.”

Det skulle tyda på en vilja att antingen vänta till kriget kom eller i det längsta försöka hålla Sverige utanför en konflikt. Men i verkligheten är det ingen som vet. I den svenska krigsplaneringen fanns dock neutralitetsoptionen med som alternativ först efter Berlinmurens fall 1989. Så småningom blev det ett gott slut. Sovjetimperiet föll ihop. Det klingar dock falskt när man efter det kalla krigets slut från socialdemokratisk sida har velat ge Palme äran. Typ Pierre Schori 1989:

”I dag talar både Bush och Gorbatjov som Palme och har slagit in på den gemensamma säkerhetens väg. Palmekommissionens kungstanke.”

Om man ska tro Michail Gorbatjov var det i själva verket Ronald Reagans förtjänst. Reagans vägran att förhandla bort Star Wars i Reykjavik i oktober 1986 i utbyte mot halvkvädna fredsvisor, fick Sovjetunionen på fall. I kombination med Sovjetunionens inre sönderfall. Och det faktum att Gorbatjov blev den förste sovjetiska ledaren som sökte ett verkligt samförstånd med väst. I den meningen var Ronald Reagan en idealisk partner. Hans politik bottnade i en rädsla för kärnvapen och en strävan efter en kärnvapenfri värld genom att skapa förtroende via kunskap om ”den andre” och personliga kontakter.

Kritiker har kallat Palme ”den internationella politikens Jane Fonda”. Det är både sant och orättvist. Hans statsmannakonst har karaktäriserats som internationell propagandism med alarmism som utmärkande drag. Men Palme fick den rollen på grund av att han ingick i breda opinionsströmmar och då inte minst med säte i USA. Det var inte någon tillfällighet att Palme anknöt till personer som den amerikanske forskaren Jonathan Schell och boken The fate of the earth; de var båda del av samma internationella rörelse. Första maj 1982 varnade han för konsekvenserna av bomben. Resultatet skulle – med Schells ord – bli människoartens utplåning och ett ”samhälle av gräs och insekter”. Vid ett tal i FN i samband med organisationens 40-årsjubileum hösten 1985 lanserade Palme nya idéer. Små stater som undertecknat icke-spridningsavtalet borde ha rätt att kräva av kärnvapenmakterna totalt provstopp och nedrustning. Det borde fattas en internationell lag som förbjöd kärnvapen.

På bortaplan tog sig utrikespolitiken stora friheter, men på hemmaplan stod Palme också för en grundläggande kontinuitet i hanteringen av det som var det grundläggande svenska dilemmat: mellan å ena sidan hemhörigheten i de västliga demokratierna och å andra sidan hotet från Sovjetunionen. Problemet var att distansen till den rätta sidan ökade och att det blev fult att tänka längre än till neutraliteten. Fredspolitiken innebar ett direkt stöd för den onda sidan – samtidigt som försvaret rustades ned och återförsäkringen sattes under press.

I den nya tid med förhöjd spänning som kom med 1980-talet lät ekot från Östen Undén allt falskare. Utrikesminister Bodström förstamajtalade 1983 och deklarerade att ”vi ställer inte upp i den ideologiska krigföringen som pågår mellan öst och väst”. Året efter kritiserade Palme moderaterna för att ge intryck av att vilja befria öststaterna från deras samhällssystem. Det ville inte Palme verka för: Sverige var ”ett litet land”.

*För noter se Olof Palme – Med verkligheten som fiende.

Read More